Läst, skrivet, sett och sagt

Lite grejor jag gjort sen sista självreklamen:

– Skrivit i SKMA:s senaste nyhetsblad. Alla artiklar i bladet bör läsas som vanligt.

– Recenserat en bok om synth (och var inte så negativ som en skulle kunna tro av rubriken att döma). Här hade jag velat skälla lite på Martin Aagårds dryga och nonchalanta recension av samma bok, men det får bli till en annan gång. Nöjer mig med att önska en annan nivå, ton och attityd på Aftonbladet kultur (även om det naturligtvis finns enstaka fina skribenter där också).

– Pratat i radioprogrammet Kino om Michael Hanekes o-hanekeskt varma film Amour, tillsammans med Göran Sommardal och Roger Wilson.

– Recenserat Louise Boije af Gennäs roman Blå koral.

Det ska fan vara kulturskribent

Vi har varit under attack på sistone. Vi anses ju inte tillhöra verklighetens folk. Vi vill ta ifrån folk deras livsglädje, säger Blondinbella (vars offentliga persona inte ger mig någon större livsglädje) i en intervju i Neo. I en artikel som inte borde ha tagits på allvar av någon överhuvudtaget, men ändå förorsakade debatt, anklagades vi för att skriva sämre än alla andra och använda ett främmande språk. Som exempel anfördes ord – till exempel "normalitet" – som skribenten Lars Melin menade vara omöjliga för gemene läsare att inte bara förstå utan att ens ta reda på betydelsen av via lexikon (en snabb kontroll gav honom naturligtvis fel i alla exempel). Det är som att en slags massiv missunnsam normopati (ja tugga på det ordet du Melin) stegrar sig inför kultursidornas möjligheter till något friare uttryckssätt, friare reflektioner och glimtar mot något som inte så enkelt låter sig inskränkas till olika materiella nyttoaspekter och vardagsrutiner. NEJ MEN FAN VAD KONSTIGT DU SKRIVER DIN KONSTIGA JÄVEL VARFÖR KAN DU INTE BARA VARA SOM ALLA ANDRA OCH INTE HÅLLA PÅ ATT SKRIVA EN MASSA JOBBIGA KONSTIGHETER.
Samme skribent (Melin alltså) for i en påföljande artikel ut mot all kulturbyråkrati och hävdade att ingen vet vad man egentligen sysslar med i exempelvis kulturnämnder, men att de i alla fall är tillhåll för fisförnäma fjantar som pratar konstigt. Det tycks klart att för vissa blir saker konstiga om man sätter prefixet "kultur" framför dem. Nå, jag har ju själv suttit i en kulturnämnd i ungefär ett års tid och kan försäkra Lars Melin om att vi varken pratade konstigt i den eller egentligen gjorde något som väsentligen skiljer sig fram annat arbete i någon annan politisk nämnd. Det finns en del att välja mellan. Faktum är att det finns offentliga protokoll som visar vad man gör i en kulturnämnd. Så är det nog med en del annan kulturbyråkrati också.
Den senaste attacken mot oss kulturprefixare, kulturskribenter återigen, kommer från Fredrik Segerfeldt som på slasksajten Newsmill öser ut ett sällan skådat förakt, vilket denna gång utlösts av att en och annan kulturskribent (jag vet inte vem, för det bryr han sig inte om att tala om) har yttrat åsikten att nedmonteringen av kultursidor är ett hot mot demokratin.


"Alla vet att den tekniska utvecklingen håller på att vända hela medielandskapet upp och ned. Människor vill inte längre betala för en papperstidning, och då måste redaktionerna anpassa sig. Men många kulturskribenter tycks ha en inneboende motvilja mot förändring, en reaktionär inställning som räds framtiden.
Det är ett vanligt historiskt fenomen. Ordet sabotör kommer från franskans ”sabot”, som betyder träsko. När maskiner introducerades i den franska textilindustrin på 1800-talet kände sig många arbetare hotade, eftersom de var rädda för att förlora jobbet. Därför slängde de in sina träskor i maskinerna för att förstöra dem. På så sätt trodde sabotörerna att allt skulle bli som förr. I Storbritannien kallades motsvarigheten ludditer.
Kulturskribenter är vår tids ludditer. Motståndet mot utvecklingen handlar i grunden inte om någon oro för demokratin, för att det kvalificerade samtalet skulle vara hotat eller för att det kitt som håller ihop samhället håller på att upplösas. I stället är det nog egenintresset som talar. De vill fortsätta kunna leva som de gör."

En rädsla för att förlora sin inkomst blir här till något löjeväckande. Men Segerfeldt har inte förstått att det knappt går att försörja sig som kulturskribent. De flesta kan det inte. Jag kan det inte. De arvoden som betalas ut till frilansande kulturskribenter är oftast direkt skamliga. På en stor tidning som Svenska Dagbladet kanske det fortfarande är möjligt att få anständigt betalt för exempelvis en bokrecension. Men för de flesta av oss täcker betalningen inte den tid vi lägger ner på läsning, bedömning och författande. Själv känner jag mig nästan dum som överhuvudtaget håller på med det. Jag vill inte "fortsätta kunna leva som jag gör". Jag skulle vilja ha det mycket bättre. Men jo, jag tycker att det är en viktig verksamhet oaktat de usla villkoren. De flesta yrkesgrupper – lärare, journalister, läkare, sjuksköterskor, fiskare, bibliotekarier etc etc – tycker att de sysslar med något de skulle slåss för om verksamheten skakas i sina grundvalar. Vi har sett detta från exempelvis fiskarnas håll åtskilliga gånger. De blir inte förlöjligade för det. Men när kulturskribenter talar för sin egen verksamhet, då görs det gärna till något suspekt. Vi ska inte komma här och tro att vi har något värde och något att ge. 
Vad gäller Svenska Dagbladet så är egentligen inte kulturen det hårdast åtgångna området – vad jag förstått ska hela sportredaktionen läggas ned.  Det som händer med tidningen återspeglar, precis som Segerfeldt säger, det problem pappersmedia överhuvudtaget står inför. Hur problemet ska hanteras är en svår fråga. Om medier med initierad bevakning av omvärlden, inklusive kulturen, och stor räckvidd börjar försvinna kan man mycket väl tala om ett demokratiproblem. Om bara kulturområdet skulle försvinna skulle vi fortfarande kunna leva i en demokrati. Naturligtvis. Och visst skulle vi kunna ha kultursidor som var författade på barnspråk och aldrig tog upp något som kräver eftertanke eller som färre än en bred majoritet av befolkningen redan känner till, så som herr Melin tycks önska. Men vad skulle det då vara för inkrökt liten skitvärld vi skulle leva i. 

Identitetsproblematik

Ett litet gäng filmer som handlar om könsidentitet, eller könsöverskridanden, -överträdelser eller vad man vill kalla det, har hittat till biograferna i år (Pojktanten får dock inte premiär förrän i september). Jag skriver om dem i en krönika i Kristianstadsbladet i dag.
Mer komisk, nej rent ut sagt grotesk, är den identitetsförvirring som Ingmar Karlsson skapat omkring skribenten Anna Ekström. Jag försöker och försöker förstå hur det har gått till i Karlssons hjärna när han slöt sig till att en skribent som skriver under eget namn skulle vara anonym(!) och egentligen inte finnas. Ännu konstigare är det att många nu faktiskt kallar Anna Ekström för anonym. "Den anonyma Anna Ekström...." Man ser det på Facebook, Flashback, lite varstans. Och att en antisemitisk pöbel är snart att ta till sig tanken att det är själva Mossad, eller nåt, som ligger bakom namnet Anna Ekström, är förstås inget man undrar över, men att många andra utanför denna direkta "pöbel" också tänker i någon form av liknande banor är nästan skrämmande. Naturligtvis är det också oerhört komiskt. Att tänka sig att någon eller några under åratal skulle utge sig för att vara denna skribent och delta i debatter som främst rör antisemtism men, som kamouflage, också gå i polemik mot Sverigedemokraterna, diskutera synen på religion i samhället, katolicism m.m. Ringa runt till redaktörer och andra (jag känner personligen två personer som pratat med Ekström i telefon) och då kanske anlägga en speciell "Ekström-stämma", för att så småningom kuna sätta sin krona på verket, vilket då skulle vara att förtala Ingmar Karlsson och inleda en kampanj mot honom.
Tankegången är lika bisarr och skrattretande som fascinerande, och jag kan bara förstå den som en exemplarisk demonstration av paranoid antisemitism. Här, tänker sig Karlsson & kompani, ser vi hur "de" i praktiken stämplar all israelkritik som antisemitism och därmed tystar den! De maskerar sig och bakom var och en av dessa masker ligger det större och mäktigare intressen! Det var ju också Svensk Israelinformation som Karlsson först tänkte sig skulle ligga bakom namnet Anna Ekström. Och på hans Facebooksida skriver kompisen och vapendragaren Gunnel Werner: "Otroligt att de inte fattar att de är utnyttjade av en ledare, som tror sig var smartast av alla Guds utsedda." Någonstans drar en ondskefull entitet i trådarna till alla marionetter som duktigt dansar till den musik som ska föra oss alla -- utom De Utvalda, herrefolket -- utför stupet....

Essä i Tidningen Kulturen

Jag har ännu inte sett filmen om Margaret Thatcher. Men jag har läst en bok där hennes politik och arvet efter den är av central betydelse, och jag skriver om den boken i Tidningen Kulturen.

Attraktiva psykopater?

Efter inslaget i Godmorgon, världen! om kvinnliga populärkulturella huvudpersoner med diagnoser, som jag skrev lite om tidigare, följde Harry Amster upp spaningen med en intressant krönika i SvD om skillnaden mellan tv-seriernas och biovärldens män respektive kvinnor. Han menar att män kan ges rent psykopatiska drag men ändå framstå som attraktiva, medan kvinnor i actionsvängen behäftas med brister och oattraktiva svagheter.

Även Mikael Persbrandts Gunvald Larsson i Beck-serien är en typisk ensamvarg som saknar social kompetens och har trassliga relationer. Men han blir också lockande till skillnad från motsvarande kvinnor som mest saknar något: Man, barn, rent av ett liv. 

Jag tycker Amster har både rätt och fel. Det är onekligen intressant med en figur som Tony Soprano, ett annat av Amsters exempel. En kille som ju egentligen är "ett praktarsel" men ändå utövar en lockelse. Samtidigt vill jag nog fortsätta vidhålla att skillnaden mellan könen inte är så absolut. Gunvald Larsson är ett bra exempel på asocial kille som ändå glamouriseras; samtidigt finns i samma filmserie huvudpersonen Beck, som jag skulle vilja påstå rätt mycket karakteriseras av brist. Är det inte så att han saknar rätt mycket? I stället för att ha ett givande familjeliv blir han desto oftare stående på balkongen i obekvämt samspråk med sin lika ensamma och än mer asociala granne.
När det gäller totala praktarslen ligger kvinnor förvisso efter. Men det saknas inte attraktiva kvinnliga våldsverkare på film. Främst tycks deras våld emellertid motiveras av att de tidigare på olika sätt genomlidit fruktansvärda övergrepp eller svek och är ute på en hämndodyssé (Kill Bill, Colombiana, The Long Kiss Goodnight, allas vår Lisbeth Salander m.fl.). Ibland kan de också hämnas å andra, svagare individers vägnar (Lady Vengeance). Eller så är de marionetter i någon annans hand (Nikita). De drivs till våld snarare än att våldet tycks vara en del av deras personligheter (om någon har motexempel här så håll inte inne med dem!). Men jag tror hur som helst inte att man generellt kan säga att asociala kvinnor med actionladdade roller i film och på tv är oattraktiva.
Det finns förstås en hel massa aspekter på detta. Jag vet att Ann Heberlein då och då talar och skriver om den vansinniga kvinnans attraktion på män. Att hon är som något vilt och exotiskt han vill sätta på, kanske också ta hand om, ungefär så tror jag hon brukar uttrycka sig. Alltså, det helt enkelt kanske inte nödvändigtvis är så att konstiga asociala kvinnor på film och tv förlorar i attraktionskraft. När det gäller Tony Soprano, å andra sidan, antar jag att en del av hans attraktionskraft ligger i motsägelsefullheten - en maffiatuffing med ångestproblem som går i terapi och allt det där. Den åh så gulliga charmen med den hårda killen som gråter. Kanske, förvisso, ett tecken på hur lågt ställda förväntningarna på mäns allmänna mänsklighet kan vara.

Diagnoser, kvinnor och galna vetenskapsmän

En måhända ny typ av kvinnlig film/tv-hjältinna spottas idag både i DN och i ett inslag i Godmorgon, världen! Nämligen "hjältinnan med diagnos". Med, i flera exempel, social och/eller neuropsykiatrisk personlighetsstörning. Rollfiguren Saga i Bron är det senaste mest uppenbara exemplet.
Jag har några funderingar omkring det där. Först och främst att det inte är så konstigt att vi ser rollfigurer med diagnoser då det här med diagnoser och hur de tycks dyka upp i alla möjliga slott och kojor är ett omdiskuterat fenomen just nu. Och, för det andra, att just kvinnan - och främst den i övrigt "högpresterande" medelklasskvinnan - blivit diagnosens ansikte utåt (dess, inte minst, omdiskuterade ja inte sällan direkt ifrågasatta ansikte, för att peka framåt mot ett blogginlägg jag hoppas att jag kommer få tid/ro att skriva).
Men för det tredje så undrar jag samtidigt om skillnaden egentligen är så stor här mellan manliga och kvinnliga rollfigurer. På sätt och vis tycker jag kvinnor verkar blivit lite mer lika manliga rollfigurer i motsvarande kapaciteter. Men att man kanske inte klistrar diagnoser på dem (de manliga) i samma utsträckning. För jag menar, har inte det asociala varit en trend rätt länge? Men har någon gett Dr. House en diagnos? Eller Gunvald Larsson? Är inte, för att ta det hela ett steg längre, i själva verket en viss social och relationsproblematik närmast konstituerande drag hos filmhjältar från Yippee ki-yay motherfucker Willis till andra inkarnationer av Dirty Harry?
I samma Godmorgon, världen! lyssnar jag sen på ett span om galna vetenskapsmän på film. De är inte lika ambitiösa idag, kommer spanaren Göran Everdahl fram till. De har inte lika stora och gudalika planer på världsherravälde. Men att det handlar om män och inte kvinnor är så givet att Everdahl inte ens diskuterade den saken. Och ingen förbindelse drogs till det tidigare inslaget om socialt inkompetenta men mer eller mindre geniala kvinnor a la Salander.
Min personliga hunch är hursom att vetenskapspersoner blivit allt mer domesticerade i populärkulturen, och det inte minst i samband med att de i hög grad tagits i bruk av det ädla brottsbekämpandet. Vi har ju inte minst explosionen av olika sorters rättsmedicinsk expertis. Även där kan man se en högre grad av jämlikhet, och det parat med en hög grad av social inkompetens.
Paret Saga/Martin i Bron kan t ex matchas mot paret Brennan/Booth i serien Bones. Dr. Temperance "Bones" Brennan är ett asocialt vetenskapligt snille medan snuten Booth är den som, likt Martin i Bron, kan väga upp sin partners bristfällighet/okunskap på det känslomässiga/sociala planet.* Ett annat, i viss mån likartat exempel är rättsläkaren Jordan i Crossing Jordan, fast hennes "abnormalitet" handlar mer om problem med anger management och tillit till omvärlden. Liksom "Bones" rör sig Jordan i en charmigt dysfunktionell och familjärt tecknad arbetsplatsmiljö. Om populärkulturen tillhandahåller förebilder för oss i våra dagliga liv - vilket, jag vet, förstås är ett alldeles för enkelt sätt att se på saken - så har den tillåtit oss att vara socialt avvikande bokstavskombinationsmänniskor och personer möjligen i behov av en diagnos under ett antal år nu.

* Till skillnad från vad gäller Martin i Bron är dock inte Booths maskulinitet/potens föremål för utredning i Bones.

Hänvisningar och anmärkningar

I anslutning till förra postningen kan det först och främst konstateras att uppsättningen av SCUM-manifestet och hoten mot densamma diskuterats i det undermåliga debattprogrammet Debatt, och då naturligtvis till övervägande del av människor som inte sett någon föreställning av pjäsen. "Vadå man kan väl ha åsikter om Mein Kampf utan att ha läst den" hojtade den allestädes närvarande Pär Ström, som uppmuntrats av att programledare Belinda Olsson ett dussintal (okej, överdrift, kanske) gånger kallat pjästexten för ett feministiskt manifest. Hon i sin tur kanske, säger kanske, uppmuntrats till detta av bl a Athena Farrokhzads egendomliga påstående att SCUM skulle kunna liknas vid det Kommunistiska manifestet.
Förlåt en gammal inhoppande adjunkt. Men nej. Jag tycker nog inte att jag ser världen lika mycket genom ett sugrör som de munkavlebeläggandesugna moderatmännen när jag ansluter mig till Rakel Chukri och ber att få påpeka att SCUM-manifestet är ett konstnärligt verk, inte ett politiskt handlingsprogram, och att det inte finns någon aktör som är beredd att arbeta efter de (mystiska och självmotsägande) riktlinjer Solanas ritar upp. Skulle någon sådan aktör mot förmodan materialiseras så skulle SCUM möjligtvis kunna bli ett politiskt handlingsprogram för denna individ/dessa individer. Det är då fortfarande tveksamt om texten i sig/för läsekretsen i stort ska ses på det sättet. (Ännu en komplikation här, tydligen för svår för antifeministiska debattörer och debattledare i tv att hantera, är för övrigt att boktexten och pjäsuppsättningen är två olika storheter och att en teaterföreställning kan gå både med och mot den text som föreställningen bygger på/hanterar.)
Att texten inte är ett feministiskt/politiskt handlingsprogram innebär dock, förstås, inte att den inte skulle kunna tala till kvinnor på olika plan. Själv blev jag besviken på den (och då talar jag om boktexten, inte uppsättningen vilken jag inte tagit del av). SCUM talade inte till mig personligen, jag tyckte texten var enahanda, klumpig och trist. Mer fascinerande är å andra sidan de avfärdanden som görs av konservativa män som Johan Lundberg, och som ogiltigförklarar texten på grundval av författarinnans personliga livsöde. "HON BLEV UTNYTTJAD AV MÄN I HELA SITT LIV!" utropar Johan och lyckas få detta att låta som om Solanas därvid vore ett ufo helt utan beröring till andra kvinnor och deras samtliga erfarenheter. (Och innan sugrörsmännen går igång nu, nej, jag menar nu inte att alla kvinnor alltid blir utnyttjade av alla män osv.)

(Uppdatering: som övergång till vad som följer under strecket kan man lyssna på detta inslag i Kulturnytt, eller läsa texten.)
-----------------------------
Ett annat konstnärligt verk som väcker känslor är Ruben Östlunds Play. Även här finns det de som tycks ha problem med att hantera fiktion - främst, förstås, de som tolkar filmen efter sin egen rasistiska förförståelse av verkligheten och menar att den skildrar utsatta vita i händerna på kriminella förortsgäng med invandrarbakgrund, punkt.En annan märklig läsning är Åsa Linderborgs - hon verkar anse att filmen planterar in åsikter om svarta i hennes motståndslösa medvetande:

Efter filmen gick jag till Coop. Det var bara jag där och en pappa med sin son. De var svarta. Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin ... en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.

På sätt och vis är det modigt av Åsa att således avslöja vad som händer i hennes medvetande när hon ser en svart person (och nu är jag inte helt ironisk). Men man kanske också har lite eget ansvar för hur man tolkar och ser sin omgivning - och hur man tar in fiktion, i form av filmer eller andra typer av konstnärliga verk?
Här ska jag dock försöka tygla min egen besserwissrighet. Jag tycker inte att Play är oproblematisk, även om jag tillhör dem som inte anser att filmen är rasistisk, och som tycker den är bra. Och jag känner mig djupt osäker i förhållande till vad jag uppfattar som en vilja att annektera Jonas Hassan Khemiris känslomässiga respons på filmen till ett cineastiskt läger som jag å ena sidan spontant upplever att jag tillhör men å andra sidan tycker i viss mån bygger på en uppförstoring av Ruben Östlund som "allsmäktig" auteur vars verk på något sätt är att betrakta som en slags given "parallell" och återspeglande "verklighet" som inte har större sprickor och som vi alla har att förhålla oss till. Ja, min linje är i och för sig i stort sett enlighet med Hynek Pallas fast i några nyanser mörkare grått, typ. Jag tycker förvisso också att debatten om Play till skillnad från debatten om SCUM (så som den förts) är viktig och intressant och bra på alla sätt och vis utom de främlingsfientliga. Och mina försök att diskutera filmen finns här. 
-------------------------------------
Helt orelaterat vill jag till slut rikta en hyllning till Emma på bloggen Opassande för att hon oförtröttligt fortsätter att vara en internetriddare i det godas tjänst när så många av oss andra veteranbloggare mer eller mindre kroknat i jämförelse. Heja Emma!

Sugrörsmän. Och kvinnor.

Jag tyckte väldigt mycket om Felicitas Hoppes roman (eller "roman"?) Förbrytare och förlorare. Min recension av den är inne i dagens Kristianstadsblad.
Det är väl inte så att jag själv fullt ut skriver under på det citat jag menar skulle kunna stå som en slags programförklaring för boktexten ("Det finns inga karaktärer. De är alltid bara påhittade, precis som biografierna som kommer i deras släptåg. Denna tro på att en människa plötsligt skulle kunna uppenbara sig inför oss som en helhet. Som om det verkligen vore intressant vem eller vad någon är. Bara i människornas förhållande till varandra kan man urskilja konturer, antydan till ett sammanhang.") Men citatet ingår ju å andra sidan i sin tur också det i fiktionen.
Och hur som helst behöver vi nu alla möjliga lyckade motvikter till den bokstavlighetsepidemi som sveper över oss. Med konservativa män som ser reella dödliga våldsuppmaningar i teaterversionen av Valerie Solanas SCUM-manifest. Den frustrerade och frustrerande diskussionen om huruvida (och hur) man "får" göra verkliga personer till romanfigurer. Oförmågan att hantera fiktion och berättelser kring Förintelsen. Personer som tvingas be om ursäkt för att de uttryckt sig (drastiskt) metaforiskt.
"Fantasin till makten" är absolut för mycket begärt. Men den måste i alla fall få leva och andas.

Dissningar

Tyvärr tyckte jag inte att Azar Mahloujians Möter dig i Larnaca var så bra. Recenserar den kort i Kristianstadsbladet idag.

En annan och, tycker och hoppas jag, mer respektlös sågning gör Stockholms kultur- och fastighetsråd Madeleine Sjöstedt av den kritik Berit Gullberg i SvD framfört mot det nya förslaget till kulturstöd i Stockholms stad, och hur det slår mot teatergrupper. Sjöstedt ägnar sig åt att grovt förvanska vad som stod i Gullbergs artikel och slå henne i huvudet med att "Berit Gullberg verkar leva i föreställningen att kulturstöd är en gåva, som de fria scenerna har rätt till bara för att de finns".
Jag undrar om det finns någon annan yrkeskategori som blir lika styvmoderligt behandlad av borgerliga politiker som kulturarbetare. Talar näringslivspolitiker till företagare på samma förklenande vis? Utbildningspolitiker till lärare? Jag tvivlar. Men när det gäller kulturarbetare går det bra att trampa på den blottade nerven, den som är kopplad till behovet av stöd, och demonstrera sitt förakt. Men med detta förakt är det förstås inte möjligt att föra någon konstruktiv politik på området. Visst kan man härska över människor man inte respekterar, det går utmärkt, men inget kan få mig att tro att man kan få en sektor att blomstra med den attityden. 

Världen i korthet

Eller nä. Men ett gäng länkar till texter jag tycker är värdefulla.
Louise Persson skriver om Dale Farm.
Mariah Larsson funderar kring snuskfilter.
Niklas Hellgren fint om lyckomaximering och att orka vara behövd.
Tanja Suhinina påpekar vad som borde vara en självklarhet om det där med att kvinnor inte verkar vara så intresserade av spontansex med någon de inte känner.
Frida Johansson Metso gör det hon gör bäst, nämligen kritiserar asylpraxis.
...och många har skrivit bra om "Kulturarvslyftet": Elin Grelsson, Gunilla Brodrej, Patrik Svensson och Lars Linder.

Om anonyma kommentarer och puritanismens sexualiserande blick

Trots att det står i mina kommentarsregler att jag inte publicerar anonyma kommentarer får jag sådana ganska ofta. Vissa är otrevliga, andra hur trevliga som helst, vissa är mer utförliga medan andra är av kort utropskaraktär. Det är tråkigt att kassera dem. Jag skulle verkligen önska att ni som kommenterar anonymt skulle vilja sluta med det. Börja kalla er någonting. Ni behöver ju inte alls tala om vad ni faktiskt heter utan kan hitta på något, det kan vara vilken typ av signatur som helst. Jag vill verkligen kunna sätta ett namn eller åtminstone någon form av beteckning på dem som kommenterar. Det kanske verkar meningslöst eftersom jag ändå oftast inte vet vem det är, men jag finner alltså helanonyma inlägg irriterande som klådor man inte kan klia. Dessutom inbillar jag mig att det kan fungera som ett hinder för den värsta typen av hatkommentarer att alla tvingas ha åtminstone en signatur. Det är åtminstone halvvägs mot att tvingas stå för vad man skriver. Så snälla ni, skaffa er ett nick.
---------------------
Jonas Holmberg skriver bra och intressant idag om den svenska syndens väg mot något slags motsägelsefullt tillstånd mellan kvinnlig/feministisk sexfrigörelse å ena sidan och nypuritanism samt patriarkatets gamla hållhakar å den andra.
Ordet "nypuritanism" får mig osökt att tänka på Roland Poirer Martinsson och dennes kamp mot vad han tror att Pridefestivalen handlar om. Som bekant gick han nyligen ut i en krönika och deklarerade att KD, men helst också borgerligheten i stort, borde hålla sig borta från detta antiborgerliga jippo, anordnat av ett vänsteretablissemang "besatt av sex". Jag citerar: "Det har blivit extremt viktigt att hävda sexualitetens plats i det offentliga rummet, rätten att ägna sig åt det privata inför andra människor, att kräva tolerans för sin förmenta frigjordhet." Den debatt som följde blev högljudd, kanske inte helsjysst men också något förvirrad. Förvirringen beror på Poirer Martinssons egen oklarhet och förmåga att säga emot sig själv. I en debatt på radion höll han med gamle Prideräven Tasso Stafilidis om att Pride "inte i första hand handlar om sex". Ändå fortfar han med att argumentera för att Pride "företräder en syn på sexualiteten som jag anser är osund" och propagera för en gränsdragning mellan par som pussas på stan och dem som ses "grovhångla på bussen eller springa nakna Kungsgatan ner och vifta med dildos". Det är det sistnämnda, naturligtvis, som är kopplat till Pride.
Om detta kan man säga som en kommentator på Humanistbloggen: "Poirer Martinsson är otydlig med vad han argumenterar för (eller kanske snarare mot). Det är ju ingen som kräver rätten att knulla på stan. Det handlar om rätten att uttrycka sin identitet." Man kan också säga som Herr Klokbok: "Lite mer verklighetsanknytning ger förstås vid handen att Pride varken är pervers gruppsex inför heteropublik eller vänster. Sant är att det inom ramen för Pride ryms en hel del sexuella identiteter och gestaltningar, varav somliga är 24/7 och andra mer är att beteckna som 'roliga kostymer under Mardi Gras'." Eller att

"det framgår tydligt att Poirier Martinsson inte förmår se skillnaden mellan sexualitet och sex." Eller: "Det handlar inte om sexualitet i första hand. Det handlar inte om sex. Det handlar inte om att ha sex offentligt. Det handlar inte om något 'kinky'." Och även om Poirer Martinsson försäkrar att han verkligen inte har något emot samkönade par som pussas offentligt kan man inte skaka av sig misstanken att det hela handlar om hur vissa sexuella läggningar översexualiseras.
Det ironiska med puritaner är att de ofta snarare bidrar till en sexualisering av det offentliga rummet än tvärtom. Poirer Martinsson lyckas verkligen sexualisera hela Prideparaden. Det är lite som när den helt asexuella övningskyssen mellan huvudpersonen och hennes väninna i öppningsscenen av den grekiska filmen Attenberg censurerades på Facebook. Någonting som inte är ett sexuellt uttryck blir lätt till det i den övernitiskt sippa - och i dessa fall homofobiska - blicken.

Det mest outhärdliga

Knapp vinnare i den måttligt populära tävlingen om "bäst svartast och utvägslösast film" här i bloggens högermarginal blev, välförtjänt, Michael Hanekes Den sjunde kontinenten.
Egentligen är det inget märkligt att uppskatta "feelbadfilm", ändå blir det lätt så att man tar tar udden av det hela genom att samtidigt distansera sig ("ja hehe jag är väl lite av ett pervo som vältrar sig i ångest håhå"). Det finns många sätt att använda sig av konst men ett, som sannerligen inte är mindre legitimt än något annat, är att den kan hjälpa en "fejsa sina demoner", som det heter i en artikel om Rocky och Martin Kellerman i DN.
Nu tycker jag väl inte precis att just Rocky/Kellerman är den som "fejsar allas våra demoner". Jag har svårt att se några demoner där överhuvudtaget - snarare sånadär lite smågulliga plastankor med horn och huggtänder. Om Rocky representerar "vår tids ångest" är det en rätt grund uppblåsbar bassäng vi plaskar runt i, inte precis något farofyllt hav. Haneke skulle bättre platsa i den beskrivningen, alltså som den riktiga demonfejsaren - även om han ibland har en tendens, tycker jag, att låta helvetet vara de andra, de där små och stora borgarna i vars skara han inte riktigt verkar villig att räkna in sig själv.
Den sjunde kontinenten är, hursomhelst, otäck och svåruthärdlig på riktigt. Till skillnad från en Rockystrip om de triviala smårädslor man kan uppleva i samband med att bjuda hem folk på fest.

"Israel is a pain in the ass"

På något sätt lyckades Lars von Trier, mitt i sitt tvångsprovokatoriska babblande under den där olycksaliga presskonferensen i Cannes, tämligen precist uttrycka det neurotiska förhållningssätt som är så vanligt i Vår Tid i fråga om det där med judar och antisemitism: "I am very much for Jews... no, not too much, because Israel is a pain in the ass..."
Klart man inte är antisemit... Ingen är antisemit numer, och att hävda att någon skulle vara det - med stöd av aldrig så många citat - ja det är minsann förtal, i alla fall inte något som ska få stå oemotsagt. Nej, det är klart att man inte har något emot judar. Men Israel... ja, Israel är väl ändå en riktig böld i röven. Och så fort "Israel" kommer in i bilden är det som om ett raster automagiskt förvandlar vilken utsaga som helst till politisk kritik orelaterad till antisemitism. Vad var det von Trier sade? Jo, att han gillar judar väldigt mycket... nej, inte så himla mycket, för Israel osv... Men i Gunnar Rehlins översättning för TT/Spektra sade han "jag har inget emot judar, även om jag inte tycker om Israels politik". Ja, när det är tal om Israel eller om "sionism" så kan man komma undan med det mesta.
Oavsett om det sker i en antisemitisk kontext eller inte passerar demoniserande påståenden om Israel ofta utan att ifrågasättas. När den intellektuella superstjärnan Judith Butler förra veckan höll föreläsning på Nobelmuseet hävdade hon, med anledning av en fråga från publiken angående hennes syn på reproduktiva tekniker, att "lesbiska kvinnor i Israel får hjälp att bli gravida eftersom detta ingår i en rasistisk strategi att stärka den judiska rasen". Själva föreläsningen andades förvisso skönhet i dess radikala retorik om samlevande och nödvändigheten att utan egenintresse ta ansvar för och ge plats samt tillförsäkra materiell överlevnadsmöjlighet även åt den nästa man kanske inte egentligen vill ha i sin närhet. Men genom förankringen i Israel/Palestina-konflikten blev den också till ytterligare ett inslag i en ensidig anti-israelisk demonisering. Den som ska sätta den andres intresse före sitt eget är entydigt den judiska/israeliska sidan. Butler kritiserar filosofen Emmanuel Levinas för att denne ser sin moral som omöjlig utanför en judisk-kristen sfär, och har förnekat palestiniern sitt ansikte. Det är en kritik som inte är svår att ta till sig. Men i hennes eget tal framträder egentligen inte den palestinska/arabiska sidan som ett subjekt i sin egen rätt. Det är bara den judisk-israeliska som intresserar henne; konflikten tycks fullständigt ensidig. Som så ofta när mellanösternkonflikten är på tal tycker man sig vara förflyttad till och fast i 1948, fast i ett 1948 där enbart den israeliska sidans aggressioner mot palestinier existerar och omkringliggande länders föregående och samtidiga pogromer mot och fördrivning av deras judiska befolkning inte äger rum. Butlers oförsonlighet gäller den judiska statens själva existens, vilken för henne blir till en stor katastrof och en den moderna tidens vattendelare - ett förfall till en värld som producerar statslösa, un-chosen people, utan rättigheter och människovärde. Själv vill hon som judinna hellre identifiera sig med dessa de un-chosen hellre än the chosen people - tvivelsutan ett populärt budskap i ett icke-judiskt sammanhang där Israel ju är en hopplös pain in the ass.
Efter Butler blev författaren Amos Oz Sverigeframträdanden en skönt svalkande kontrast. Oz må vara något av en trivselfarbror som sprutar till synes till-inte-särskilt-mycket-förpliktigande humanistiska floskler omkring sig gällande konflikten. Men det behövs någon som målar i gråtoner och påminner om att majoriteten av såväl israeler som palestinier idag accepterar och vill ha en tvåstatslösning - någon som överhuvudtaget tänker "lösning" istället för "apokalyps" och "undergång". 
Några av de kritiker som recenserade Oz senaste bok har dock tänkt "undergång". Det är "i fallet 'Lantliga scener' svårt att låta bli att tolka den gnagande oron i paradiset som en bild av hur samhällets förträngda oförrätter hotar att komma upp till ytan, hur den sköna värld som skapats bygger på en mörk grund och kanske är dömd att försvinna" skriver exempelvis Ann Lingebrandt i HD. Nå, vi kritiker och läsare har förstås rätt till våra tolkningar, även de allegoriska som Oz själv så starkt ogillar. Men jag kan inte låta bli att oroas över den lockelse som bilden av israelisk undergång tycks utöva.

Amos Oz och Svansjön

- Recenserar idag Amos Oz nya bok Lantliga scener (Kristianstadsbladet)

- Rickard Söderberg skrev häromdagen intressant om den könskonservativa operavärlden (Expressen). Han påminner också om Matthew Bournes fantastiska helmanliga uppsättning av Svansjön som ett positivt motexempel. Jag såg uppsättningen på tv och blev djupt rörd av den, om än inte på samma sätt som Söderberg. Jag är glad att nu åter fått veta namnet på upphovspersonen till en uppsättning jag alltid haft i minnet även om jag glömde vem som låg bakom. Man kan se delar av den på YouTube. Av kommentarerna där framgår att det råder en kontrovers huruvida uppsättningen är att betrakta som "gay eller inte". Tydligen finns det de som menar att den blir mer allmängiltig om den inte är att betrakta som homosexuell. Ett tråkigt resonemang.

Den traditionsenliga FLM-reklamen och annat intressant

Igår fick jag hem det tolfte och senaste numret av FLM, en kulturtidskrift om film. Detta nummer har inte bara tidskriftens hittills vackraste omslag utan är dessutom ovanligt vältimat med sitt fokus på "filmiska frihetsdrömmar i Egypten, Tunisien, Algeriet och Libanon". Eva af Geijerstam skriver om Tunisien och Algeriet, Jonas Holmberg om Libanon och Wael Khairy om Egypten. Khairys text är född ur revoltyran och jag hoppas att den entusiasm som artikeln uttrycker inte ska visa sig ogrundad. Den avslutas starkt:

När demonstranter stormade och tog kontroll över säkerhetstjänstens byggnader över hela landet, fann de chockerande hemligheter. Nu väntar många berättelser baserade på verkliga händelser och skandaler på att bli exponerade filmiskt. I en av dessa byggnader fanns ett helt rum fullt av sexfilmer som användes av polisen för att utpressa medborgare från alla samhällsklasser, i ett annat rum fanns dokumentation av verkliga mord från kända fall som hållits hemliga, underjordiska rum innehöll tortyrkammare där fångar fortfarande satt inlåsta. En av fångarna blev chockad av att plötsligt få se civila människor. Han brast ut i tårar och detsamma gjorde demonstranterna när de fick höra vad han hade att berätta. "Jag har varit instängd här i elva år av skäl som förblir ett mysterium för mig."
Den egyptiska filmens framtid ligger i händerna på Egyptens unga. Det var de som tog ställning och marscherade i miljontals. Det var de som förhöll sig kompromisslöst mot gummikulor, polis, tårgas, skarp ammunition och inhyrda gangsters. Det är de som kommer att forma vår films framtid.

Naturligtvis medverkar även jag i detta nummer, som jag nästan alltid gör. Denna gång skriver jag om de olycksaliga systrarna Papin och deras filmiska/filosofiska genomslag. True crime!
-------------------------------------------------
Meanwhile fortsätter dessvärre följetongen om Facebooks vedervärdiga bildcensur.
-------------------------------------------------
...och avlutningsvis vill jag apropå att Patti Smith glädjande fått Polarpriset påminna om ett gammalt blogginlägg där jag hyllar hennes armhålor.

Krauss och andra tips

Jag recenserar idag i Kristianstadsbladet Nicole Krauss nya roman Det stora huset.
---------------------------
Margareta Flygt talade i radioprogrammet OBS! igår om den nazistiske affärsmannen François Genouds verksamhet under efterkrigstiden.
---------------------------
Flera intresseväckande artiklar har på sistone berört frågan om nödvändigheten av inre skrymslen och hemliga rum. "Utan hemligheter är man ingen", skrev Ann Heberlein i DN i början av månaden. Ungefär samtidigt publicerades en understreckare i SvD av Merete Mazzarella om otrohetsaffärer inom litteraturen, där den hemlighållna utomäktenskapliga förbindelsen blir just ett hemligt rum i vilket (som i Victoria Milan-sajtens träffsäkra men naturligtvis cyniskt exploitativa reklam) "livet blir levande". Idag skriver Anita Goldman i Expressen om historikern Eva Österbergs nya bok Tystnader och tider. En bok om "påtvingad och självvald tystnad" Recensionens sista stycken: 

Tystnad är i mångt och mycket ett negativt värdeladdat ord i vår samtid, öppenhet däremot positivt. Men Österberg citerar den franske filosofen Jacques Derrida som hävdar att om individens rätt till det hemliga inte upprätthålls, lever vi i ett totalitärt rum. Om allt skall paraderas på det offentliga torget är det ett illavarslande tecken på att demokratin håller på att bli totalitär. Vår unika integritet kräver tillgång till hemliga rum även i vår offentlighets- och synlighetskultur.
Detta tänker jag, är viktigt att beakta i en tid där realitysåpor, bloggar och sociala medier överallt bjuder in var och en till allt möjligt om var och en.
På ytan är det attraktivt och öppet, men under ytan finns ofta - just ingenting.
Öppenheten av det slaget leder till ett annat slags tystnad, den som stavas tomhet och meningslöshet.

Facebookcensuren fortsätter

En vän fick just sin profilbild, en fin bild av Tom of Finland, bortplockad på Facebook. Den censurverksamhet som Kulturnyheterna rapporterade om förra veckan fortsätter alltså.
Toleransnivån tycks, med tanke på bortplockandet av bilden på en romantisk och påklädd kyss mellan två män, vara lägre i fråga om homosexualitet. Även om Facebook ångrat sig i fråga om just den bilden har signalen gått fram. På Tom of Finland-bilden i frågan finns ingen penis i sikte, även om det framgår tydligt att det är en erotisk situation som skildras (och det är inte bara två utan tre personer involverade, herreminje!). Inte syns det mycket penis på den censurerade Mapplethorpebild Kulturnyheterna rapporterar om heller. Den bilden är inte heller direkt erotisk överhuvudtaget.
Men oavsett huruvida censuren slår blint mot alla eller är striktare mot vissa grupper är den naturligtvis oacceptabel.
På mig har den bara effekten att jag inte vill finna mig i att bli så absurt begränsad. Jag använder nu Tom of Finland-bilden som min egen profilbild. Never give up, never surrender.

Kulturpolitik yey

Att kulturpolitik inte är något som vinner val är en gammal trist hävdvunnen uppfattning. Men att det ändå är något som kan engagera vet varje bloggare som diskuterat kulturpolitiska frågor och kommit in i infekterade diskussioner i kommentarsfältet, varje middagsgäst som erfarit hur frågor om kulturstöd kan förstöra den fina vinstämningen vid bordet och, förstås, varje populistisk politiker som försöker spela på "anti-elitistiska" folksträngar i syfte att öka sin popularitet.
Under flera år nu har kulturpolitiken sagts kunna vara en dark horse som mot alla odds kan komma att löpa upp till en tätposition bland vattendelande politiska frågor. Så är det ju också faktiskt något som inte bara berör en liten randgrupp skäggapor och batikhäxor utan bor i själva hjärtat av det som utgör människo-, medborgar-, demokrati- och livssyn.
Att Håkan Juholt som nytillträdd s-ledare nu går ut i DN-debatt med en stridsartikel om just kulturpolitik tycks bekräfta den ökade betydelsen av just detta politikområde och det är oerhört glädjande. Han gör det dessutom bra (jo, jag förstår att han nog inte skrivit själv men det spelar ju mindre roll). Visst är det floskelvarning på formuleringar om att utrusta "människor med vingar" och "uppmuntra till eget skapande genom hela livet". Men så befriande att Juholts text uttrycker en helt annan attityd gentemot kulturarbetare än den styvmoderliga eller närmast sadistiska som förebrår dem för att de inte är vad de inte är, d v s pengagenererande entreprenörer, respektive relegerar dem till overkligheten. Här sägs istället att man vill stå upp för en kulturpolitik som "respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för."
Men det viktigaste i texten är naturligtvis värnandet av själva kulturområdet som något essentiellt och sär-artat - "måste vi reducera allt mänskligt till varor och tjänster på en marknad, alla medborgare till kunder, alla konstnärer, vårdare, förskollärare med flera till företagare och köpgalleriorna till de enda avgiftsfria offentliga rummen?"
Ja jag är så glad för den här texten att jag helt enkelt vill avsluta med att citera dess sista stycken:

"Jag vill utveckla det synsätt som innebär att ett levande och starkt kulturliv är en oerhörd tillgång för oss alla; intellektuellt, känslomässigt, demokratiskt. Det döljer inte att kultur kan ge nya jobb och ekonomiskt gynnsamma följdverkningar – men låt oss se det som goda bieffekter. Konsten gör oss heller inte nödvändigtvis till bättre människor eller löser samhällsproblem – men medborgarskapet blir fullödigare och livet rikare.

Därför är det en självklarhet för mig som socialdemokratisk partiordförande att prioritera kulturpolitiken. Att lyfta läsandet och litteraturen, filmen, teatern, musiken och konsten formar ett samhälle där man tillåts vara människa.

Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra, möts som jämlikar och växer tillsammans.

Min förtvivlan är stor över hur jag ser att Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del i formandet av vår samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att vi ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Ett annat Sverige är möjligt."

Gammalt depp återupptäckt

Man blir äldre, hjärnan börjar mjukas upp, man har bloggat några år, man börjar glömma saker som man tagit upp; man börjar upprepa sig. Plötsligt kom jag ihåg - angående det där med feelbadfilm och omröstningen till höger - att jag redan för några år sedan faktiskt gjorde en deppfilmlista här på bloggen. Jag avhandlade också i ett annat inlägg skillnaden mellan bra feelbadfilm och filmer som i sig bara är deprimerande.
Som tur är återfinns några filmer från den gamla listan i den nya, i omröstningen (som jag vet bara intresserar mig själv och en handfull närmast sörjande, but still). Annars hade det varit ännu mer pinsamt.

Uppdatering:  I dagens Nya vågen i P1 får vi veta att "Lyckokulturens terrorepok är över. Pessimismen är det nya svarta". Äntligen, säger jag. Min bästa tid är nu och jag minns den snö som föll i fjol.
Programmet handlar nu inte om feelbadfilm men är mycket givande lyssning om pessimismens uttryckssätt och fördelar, vilken musik man kan stå ut med att lyssna på under förtvivlan mm.

Ungern

En repressiv medielag, hård styrning av kulturlivet, galopperande antisemitism, antiziganism och stämpling av intellektuella som "smutskastare" - det tycks vara läget i Ungern idag. I förra veckan anordnade Svenska Pen en ungersk afton, och Ola Larsmos beskrivning av kvällen är skrämmande läsning. Att det finns de som under förevändning att "skydda yttrandefriheten" och värna sitt hemland (mot vad? olika personers vittnesbörd om deras personliga upplevelser av gårdagens och dagens Ungern?) försöker skrämstyra vad som sägs och sker på en författarafton i Sverige vittnar om den slags kollektiva hysteri som alltid vänder sig mot minoriteter och/eller oliktänkande och utser dem till farliga häxor. Samma anda kan man se i kommentarerna till Svante Weylers intervju med Imre Kertész i Expressen. Weyler har för övrigt saxat lite ur Volker Hagedorns mer extensiva artikel om ungerskt kulturliv.
En av de ungerska kulturpersonligheter som befinner sig under tryck är filmregissören Bela Tarr. Han har yttrat hård kritik mot regimen och sedan tagit tillbaks kritiken samtidigt som han förklarat att det inte är möjligt att vara kritisk i Ungern utan att utnämnas till förrädare. Den ungerska premiären på Tarrs senaste film The Turin Horse (A torinói ló), som han sagt ska vara hans sista, har ställts in.