FLM, SKMA och årets böcker

– Ett nytt nummer av FLM har kommit ut, med tillhörande exklusiv DVD innehållande kortdokumentärer. Jag bidrar med tre korta texter: en om självmord som tema i skräckfilm, en annan om actionfilmen Killing them softly och en tredje om skräckisen V/H/S.
Temat för årets julkalender på FLM:s hemsida är dans, och jag bidrog häromdan med en lucka innehållande Satantango.

– Ett nytt nyhetsbrev har kommit från SKMA med bland annat en viktig text av Mathan Ravid. Och på bloggen skriver jag om några av Åsa Linderborgs lögnaktigheter.

– Jag och ett gäng andra kritiker på Kristianstadsbladet listade i veckan årets bästa böcker.

Uppdatering: I dag publicerades min recension av Asli Erdogans Stenbyggnaden. Också det en bra bok.

Läst, skrivet, sett och sagt

Lite grejor jag gjort sen sista självreklamen:

– Skrivit i SKMA:s senaste nyhetsblad. Alla artiklar i bladet bör läsas som vanligt.

– Recenserat en bok om synth (och var inte så negativ som en skulle kunna tro av rubriken att döma). Här hade jag velat skälla lite på Martin Aagårds dryga och nonchalanta recension av samma bok, men det får bli till en annan gång. Nöjer mig med att önska en annan nivå, ton och attityd på Aftonbladet kultur (även om det naturligtvis finns enstaka fina skribenter där också).

– Pratat i radioprogrammet Kino om Michael Hanekes o-hanekeskt varma film Amour, tillsammans med Göran Sommardal och Roger Wilson.

– Recenserat Louise Boije af Gennäs roman Blå koral.

"Äreräddningen"

Karin Olsson i Expressen och Henrik Bachner i Dagens Nyheter har tröskat igenom de väsentligaste skälen till att tidskriften Filters och Aftonbladets försök till äreräddning av Donald Boströms famösa "organstöldsartikel" i Aftonbladet inte ska godtas. Men det finns hur mycket som helst att säga om saken.

Filters reportage gör gällande att "Israelvänner" – vad nu detta egentligen är – läst in saker i artikeln som egentligen inte står där. Anklagelser om systematiskt dödande, med militärens medverkan, i syfte att skörda organ. En kollektiv skuldbeläggning av judar. Och nu påstås (de sedan länge kända) missförhållandena på rättsmedicinska institutet Abu Kabir ge Boström rätt i hans oskyldiga "frågeställande".

Där agerade chefsobducenten Yehuda Hiss och kollegor till honom på ett kriminellt sätt. Hiss fick till slut sparken från sin tjänst – knappast, vilket Filters läsare förleds att tro, till följd av Donald Boström och hans artikel utan efter åratal av upprepade skandaler. Men i ingressen till Åsa Linderborgs triumfskri på Aftonbladets kultursida är det "Israel", alltså själva landet, som ägnat sig åt organstölder ("Svensk press vägrade rapportera att Aftonbladet hade rätt om Israels organskördar från mördade palestinier"). Likadant med OiśinCantwells artikel. "Aftonbladet hade rätt – Israel stal de dödas organ" trumpetar rubriken. Ingressen spär på med "Stjäl Israel organ av palestinier som armén dödat?" och i artikeln får vi veta att "Israel tagit organ från döda kroppar i en utsträckning som vare sig Donald Boström eller någon annan kunnat föreställa sig".
 Nu precis som då, 2009 då artikeln publicerades, placerar Aftonbladet artikelinnehållet i kontexten av den israelisk-palestinska konflikten och gör det till anti-israeliskt bränsle. Det är således inte (bara) artikelns kritiker som läser in det de vill se, i artikeln liksom i det stoff artikeln skildrar.

Boström talar i Filter om en värld utanför Sverige där hans artikel tagits på allvar. Al-Jazeera är en kanal som nämns. Och förvisso – Boström intervjuades iAl-Jazeera i ett balanserat inslag. Om man bortser från de textskyltar som rullade på skärmen. På dem sägs a) att den israeliska armén anklagas för att stjäla organ ("Israeli troops killed Palestinians then took out body parts"), och b) att detta är länkat till organskandalen i USA (New Jersey-historien som åtminstone en rabbin ska ha varit involverad i och som enligt Boström och Linderborg absolut inte ska kopplas samman med de döda palestinierna).

En annan omvärldsreaktion var ju den iranska. Efter Boströmhistorien hävdade regimens röst utåt, Press TV, till exempel att Israel fört bort 25 000 ukrainska barn och bestulit dem på deras organ. Visst är det sant, som Filters Madelen Engstrand Andersson skriver, att det förekom övertoner i det massiva svenska fördömandet av Boströms organartikel. Men det ska ställas mot den här typen av officiellt sanktionerade extrema antisemitism – en antisemitism som inte kommer från någon enstaka individ utan från en nationell men internationellt omspännande kanal. Vilket för övrigt ju även Al-Jazeera, med sin "feltolkning" av artikeln, är.

Men även på närmare håll och i dag förekommer det felläsare. Pinsamt nog för Filter rentav i en påannonsering för deras eget arrangemang med bland annat diskussion om Boströmreportaget. "Först på plats är författaren och journalisten Donald Boström som 2009 skrev artikeln i Aftonbladet om organstölder från obduktionsavdelningen på sjukhuset Abu Kabir i Israel och en handel uppmärksammades som ledde hela vägen till rika judar i New York" står det där. Bara en mycket naiv människa kan bli förvånad över att det är den här typen av tankekedjor som artikeln/artiklarna ger upphov till.

...och Aron Flams sketch på temat blir faktiskt bara roligare och roligare. 

Riksteatern sprider rasistisk lögn

Made in India – Notes From A Baby Farm är på intet sätt bra teater. Humorn är krystad. Spelet stolpigt. Avsaknaden av en fungerande dramaturgi smärtsamt påtaglig. Men framför allt är det Amrita Pandes närvaro och sätt att agera som stör. Pande är sociolog och har doktorerat på surrogatmödraskap i Indien. Pjäsen bygger på hennes arbete och hon ingår alltså själv som en del av pjäsen. Genomgående figurerar hon som experten, som guidar oss genom problematiken och de människor som är involverade. Vi får höra delar av intervjuer som hon genomfört där blivande föräldrar likväl som surrogatmödrar kommer till tals, men allt ackompanjeras naturligtvis av Pandes kommentarer. Mest störande är dock hur hon tar på sig andras roller och spelar dels den doktor som leder verksamheten på den undersökta kliniken, dels en av surrogatmödrarna. Som doktorn är Pande arrogant, auktoritär och påfallande egenkär; som surrogatmoder barnslig, lite komisk och med starkare indisk brytning. Som sig själv ger hon, i kontrast, ett balanserat, eftertänksamt, intellektuellt och sympatiskt intryck. På så sätt placerar Pande sig själv på ett tydligt överordnat plan i förhållande till de figurer som är hennes ämne. Delvis ligger förstås detta i sakens natur; det är i alla fall väldigt svårt att undvika. Men här görs det så påfallande klumpigt och stötande.
Visst är ämnet annars behjärtansvärt. Eller rättare sagt viktigt. Pande har kloka synpunkter. Ett starkt inslag är de broderier som surrogatmödrarna bidragit med och som hängs upp längs väggarna i lokalen under pausen. Vackra, skickliga broderier med motiv som injektioner i livmodern, ägg, mobiltelefoner...
Sedan kommer det mot slutet. Pande håller ett litet föredrag om sin forskning, med en internationell överblick över hur surrogatmödraskap hanteras i olika länder. "Israel uppmuntrar surrogatmödraskap. Det är ett led i kampen att stärka den judiska befolkningens andel. Endast judar får lov att använda sig av tekniken."
Tja, det är samma typ av tongångar som i Judith Butlers föreläsning på Nobelmuseet förra året ("lesbiska kvinnor i Israel får hjälp att bli gravida eftersom detta ingår i en rasistisk strategi att stärka den judiska rasen"). Och lika lite som på Nobelmuseet var det här någon som ifrågasatte påståendet, i stället hörs indignerade suckar som talar om att detta bara var vad stora delar av publiken förväntade sig av förbrytarstaten Israel. Själv ville jag ha ordentligt på fötterna och föredrog att gå hem och kolla upp saken i stället för att konfrontera Pande under den avslutande frågestunden. Och, naturligtvis, källorna jag hittat är samstämmiga. Lagstiftningen i Israel angående surrogatmödraskap är inte så himla liberal, men nu öppnas det upp för möjligheter att även homosexuella ska kunna ta del av tekniken. Och vad gäller religiös/etnisk tillhörighet – naturligtvis finns ingen sådan begränsing. Det hade verkligen förvånat mig om så vore fallet. En sådan begränsning hade knappast kunnat vara laglig i Israel. Men eftersom religionen har en framträdande roll i landet är det så att

Since the Israeli population consists of multi-ethnic and multi-religious groups, including Jews, Moslems, Christians and others, the attitude of the various religions was considered. According to Judaism, the religion of the child is determined by the religion of the mother. Therefore, the surrogate mother should be of the same religion of the CC, although if all the parties are not Jewish, the Committee may allow an interreligious agreement following consultion with the clergyman from the Committee.

Den typ av påstående som Pande sprider passar in i en rasistisk, demoniserande syn på Israel där den judiska befolkningen ser sig som övermänniskor, undertrycker andra och för en raspolitik som för tankarna till Tredje riket. Det är modern antisemitism i dess prydno. Och att den sprids från teaterscener runt om i landet, med föregivet vetenskapligt stöd och Riksteatern i ryggen, är allvarligt.

(Föreställning: Made in India – Notes From A Baby Farm på Moriska Paviljongen i Malmö 19/10 2012)

Malmö och våld

Det brukar inte vara någon bra kombination. Man tänker på Sevedsplan, hatbrott, Mangs, kvinnomisshandel med dödlig utgång, brinnande bilar, polisiära övergrepp, mc-gäng, krogmaffiosos och sånt. Men det finns ett positivt undantag – wrestling. Jag skrev om det i gårdagens Kvällsposten.

Hatbrott däremot, som sagt, ingår i den stora negativa geggan. Ett av de senaste exemplen är sprängladdningen vid judiska församlingen. Som bekant har vi en kommunledning som inte precis lyckas motarbeta antisemitism utan snarare förvärrar den. Återigen ser vi ett exempel på detta i den kyla och nonchalans och det konspiratoriska tänkande som uttrycks då vår politiska ledning ställs inför oro och frågor från judiskt håll.
Det konspiratoriska tänkandet kommer från folkpartisten Björn Lagerbäck, som är uppenbart olämplig för sitt uppdrag att vara samordnare för det Dialogforum som ska arbeta för större tolerans i staden. "Det kan finnas en dold agenda som gör att man aldrig kommer att erkänna att Malmö stad gör positiva saker", säger han. Vad skulle det vara för dold agenda? Från vilket håll, och varför? Är Lagerbäck så okunnig om antisemitism att han är omedveten om att föreställningar om "dolda agendor" och makt utanför offentlighetens ljus ingår i den antisemitiska tanketraditionen? Vad är han för person att leda en verksamhet som kommit till just på grund av en ökning av attacker mot judar? Det hela är fullständigt grönköpingskt, men med sorgkant.
I rättvisans namn ska dock sägas att vänsterns kommunalråd Hanna Thomé ändå visar en beredskap att vilja ta tag i frågan. Skam vore det annars, eftersom hon har ansvar för diskrimineringsfrågor.
Vi vanliga malmöbor kan också göra vårt, till exempel genom att gå med i den kippavandring som anordnas den 20:e oktober. Samling utanför synagogan klockan 11.45. Arrangör Sofia Nerbrand har på arrangemangets facebooksida gjort klart att de som försöker använda sig av den här frågan för att slå ner på någon annan minoritet – tyvärr finns ju de som använder sig av den ökande antisemitismen för att i sin tur spä på hatet mot muslimer, som om det funnes något antirasistiskt i detta – inte är välkomna.

Omdömet

Min uppfattning om Peter Fröberg Idlings debutroman Sång till den storm som ska komma skilde sig rätt radikalt från den gängse. Nu är jag inte så osäker på min egen omdömesförmåga (detta är kanske det enda område där jag har hyfsat bra självförtroende) att den här saken får mig att skaka i mina grundvalar. Men det kändes ganska skönt att inte vara helt ensam om att hysa en avvikande uppfattning (och det finns åtminstone någon till utanför nätet...).
Uppdatering: Margareta Flygt i Smålandsposten var inte heller förtjust.

Värdet av en bok kan annars enklare och på ett mer entydigt sätt avgöras då det handlar om ett fackverk som använder sig av tveksamma, rentav felaktiga källor. Torbjörn Jerlerup har granskat Ingmar Karlssons bok Bruden är vacker men har redan en man och funnit att så är fallet där. Förläggare och författare slår ifrån sig. Sedan visar det sig att de båda, var och en för sig, i självförsvar hänvisar till en källa som alla med ett minimum av kritisk tankeförmåga intakt kan se är mer än tveksam, ja direkt förkastlig. Detta sker helt öppet. Låter det absurt? Ja, det är det också. Och ska läggas till Karlssons redan tidigare uppvisade totala brist på omdöme.

Uppdatering: Här kan ni se ett exempel på den typ av material som finns på den sida Karlsson åberopar som sanningsvittne angående sionismen. Det är lite som att åberopa en grupp råfundamentalistiska kristna kvinnor som anser sig skola tiga i församlingen som sanningsvittnen angående feminismens grundtexter.  Men tyvärr finns det många som inte tänker längre än näsan räcker, och tror att "jaja, kommer det från judiskt håll så är det väl ok – då kan det ju inte vara antisemitiskt!" Den typ av små, extremistiska sekter som True Torah är en av används gärna som exempel på "goda judar" av svenska och andra antisionister, som ett slags alibi som ska bevisa det anti-antisemitiska uppsåtet. Bakom det döljer sig en otrolig intellektuell slapphet. Man bryr sig inte om att ta närmare reda på vad de egentligen står för.

Expo nr 2 2012

Det senaste numret av Expo är osedvanligt viktigt då det fokuserar på förföljelsen och diskrimineringen av romer. Antiziganism brukar nämnas pliktskyldigt vid sidan av islamofobi och antisemitism som ett av våra stora dominerande fördomsmönster. Men vi talar egentligen väldigt lite om det, samtidigt som det rör en minoritet som är enormt utsatt. Kunskapen är låg om massmorden på romer under tredje riket, och till skillnad från i fråga om judar, där det i alla fall funnits en ytlig förhärskande anti-antisemitism sedan krigsslutet, har det knappast bildats något tabu mot att diskriminera och uttrycka fördomar mot romer eller gjorts något försök att göra upp med dessa fördomar. Bara Katitziböckerna har väl riktigt nått ut vad gäller att skapa intresse för romers historia och situtation. Kanske är det som Daniel Poohl skriver i sin ledare, att "Det ligger i rasismens logik att de mest utsatta grupperna är de som har svårast att bli hörda. Antiziganismen är så normaliserad att den inte ses som ett problem."
Anders Dalsbro och Erik Sidenbladh medverkar i numret med både ett långt reportage från Kosovo och en artikel om romers situation i Sverige. Fokus är inte bara på hatet mot romer borta i sydöstra Europa, utan också på här och nu. Det är bra.
En annan läsvärd artikel är Henrik Arnstads om den fascistiska ideologin. Författaren menar att det råder en anmärkningsvärd okunskap om den, trots att den så hårt präglat stora delar av nittonhundratalet. Okunskapen är så stor att vi inte känner igen fascismen ens när den kommer i form av Anders Behring Breivik. Vilket gör honom själv förtvivlad -- han och hans försvar har nu slitit färdigt i rätten för att Breivik inte ska anses psykiskt sjuk utan ses som en ideologiskt motiverad gärningsman och dömas till fängelse. Dom faller vad jag förstått senare i sommar. 
Själv medverkar jag med en recension av Gregor von Rezzoris En antisemits memoarer.

Uppdatering: Jo, Breivik åberopar tydligen fortfarande "nåt konstigt nödvärn", som reportern på Rapport uttryckte saken, och därmed i första hand frikännande. Hans försvarare tror dock så lite på detta att han fick påminnas om att ta upp det i slutpläderingen. Hur som helst är det Breiviks ideologiska övertygelse som är i fokus för dem.

Skamstaden

Jag lyckades missa den debatt om antisemitism i Malmö som hölls på Moriskan förra veckan, såsom jag brukar missa så mycket man inte borde missa. Jag hade verkligen velat gå, men efter att ha läst Rakel Chukris artikel om debatten såg jag inte precis fram emot att höra de inspelade delarna i radioprogrammet Konflikt.
Nu har jag förmått mig lyssna och kan bara säga att jag skäms över att bo i en stad där den politiske ledaren, Ilmar Reepalu, efter att gång på gång uttryckt sig antisemitiskt, inte bara framhärdar i sitt självmedlidsamma dravel om hur han i själva verket är en missförstådd antirasist utan också lyckas riva ner kraftfulla applådåskor med det. Över att medvetandenivån här i Malmö är så låg. Över att man aldrig kan tala om antisemitism utan att fenomenet ifrågasätts. Över de ständigt frammanade bilderna av döda barn i Gaza, som alltid vägs mot och befinns tyngre än judars rätt till trygghet och frihet från trakasserier oavsett om de nu känner en samhörighet med Israel som land eller inte -- i en debatt som ska handla om antisemitism i Malmö. Över att Mellanösternkonflikten inte bara ständigt blir allt överskuggande och Israel på något försåtligt sätt blir den fiende alla (utom den lilla klick vars röster skulle vara centrala men i grund och botten inte anses vara värda att höras) i alla fall när kvällen är slut kan sluta sig samman i avsky mot, som sinnebilden för dagens ondska. Utan också över att denna konflikt (vilket förvärrar saken ytterligare) får framställas på ett felaktigt sätt (en man påstår oemotsagd att det aldrig förekommit några massakrer på judar från arabiskt håll). Och jag skäms över min egen passivitet, jag känner att jag borde vara aktiv i att jobba för att motverka den nyväxande antisemitismen på ett sätt jag nu inte är.
Det finns förstås en del positivt att lyfta fram, inte minst snubbarna i "Unga muslimer mot antisemitism". Men. Inte ens den gladaste optimist lär kunna påstå att vi kommit långt sedan den nya antisemitismen i Malmö började uppmärksammas. Rundgången rullar i stort sett vidare. Den som bland annat också yttrar sig i att Dror Feiler anmäler sig att delta i debatten som den "gode juden" som alltid är beredd att förneka förekomsten av antisemitism i Sverige och i stället misstänkliggöra de judar som har mage att beklaga sig. Det är bland annat debattörer som han som möjliggör att medvetandet om förekomsten av antisemitism i dag, och förmågan att skilja mellan denna och "Mellanösternfrågan", ligger på så låg nivå.

Identitetsproblematik

Ett litet gäng filmer som handlar om könsidentitet, eller könsöverskridanden, -överträdelser eller vad man vill kalla det, har hittat till biograferna i år (Pojktanten får dock inte premiär förrän i september). Jag skriver om dem i en krönika i Kristianstadsbladet i dag.
Mer komisk, nej rent ut sagt grotesk, är den identitetsförvirring som Ingmar Karlsson skapat omkring skribenten Anna Ekström. Jag försöker och försöker förstå hur det har gått till i Karlssons hjärna när han slöt sig till att en skribent som skriver under eget namn skulle vara anonym(!) och egentligen inte finnas. Ännu konstigare är det att många nu faktiskt kallar Anna Ekström för anonym. "Den anonyma Anna Ekström...." Man ser det på Facebook, Flashback, lite varstans. Och att en antisemitisk pöbel är snart att ta till sig tanken att det är själva Mossad, eller nåt, som ligger bakom namnet Anna Ekström, är förstås inget man undrar över, men att många andra utanför denna direkta "pöbel" också tänker i någon form av liknande banor är nästan skrämmande. Naturligtvis är det också oerhört komiskt. Att tänka sig att någon eller några under åratal skulle utge sig för att vara denna skribent och delta i debatter som främst rör antisemtism men, som kamouflage, också gå i polemik mot Sverigedemokraterna, diskutera synen på religion i samhället, katolicism m.m. Ringa runt till redaktörer och andra (jag känner personligen två personer som pratat med Ekström i telefon) och då kanske anlägga en speciell "Ekström-stämma", för att så småningom kuna sätta sin krona på verket, vilket då skulle vara att förtala Ingmar Karlsson och inleda en kampanj mot honom.
Tankegången är lika bisarr och skrattretande som fascinerande, och jag kan bara förstå den som en exemplarisk demonstration av paranoid antisemitism. Här, tänker sig Karlsson & kompani, ser vi hur "de" i praktiken stämplar all israelkritik som antisemitism och därmed tystar den! De maskerar sig och bakom var och en av dessa masker ligger det större och mäktigare intressen! Det var ju också Svensk Israelinformation som Karlsson först tänkte sig skulle ligga bakom namnet Anna Ekström. Och på hans Facebooksida skriver kompisen och vapendragaren Gunnel Werner: "Otroligt att de inte fattar att de är utnyttjade av en ledare, som tror sig var smartast av alla Guds utsedda." Någonstans drar en ondskefull entitet i trådarna till alla marionetter som duktigt dansar till den musik som ska föra oss alla -- utom De Utvalda, herrefolket -- utför stupet....

Så mycket på en gång

Det är lite för mycket. Följetongen Reepalu. En obehaglig recension av Ingmar Karlssons bok Bruden är vacker men har redan en man. Åsa Linderborgs fortsatta lögner i Aftonbladet. Den högt respekterade freds- och konfliktforskaren som nu visar upp en ovanligt rå antisemitism. Och så den usla dikten av Grass. Vad gäller den sistnämnda och diskussionen omkring den så kan man notera att flera kulturskribenter uppvisar en påfallande ointresse för texttolkning i just detta fall. Den indignerade kören med sitt "Man kan inte kritisera Israel utan att bli kallad antisemit!" beklagar att den sakfråga Grass ville kommentera, vapenskramlet mellan Israel och Iran, kommit i skymundan. Till dem skulle jag vilja säga: men sätt i gång och diskutera den frågan då! Ni är skribenter med spalter till ert förfogande. Gunnar Bergdahl har en hel kultursida. Ingenting hindrar honom från att fylla den med texter om den hotade freden. Eller är det i själva verket mer engagerande att stämma upp i den ovan nämnda kören?

Och så, ändå, den senaste förvecklingen i fallet Reepalu, Malmös alldeles egna lilla despot. Han har ju fått påhälsning av ett särskilt sändebud från USA. Jag vet inte om jag tycker det var så lyckat. Det lär späda på den antisemitiska föreställningen om Ilmar som en korsfäst Israelkritiker (för tankegången brukar vara att judar styr USA som i sin tur styrs av den store juden Israel). Kanske är det inte så fruktbart att försöka tänka i strategiska termer av vad som eventuellt skulle kunna gå hem i de stugor där antisemitismen redan bor. Men jag har redan erfarit att en person i min närhet, som ogillat Reepalus agerande och uttalanden tidigare, svängt och börjat försvara honom efter att, som han tyckte, ha sett USA agera världspolis ännu en gång. Och jag misstänker att detta utlöser många reflexartade reaktioner på temat amerikansk övermakt.
Reepalus egen respons är, hur som helst, nästan bara komisk vid det här laget. Ännu en gång känner han sig sviken och missförstådd. Vilket kors han bär!

Många tolkar hans envetet antisemitiska uttalanden som en flört med Malmös muslimska befolkning. Jag tror faktiskt inte det är så. Hans anti-israeliska hållning verkar fullt genuin och affektfylld och att den spiller över på judar som kollektiv må han vara omedveten om själv men framstår som väldigt tydligt för oss andra. Jag tycker också att han verkat vara genuint omedveten om de problem med antisemitism som finns, och det går inte ihop med att kyligt kalkylerande spela på antisemitiska strängar. Ilmar är så uppenbart okunnig om hur antisemitism gestaltar sig i dag och vem som står för den (att det inte ska betraktas som ett specifikt muslimskt problem är han, menar jag, för övrigt själv ett exempel på) att en sådan beräkning från hans sida verkar utesluten. Jag tror att föreställningen om en sådan beräkning hänger samman med en slags naiv föreställning om att han själv helt enkelt inte skulle kunna vara antisemit (som här). "Inte kan väl en högt uppsatt sossepolitiker som är vid sina sinnens fulla bruk vara det?" kanske den underliggande tanken är. Många har över huvud taget svårt att tänka sig att det kan finnas antisemitism mitt i den svenska majoritetsnormaliteten. Men antisemiterna finns mitt ibland oss. De är inte överväldigande många men de finns och till och med grannen som verkar så trevlig och varken är muslim eller vansinnig kan vara en av dem.

Vad gäller frågan om var Ilmar har sitt stöd så gavs en intressant bild av det i ett reportage i P1 nyligen. Bilden var långt i från statistiskt säkerställd men enligt den är vår ledare i alla fall mer populär i nybyggda rikemansområdet Västra hamnen än i fattiga Almgården. Detta kan tyckas inte vara riktigt som det borde vara i fråga om en sossepolitruk, men egentligen är det ganska logiskt. Ilmar får mycket beröm för alla de satsningar på staden som gjorts under hans styre, men jag tror faktiskt de hänger ihop med de sociala problem som vi nu på ett helsjukt sätt och ur en särskild aspekt får se skildrade i tv-serien Malmöpolisen. Vad jag menar är helt enkelt att inga satsningar gjorts på redan fattiga och så kallade problemområden, och dessa har, förutom ett visst medieintresse vad gäller Rosengård, fått stå i skuggan medan Malmö har satts på kartan. Vissa av satsningarna kommer förvisso indirekt hela staden till del, men inte alla, och i första hand har samtliga riktat sig mot stadens över- och mellanskikt. Eller nej förresten, i första hand har de riktat sig till välbärgade människor utanför Malmö som man vill/velat ska flytta hit i stället för den trista, fattiga och jobbiga massa som faktiskt bor/bodde här (eller som kommer hit tack vare den ebo-lagstiftning Reepalu vill få bort). Not: Bo01/Västra hamnen/Turning Torso.
Men nu vandrade jag bort från ämnet och detta borde väl egentligen ha tagits upp i ett separat inlägg.

Tja, ibland har man fel

...och det hade jag uppenbarligen i fråga om Dan Park. Det blir tydligt när man läser Expo-artikeln "Dömd konstnär forstätter att hetsa". Killen har en mer rasistisk profil än vad jag förstått och han har nu tydligen också öppet börjat ta ställning - för rasism.
Jag läser också Patrik Svenssons intressanta artikel om Park och slås av att jag tänkt på ett bakvänt sätt. Svensson jämför Park med Lars Hillersberg. Hans poäng är att både Park och Hillersberg har vänner på radikalt rasistiska platser, och att ingen av dem tagit avstånd från dessa vänner. Under jämförelsen ger Svensson tyvärr ge uttryck för den vanliga förminskningen av antisemitiska uttryck (dessa är "oväsentligheter") och tanklöst sortera in dem som kritiserat Hillersberg under rubriken "borgerliga Israelvänner" (det är i den insorteringen personer som tar upp antisemitism mer eller mindre automagiskt brukar hamna i det intellektuellt slappa tankeklimat som råder runtomkring just denna specifika fördomsprofil). Men jämförelsen kommer mig hur som helst att tänka på något annat. I ett tv-program om Hillersberg jag såg för länge sedan svarade denne på frågan om hans antisemitism att han inte hatade judar specifikt för han "hatade alla människor". Detta åtföljdes av ett avväpnande skratt. Jag tror inte att personer med rasistiska uppfattningar eller särskilda fördomar måste vara människohatiska i allmänhet (och förresten har jag inte ens tillstymmelsen av den kunskap som krävs för att jag skulle kunna hävda något sådant). Och jag vet naturligtvis inte om Hillersberg verkligen var en hatisk person. Dan Parks konst är i alla fall det. För mig är den fortsatt främst anti-mänsklig. Den är vidrig även där ingen speciell folkgrupp förlöjligas eller förhånas. Jag menar, ta exempelvis bilden av den kvinnliga häktesvakt som dödats och hennes baneman - med texten "Möten mellan människor". Bara ett av väldigt många exempel på grundtemat gott och blandat inom sadism, hänsynslöshet och pervertering. Den där ständiga förvridningen och detta att tömma allt och alla på värde - sådant man ibland finner hos personer som tror sig vara klarsynta och demaskerande men som i stället saknar något. Men nå alltså att detta är det breda grundtemat utesluter ju inte att killen också specifikt kan uttrycka rasism, och vara rasist. Det kanske snarare underlättar.

Stjärnkampanjen - ett initiativ av Anna Ekström

Malmös judar har börjat reclaima gatorna - genom återkommande promenader i grupp där de visar sin judiska identitet med davidsstjärnor och kippor. Det är naturligtvis jättebra.
Anna Ekström reagerade dock på denna avslutning på artikeln i Sydsvenskan:

Barbro Posner säger att det är viktigt att ”tuffa till sig” och inte låta hotbilden inskränka vardagslivet. Men när gruppen skingras efter promenaden stoppar hon ändå in stjärnan.

– Det ser så demonstrativt ut annars.

Ekström skriver:

Detta är för sorgligt. Så kan det inte vara. Judar på promenad är inget demonstrationståg. Man får ju skämmas för Sverige. Det är hög tid för en solidaritetskampanj.

Jag tycker att vi - ickejudar och judar, ickemalmöiter och malmöiter - ska fästa var sin Davidsstjärna på rockslaget eller kappkragen och låta den sitta kvar tills den inte längre betraktas som ”demonstrativ”.

Min spontana reaktion var att detta är en bra idé. Ja, visst skäms man, inte minst som malmöbo, vilket jag är. Min nästa reaktion var: går jag med en davidsstjärna på rockuppslaget kommer jag a) att känna mig som någon som försöker göra mig till något jag inte är, och b) varje gång jag sätter på mig rocken få associationer till tredje riket (då ju alla judar som bekant var tvungna att visa sin identitet genom davidsstjärnor på ytterplaggen). Tankarna flyger iväg både till "Lars Norén-attityden", som är en slags förmäten och förvriden avundsjuka och önskan att tillhöra den marterade judiska gruppen just på grund av dess erfarenhet av extrem och tillintetgörande förföljelse, och till minnen av när jag var en fåfäng tjugoåring som av rent estetiska skäl bar ett radband runt axelklaffen på min mc-jacka och blev både utskälld och hotad med stryk på grund av det (av nitiska katoliker som tyckte att jag drev med deras tro genom att göra denna allvarliga symbol till ett enkelt smycke).

Religiösa symboler är laddade, och davidsstjärnan tillhör de närmast överladdade. Men - samtidigt är kanske just detta, slöt jag mig sedan till, väl snarast ett skäl att hjälpa till att ladda ur det lite. Att, som Ekström säger, göra det till något inte nödvändigtvis "demonstrativt".

Nästa hinder var: att få tag i en davidsstjärna. Är man verkligen tvungen att skicka efter en från USA? Varför är det så svårt att hitta davidsstjärnor på närmare håll? För efter att ha googlat runt lite fick jag konstatera att det verkar vara ont om davidsstjärnor inom den inhemska e-handeln. Jag beslöt mig gå ut i staden på jakt efter davidsstjärnor. Vi har ju ändå ett gäng flumaffärer här med en massa obskyrt religulöst kitsch, någon affär kanske har även davidsstjärnor?

Och till att börja med kunde jag inte tro vilken tur jag hade - nästan omedelbart sprang jag på en affär med konsthantverk, där det hängde davidsstjärnor av glas i fönstret. Så kan jag också göra tänkte jag, gick glatt in och köpte en. "Lite julpynt måste man ju ha!", sade damen som sålde den till mig. Varpå jag plöstligt förstod att stjärnan nog var avsedd som en adventsstjärna och inget annat. 
Därpå följde några timmars förvirrat kringletande bland diverse smycken och statyetter utav jungfru Maria, Buddha, olika satanistiska symboler, enstaka manifestationer av Allah som öga och, framför allt, väldigt mycket fornnordiskt av den typ som brukar ge mig vibbar av högerextremism. Men inga davidsstjärnor. Tills plötsligt! Längst inne i hörnet på en underbar kitschbijouteributik. Några stiliga halsband till ett pris som passar min plånbok. Och visserligen stod det på förpackningarna att de föreställde "hexagram". Men vafan, i mina var de inget annat än davidsstjärnor. Jag tänker i alla fall bära mitt smycke som en sådan. Och det är ingen omstörtande handling. Men det är kanske ändå bättre än inget. Och all heder åt Anna Ekström som arbetar för att omsätta vackert tal i praktisk solidaritet. 

Mellan demonisering och trivialisering

Sedan förra inlägget har debatten om Ana Gina och Hitlerjämförelsen gått vidare. På årsdagen av Kristallnatten, den nionde november, skrev Anna Ekström ett genmäle mot Fredrik Meiton, som nu i sin tur svarat på genmälet.
Det är inte alltid lätt att lägga sig rätt mellan polerna "demonisering" och "trivialisering" när det gäller hur antisemitiska uttryck ska bemötas. När jag ställer mig närmare Meiton än Ekström i den här diskussionen riskerar jag att hamna nära trivialiseringslägret, där man ofta säger (som Meiton) att man vill reservera antisemitismanklagelsen för de verkliga fallen av antisemitism, men där man samtidigt aldrig tycks bli varse några sådana fall, inte ens när de i dess allra grövsta form hoppar upp rakt framför nosen.
Men jag kan bara inte ta till mig Ekströms tunga domedagsretorik. Nej, mer än så - jag uppfattar den som stötande. Jag tycker det är stötande när hon kallar Israel-Tredjeriketliknelsen för den mörkaste antijudiska demonbild som finns - ja rentav värre än nazisternas, för vilka det räckte med den "mindre mörka" bild att de "förde ett defensivt krig mot 'världsjudendomen'"!
Jag vet inte var jag ska börja.
Men låt mig säga såhär.
Den nationalsocialistiska antisemitiska ideologin var eliminatorisk. Den utpekade judar som tillhörande en mindervärdig ras. Ja inte bara det utan också en skadlig ras. Ett främmande element som livnärde sig på och därvid sög ut den (i grunden friska) germanska folkkroppen, likt en cancer eller något skadedjur; ja de var faktiskt inte riktigt människor och inte bara det - de skulle bort, dödas, utrota varenda djävel.
Israel/Hitler-bilden är idag något många unga människor tanklöst men också ibland illvilligt tar till, och som också många äldre människor tanklöst men ibland illvilligt tar till. Känslomässigt mindre mogna människor torde ha lättare för det eftersom de är oförmögna att förstå hur sårande, hur okänslig liknelsen är. Vissa gör liknelsen utifrån en benhård antisionistisk övertygelse, vilken i sin tur ofta är antisemitisk men inte alltid är det. Andra drar till med nazismen som en abstrakt men drastisk retorisk figur - ungefär som man på sjuttiotalet kallade lite allt möjligt som luktade auktoritärt för "fascism" eller som högerspöken ilsket talar om "DDR-Sverige". Jag kanske är naiv men jag skulle ändå tro att av alla de som drar hitlerliknelsen är det ganska få som är beredda att stå fast vid den fullt ut, med allt vad den innebär av faktisk rasutrotning med mera.
Anyways. Även de mest benhårt övertygade och antisemitiskt anstrukna antisionisterna brukar ha sina goda alibijudar att dra fram. Sådana som ställer upp och talar vid anti-israeliska demonstrationer. Eller sådana som tillhör någon liten religiös grupp i vars ögon Israels existens som judisk stat är en styggelse.
Nå, detta dög inte i Tredje riket. Det var ju, i själva verket, just detta Himmler varnade för i sitt Posental. ("Ja och så kommer varenda en av alla de 80 miljoner anständiga tyskarna, och alla har de varsin god jude. Visst, alla andra är förstås svin, men just den här, det är en förstklassig, anständig jude....") Sådant dög inte, nej, tyskarna hade ju inte bara rätten utan också plikten att utrota den judiska rasen.
Alltså det bär mig emot att föra detta resonemang och göra denna jämförelse. Men Anna Ekström närmast tvingar fram det.
Det finns dock också andra skäl att avvisa Ekströms tordönsstämma. "Förintelsen symboliserar det värsta hos människan, till och med något omänskligt", skriver hon. Genom att göra dagens judar till bärare av detta fråntar man dem deras mänsklighet. Men, eftersom hon själv menar att Hitlerliknelsen är den värsta typen av demonbild, till och med värre än nazisternas - vad gör hon då själv de som använder denna liknelse till? (och är det inte detta som kallas infinite regress?).
Dessutom - genom att göra Förintelsen till något "omänskligt" (som samtidigt är det värsta hos människan?) relegerar hon den till en mytisk sfär; till något i själva verket utanför den mänskliga erfarenheten. Jag är ledsen att behöva meddela det men nu var det en gång för alla människor som genomförde Förintelsen. Det var en bara alltför reell "händelse", inte någonting bortom tid och rum. Anna Ekström gör den till en abstraktion, och kan därmed frammana en bild av att den situation judenheten befinner sig i idag i själva verket skulle vara jämförbar med, ja rentav ännu värre än, den hotfulla situationen för de judar som fördes i boskapsvagnar till Auschwitz.
Ja, jag skriver nu detta i viss affekt. Jag är ledsen. Men jag tycker bara inte att det duger. Och även om Ekström (åter i tämligen grova ordalag) kallar Meiton för en "paranoid chauvinist pig" på grund av (antar jag) dennes bruk av ordet "hysterisk" så delar jag bedömningen av hennes retorik som, minst sagt, svartvit och oägnad för varje form av konstruktivt bemötande av grodor/uppfattningar såsom Ana Ginas.

Karln har en poäng

Debatten om programledaren Ana Gina och hennes blogginlägg går i gamla tröttsamma hjulspår. För ett år sedan gällde diskussionen utställningen Mus, Maus, Mouse som turnerade runt på landets bibliotek. Även i det fallet handlade det om att en stötande parallell mellan dagens Israel och gårdagens nazi-Tyskland drogs. Jag skrev då följande i ett blogginlägg:

För några veckor sedan när diskussionen om utställningen Mus, Mouse, Maus på Stockholms stadsbibliotek rasade åberopades ofta den arbetsdefinition av antisemitism som tagits fram i EU. Såväl vissa som var kritiska mot utställningen som andra som var kritiska mot kritiken behandlade denna arbetsdefinition, eller rättare sagt dessa riktlinjer, vilket är vad det handlar om, som om den i punktform slog fast exakt hur ett antisemitiskt yttrande ser ut; som om det handlade om budord ristade i sten. Som om ingen vidare tolkning behövdes vad gäller kontext för att kunna fastslå vad som är och inte är antisemitism och inga gråzoner funnes. Så raljerades det exempelvis i P3:s Brunchrapporten över saken och programledaren gjorde sig lustig över hur EU-definitionen skulle göra honom till antisemit eftersom han skämtsamt brukar kalla sin judiske kompis för "Jesusmördare".

Exakt samma sak har hänt i fallet Ana Gina och hennes "Israel tar efter Hitler"-bloggande. Ja det är till och med så att Henrik Torehammar i Brunchrapporten kört sitt raljerande över EU-definitionen igen (torsdagen 3/11 i sändningsarkivet).
I det läget är jag tacksam över att Fredrik Meiton steppar in på Brännpunkten och förklarar att "EUMC:s definition gör gällande att jämförelser mellan Israel och nazismen kan vara utslag för antisemitism, inte att de är det per definition" - slutsatsen om huruvida de är det eller inte "är inte automatisk, utan kontextuell". De som resonerar som om det hela handlade om en grupp ordalydelser som mekaniskt kvalificerar som antisemitism öppnar för just den typ av oförstående förlöjliganden Torehammar på Brunchrapporten ägnar sig åt.
Torehammar borde dock naturligtvis ha läst på lite innan han kastade narrmössan över EUMC - han borde kanske själv följa det råd han gav Gina Dirawi; rådet att ägna sig lite åt studier och eftertanke. Ett gott råd.
Och han gjorde faktiskt, tyckte jag, rätt i att lyfta fram Dirawis ålder. Jag tycker, precis som Meiton, att det finns "ett skriande behov av en dialog, där man vinnlägger sig om att diskutera och förklara istället för att mästra och fördöma från höga hästar" - i synnerhet som den vi pekar fingar åt tydligen var en tonåring då hon gjorde sig skyldig till de värsta snurrigheterna. Jag misstänker att den typ av uppfattningar hon torgfört snurrar runt i vissa miljöer som tankevirus, vilka fäster där okunnigheten är stor. Jag skulle vilja lägga till "upplysning" till Meitons "dialog". Och jag tycker nog i och för sig inte han övertygar då han gör okunnighet till ett exkluderande alternativ till antisemitism, och lägger problemet bekvämt till rätta där. Att en människa bär på antisemitiskt anstrukna tankemönster av okunnighet, snarare än av illvilja, gör inte dessa tankemönster i sig mindre antisemitiska. (Och jag vill också påpeka att Meitons tolkning av Ana Gina är helt beroende av hans egen välvilja, snarare än att bygga på någon substantiell "bevisföring".) Tanken om att det hela "bara" handlar om okunnighet tar inte i beaktande hur hela det föreställningskomplex Ana Gina Dirawi på sitt sätt ger uttryck för har uppstått - var det kommer ifrån.
Jag undrar för övrigt också över hans bruk av ordet "Israelvänner". Ett ord som får en märkligt suspekt laddning. Torehammar å sin sida körde vänster/höger-linjen. Det är "högern" som reagerar på Ana Gina. I viss mån har han väl rätt och det gör inte saken mindre sorglig. För vare sig antisemitismen eller motståndet går att entydigt fästas på någon plats längs den linjen. Egentligen.
De som bedriver seriös antirasistisk upplysning, såsom SKMA och Expo, är idag mycket välbehövliga. Men ibland undrar man ju. Om det överhuvudtaget finns någon mottaglighet för denna upplysning. Och om det inte gör det - varför?

Även en judehatare måste kunna få spela saxofon

När Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, häromveckan uppmärksammade att Umeå Jazzfestival bjudit in den antisemitiske saxofonisten och författaren Gilad Atzmon så var det - naturligtvis - inte själva saxofonspelandet som föranledde uppmärksammandet. Det var istället sättet som festivalen valt att presentera Atzmon på. Han kallades "en man med många talanger" och "en framgångsrik och kontroversiell författare". Ett ganska fantastiskt sätt att beskriva en man som tycker att det finns ett och annat att lära av Hitlers syn på judar - men tyvärr ett sätt som känns igen: medan islamofoben från vissa håll beröms av att vara "politiskt inkorrekt" (och därmed "sanningssägare") så beröms antisemiten från vissa andra håll av att vara "kontroversiell" (lite käckt uppkäftig och upprorisk sådär).
Festvalens konstnärliga ledare Lennart Strömbäck har reagerat på kritiken på ett väldigt egendomligt och motsägelsefullt sätt. Han såg ingen anledning att ändra på presentationen, som helt bygger på promotionmaterial man från festivalens sida inte alls brytt sig om att kolla upp. Samtidigt berättade han för Expo att man kommer att utvärdera inbjudan av Atzmon efter kritiken. Det har också framkommit att endast Atzmons eget schema förhindrat hans deltagande i ett seminarium där frågan om jazzmusiken har "någon politisk ådra i sig idag" skulle ställas.
– Vi tar oss rätten att spåna ämnen som är relevanta, sade Strömbäck trotsigt. Men trots att han alltså uppenbarligen tycker politik är relevant för festivalen svarar han såhär på frågan om det lämpliga i att en antisemit deltar i ett sådant seminarium:
- Det har jag svårt att ta ställning till. I så fall måste man visa att det är relevant för en jazzfestival. Det är inte någonting som jag tycker vi skulle jobba för att ordna, då går man för långt från vår verksamhet.
Resonemanget är obegripligt. Möjligen ska man förstå det som att Strömbäck inte ser någon politisk aspekt på Atzmons antisemitism? Nästa uttalande är ännu mer häpnadsväckande, då han där plötsligt tycks säga att politik inte är något relevant område för festivalen alls att gå in på: "Vi jobbar inte i den sfären där vi tar ställning för det ena eller andra. Vi låter människor uttrycka sina konstnärliga visioner."
Problematiskt tycker jag dock å andra sidan också att det är att kritisera Umeå Jazzfestival för att överhuvudtaget ha bjudit in Atzmon som musiker. Det gör uppenbarligen Anders Lindberg på Aftonbladets ledarblogg. Han skriver:
"Umeå Jazzfestival anser inte att de tar politisk ställning genom att upplåta scen, mikrofon och publik till en person som gillar Mein Kampf och kallar förintelsen för "religion".
Och det är ju också ett ställningstagande."
Njae. Det tycker jag nog faktiskt inte att det är. Vi kan inte belägga rasister med generellt yrkesförbud. De finns - tyvärr - mitt ibland oss och är, och måste vara, delaktiga i samhället som alla andra. Så länge de inte överträder lagens gränser. Musik är ett abstrakt uttryck, och nästan ingen idag är väl för ett Wagnerförbud, för att ta ett kanske lämpligt exempel, trots både kompositörens egen och hans verks belastade historia. Jag ska väl erkänna att jag nog, om jag vore musiker, personligen hade upplevt det som obehagligt att stå bredvid Atzmon och spela tillsammans med honom. Eller, om jag tillhört jazzpubliken, för den delen applådera honom under en konsert. Men det är inte på något vis otillåtet att tycka att musiken kan få stå för sig självt, att välja att strunta i personen Atzmons värderingar.
Nu är ju dock inte Atzmon inte vilken vardagsrasist som helst, utan någon som verkligen arbetar på att sprida sitt hat. Hans konsert lär väl ha avlöpt vid det här laget, och i brist på information som säger något annat utgår jag från att det var en normal konsert fri från antisemitiskt tankegods. Mardrömsscenariot vore ju förstås annars att han skulle passa på att använda mikrofonen till att ge uttryck för sådant. "Låt honom spela, men se till att hålla honom kort" är väl den devis jag tycker man skulle kunna gå efter när det gäller en musiker som Atzmon.
Väl medveten dock om det praktiskt enklaste, men filosofiskt inte minst problematiska, kanske vore att helt enkelt svartlista killen. I alla sammanhang.

"Judisk antisemitism"?

Björn Wiman skriver idag tankeväckande om Ingvar Kamprads förflutna, Elisabeth Åsbrinks bok och antisemitismens överlevnadsförmåga. Artikeln avslutas sålunda:

I förordet till sin bok skriver Elisabeth Åsbrink personligt om hur hennes mamma brukade hyscha henne till tystnad om j-ordet när hon var liten – ju färre som viss­te om familjens judiskhet, desto bättre. Och, senare, när hon var vuxen: ”Bra att dina barn fick en icke-judisk far, så går det fortare ur blodet.”

Sällan har det europeiska judehatets överlevnadsförmåga uttryckts på ett sorgligare sätt.

Det kan man verkligen tycka. Men för skribenten Pierre Gilly är det inte en reaktion på detta judehat och en vilja att klara sig undan det som gör sig gällande här - nej, det blir istället till ett exempel på "judisk antisemitism". En ytterst tendentiös läsning av någon som också passar på att på grundval av en recension knöla in Georg Kleins senaste bok - som Gilly själv alltså inte läst - samt tidstypiska yttranden av Gunnar Heckscher i denna av honom själv, Gilly alltså, konstruerade låda. Heckschers uttalanden, som alltså kommer från en bok utgiven 1934, menar Gilly skulle spegla en specifikt "judisk antisemitism" eftersom Heckscher far var judisk. 

Naturligtvis kan även judar vara antisemiter. Men att göra sådana ansträngningar för att hitta en trend av specifikt "judisk antisemitism"? Det är inte seriöst men det tycks mig betecknande för någon som samtidigt tonat ned betydelsen av hatbrott mot judar i Malmö.

Kommentar i Expressen

Igår hade jag en kort artikel inne på Expressens kultursida angående Simon Wiesenthalcentrets anti-Malmö-rekommendationer och det inställda filminspelningsrekandet. Eftersom texten inte finns på nätet lägger jag ut den här:

Att det amerikanska Simon Wiesenthalcentret har bannlyst Malmö som resmål för judar, på grund av antisemitismen i staden, har nu resulterat i att en planerad filminspelning i regionen ställts in.
Hollywoodfilmen skulle nämligen ha ett judiskt tema. Mikael Svensson på Öresund Film Commission tänker hädanefter konsekvent ta upp saken när han talar med amerikanska filmbolag (Sydsvenskan 12/7). Man kan nästan höra hur det knakar i de associationsbanor som knyter samman judar och amerikansk filmindustri - och ilskan hos dem med antijudisk läggning som nu föreställer sig hur "judiska intressen" förhindrar möjliga arbetstillfällen i Skåne.
Wiesenthalcentret kan förstås inte lastas för antisemitiska tankemönster. Men de borde kanske ha lyssnat på Malmös judiska församling, vilken aldrig ställt sig bakom centrets rekommendation.
Fred Kahn, församlingens ordförande, har också alltid varit noga med att inte kollektivt skuldbelägga någon grupp för den judiska minoritetens situation i Malmö. Det är däremot vad som görs i filmbolagets mejl till Öresund Film Commission. Där sägs judar vara
mycket utsatta i södra Sverige "på grund av den stora och allt fientligare muslimska folkgruppen".
Brottsförebyggande rådets hatbrottsstatistik för 2010 visade på en minskning av antisemitiska hatbrott sedan "rekordåret" 2009. Det behöver inte nödvändigtvis utgöra en trend, och judar löper
proportionellt sett stor risk att utsättas för hatbrott. Antalet hatbrott mot muslimer hade däremot ökat, framför allt i Skåne. För många skånska muslimer ter sig kanske omvärlden allt fientligare.

Sydsvenskan fortsätter spinna på här historien med en serie artiklar. Idag uttalar sig Ilmar Reepalu, och lyckas i vanlig självcentrerad ordning se det hela som ett angrepp på honom - men i förlängningen också ett försök att tysta "personer som vågar kritisera staten Israel". Det är smått fantastiskt. Men hans vidriga retorik stöds ju av den större retorik som regelmässigt rubricerar frågor om antisemitism som "kritik av Israel". Igår hade så också tidningen en artikel inne - jag kan egendomligt nog inte hitta den på nätet idag - där det i den vidhängande faktarutan sades att hela Reepalukonflikten hade sin upprinnelse i kommunalrådets ställningstagande i Gazakonflikten. Så var det förstås inte utan det handlade om hans kollektiva skuldbeläggande av judar.

Inom parentes sagt, även om det är onödigt att påpeka: ett av många exempel på hur snett det tomma skramlandet om ett förment tabu mot att kritisera Israel egentligen träffar är en av gårdagens ledare i Expressen. Politisk kritik av Israel som inte är något annat än politisk kritik förekommer det rikligt av, utan att den som kritiserar nödvändigtvis utsätts för repressalier av den där bläckfiskliknande Israellobbyorganismen som härjar runt i det febriga antisemitiskt anstrukna paranoida medvetandet.

"Israel is a pain in the ass"

På något sätt lyckades Lars von Trier, mitt i sitt tvångsprovokatoriska babblande under den där olycksaliga presskonferensen i Cannes, tämligen precist uttrycka det neurotiska förhållningssätt som är så vanligt i Vår Tid i fråga om det där med judar och antisemitism: "I am very much for Jews... no, not too much, because Israel is a pain in the ass..."
Klart man inte är antisemit... Ingen är antisemit numer, och att hävda att någon skulle vara det - med stöd av aldrig så många citat - ja det är minsann förtal, i alla fall inte något som ska få stå oemotsagt. Nej, det är klart att man inte har något emot judar. Men Israel... ja, Israel är väl ändå en riktig böld i röven. Och så fort "Israel" kommer in i bilden är det som om ett raster automagiskt förvandlar vilken utsaga som helst till politisk kritik orelaterad till antisemitism. Vad var det von Trier sade? Jo, att han gillar judar väldigt mycket... nej, inte så himla mycket, för Israel osv... Men i Gunnar Rehlins översättning för TT/Spektra sade han "jag har inget emot judar, även om jag inte tycker om Israels politik". Ja, när det är tal om Israel eller om "sionism" så kan man komma undan med det mesta.
Oavsett om det sker i en antisemitisk kontext eller inte passerar demoniserande påståenden om Israel ofta utan att ifrågasättas. När den intellektuella superstjärnan Judith Butler förra veckan höll föreläsning på Nobelmuseet hävdade hon, med anledning av en fråga från publiken angående hennes syn på reproduktiva tekniker, att "lesbiska kvinnor i Israel får hjälp att bli gravida eftersom detta ingår i en rasistisk strategi att stärka den judiska rasen". Själva föreläsningen andades förvisso skönhet i dess radikala retorik om samlevande och nödvändigheten att utan egenintresse ta ansvar för och ge plats samt tillförsäkra materiell överlevnadsmöjlighet även åt den nästa man kanske inte egentligen vill ha i sin närhet. Men genom förankringen i Israel/Palestina-konflikten blev den också till ytterligare ett inslag i en ensidig anti-israelisk demonisering. Den som ska sätta den andres intresse före sitt eget är entydigt den judiska/israeliska sidan. Butler kritiserar filosofen Emmanuel Levinas för att denne ser sin moral som omöjlig utanför en judisk-kristen sfär, och har förnekat palestiniern sitt ansikte. Det är en kritik som inte är svår att ta till sig. Men i hennes eget tal framträder egentligen inte den palestinska/arabiska sidan som ett subjekt i sin egen rätt. Det är bara den judisk-israeliska som intresserar henne; konflikten tycks fullständigt ensidig. Som så ofta när mellanösternkonflikten är på tal tycker man sig vara förflyttad till och fast i 1948, fast i ett 1948 där enbart den israeliska sidans aggressioner mot palestinier existerar och omkringliggande länders föregående och samtidiga pogromer mot och fördrivning av deras judiska befolkning inte äger rum. Butlers oförsonlighet gäller den judiska statens själva existens, vilken för henne blir till en stor katastrof och en den moderna tidens vattendelare - ett förfall till en värld som producerar statslösa, un-chosen people, utan rättigheter och människovärde. Själv vill hon som judinna hellre identifiera sig med dessa de un-chosen hellre än the chosen people - tvivelsutan ett populärt budskap i ett icke-judiskt sammanhang där Israel ju är en hopplös pain in the ass.
Efter Butler blev författaren Amos Oz Sverigeframträdanden en skönt svalkande kontrast. Oz må vara något av en trivselfarbror som sprutar till synes till-inte-särskilt-mycket-förpliktigande humanistiska floskler omkring sig gällande konflikten. Men det behövs någon som målar i gråtoner och påminner om att majoriteten av såväl israeler som palestinier idag accepterar och vill ha en tvåstatslösning - någon som överhuvudtaget tänker "lösning" istället för "apokalyps" och "undergång". 
Några av de kritiker som recenserade Oz senaste bok har dock tänkt "undergång". Det är "i fallet 'Lantliga scener' svårt att låta bli att tolka den gnagande oron i paradiset som en bild av hur samhällets förträngda oförrätter hotar att komma upp till ytan, hur den sköna värld som skapats bygger på en mörk grund och kanske är dömd att försvinna" skriver exempelvis Ann Lingebrandt i HD. Nå, vi kritiker och läsare har förstås rätt till våra tolkningar, även de allegoriska som Oz själv så starkt ogillar. Men jag kan inte låta bli att oroas över den lockelse som bilden av israelisk undergång tycks utöva.

Krauss och andra tips

Jag recenserar idag i Kristianstadsbladet Nicole Krauss nya roman Det stora huset.
---------------------------
Margareta Flygt talade i radioprogrammet OBS! igår om den nazistiske affärsmannen François Genouds verksamhet under efterkrigstiden.
---------------------------
Flera intresseväckande artiklar har på sistone berört frågan om nödvändigheten av inre skrymslen och hemliga rum. "Utan hemligheter är man ingen", skrev Ann Heberlein i DN i början av månaden. Ungefär samtidigt publicerades en understreckare i SvD av Merete Mazzarella om otrohetsaffärer inom litteraturen, där den hemlighållna utomäktenskapliga förbindelsen blir just ett hemligt rum i vilket (som i Victoria Milan-sajtens träffsäkra men naturligtvis cyniskt exploitativa reklam) "livet blir levande". Idag skriver Anita Goldman i Expressen om historikern Eva Österbergs nya bok Tystnader och tider. En bok om "påtvingad och självvald tystnad" Recensionens sista stycken: 

Tystnad är i mångt och mycket ett negativt värdeladdat ord i vår samtid, öppenhet däremot positivt. Men Österberg citerar den franske filosofen Jacques Derrida som hävdar att om individens rätt till det hemliga inte upprätthålls, lever vi i ett totalitärt rum. Om allt skall paraderas på det offentliga torget är det ett illavarslande tecken på att demokratin håller på att bli totalitär. Vår unika integritet kräver tillgång till hemliga rum även i vår offentlighets- och synlighetskultur.
Detta tänker jag, är viktigt att beakta i en tid där realitysåpor, bloggar och sociala medier överallt bjuder in var och en till allt möjligt om var och en.
På ytan är det attraktivt och öppet, men under ytan finns ofta - just ingenting.
Öppenheten av det slaget leder till ett annat slags tystnad, den som stavas tomhet och meningslöshet.

Ungern

En repressiv medielag, hård styrning av kulturlivet, galopperande antisemitism, antiziganism och stämpling av intellektuella som "smutskastare" - det tycks vara läget i Ungern idag. I förra veckan anordnade Svenska Pen en ungersk afton, och Ola Larsmos beskrivning av kvällen är skrämmande läsning. Att det finns de som under förevändning att "skydda yttrandefriheten" och värna sitt hemland (mot vad? olika personers vittnesbörd om deras personliga upplevelser av gårdagens och dagens Ungern?) försöker skrämstyra vad som sägs och sker på en författarafton i Sverige vittnar om den slags kollektiva hysteri som alltid vänder sig mot minoriteter och/eller oliktänkande och utser dem till farliga häxor. Samma anda kan man se i kommentarerna till Svante Weylers intervju med Imre Kertész i Expressen. Weyler har för övrigt saxat lite ur Volker Hagedorns mer extensiva artikel om ungerskt kulturliv.
En av de ungerska kulturpersonligheter som befinner sig under tryck är filmregissören Bela Tarr. Han har yttrat hård kritik mot regimen och sedan tagit tillbaks kritiken samtidigt som han förklarat att det inte är möjligt att vara kritisk i Ungern utan att utnämnas till förrädare. Den ungerska premiären på Tarrs senaste film The Turin Horse (A torinói ló), som han sagt ska vara hans sista, har ställts in.