Mansbefrielse spetsad med kvinnohat

Följande text var publicerad i Kvällsposten 5/12, men finns inte på nätet varför jag återger den här. Redaktörn på Kvp Kultur har stramat och snyggat upp en och annan mening, men innehållet är oförändrat i den här originalversionen.

"Det vanärade könet – ett nödvändigt manifest för mannen." Så kan titeln på Ralf Bönts Das entehrte Geschlecht – ein notwendiges Manifest für den Mann översättas. Ja, vi har alltså att göra med en slags tysk motsvarighet till Pär Ström. Bönt är dock till skillnad från Ström en etablerad och respekterad författare i sitt hemland. Så har hans bok också recenserats vördnadsfullt i intellektuella flaggskeppet Die Zeit, där författaren även publicerat en lång anslutande opinionsartikel om män och faderskap.

Manifestet förespråkar punkter som är både rimliga och lätta att sympatisera med. Män ska inte behöva vara fångade i ett karriärstvång, utan tillåtas vara något och respekteras utanför arbetslivet. De ska tillåtas ta sin hälsa på allvar (i Tyskland är mäns genomsnittliga livslängd sex år kortare än kvinnors). De ska respekteras även för sin sexualitet. Tyvärr resonerar dock Bönt styckevis som om vi kvinnor inte bara vore friare från begränsande sociala tvång, utan också mer eller mindre bar skuld till männens.

Jag skulle önska att Bönt skrivit den bok som Jonathan Widder beskriver i sin recension i DieZeit. En bok som beskriver båda kön som förtryckta, som håller en sansad ton och inte är generellt fientlig mot feminismen. Men det är som om Widder och jag läst två olika böcker. När jag tittar på det tyska mottagandet av boken tycks det också gå en tydlig skiljelinje mellan uppskattande män och kritiska kvinnor. Mixen mellan kloka påpekanden om mannens situation och hätska anklagelser mot kvinnor gör boken oerhört frustrerande för en kvinnlig läsare. Nog är Bönt öppet kritisk mot feminismen alltid, en rörelse som han menar i allt väsentligt har segrat och kommit att vändas mot mannen. Men kritiken glider regelbundet över till att gälla kvinnor generellt – utom då vissa kvinnor kan ställas mot andra ("unga kvinnor är trötta på feminism").

Kvinnor, påstår Bönt, hånar sjuka män och kallar dessa för hypokondriker. De skvallrar med varandra om intima ting vilket gör män utsatta. De intresserar sig inte för mäns kroppar och sexualitet. Alltså nog för att Tyskland är ett mer polariserat land vad gäller könsroller men Bönts beskrivningar påminner mer om huskorsen i gamla serier som Lilla Fridolf än om levande människor.

Precis som hos Pär Ström saknas empati med och försök till att se saker ur det andra könets perspektiv. Men här finns också patriarkala anspråk på att veta vad som är bäst inte bara för män utan också för kvinnor. Beskrivningen av hur båda kön uppnår störst sexuell njutning, exempelvis, är både förmäten och löjeväckande. Men visst vill jag sympatisera med Bönts paroll att "penisen är inget vapen". Det är bara det att han i sin iver att anklaga kvinnor glömmer bort att det faktiskt händer alltför ofta att den används så. Han kanske i stället borde rikta orden till, säg, krigsherrarna i Kongo-Kinshasa.

Jag hoppas att fenomen som Ralf Bönt och Pär Ström är tecken på en stapplande manlig frigörelse som bara befinner sig i sin första fas. Och att den framöver lyckas skaka av sig kvinnohatet och det irrationella skuldbeläggandet av feminismen.

Tacka vet jag porr

Femtio nyanser om honom är, menar jag, en väldigt förljugen och dessutom illa skriven bok. Liksom Ann Heberlein har jag svårt att se bokens jag som en feministisk förebild. Att betrakta boken som en gestaltning av feministisk kamp finner jag obegripligt, närmast absurt.
Heberlein tar upp två saker jag också borde ha nämnt. För det första översättningen. För det andra, om än bara antydningsvis, drömmen om flykten undan samtidens krav. "Drömmen om den dominante hannen tycks vara sorgligt aktuell för 2010-talets dubbelarbetande kvinnor", skriver Heberlein. Ja att bli ägd av en man som tar kontroll över alla aspekter av ens liv kan vara ett sätt att undkomma en arbetsmarknad som blir alltmer absurt krävande och svår att kombinera med livet utanför – det som kvinnor fortfarande tar så stort ansvar för. Det är intressant att Anastasia vid flera tillfällen liknar det slavkontrakt Christian Grey vill binda henne till vid en slags anställning. Det är som en form av arbetsbeskrivning i en alternativ, tryggt skyddad sfär – vilket säger en del om existensvillkor och mänskliga mellanhavanden i dag.
En annan intressant sak jag hade velat ta upp men inte fick plats med är hur författarinnan beskriver huvudpersonens undermedvetna respektive "inre gudinna". Den sistnämnda vill bara ha sex hela tiden och hoppar jämfota av förtjusning inför samtliga möjligheter och skamliga förslag som presenteras för Anastasia. Den förstnämnda är som en inversion av det undermedvetna som Freud en gång uppfann åt oss, och som jag trodde fortfarande var vad som gällde. Här finns det inget bråte och inga undantryckta, socialt oaccaptabla impulser utan tvärtom – Anastasia Steeles undermedvetna är en sträng glasögonprydd nucka som hytter med näven åt alla dumheter och allt som den inre gudinnan bejakar. I själva verket är väl detta undermedvetna snarare att betrakta som ett överjag. Men inversionen är intressant. Handlar det om okunskap från författarinnans sida eller om ett medvetet grepp eller bara precis om att Freud liksom inte är Freud längre? Det hela speglar den värderingsglidning som gör att sexualiteten här visserligen fortfarande, liksom i en av de romanen som utgör undertexten till Femtio nyanser..., nämligen Jane Eyre, är något mörkt och hotfullt och förknippat med ett instabilt psyke – men inte farligare än att det gökas friskt hela boken igenom, och hjältinnan njuter och förlorar sig själv i den ena jordskredsorgasmen efter den andra. Sexualiteten föregår och är ändå lättare att hantera än kärleken – det verkligt farliga (även om inget egentligen blir farligt på riktigt i boken eftersom den saknar djup). Den romantiska kärleken, detta öppet och officiellt deklarerade levnadsideal, är monstret, inte könet.
I alla fall inte kvinnans kön. Här finns en intressant kommentar till detta.    

Arena, FLM och Vinterträdet => Persona

Dags att spräcka tystnaden på bloggen nu, även om det till att börja med mest blir prestationsskryt. Sen sist har det publicerats en essä av mig i senaste numret av Arena – "Bitterfittor säljer inga deodoranter". Tyvärr har en halv mening i texten fallit bort, i stycket som inleds med "Merete Mazzarella". Den mening som nu bara blivit "Hennes betraktelse att den som vägrar lämna, den som klamrar sig fast" ska avslutas "'blir betraktad som en galning' bekräftades i en intervju i DN med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot i höstas (20/9)".

Det är ett spännande nummer (nr 4 sept. 2012) med schismer inom feminismen som huvudfokus. Huvudnummer där är en intressant om än något hårdragen essä (slagkraftig men, tycker jag, lite orättvis mot yngre generationers feminister (kanske är den mer träffande för amerikanska förhållanden även om modermordfenomenet sannerligen är internationellt och i hög grad finns också här)) av Susan Faludi som behandlar den ständigt pågående och söndrande inomfeministiska generationskampen.

Utanför det temat finns en lysande artikel av Magnus Linton om den dödliga svenska narkotikapolitiken (R.I.P. William Petzäll) och ett återbesök hos de apatiska flyktingbarnen av Gellert Tamas. Utdrag ur dessa artiklar: här och här.

Och i dag dök senaste numret av FLM upp, jag medverkar med två kortisar (om arbetsplatsen som familj i amerikanska tv-serier och om Laibachs musik till Iron Sky). Huvudsaken i numret är dock den redan omskrivna listan på de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna, med Körkarlen som etta. "Betrakta gärna listan som en provokation och gör din egen revision" uppmanar redaktör Jacob Lundström i medföljande artikel. Nu är den inte särskilt chockerande, i alla fall inte för någon som är typ inskolad i rådande smakmönster (att det finns sådana och att det inte finns någon objektiv sanning att falla tillbaka på i kanon/listsammanhang är självklart; detta betyder emellertid inte att allt för den sakens skull är helt godtyckligt). Men visst finns det ett och annat som provocerar mig. Jag har svårt att förstå Kvarteret Korpens segdragna grepp över smakdomarna (den ligger på andra plats). Att den här manliga revanschfantasin är så upphöjd samtidigt som samme regissörs intressantare Barnvagnen, där det finns ett kvinnligt perspektiv, eller åtminstone en feminin problematik, hamnar utanför listan provocerar mig. Att Ingmar Bergman kommer in först som femma, och då med mysorgien Fanny och Alexander som med en placering klår min egen förstaplatskandidat Persona, provocerar mig också. Att Roy Andersson företräds av hela tre filmer gör mig nästan lite arg. Och när jag ser kitschhistorien Lilja 4-ever på plats 15 blir jag riktigt förbannad. 

Men jag har inte fullbordat någon egen lista. Några filmer jag saknar och skulle vilja ha med någonstans är dock Jösta Hagelbäcks Kejsaren, Jan Halldoffs Det sista äventyret och Lars-Eric Kjellgrens Medan staden sover. I de enskilda bidragande listor som tillsammans skapat resultatet finns också flera intressanta förslag som inte lyckats ta sig in. Här finns regissörer som Per Lindberg, Marie-Louise Ekman och Eric M. Nilsson, och en film som Nils Poppes Pengar – en tragikomisk historia. Här finns också den där vid sidan av Sjöström andre store stumfilmsauteuren, Mauritz Stiller, som märkligt nog faktiskt saknas bland de 25. Kanske beror det på att nyare filmer har ett starkare grepp över många bidragsgivares medvetanden; helt enkelt för att de utgör färskare upplevelser. Så ska man väl förstå att till exempel Ruben Östlunds Play tagit sig in på listan.

Stiller är desto mer närvarande i en ny svensk roman, Ellen Mattssons Vinterträdet. Han är inte huvudperson men väl hans adept Greta Garbo – även hon en svensk filmikon utanför listan. Jag recenserade boken i Kristianstadsbladet för några veckor sedan.

I boken ses Garbo genom privatsekreteraren Vendela Bergs ögon. Jag såg däremot inte en garbofilm utan, just, Ingmar Bergmans Persona som en slags löpande undertext till boken; eller kanske snarare som ett raster genom vilket man med fördel kan läsa den. Den firade, upphöjda kvinnan (och konstnären) som flyr in i tystnaden; mysteriet i vars trollkrets den tjänande kvinnan sugs in. Samtidigt som båda måste uppleva skräcken att den fasta substansen bakom masken, den åtrådda – det skyddsvärda, i stället är ett tomrum. "Jag är denna föränderliga kropp. Jag är dessa flyktiga tankar", låter Mattsson Garbo säga. Samtidigt som hon håller kvar Vendela genom att utlova ett avslöjande av sin "hemlighet".

När jag ser Persona nu ser jag emellertid inte bara en kraftmätning mellan två kvinnor som i grund och botten delar samma existensiella problematik utan framför allt ett klassdrama. Klassperspektivet finns också i Mattssons bok men är där mer komplicerat, eftersom hennes Garbo inte entydigt tillhör de priviligierade på samma sätt som Bergmans Elisabeth Vogler. Här finns också roman-Garbos svaghet. För både Vendela och Bergmans syster Alma gäller dock att de är dömda till underläge, godtycke och maktlöshet trots att de har att sköta om någon som tycks bräcklig och i behov av skydd. Båda blir utsugna, och båda reagerar på sitt sätt mot det. Inte helt utan framgång, men utan utsikt till att helt kunna vinna.

Identitetsproblematik

Ett litet gäng filmer som handlar om könsidentitet, eller könsöverskridanden, -överträdelser eller vad man vill kalla det, har hittat till biograferna i år (Pojktanten får dock inte premiär förrän i september). Jag skriver om dem i en krönika i Kristianstadsbladet i dag.
Mer komisk, nej rent ut sagt grotesk, är den identitetsförvirring som Ingmar Karlsson skapat omkring skribenten Anna Ekström. Jag försöker och försöker förstå hur det har gått till i Karlssons hjärna när han slöt sig till att en skribent som skriver under eget namn skulle vara anonym(!) och egentligen inte finnas. Ännu konstigare är det att många nu faktiskt kallar Anna Ekström för anonym. "Den anonyma Anna Ekström...." Man ser det på Facebook, Flashback, lite varstans. Och att en antisemitisk pöbel är snart att ta till sig tanken att det är själva Mossad, eller nåt, som ligger bakom namnet Anna Ekström, är förstås inget man undrar över, men att många andra utanför denna direkta "pöbel" också tänker i någon form av liknande banor är nästan skrämmande. Naturligtvis är det också oerhört komiskt. Att tänka sig att någon eller några under åratal skulle utge sig för att vara denna skribent och delta i debatter som främst rör antisemtism men, som kamouflage, också gå i polemik mot Sverigedemokraterna, diskutera synen på religion i samhället, katolicism m.m. Ringa runt till redaktörer och andra (jag känner personligen två personer som pratat med Ekström i telefon) och då kanske anlägga en speciell "Ekström-stämma", för att så småningom kuna sätta sin krona på verket, vilket då skulle vara att förtala Ingmar Karlsson och inleda en kampanj mot honom.
Tankegången är lika bisarr och skrattretande som fascinerande, och jag kan bara förstå den som en exemplarisk demonstration av paranoid antisemitism. Här, tänker sig Karlsson & kompani, ser vi hur "de" i praktiken stämplar all israelkritik som antisemitism och därmed tystar den! De maskerar sig och bakom var och en av dessa masker ligger det större och mäktigare intressen! Det var ju också Svensk Israelinformation som Karlsson först tänkte sig skulle ligga bakom namnet Anna Ekström. Och på hans Facebooksida skriver kompisen och vapendragaren Gunnel Werner: "Otroligt att de inte fattar att de är utnyttjade av en ledare, som tror sig var smartast av alla Guds utsedda." Någonstans drar en ondskefull entitet i trådarna till alla marionetter som duktigt dansar till den musik som ska föra oss alla -- utom De Utvalda, herrefolket -- utför stupet....

Osund romantik

I ett oerhört intressant inslag i dagens Kulturnytt diskuteras den S/M-pornografiska boken Fifty shades of gray. Ella Peterson, som läst boken, berättar att hon möttes av menande blickar och förslaget att dölja omslaget under ett annat, löst, då hon införskaffade den. Men, säger hon sedan, egentligen ter sig de pornografiska inslagen i Fifty shades... inte som särskilt förbjudna eller tabubelagda i dag. Lite smisk är vardagsmat. Vad som verkligen upplevdes som pinsamt, fel och direkt skadligt under läsningen var i stället romantiken. I den uttrycktes det där välbekanta önskescenariot i vilket en kvinnas kärlek räddar och förändrar en känslomässigt handikappad man.
Att detta kunde slå an en sträng hos läserskan, det var något hon skämdes över och instinktivt ville dölja. Peterson upplevde sig osolidarisk gentemot sina medsystrar och mot feminismen genom att ofrivilligt bli medbrottslig till scenariet. Modigt av henne att "erkänna" detta då, kan man tycka. Och jag förstår henne, det vill säga hennes motvilja mot den här destruktiva typen av romantisk fantasi. I realiteten -- det är nog Peterson och jag överens om -- är mr. Rochester-typen mera av en banal skitstövel än ett spännande romantiskt subjekt, och den som under ett helt liv håller på och fjäskar för honom med sin kärlek gör bara sig själv illa.
Men jag kan inte stanna där. För det första kan man förstås gå vidare och fundera över ifall romantik överhuvudtaget blivit till något pinsamt och närmast tabubelagt i dag. Det hävdades under en diskussion om Colin Nutleys teateruppsättning av Noël Coward-pjäsen Kort möte som jag ramlade in i under tv-zappande. Jag tror det ligger något i det. Sexualitetens monster har blivit ganska tamt, och hanterandet av kroppar ter sig som något enklare och mindre farofyllt än den överväldigande kärlekspassionen. Visserligen knäböjer vi fortfarande inför tvåsamhetens manifestationer men det är just främst i formella riter romantiken visar fram sig: restaurangbesöket på Valentindagen, införskaffandet av förlovningsringar, frieriet. Även otrohet hanteras inom fastlagda ramar: genom affärsverksamhet särskilt riktad till den som vill ha "lite spänning i tillvaron". Kärlek och förälskelse som något vilt, överväldigande och ofta smärtsamt, en "revolution för två" (i vissa fall tyvärr bara för en) som innebär beroende och utsatthet, tycks inte helt vara in style.
Romantik är ju också något feminint kodat, något rosa och skört. Som uttryck för svaghet är den något som lätt kan patologiseras. Kvinnlig känslobesatthet är ett genomgående tema inom kulturen -- om "skönheten och odjuret" brukar ta sig gestalten av en kärlekskrank kvinna besatt av en okänslig, ibland sadistisk, man så är det kvinnans känslor som intresserar, förundrar och görs till föremål för olika analyser och konstnärliga framställningar. Man kan tänka på bilden av den stackars galna Adèle Hugo, som med trasiga kläder och oseende blick i Francois Truffauts film irrar runt på gatorna i Barbados, dit hon följt föremålet för sin lidelse, löjtnant Pinson. Denne däremot framstår i filmen som enbart en ogenomtränglig yta -- en arrogant tennsoldat, någon eller något som handlar på ett sätt som ingen egentligen gillar men som är så välbekant och passivt accepterat att motiven inte efterfrågas och patologiseras på samma sätt som den begärande kvinnans.
Myten om "skönheten och odjuret" togs upp av den jungianska läkaren Rigmor Robért i gårdagens TV3 Dokumentär, som jag ramlade in i ungefär halvvägs. Den handlade om kvinnor som faller för våldsamma kriminella män, män som sitter i fängelse -- ett ämne som ständigt väcker samma fascination. Det som verkligen fascinerar är inte de som skriver brev fulla av perversa sexuella fantasier, utan de som blir förälskade och börjar uppvakta dessa män. Här vreds det lite på motivet, och de män som kom till tals kunde se sig som den underlägsna parten i förhållandet -- någon som inte har rörelsefrihet, ingen kontroll över vad den kvinnliga parten gör om dagarna, och någon som bara kan träffa henne under förnedrande former (i sina fångkläder, under särskilda villkor etc). Kvinnans intresse försvinner dessutom ofta då mannen släpps ut i frihet.
Det är sällan som uppmärksamhet riktas mot mäns intresse för våldsamma kvinnliga kriminella/fångar. Dessa är förvisso färre än våldsamma manliga dito -- men det är fel att beskriva fenomenet som att det handlade om ett begär enbart heterosexuella kvinnor är galna nog att hysa. Men så är det ju också sällan manliga känslor av hopplös kärlek (eller manliga känslor över huvud taget!) blir föremål för samma skrutinering som kvinnors. Även män kan ju bli så hårt drabbade att de förgås, även män kan förälska sig i fel person och behandlas illa, och även de kan bli besatta av sitt objekt. De sistnämnda ses ibland som anonyma stalkers i olika mördarjaktsserier och filmer. Men det brukar då vara det lidande kvinnliga objektet för besattheten som är i fokus. Naturligtvis finns det också berättelser om besatta män -- jag kommer att tänka på filmatiseringen av Of Human Bondage med Leslie Howard från 1934, eller professor Rath i Der blaue Engel. Men i den förstnämnda patologiseras även det kvinnliga objektet, och hon bestraffas med döden vilket kurerar mannen från hans besatthet, och i sistnämnda ligger trots allt fokus på Marlene Dietrich och hennes sångnummer.

Hur som helst, även Rigmor Robért tog alltså upp myten om skönheten som kan tämja odjuret, kyssa grodan etc, som en farlig historia. Frågan är vad vi ska göra med den. Den är så seglivad och tar sig uttryck bland annat i populära  historier om flickor och vampyrer. Var kommer den ifrån? Är den självgenererande, kan man få stopp på den genom att strypa tillförseln av berättelser på temat? Jag kan inte tänka mig att det i längden fungerar att skambelägga och tabuisera den här typen av fantasier. Kanske borde vi i stället rikta blicken mot odjuret, och då inte det i sagan utan det som förblir en skitstövel. Hur banal han är ter sig måste även han ha ett inre som skulle kunna belysas -- och patologiseras.
Uppdatering: Läs angående detta även Eva Ströms text om en stereotypt "kvinnlig" ungdomserfarenhet som något nedvärderat och/eller tabuiserat.

Attraktiva psykopater?

Efter inslaget i Godmorgon, världen! om kvinnliga populärkulturella huvudpersoner med diagnoser, som jag skrev lite om tidigare, följde Harry Amster upp spaningen med en intressant krönika i SvD om skillnaden mellan tv-seriernas och biovärldens män respektive kvinnor. Han menar att män kan ges rent psykopatiska drag men ändå framstå som attraktiva, medan kvinnor i actionsvängen behäftas med brister och oattraktiva svagheter.

Även Mikael Persbrandts Gunvald Larsson i Beck-serien är en typisk ensamvarg som saknar social kompetens och har trassliga relationer. Men han blir också lockande till skillnad från motsvarande kvinnor som mest saknar något: Man, barn, rent av ett liv. 

Jag tycker Amster har både rätt och fel. Det är onekligen intressant med en figur som Tony Soprano, ett annat av Amsters exempel. En kille som ju egentligen är "ett praktarsel" men ändå utövar en lockelse. Samtidigt vill jag nog fortsätta vidhålla att skillnaden mellan könen inte är så absolut. Gunvald Larsson är ett bra exempel på asocial kille som ändå glamouriseras; samtidigt finns i samma filmserie huvudpersonen Beck, som jag skulle vilja påstå rätt mycket karakteriseras av brist. Är det inte så att han saknar rätt mycket? I stället för att ha ett givande familjeliv blir han desto oftare stående på balkongen i obekvämt samspråk med sin lika ensamma och än mer asociala granne.
När det gäller totala praktarslen ligger kvinnor förvisso efter. Men det saknas inte attraktiva kvinnliga våldsverkare på film. Främst tycks deras våld emellertid motiveras av att de tidigare på olika sätt genomlidit fruktansvärda övergrepp eller svek och är ute på en hämndodyssé (Kill Bill, Colombiana, The Long Kiss Goodnight, allas vår Lisbeth Salander m.fl.). Ibland kan de också hämnas å andra, svagare individers vägnar (Lady Vengeance). Eller så är de marionetter i någon annans hand (Nikita). De drivs till våld snarare än att våldet tycks vara en del av deras personligheter (om någon har motexempel här så håll inte inne med dem!). Men jag tror hur som helst inte att man generellt kan säga att asociala kvinnor med actionladdade roller i film och på tv är oattraktiva.
Det finns förstås en hel massa aspekter på detta. Jag vet att Ann Heberlein då och då talar och skriver om den vansinniga kvinnans attraktion på män. Att hon är som något vilt och exotiskt han vill sätta på, kanske också ta hand om, ungefär så tror jag hon brukar uttrycka sig. Alltså, det helt enkelt kanske inte nödvändigtvis är så att konstiga asociala kvinnor på film och tv förlorar i attraktionskraft. När det gäller Tony Soprano, å andra sidan, antar jag att en del av hans attraktionskraft ligger i motsägelsefullheten - en maffiatuffing med ångestproblem som går i terapi och allt det där. Den åh så gulliga charmen med den hårda killen som gråter. Kanske, förvisso, ett tecken på hur lågt ställda förväntningarna på mäns allmänna mänsklighet kan vara.

Steve knew women

Efter att ha sett nära en timmes dokumentärfilm förstår jag fortfarande inte riktigt på vad sätt Steve Jobs förändrade världen. Men jag fick mig till livs en fascinerande demonstration av homosocialt begär och manlig ledarfetischism.
Intressant att inte en enda kvinna förekommer i dokumentären, påpekar Rebecka Åhlund i SvD. Ja, fast noga räknat förekommer det ändå en - en överlycklig tjej som efter åtta timmars köande äntligen fått sin appleprodukt. I en intressant passage inte långt dessförrinnan beskriver någon av de forna medarbetarna relationen mellan applegrundarna Steve och Woz på följande vis:

"Grundare är antingen hippies eller nördar. Jobs var hippie, Woz nörd. Hippien har visionerna, nörden förverkligar dem. Nörden vet allt om tjejer men känner ingen. Det gjorde Steve. De behövde varandra."

Så talar en man som riktar sig till män om män. Erövrandet av världen är en manlig affär. Världen är en tjej, och tillsammans kan nörden och hippien få ett fast grepp om henne. (Samtidigt avvisas på detta sätt naturligtvis alla misstankar om att det kanske kan ha funnits andra, mer orena element i det behov Woz och Steve hade av varandra.)
Det är ju nästan som en demonstration av den tyska deckare jag läser just nu (Rösterna av Christa von Bernuth). Den skildrar en serie hemskheter som har sin upprinnelse i en paradisisk semesterresa en grupp unga män företar sig tillsammans; en idyll som brutalt tar slut när en ung kvinna plötsligt och egenmäktigt beslutar att ansluta sig till dem.

"Det handlar om vad vi män verkligen fruktar och det är andra mäns dom. Samtidigt är andra mäns erkännande lika viktigt för oss. Det är hårt men sant: ett erkännande från hustrur och flickvänner är ingenting jämfört med detta."

Den här gruppen unga män var verkligen vänner. "Kanske vänskap är att dela allt i dess mest konkreta bemärkelse: maten och sovplatsen och ja, också flickorna." Broderligt! Men så hade de också råd att dela. Dessa var förmögna unga män. En bitter polis tänker i boken om en sådan kille: "Han kan knulla vilken flicka han vill eller låta sig betjänas av superläckra lyxhoror som kan alla yrkesknep...."
En fiktiv berättelse och en dokumentär, som båda på sitt sätt berättar något om homosocialt begär och en könsmaktsordning som inte alla män vinner på.
Jag kan förstå att män som inte upplever att de har makt ogillar begreppet "könsmaktsordning". Själv tycker jag fortfarande att det har ett förklaringsvärde. Det är tråkigt att det betraktas som något som säger att "alla män alltid har makt och alla kvinnor är alltid maktlösa". Könsmaktsordningen är inte ett begrepp som förklarar allting i världen, som är applicerbart på varje situation och som gör alla män till totala vinnare och alla kvinnor till totala förlorare. Men det kan hjälpa till att förklara exempelvis ett sådant fenomen som att kvinnor, hälften av jordens befolkning, fortfarande inte förekommer i en dokumentär om en av världens top dogs annat än som villebråd, en slags tillgång. 
Det är väl ungefär mitt personliga svar till Pelle Billing, efter att ha sett sändningen av Debatt i Lund på temat (suck) "Är det synd om männen?" Och detta sagt tycker jag inte att bruket av begreppet könsmaktsordning utesluter ett erkännande av behovet av mansfrågor, ett behov som Billing skrev om i sitt välformulerade debattinlägg på Newsmill. Billing, som jag ska erkänna att jag tidigare betraktat som en Pär Ström light, är överhuvudtaget inne på ett bra spår. Han erkänner behovet av kvinnofrågor. Han bjuder in feminister till sin blogg. En faktisk dialog uppstår, det är ju nästan som en julsaga. Kanske handlar det om smulor, som jag blir alltför glad över eftersom de utgör en så välkommen kontrast till den vägg av avsky jag annars brukar uppleva kommer från det håll där man kallar sig "jämställdister". Men efter att ha lyssnat på den drygt timslånga debatten i Lund, som jag tyckte faktiskt präglades av en positiv anda och vilja till nyanserat tänkande snarare än trist skyttegravseld, har jag en rätt bra känsla i maggropen - dokumentären om Steve Jobs till trots.

Bekönad film? FLM nr 15

En gång i tiden såg jag ett installationskonstverk med två nallebjörnar. En stor söt nalle framför en mindre, nedblodad, vars ögon var rödsprängda, vansinniga. "Det måste vara en kvinna som gjort detta" sade jag till min dåvarande make. Jag tänkte väl i termer av "det söta höljet som döljer en stor vrede". Men naturligtvis hade jag fel. Och sedan dess har jag aldrig gett mig på att försöka läsa in upphovspersonens kön i något verk.
Jag tänker tillbaka på den episoden när jag läser det nya numret av FLM. Det ställer nämligen bland annat frågor om "den kvinnliga stilen. Behövs den, hur ser den ut, finns den?" De flesta är ense om att den inte finns i sig, men att kvinnor gestaltar kvinnor på ett annat sätt, och att de kan röra sig inom andra tematiska fält än manliga filmregissörer. Producent Charlotta Denward ställer sig dock frågan: "om jag såg tio slumpvis utvalda filmer, skulle jag då kunna peka ut vilka som regisserats av kvinnor respektive män?" Det är faktiskt en bra fråga. Och tänk om man kunde utföra ett sådant experiment.
Numret innehåller förutom "könstemat" i vanlig ordning mycket annat läsvärt, inte minst ett gruppsamtal om filmmusik och tystnad. Varför tror vi att frånvaron av filmmusik skulle innebära att en filmscen blir mer "autentisk"?
Själv medverkar jag, också detta i vanlig ordning, med en kortis. Denna gång om den norska ungdomsfilmen Ligg med mig, som snart har svensk biopremiär.

Diagnoser, kvinnor och galna vetenskapsmän

En måhända ny typ av kvinnlig film/tv-hjältinna spottas idag både i DN och i ett inslag i Godmorgon, världen! Nämligen "hjältinnan med diagnos". Med, i flera exempel, social och/eller neuropsykiatrisk personlighetsstörning. Rollfiguren Saga i Bron är det senaste mest uppenbara exemplet.
Jag har några funderingar omkring det där. Först och främst att det inte är så konstigt att vi ser rollfigurer med diagnoser då det här med diagnoser och hur de tycks dyka upp i alla möjliga slott och kojor är ett omdiskuterat fenomen just nu. Och, för det andra, att just kvinnan - och främst den i övrigt "högpresterande" medelklasskvinnan - blivit diagnosens ansikte utåt (dess, inte minst, omdiskuterade ja inte sällan direkt ifrågasatta ansikte, för att peka framåt mot ett blogginlägg jag hoppas att jag kommer få tid/ro att skriva).
Men för det tredje så undrar jag samtidigt om skillnaden egentligen är så stor här mellan manliga och kvinnliga rollfigurer. På sätt och vis tycker jag kvinnor verkar blivit lite mer lika manliga rollfigurer i motsvarande kapaciteter. Men att man kanske inte klistrar diagnoser på dem (de manliga) i samma utsträckning. För jag menar, har inte det asociala varit en trend rätt länge? Men har någon gett Dr. House en diagnos? Eller Gunvald Larsson? Är inte, för att ta det hela ett steg längre, i själva verket en viss social och relationsproblematik närmast konstituerande drag hos filmhjältar från Yippee ki-yay motherfucker Willis till andra inkarnationer av Dirty Harry?
I samma Godmorgon, världen! lyssnar jag sen på ett span om galna vetenskapsmän på film. De är inte lika ambitiösa idag, kommer spanaren Göran Everdahl fram till. De har inte lika stora och gudalika planer på världsherravälde. Men att det handlar om män och inte kvinnor är så givet att Everdahl inte ens diskuterade den saken. Och ingen förbindelse drogs till det tidigare inslaget om socialt inkompetenta men mer eller mindre geniala kvinnor a la Salander.
Min personliga hunch är hursom att vetenskapspersoner blivit allt mer domesticerade i populärkulturen, och det inte minst i samband med att de i hög grad tagits i bruk av det ädla brottsbekämpandet. Vi har ju inte minst explosionen av olika sorters rättsmedicinsk expertis. Även där kan man se en högre grad av jämlikhet, och det parat med en hög grad av social inkompetens.
Paret Saga/Martin i Bron kan t ex matchas mot paret Brennan/Booth i serien Bones. Dr. Temperance "Bones" Brennan är ett asocialt vetenskapligt snille medan snuten Booth är den som, likt Martin i Bron, kan väga upp sin partners bristfällighet/okunskap på det känslomässiga/sociala planet.* Ett annat, i viss mån likartat exempel är rättsläkaren Jordan i Crossing Jordan, fast hennes "abnormalitet" handlar mer om problem med anger management och tillit till omvärlden. Liksom "Bones" rör sig Jordan i en charmigt dysfunktionell och familjärt tecknad arbetsplatsmiljö. Om populärkulturen tillhandahåller förebilder för oss i våra dagliga liv - vilket, jag vet, förstås är ett alldeles för enkelt sätt att se på saken - så har den tillåtit oss att vara socialt avvikande bokstavskombinationsmänniskor och personer möjligen i behov av en diagnos under ett antal år nu.

* Till skillnad från vad gäller Martin i Bron är dock inte Booths maskulinitet/potens föremål för utredning i Bones.

Hur är det med det dödliga våldet? Och behovet att gömma sig undan det?

Medan jag nu ändå är inne på området smaklösa jämförelser tänker jag passa på att ge uttryck för en fundering jag länge haft angående området partnervåld och det obelysta området "kvinnors våld mot män". Pär Ström och hans posse brukar ju hävda att män är de i själva verket främsta offren för våld, vilket är sant om man ser till sådant som oprovocerat våld ute på gatan. Men de stannar förstås inte där utan ifrågasätter också att kvinnor i högre grad är offer för partnervåld.
Nu är det förstås att litegrann dölja vad frågan handlar om att tala om "partnervåld". Det handlar om mäns våld mot kvinnor kontra kvinnors våld mot män. Jag är i och för sig övertygad om att det finns en betydligt högre andel män som är misshandlade av sina kvinnliga partners än vad vi idag är medvetna om. Men - till dem som hävdar att det inte finns någon skillnad att tala om i fråga om respektive kön som offer och förövare har jag länge velat ställa frågan: hur många är de manliga dödsoffren? Finns det en jämförbar mängd män som dödas av sina kvinnliga partners som det finns kvinnor som dödas av manliga partners? Och: hur ser proportionerna ut vad gäller personer med skyddad identitet? Jag bara undrar. Och det är en seriös undran. Det är en fråga jag tycker är värd att ta på allvar.

Film vs litteratur, rond femtioelva

Ibland orkar man bara inte bli arg. Ibland lyckas man blunda fast man ser. Lina Kalmteg såg Daren Aronofskys film Black Swan i våras, och blev bortkollrad av sin romantiserade bild av balettvärlden. Men så hör hon en krönika av Nina Björk i Godmorgon, världen! Och då lyfts fjällen för hennes ögon.
Nej, man orkar sannerligen inte alltid bli arg. Ofta blundar man för fördomsfullheten och de tröttsamma klichéerna. Men redan där började jag bli irriterad. Jag visste ju vad som skulle följa. Och mycket riktigt: "Nina Björk, som först nu hade sett 'Black swan', hade ett förträffligt meddelande till världens samtliga manliga filmmanusförfattare och regissörer om vad hon ALDRIG mer vill se på film. Som: två unga kvinnor som kämpar om samme äldre mans gunst, kvinnor som skär sig själva i ansiktet eller underlivet av självhat, lesbiskt sex mellan konkurrerande kvinnor i svarta stay ups och bh:ar, utsläppt hår lika med frisläppt kvinna som bara vill ligga och hår i knut lika med hämmad kvinna som bara vill peta i en sallad med gaffel eller kvinnor som får psykiska sammanbrott iklädda bh och trosor och slår sina huvuden blodiga mot toalettstolen. Som Nina Björk också sa: det gör inget om man inte har sett filmen. Man har sett de erotiserande scenerna förut."
Nå. Man har nu, som Nina Björk också sade, åtminstone indirekt, faktiskt hört även allt detta till förbannelse. Denna ständiga fördömelse av filmer med kvinnor som varken är starka eller vägrar vara offer. Det ständiga utplockandet av scener och bilder ur deras sammanhang, den konsekventa sammanblandningen mellan att visa något och att visa fram något som föredömligt. "Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar", säger Björk. Jag säger detsamma.
Det skär i hjärtat att Kalmteg ser sig föranledd att förneka den cineastiska njutning hon kände då hon såg Black Swan då hon konfronteras med den politiska kommissariens utlåtande om filmen. Men det blir värre. Kalmteg fortsätter nämligen med att, märkligt nog via en teaterupplevelse, ifrågasätta hela filmmediet i jämförelse med litteraturen: "Nina Björks manifest gäller naturligtvis mer än filmen. Men när jag försöker komma på exempel med usla, stereotypa kvinnobilder i litteraturen dyker det mest upp ren kiosklitteratur, som Harlequin. Är den så kallade kvalitetslitteraturen bättre på att skildra kvinnor mer nyanserat än vad 'kvalitetsfilmen' är? Eller är det för att litteraturen erbjuder fler tolkningsmöjligheter och inte klistrar fast en bild framför mina ögon?"
Har vi hört det förut. Det är en "kär" gammal vän. Jag struntar i att Kalmteg brasklappar på slutet, dels genom det märkliga resonemanget att hon kanske reagerar mer negativt då hon, till skillnad från under läsning, ser kvinnor förnedras på riktigt (?!?!), dels genom att förkunna att hennes fördom kanske helt enkelt beror på att hon "inte orkar bli arg på litteraturen också".
Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar. Jag har ett förträffligt meddelande till alla litteraturchauvinister därute om vilken typ av argumentation och resonemang jag ALDRIG mer vill läsa eller höra. Som: resonemang som totalt bygger på okunnighet och lathet (jag kan efter bara sekunders betänketid ge Kalmteg ett motexempel, Murakamis sexistiska roman Norwegian Wood och filmatiseringen av den, som snarast av-erotiserar handlingen genom att låta alla sexscener äga rum i kallt blått ljus i avsaknad av tecken på egentlig åtrå). Egendomliga hopbuntanden av filmer och företeelser som inte hör ihop (som då Nina Björk jämför Black Swan med Antichrist och menar att båda filmerna estetiserar förstörelsen av kvinnor). Resonemang som tycks förse filmen med en särskild, egen verklighet utan kontakt med den vi har runtomkring oss. Föreställningen om en Filmkvinna, som om man kunde tala om Film som en enhetlig massa. Som om inte snart sagt varje film bjuder på en mängd olika tolkningsmöjligheter. Kan litteraturchauvinisten inte se dem beror detta snarast på hennes egen fantasilöshet och intellektuella begränsning.

FLM x 3

1. Idag kom FLM:s feta nya dubbelnummer, inkluderande en dvd med "funny films of the north", i brevlådan. En av de frågor som numret behandlar är just roligheten i svensk film. Dvd:n innehåller nordisk kortfilm, alltså inte bara svensk. Man kan vara tveksam till den svenska rolighetsgraden men här finns i alla fall både klassikern Elixir av Babak Najafi och underbara (finska) Mother doesn't bowl anymore av Teemu Nikki. Två tungt vägande skäl att vilja ha numret. I textväg finns bland annat en spännande artikel av Malena Janson om Ruben Östlunds Play (som går upp på biograferna typ nu när som helst skulle jag tro) och en blick på kinesisk filmpolitik. Men det är verkligen bara bland mycket annat. Själv medverkar jag, som stående inventarie, med en kort text om Kelly Reichardts cinemagiska revisionistiska västernfilm Meek's Cutoff. 
2. Dessutom har FLM nu en ny fetare hemsida, närmast en nättidning.
3. Där finns bland annat ett fint bildsatt blogginlägg av Jonas Holmberg, som ansluter till hans artikel i Expressen om den senaste filmatiseringen av Jane Eyre i relief mot tidigare sådana. En förvisso intressant och välskriven artikel. Jag finner det dock för egen del mest väldigt egendomligt att Brontës berättelse fortfarande har sådan makt över det kollektiva sinnet. Personligen har jag slutat älska mr Rochester (detta dominante monster), och den nyansförskjutning den välvilliga åskådaren kan se i Fukunagas bild av Bertha Mason, berättelsens Galna Kvinna På Vinden, är så subtil att den närmast är meningslös. Fortfarande är, framför allt, Jane Eyre en asexuell varelse som står i kontrast mot andra galna/kåta/våpiga/patetiska/elaka/dumma/undergivna kvinno- och flickgestalter i herren Rochesters liv, och bara just genom att inte vara så mycket av kropp och femininum kan göra sig förtjänt av en kärlek som också rymmer respekt. Att den senaste filmen är bildmässigt vacker och lite gotisk gör den i mina ögon inte i sig förtjänt av allt beröm den erhållit. Vad tillför den egentligen?
Det krävs hursomhelst ett radikalare grepp om berättelsen än Fukunagas för att Jane Eyre och hennes galna skugga ska slippa ut ur den reaktionära korsetten. Men frågan är väl om det överhuvudtaget egentligen låter sig göras. Det är sant att Jane kräver "hjärtats och känslornas jämlikhet", men den kärlek hon kan få måste bokstavligen vara blind och stukad för att kunna realiseras. Och den galna översexuella (läs: sexuella) kvinnan måste dö.

Omtumlande: kvinnor kan tänka och tala! och man kan tala med dem!

Samma dag som man kan läsa att saudiarabiska kvinnor får rösträtt (synd bara att de inte har några val att tala om där än) publicerar Expressen ett utdrag ur Leif GW Perssons självbiografi. Den verkar befriande ärlig.

Först vid vuxen ålder upptäcker jag att kvinnor i min egen ålder också kan tänka och tala. Det är en omtumlande upplevelse, skrämmande och upphetsande på samma gång, svår att komma över och mitt liv är alldeles för kort för att jag skall göra det helt och fullt. 

Jag tror och hoppas att det går snabbare för de flesta pojkar som växer upp idag att upptäcka detta och att de inte upplever det som skrämmande. Där finns det nog anledning att vara hoppfull. 
Det där andra han skriver om, kommunikationen, kan det däremot kanske vara svårare med.

Som vuxen klarar jag av att tala med kvinnor om många saker, allmänna saker, väder och vind, praktiska åtaganden, intellektuella problem och känslor i allmänhet. Men sällan om mina egna känslor (...)

Det klingar bekant. "Berätta. Vad. Du. Känner." mässar Liv Strömquists kvinnozombie i skepnad av frun till Raymond i Alla älskar Raymond. Hon är
"en modern Sisofys, som kämpar dag och natt med att försöka prata om känslor med sin man – ett projekt dömt till evigt misslyckande, men som hon är programmerad att fortsätta med i ett oändligt slaveri" (ur Prins Charles känsla). Men kommunikationsbristen måste inte handla om en brist på ömsesidig känslokommunikation inom ramarna för en heterosexuell kärleksrelation. Det kan handla om en brist på rak, ärlig och ömsesidig kommunikation i bredare mening. Uttrycket "Women can't hear what men don't say" har blivit något av en mantra inom den nya mansrörelsen, eller vad man ska kalla det. Ja, gärna det. Kommunikation är fint och undanröjer många missförstånd!
En annan som beskriver kommunikativt misslyckande i relationen mellan könen är Julian Assange. Hans kommentar till den situation som ledde till våldtäktsanklagelserna mot honom återges i DN i ett utdrag ur hans nya självbiografi:

”Det internationella läget hade fått grepp om mig, och även om jag tillbringade tid med kvinnorna så var jag inte tillräckligt uppmärksam mot dem, eller att jag inte ringde tillbaka, eller att jag inte klarade att ta mig ut ur hörnet jag motats in i efter raden av hot och ställningstaganden mot mig från amerikansk sida”, förklarar Assange. Och tillägger:
”Var ett av mina misstag att jag förväntade mig att de skulle förstå detta? Jag var ingen pojkvän man kunde lita på, inte ens en speciellt artig sängkamrat, något som började visa sig (....)"

Well, women can't hear what men don't say, stupid. Men om du bryr dig om att både tala och lyssna kanske du upptäcker både att kvinnor inte nödvändigtvis sätter din situation framför sina egna intressen, och att du inte behöver ta för givet att deras intressen är att de vill ha "en pojkvän att lita på" eller att de vill att du ska vara "artig". Om du frågar och lyssnar får du veta vad de vill straight from the horse's mouth. Det finns inget som är så bra som personlig kommunikation byggd på respekt och ömsesidighet.

"Women out of control"

Som vanemässig nattzappare råkade jag inatt på en Top 20 Countdown på kanalen Tv4 sport. Programmet är amerikanskt och idén är att visa en topplista av olika exempel på helt utflippat eller skamlöst eller ja allmänt outrageous beteende som råkat fastna på film. Temat igår var Women out of control. Helt. Bortom. All. Kontroll. Varnande exempel. Ba helt sjukt alltså.
Jag såg fyra inslag på topplistan. Först en förmodligen på-riktigt-sjuk tjej som uppträdde aggressivt och rappade på ett egendomligt vis på tunnelbanan. Sedan en kvinna som skrek "Jag ska bli strippa!" medan hon låg nedlagd mot en polisbil. När hon lyfte överkroppen såg vi att... brösten var ju blottade! "Det är enormt förnedrande för en kvinna att ses bli tagen av polisen", myste kommentatorn. "Och för den här oregerliga tigrinnan är det dubbelt förnedrande för hennes bröst är ju exponerade!" Nästa klipp visar hur den nu gråtande kvinnan ber vem-det-nu-är-som-filmar att sluta eftersom hon känner sig tillräckligt förödmjukad redan.
Därpå blev det ännu mer rafflande. Nästa kvinna sprang omkring på gatan helt naken! "Hon försöker göra uppror mot sin dominerande pojkvän", berättar kommentatorn. "Men hennes feministiska demonstration stoppas - av polisen!" (Här måste jag alltså flika in att särskilt mycket naket inte egentligen syns i rutan, eftersom allt sånt oanständigt döljs av enorma pixlar. Men vetskapen om nakenheten hos dessa galet okontrollerade kvinnor - vilken kittling!)
Vinnaren på listan blev en italiensk porrskådespelerska som demonstrerar mot korruption utanför en bank utan annan klädsel än ett par trosor, men med kroppsmålning i form av italienska flaggan. "Jojo. Den politiska manifestationen blev kanske inte så framgångsfull, men hennes karriär lär vara säkrad i och med detta!" hånskrockades det.
Detta visas på natten inför en förmodligen fåtalig publik. När jag var barn blev kvinnor regelmässigt förnedrade på bästa sändningstid i televisionsapparaten. Normalt tycker jag att saker rent generellt har blivit så mycket bättre sen dess.

Oh, the historielöshet

Jag klagade ju lite i min recension av Happy, happy... på att boken framställer det som något nytt med positiva skildringar av kvinnor som lämnar ett äktenskap. Men höjden av historielöshet nås ändå med Ametist Azordegans krönika i GP: "Feminismen upplever sin kanske största slitning". Den är så fullständigt perspektivlös att det blir komiskt. Kanske är den ironiskt avsedd på något sätt jag inte förstår? Skribenten hävdar att ett bråk som utbröt "i förra veckan" mellan vad man kanske kan kalla feministiska "Fundis" och "Realos" (eller dogmatiker vs mer frisinnade eller som Azordegan uttrycker det "nolltoleransfeministier" vs de "alternativa") alltså innebär att feminismen "upplever just nu sin kanske största interna och ideologiska slitning någonsin". Vad det handlar om? Rapparen Toffers "återkommande tagline och utrop 'Inga smala gussar!'"
Ja, naturligtvis måste Azordegan förklara både ordet "guss" och att denne Toffer alltså är en rappare. För nej, detta är liksom inte sådär väldigt allmänt bekant. Den "största interna och ideologiska slitningen någonsin" handlar alltså i själva verket om något som diskuteras inom en ganska snäv krets där alla torde tillhöra en viss yngre generation. Men det hindrar inte skribenten från att hävda att "Toffers utrop på tre ord har gjort oss uppmärksamma på att vi lever i en tid då feminister känner sig hämmade av andra feminister."
Tja var ska man börja, liksom?

Under läsningen av Happy, happy... fick jag en del minnen av tidigare skilsmässoskildringar. Ett är bara ett vagt; en engelsk serie som visades på svensk tv nån gång under perioden 1972-1975 och som hette Helen - A Woman of Today. Om någon minns den svenska titeln så lämna gärna en kommentar!
ABBA gjorde, i alla fall, en låt om denna Helen:

Ett p.s. till "Happy, happy"

Min recension av Maria Svelands och Katarina Wennstams Happy, happy - en bok om skilsmässa är inte så happy. Det finns en hel del jag skulle vilja tillägga till den. Jag nöjer mig nu med detta.
Det finns en olycklig tendens inom feministisk diskussion, eller kanske snarare all diskussion med "kvinnofrågeförtecken", att göra både politiska och personliga frågor, val och ställningstaganden (ja, de hänger förvisso ihop men inte alltid på ett direkt och enkelt sätt) till allmängiltiga imperativ - till frågor om "hur man ska leva". Om de inte direkt presenteras som eller avses vara sådana så görs de lätt till sådana ändå. Så tolkas exempelvis ofta debattörer som ifrågasätter sexköpslagstiftningen som att de "hyllar horan som feministiskt ideal", alltså som om det hela handlade om huruvida kvinnor i allmänhet "borde" sälja sex eller inte.
Ett annat strålande exempel på förvirringen är den diskussion om kärnfamiljen som förs. När Anna Svensson skrev en text på Svt Debatt med andemeningen att kärnfamiljen borde accepteras av feminister som ett av många olika likvärdiga sätt att leva fick den rubriken "Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen". Jag vet ju inte men jag tvivlar på att den är satt av skribenten. Hursomhelst var det i enlighet med rubrikens rätt missledande budskap som texten togs emot - alltså som om Svensson faktiskt menade att feminister bör leva i en traditionell kärnfamilj. Och det hela blev till en fråga om huruvida feminister bör gifta sig eller inte. "Att kalla sig feminist gör inte alla ens förehavanden, exempelvis kärnfamilj och hemarbete, till möjliga feministiska projekt" påpekade Elin Grelsson, nygift, lite defensivt i en krönika i GP.
Skilsmässoskildringar där en kvinna heroiskt bryter upp ur ett kvävande äktenskap är en del det feministiska kulturgodset. Så det är på ett sätt kanske inte att undra över att Sveland/Wennstam helt öppet gör sin skilsmässoantologi till ett glatt imperativ. Ändå blir det ju så fruktansvärt missriktat. För när ett liv tillsammans med en annan människa lämnas till förmån för ett annat liv finns det så djupt personliga känslor och omständigheter med i bilden. Man kan inte bara komma dragande med statistik som säger att kvinnor oftare lämnar och oftare blir lyckligare utanför äktenskapet (även om detta är intressant att diskutera). Det finns också minst en annan människa med i ekvationen, och det är förstås ingen tillfällighet att de före detta makarna bara syns som konturlösa skuggfigurer i antologitexterna.

Andra har också reagerat mot den förenklade reklamskyltsbild av skilsmässa som boken, trots några ansatser till fördjupning, ger. Natalia Kazimierskas bredsida går överstyr och blir moraliserande på ett elakt vis, men är i stycken rätt träffande:

...det är något med Happy, happy som får separationen att kännas som ännu ett livsstilsprojekt, vid sidan av eko-maten och köksrenoveringarna. Nu ska vi alltså skaffa oss oceaner av egotid, helst med yogamattan under armen och ett leende lika påklistrat som på tidningen Family livings omslag.

Att allt fler ensamstående mammor i dag klassas som fattiga (cirka 25 procent hamnar under fattigstrecket) hindrar inte de framgångsrika Happy-kvinnorna från att hylla singelhushållet som den ultimata frigörelsen. Här ryms inga såriga vårdnadstvister, svartsjuka ex-makar eller barn som får ångest av varannan-vecka-livet.

Nina Björk skriver på intressant nina björkskt vis om boken som tecken på en strävan efter ansvars- och skuldfrihet i relation till andra; en strävan som hänger ihop med hur människor nödvändigtvis bli utbytbara i ett samhälle där konsumtionen är bas. Jesper Högström i Expressen reagerar ungefär som jag: "...att se en erfarenhet som är så smärtsam, som så obönhörligt tvingar till ödmjukhet, behandlas på det lättvindiga och självbelåtna sätt som ibland sker i den här boken känns - jag kommer faktiskt inte på något annat ord - ovärdigt." Jens Liljestrand i Sydsvenskan påpekar helt riktigt att boken är befriad från invandrar- och arbetarklassperspektiv. 
Man skulle dock kunna säga att de främmande på sätt och vis kommer fram i Mia Skäringers barndomsminne av skolans tuffaste kille vars pappa gick ner sig som a-lagare efter att ha lämnats av frun. Endast som något fjärran förflutet får hotet om den uteblivna lyckan komma fram.

Kvinnohjärtan?

Som så många andra medialt exponerade våldsförbrytare får terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik kärleksbrev skickade till sig i fängelset. Det är inget nytt men väcker alltid stort intresse. Oftast handlar det ju om manliga adressater och kvinnliga avsändare. En liten grupp kvinnor riktar sitt begär mot män som anklagas för eller bevisligen gjort sig skyldiga till vidriga saker, och de skrider till handling genom att försöka ta kontakt - en liten liten grupp som i sin tur förmodligen kan delas in i ännu mindre grupper beroende på vad den främsta drivkraften bakom beteendet egentligen är. Hur liten denna grupp än är i relation till alla kvinnor som finns i världen så tenderar detta (som ju inte är något brott men kan vara svårt att förstå och tycks tvivelaktigt) inte sällan att användas mot hela kvinnokollektivet. "Ja minsann, så är det, ni kvinnor vill egentligen bara ha riktiga svin!" Hur ofta har inte kärlekskorrespondens till fängslade män kommit upp i diskussioner där en och annan "nice guy" beklagat sig över kvinnors svarta hjärtan.
Att Pär Ström tar upp saken i ett ps på sin antifeministiska blogg Genusnytt förvånar alltså inte precis. Exakt vad poängen är får man fundera ut själv men Ström vet i alla fall att berätta att "de riktigt vidriga männen drar till sig en väldigt stor kvinnlig beundran". Kommentatorerna spinner vidare.
"Undrar hur många manliga kärleksbrev som den där tyska kvinnan som mördade två småban kan tänkas få?" skriver Jocke S. Någon påpekar att det inte handlar om kvinnor i stort. Sedan kommer de oundvikliga rallarsvingarna mot feminismen:

Fenomenet finns ju som bekant i mindre skala, där man ofta blir framgångsrikare med krograggen desto svinigare man beter sig.

Jag funderar på allvar om inte många kvinnor har en smått masochistisk sexualitet. Tänk på det alla ni toffelhjältar och manliga feminister där ute…

Verkligheten är inte alltid vacker att skåda, tyvärr…

Mördare som Anders Behring Breivik får kärleksbrev men inte mördare som Christine Schürrer? Sådant kan och bör förklaras med genusvetenskap.

Tidningen VG intervjuar psykologer men inga genusvetare. Psykologerna vet inte, så klart. Typiskt norskt och stackars Norge som saknar den svenska statsfeminismen.

För det självklara svaret är att det handlar om maktstrukturer. Det är männens och patriarkatets fel att kvinnor men inte män skriver kärleksbrev till mördare. Trots att kvinnorna lär sig att de ska tända på mysiga velourmän så får det lömska patriarkatet dem till att tända på mördare.

Och så vidare. Men signaturen Emil har i alla fall "undrat ibland om det är så att kvinnor som mördar och sitter i fängelse också får en massa kärleksbrev fast då ifrån män istället." 

Jo, Christine Schürrer har faktiskt också fått brev. Från män. Det är inte ett helt okänt fenomen att även dömda kvinnor kan få beundrarpost av olika slag. Amanda Knox, som dömdes i Italien för ett brutalt mord med sexuella inslag, har fått åtskilliga friarbrev. När det gäller seriemördare är det ett känt faktum att de ofta får beundrarpost, oavsett kön. Dock är de allra flesta seriemördare, liksom de flesta våldsamma förbrytare överhuvudtaget, män. 

Jag påstår inte att fenomenet är lika utbrett bland män som bland kvinnor (om man nu kan påstå att det egentligen är något utbrett överhuvudtaget). Och jag har naturligtvis ingen expertkunskap om saken whatsoever. Men det tycks uppenbart att verkligheten som vanligt är mer komplicerad än vad vissa tröttsamma ryggmärgsreaktioner vill göra gällande.

Hysteri på hospital

Skriver idag i Expressen om artonhundratalets hysteridiagnos och kvinnorna på Salpêtrièresjukhuset utifrån en bok av Asti Hustvedt.

Käre Erik!

(I det följande låtsas jag att Erik Armadillos text "Om sanningen ska fram" riktar sig till mig. Jag låtsas att jag är attraherad av honom och att vi inlett någon form av trevande kontakt. Ber redan på förhand om ursäkt för den snusförnuftiga och känslolösa tonen, som naturligtvis inte helt motsvarar hur det förmodligen låtit i verkligheten.)

Erik, din fråga är fel ställd. Om jag vill ligga med någon eller inte beror på om jag är upphetsad eller inte. Om jag är kåt, helt enkelt. Eller om personen ifråga lyckas göra mig kåt. Du hade säkert kunnat lyckas med det. De frågor du räknar upp handlar om hur jag skulle kunna se på dig som människa och är mer avgörande för huruvida jag skulle trivas i en längre relation med dig, frånsett eventuella starkare känslor jag kanske kunnat utveckla för dig. Men du är egentligen inte intresserad av en relation, det är ju uppenbart, utan bara av att få komma till så mycket som möjligt. Nå, det är synd att du inte klargjorde det direkt. Jag hade annars kanske kunnat tänka mig att vi skulle kunnat ses då och då bara för att ha sex, om vi passat ihop på det planet. Men som nu är måste jag säga att jag är besviken. Jag trodde, eller hoppades i alla fall, att du också var intresserad av mig som människa.
Det är ingen idé att vi fortsätter att ha kontakt. Men jag vill ändå försöka svara mer specifikt på det du skriver, jag hoppas att mina svar kan ge dig något.

Om jag lyssnar mer än pratar,
inte talar om mig själv
Det är alltid trevligast om det finns ett givande och ett tagande i ett samtal. I realiteten är det förstås svårt att hålla en absolut balans. Det brukar vara så att den ena är mer benägen att prata än den andra. Men man kan alltid försöka se till att ge den andra utrymme, om man märker att man själv tar upp allt. Eller tvärtom att ge lite input - eller avbryta den jäveln - om man plötsligt kommer på sig själv med att inte ha sagt något alls på en kvart. Om, dock, det är så att du aldrig pratar om dig själv, ja då skulle i alla fall jag som samtalspartner snabbt börja undra vem du egentligen är. Jag skulle nog börja ställa frågor.
Och om det är så att du bara försöker spela ett spel och faktiskt inte alls är intresserad av vad den andra människan säger, ja då ser jag ingen större mening med att fortsätta samtala. Inte någon längre stund iallafall.

Om jag säger du är vacker,
men att det spelar ingen roll.
För skönhet finns inom oss,
om jag ljuger om sånt där.
Jag gillar inte folk som ljuger i onödan eller i andra syften än att underhålla.


Om jag säger det går bra nu,
men inte talar om mitt jobb.
Du behöver inte tala om ditt jobb om du inte vill. Det är upp till dig. Jag personligen kräver inte av andra att det ska gå bra för dem. Andra kanske är annorlunda. Du får väl själv försöka välja vilka värderingar du vill och kan anpassa dig till.

Om jag ger dig mina tårar,
men är stark när du är svag.
Dina tårar är inget du måste ge mig. Men ja, det är sjysst i en relation - vare sig det handlar om "bara" vänskap eller något annat - om den andre förmår inta rollen som stark när den ena är svag. I bästa fall är det roller som skiftar, för det kan förstås bli otroligt jobbigt om det hela tiden bara är den ena parten som är svag. Även det kan man förstås stå ut med om den andra parten är tillräckligt viktig för en, men det är slitsamt.


Spelar Sweet Home Alabama,
på en lägereldsgitarr.
NEJ! Sluta omedelbart.


Om jag är säker på mig själv,
men aldrig är för självgod.
Det låter ju idealiskt, men hur många kan leva upp till det? Tror du verkligen att (hetero)kvinnor bara är någon slags kravmaskiner och är deras enda syfte för dig verkligen att sitta på det där du vill ha tillgång till för att få regelbunden sexuell tillfredsställelse? Jag känner mig förolämpad.



Om jag är alfaman i sängen,
men aldrig bråkar.
Jag vet inte riktigt vad du menar med alfaman men om du i sängen brukar bete dig på ett sätt som egentligen inte passar dig så tycker jag du ska försöka sluta med det, för din egen skull. Om din nästa partner inte accepterar det beteende du faktiskt vill ha så kanske hon inte är rätt för dig.
Att aldrig bråka verkar suspekt för mig. Personligen skulle jag förmodligen i längden bli oerhört uttråkad i en relation helt utan bråk, och om det bara vore jag som bråkade skulle jag verkligen undra vad som egentligen (om något) rör sig inuti den andra människan.

Om jag inte är så svartsjuk,
inte håller dig så hårt.
Det där med svartsjuka är något väldigt svårt och komplicerat, och något som naturligtvis både män och kvinnor kan ha problem med. Om du är väldigt svartsjuk och uttrycker ägandebegär gentemot din partner är det naturligtvis något som kan vara besvärligt att hantera för henne. Men vad tråkigt och torftigt att du bara förmår se det utifrån aspekten om huruvida du ska "få" ligga eller inte.

Om jag inte är så macho,
men försvarar dig ändå.
Sounds good to me. Jag förväntar mig som regel av både vänner och partners att de försvarar mig mot eventuella angrepp. Och jag förväntar mig av mig själv att jag gör likadant.

Om jag ljuger om min barndom,
säger att den varit svår.
Väcker modern i ditt hjärta,
leker mamma pappa.
Se svaret ovan angående lögner. Lögner i samband med den här typen av manipulation är förstås ännu mer förkastliga. Är detta den typ av människa du vill vara?

Om jag alltid håller med dig,
fast jag tycker du har fel.
Lögner igen... av en typ som skulle omöjliggöra varje form av intressant samtal med dig.


Om jag låtsas att jag bryr mig,
när du köper nya skor.
Av ren artighet får man vara så god att fejka ett intresse för den andra personen ibland även då sådant intresse inte finns. Det gäller för både män och kvinnor och i de flesta former av relationer. Men om du faktiskt aldrig är intresserad av vad den andra människan gör, är det då verkligen någon du vill umgås med?


Om jag skrattar på rätt ställe,
fast du inte är så kul.
Även här kan det vara sjysst att fejka ibland. Men om du alltid skulle skratta när jag försöker vara rolig fast du faktiskt inte tycker jag är rolig kanske det är sjysstast av dig att sluta med det. I min personliga erfarenhet är det dock så att om man verkligen tycker om en person tenderar man också att tycka den är rolig, åtminstone ibland, även om den inte har ståuppkomikerkvalitet.

Om du tror att jag är farlig,
kanske tänder du på det.
Nej.

Och så huvudfrågan:
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram.Den är som sagt fel ställd. Men vad är sanningen egentligen? Jag vet ju inte vem du är, förutom att du är någon som vill ha sex. Och då återkommer vi till vad jag skrev i början av detta brev.

Farväl för alltid och lycka till med nästa!
din Charlotte

Femininum

I dagens Svd-understreckare skriver Ylva Lagercrantz Spindler om ett nymornat feministiskt intresse inom den tyska teatervärlden. "Och det är välkommet i ett Tyskland där titeln regissör fortfarande har en alldeles egen feminin böjning, regisseurin, medan man i Teatersverige för ganska länge sedan frångått böjningsformen skådespelerska."
Visst är en feministisk pånyttfödelse välkommen i Tyskland, ett tämligen manschauvinistiskt land. Men är det inte lite snett att använda den feminina böjningen av regissör som förtryckstecken? Den feminina ändelsen är gängse i det tyska språket: Psychologin, Terapeutin, Polizistin, Ärztin... (=kvinnlig psykolog, terapeut, polis, läkare...).
Medvetna skribenter använder formen PsychologInnen, TerapeutInnen, PolizistInnen, ÄrztInnen när det handlar om plural - för att tydliggöra att gruppen inbegriper både kvinnor och män.
Om tyska kvinnor upplever detta som ett problem torde det handla om något ganska nytt. När jag bodde i Berlin (ca tio år sedan) kallade sig kvinnliga discjockeys (och de var ganska många) för DJanes - liksom som en markering av att en dj inte nödvändigtvis är manlig.
Och med tanke på att mannen är norm osv kan man väl fråga sig om det nödvändigtvis är ett feministiskt framsteg att det ses som nedvärderande att kalla en kvinnlig skådespelare för skådespelerska.
Själv använder jag helst feminina former när jag tänker på det. Författarinna, lärarinna... Visst vore det bisarrt att börja skapa feminina former i svenskan där sådana inte finns ("polisinna", "läkarinna" o dyl). Men jag har alltid haft svårt att förstå dem som tycker det är förklenande att exempelvis kalla en kvinnlig författare för författarinna. Vad de säger är ju i grund och botten att det kvinnliga könet är skamligt att påtala. Att se "författarinna" som något mindervärdigt i förhållande till "författare" är att säga att kvinnor (i sig själva; oavsett vad som ligger i betraktarens öga) är mindervärdiga.