Litterär saloon

Recenserar i dag danska författarinnan Helle Helles senaste fina roman, Detta borde skrivas i presens.

Om årets nobelpristagare i litteratur tycker jag intet, eftersom jag inte läst honom. Men jag är å ena sidan väldigt glad att detta innebär ett uppsving för bokförlaget Tranan, ett av de viktigaste vi har, som specialiserar sig på icke-västerländsk litteratur. Och jag är å andra sidan väldigt irriterad på att människor som inte läst Mo Yan har synpynkter på valet av honom. Per Svensson är en sådan människa. Jag trodde inte att han skulle ta sig för något så ointellektuellt som att diskutera valet av en författare han inte läst. Man ska över huvud taget aldrig diskutera författare man inte läst, filmer man inte sett osv. Jag vet att det är svårt att avhålla sig från att tycka till ändå, när något verkar trycka på en nerv. Men då får en åtminstone se till att nöja sig med att lufta sina förutfattade meningar i slutna sällskap. Inte låta dem tryckas i riksmedia.
Svensson tycks också ha en ytlig syn på vad det innebär att vara författare i en diktatur. Det är inte så enkelt att alla låter sig inmutas i inhägnaderna "oppositionella" respektive "regimens megafoner". Exemplet DDR, och allt vad som fortfarande framkommer om hur svårt det var även för starkt regimkritiska att hålla den moraliska flaggan fläckfri, borde ha varit ett lärostycke. Just det där uttalandet av Mo Yan som Svensson hånar, att censuren "stimulerar den litterära kreativiteten", är för övrigt ett som känns igen från östtyska författare och filmare. De har då menat att censuren tvingade fram en uppfinningsrikedom när det gällde att beröra tabubelagda områden utan att göra sig till föremål för censursaxen. Deras uttalanden har alltså visat på en kritisk hållning och ett försök att hävda sin subjektivitet i en snäv miljö, inte på ett simpelt medlöpande. Kanske är det samma sak med Mo Yan.

Helt orelaterat: intressant läsning om ett råsexistiskt "skämt" som obegripligt nog blivit populärt. Vad är det egentligen som har gått snett? Vi har årtionde efter årtionde av feminism och sexualupplysning bakom oss. Ändå blir det såhär. Å andra sidan uppmärksammas det ju och kommenteras helt okej på hipstersajten möllan.nu. Inte visste jag, förresten, att Möllan var så hippt. Ändå.

Malmö och våld

Det brukar inte vara någon bra kombination. Man tänker på Sevedsplan, hatbrott, Mangs, kvinnomisshandel med dödlig utgång, brinnande bilar, polisiära övergrepp, mc-gäng, krogmaffiosos och sånt. Men det finns ett positivt undantag – wrestling. Jag skrev om det i gårdagens Kvällsposten.

Hatbrott däremot, som sagt, ingår i den stora negativa geggan. Ett av de senaste exemplen är sprängladdningen vid judiska församlingen. Som bekant har vi en kommunledning som inte precis lyckas motarbeta antisemitism utan snarare förvärrar den. Återigen ser vi ett exempel på detta i den kyla och nonchalans och det konspiratoriska tänkande som uttrycks då vår politiska ledning ställs inför oro och frågor från judiskt håll.
Det konspiratoriska tänkandet kommer från folkpartisten Björn Lagerbäck, som är uppenbart olämplig för sitt uppdrag att vara samordnare för det Dialogforum som ska arbeta för större tolerans i staden. "Det kan finnas en dold agenda som gör att man aldrig kommer att erkänna att Malmö stad gör positiva saker", säger han. Vad skulle det vara för dold agenda? Från vilket håll, och varför? Är Lagerbäck så okunnig om antisemitism att han är omedveten om att föreställningar om "dolda agendor" och makt utanför offentlighetens ljus ingår i den antisemitiska tanketraditionen? Vad är han för person att leda en verksamhet som kommit till just på grund av en ökning av attacker mot judar? Det hela är fullständigt grönköpingskt, men med sorgkant.
I rättvisans namn ska dock sägas att vänsterns kommunalråd Hanna Thomé ändå visar en beredskap att vilja ta tag i frågan. Skam vore det annars, eftersom hon har ansvar för diskrimineringsfrågor.
Vi vanliga malmöbor kan också göra vårt, till exempel genom att gå med i den kippavandring som anordnas den 20:e oktober. Samling utanför synagogan klockan 11.45. Arrangör Sofia Nerbrand har på arrangemangets facebooksida gjort klart att de som försöker använda sig av den här frågan för att slå ner på någon annan minoritet – tyvärr finns ju de som använder sig av den ökande antisemitismen för att i sin tur spä på hatet mot muslimer, som om det funnes något antirasistiskt i detta – inte är välkomna.

Skamstaden

Jag lyckades missa den debatt om antisemitism i Malmö som hölls på Moriskan förra veckan, såsom jag brukar missa så mycket man inte borde missa. Jag hade verkligen velat gå, men efter att ha läst Rakel Chukris artikel om debatten såg jag inte precis fram emot att höra de inspelade delarna i radioprogrammet Konflikt.
Nu har jag förmått mig lyssna och kan bara säga att jag skäms över att bo i en stad där den politiske ledaren, Ilmar Reepalu, efter att gång på gång uttryckt sig antisemitiskt, inte bara framhärdar i sitt självmedlidsamma dravel om hur han i själva verket är en missförstådd antirasist utan också lyckas riva ner kraftfulla applådåskor med det. Över att medvetandenivån här i Malmö är så låg. Över att man aldrig kan tala om antisemitism utan att fenomenet ifrågasätts. Över de ständigt frammanade bilderna av döda barn i Gaza, som alltid vägs mot och befinns tyngre än judars rätt till trygghet och frihet från trakasserier oavsett om de nu känner en samhörighet med Israel som land eller inte -- i en debatt som ska handla om antisemitism i Malmö. Över att Mellanösternkonflikten inte bara ständigt blir allt överskuggande och Israel på något försåtligt sätt blir den fiende alla (utom den lilla klick vars röster skulle vara centrala men i grund och botten inte anses vara värda att höras) i alla fall när kvällen är slut kan sluta sig samman i avsky mot, som sinnebilden för dagens ondska. Utan också över att denna konflikt (vilket förvärrar saken ytterligare) får framställas på ett felaktigt sätt (en man påstår oemotsagd att det aldrig förekommit några massakrer på judar från arabiskt håll). Och jag skäms över min egen passivitet, jag känner att jag borde vara aktiv i att jobba för att motverka den nyväxande antisemitismen på ett sätt jag nu inte är.
Det finns förstås en del positivt att lyfta fram, inte minst snubbarna i "Unga muslimer mot antisemitism". Men. Inte ens den gladaste optimist lär kunna påstå att vi kommit långt sedan den nya antisemitismen i Malmö började uppmärksammas. Rundgången rullar i stort sett vidare. Den som bland annat också yttrar sig i att Dror Feiler anmäler sig att delta i debatten som den "gode juden" som alltid är beredd att förneka förekomsten av antisemitism i Sverige och i stället misstänkliggöra de judar som har mage att beklaga sig. Det är bland annat debattörer som han som möjliggör att medvetandet om förekomsten av antisemitism i dag, och förmågan att skilja mellan denna och "Mellanösternfrågan", ligger på så låg nivå.

Så mycket på en gång

Det är lite för mycket. Följetongen Reepalu. En obehaglig recension av Ingmar Karlssons bok Bruden är vacker men har redan en man. Åsa Linderborgs fortsatta lögner i Aftonbladet. Den högt respekterade freds- och konfliktforskaren som nu visar upp en ovanligt rå antisemitism. Och så den usla dikten av Grass. Vad gäller den sistnämnda och diskussionen omkring den så kan man notera att flera kulturskribenter uppvisar en påfallande ointresse för texttolkning i just detta fall. Den indignerade kören med sitt "Man kan inte kritisera Israel utan att bli kallad antisemit!" beklagar att den sakfråga Grass ville kommentera, vapenskramlet mellan Israel och Iran, kommit i skymundan. Till dem skulle jag vilja säga: men sätt i gång och diskutera den frågan då! Ni är skribenter med spalter till ert förfogande. Gunnar Bergdahl har en hel kultursida. Ingenting hindrar honom från att fylla den med texter om den hotade freden. Eller är det i själva verket mer engagerande att stämma upp i den ovan nämnda kören?

Och så, ändå, den senaste förvecklingen i fallet Reepalu, Malmös alldeles egna lilla despot. Han har ju fått påhälsning av ett särskilt sändebud från USA. Jag vet inte om jag tycker det var så lyckat. Det lär späda på den antisemitiska föreställningen om Ilmar som en korsfäst Israelkritiker (för tankegången brukar vara att judar styr USA som i sin tur styrs av den store juden Israel). Kanske är det inte så fruktbart att försöka tänka i strategiska termer av vad som eventuellt skulle kunna gå hem i de stugor där antisemitismen redan bor. Men jag har redan erfarit att en person i min närhet, som ogillat Reepalus agerande och uttalanden tidigare, svängt och börjat försvara honom efter att, som han tyckte, ha sett USA agera världspolis ännu en gång. Och jag misstänker att detta utlöser många reflexartade reaktioner på temat amerikansk övermakt.
Reepalus egen respons är, hur som helst, nästan bara komisk vid det här laget. Ännu en gång känner han sig sviken och missförstådd. Vilket kors han bär!

Många tolkar hans envetet antisemitiska uttalanden som en flört med Malmös muslimska befolkning. Jag tror faktiskt inte det är så. Hans anti-israeliska hållning verkar fullt genuin och affektfylld och att den spiller över på judar som kollektiv må han vara omedveten om själv men framstår som väldigt tydligt för oss andra. Jag tycker också att han verkat vara genuint omedveten om de problem med antisemitism som finns, och det går inte ihop med att kyligt kalkylerande spela på antisemitiska strängar. Ilmar är så uppenbart okunnig om hur antisemitism gestaltar sig i dag och vem som står för den (att det inte ska betraktas som ett specifikt muslimskt problem är han, menar jag, för övrigt själv ett exempel på) att en sådan beräkning från hans sida verkar utesluten. Jag tror att föreställningen om en sådan beräkning hänger samman med en slags naiv föreställning om att han själv helt enkelt inte skulle kunna vara antisemit (som här). "Inte kan väl en högt uppsatt sossepolitiker som är vid sina sinnens fulla bruk vara det?" kanske den underliggande tanken är. Många har över huvud taget svårt att tänka sig att det kan finnas antisemitism mitt i den svenska majoritetsnormaliteten. Men antisemiterna finns mitt ibland oss. De är inte överväldigande många men de finns och till och med grannen som verkar så trevlig och varken är muslim eller vansinnig kan vara en av dem.

Vad gäller frågan om var Ilmar har sitt stöd så gavs en intressant bild av det i ett reportage i P1 nyligen. Bilden var långt i från statistiskt säkerställd men enligt den är vår ledare i alla fall mer populär i nybyggda rikemansområdet Västra hamnen än i fattiga Almgården. Detta kan tyckas inte vara riktigt som det borde vara i fråga om en sossepolitruk, men egentligen är det ganska logiskt. Ilmar får mycket beröm för alla de satsningar på staden som gjorts under hans styre, men jag tror faktiskt de hänger ihop med de sociala problem som vi nu på ett helsjukt sätt och ur en särskild aspekt får se skildrade i tv-serien Malmöpolisen. Vad jag menar är helt enkelt att inga satsningar gjorts på redan fattiga och så kallade problemområden, och dessa har, förutom ett visst medieintresse vad gäller Rosengård, fått stå i skuggan medan Malmö har satts på kartan. Vissa av satsningarna kommer förvisso indirekt hela staden till del, men inte alla, och i första hand har samtliga riktat sig mot stadens över- och mellanskikt. Eller nej förresten, i första hand har de riktat sig till välbärgade människor utanför Malmö som man vill/velat ska flytta hit i stället för den trista, fattiga och jobbiga massa som faktiskt bor/bodde här (eller som kommer hit tack vare den ebo-lagstiftning Reepalu vill få bort). Not: Bo01/Västra hamnen/Turning Torso.
Men nu vandrade jag bort från ämnet och detta borde väl egentligen ha tagits upp i ett separat inlägg.

Kommentar i Expressen

Igår hade jag en kort artikel inne på Expressens kultursida angående Simon Wiesenthalcentrets anti-Malmö-rekommendationer och det inställda filminspelningsrekandet. Eftersom texten inte finns på nätet lägger jag ut den här:

Att det amerikanska Simon Wiesenthalcentret har bannlyst Malmö som resmål för judar, på grund av antisemitismen i staden, har nu resulterat i att en planerad filminspelning i regionen ställts in.
Hollywoodfilmen skulle nämligen ha ett judiskt tema. Mikael Svensson på Öresund Film Commission tänker hädanefter konsekvent ta upp saken när han talar med amerikanska filmbolag (Sydsvenskan 12/7). Man kan nästan höra hur det knakar i de associationsbanor som knyter samman judar och amerikansk filmindustri - och ilskan hos dem med antijudisk läggning som nu föreställer sig hur "judiska intressen" förhindrar möjliga arbetstillfällen i Skåne.
Wiesenthalcentret kan förstås inte lastas för antisemitiska tankemönster. Men de borde kanske ha lyssnat på Malmös judiska församling, vilken aldrig ställt sig bakom centrets rekommendation.
Fred Kahn, församlingens ordförande, har också alltid varit noga med att inte kollektivt skuldbelägga någon grupp för den judiska minoritetens situation i Malmö. Det är däremot vad som görs i filmbolagets mejl till Öresund Film Commission. Där sägs judar vara
mycket utsatta i södra Sverige "på grund av den stora och allt fientligare muslimska folkgruppen".
Brottsförebyggande rådets hatbrottsstatistik för 2010 visade på en minskning av antisemitiska hatbrott sedan "rekordåret" 2009. Det behöver inte nödvändigtvis utgöra en trend, och judar löper
proportionellt sett stor risk att utsättas för hatbrott. Antalet hatbrott mot muslimer hade däremot ökat, framför allt i Skåne. För många skånska muslimer ter sig kanske omvärlden allt fientligare.

Sydsvenskan fortsätter spinna på här historien med en serie artiklar. Idag uttalar sig Ilmar Reepalu, och lyckas i vanlig självcentrerad ordning se det hela som ett angrepp på honom - men i förlängningen också ett försök att tysta "personer som vågar kritisera staten Israel". Det är smått fantastiskt. Men hans vidriga retorik stöds ju av den större retorik som regelmässigt rubricerar frågor om antisemitism som "kritik av Israel". Igår hade så också tidningen en artikel inne - jag kan egendomligt nog inte hitta den på nätet idag - där det i den vidhängande faktarutan sades att hela Reepalukonflikten hade sin upprinnelse i kommunalrådets ställningstagande i Gazakonflikten. Så var det förstås inte utan det handlade om hans kollektiva skuldbeläggande av judar.

Inom parentes sagt, även om det är onödigt att påpeka: ett av många exempel på hur snett det tomma skramlandet om ett förment tabu mot att kritisera Israel egentligen träffar är en av gårdagens ledare i Expressen. Politisk kritik av Israel som inte är något annat än politisk kritik förekommer det rikligt av, utan att den som kritiserar nödvändigtvis utsätts för repressalier av den där bläckfiskliknande Israellobbyorganismen som härjar runt i det febriga antisemitiskt anstrukna paranoida medvetandet.

Round-up

Sedan sist har SKMA:s senaste nyhetsbrev lagts upp på nätet. Två artiklar har också lagts ut separat: "Frihetsflottans mörkare sidor" samt "Europas ultrahöger på offensiv: 'Det är var och ens plikt att vara islamofob'" Den förstnämna artikeln, som jag är medförfattare till, har grovt missförståtts och rutinmässigt avfärdats av Ship to Gaza Malmö. Jonathan Leman svarar på deras respons, varpå de uppdaterar sitt blogginlägg med ytterligare svammel som inte alls bemöter de frågor vi tog upp. Att den helt anonyma skribenten påstår sig syssla med "journalistik" skulle kunna vara lustigt men skrattet fastnar i halsen.
 --------------------------------------------------
Per Svensson har på kultursidan i Sydsvenskan fått välförtjänt kritik för sin romantiserade Malmöbild. Tyvärr väljer dock kritikerna att helt meningslöst racka ner på Sydsvenskans "Vi älskar Malmö"-kampanj, som om denna skulle kunna utgöra något destruktivt och utesluta andra former av engagemang i staden. Rakel Chukri svarar dem bra. Och idag skriver Svensson en lite mer nyanserad "försvarstext" för Malmö.
Det är förstås märkligt att staden alls behöver försvaras. Att det finns fattigdom och segregering här betyder inte att vi malmöbor lever i en helveteshåla. Men idag kan man läsa sånt som "Malmö - staden där alla hatar alla" (för att citera en FB-bekant). Sådant är förstås något tröttande och frustrerande för oss som bor här och vet att det inte är sant.
----------------------------------------------------
En annan märklig bild av Malmö, närmare bestämt av Möllevången, ges av Isabelle Ståhl på SvT Debatt. Hon skriver om sin egen bekantskapskrets, som hon uppenbarligen egentligen hatar, och gör den till själva Möllan. Saxat ur texten:

Visst, man skriver gärna arga blogginlägg om att polisen ropar apajävel åt invandrarna ibland, men nu är man för rädd för att inte vilja ha den ständigt närvarande i kvarteret och där stannar alla försök till aktivism. Visst borde de sociala problemen ha förebyggts tidigare, men nu är det ändå redan kört, verkar många resonera.
/---/
I själva verket är Möllan en ganska hipsterhomogen plats där vita medelklasskids med Raybanglasögon och t-shirts med ironiskt tryck hänger i samma stela barer med dyr öl och minimaltechno. Det talas 100 språk men man hör i regel bara två, förutom på Friskis och svettis på passet med afrikansk dans.  Man träffar aldrig någon ickearisk eftersom man undviker ställena där de är. Om man ser en invandrare låter man blicken mjukt glida ned till Iphonens display för att kolla twitter. Alla har vuxit upp i bekväma radhusområden och är i hemlighet tacksamma för utförsäljningen av hyresrätter och segregationen som gör att man slipper besvärliga konfrontrationer.
/---/
De är kanske vegetarianer men röstar ändå på det parti som kan ge dem några fler hundralappar i plånboken så att de kan köpa en platteve och en Moccamaster.

Meh, det finns ju aktivism på Möllan. En aktivism som även den förhånas, inte av Ståhl visserligen men i samma anda. Och vad gäller vilka partier man röstar på där - tja, i Möllans sex olika valdistrikt fick den rödgröna oppositionen mellan 60,91 och 74,95 procent av rösterna. Visst bor där även sådana som Isabelle Ståhls kompisar. Men varför de plötsligt ska representera hela stadsdelen förstår ju inte jag.
Uppdat: Måste tillägga att jag egentligen misstänker att det finns ett mer generöst synsätt på de personer Ståhl beskriver. Hur få de nu än må vara. Att de förmodligen inte är de platta karikatyrer de blir i hennes text.

Invandrare - och män

Skjutningarna i Malmö är oerhört skrämmande. Jag kan tycka att det tagit väldigt lång tid innan det blivit ordentligt rabalder omkring dem. Man kan jämföra med våldtäkterna i Örebro, till exempel.
Att piska upp panik har väl förvisso inget egenvärde i och för sig. Det är ju också så att vi i Malmö är rätt luttrade vad gäller skjutvapen som tas i bruk. "Malmö är Malmö", som en snubbe säger lakoniskt i dagens reportage i Studio Ett. Men tanken ligger ändå nära, att den fram till nu ganska svaga uppmärksamhet som de här händelserna fått handlar om att offren, med bara ett undantag, är både invandrare och män.
Invandrarmän tycks passa bättre in i en stereotyp gärningsmannaprofil än i offerrollen. Nu, till slut, uppmärksammas att det tycks vara invandrare som är måltavlan. Och medierapporteringen ger det hela en Lasermansdramaturgi. Men offrens kön talar man överhuvudtaget inte om. Vad vet jag - det kanske inte betyder något att offren är män. Det kanske är en slump. Det kanske bara precis handlar om att kvinnor inte rör sig ute ensamma om kvällarna på samma sätt som män, och att de därför inte är lika tacksamma att skjuta på. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur annorlunda det hade varit om ett dussintal kvinnor skjutits helt omotiverat då de stått och väntat på bussen, gått och handlat, besökt gymmet osv. Då hade könet varit högst relevant att tala om.

Ett tråkigt ps till den här historien är förstås de totalt empatilösa, självmedlidsamma lyssnar/läsarkommentarer som finns på exempelvis Studio Etts hemsida, som skrivs av människor som inte alls själv är drabbade av dåden men som tar alla tillfällen i akt att lufta sitt invandrarhat och dra sina trötta gamla valser om hur såna som de "aldrig får komma till tals". När man läser kommentarsfält på tidnings- och mediesajter kan man tro att hela världen, bortsett från en liten klick "medieelit" som ligger bakom själva artiklarna och inslagen som kommenteras, består av Sverigedemokrater and worse. Man måste ständigt påminna sig om att det handlar om en liten men synnerligen aktiv grupp personer som ägnar väldigt mycket tid åt att kommentera på nätet. Jag börjar fundera på om man inte borde bilda en motgrupp som gör likadant, i syfte att förhindra den utnötning av motståndet mot hatretorik som hatkommentarerna håller på att åstadkomma.

Tänkvärt i Sydsvenskan

En ledarartikel i Sydsvenskan tar med utgångspunkt från en diskussion i Godmorgon Sverige upp "man får inte kritisera Israel"-ryggmärgsreflexen i diskussionen om Reepalu och antisemitismen i Malmö:

Så blir frågan om antisemitism i Malmö och hot och trakasserier mot Malmös judar plötsligt en förevändning för att framställa sig själv som utsatt för osakliga angrepp och anklagelser.

Bristen på konkretion var – som så ofta när denna anklagelse förs fram – påfallande:

Vem är det som vill tysta Birger Schlaug, Ursula Berge eller andra Israelkritiker? När? Var? Hur?

Kom med exempel. Upp till bevis.

Det är fritt fram att kritisera Israel. Det sker i stort sett varje dag, i tidningar, radio och TV. Kritikerna får också mothugg. På det sättet skiljer sig inte denna debatt från andra. 

Artikeln har sina förutsägbara kommentarer. Alla människor är rasister när förutsättningarna blir de rätta (till slut drabbar dem själva), värst är de som förnekar detta faktum eftersom de tror att de är bättre än resten av världens befolkning skriver signaturen Curt. Men en annan kommentator ger en konkret bild av problemet:

Jag har inte vågat ha på mig min magen david sedan jag blev spottad i ansiktet - helt oprovocerat - när jag stod och väntade på bussen. Jag skulle DEFINITIVT inte våga gå runt på i Malmö med den på. Stämningen i Malmö är hotfull och hemsk. Jag och min man vågar inte prata hebreiska på tåg eller bussar utan måste prata engelska.Det spelar ingen roll VARFÖR det är såhär. Israel eller antisemitism eller andra skäl. Huvudsaken är att alla i Sverige bör kunna känna sig säkra och fria oavsett religion.

Det är naturligtvis detta som bör vara huvudfokus för debatten men nog är det svårt att prata om angrepp på judar utan att prata om antisemitism och fördomsbilder. Och när Reepalu, bland annat med sitt märkliga uttalande om "Israellobbyn", ger näring åt fördomsbilder får han finna sig i att kritiseras. De som gör honom till martyr verkar inte förstå att det inte handlar, som Petter Larsson påstod i Aftonbladet häromdagen, om en fjäder som gjorts till en höna utan om en vid det här laget ganska diger räcka problematiska uttalanden.

Larssons hela ingång till problematiken ter sig mer än lovligt förljugen:  

Att anmälningarna av hatbrott mot judar ökade rejält i Malmö under 2009 är en kraftfull signal om att mer måste göras för att förebygga och beivra antisemitismen i staden.

Men den debatt som rasat de senaste veckorna – med Svante Weylers inlägg i radions God Morgon Världen som ohotat lågvattenmärke – har tyvärr handlat mycket lite om detta och mer om att försöka måla ut Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) som, om inte antisemit, så något slags medlöpare. 

Som slutknorr skriver Larsson skenheligt:

Borgerlighetens notoriska oförmåga att skilja israelkritik från antisemitism – inte alltid enkelt – journalistikens sökande efter konflikter och enskilda debattörers oansvariga bruk av spektakulära kopplingar till förintelsen har samverkat i att konstruera en ondskefull höna av en ganska oförarglig fjäder.
Tyvärr har det också inneburit att den långt viktigare frågan om hur olika grupper ska kunna samexistera fredligt i Malmö hamnat i skymundan. 

Jo, Weylers krönika var problematisk (se här) och Larsson har rätt i att mer måste göras för att förebygga och beivra antisemitismen i staden. Men om han nu menar att kritiker av Reepalu skymmer grundfrågan, varför då själv ägna sig åt Reepalu (och borgerlighetsbashing) istället för åt den? Du, Petter, och andra debattörer med antirasistiska fjädrar har under lång tid haft möjlighet att ägna sig åt grundfrågan. Och förvisso, det är inte för sent än!

Uppdatering: Birger Schlaug, eller om det nu är någon som är elak nog att bara kalla sig så, har nu skrivit en kommentar till artikeln. Like so:

När? Var? Hur? frågas i artikeln. De gånger jag kritiserat Israels politik gentemot Gaza på t ex min blogg så följer omedelbart mejl- och brevskörd som hävdar att jag är antisemit. Jag finner detta otillständigt och anser det rimligt att markera. På samma sätt som det är högst rimligt att markera mot den utbredda antisemitism som både har funnits och finns i Sverige. När t ex Per Ragnar, med sin Lutherföreställning, hävdar att Luther inte var judehatare så är det typisk förträgning av fakta.

Men detta är ju att blanda ihop olika nivåer. Jag tvivlar inte på att Schlaug talar sanning, men ärligt talat - finns det inte en hel massa ämnen som väcker känslor och hatiska reaktioner? Alla som bloggar vet hur det är att få hatkommentarer. Jag för min del har i princip kallats folkmordsförespråkare när jag skrivit om antisemitism (för att det finns de som tror att uppmärksammande av antisemitism är detsamma som förespråkande av "israelisk folkmordspolitik"). Den som kritiserar SD eller främlingsfientliga attityder blir överöst med en hel skur av intolerans. Kvinnliga skribenter som skriver om feminism vittnar om brevskörder fulla av besinningslös vrede. Detta betyder inte att man "inte får skriva om feminism", att man "inte får kritisera SD" osv. Kritiken mot Reepalu har framförts öppet, inom media. Ska man med hänvisning till honom hävda att antisemitismbeskyllningar sker slentrianmässigt och brukar följa på legitim Israelkritik så får man vara så god att hålla sig på det planet - hålla sig till att diskutera den debatt som sker på den öppna, offentliga arenan.

Debattartikel i AB

Jag och Jonathan Leman skriver om behovet av en bred antirasistisk rörelse som inkluderar kamp mot samtida antisemitism. Rubriken (den är inte satt av oss) till trots handlar det alltså inte bara om vänsterbashing. Inte heller främst om Ilmar Reepalu.

Sistnämndes senaste blamering tas dock upp här, här och här.
Naturligtvis ber karlen inte om ursäkt. Det handlar nog lika mycket om allmän självrättfärdighet och arrogans som om en total oförmåga att förstå den här problematiken.

Uppdatering: Jonathan beskriver elegant vad det hela handlar om -  "om rasism, antisemitism och behovet av en bred antirasistik rörelse som inte använder antirasism som ett politiskt slagträ".

Dom ville bli Newshunter - men var för trötta

Det är förstås inte så, som det sägs i Möllers/Leijonhufvuds nya film, att mannen som kallade sig Newshunter och som på ett etiskt mycket tvivelaktigt sätt lade upp filmupptagningar av polisinsatser och "true crime" på sin numera nedlagda nätsida, var Gud i Malmö. Jag för min del kände faktiskt inte till honom tills för helt nyligen. Och de som hyllar honom är rätt skumma figurer i mina ögon. Som det står i pr-materialet till Dom ville bli Newshunter: "Av vissa betraktades han som en frälsare, en sann hjälte som 'vågade visa sanningen om turk-ungarna och det multikulturella samhället', men av andra sågs han som en andra klassens businessman som profiterade på samhällets olycksbarn."
Filmparet återger en del som jag tror är, eller i alla fall verkar vara, autentiskt material från Newshuntersajten, och därmed blir ju deras egen film också lite etiskt tvivelaktig (om det nu är autentiskt material alltså). Men vad som till att börja med verkar vara ett på så sätt suspekt kryddat men annars ganska rutinartat återtuggande av välkänt Möllermaterial - med det välkända Möllerpersongalleriet, den knarriga berättarrösten från Bra Ställen att hänga i Malmö och de gamla vanliga off-citymiljöerna - utvecklar sig under den dryga halvtimmens gång till något poetiskt. En slags trötthetens poesi. Det är inget nytt att Möllerfilmernas rollfigurer utstrålar en total orkeslöshet, som bara bryts genom enstaka utbrott av destruktivitet. Men här tas tröttheten in i extremum, eller vad det heter. Det handlar om den typ av trötthet som kommer sig av total overksamhet kombinerat med allmänt sunkigt leverne. Malmömannen själv, spelad av Möller, må klara av några armhävningar men varken han eller de andra två rollfigurerna orkar prata ordentligt. Som regel pausas det i, före och efter varje mening. Frank är så trött att han inte ens håller ögonen öppna. Det blir så monotont sövande att det försätter åskådaren i ett transartat apatiskt tillstånd.
Jag tycker mig också kunna skönja en positiv utveckling i sättet som filmmakarna synkar musik/bild/rörelse/tal. När orken tar slut för Hans och Malmömannen på vägen tillbaks från Fosie, och den ene faller ihop av ren trötthet medan den andre börjar kravla bredbent längs marken i ungefärlig takt till den minimalistiska electropopen på ljudspåret (Testbild) för att till slut kollapsa, då bevittnar vi den perfekt koreograferade trötta meningslösheten. 

Ja, filmen är alltså sevärd. Och malmöiter kan gå och se den på Krets, på Möllan (naturligtvis) i Malmö imorgonkväll (torsd. 4/3 19.00).
---------------------------------------------
Ur dialogen:

- Paketera han forjävulen! Kom igen nu lyft opp han for fan din fete jävel!

- Kom igen nu snutajävel! Lyft foten och stampa på huvet, fan krossa huvet po han for fan!

- Alla i Malmö vill veta om snuten är på väg hem till dom... 


- Varför har Newshunter lagt ner sidan?
- Jag läste på Nordiskpunktnet iallafall där stod det att snuten plockat in han för han var pedofil...
-Fan stod det på Nordiskpunktnet så är det förmodligen sant... jag menar dom grabbarna har koll på läget...
-Jaja...

Jävla Malmö III

Snart kommer här en recension av Henrik Möllers och Claes Leijonhufvuds senaste Malmöopus Dom ville bli newshunter. Premiären kommer att begås på torsdag på Krets. Tidigare Möllerbehandlingar på bloggen finns här och här.

På "Jävla Malmö"-temat kan också meddelas att Ilmar Reepalu fortsätter att göra bort sig, nu senast på dansk tv. (Via Expressens ledarblogg & Jonathan Leman.) Han har verkligen nix gelernt, som det heter på tyska.
Hans ständiga klavertramp gör också att diskussionen ständigt kommer att fokusera på honom istället för på det som är det viktiga - nämligen situationen för Malmös judar. Det är minst sagt deprimerande att de "vanliga" antirasistiska rösterna inte höjer sig ifråga om detta. Istället uppträder, som Julia Janiec påpekar i Skånska Dagbladet idag, Sverigedemokraterna av alla grupper perverst nog som "judenhetens försvarare".

Själv märker jag av intoleransen mot judar i Malmö i form av en frånvaro. Det vill säga - jag ser aldrig "judiska inslag" i staden längre. Tidigare, för något år sedan eller två, gjorde jag det ganska ofta. Jag såg rabbinen Shneur Kesselman spankulera omkring på stan. Jag såg män med kalott, på väg till eller från synagogan, om lördagar. Detta händer helt enkelt inte längre.

Min hatkärlek till Malmö börjar få allt större övervikt på "hat"-sidan. Jag är trött på att ständigt se herr Reepalu, men framför allt trött på att ständigt se sverigedemokratfigurer som Sten Andersson och Richard Jomshof stryka runt omkring stadshuset. Trött på att inte kunna gå ut utan att konfronteras med Dan Parks "gatukonst" på elskåp, anslagstavlor & whatnot. (Han må passa in i Henrik Möllers persongalleri och han må vara "kultig" för vissa - själv känner jag mest avsky inför hans ständiga infantila attacker på medmänskligheten.) Snart flyttar jag själv också från den här stan. Känns det som just nu i alla fall. Ge mig vilken annan stad som helst...

Ständigt missförstådd?

Om Ilmar Reepalu haft för avsikt att för Sunday Telegraph klargöra sin attityd i frågan om antisemitismen i Malmö, den som han menar blivit så gruvligt missförstådd och feltolkad av Skånska Dagbladets reporter, så har han grundligt misslyckats.
Såvida inte det han velat klargöra är hur mycket han i grund och botten struntar i problemet.

The mayor insisted to The Sunday Telegraph that he was opposed to anti-Semitism, but added: "I believe these are anti-Israel attacks, connected to the war in Gaza.
"We want Malmo to be cosmopolitan and safe for everybody and we have taken action. I have started a dialogue forum. There haven't been any attacks on Jewish people, and if Jews from the city want to move to Israel that is not a matter for Malmo." 

Alltså: hatbrotten mot judar i Malmö har fördubblats - men enligt IR har det inte förekommit några attacker mot judar. Istället har det alltså tydligen förekommit "anti-israeliska attacker". Att enskilda judar drabbats och vill "flytta till Israel" (intressant att alla de judar som lämnar Malmö förutsätts "flytta till Israel") är inte ett problem.
Kan det ha varit så att stackars Ilmar blivit missförstådd igen? Ska Sunday Telegraph också offentliggöra sina eventuella bandinspelningar för att klara upp problemet?

...anklagelser om antisemitism-valsen...

Ett märkligt reportage i Medierna (P1) tar upp reaktionerna på Skånskans intervju med Ilmar Reepalu och dennes påföljande krigföring mot tidningen. I reportaget återges lite av den inspelade berömda intervjun. Dessa småbitar ger i mina öron knappast något intryck av att Skånskan skulle ha snedvridit vad som sades. Men Reepalu, som gillar att styra och ställa och som gärna fokuserar på sin egen person (snarare än att intressera sig för halveringen av den judiska minoriteten i Malmö), framstår som uppenbart frustrerad för att han inte får sätta dagordningen och för att reportern inte gillar hans vinkling. Det är inte precis första gången Reepalu har problem med journalister. Jag vill minnas att han på samma sätt befann sig i krig med Sydnytt för några år sedan (fast det gällde då ett annat ämne).*
Vad som är märkligt med Mediernas inslag är programmets sätt att "förklara" konflikten mellan Reepalu och Skånskan. Kommunalrådet och Skånskans Andreas Lovén har, menar Mediernas reporter, "inte kunnat nå varandra". Lovén ville tala om antisemitism medan Reepalu ville "vidga frågan", tala om rasism mer generellt och menade att "ingen grupp bör särställas". Ja, så kan det heta när diskussionen ska handla om antisemitism. Att judar särställs. Inte ens i en situation där judar flyr Malmö på grund av antisemitism förmår man fullt ut se judar som en minoritet som kan vara utsatt. Nej, de är alltid i särställning.
Och saker som har med dem att göra är ju så känsliga att prata om... "Ämnet kunde inte vara känsligare: antisemitism och sionism", står det i SR:s beskrivning av reportaget. Trots att Skånskan haft en stor artikelserie om just antisemitism utan att den i sig väckt någon skandal (det är ju Ilmars idiotiska och förolämpande uttalanden som stulit showen). Men föreställningen om det stora tabuet, och den där laddningen kring s-ordet (ett område där vår store vän och kamrat i Malmö faktiskt insett sitt misstag varför frågan också blivit mer eller mindre utagerad), är starka grejor.
Föga förvånande dras också "anklagelser om antisemitism"-valsen. Detta är vad Reepaluhistorien enligt rubriken på SR:s hemsida handlar om. Tänk att det blir så provocerande att korkade uttalanden om judar eller något som har med judar att göra väcker reaktioner. Dessa reaktioner görs nästan alltid till oerhörda "anklagelser om antisemitism". Medierna som är ett mediegranskande program borde kanske granska sig själva och börja bli noggrannare i sin research istället för att gå på missledande instinkter. Då hade de sett att den kritik som riktas mot Reepalu ligger på ett annat plan och generellt inte handlar om att han anklagas för att vara antisemit.
Däremot bereder han och Mediernas intellektuellt slappa hantering av frågan marken för att antisemitismen växer till sig ytterligare. Man kan ju bara se på den i skrivande stund enda kommentar till programmet som ligger utlagd på nätet:

Ni borde ha inset att det även finns en judiska lobbygrupper i Sverige. En judisk journalist borde aldrig befatta sig med arabisk - israeliska frågor. Reepalu har rätt och lärdomen är att även kända politiker råkar ut för judisk bedrägligt beteende.

*Här kan läsas om schismen med Sydnytt.


Uppdatering 21/2: Den antisemitiska kommentaren är nu borttagen från programmets hemsida.

Dvd-recension: Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö

Inte få av Henrik Möllers filmer slutar med döden som förlösare. Eller med vansinnet som förlösare. Eller med både vansinne och död som förlösare. Slutar de inte på så sätt mynnar de gärna ut i en allmän hopplöshet. Därför är det med viss klentrogenhet jag tar del av det "lyckans klimax" som avslutar den sista filmen i den bortre nederdelen av den triangel med ämnesspetsarna ångesten-hatet-kärleken som utgör kortfilmsamlingen Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö. Men också med viss lättnad. För den ocensurerade svärta som kännetecknar Möllers anarkistiska och hemmagjorda filmkonst kan faktiskt vara svår att värja sig mot. Den är en värld där till och med kramdjur kan ta till orda och vräka ut hat och förakt mot sin nästa. Där fyllon i trista lägenheter bara avstår från att ta livet av sig genom utsikterna till en återförening av Ultima Thule eller en möjlighet att ge någon så totalt på käften att han dör. Eller där man stänger in sig på toaletten och hör Roy Orbison sjunga i vattentanken när klivet in i galenskapen till slut har tagits. Och så vidare, jag skulle kunna fortsätta länge.
Kaninhoran.... består av 23 filmer (varav en naturligtvis heter just Kaninhoran). De flesta är tecknade, d v s att de består av teckningar som kameran fångar in i hel-, halv- eller närbilder och någon enstaka gång rör sig över. Tekniken är, berättar Möller i bonusmaterialet, en hommage till sjuttiotalets barnprogram, och det inflytandet kan man också spåra i Möllers lek med olika berättarröster. Då och då finns det en synlig bakgrund bakom teckningarna, då och då blandas det in vanliga fysiska filmade miljöer i det tecknade. Det handlar om barnsligt enkla bilder, men något mer sofistikerat behövs verkligen inte. Den "primitiva" tekniken fungerar alldeles utmärkt väl. Några gånger byts den ut mot "vanlig" film, och även då handlar det om enkelhet - som i den briljanta Misantropi, till exempel, där bilden under femtio procent av tiden bara består av en svart ruta.
Ni har fattat att jag gillar det här. De finns mycket som är bra på den här disken, väldigt bra till och med. Somligt ligger mer åt det tjatigt repetativa hållet, någon enstaka grej är bara fånig. Men i det stora hela säger jag "ja" till Henrik Möllers kaninhore-dvd. Och här är ett smakprov:



Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö släpps den 30:e september, men man kan förhandsboka den här. (Nej, jag har inte fått betalt för att göra denna skamlösa reklam.)

Naivitet, cynism eller båda delarna?

Fortfarande finns det ingen Malmö/Lund City att läsa på nätet, så jag lägger ut även denna min senaste krönika här på bloggen. Det har ju den fördelen, dessutom, att man kan länka direkt till artiklar och hemsidor som man berör. Här är den:

Knappast någon kan väl ha missat historien med Aftonbladets olycksaliga artikel om israeliska organstölder. Den som på inga grunder alls kopplade ihop arresteringen av en judisk man i New Jersey med den israeliska arméns hanterande av palestinska dödsoffer under tidigt nittiotal. Och kom att användas av israeliska regeringsföreträdare i ett politiskt maktspel – men också att ådra tidningen Aftonbladet häftig och legitim kritik.
Nå, jag ska inte älta själva innehållet artikeln vidare, inte heller frågan om pressfrihet. Det har liksom gjorts. Men jag vill peka på en slags aningslöshet, eller naivitet, som man kan se på sina håll i debatten.
Det är nämligen inte ovanligt att judars – och för den delen även icke-judars – reaktioner mot artikeln viftas bort med hänvisning till att antisemitism idag skulle vara ett icke-problem, i synnerhet i fina Sverige. ”Jag vågar påstå att Sverige av i dag är ett av Europas absolut minst antisemitiska länder. Några svenska förintelseförnekare är inte lätta att hitta”, skrev till exempel Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad (”Också om Palestina må vi berätta”, 29/8). Han kan ju verkligen inte ha letat. Han hade bara precis behövt googla på ordet ”förintelseförnekare”. Eller så hade han kunnat gå in på Mohamed Omars hemsida med tillhörande blogg, där samsas en hel klase av dem – Lars Adelskogh, Ahmed Rami, Israel Shamir med flera. Herr Omar tillhör för övrigt själv förnekarnas skara.
Visst, det är möjligt, till och med troligt, att Sverige idag är ett av Europas minst antisemitiska länder. Men det betyder inte att antisemitismen inte finns. Att den gör det och att judar i Sverige också märker av den är väl känt inte minst i Malmö. Ann Heberlein pekar på detta i en krönika i Sydsvenskan (”Förtal föregår förföljelse”, 30/8). Heberlein ser cynism i sättet som vissa debattörer närmar sig Aftonbladetgate – judar ses som överkänsliga, självmedlidsamma och förblindade av det förflutna. Ja, kanske handlar det egentligen mer om cynism än om om naivitet och aningslöshet. Eller så bor kanske cynismen och naiviteten i själva verket granne med varandra.

Jävla Malmö II

Den flitige nollbudgetfilmaren och lokalantipatrioten Henrik Möller har sin egen kanal på YouTube. Där finns det en massa film om flera olika, mest negativa, saker. Men Möller har framför allt vigt sin verksamhet åt att med hatkärlek (fast betoningen ligger på hat) porträttera en viss sida av Malmö - det skitsura, inskränkta, aggressivt självbelåtna Malmö. Det Malmö som glömts av tiden, som befinner sig geografiskt nära men ändå långt bortom centrum, mysiga Möllan, Ribban och nymodigheter som högskolan och Bo 01-området. Vars hjärta ugörs av stadens dödaste punkter: Sevedsplan, Nobeltorget, Norra Grängesbergsgatan, Dalaplan. Där det vänliga leendet alltid är långt borta och det slentrianmässiga föraktet regerar. Ett Malmö som säger nej till allt utom öl, våld och meningslöst tidsfördriv. Ja ett Malmö som, skulle man kunna säga, är emot själva livet.
I den här filmen, Nobellvägen (som Möller gjort tillsammans med Claes Leijonhufvuds Video Direkt), råkar en aningslös dokumentärfilmare från Helsingborg irra sig in i detta mörkrets hjärta, ledsagad av tre skitjobbiga folkölsberoende svennar (obs filmen är över en halvtimme lång):