Femininum

I dagens Svd-understreckare skriver Ylva Lagercrantz Spindler om ett nymornat feministiskt intresse inom den tyska teatervärlden. "Och det är välkommet i ett Tyskland där titeln regissör fortfarande har en alldeles egen feminin böjning, regisseurin, medan man i Teatersverige för ganska länge sedan frångått böjningsformen skådespelerska."
Visst är en feministisk pånyttfödelse välkommen i Tyskland, ett tämligen manschauvinistiskt land. Men är det inte lite snett att använda den feminina böjningen av regissör som förtryckstecken? Den feminina ändelsen är gängse i det tyska språket: Psychologin, Terapeutin, Polizistin, Ärztin... (=kvinnlig psykolog, terapeut, polis, läkare...).
Medvetna skribenter använder formen PsychologInnen, TerapeutInnen, PolizistInnen, ÄrztInnen när det handlar om plural - för att tydliggöra att gruppen inbegriper både kvinnor och män.
Om tyska kvinnor upplever detta som ett problem torde det handla om något ganska nytt. När jag bodde i Berlin (ca tio år sedan) kallade sig kvinnliga discjockeys (och de var ganska många) för DJanes - liksom som en markering av att en dj inte nödvändigtvis är manlig.
Och med tanke på att mannen är norm osv kan man väl fråga sig om det nödvändigtvis är ett feministiskt framsteg att det ses som nedvärderande att kalla en kvinnlig skådespelare för skådespelerska.
Själv använder jag helst feminina former när jag tänker på det. Författarinna, lärarinna... Visst vore det bisarrt att börja skapa feminina former i svenskan där sådana inte finns ("polisinna", "läkarinna" o dyl). Men jag har alltid haft svårt att förstå dem som tycker det är förklenande att exempelvis kalla en kvinnlig författare för författarinna. Vad de säger är ju i grund och botten att det kvinnliga könet är skamligt att påtala. Att se "författarinna" som något mindervärdigt i förhållande till "författare" är att säga att kvinnor (i sig själva; oavsett vad som ligger i betraktarens öga) är mindervärdiga.

Apropå

...det där med sexköpslagen och skillnaden mellan Tyskland och Sverige så skriver jag lite idag om en person som spelat roll i den tyska debatten men är okänd här.
För några dagar sedan publicerade Dagens Arena ett reportage som handlar om just detta med "torsklag eller legalisering" och där den tyska lagstiftningen tas upp på ett differentierat och icke-fördömande sätt. Debatten har ändå nyanserats på sina ställen.

Den gamla veckelbjörnen och andra melankoliska figurer

En serie bilder, ett par dikter och ett melankolins A-W - här. På tyska.

Död man lever och är vid god vigör

I en artikel i Sydsvenskan i alla fall.
Det handlar om SS-officeren och krigsförbrytaren Martin Sandberger som enligt Salomon Schulman i en artikel publicerad igår påstås "leva flott" och vara vid "förvånansvärt god vigör". Här har något brustit i faktagranskningen, eftersom Sandberger är död sedan några veckor tillbaka.
Men nå, det kanske har publicerats en rättelse nånstans i tidningen. Något som inte lagts ut på nätet.

Och i övrigt kan man ju ändå dela Schulmans indignation.

Uppdat.: kontaktade SDS som kommer att ta in en rättelse.
Kom ihåg var ni läste det först! :)

Förnuft och känsla

... eller "Jag är hysterisk, Kurt. Jag är hysterisk därför att jag är gravid."
Sedan jag kollade sist har någon vänlig själ lagt upp Fassbinders Angst vor der Angst på tuben, och här är första delen (OBS endast för tyskspråkiga):



...och här är en spotifylista på temat "hysteri".

Längtan är den enda energin

Musik som flykt, transcendens och revolt mot begränsningar var ett återkommande tema på dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm. (Hemsida här.) I Ahang Bashis Paradiset fungerar känslosamma persiska sånger som en tillflyktsort undan huvudpersonens ensamma tillvaro på äldreboendet. Angela och Arina i Så nära har ett närmast religiöst förhållande till de båda frontfigurerna i bandet Tokio Hotel, och vallfärdar från tråkiga Rågsved till Berlin i syfte att på tryggt avstånd från idolernas faktiska personer dyrka en idol i ordets ursprungliga bemärkelse: en vaxdocka av Bill Kaulitz på Madame Tussauds Berlinabteilung. Bi Kidude, som jag skrev om i föregående postning, klädde sig i sin ungdom som en sjöman och sjöng taarabmusik i revolt mot den snäva kvinnoroll som tilldelats henne. Musik som öppen revolt är vad Omar Majeeds Taqwacore - The Birth of Punk Islam handlar om. Punkmusiken, rebellisk till sin natur, är som en av deltagarna i filmen uttrycker det ett sätt för arga unga amerikanska muslimer att sträcka fingret både åt en strikt, begränsande religiös värld och ett västerländskt samhälle som ser ner på muslimer.
Taqwacore har brister, den främsta ligger i ett ofullständigt sätt att behandla kvinnors/tjejers plats såväl i islam som i den gryende muslimska punkrörelsen. Perspektivet är till tungt övervägande del manligt. Det är en grupp unga män i en buss som följs, först som de reser runt i USA och sprider muslimpunk, sedan som de reser runt i Pakistan och gör sammaledes. I kortare inslag har de sällskap av tjejer men vi lär inte känna någon av dem utom i viss mån den sångerska som efter en låt tvingas gå av scenen då sällskapet försöker sprida sin punkmission vid ett islamskt konvent. Att männen ändå fortsätter spela efter det känns för mig lätt osolidariskt. Men framför allt undrar jag vad som hade hänt om det funnits kvinnliga medpassagerare i bussen då de stannar för att övernatta i en moské, och hur de då tagits emot.
För mig som en gång hetsades upp av Sex Pistols så till den grad att jag med hemmagjord punkutstyrsel medvetet utsatte mig för omgivningens hån i den lilla skånska småort där jag växte upp är det en märklig upplevelse att se Taqwacore. Allt är så främmande och ändå så välbekant. Istället för sånt som "I am an anarchist" eller "Oh bondage up yours!" är det "I am an islamist" och "Sharia laws in the USA!" som brölas. Jag hade gärna velat veta mer om texter, bandnamn och tänkande bakom. Vad menas med att döpa ett band till Vote Hezbollah och hur ser muslimpunkarna på antisemitismen i Hizbollahrörelsen? Vad som däremot är sig likt är själva energin och känslan i musiken - liksom upplevelsen av att det handlar om något helt nytt och omvälvande, en upplevelse som står skriven i ansiktet på de mest entusiastiska delarna av publiken i amerikanska källarklubbar, på det islamska konventet, på gatorna i Lahore.
Det är inte så långt därifrån till åttiotalets östtyska undergroundscen och den upphetsning vissa unga östtyskar kände då västberlinska Einstürzende Neubauten äntligen besökte Östberlin under uppbrottstiden vintern 1989. Uli M Schoeppels Off Ways är en dokumentär som bygger dels på inspelat material från bandets konsert och resa dit, dels på intervjuer gjorda i nutid med några av dem som fanns i publiken. Snarare än Einstürzende Neubauten själva handlar alltså filmen om vad de betydde för en östtysk publik, om uppbrottstiden 1989-90 och om utvecklingen därefter.
Detta speciella bands speciella attraktion i en miljö där deras insmugglade skivor avnjöts i grupp på särskilda adresser eller via snabbt spridda kassettband är inte svår att förstå. Kreativ destruktion är vad åttiotalets Einstürzende Neubauten handlade om och här hade man en publik som var alldeles särskilt intresserad av att riva ner och ta sig ut. Ett av de intervjuade fansen citerar texten till låten Sehnsucht  som för honom som östtysk var särskilt berörande: "Sehnsucht... kommt aus dem Chaos... ist die einzige Energie..."

Einstürzende Neubauten kom in i mitt liv flera år efter Sex Pistols, men hade en lika stark inverkan på mig. Det de representerar förblir på ett plan detsamma, oavsett om man är en ung kvinna från en liten vardagsförtryckande svensk småstad eller en oppositionell östtysk, men efter att ha sett Off Ways inser jag de särskilda betydelser som ligger i bandet och deras texter utifrån ett specifikt DDR-perspektiv.

50-listan, 11: Dubbelgångaren

Det är en trist svensk titel denna Fassbinderfilm har fått. Despair - eine Reise ins Licht ska den heta, där ljuset förstås symboliserar vansinnet.
Filmen är från 1978 och en europeisk samproduktion där alla talar engelska med olika typer av brytning. "Europudding" brukade man nedsättande kalla sådant, men detta är det strålande beviset på att även den här typen av film kan vara fruktansvärt bra. Här har vi Dirk Bogarde (igen!) som den alienerade Hermann Hermann, en rysk emigrant och chokladfabrikör i Weimarrepublikens Berlin. Hermanns ökande främlingskap inför tillvaron innebär total verklighetsflykt och identitetsförlust. Han är helt blind för det som är uppenbart för åskådaren - som att hustrun Lydia kopulerar med sin kusin Ardalion praktiskt taget framför näsan på honom, eller att den luffare Hermann uppfattar som sin dubbelgångare och vill byta plats i tillvaron med i själva verket inte ens är lik honom. Det är inte bara tragiskt, det är också och framför allt väldigt komiskt. Och Bogardes fiolsträngsspända spelstil förhöjer absurditeten sublimt.
Den lille mannens identitetsproblematik i ett massrörelsernas sekel, då vissa typer av identitet var lika omöjliga att leva med som fly ifrån medan andra kunde bytas ut som olikfärgade skjortor, kommer fint fram i det lilla tal som Hermann håller för en annan chokladfabrikör, vars fabrik han önskar förvärva, i klippet nedan. Fassbinder hade onekligen sina problem med den tysk-judiska historien, och det kommer fram på sina ställen också i Despair, men i det stora hela är filmen mer avslöjande än symptomatisk för hela den här problematiken.
Despair bygger på en roman av Vladimir Nabokov och Tom Stoppard har arbetat med manus.
Klippet nedan är textat på serbo-kroatiska - det var det enda som fanns att tillgå på YouTube.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.

En liten uppvisning i intellektuellt ohederlig argumentation

Det är vad Zaida Catalán åstadkommer i den här debatten mot Magnus Betnér på temat sexköpslagen:



Hon använder alla de gamla vanliga utnötta och undermåliga retoriska tricks som brukar dyka upp i varje debatt på det här temat. Man är antingen "för" prostitution och tycker det är "bra", eller så ser man problemen och då är man "mot", och en av de allra mest relevanta frågorna är förstås huruvida man skulle vilja att ens egen dotter säljer sex. Nu trotsade Betnér förväntningarna på sitt sätt och undvek att hamna i den klibbiga gropen. Men det är beklämmande att en politiker med särskilt intresse för sexköpsfrågan lägger sig på en så låg nivå.
Catalán verkar helt enkelt sakna intresse för verkligheten. Hon låtsas som att vi inte vet att det finns en försvarlig andel män bland de som säljer sex. Och hon använder sig av den utvärdering av den tyska (legaliserande) lagstiftningen som gjordes för några år sedan på ett fullständigt ohederligt sätt. "Den visar att kvinnorna inte alls har fått det bättre!" triumferar hon. Man kan ju undra om hon överhuvudtaget läst den tyska utvärderingen (och har hon läst den har hon hursomhelst bara läst mellan raderna, men då endast plockat upp de signaler hon själv velat varsebli). För den som är intresserad av att verkligen läsa den finns en sammanfattning på engelska i pdf-format HÄR. För tyskläsande finns HÄR en annan pdf-fil som ger exempel på hur diskussionen efter utvärderingen fortfarit i Tyskland. Det finns olika åsikter i Tyskland om hur man ska kunna gå vidare för att åstadkomma faktiska förbättringar för sexsäljare (något som, tro det eller ej, hela tiden varit en målsättning), men dominerande slutsatser som dras är att den formella situationen för sexsäljare visserligen förbättrats men att den behöver kompletteras med fler konkreta insatser, och att det finns ett problem i att vissa förbundsländer inte följer den nya lagstiftningens intentioner. Att legaliseringen i sig skulle utgöra ett misslyckande är inte den allmänna meningen och inget man kan utläsa ur utvärderingen från 2007 såvida man inte hyser en stark vilja att så ska vara fallet. Däremot kan man utläsa att den nya lagstiftningen i sig inte varit tillräcklig för att på kort tid åstadkomma en bättre och tryggare arbetsmiljö för sexsäljare - vilket är något helt annat.
Att det sedan alltid bara är Tyskland och Holland som förs fram som alternativ till den svenska förbudslinjen är en annan tråkig aspekt på debatten i Sverige. Men det får bli en annan diskussion.

Fallet Kurras

Upptäckten att Karl-Heinz Kurras, den polis som sköt ihjäl studenten Benno Ohnesorg - skottet som var upptakten till radikaliseringen av den västtyska studentrörelsen och bildandet av terrororganisationer som RAF - i själva verket var en Stasi-agent är fullständigt omvälvande och måste leda till en om inte total så i alla fall rejäl revidering av historien. Skyldig var ju inte bara den, som det hette, fascistiska västtyska staten utan i själva verket också landet bakom den, som det hette, antifascistiska skyddsvallen. Och de som lät sig förledas till att ta ställning för en våldsam motrörelse handlade i själva verket bara så som de grå männen bakom skyddsvallen, Kurras uppdragsgivare, önskade.
Men inte bara 68-rörelsen utan också delar av det borgerliga västtyska etablissemanget, närmare bestämt de som försvarade dödsskjutningen, har levt i en illusion. De har närt en kommunist, inte en rättrådig västorienterad poliskonstapel vid sin barm. Om detta och andra infallsvinklar på fallet Kurras skriver Bernd Ulrich i Die Zeit - tysktalande rekommenderas läsa. Även en intervju med historikern Hubertus Knabe, där bl a det faktum att tyska riksdagen vägrar låta närmare undersöka Stasis inverkan på BRD:s politiska liv tas upp, kan rekommenderas.

Tysk gitarrpop

...när den är som bäst: Tocotronic.
Allt som gör bra gitarrpop bra, från de långa luggarna till den perfekta avvägningen mellan lojhet och attack, finns här.
Och texter vars bruk av genitiv, befintlighet, rörelse och konjunktiv man skulle kunna bygga upp en hel grundkurs i tyska omkring. Vackert artikulerade av sångaren Dirk von Lowtzow. Visst kan tyska vara ett vackert språk. (Med sitt nyare projekt Phantom/Ghost sjunger von Lowtzow på engelska - nej, det kan inte alls bli lika bra; det hade inte kunnat vara lika bra även om själva melodierna och arrangemangen varit lika briljanta som Tocotronics.)
Här en liveupptagning:



En musikvideo:



En bild med oklar betydelse som man kan titta på medan man, om man kan lite tyska, följer med i texten:

Hysteri V: djungelns obscenitet

70- och 80-talets s k "nya tyska film" var full av extravaganta hysteriker. Vi har i serien "hysteri på film" redan betat av Fassbinder, vars filmer är helfulla av hysteriska utbrott, och som i sig själv också var en utagerande diva av stora mått. Werner Herzog däremot har alltid visat mindre självinsikt och följaktligen varit mindre intresserad av att visa fram explicita hysteriska utbrott i sina filmer. Men man kan verkligen säga att hans filmer i sig gestaltar en slags hysteri - överspända, besatta och fulla av upprepningstvång som de är. Som han själv, uppenbarligen. Sin egen underliggande hysteri demonsterar regissören tydligt i dokumentären Burden of Dreams (Les Blank, 1982), som gjordes under inspelningen av Fitzcarraldo och verkligen inte bidrar till att avmystifiera Herzog, eller få aficionado-åskådaren mindre benägen att dra likhetstecken mellan Fitzcarraldos operafanatiske huvudperson och dess upphovsman. Det lilla tal han, med ett fascinerande bittert ansiktsuttryck, håller här om djungelns överväldigande obscenitet gör förmodligen en psykoanalytiker yr av lycka:

Hysteri II

I serien "hysteri på film" har vi nu kommit till Rainer Werner Fassbinder. En regissör som faktiskt skulle kunna sägas vara rena hysterins mästare. Det händer att hela rolluppsättningar kan vara hysteriska samtidigt i en Fassbinderfilm. I scenen nedan är helt klart båda protagonister hysteriska; den tyskt struntviktige mannen på sadistiskt och den sexuellt frustrerade kvinnan på masochistiskt vis. Filmen heter Satansbraten (Satans yngel, 1976) och den kretsar kring en improduktiv poet vars nedstigning i vansinnet man kan se konturerna av här:

Egomania

Idag finns det inte bara en utan två artiklar av mig att läsa i tryckmedia. Men också på nätet. Nämligen en inledare i Fria Tidningen angående den där Rosengårdsrapporten, och en artikel i Expressen Kultur med anledning av antisemitismdebatten.
När man lämnar ifrån sig en text till en redaktion får man vara beredd på att den inte följer ens egna tankar med det hela till punkt och pricka. Jag hade själv satt det rätt pluggiga rubrikförslaget "Hukande och teoretiserande - två sätt att förhålla sig till frågan om vänstern och antisemitismen". Expressenredaktionen satte istället rubriken

Gamla synder

och därefter ingresstexten "Varken Per Wirtén eller Anders Ramsay har fullt ut förstått judehatets rötter." Det låter ju nästan som att jag själv gör anspråk på att göra det. Det gör jag inte, men det kanske verkar så. Som sagt, man får vara beredd på att redaktörer inte ser på ens text med samma ögon som man själv, och det behöver ju inte vara fel. Ibland upptäcker de något man själv inte sett.
----------------------------------
Andra skriver också:
- David N om en grym tysk saga
- Heja! om när det är fel att låna ut pengar
- Jonathan om en obehaglig eufemism
- Opassande om den stundande piraträttegången
.. och så Vänstra Stranden om Centern
----------------------------------
Så var det det där med "Neger Niggersson", "apajäveln" och så vidare... Jag skulle vilja skriva mer om det men saknar egentligen ord. Ett par saker står i alla fall klara: detta handlar inte bara om "enstaka rötägg", och toleransen för hur illa poliser får bete sig är skyhög. Hur länge till?

Heimat/Fame

Jag håller så smått på att återbekanta mig med Edgar Reitz Die zweite Heimat, och hela tiden medan jag tittar måste jag tänka på Fame - filmen som blev en tv-serie som blev en musical etc (eller ska ordningen vara omvänd?) Fame ligger som ett skrymmande smäck i mitt medvetande medan jag tar del av den unge Hermanns äventyr i det tidiga sextiotalets München, bland inträdesprov till akademin och spontanframträdanden eller väl inövade scenframträdanden av kavajklädda prettosnubbar som skulle kunna vara de unga Kraftwerkmedlemmarna innan de begav sig. Till och med det spontana utbrottet av musicerande i matsalen med whatever redskap som står till buds som instrument har sin rätt exakta motsvarighet i Fame, fast där dansas det lika mycket som spelas och det kreativa utbrottet är både mer kaotiskt och färgstarkare. New York ligger trots allt inte i Tyskland.
I Die zweite Heimat har vi högkultur, Tyskland, svartvitt (med enstaka inslag i färg) och en aspirerande ung (till övervägande del manlig) generation som är i färd att samla på sig det kulturella kapital den behöver för att kunna störta fadersgenerationen från tronen. I Fame har vi pastellfärger, trikåer, USA, populärkultur och en aspirerande ung generation som är i färd att samla på sig det kapital som de behöver för att kunna få upp sina namn in lights on Broadway. Det är en smaksak vilket man föredrar. Jag kan i alla fall inte se detta:



utan att komma att tänka på detta:



Ärligt talat vet jag inte vilket jag föredrar. Ingetdera, tror jag.
------------------
Intressant: Rasmus "Copyriot" Fleischers historielektion på Expressens kultursida idag.

Mörka kokonger

"Vi är inte fria att välja ståndpunkt, äger inte en fri tankevärld, bundna i vårt samhälles tankestrukturer som vi är, en snärjande mörk kokong som så smart spinner in oss. Utan att själva varsebli detta agerar och tänker vi alltid som makten vill."

Det verkar ju förfärligt. Varifrån kan ett sådant citat komma? Invasion of the Bodysnatchers? Nä, det är dagens debattör i Aftonbladet som med dessa ord beskriver vår - de maktlösas - allmänna belägenhet. Vi hjärntvättas, menar skribenten, med rasistisk och politisk propaganda från De Styrandes håll i en sådan omfattning att man måste fråga sig hur hon, skribenten själv, kunnat genomskåda de onda planerna så pass att hon kunnat författa sitt inlägg. Man skulle också kunna fråga sig hur det kan vara så att Sverigedemokraterna, vars framgångar i opinionsmätningarna skribenten tillskriver den envetna rasistiska populärkulturella propagandan, trots allt inte tilltalar fler än omkring fyra procent av valmanskåren. Men där har författarinnan en förklaring: "verkligt framgångsrik blir inte en sådan rörelse förrän den får ekonomiskt stöd från landets kapital­ägargrupper, som hände i Tyskland på tjugotalet."
Det är en verklighetsbeskrivning som är så platt att den skulle kunna komma direkt från DDR. Ja visst fick NSDAP till slut ett visst stöd från "kapitalägargrupper" - men detta först efter det att partiet redan visat sig vara populärt, och dessutom handlade det aldrig om något ensidigt eller ens särskilt gynnande av nationalsocialismen från kapitalets sida. Alla utom kommunisterna erhöll dess stöd.
Visst, jag är föralldel också trött på att se araber planlägga olika typer av terrordåd i olika tv-filmer och -serier. Men för det första är detta inte den enda bilden av "araber" jag får mig till livs via media (fullt så ensidig är inte ens den mest patriotiska amerikanska våldsunderhållning), och för det andra är jag hyfsat kapabel att skilja mellan den fiktion som televisionen ger mig till livs och den bild av verkligheten som ligger till grund för mina personliga moraliska och politiska riktlinjer. Jag menar inte att det skulle vara helt betydelselöst vilka värden och bilder som förmedlas av vår till stor del amerikanskproducerade populärkultur. Men det går helt enkelt inte till så att vi hjärntvättas av den. Under nittiotalet var det populärt att bedriva receptionsstudier inom film- och medievetenskap, med sikte på att kartlägga alternativa eller "subversiva" sätt att läsa dominerande fiktioner. Även om man i glädjen över att göra revolt mot tidigare decenniers ideologikritik säkert överdrev möjligheten och betydelsen av olika slags "motståndsläsningar" så finns det tillräckligt med forskningsresultat som visar på att det aldrig helt går att bortse från de olika personliga eller gruppspecifika intressen som kalejdoskopiskt splittrar upp en publik snarare än färgar den i enlighet med avsändaradressens eventuella önskemål. Inte ens i diktaturer som Tredje riket eller DDR lyckades man helt i sin iver att forma massorna med hjälp av korrekt konst och uppbygglig underhållning. Folk tänker rätt mycket själva, helt enkelt, och ibland tänker de dumt och fel, ibland bara idiosynkratiskt, men de är sällan fullständigt förutsägbara.
Ärligt talat är jag just nu mer rädd för det konspirationstänkande som verkar bre ut sig än vad jag är för "maktens språk". De som i likhet med dagens skribent är snara att tala om för oss att vi är lurade riskerar att underminera vårt förtroende för den egna omdömesförmågan. Om vi är lurade utan att veta om det, vem kan vi då lita på? Ja risken är att olika karismatiska figurer som påstår sig ha skådat för populasen dolda sanningar börjar vinna reellt inflytande. Och då riskerar vi spinna in oss i verkligt svarta kokonger.
Fullständig självständighet finns inte och kommer förmodligen aldrig att finnas. Ingen tänker helt fritt, inte ens i ett samhälle utan kapitalägarintressen. Men vi måste ändå lita till oss själva, vår egen tanke- och omdömesförmåga, i första hand. Ideologier och teorier av olika slag är bra när de hjälper oss att sortera bland och bättre förstå våra egna intryck, vår egen situation. Men de får aldrig ersätta det egna inre rättesnöret och den egna synen. Och framför allt ska vi akta oss för demagoger som påstår sig kunna hjälpa oss se in i det fördolda.

Tyska indianer

En mycket läsvärd artikel i Aftonbladet om Hollywoodindianer uppmärksammar nätsidan Fake Indians (vilken för övrigt leder vidare till några bildgallerier på faktiska indianer man kan se på film (i allmänhet i biroller)). Jag kommer att tänka på den serbiske hedersindianen Gojko Mitić, en annan Fake Indian fast förknippad med DEFA (så hette den östtyska filmindustrin) istället för Hollywood. Här är han i inledningen till Chingachgook, die grosse Schlange från 1967 (Mitić är den tjusige manlige kontrahenten i klippets romantiska scen):



När man talar om att de s. k. Indianerfilme, västernhistorier med indianer som huvudpersoner och offer för en imperialistisk vit nybyggarkultur, var en populär genre i DDR (en liten exkurs i ämnet finns här för tyskläsande) så skrattar folk på sig av löje. Tysktalande indianer som rider runt i Harzgebirge, på Kuba eller i någon sovjetisk trakt, det är ju nästan för bra för att vara sant! Och visst, jag skrattar också. Men tänk om den (öst)tyska varianten inte är mycket overkligare än den hollywoodska?
Det blir lite extra skruvat (eller blir det det egentligen?) med den östtyska approprationen av västerngenren för egna politiska syften. Men den tyska fascinationen för indianer är av djupgående art, och inskränker sig inte alls till det östra Tyskland. Äventyrsförfattaren Karl May bär stor skuld i det hela. Hans fiktiva alter ego Old Shatterhand samt den fiktiva Apachehövdingen Winnetou har blivit arketyper i det kollektiva tyska medvetandet. När DEFA inledde sin Indianerfilmtrend på sextiotalet gjordes det som ett svar på de populära västtyska Karl May-filmatiseringarna. Men indianer var i viss mån närvarande också under sjuttio- och åttiotalets s. k. "nya tyska film". En klar fascination för indianer ser man inte minst hos Werner Herzog. Och maverickfilmaren Herbert Achternbusch föreställde ofta själv indian i sina improvisatoriska lågbudgetfilmer. Som i Der Komantsche (1980) t ex, där han spelar en bayersk comancheindian i koma, vars drömmar spelas in och visas på TV.
Indianer har kunnat fylla en mängd funktioner i tyskt själsliv. Folkmorden på indianer lyfts gärna fram i skuldavlastande syfte; de utgör det ultimata beviset på att "de andra har minsann också gjort fel". Och "de andra", det är rentav de där denazificerande andravärldskrigssegrarna det. För östtyskar lämpar sig indianer väl för identifikation i flera avseenden: under DDR:s livstid tedde de sig lika sårbara i förhållande till den Vite Mannens värld som den reellt existerande socialismen i förhållande till den expanderande kapitalismen. Västtyskar, som i den östtyska retoriken sågs som bärare av både det nazistiska arvet, den gamla kolonialismen och den amerikanska neoimperialismen, kunde fylla rollen av giriga vitingar som "go east" istället för west. Men den romantiske indianen, den ädle vilden, kunde ändå samtidigt fungera som symbolisk bärare av protestkulturer i både väst och öst. Långt före det att vi i Sverige fått våra asfaltindianer, som riktat sina pilar mot stadsjeepar, hade Förbundsrepubliken sina Stadtindianer. Om de inte alltid var så sympatiska var den ansats till alternativkultur som fanns i DDR desto mer behjärtansvärd. Att just Gojko Mitić, i en av sina få filmroller efter murens fall, spelade oppositionell i filmatiseringen av populära romanen/pjäsen Helden wie wir (1999), ter sig fullständigt logiskt. Liksom att det är Mitić i rollen av indianhjälte som huvudpersonen i en annan återföreningskomedi, Sonnenallee (också 1999), ser framför sig under ett på hemgjord väg framkallat drogrus. I Sonnenallee ser vi västliga turister åka runt i bussar och nedlåtande begapa de stackars inmurade östborna som vore de exotiska indianer i ett reservat. Och efter murens fall ter sig parallellen mellan Ossin och de nordamerikanska indianstammarna än mer hållbar. Som det står i en uppsats om Sonnenallee jag hittade på nätet: "the lot of the native Indian underdog can now be compared to the lot of the Ossis who have also, since unification, been struggling to defend their sense of dignity and cultural identity against the superior power of the Wessi colonizers. And like the Indians living in reservations today, selling souvenirs of their extinct culture to whites, there is a growing demand for memorabilia of the extinct East German state, manifest in GDR theme parks and consumer goods – not just by nostalgic East Germans but also by West German entrepreneurs and consumers."
Så vad har då hänt med Gojko Mitić idag? Ja, han var under lång tid förvisad till just en slags theme park - han spelade en ledande roll vid "Karl May-festspelen" som ägt rum varje år sedan 1952 i orten Bad Segeber. Men det tröttnade Mitić på sommaren 2006. Den sista uppgiften i tyska wikipedia anger att han övergått till att spela Chief Bromden i en scenuppsättning av Gökboet på stadsteatern i östtyska staden Schwerin.

Antisemitiska uttryck

Exempel 1: Via Jonathan ser jag att tidskriften Manas nya ansvariga utgivare erkänner att man släppt igenom antisemitiska formuleringar. Det handlar dock, menar hon, bara om en text som lagts upp på nätsidan och sedan tagits bort igen. Detta enligt en artikel på Journalisten.se som förtäljer om en utfrågning av Rebecca Selberg, som den nya utgivaren heter, på Publicistklubben i Malmö.
Men självklart anser inte Selberg att detta är någonting att bråka om. "(I) i grunden menade hon att kritiken var politisk, och att alla som riktar kritik mot Israel utsätts för argumentet att vara antisemitisk." Ett, precis som Jonathan skriver, slentrianmässigt påstående det där sista. Och egentligen är det, eller borde vara, tämligen anmärkningsvärt att en föregivet antirasistisk tidskrift tar så lätt på detta att man själv "råkat" släppa igenom rasistiska uttryck. Hos politiska motståndare läser Mana in hela avgrunder av rasistiska och sexistiska föreställningskomplex, där räcker det med en tvetydig formulering - men när man själv går över gränsen handlar det tydligen bara om ett misstag i arbetet, bara om olyckliga formuleringar som förstås egentligen inte betyder något. Ett typiskt exempel på den svenska vänsterns totala brist på kunskap om och förståelse av antisemitism (ja, detta skriver jag alltså utifrån ett inifrånperspekiv; jag är själv en del av den svenska vänstern).

(Avsides kommentar: jag kan inte låta bli att reagera på den barnsliga elakhet gentemot sin utfrågare som Selberg gör sig skyldig till - samtidigt som jag tyvärr inte kan säga att jag är särskilt förvånad över den.)

Uppdatering: Loke har varit i mailkontakt med Selberg, som säger sig blivit missförstådd och felciterad. "Hon menar att varför den enskilda texten togs bort var för att de ansåg att den var; 'otydlig och med illa valda formuleringar'. Hon förklarar vidare i mailet att hon inte tycker att texten kan kallas för antisemitisk, och påpekar att hon var väldigt tydlig med att; 'anklagelserna om antisemitism var politiskt motiverade och tyvärr är vanligt förekommande i diskussionen om Israel'." Jaha, det kunde man ju ge sig fan på. Jag blev också uppriktigt förvånad över att Selberg skulle ha medgivit att man släppt igenom antisemitiska formuleringar - från det hållet kan man förstås inte göra några sådana misstag. Tror man. Man tänker rätt, alltid rätt. Fel, det har alltid bara de andra. Och deras misstag beror inte på misstag utan på att de tänker fel. Alltid fel.

Ps - läs tidningen Expos artikel om Manadebaclet.

Exempel 2: En understreckare i Svenskan från i förrgår behandlar en ny bok av Jan Gross om de våldsamma judeförföljelser som ägde rum i Polen direkt efter det att de nazistiska förintelselägren tagits ur bruk. I kommentarsfältet till ett blogginlägg som länkar till artikeln skriver signaturen Cypisek bittert att "det finns rabiata judiska organisationer som berdiver smutskampanjer mot Polen"..... Han/hon framställer det icke-judiska polska folket som hjältemodigt och solidariskt med den judiska befolkningen och menar att" sen att det har hänt att några giriga, utsvultna,bönder begått kriminella handlingar och mördat en rik jude i det kaos som uppstod efter kriget är inte signifikant". Ja juden är ju alltid rik. Till och med den jude som precis befriats från Auschwitz är, tydligen, välbärgad och välmående. Den polska bonde som slår ihjäl den rika juden, däremot, är visserligen girig men framför allt utsvulten. Och därför måste man ju förstå den handling som samtidigt inte är signifikant. Så lyder den sig själv samtidigt förnekande antisemitiska logiken.

Antisemitismen i Polen, där den tidigare stora judiska befolkningen till övervägande del tillhörde arbetarklassen, är inom parentes sagt en utmaning mot den hävdvunna vänsterdoktrin som säger att antisemitismen främst är att betrakta som ett missriktat uttryck för folkets avsky mot kapitalismen.

Exempel 3: Jag läser boken "Davon haben wir nichts gewusst!" Die Deutschen und die Judenverfolgung 1933-1945. Jag är framme vid år 1935, och de nationalsocialistiska partiaktivisternas försök att piska upp pogromstämningar i den "ariska" tyska befolkningen - försök som föregick instiftandet av de nürnbergska raslagarna, vilka fråntog den judiska befolkningen deras medborgerliga rättigheter. På sidan 79:

"I mitten av juli koncentrerade sig aktiviteterna till en biograf på Kurfürstendamm, där den svenska antisemitiska spelfilmen Petterson & Bendel kunde ses. På kvällen den femtonde juli samlades framför biografen en större folksamling, vilken angrep judiska förbipasserande och trängde sig in i omkringliggande lokaler för att utsätta de judiska gästerna för regelrätt misshandel. Följande kväll upprepades händelserna. Det var Goebbels själv som låg bakom dem. Som Gauleiter i Berlin hade han under den Gauparteitag som ägde rum den trettionde juni varnat för förmenta judiska försök att 'åter breda ut sig.' Och den av honom utgivna tidningen Angriff hade manat till demonstrationen den femtonde juli, under förevändningen att filmvisningarna skulle ha störts av judiska besökare /.../."

Sidan 84 - om den borgerliga pressens tilltagande anpassning till den nationalsocialistiska antijudiska retoriken:

"Så hade exempelvis Deutsche Allgemeine Zeitung redan i sin kvällsutgåva den trettonde juli behandlat den svenska filmen Petterson & Bendel - den som 'försvarades' genom kravallerna - och knappast givit utrymme för tvivel vad gäller den antisemitiska inriktningen: Bendel, som ges en stereotyp judisk framtoning i filmen, härstammar, som det så insinuant heter 'någonstans österifrån'. Filmen tar enligt tidningen 'modigt upp ett mycket allvarligt rasmässigt problem, och ställer sund livsvilja mot en hämningslös ockrarmentalitet'. Visserligen kan man på grundval av detta inte sluta sig till att tidningen härmed medvetet velat piska upp antijudiska upplopp, men denna tydligt antisemitiska karakterisering av filmen i en av stadens ledande 'borgerliga' tidningar bidrog på sitt sätt till att situationen i rikets huvudstad skärptes."
(Översättningen från tyska är min egen.)

På svenska Wikipedia nämns inte ett ord om den svenska filmens antisemitiska karaktär. Filmen spelades in på nytt år 1983 under titeln P & B. I regi av Hans Alfredsson.

Tråkigt bjäbbande

Det senaste i raden av skolgårdsbråk mellan vänstern och Miljöpartiet initieras idag på DN Debatt av Grön ungdoms båda språkrör samt en av de gröna partiets styrelseledamoter. "Vänsterpartiet tillför inget till samarbetet s-mp" utbrister de kaxigt, obekymrade om att det kan komma att stå sig dyrt att kasta bort möjligheterna för ett samlat rödgrönt regeringsalternativ inför valet. Visst är det så att Vänsterpartiet å sin sida inte precis visar någon större samarbetsvilja, men att ägna sig åt den typ av totalthrashing åt vänster som man idag gör på DN Debatt är att ta hela konflikten ett steg närmare total söndring. På vad sätt, om något, menar egentligen artikelförfattarna att de gör något konstruktivt med detta utspel?
Det deprimerande är att v och mp istället för att föra för väljarna givande diskussioner om deras partiers respektive ideologiska beskaffenheter ägnar sig åt att som knähundar bjäbba mot varandra samtidigt som de - i synnerhet mp - svansar mot husse (s). Birger Schlaug påpekar i sin kommentar till dagens artikel: "Det finns massor att angripa vänstern för, problemet för de miljöpartister som vill krama sossarna är att samma angrepp ofta kan göras på sossarna."
Schlaugs kommentarer tycks mig överhuvudtaget tänkvärda och träffande. Han skriver:
"De tre tunga miljöpartisterna går, helt riktigt, till angrepp mot vänsterns principiella motstånd mot friskolor men nämner inte med ett ord att det är minst sagt problematiskt att vi ser en utveckling där offentligt ägda skolor i allt större omfattning ägs av bolag vars främsta uppgift är att dra hem vinst. Inte ett ord om det absurda i att stora kedjor sakta men säkert ersätter det offentliga som ägare av skolan - något som ju också socialdemokrater motsätter sig. Samma sak vad gäller vården... Ibland tycks dagens ledande miljöpartister inte förstå att det är en våldsam skillnad på självstyrd välfärdsversksamhet - som kan skapa mångfald, ansvar och engagemang - och vinstsyftande bolagisering där ägarna bara har ett intresse: förflytta så mycket som möjligt av de skattepengar som finansierar verksamheten till egen ficka."
Ja, där sätter han fingret på vad nog inte bara jag upplever som obehagligt med dagens artikel. Vi kanske inte är så många men vi är ändå en grupp att räkna med, vi som inte vet riktigt vart vi ska vända oss i det kommande valet - till v eller till mp. Vi som inte känner oss riktigt hemma vare sig i en Kubakramande vänster (Schlaug påpekar att artikelförfattarna faktiskt har fel i att v inte kritiskt berör Kuba på sina hemsidor, men jag lär knappast vara den enda f d vänsterpartisten som erfarit hur offentlig retorik kan gå stick i stäv mot gräsrötternas attityder i den här frågan) eller i ett miljöparti som tycks allt mindre visionärt och allt mer kameralt.
Trots glädjande opinionssiffror idag (glädjande för alla oss vars främsta intresse just nu är att få bort alliansen) ter sig det svenska partilandskapet mest som en öken med få oaser. Kanske är det för tidigt att räkna ut sossarnas förnyelsearbete, men det som hittills presenterats för offentligheten tyder på att partiledningen inte förmått vare sig tänka nytt eller förstå sin väljarbas. Fortfarande framstår "förnyelse" som ett annat ord för "mittenanpassning". Det duger inte att bara vara bättre än alliansen - lyckas man inte bedriva en fruktbar egen politik så kommer det inte att dröja lika länge fram till nästa borgerliga regering som det trots allt gjorde från det att Bildtregeringen föll fram till de "nya moderaternas" insteg på arenan.
Jag skulle önska att de tre oppositionspartierna ville sätta sig ner tillsammans och prata politik, utan att teckna nidbilder av varandra på DN Debatt och utan att de båda småpartierna håller på & tävlar med varandra om husses gunst. Jag önskar att man kunde ha siktet inställt på att skapa något nytt och fruktbart, ett konstruktivt samarbete där alla ger och tar, istället för att fastna i sina gamla, hävdvunna roller där v är den eviga tonårsrebellen, mp den präktiga syster duktig och s patriarken som i grund och botten är inställd på att styra och ställa helt efter eget huvud.
Kom igen nu för fan.
------------------
Från det ena till något helt annat.... Jag tvivlar på att jag kommer att läsa Lars Noréns offentliggjorda dagbok. Eller så kommer jag inte att kunna låta bli att läsa den. Jag vet inte. Men i alla fall så tyckte jag att det här citatet om Johann ­Wolfgang von Goethe var lite upplyftande: ”Jag avskyr kanoniseringen av den där pompösa fjanten.”
Ja! Äntligen nån som höjer rösten. Den största sten som rullats mot monumentet Goethe sen en kvinnlig konstnär tog sig före att tillverka en Goethedildo i samband med det senaste hysteriska Goetheåret nere i Goethel..., förlåt, Tyskland.
Källa: Svd.
------------------
Annat läsvärt i bloggosfären: Isabella om beslutet att utvärdera sexköpslagen, Magnus L om Alvaro Uribes kris, Akujuhan om homofobi, Anna-Lena L om skolnazism.
Sen finns ju förstås Agenda 2010+. Och där finns det jämt läsvärda grejor. Som Ulf Bjerelds om frihet. Eller TomToms om tvångsavvisningar. Eller Mikaelas om solidaritet. Eller varför inte Lokes om August Strindberg.

68-generationen i udda vinkel

"Jag hyste blandade känslor gentemot 68:orna. De var intressanta bara därför att de skilde sig så mycket från de flesta människor jag hade lärt känna. Jag kunde förstå och sympatisera med en del av deras politiska projekt, exempelvis Friedrichs kampanj för att exponera domstolarnas oförmåga att gottgöra offren för nazismens orättvisor. Men för mig verkade 68:orna ofta hysteriska, självupptagna och självförhärligande. Jag tröttnade på deras klagomål över problem som jag fann att de antingen själva hade skapat eller var bagateller i jämförelse med problemen i öst. Heiner berättade för mig att president Carters besök i Västberlin var motsvarigheten till Brezjnevs besök i en östeuropeisk lydstat, men han verkade totalt oberörd av vad som hände i den erkänt socialistiska staten Östtyskland bara några kilometer bort, på andra sidan muren. För dem verkade muren som omgärdade Västberlin inte vara något annat än en stor spegel i vilken de kunde betrakta sig själva och sina egna 'relationer'."

Så skriver Timothy Garton Ash i boken Personakten, i vilken författaren återbesöker sitt tidigare liv i Väst- och Östtyskland med anledning av de uppgifter han finner om sig själv i sin Stasi-akt, vilken han fått insyn i efter murens fall.
Nu var det väl i och för sig inte bara 68-orna som hyst ett notoriskt ointresse för dem som befann sig på andra sidan muren. En ung man i Leipzig förklarade vid mitten av nittiotalet för mig sin bitterhet över hur han och hans vänner ständigt sökt sträcka sig över murkanten och kika in mot väst (ja bildligt talat alltså) men att ingen verkade titta tillbaka. Och fler än en av de oppositionella författare, tänkare, filmare etc som till slut emigrerade in i väst kan vittna om ensamheten de mötte, den totala bristen på nyfikenhet inför livet i öst deras västtyska bekantskaper uppvisade. (Och hur mycket brydde vi oss här i Sverige egentligen? Vi var trots allt också ett grannland.)
Men givet att 68-orna faktiskt i viss mån spelade östregimerna i händerna är jämförelsen mellan dem och proteströrelserna i Polen och Tjeckoslovakien (det är tveksamt om man kan tala om en oppositionell rörelse i DDR före åttiotalet) påkallad. Och den utfaller inte till de västliga 68-ornas fördel.
En bekant till mig som tillhör 68-generationen berättade en gång om hur hon tillsammans med sina kamrater åkt ner till (Väst)Berlin för att delta i någon av massdemonstrationerna (om jag inte missminner mig var det i kölvattnet av att studenten Benno Ohnesorg skjutits ihjäl av västtysk polis under en protest mot den iranska shahen). När tåget stannade i Östberlin hade de blivit applåderade och fått blommor av östtyskar som samlats på perrongen. Handlade detta om spontana, folkliga reaktioner? frågade jag lite försiktigt. Det visste hon inte men nog hade de uppfattat det så. Hon hade inte funderat så mycket över att det kunde vara fråga om något som orkestrerats uppifrån. En nästan osannolik naivitet - eller likgiltighet. Men precis som Garton Ash har jag kluvna snarare än direkt negativa känslor för 68-orna. Nog har många av dem också mitt i all narcissism och väderkvarnsfäktande gjort en del gott. Ta bara min bekant, till exempel. Hon har kämpat länge och väl för misshandlade kvinnors möjligheter att kunna gömma sig undan sina misshandlande män, med gott resultat. Hon har också kämpat för de misshandlande männens rätt till behandling. Hon är bara en av många äldre kvinnor som varvat politiskt engagemang med träget fotarbete inom kommuner eller landsting; en av de många i foträta skor, äldre kvinnor som ofta föraktas, som ibland har och har haft fel men som aldrig slutar verka i allmänhetens tjänst.

Ps. Ett inslag i Studio Ett idag har samma typ av vinkling. Det handlar om de polska judarnas exodus 1968. Den polack (Jurij Lederman) som medverkar i programmet tar upp det politiska klimatet som föregick den antisemitiska hetskampanjen, och han jämför den inompolska oppositionen med studentrevolten i Paris, som han kallar "lyxrevolution". Inslaget finns upplagt för avlyssning (under rubriken "Fredagsgästen"), och kommer att finnas kvar i 30-dagarsarkivet i - surprise! - 30 dagar.
------------
Läs detta på Agenda 2010+!: Sven Elander om klimathot och ekonomiskribenter, Martin Tunström om att de statliga bolagen ska lämna Svenskt Näringsliv, Kas undrar över fallet "Louise" och Johan Dahlberg instämmer med Bodström.
------------
Skriv på en protestlista mot förslaget på nya sjukskrivningsregler! Klicka HÄR.

Vittnen

Mycket intressant understreckare i Svenskan igår tar sig an en ny bok om nittonhundratalets vittnesskildringar. Minneslitteratur och ögonvittnesskildringar av förra århundradets mänskliga haverier -- förintelselägren, Gulag, Hiroshima, röda khmerernas Kambodja... Texten inleds med följande citat, återgivet i poeten och översättaren Pierre Mouchards oöversatta Qui si je criais…? Œuvres-témoignages dans les tourmentes du XXe siècle (Vem, om jag ropade…? Vittneslitteratur i 1900-talets oroligheter, Laurence Teper, 507 s): "Här förändras alla värden. Varje mänskligt begrepp, som fortfarande skrivs och uttalas som vanligt och har kvar sin vanliga uppsättning bokstäver och ljud, innehåller här något annat, som ingen där hemma på fastlandet har behov av att namnge: här gäller andra mått, här gäller andra seder, och varje ord har en annan betydelse.”
Citatet är taget ur ryske Varlam Sjalamovs skildring av arbetslägret Kolyma, dit han tvångskommenderats under Stalintiden. Men det skulle, slår det mig, nästan ordagrant kunna vara taget ur en ögonvittnesskildring av Auschwitz eller något annat av nazismens dödsläger. Just denna upplevelse av att ha anlänt till alltings antipod, där inget av det man fram tills dess lärt sig om världen längre gäller är ett tämligen genomgående motiv i förintelselitteraturen. Jeana Jarlsbo skriver om Mouchards bok:

Oavsett vilken traumatisk erfarenhet olika vittneslitterära verk refererar till kan de ibland genomkorsas av en och samma bild. ”En grav i skyn”, ”en grav i luften”, ”en grav av luft”, ”en grav i molnen” – denna bild återfinns både i Mandelstams ”Rader om en okänd soldat”, Celans ”Dödsfuga” och Kertész ”Kaddish för ett ofött barn” (eller Nelly Sachs ”Gravskrifter skrivna i luften”).
Mouchard uppmärksammar att en del av såväl nazismens som kommunismens våld hade till syfte att systematiskt bryta ner miljoner människors existens och tillintetgöra offrens mänskliga värdighet, genom att fastnagla dem i ett förnedrande, hotfullt ”här och nu”. Vittneslitteratur ska följaktligen betraktas inte bara som ett sätt att överföra information om massdeporteringarna, koncentrationslägren eller Förintelsen, utan också som en form av ”motstånd mot förödelsen”: genom litterära vittnesbörd rekonstrueras, om än i skör eller riskabel form, livets och ordets dimensioner.

Detta ska, antar jag, inte i första hand tolkas som att "Hitler och Stalin var samma skrot och korn", att kommunismen är närbesläktad med nazismen osv (och minns att även Hiroshima är en av de erfarenheter som blottläggs). Kanske snarare som att vittneslitteraturen, trots att den först och främst ska tas för vad den är -- d v s vittnesmål om tillstånd som aldrig borde erfarits och gärningar som aldrig borde utförts, också kan säga något mer allmängiltigt om vad vi anser vara mänsklig identitet och hur denna kan negeras.
Jag har lagt märke till att ett genomgående motiv i de vittnesskildringar jag tagit del av är den framträdande plats som exkrementerna intar. Det har då handlat om skildringar av förintelsen. Anus mundi, världens rövhål, är ett av de namn som givits Auschwitz. Det är även titeln på en av böckerna om tillvaron där (författare: Wieslar Kielar). Och skiten, både i form av avföring och annan skit, flödar i den samling med Auschwitzdikter som jag köpte i en av lägermuseets bokhandlar under mitt besök för några år sedan. Det är inte att undra på. Möjligheten att sköta något liknande en med våra mått mätt normal hygien var i princip icke-existerande för Auschwitz fångar, och för många inleddes dekonstrueringen av den mänskliga värdigheten redan under tågresan dit, instängd i en överfull boskapsvagn med i bästa fall en hink att skita i. Skithinkarna flödade sedan över under nätterna i lägerbarackerna, då diarréer ingick tillsammans med ohyra, fläcktyfus och de andra epidemiska hemsökelserna av fångens kropp. Ofta är förintelseskildringarna intensivt fysiska snarare än esoteriskt dunkla:

Nästan varje fånge led av kronisk diarré – och ingen fick lämna ledet under appellen. Där stod man, med de mest fruktansvärda magkramper, och – javisst, skiten rann längs benen. Vi hade löss, vi var alltid törstiga men hade aldrig tillräckligt att dricka. Våra kroppar var översållade med skabb och öppna sår eftersom vi inte fick några vitaminer. /---/ [M]an var täckt av fekalier, man stank, man äcklades av sig själv och de andra, aldrig kunde man göra sig riktigt ren. Man såg inte längre de högar med lik som tornade upp sig framför barackerna var morgon, lik efter människor som kreperat under natten som hundar. Detta var koncentrationslägrens vardag /.../

Så sade Auschwitz-överlevaren, skribenten och TV-medarbetaren Renate Lasker-Harprecht under ett av de studiosamtal som sändes i anslutning till visandet av serien Holocaust på västtysk TV 1979. (Återgivet i textsamlingen Im Kreuzfeuer: Der Fernsehfilm ‚Holocaust’. Eine Nation ist betroffen, min översättning.)
Men det finns förstås också en annan dimension av fekaliemotivet, och det är att människor i sig själva förvandlades till skit, till avfall, i den nazistiska förintelseekonomin. Som en slags omvända alkemister sög nationalsocialismen ut allt de såg som värde ur ett värdefullt material för att söka göra om det till värdelöst avfall, dödsfabrikernas slutprodukt.
Innan Auschwitz förvandlades till ett regelrätt förintelseläger, under dess första år då fångarna främst bestod av polacker som var eller kunde förväntas vara motståndare till den tyska ockupationsmakten, togs det fotografier av fångarna som på ett vanligt fängelse. Bilderna finns nu utställda i ett av lägermuseets lokaler. Jag erfor som besökare vid betraktandet av de här fotografierna en viss lättnad i min vanmäktiga ilska och sorg. Eftersom flera av de avfotograferade gör motstånd genom sina trotsiga blickar mot plågoandarna. Eftersom deras motstånd och de själva hålls fast, bevaras, genom bilderna. På samma sätt uttrycker vittnesmålen, de överlevandes berättelser och allt annat som vittnar om deras och de andra offrens existens och öde, ett motstånd bara genom att finnas till. Eftersom de vägrade förvandlas till intet, eftersom de aldrig egentligen blev till värdelöst skit, inte heller de som klev in i gaskamrarna.
En stereotypisk bild av den nationalsocialistiske förövaren är den av skrivbordsmördaren, med Eichmann och Höss som emblematiska förebilder. Men i skildringar av lägertillvaron är den nakna brutaliteten och den kalla blicken sällan helt frånvarande. Det krävs, och detta är viktigt att minnas, också ett öga som ser något annat än skit för att de överlevandes och de dödas vittnesmål ska kunna nå fram.