söndag, oktober 16, 2011

Kampen och lyhördheten

Nej, jag kan inte släppa diskussionen om Ann Heberleins bok Ett gott liv. Jag kan inte släppa den eftersom jag faktiskt blir upprörd över hur den uppstod i Expressen och hur samma tidning fortsätter sin egendomliga kamp(anj). För det är faktiskt så man måste se det. Det drog igång med en artikelserie av Victoria Lagercrantz, utgående från en tidigare version av texten än den som nu föreligger i bokform. Kultursideschef Karin Olsson besvarade kritiken från författarinnans (nuvarande) förläggare med att "Heberleins nya bok hade ett stort nyhetsvärde då den är en uppgörelse med ett av branschens mest kända namn, Svante Weyler". Denna uppgörelse skulle vara "det huvudsakliga spåret" i boken. Tog man bort det "bidde det blott ett litet skrivhäfte kvar".
Vilket inte stämmer. Man kan kalla "uppgörelsen" för ett av bokens huvudspår. Men skulle man ta bort det bidde det mer än "ett litet skrivhäfte kvar".
När så boken ska recenseras väljer man att inleda sin ingress med meningen "Ann Heberlein har skrivit en ny rapport om hur det är att vara Ann Heberlein", trots att det i recensionen står att den där förra boken (Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva) var något mer än så. Och så toppar man med att Nina Lekander dagen efter recensionsdag skriver en motbjudande artikel om mottagandet, där negativa recensenter "skriver träffsäkert", "understryker", "påpekar" och "konstaterar" medan positiva recensioner förklaras med att de kommer från de tidningar där Heberlein själv medverkar.
Lekander beklagar sig över att Heberlein "klagar över den uppmärksamhet och mediedramaturgi som hon samtidigt söker och medverkar i". Hon refererar till "den P1 Morgon-intervju från i torsdags där Lasse Johansson kämpar som ett djur för att få något ur författaren". Man kan naturligtvis lika gärna beskriva den intervjun som att Ann Heberlein kämpar som ett djur för att få intervjun att inte plöja vidare i samma missförståndets hjulspår som medielogiken (med Expressen som motor) redan gått in i. Och mot att inledningsvis bli beskriven som någon som "tar heder och ära av sin förläggare".
Man kan mer än ifrågasätta den tröttsamma "Den som ger sig in i leken"-argumentation Lekander använder sig av. Vem har bestämt att den som ger ut en bok och ställer upp på intervjuer utan protester måste acceptera en behandling där bokens innehåll, ur författarens synvinkel, förvrids? Varför ska det vara omöjligt för aktörer i media att visa lyhördhet inför en text och dess upphovsperson?
Lekander avslutar sin artikel med: "....i Örnsköldsviks Allehanda jämför Lars Landström jublande med Knausgårds Min kamp. Sannerligen - här pågår en sorts kamp." Det är intressant att jämförelsen med en manlig författare blir till en "jublande" upphöjelse för Lekander. Men hon har ju rätt i att det pågår "en sorts kamp". En som hon själv är delaktig i. Och det hade varit hederligt om hon hade velat förklara för oss läsare vad det egentligen är för sorts. Handlar det om att försvara Weyler? Eller bottnar det i ett simpelt ogillande av Ann Heberlein, som med sin brist på sedvanlig feminin ödmjukhet säkerligen retar upp många. Om det handlar om att försvara Weyler är jag övertygad om han vore förtjänt av ett bättre försvar. Jag tror få som läser boken sluter sig till att han är en ond människa; man behöver för den delen inte heller sluta sig till att han är en dålig förläggare.
Det som beskrivs är (om man nu inte ifrågasätter Heberleins beskrivning av sin upplevelse av det hela, vilket jag inte har anledning till) en form av underlåtssynder, en oaktsamhet som bottnar i brist på lyhördhet. En brist på lyhördhet som kanske bara får konsekvenser för någon som är väldigt skör. En form av oaktsamhet jag tror vi visar varandra lite till mans, tyvärr.
Det är tragikomiskt att vi nu istället för en diskussion om detta har fått en sorts sjaskig kamp. Där det förs en kamp finns ingen plats för lyhördhet. Och omvänt: där det från början finns en lyhördhet, där uppstår sällan någon kamp.

3 kommentarer:

Öttie sa...

Mycket bra skrivet! Det är en fin, inkännande text med en träffsäker och detaljerad analys. Du fångar mycket av det jag själv har tänkt kring detta.

Undrar ändå om inte Heberleins kön spelar in i hur kritiken formulerats? (Varför är alla brudarna så elaka?) Tänk bara om Lasse Johansson på P1 skulle ha haft en liknande angreppsvinkel i en intervju med den nyss aktuelle Jan Guillou, dvs. inlett samtalet med en presentation av boken som helt utgår ifrån Jackie Jakubowskis kritik. Hade Johansson vågat det? Hade han vågat sucka högt?

Charlotte W sa...

Tack igen, Öttie. Jag tror du har helt rätt, faktiskt.

Ia sa...

Fruktansvärt upprörande!