tisdag, juni 10, 2008

The life of the mind

I en fin essä i DN beskriver Anna Lindgren den kvinnliga minoritetsproblematiken i form av ett schackproblem. Essän är strukturerad i elva punkter - elva olika schackdrag. Utgångsläget är situationen att vara ensam kvinna i en församling bestående av hundra schackspelare - och problemet som ska lösas är vilken strategi som bör anammas för att kunna handskas med problemet "att bli varse om sig själv som ensam kvinna i en församling bestående av hundra schackspelare". Man måste, som Lindgren skriver, "hantera den subjektiva känslan av det objektiva faktum att man avviker från en homogen grupp". Och det tjänar ingenting till att försöka stoppa huvudet i sanden och låtsas som att avvikandet inte finns - söker man själv glömma gör omvärlden det oundvikligen åter påmint.

3. Denna känsla av synlighet, som helt enkelt är ett resultat av sällsynthet, måste även förstås i relation till att schackvärlden i hög utsträckning befolkas av människor som anser kvinnan vara en särart. Det är svårt att komma åt, eftersom det är en inneboende egenskap i spelets kulturella status. Schacket har ett egenintresse av att upprätthålla en viss exklusivitet. Eftersom kvinnor är den enda grupp som ännu inte är inkluderad, så vill man inte gärna tro att kvinnor kommer att bli lika bra - det blir onekligen en degradering, för då kan bokstavligen vem som helst bli bra.
Jag vet inte varför kvinnor slutar att spela, men jag vet att det här är anledningen till att kvinnor inte börjar att spela. Ingen vuxen människa vill tillbringa sin fritid med att ställa sig lägst i en hierarki där en enda person inbillar sig att han är överlägsen på grund av sitt kön. Den godbiten bjuder man inte på.
Det här är verkligen ett reellt problem - anta att ett gäng tjejer börjar samtidigt och plötsligt bildar bulk längst ner i botten av schackturneringarna. I övrigt bara män. Det ser inte bättre, utan sämre ut. Rent statistiskt så bidrar man då till att förstärka könsskillnaderna i ratingbandet, i varje fall i ett kortsiktigt perspektiv.

4. Vad är konsekvensen av en grupps dominans inom ett område? Naturligtvis att den får tillfälle att förskansa sig, få bättre kunskaper och en fördel gentemot alla andra. Att komma som kvinna till ett mansdominerat område innebär ofta att man från en sämre utgångspunkt förväntas försöka motbevisa den rådande ordningen genom att helst bli bättre än andra. Om man lyckas med det är allt gott och väl, och bördor bliva minne blott.

5. Fördelen (och nackdelen) med en kollektiv identitet är att bara när bördan delas av flera axlar, så kan den enskilda falla ur. Det är inget svek mot mannen att vara man och dålig i schack, när 99 av de 100 bästa i världen är män. Som kvinna, måste man antingen hänge sig helt, det kan man göra på ett område, kanske två, under en period i ett liv. Eller inte spela alls? Kan man inte vara hellre än bra och skrävlande överskatta sin förmåga i hela sitt liv? Är det breddområde som nästan alla män befinner sig i inte möjligt att beträda för kvinnor?
Jo och nej. Inte på samma villkor. Inte utan att göra sig löjlig. Inte utan att bekräfta folks fördomar. Inte utan att avsäga sig sin självcensur och acceptera att Världen ser med hånfulla ögon, men att det inte ligger inom min räckvidd, det behöver inte vara min uppgift, här och nu, att ändra världens sätt att se.


Men man måste utsätta sig.

Det finns mycket fördomar för att det finns så få bra kvinnor. Kvinnor vill inte börja spela för att det finns så mycket fördomar. Få kvinnor blir bra om få kvinnor spelar. En grundläggande insikt är att kvinnor i toppen fyller en funktion mindre som förebild för kvinnor och mer som föreläsning för män. Ju fler kvinnliga elitspelare som slår sig fram, desto mer utrymme finns det också för kvinnlig bredd.

Nej, detta handlar naturligtvis inte (bara) om schack. Lindgren skriver sin essä i ett sammanhang som visserligen inte är så extremt i sin mansdominans som fördelningen 99-1, men i vilket hon ändock tillhör en tydlig minoritet. DN:s essäer skrivs fyra av fem gånger av en man. Jag räknar till 51 länkade essäer i marginalen till Lindgrens text ute på DN-nätet. Elva av dem är skrivna av kvinnor; fyrtio av män.* Och alla vet ju att DN är det medium som har högst kulturelitstatus (vilket är en del av förklaringen till att vi blir så arga på det när det inte lever upp till sin upplevda höjd). Att könssegregationen är lite extra tung just där, även om den existerar också på andra plaser där the life of the mind utspelar sig (av Svenskans trettio senaste understreckare är tjugotvå författade av män), det har förstås sin speciella orsak och betydelse.

8. Jag hade ju alltid undrat i tysthet om det har ett egenvärde att sträva efter en jämn könsfördelning. Och först när jag började spela schack formulerat vad det har för värde på det personliga planet. Men för världen i stort? Svaret är att det inte finns något egenvärde i att ha lika många män som kvinnor, men om man inte har det är det ett tecken på att något är fel.
Om man har som utgångspunkt att alla människor är lika så förväntar man sig ju att framgång och status också ska fördela sig lika. Hittar man då grupper som fastnat på vägen här och var, då är det ett misslyckande. Då är det ett alarmerande tecken på systemfel.
Schacket har något som gör att både barn och vuxna kan mötas på lika villkor, över alla gränser utom kön. Av alla strukturella problem som man kan tänka sig så har det alltså något som exklusivt drabbar kvinnor.
Schack i vår tid bär på nyckeln till ett av våra största samhällsproblem.


Och lösningen kan inte heta att skapa särskilda arenor för kvinnor.

10.
När man stöter på hinder så finns det två principiella sätt att komma vidare. Antingen löser man problemen eller så går man runt dem. Och jag tror att oavsett vad man tror om damturneringar, så är det att gå runt problemen. Jag vet inte vad det är för mekanismer som gör att det läcker kvinnor som ett såll ur schacket, men inte upphäver man dem på det sättet. Man skulle kunna tro att det löser synlighetsproblemet, men det kvarstår ju, det enda man har gjort är att försöka göra individuella kvinnor mindre synliga. Jag tror att schack behöver samma ideologiska diskussion som så många andra, om vad som är syftet och vad som är målet.
För mig är målet inte bara kvinnor, utan att identifiera och låsa upp vad det än är som upprätthåller kunskapsdominansen och håller kvinnor ute. Där, i det ledet, i den processen, har vi den verkliga vinsten.
Om det känns övermäktigt. Om man inte ens i ett spel oberoende av kropp, pengar, språk, och därför också av ålder, klass, nationalitet; om man inte ens där lyckas låsa upp detta okända sista som drabbar kvinnor - då förstår jag inte hur man ska klara det någonstans alls.

Detta okända sista som drabbar kvinnor. Att fortfarande i medelåldern känna skräcken för att vara den dumma lilla bruden. Att försöka antingen vara ofelbar (vilket misslyckas eftersom man är mänsklig) eller osynlig (vilket bara lyckas om man inte har några som helst bekräftelsebehov (men det har man eftersom man är mänsklig)). Utanför Lindgrens spel (jag undrar iofs om det verkligen är så frikopplat från klass som hon beskriver det) finns alla de kroppslösa markeringar som satt sig i kroppen och i själen - hos betraktaren liksom hos den betraktade. Jämförelsen mellan spelet och essäsidorna håller inte fullt ut. Men det finns även då det gäller det intellektuella och fördjupande samtalet ett ideal som säger att där ska anden kunna röra sig fritt. Utan pengar, utan betungande kropp.
Så förljuget det är. Men ändå så omöjligt att låta bli att sträva efter.

* Det är inte någon tillfällig trend att könsfördelningen på mer djupgående kulturartiklar är så sned. Den har alltid varit sned och är just nu mindre snarare än mer sned än vanligt. Jag har kontrollerat saken här, här och här.

Uppdatering: På sidan Schacksnack länkar man till Lindgrens artikel under rubriken "Varför är det så få kvinnor som spelar?" Man avböjer att kommentera ytterligare, men väljer att illustrera inlägget med en stor bild på två blondiner på scen, konventionella skönheter med aftonklänning och glitter runt handleden i leende färd med att riva av något musikaliskt nummer. Detta är alltså vad schacksnackarna tycker bäst illustrerar ett resonemang om kvinnor och schack. Jag förstår att få kvinnor känner sig tilltalade av en sådan miljö. (Eller råkar den ena kvinnan på bilden vara Anna Lindgren? Jag tvivlar.)
Den första kommentar jag fick till den här postningen, en kommentar jag ganska snabbt tog bort, var en hänvisning till en tonårstjejs blogg. Kommentatorn, som utgav sig för att vara den här tjejen, öste på med smileys och pusskramar och uppmanade mig att gå in på bloggen för att ge svar på frågan "om hon skulle passa med blå ögon" (något bloggerskan undrar efter lite lek med photoshop). Tja, varför lämnar man en sådan kommentar måntro?

19 kommentarer:

Anonym sa...

Lindgren problematiserar en bagatell. Schackets sneda könsfördelning i Sverige kan inte appliceras på andra samhällsproblem. I stora delar utav central- och östeuropa samt i Kina spelar många kvinnor schack och där är de med och spelar som vilken annan grupp som helst. I turneringar i t.ex. Ungern är det oftast runt 20% kvinnor. I Sverige är schack en liten företeelse och har ingen status ö.h.t.

/Erfaren schackspelare

Charlotte Wiberg sa...

En bagatell? Det är uppenbarligen inte en bagatell för henne. Och varför man inte skulle kunna applicera "bagatellen" på andra samhällsområden förstår jag inte. Det må vara få som spelar schack i Sverige, men spelet har en symbolisk snillestatus. Liksom ämnet matematik (ett annat område män fortfarande anses vara bättre på trots många motbevis).
Fördelningen 4 män mot 1 kvinna på turneringar må vara betydligt bättre än 99 mot en, men någon jämlik fördelning är det inte. Långt därifrån.

Anonym sa...

Att bli bra i schack handlar om hårt arbete liksom i alla andra sporter. Detta fattar man inte i Sverige. Det är ingen hobby för de som lever på schacket. Det är deras jobb precis som fotbollen är Ronaldos jobb. De som spelar i schackets världselit har kommit dit genom tusentals timmars slit. Att tjejer skulle bli diskriminerade på något sätt är inget annat än rent skitsnack. Jag har själv varit ungdomstränare inom schacket. Tjejer har lika goda förutsättningar som killar att bli bra i schack vilket Judit Polgar visat. Hon har varit med i världstoppen och slagits med bl.a. Kasparov.

Nu är det ju dock så att schacket är en hobby i Sverige och väldigt få kan leva på det. Varför då inte titta på andra hobbyverksamheter som frimärkssamlande, bilbyggande, stickning av tröjor osv. Diskussionen är löjlig. Det har inget med samhällsproblem att göra. Det är bara feminister som vill göra det till nån slags slagdänga.

/Erfaren schackspelare

Charlotte Wiberg sa...

Visst, "erfaren schackspelare", feminister är förstås bara löjliga. De kan inte ha något att komma med, de bara gnäller osv
Så talar en som inte ens orkar försöka se världen från en lite annan horisont än sin egen.
Att det finns en kvinna som nått världstoppen är liksom inget motbevis mot att det existerar diskriminerande strukturer (som det gör på de flesta platser). Lika lite som drottning Kristina & andra "undantagskvinnor" med makt skulle utgöra någon slags bevis mot en överväldigande manlig maktdominans under 1600-talet.
Och vad "hårt arbete, inget man blir rik på"-snacket har med Lindgrens text att göra är obegripligt. Såvida du inte försöker insinuera att schackspelande kvinnor som upplever sig diskriminerade bara är lata slampor med ambitionen att bli rika.

Anonym sa...

Varför är det så få män som stickar tröjor? Ungefär så intressant är det att färre kvinnor spelar schack än män. Det handlar helt enkelt om intresse. Män och kvinnor har olika hobbies och det beror inte enbart på maktstrukturer.

/Erfaren schackspelare

Charlotte Wiberg sa...

Där har vi det i sin prydno alltså: du menar att kvinnor är sämre skickade att spela schack; bättre skickade att sticka tröjor. :-)
Och anledningen till att den som är världsmästare i att spela schack har genistatus medan vi inte ens vet & det inte företas några försök att ta reda på vem som är världsbäst på att sticka tröjor, den har du förmodligen aldrig funderat över.
Fundera lite mer, vetja.

Anonym sa...

Det handlar inte om att det ena eller andra könet är bättre skickat att spela schack eller att sticka tröjor. Det handlar om intresse. Det bör dessutom tilläggas att schack har en kuf-stämpel i Sverige och jag skulle vilja framföra hypotesen att det är inget som män bryr sig så mycket om medan kvinnor kanske inte vill ses som kufiska. Många inom schacket är väldigt udda och miljön tilltalar nog inte så många kvinnor. Schack är ingen sport för s.k. snillen. Numera handlar det mest om vem som är mest påläst om spelöppningsteori. Har Wiberg själv varit i en lokal där schack spelas?

/Erfaren schackspelare

Charlotte Wiberg sa...

Jag behöver inte ha vistats i en schackspelslokal för att känna till den aura som vilar omkring schack, den mytiska status som vissa av världshistoriens största spelare, kufar eller inte, bär på.
Din teori (om att kvinnor inte vill vara "kufar") är ju intressant men har i princip ingenting på fötterna överhuvudtaget.
"Det handlar om intresse", säger du, inte om att vara bättre skickad att göra det ena eller det andra. Samtidigt säger du att "män och kvinnor har olika hobbies och det beror inte enbart på maktstrukturer". Så vad beror det på då? Insocialiseringsprocesser verkar ju inte vara något som intresserar dig nämnvärt. Nej, könen har på något sätt olika egenskaper - och kvinnor har bl a egenskaperna att vara benägna att vilja sticka tröjor och att "inte vilja vara kufar" (ingen av de här båda egenskaperna stämmer f ö in på mig kan jag berätta) - enligt dig. Och då följer det väl också att de är olika väl skickade för olika sysslor, eller hur?
Slutligen: detta handlar inte om mitt förhållande till schack utan om Lindgrens text (som du kanske skulle behöva läsa igenom några gånger till) som utgår ifrån HENNES förhållande till schack (& bl a går in på den absurda grejen med särskilda schackturneringar för kvinnor). Det jag gör är sätter in den i ett annat sammanhang. Ett sammanhang du överhuvudtaget inte är intresserad av att diskutera (varför jag litegrann undrar vad du egentligen gör här öht).

Anonym sa...

För att lyfta in en ny dimension så är det ju så att det inte bara är insocialiseringsprocesser som påverkar vilka intressen en person har utan också om man har en manlig eller en kvinnlig hjärna. Det finns trots allt långtgående skillnader mellan könens hjärnor. Huruvida detta påverkar schackspelandet kan jag dock inte uttala mig om.

Frågan är om det verkligen är absurt med damturneringar i schack eftersom så få kvinnor väljer att spela schack. Det är fritt fram för alla kvinnor att spela i alla turneringar. Jag tror inte att damturneringar har någon segregerande effekt utan snarare tvärtom. Varför har vi särkilda skytteturneringar för kvinnor? Det är ungefär samma sak.

Att bli bra i schack handlar liksom i alla andra sporter att träna hårt och spela många turneringar. Man får inget gratis. Varför har vi ett bra landslag i damfotboll? Jo för att de har tränat hårt i många långa år. Schackträningen i Sverige håller förhållandevis dålig klass och det är bara de lite mer snabbtänkta som verkligen lyckas när de är yngre. Ett exempel är Pia Cramling som tillhör Sverige-eliten sedan många år tillbaka.

/Erfaren schackspelare

Charlotte Wiberg sa...

"Det finns trots allt långtgående skillnader mellan könens hjärnor." Jaha. Sist jag hörde nåt om den saken rådde det viss oenighet inom forskarkåren vad gäller detta. Men få respekterade forskare talar väl om "långtgående" skillnader. Martin Ingvar, hjärnforskare uttalade sig för inte så länge sedan såhär i Sydsvenskan:
"Visst, det finns på gruppnivå en liten skillnad mellan mäns och kvinnors sätt att tänka. Men det handlar både om arv och miljö, medfött och inlärt. På individnivå kan skillnaderna vara helt borta" (länk till artikeln finns i den här postningen:
http://kamfertext.blogspot.com/2007/11/bristen-p-koherens-mellan-hur-det-ser.html)

"Varför har vi särkilda skytteturneringar för kvinnor? Det är ungefär samma sak." Ja, det är det och det är lika absurt. Lite pikant är det för övrigt att det infördes herr- & damklass i OS-skyttet efter det att en kvinna vunnit guld.

"Att bli bra i schack handlar liksom i alla andra sporter att träna hårt och spela många turneringar. Man får inget gratis." Nej men vem i hela friden har påstått det? Det är andra gången du tar i med det "argumentet" och jag fattar fortfarande inte vad det ska betyda. Vem & vad går du i polemik mot med det?

Vill man att kvinnor ska vara kvar i sporten länge & utvecklas till skickliga spelare kanske man ska lyssna på de kvinnor som trots allt finns där & som har sina teorier om varför det inte finns fler av dem? Anna Lindgren är en sådan kvinna.
Om hela schackvärlden - eller en god del av den - ser ut som sajten Schacksnack (http://www.schacksnack.se/artiklar/468) (en sida som verkligen illustrerar Lindgrens artikel väl, om än inte på det sätt som "schacksnackarna" kanske tror) så är det inte svårt att förstå att få kvinnor trivs i den.

Anonym sa...

Ni väljer att citera endast en av de hjärnforskare som finns. Det finns en annan som retat upp många kvinnor och hon heter Annica Dahlström. Hon har bl.a. släppt boken "Könet sitter i hjärnan". Hon för fram att det finns reella skillnader mellan könens hjärnor vilka har studerats med hjälp av funktionell magnetresonansteknik. De kan inte suddas ut med feministiska teorier. Läs bl.a. debattartikel i DN:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=619722

Att schackvärlden skulle vara ojämställd är helt enkelt inte sant. Alla kan där hävda sig efter sin förmåga och utomlands där det finns ordentliga schackskolor satsar man ofta på kvinnliga spelare. Många kan där också hävda sig ordentligt mot männen. Schacket är inkluderande eftersom alla oavsett klass och kön kan spela. Det är väldigt små kostnader för att vara medlem och spela i en klubb. Kanske är det helt enkelt så att Lindgren är undantaget som bekräftar regeln.

/Erfaren schackspelare

Charlotte Wiberg sa...

Tja det är ju som du då - väljer ut en hjärnforskare bland andra. Men till skillnad från dig gav jag en större bild av fältet genom att påpeka att det råder oenighet inom det. Och Dahlström har fått mycket kritik (det handlar inte bara om "uppretade feminister", vilka du verkar tycka per definition är diskvalificerade att uttala sig om något). Att många kvinnor reagerat mot henne verkar du uppfatta som någon slags adelsmärke - vilket säger en hel del om din kvinnosyn (som om inte den redan framträtt tydligt).
"Schackvärlden är inkluderande" säger du, och Lindgren är ensam. Jag tycker din reaktion mot hennes artikel - och din inblandning av mäns och kvinnors olika hjärnor(!) i diskussionen - talar sitt tydliga språk. Liksom Schacksnacksajten (vilken du undviker att kommentera). Den ter sig sannerligen inte "inkluderande" i sin karaktär.

Anonym sa...

Som schacktränare tycker jag det är ett problem att det är ett bekymmer att så få tjejer kommer till klubben. Jag kan inte se att det skulle schacket i sig skulle passa tjejer sämre än killar (kanske snarare tvärtom egentligen inbillar jag mig). Det kanske snarare är den form schacket bedrivs i. Vilket iof inte behöver betyda annat än att schackvärldens till största del outbildade tränarkår inte ens är medveten om att killar och tjejer kanske behöver olika ingångsmetoder till schackträningen.

Bilden man refererar till här var väl inte helt lyckad. Typisk stereotyp som inte har mycket med schack att göra.

/Slingsby

Anonym sa...

Det finns många fler exempel men det är ingen idé att diskutera det mer. Dahlström är dock viktig i sammanhanget eftersom hon visar på skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor. Att många feminister reagerat mot Dahlström beror nog snarare på feministernas självbild än min egen. Många verkar förneka att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Lindgren talar ju utifrån sina egna erfarenheter och för ett resonemang kring det. Jag vill visa på andra tänkbara orsaker till att fler män väljer att spela schack.

Slingsby tar upp en viktig aspekt och det är träningsformerna för schack i Sverige. Eftersom jag själv har erfarenhet från dessa då jag en gång i tiden var tränare så vet jag vad han/hon pratar om. Schacksporten skulle nog behöva lära av andra sporter som har lättare att locka till sig tjejer.

/Erfaren schackspelare

Charlotte Wiberg sa...

Jag noterar att Slingsby har en mer konstruktiv attityd till det hela än "erfaren schackspelare" (även om jag personligen har lika svårt att tro att kvinnor skulle ha större "naturlig" fallenhet för schack än mindre i förhållande till män).
Om det är så att det finns en utbredd attityd av att "kvinnor är annorlunda, därför spelar de inte gärna schack & blir inte lika bra", då tror jag dock att man framför allt måste jobba med den här attityden - om det nu är så att det finns en uppriktig vilja att rätta till könsbalansen något. Lindgren pekar i sin artikel på att en chauvinistisk attityd är utbredd. Och såväl "erfaren schackspelare" som vissa kommentatorer på sajten Schacksnack ger henne rätt.

Anonym sa...

Lägg ner Ditt skitsnack Wiberg. Att jag skulle vara chauvinistisk är bara ren nonsens. Du verkar inte tåla att man tar upp eventuella orsaker till att kvinnor inte spelar schack. Världen är inte svart-vit. Sanningen ligger oftast någonstans mittemellan. När jag var ungdomstränare så förekom då inte någon som helst könsdiskriminering mot tjejer. Generellt är det så att de flesta tjejer som börjar spela schack slutar när de kommer upp i tonåren. Jag har svårt att köpa Lindgrens argument att det till stor del skulle bero på miljön och sociala faktorer. Intressen är oftast ombytliga och särskilt tidigt i livet.

/Erfaren schackspelare

Charlotte Wiberg sa...

Tja, du kallar det skitsnack.
Bristande självinsikt å din sida kallar jag det för.

Anonym sa...

Med dylika epitet kommer Du inte långt Wiberg. Det löser inga problem om man bara klagar. Vill man inte se motståndarens argument lär man aldrig heller vinna en debatt. Lindgrens analys är ensidig och tar inte upp alternativa orsaker såsom biologiska sådana. Utan en fullständig analys lär man inte kunna göra något åt problemet med att tjejer slutar spela schack.

/Erfaren schackspelare

Charlotte Wiberg sa...

Och på vilket sätt visar Du att Du är beredd att ta in något enda ord av vad dina motparter säger, "Erfaren schackspelare"? Redan ditt val av alias talar ju om att "det är JAG som har auktoriteten, kom inte & snacka!" Varför man ska ta med biologi i ekvationen i detta överhuvudtaget är mig en gåta. Såvida det inte handlar om att förklara den sneda könsfördelningen i schack vara ett icke-problem. Du säger dig vilja göra något åt problemet att tjejer slutar, men talar samtidigt emot Dig själv - för samtidigt är det ju enligt Dig bara "naturligt" att de slutar. Hur menar Du att problemet ska åtgärdas, egentligen?
Men egentligen är det inte med mig Du borde diskutera, utan med Lindgren och andra kvinnor inom schack. Framför allt vore det kanske på sin plats att undersöka hur såväl de som finns kvar som de som har slutat upplever miljön - om de känt sig välkomna & respekterade som kvinnor/tjejer etc.