Reaktioner på Katrin Zytomierskas avsked

Jag tittar inte på Idol. Jag läser inte Zytomierskas blogg, inte heller Birros. Men jag har förstås lagt märke till rubrikerna omkring Zytomierskas "bögighets"-uttalande, liksom tidigare rubriker omkring andra elakheter från det hållet, och jag är inte förvånad. Att man får sparken när man uppträder som medial mobbare är helt rätt; det är bara det att just läggningen åt elakhetshållet torde vara skälet att Zytmierska fick jobbet som jurymedlem i Idol överhuvudtaget, varför TV 4:s agerande - vilket ett par andra bloggare också är inne på - inte är något annat än totalt hyckleri.
Icke desto mindre är det intressant att det slutliga skälet till att hon får sparken inte är den där förkastliga "bögighets"-slängen, utan att hon kallat Marcus Birro för judehatare. Jag har inte hittat någon annan information om detta (okej, jag har inte letat särskilt länge) än att hennes enda bevekelsegrund tycks vara att bortförklara Birros kritik av henne själv (Zytomierska är alltså "av judisk härkomst" som Aftonbladet skriver - tänk att så många har så svårt med orden jude och judinna). Någon antisemitism på Birros blogg har jag inte sett (som sagt, jag brukar dock inte läsa den och har bara kollat in några sidor) och det är förstås inte bra att missbruka antisemitismbegreppet i egna syften, så som Zytomierska tycks ha gjort.
Men naturligtvis har bloggare som inte är främmande för att ge utrymme för antisemitiska tankemönster på sina bloggar i sin tur använt saken i sina speciella syften. Bloggen Dumheterna, som jag berört här och här, förklarar direkt Zytomierskas beteende med att det är betecknande för "den krets (hon) rör (sig) i" - och detta är, utgår bloggskribenten ifrån, en krets av judar. Särskilt förkastliga judar som beter sig fräckt:

Ni kanske inte är respresentativa för judar varken i Sverige eller annorstädes men ni ger en synnerligen fadd eftersmak och detta är något ni borde betänka istället för att tro att ni kommer undan med vad som helst bara för att ni är just judar.
Är det någon som sprider hat så är det sånna där som Katrin Zytomierska. Underhållande också att se när Birro och Zytomierska tävlar om vem som är mest jude och alltså minst mottaglig för kritik. Med denna arrogans är det inte konstigt att världen ser ut som den gör.

Judars arrogans förstör hela världen, tycks det som. Intressant också att Dumheterna (ett synnerligen passande namn på bloggen) utgår från att Marcus Birro är jude. Är han det? Vad som framgår av Aftonbladets artikel är att han har släktingar som har suttit i koncentrationsläger och att han tycks ange detta som någon slags alibi mot antisemitism. Som sagt, nu har jag inte sett något som helst "bevis" för att Birro skulle vara antisemit, jag är inte alls ute efter att misstänkliggöra honom och det är självklart upprörande att bli anklagad på det sätt Birro blivit. Men att någon har släktingar som suttit i koncentrationsläger är givetvis inte något som automatiskt innebär att denne någon är jude. Släktingarna kan ha varit politiskt oppositionella, s k "asociala", romer, homosexuella e dyl. Och nej, det är faktisk inte så enkelt som att denne någon är immun mot antisemitiska tankemönster bara för att släktingar förföljts av nazister/fascister (oavsett vad vissa tror). Antisemitism är ett djupt liggande kulturellt och politiskt problem, inte något som koncentrationslägrets fasor en gång för alla gjort alla rättänkande människor immuna mot - inte ens, nödvändigtvis, om de har släktingar som själva bevittnat dem. Tyvärr.
Även Jinge - vars blogg och dess antisemitiska innehåll jag bl a skrivit om här, här och här - använder sig av den här historien. Inte oväntat passar han på att sätta sig på den gamle käpphästen "man får inte kritisera Israel" (enligt mottot att om staten Israel inte är på tapeten så får man se till att sätta dit den):

Det framgår inte vad Birro eventuellt skulle ha sagt för elakheter om judar, om inte bisatsen att judar styr för mycket är ett citat av Birro. Annars kan jag konstatera att ordet – antisemitism troligen måste vara det mest missbrukade ordet i det svenska språket. Som bekant så används det så fort någon människa kritiserar Israel, och även om det rör sig om en fullt berättigad och adekvat kritik.

Jag skrev nyligen i en kommentar på någon annans blogg att jag anser Jinge vara en ren antisemit - en stämpel som jag tidigare inte velat sätta på honom, och som jag nu vill ta tillbaka igen. Det var dumt av mig att skriva så & jag har raderat kommentaren. Jag kan inte skåda in i Jinges medvetande och tycker egentligen att det han uttrycker framför allt är en skriande brist på konsekvens i sin föregivna antirasism. Hur som helst åtgärdas inte problemet med antisemitiska tankemönster genom att man identifierar "antisemiter" och tystar dem - utan att man lär sig identifiera just dessa tankemönster, oavsett var de dyker upp. De är, som Henrik Bachner skriver i sitt efterord till pocketutgåvan av Återkomsten (2004), "historiskt och kulturellt betingade och reproduceras sannolikt ofta omedvetet. De behöver således inte bottna i en personlig motvilja mot judar." (s. 578)

Uppdatering: Okej, det visade sig faktiskt finnas något annat än bara ilska över att ha kritiserats bakom Zytomierskas anklagelse. Birro har skrivit ett blogginlägg om Schulmans (Katrin var tidigare gift med en av Schulmanbröderna tydligen) med den ärligt talat fullständigt vidriga titeln "Elitism-Judaism Hatar Med En Bödels Brist På Empati". Han har skrivit en hel del om Schulmans verkar det som och det är tröttsamt att läsa allt - den där typen av munhuggning mellan mediakändisar är inte ens en hundradel så intressant att ta del av som de tror. Men att en person som aspirerar på att ingå i vår kulturella parnass vräker ur sig något sådant som "Elitism-Judaism" när han blir angripen av folk som råkar vara judar(?) (och sedan skyller på dem istället för på sitt eget dåliga omdöme), det är helt enkelt inte okej.
Och...vad gäller Jinge, alltså. Det är t o m ännu värre ställt där än vad jag trodde. Läs detta och detta så förstår ni vad jag menar (såvida ni inte tillhör den grupp människor som avfärdar allt som kommer från "Israelvänners" (OBS! kodord) håll som någon slags lögner eller propaganda).

Lite till om Durban

Apropå detta, detta, detta och detta.

Ni kan höra en intervju med den svenske regeringsdelegaten Jonas Sundberg, live från Durban 2001, genom att klicka HÄR.

Ni kan läsa en principförklaring från den antirasistiska organisationen Magenta Foundation, som är underskriven av 98 olika NGO:er och som är inriktad på att undvika att historien ska upprepa sig - klicka HÄR. Brödtexten:

In 2001, more than three thousand people participated in the Non-Governmental Forum of the United Nations third World Conference against Racism, Discrimination, Xenophobia and Related Intolerance (WCAR) to chart a course for future generations to eradicate racism, discrimination and intolerance. Participants pledged to adhere to established international human rights standards and operate with transparency and respect for democratic discourse.Many civil society representatives were disappointed, when the NGO process, which raised the profile of important contemporary racism problems and the historic wounds of slavery and discrimination, was discredited. UN High Commissioner for Human Rights Mary Robinson spoke out against what she called the "hateful, even racist" antisemitic atmosphere that plagued the NGO forum.She refused to commend it to governments for their consideration. Leading international human rights organizations called some of the human rights language in the declaration inaccurate, inappropriate and even counterproductive. They regretted that progress on vital issues such as discrimination against Roma and caste discrimination was thereby diminished.
Observers were shocked by violations of procedure in the preparatory and drafting processes, the racist treatment including violence, exclusion, and intimidation against Jewish participants, and the misuse of human rights terminology in the document related to the Israeli-Palestinian conflict.

With a few notable exceptions, the vast majority of groups was silent or refused to speak out. In the years since, many have reflected that the result was a regrettable vacuum of moral leadership.

The organizations below pledge to reject hatred and incitement in all its forms, including antisemitism, to learn from the shortcomings of the 2001 WCAR, and to work together in a spirit of mutual respect.

En lista på fem punkter följer, varav nr 3 & 4 lyder:

3. (T)he global effort to eradicate racism cannot be advanced by branding whole peoples with a stigma of ultimate evil, fomenting hateful stereotyping in the name of human rights.
4. The UN and its human rights fora must not serve as a vehicle for any form of racism, including antisemitism, and must bar incitement to hatred against any group in the guise of criticism of a particular government. We pledge to prevent this from happening again.


Vissa anser att man istället bör bojkotta hela Durban II-konferensen (som kommer att äga rum i Geneve, inte Durban, men ändå är mest känd som Durban II). Den som läser tyska kan läsa om saken i den tyska vänsterpublikationen Jungle World (den tyska vänstern har en betydligt mer seriös och nyanserad bild av hela problemkomplexet antisemitism-antisionism, men rubriken till texten är lite egendomlig, minst sagt). Den som vill gå direkt till att läsa uppropet kan klicka HÄR. Bland de som skrivit under finns namn som historikern Benny Morris och författarna Ralph Giordano och Peter Schneider. Man kan om man vill också underteckna uppropet själv.

Ett groteskt ps: Mary Robinsom blev tagen på orden när hon under Durbankonferensen utbrast "I am a Jew" som respons på antisemitiska flygblad. I alla fall av okänd skribent på sajten Mid-East Realities. MARY ROBINSON COMES OUT JEWISH utropar hen, och fortsätter: Talk about humiliation. When the U.N.'s top human rights official was in occupied Palestine last year her car was shot at by Israeli settlers -- the Israeli army doing nothing to stop them. Now we learn that the very same Mary Robinson is herself Jewish and has been using her position to head off the urgently needed world censorship of Israel for its racist and apartheid-like policies.
/---/
The problem is not that she is Jewish. The problem is that she has not revealed this in the past and that she can now be understandably accused of having a personal "conflict of interest" because of the way she has conducted herself and especially because she has been leading the charge to prevent Israel being vilified at the Durban Conference as so many others think is both fitting and necessary.

Uppdatering: Bultens desperata ifrågasättande av förekomsten av antisemitism på konferensen har nu tagit sig nya höjder. För det första tycker han det är nåt skumt med att kalla Sundberg "regeringsdelegat" när han inte var någon regeringsmedlem eller ingick i regeringens stab av tjänstemän. Att man inte behövde vara regeringsmedlem eller ha direkt anknytning till regeringen för att ingå i regeringsdelegationen har Bulten inte förstått.
Men det skummaste av allt är förstås att Sundberg, enligt vad Bulten luskat ut, medverkat i form av projektledare på EXPO - och dessutom har tentakler in till Svenska kommittén mot antisemitism. (Ja, han skriver faktiskt så - tentakler.) "Sålunda är vi tillbaka där vi började och vi kan därför inte utesluta att fördömandet av 'antisemitism' på Durbankonferensen i Folkradiointervjun kan ha grundat sig i ett pläderande av lösning av Palestinaproblematiken i form av en enstatslösning", skriver han. Ja. Det gör han faktiskt. Detta är alltså en kille som är högst respekterad av en hel del inom vänsterbloggosfären. Broderskaparen och statsvetaren Ulf Bjereld länkar t ex till honom. Bulten förnekar alltså att skanderande av "Kill the Jews!", utdelandet av Sions vises protokoll (ett antijudiskt hetsverk likväl som Mein Kampf, men Bulten & co har förstås helt riktat in sig på den eventuella förekomsten av sistnämnda), hotande av judiska NGO-delegater, utdelande av flygblad med budskapet att det hade varit bättre om Hitler vunnit kriget, prydande av konferenssalar med antisemitiska bildkonstverk (där judar har kroknäsor, huggtänder etc om man ska döma av bilderna på den här sidan) etc skulle ha med antisemitism att göra (för honom handlar det istället om helt normal "kritik av Israel" eller "pläderande för en enstatslösning"). Alternativt menar han att det inte är något att hetsa upp sig över, såvida man inte har något skumt politiskt motiv för det, såsom att ifrågasätta idén om upplösandet av Israel som en judisk stat (något som i Bultens värld tydligen är mycket ovanligt, och som gör den som är bärare av dylika ifrågasättanden totalt otillförlitlig i hans ögon). Han avslutar med en "liten fundering" om huruvida det kan vara så att EXPOs eller SKMA:s tentakler kan ha nått även Sakine & mig ("huruvida det är SKMA eller EXPO som varit Charlotte och Sakine behjälpliga med att lägga ut sitt arkivmaterial på den aktuella websidan"). För isåfall är vi ju också delar av den stora judiska, förlåt sionistiska, sammansvärjningen. Nej, det där sistnämnda är inget citat. Han skriver det inte rent ut. Bara nästan.
Ursäkta mig, jag tror jag måste gå in på toaletten och spy lite.

Uppdatering 2: Bulten klarar inte diskussionen längre, vilket i och för sig är ganska skönt men för det med sig att han tar bort mina kommentarer på sin blogg. Det är han förstås i sin fulla rätt att göra. Men jag får väl lägga in min sista här istället då:

Ännu fler röster om Durban på nätet, bara för dig Bulten:

"Some of the Jewish delegates are hiding their accreditation badge because it identifies them as from Israel or as Jewish. Some are considering leaving Durban altogether."


"The incidents are too numerous to count, activists say.
On the grounds of the U.N. conference itself, the Arab Lawyers Union distributed pamphlets filled with grotesque caricatures of hook-nosed Jews depicted as Nazis, spearing Palestinian children, dripping blood from their fangs, with missiles bulging from their eyes or with pots of money nearby. Attempts to have the group's U.N. accreditation revoked were refused."


"For me, having experienced the horrors of the Holocaust first hand, this was the most sickening
and unabashed display of hate for Jews I had seen since the Nazi period."

"...there was horrible anti-Semitism present - particularly in some of the NGO discussions. A number people came to me and said they've never been so hurt or so harassed or been so blatantly faced with an anti-Semitism."

Detta handlar inte om att flera källor skriver av samma stycken. Det handlar om att flera olika röster berättar om samma saker. Något helt annat.

Uppdatering ännu en gång: Bulten lät denna kommentaren stå kvar på sin blogg i alla fall (efter att ha tagit bort en annan), tack för det. Han kallar det för länkar till "3 propagandaartiklar och en BBC-intervju med en, som av diverse orsaker, var missnöjd med slutresolutionen från Durban." Att någon skulle kunna intressera sig för att ta upp antisemitismen på konferensen av andra skäl än att vilja använda den i eget politiskt syfte föresvävar inte Bulten. Inte heller att så många mer eller mindre samstämmiga röster bildar en rätt tydlig bild av vad som hände, oavsett talarnas politiska hållningar (som faktiskt, om man räknar in alla jag tagit upp i mina två postningar om detta, torde skilja sig åt rätt rejält).

Den vidriga reaktionen

Man tror knappt det är sant. Men efter gårdagens postning har signaturen Paolo Pissoffi skrivit ett inlägg med anledning av den bisarra diskussion som följde på bloggen Motbilder. Herr Pissoffis reaktion på Hampus vredesmål över att jag ifrågasatt hans nonchalanta attityd gentemot det som skedde under Durbankonferensen 2001 (fysiska och verbala hot mot judar, talkörer som skanderar "Kill the Jews", utdelande av Sions vises protokoll, flygblad som talar om att om Hitler vunnit kriget hade vi sluppit Israel etc) - är att anklaga västvärlden för en "ensidig fixering vid antisemitism" och att i princip upprepa den slitna klyschan att "kritik av Israel fördöms som antisemitism eftersom det är Israelvännerna som styr debatten"* (uppenbarligen tycker herr Pissoffi då tydligen att de incidenter som räknades upp i min postning och som jag räknar upp i parentesen ovan är legitim "kritik av Israel" - eller på vilket sätt är den argumentationen annars relevant i detta fall?).
Problemet är inte att alla andra typer av rasism tolereras medan antisemitism fördöms. Reaktioner som Hampus, Bultens & Pissoffis skvallrar om ett fullständigt motsatt förhållande. Nu är deras reaktion tack och lov kanske inte betecknande för samhällets attityder i stort, men den är alltför vanlig på vänsterkanten. Samtidigt intygar dessa personer vanligtvis naturligtvis att antisemitism självklart ska fördömas där det förekommer - problemet är bara att i deras ögon förekommer det ju aldrig. Samtidigt vittnar judar om att de utsätts för det gång på gång.
Och vi som försöker vara observanta på det angrips från vänster istället för att stöttas.

* Detta är alltså inte ett exakt citat utan min sammanfattning av vad Pissoffi skriver. Eftersom detta (naturligtvis) vänds emot mig så återger jag istället ordagrant en del av postningen. Pissoffi skriver att

"ett mycket allvarligt problem, och något som jag själv har påpekat många gångar, är det faktum att prioriterandet av anti-semitismen framför andra 'rasismer' är livsfarlig. Man tar det dessutom ur sitt historiska sammanhang och placerar det i det nutida. Man förminskar världens övriga problem. När dessutom Israel-vännerna använder anti-semitism-kortet i försvarandet av Israels politik gör man sig skyldig till väldigt allvarliga misstag: man trivialiserar anti-semitismen. Man förminskar anti-semitismen. Dessutom skulle man ge anti-semitismen en form av alibi, om det vore så att Israel-kritiken verkligen handlade om anti-semitism."

Det finns knappast särskilt många andra sätt att tolka detta än den tolkning jag gjort. Möjligen skulle man också kunna göra tolkningen att Pissoffi menar att trivialiseringen av det som hände i Durban, så som man kan se det hos Hampus & Bulten, är "Israelvännernas" fel. Intressant slutledning förvisso men....

Förnekelsen II

Vad är det egentligen som är viktigt i en text?
För ett par veckor sedan skrev Sakine Madon en ledarkrönika i Expressen på temat Durban 2001 och den kommande uppföljaren. Hon inledde såhär:

Bara några dagar före 11 september 2001 utvecklades en FN-konferens - "Durbankonferensen mot rasism, rasdiskriminering och främlingsfientlighet" - till en freak show.
Mein Kampf och konspirationsböcker delades ut, det skreks "död åt judarna" på den inledande NGO-konferensen och människor hotades.
Man skulle kunna tro att rasistiska extremister plötsligt dök upp och sabbade för flower-power-människor i batikkläder. Men nej, rasismen kom inifrån och legitimerades av arrangörerna.

Vad är det huvudsakliga budskapet i dessa rader? Ja, jag och de flesta med mig är nog överens om att vad de talar om är först och främst att det absurt nog förekom antisemitiska, antidemokratiska och verbalt våldsamma inslag på internationell FN-ledd konferens mot rasism 2001 - och, för det andra, att konferensens arrangörer inte markerade mot detta.
Men när Bulten i Bo tar sig an texten är det bara ett inslag i den han koncentrerar sig på. Han skriver en bloggpostning med titeln

"Mein Kampf delades ut på FN-konferensen i Durban" - sant eller skröna?

och återger samma inledning som såhär:

Bara några dagar före 11 september 2001 utvecklades en FN-konferens - "Durbankonferensen mot rasism, rasdiskriminering och främlingsfientlighet" - till en freak show. Mein Kampf ... delades ut, ... på den inledande NGO-konferensen ....

I kommentarsfältet till Sakines uppföljande bloggpostning om sin krönika skjuter Bulten också enbart in sig på förekomsten av Mein Kampf under NGO-konferensen. Han frikopplar den helt från det Sakines mening i övrigt berättar om - konspirationslitteratur och hot mot judar - och lyckas få in en släng mot Israel och ett försvar för förintelseförnekares åsikts- och yttrandefrihet i sin i övrigt skenbart av den heliga dårens oskuldsfullhet betecknade kommentar:

Jag kan inte riktigt begripa detta. Det borde väl ligga i yttrandefrihetens natur att NGO-organisationer har rätten att sälja vilken litteratur man önskar på detta inledande möte som inte var (vad jag förstår) en direkt FN-aktivitet.
Om jag vill läsa in mig på nazismens ideologi för att kunna förstå och bemöta den, är ju "Mein Kampf" ett relevant verk.
Det skulle vidasre inte förvåna mig om det även såldes böcker med innehåll av bl.a. instruktionsanvisningar i hur man etniskt rensar ett land som man har för avsikt ta över, Bibeln kallas visst den boken.
Hot om indragen ytrrandefrihet vill jag minnas att EU var på väg att genomföra för något år sen under det tyska ordförandeskapet, det var visst några historiska händelser som det skulle bli lag på att man måste tro på dem. Sverige svarade visst med att man ansåg att lagen om hets mot folkgrupp redan täckte upp detta påbud, och några veckor senare fick användes skattebetalarnas pengar till att köpa ut en Stockholmsk lärare för att han hävdade för låga siffror för förintelsens offer.

Därefter övergår han till att anklaga Sakine för ovederhäftighet då hon inte kan ange exakt vilken/vilka NGO(s) som delade ut Mein Kampf och i vilket syfte. Sakine svarar med att ange länkar till texter om konferensen som bekräftar den övergripande bild hon givit. Jag ämnar citera ur ett par av dessa länkar och låta dem ingå i min arsenal av källor som ger en samstämmig bild av den antisemitism som förekom på konferensen - med eller utan Mein Kampf. Först och främst anger Sakine Helene Lööws betraktelse över konferensen. Lööw deltog i den svenska regeringsdelegationen, och skrev om sina intryck i SKMA:s nyhetsbrev från november 2001:

Källa nr 1 - En grupp demonstranter omgivna av blåklädda polismän skriker antisemitiska slagord och viftar med plakat med texter som ”the absolute power is hidden behind Bush” och ”take Zionism out of people”. Platsen är konferenscentret ICC i Durban, Sydafrika september 2001, där FN:s världskonferens mot rasism pågår. Demonstranterna står direkt utanför ingången till konferensens huvudcentrum – de är ackrediterade att få delta i den samtidigt pågående världskonferensen för NGO:s (Non Governmental Organizations). Den världskonferens som skulle bli FN:s stora manifestation mot rasism, främlingsfientlighet och andra former av intolerans, blev i stället en tummelplats för antisemitism, rasism och hat.
/---/
Förhandlingarna om NGO-konferensens slutdokument var minst sagt kaotiska och hätska. På NGO-forum tilläts vidare distributionen av antisemitisk litteratur, flygblad, t-shirts och utställningar av antisemitisk ”konst”.
/---/
Det var inte bara vid NGO-konferensen som antisemitiska övertoner förekom – i en rad stora demonstrationer i anslutning till konferensen, förekom antisemitiska banderoller, flygblad och vid en stor demonstration, som från början gällde protester mot privatisering och globalisering, men som kom att tas över av aktivister, skanderade talkörer bakom antisemitiska banderoller ”Kill the Jews”, ”Kill the Americans”.
Även vid regeringskonferensen gjorde sig antisemitismen hörd. I plenarsalen talade ministrar från arabstater om de forna ”sionistiska” kolonialmakterna – och jublet ville aldrig ta slut från delar av NGO läktaren. I många av talen av arabiska och afrikanska ministrar förekom förringande uttalanden om Förintelsen. Meningar som ”ett visst folkslag lär ha utrotats i Europa under förra århundradet – och de fick kompensation”, var ett vanligt inlägg i restitutionsfrågan rörande slaveriet. För övrigt var det i stort sett endast det transatlantiska slaveriet som diskuterades. Det fanns givetvis talare från de här delarna av världen som avvek och protesterade, men deras röster drunknade. Kontentan av de stämningar som piskades upp i Durban var att allt ont i världen, allt lidande är judarna, européerna och amerikanerna skyldiga till.

Källa nr 2, ett uttalande av representanter för fyra olika svenska NGO-er (Rädda barnen, Svenska FN-förbundet, Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter & Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter) - Vi, fyra svenska organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, har reagerat med avsky mot de antisemitiska yttringar som har fått en framträdande plats under det NGO Forum i Durban, Sydafrika, som föregick den nu pågående Världskonferensen mot rasism. Det slutdokument från NGO-konferensen som igår överlämnades till FN:s Högkommissarie Mary Robinson är oacceptabelt för oss. Tyvärr har våra möjligheter att påverka innehållet varit näst intill obefintliga.
Tillsammans med tusentals andra organisationer kom vi till Durban med en förhoppning om att kunna arbeta fram ett framåtblickande och effektivt påtryckningsmedel och arbetsinstrument i den globala och nationella kampen mot rasism. Istället kom de positiva resultaten från NGO Forum att till stor del överskuggas av extrema och antisemitiska stämningar. Till exempel förekom judekarikatyrer i bokstånden på området. I så kallade antirasistiska demonstrationer skanderades ”Kill the Jews” utan att någon på allvar försökte stoppa det. Runt demonstrationståget distribuerades ökända antisemitiska skrifter och flygblad. Dessa stämningar fick också genomslag i det förslag till slutdokument som lades fram sista dagen under konferensen. Detta var något som vi i det längsta inte trodde skulle hända.
Dokumenten jämställer till exempel Israel med Sydafrikas tidigare apartheidregim, sionism likställs med rasism. I det slutdokument som presenterades igår har liknelsen omformulerats. Nu förklarar man staten Israel som rasistisk. Istället för att, som sig bör rikta en uppmaning till alla världens stater att respektera de mänskliga rättigheterna har särskilt en enskild stat pekats ut som rasistisk. Det ordval som då används är ägnat att föra tankarna till nazismens antisemitiska förföljelser och folkmord. Vi protesterar starkt mot det språkbruk som används och det sätt på vilket begrepp som folkmord, etnisk rensning och apartheid missbrukas i dokumenten. Det är respektlöst och går helt emot syftet med en världskonferens mot rasism.
Det vi har bevittnat i Durban under den senaste veckan kan paradoxalt nog öppna dörrarna för ökad antisemitism.
I det uttalande som vi, tillsammans med ett stort antal Öst- och Centraleuropeiska organisationer, har antagit framför vi också vårt missnöje med arbetsprocessen som varit oklar, med ständigt ändrade rutiner och begränsade möjligheter till fria diskussioner. Det existerar ingen konsensus kring slutdokumentet och det kan därför inte anses som antaget av NGO-Forum. Dokumentet innehåller många bra och konkreta förslag och skrivningar, som skulle kunna leda kampen mot främlingsfientlighet och rasism framåt men det förlorar tyvärr en stor del av sin legitimitet genom de odemokratiska arbetsmetoderna och sitt antisemitiska innehåll. Vi ställer oss därför inte bakom detta dokument.
Det negativa resultatet av NGO Forum gör det än viktigare att vi som frivilligorganisationer fortsätter att arbeta tillsammans, såväl internationellt som nationellt, med att driva frågor kring rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. Låt konferensen vara en påminnelse för oss alla om att vi ständigt måste vara på vår vakt mot rasistiska yttringar. Ingen miljö är fri från rasism – inte ens en antirasistisk världskonferens.

Den tredje källan är en artikel av franske filosofen Pascal Bruckner, vilken faktiskt innehåller en hänvisning till att Mein Kampf delades ut under konferensen - Anti-Semitic cartoons were circulated, copies of "Mein Kampf" and the "Protocols of the Elders of Zion" were handed out. Beneath a photo of Hitler were the words that Israel would never have existed and the Palestinians would never have had to spill their blood if he had been victorious. A number of delegates were physically threatened, there were calls of "Death to Jews".

Här skriver Bulten den bloggpostning jag hänvisade till längre upp. Det är fortfarande bara själva förekomsten av Mein Kampf som intresserar honom; alla övriga hänvisningar till den hatiska stämningen och de antisemitiska yttringarna under konferensen struntar han i att kommentera. Han har på Sakines uppmaning googlat på "Durban" i kombination med "Mein Kampf" och förvisso fått en del träffar - men "man kan snart konstatera att det bara handlar om propagandasiter och att det är tunnsått med referenser till nyhetsartiklar. Man kan också konstatera att fler av artiklarna är avskrifter av varandra", hävdar han. Pascal Bruckner avfärdas som källa - för han är ju konservativ och ställer sig bakom invasionen av Irak. Bulten består oss själv med tre "källor" angående Durban som inte nämner Mein Kampf och som därför skulle bidra till att diskvalificera Sakines uppgifter. Den första är en artikel av Per Ahlmark, vilken i sin tur bygger på ett tal Ahlmark höll i Stockholms stora synagoga den femte september 2001 och inte på något sätt ger intryck av att Ahlmark själv skulle ha besökt Durban. Den andra är en artikel på Simon Wiesenthal Centers nätsajt - en artikel från den 15/8 2001, som alltså är skriven före konferensen och som inte heller handlar om vad som utspelade sig under den. Den tredje är en helt ospecifik hänvisning till Daniel Pipes och, via dennes hemsida, en artikel som inte handlar specifikt om Durban 2001.
Därpå finner Bulten en artikel från Jerusalem Post som är daterad 3/9 2001 och som innehåller följande meningar: "'We saw an NGO document that would have made Goebbels happy,' Samuel said. 'And now it is clear that we are going to see, at the end of the government conference, resolutions that can be called the UN's Mein Kampf.'" Av detta sluter sig herr Bult till att påståendet om att Mein Kampf delades ut på konferensen i själva verket är en vandringssägen som bygger på en slarvig läsning av just denna artikel. Och så hänvisar han till sin bloggkollega Hampus Eckerman, som ska ha "grävt vidare" i Durbanhistorien.
Den postning på Hampus Eckermans Motbilder, "Din vänliga kvartersblog", som Bulten hänvisar till bär den smaklöst raljerande rubriken "På FN:s konferens i Durban gasades judar och åts små barn". Hampus skjuter in sig dels på Sakines hävdande att konferensens antisemitism legitimerades av arrangörerna ("Arrangörerna? Så FN stod och legitimerade uttdelande av Mein Kampf och skrikande av 'Död åt judarna'?" raljerar han, och låtsas vara ur stånd att begripa vad Sakine menade med att rasismen legitimerades, vad som menas med ordet "legitimera"), dels - följande Bultens spår - på detta med förekomsten, eller frånvaron, av Mein Kampf på konferensen. Som om den eventuella frånvaron av Mein Kampf skulle innebära att ingen antisemitism förekom på konferensen. Sakine har "inte någon trovärdig källa alls för att detta ens ska ha skett. Hon hänvisar endast till att man söka på google samt till en artikel skriven sju år senare av en person som aldrig besökte konferensen. De som varit där tycks ha en helt annan bild", hävdar Hampus och bortser bekvämt från såväl Helene Lööw som de fyra svenska NGO-ernas uttalande. Istället citerar han den f d centerpartistiska riksdagsledamoten Lennart Bromander, som gav en positiv bild av konferensen och som även Sakine citerar i sin krönika som ett exempel på svensk blåögdhet.
"De som vill ha en mer sansad bild av Durban-konferensen kan titta på The Guardians specialsite.", skriver Hampus. Ja låt oss göra det. En av de artiklar man kan hitta där är Linda Grants "Hate-hate relationship. Toleration of anti-Jewish hatred can only undermine the Palestinian cause. " Artikeln är en rapport från konferensen och publicerad den 5/9 2001. Detta utgör min källa nr fyra -

Jews who have been active in movements such as Peace Now and Gush Shalom, engaged in what we hoped would be constructive debate about finding a just settlement between Israel and the Palestinians, have already come across some of the anti-Jewish racism which has been pervading the Durban racism conference all week.On Thursday, before the main conference started, members of organisations such as the UK based Holocaust Education Trust, which does anti-racist work in British schools, reported harassment from pro-Palestinian delegates; on Friday, a press conference held to address the concerns of Jewish members of NGOs was broken up by pro-Palestinian demonstrators, while ANC MP Pallo Jordan described the disruption of a discussion on anti-semitism in which he was taking part as "disgraceful". On Saturday, Mary Robinson was booed in a meeting in which she spoke of the Holocaust.Iran has objected to the conference dealing with anti-semitism at all, on the grounds that it is "not a contemporary form of racism" - that is, it doesn't exist, which may be news to the terrified Iranian Jews whom I met there in 1997, huddled behind the locked gates of their synagogue. Or my own family, when, at the stone-setting ceremony for my mother at a Bournemouth cemetery last year, the prayers were drowned out by a gang of teenage boys screaming "Die, fucking Jews, die". At the conference, the ground is littered with leaflets depicting crude, Nazi-era cartoons of Jews with hook noses and bloody talons, clutching money.

Nu uppdaterar Sakine sin postning med en länk till en årsrapport från Stephen Roth Institute for the Study of Contemporary Antisemitism and Rasism, och en hänvisning till att en av institutets medarbetare, Dina Porat, som själv varit närvarande, bekräftade uppgiften om Mein Kampf.
Källa nr fem är alltså själva institutets årsrapport - The Durban conference, originally assembled to address acute world problems of discrimination, xenophobia and intolerance, was transformed into a wholesale attack on Israel and the Jewish people. During street parades, demonstrators carried banners equating Zionism with all evil, and in particular, racism and apartheid. The Protocols of the Elders of Zion, Mein Kampf and similar materials depicting modern blood libels and abhorrent images of Jews were distributed freely, and Jewish NGO delegates were physically threatened.

Bulten svarar med en ny postning,

Nya turer i "Mein Kampf"-affären.

Nu är det Dina Porats bekräftande som Bulten gör till det centrala, det som allting hänger på. Man kan inte hitta någon artikel på nätet där Porat beskriver förekomsten av Mein Kampf på konferensen, klagar han. Inte ens i en debattartikel i Haaretz, där Porat kritiserar "den påstådda antisemitismen" på konferensen nämns Mein Kampf. Att artikeln "What makes an anti-Semite" inte specifikt eller ens i första hand handlar om Durban 2001 bryr sig Bulten inte om att nämna. Nej, han går vidare och underkänner Porat som källa och som trovärdig akademiker överhuvudtaget - något han gör med en lätthet och vårdslöshet som borde få varje professor att känna sig svimfärdig, men som för Bulten är vardagsmat i den dagliga kampen att förneka antisemitism.

Om någon fortfarande tvivlar så bifogar jag här ytterligare källor angående antisemitismen vid konferensen i Durban 2001:

Källa nr sex, "Open letter to the organisers of the Non Governmental Organisations Forum of the World Conference against Racism" -

To our great dismay the undersigned Dutch NGOs affirm that not all the participants of the NGO Forum have been treated in a respectful manner. In our opinion this is a flagrant breach of the principles that should guide a meeting of this nature.

The human and political tragedy that is unfolding in Israel and the Palestinian territories is beyond our comprehension. While we fully understand the emotions of people who feel involved with one of the two parties in this conflict, it is incomprehensible that such emotions should be translated into expressions of anti-Semitism and hate-speech.

We appeal to the organisers of the NGO forum to openly distance themselves from incidents of this nature, which occurred during the NGO Forum.

We believe that there is no place for anti-Semitism or related forms of intolerance at a World Conference against Racism.

Signing organisations / De brief is ondertekend door:
De Landelijke Vereniging van Antidiscriminatie Bureaus en Meldpunten
LBR (Landelijk Bureau ter bestrijding van Rassendiscriminatie)
RADAR (Rotterdamse Anti Discriminatie Actie Raad)
Stichting Magenta
Vrouwenbond FNV

Källa nr sju är ett tal hållet av advokat Erika Harriford under ett möte i Paris i december 2001 där Durbankonferensen diskuterades - I was appalled at the level of Anti-Semitism by the NGO community, and was even more appalled by the fact that the individuals most critical of Zionism and Judaism , never recognized their own Anti-Semitism. Accusations of the caucus being controlled by Jewish members were rampant. I was even asked – to my face- whether I had been paid to be a member of the caucus.

Källa nr åtta är, återigen, en artikel ur The Guardian och detta till på köpet en nyhetsartikel från 31/8 2008 - A pamphlet distributed at the United Nations anti-racism conference in South Africa equating the Star of David with a swastika has prompted the UN human rights commissioner, Mary Robinson, to declare at an official dinner: "I am a Jew".

The former president of Ireland, who is a practising Roman Catholic, spoke in response to a cartoon distributed by the Arab Lawyers' Union in advance of the conference, which opens today.

"When I see something like this, I am a Jew," she said.

/---/

Jewish delegates at the conference say that the protests and hate literature go beyond the criticism of Zionism, which led Washington to downgrade its delegation, and are virulently anti-semitic.

The police have had to protect Jews distributing leaflets at the conference. Protesters against Israel disrupted meetings at which Jews who were not Israelis were speaking.

Pallo Jordan, a prominent MP for the African National Congress, described the disruption of a discussion on anti-semitism in which he was taking part as "disgraceful".

/---/

A press conference given by a coalition of Jewish groups was brought to a halt by a group of Iranian women who shouted down the speakers. One protester shouted: "Six million dead and you are holding the world hostage."

The protest finally ended with the Jewish delegates singing John Lennon's Give Peace a Chance and their detractors chanting "Zionism is apartheid".

Karen Pollock, a representative of the British Board of Jewish Deputies, said that a number of disparate Jewish groups which had had no contact before the conference had been forced into a caucus to protect themselves.

"We felt we had to show solidarity. Not only have we been intimidated, but no official has stepped in to stop it," she said. "I never expected the hostility I've been confronted with. This says I don't have the right to express myself."

Det finns betydligt fler källor jag skulle kunna ange. Men om man ser det som en livsuppgift att förneka varje yttring av antisemitism för att istället vända allting till "befogad kritik av Israel" e dyl så finns det förstås inga fakta eller källor i världen som kan övertyga

Förnekelsen I

Min senaste inledare i Fria Tidningen handlar om antisemitism och förnekandet av förekomsten av densamma. En förnekelse som kan ta sig både absurda och skrämmande uttryck.
Den insändare i Barometern jag hänvisar till i textens början har sin egen, bisarra historia - förutom den bisarra historia den i sig berättar om. Dagen efter det att jag skrivit min text dök det upp en artikel i Kalmar Läns Tidning som hävdade att personen bakom insändaren inte fanns, och att den incident som beskrivs (en överförfriskad man kastar urin och skriker "Judejävlar" mot läktaren under en fotbollsmatch) aldrig ägt rum. Men det dröjde inte länge innan dess att en ny artikel dök upp, i vilken insändarskribenten som nyss antogs inte existera uttalar sig och bekräftar händelseförloppet på nytt. Han visade sig vara anställd på ett vaktbolag och inte, som jag och andra med mig uppfattat det som, brandman. Inte långt därefter försvann den förnekande artikeln från nätet.
Dagen därpå var även själva insändaren borta från nätet. Jag kontaktade Barometerns nätredaktör för att få ett begrepp om hur detta skulle tolkas. Var det hela trots allt ett falsarium? Redaktör Johansson meddelade att insändaren tagits bort på skribentens egen begäran, och att det inte skulle tolkas som att ifrågasättandet av den incident insändaren beskrev var rätt ute. Jag fick telefonnumret till debattredaktören som också hon talade om att insändarskribenten själv propsat på att texten skulle tas bort. Han hade nämligen "mötts av reaktioner som han inte kunnat tänka sig". Exakt vad detta var för reaktioner ville hon naturligtvis inte gå in på. Men hon underströk att det inte fanns någon anledning att ifrågasätta sanningshalten i insändartexten.
Det hela är både mystiskt och obehagligt. Men att uttryck för judehat ifrågasätts, och att den som talar om dem smutskastas, är tyvärr nog så vanligt. Vanligtvis handlar det dock om mindre brutala uttryck. Och smutskastningen, eller ifrågasättandet, brukar inte få den typ av resultat man kan skymta här.

En som ägnar oerhörda mängder energi och tankearbete åt att förneka uttryck för judehat är bloggaren Bulten i Bo. De senaste veckorna har han och hans bloggkompis Hampus Eckerman ägnat sig åt att förneka den väldokumenterade antisemitismen vid det "antirasistiska" NGO-mötet under FN-konferensen i Durban 2001. Mer om detta imorgon.

We are not amused

Det finns många faror i den snarlika retoriken mellan höger och vänster. Hur ska väljarna egentligen kunna se skillnaderna? Varför välja en ny regering som i grundläggande och principiella frågor lägger sig väldigt nära den sittande regeringen? Vad öppnar detta upp för när det gäller exempelvis ytterlighetspartier? Det börjar bli lite väl trångt i mitten.

Så skriver företrädare för fackförbunden Seko och Handels på DN Debatt idag. De pekar också på vikten av att få ihop ett samarbete mellan samtliga tre oppositionspartier. Ja, jag håller med och ansluter mig därmed till den grupp som är föga road av den igår presenterade s+mp-alliansen. Att den tänkta regeringskoalitionen inte riktigt förankrats i s-leden (kanske inte heller i mp-leden?) är förstås också bekymmersamt, men betecknande.
Möjligen kan man vara glad över att det i alla fall händer saker. Som när man lägger en treo i ett glas vatten så börjar det pysa, det fräser och bubblar på bland gräsrötter och i bloggosfären - där det redan inledda rosenkriget nu naturligtvis får nytt bränsle.
Mona & co anger v:s "bristande ansvarstagande" för ekonomin som skäl för att hålla dem utanför, och pekar på den nu pågående finanskrisen för att inskärpa vikten av att "ta ansvar för ekonomin". Men krisen visar ju snarare på vikten av mer vänsterpolitik. På att vi måste få ett slut på kommuner som placerar pengar, våra offentliga tillgångar, i aktier. På en pensionsuppgörelse som gör oss alla till spekulanter i ett ohållbart ekonomiskt system. Och hur var det nu, vad hände med Keynes egentligen?
Därmed inte sagt att v är den visionära kraft som har alla svar. Bristen på internationella visioner hos v är, t ex, beklämmande. Att vara glad över att mp övergett utträdeskravet i sin EU-politik är inte automatiskt att glädjas åt att de anpassat sig till den mittencentrifugala politiska normopatin. Miljöpartiet vill något med Europasamarbetet; där har v något att lära sig. Men mp har något att lära av v i sin ekonomiska politik. De kära miljömupparna (sorry Karin och andra) ser sig som en grönradikal kraft som "står över" (den "förlegade") vänster/högerdimensionen i politiken - men tar implicit ställning genom att anpassa sig till ett system där vänsterinriktade ekonomiska reformer är förbjudna. I kristider blir det, för vissa väldigt smärtsamt, tydligt att höger/vänsterdimensionen fortfarande spelar roll. Jag skulle vilja citera en kommentar i en diskussion om detta på Jimmy Sands blogg Strötankar och sentenser. Kommentatorn kallar sig "krigstid", vilket för tankarna till den i mitt tycke rätt osmakliga konfliktfetischismen inom den traditionella vänstern, men jag tycker att hen har rätt i sak när hen skriver att:

Man måste anta en viss position för att kunna kalla höger-vänster-distinktionen för “gammal och trött”. Det är, uppfattar jag det som, att utgå från att frågor om ägande och utjämningspolitik inte längre är relevanta. Okej för att det tillkommer nya dimensioner i politiska sammanhang i och med den tekniska utvecklingen och fördjupningen av miljöproblemen. Men innebär det att “gamla” frågor försvinner? Ett historiskt exempel: industrialiseringen ledde till ett omkastande av politiska problem och positioner när det gällde centrum-periferi-konflikter, men den upplöste dem knappast. Okej för att klassammansättningen i Sverige ser annorlunda ut idag än på 50-talet, men innebär det att det inte finns ojämlikheter?

Och svaret på frågorna är förstås "nej".


Läs också: Radar, Arvid Falk, Jonas Lundgren, SSK-bloggen, Danielssons lakejer.

Uppdatering: Medlemmar i SAP som vill protestera mot s+mp-grejen kan göra så genom att skriva på en protestlista på hemsidan http://namnlista.infoville.se/.
Få se hur långt den kommer.

Uppdatering lördag: Som ni säkert sett & hört har Sahlin gjort något av pudel, förmodligen under inflytande av partiets interna kritiker, och bjuder nu in Ohly till diskussioner. Bra. Bra jobbat, s-kritiker!

Fascinerande inblickar i sossarnas inre liv

En av de många roliga effekter som den politiska bloggosfären och nätkulturen i allmänhet har är att det öppnar upp sossefortet för allmän insyn. Ja litegrann i alla fall. Dess översta våningar förblir förstås slutna. Men här snackar vi om partiet med de fetaste piskorna, den tydligaste och mest välutvecklade munkavlekulturen med de snörrätaste leden. Jag menar, detta är ett parti vars representanter utan problem kan rösta på ett sätt i stadsdelsfullmäktige för att sedan köra en helt annan linje i samma fråga när den kommer upp i kommunfullmäktige - om de lokala partibossarna så bestämt. Visst generaliserar jag och överdriver litegrann. Men bara lite. Bilden av ett hårt disciplinerat parti är inte bara min, och även om det kanske ser annorlunda ut inifrån finns det en anledning till att vi härutanför har fått just den bilden. Det är en rätt stor grej att vi nu har ett gäng frisinnade sossar på nätet som öppet kör efter egen linje. Som inte alls känner behov av att dölja sina besvikelser när de tycker att partiet i stort tar fel beslut eller sänder fel signaler. Catti Ullström och Erik Laakso är två sådana sossar - sossar med egna huvuden och idéer och utan snitslade banor genom partiets karriärsvägar.
Just nu utspelar sig ett slags rosornas krig inom bloggosfären. Det är inte utan att den påminner om striden mellan "förnyare" och "traditionalister" inom vänsterpartiet för ett halvt dussin år sedan sådär. Fast förtecknen och maktbalansen inom partiet är helt annorlunda. Jag skulle dessutom vilja säga att de som här är "förnyare" ter sig helt väsensfrämmande i sin mittenorientering i alla fall för mig, som på den tiden var en av dem som spelade rollen av "högeravvikare" inom (v), liksom Jonas Morian nu gör inom (s). Jag förstår hans frustration över att bli brännmärkt med en beteckning han inte känner igen sig i. Men jag uppfattar honom ändå faktiskt samtidigt som, just, en högersosse - och ställer mig ofta frågande till hans faktiska politiska ställningstaganden.
Flera av de debatterande sossarna säger att striden som nu förs inte är ny. Jag får väl tro dem på orden. Men nytt är i alla fall att den förs så offentligt. Uppmaningar att "sluta med pajkastningen" eftersom den skadar partiet förkommer naturligtvis i den. Men jag undrar om det är så, att det som nu händer är till skada. Ja nu är jag själv inte sosse och ska kanske inte tala om för sossarna hur de ska hantera sina konflikter. Men nog tror jag att öppenhet och lite ideologiska bråk då och då bara är bra för svensk vänster i stort. Bara det att man faktiskt kan tycka olika inom (s) och visa fram det också skulle istället kunna ses som ett styrkebevis och uppmuntras istället för att lock ska läggas på. Ofrånkomligt är att vissa beter sig illa i den här typen av strider. Men det är svårare att bete sig illa och komma undan med det i en strid som till stor del utkämpas inför öppen ridå.
Kolla in: Bimpa, Sjölander, Bengt Silfverstrand (som skulle behöva gå en genuskurs), Elisabeth Sahlén Karlsson och andra bloggare man kan finna på portalen s-bloggar.

"Vi har inte diskuterat med dem"

Två riksdagsmotioner, som båda vill riva upp FRA-lagen och tillsätta en parlamentarisk utredning, har skrivits. Två saker finns att säga om detta.
Den första är att s och mp fortsätter mobba ut v, genom att inte ha inviterat dem att göra gemensam sak trots att man visste sig ha samma grundläggande inställning i frågan. "- Det här är en uppföljning av den uppgörelse vi hade med socialdemokraterna i Almedalen i somras. Då tyckte Lars Ohly att det var dåligt, men nu tycks de ha tänkt om. Men vi har inte diskuterat med dem, säger miljöpartiets språkrör Peter Eriksson till TT." Det Lars Ohly tyckte var dåligt, hördu Eriksson, var ju att bli lämnad utanför. Och nu lämnar ni honom utanför igen. Det är ogeneröst, barnsligt och illavarslande för livet efter nästa riksdagsval. Och det visar att man inte heller på oppositionssidan förmår se vad som faktiskt är viktigast: det partipolitiska spelet eller kampen mot en integritetskränkande och potentiellt farlig lagstiftning.
Den andra är att kampen mot FRA fortsätter, även utanför bloggosfären. Och det är bra. För trots att de femton punkter regeringen presenterat som preciseringar och förbättringar av lagen förvisso ter sig bra vid en första anblick så kvarstår, som många före mig konstaterat, en hel del frågetecken. Framför allt efter punkt nr fjorton, skulle jag vilja säga.

Som ett ps skulle jag vilja framföra önskemålet att slippa höra tjatet om "vanliga svenskar" framöver i FRA-diskussionen. Det är inte bara "vanliga svenskar" som kommunicerar med andra "vanliga svenskar" som behöver skydd undan integritetskränkningar och hotande övergrepp. Det är också lite ovanligare svenskar som kommunicerar mycket med folk utanför Sverige. Alla ska komma i åtnjutande av samma mänskliga rättigheter.

Läs också: Christian Engström, Kullenberg, Drottningsylt

Fruntimmersfotboll

Idag har jag sett LdB FC Malmö kicka AIK:s damröv med 1-0, trots omkringslirandet i regndyn. Vi var 417 pers som satt och frös på läktaren, glada för att vi var där. På Malmö idrottsplats. (Till skillnad från Stadion, där herrarna håller till.)
Man kan välja mellan två förhållningssätt. Antingen kan man sura och vara bitter för att damlaget är döpt efter och sponsras av ett företag som säljer skönhetsprodukter - sedan det sparkats ut ur MFF. Eller så kan man välja att bara precis supporta laget och försöka strunta i resten. Och eftersom det är värt sitt stöd så väljer jag det sistnämnda.
Men lite sur är jag ändå.

Bladen från munnen

Nu kommer de grundliga ifrågasättanden av vår rådande ekonomistiska överideologi i finanskrisens spår som jag och andra med mig väntat på. Det är Johan Ehrenberg som har några kreativa idéer i Aftonbladet och Carl Tham (oväntat!) som gisslar sitt eget parti på DN Debatt. Ingen av dem har väl egentligen något nytt att komma med utan det är klassisk vänsterpolitik som ventileras. Men att det inte är nytt behöver förstås inte betyda att det är fel. Vad jag saknar hos båda är dock en internationell utblick - kan vi lösa den här typen av problematik idag med hjälp av en nationell "stark stat"?
Hur som helst välkomnar jag båda röster. Det har länge funnits ett tabu mot det slags tänkande som Tham ger prov på, bra om det bryts. Hoppas att Sahlin & co också vågar sig på lite radikalitet. Men också att vi inte glömmer att det faktiskt även funnits goda skäl att ifrågasätta den "starka staten" i vissa av dess skepnader. För att inte tala om våra väldigt starka skäl att ifrågasätta nationalstaten per se... Fan vad komplicerat allting är.

Läs också: Kulturbloggen
...........................
Bloggosfären från a till v: Anna Veeder har läst en intervju med Ehud Olmert, Anna-Lena tycker till om Nationaldemokraterna, Dina Iordanova skriver intressant om filmiska framställningar av "multietniska stadsmiljöer i marginalen" (och här kan man kanske anknyta till Hyneks understreckare om den s k beur-filmen från häromveckan), En dröjande blick tittar på actionhjältarnas namn, Isobel är utled på FRA-frågan (jag också!) men inser att hon måste skriva om den i alla fall (jag också...snart), Jonathan och SKMA-bloggen tipsar om ett par bra föreläsningar man kan se på sin dator, Kalle hypar norrmän, Löwenstein iakttar skejtare, Nittonde stolen känner doften av kolonialism, Nordic Dervisch läser Flamman, Opassande stretar heroiskt på, herr Swartz kollar in EU-parlamentarikerna, Vänstra stranden ser ett mittenträsk breda ut sig. (Puh!...nu var jag duktig.)

Vänster när det passar

"Vi är inte och kommer aldrig att vara vänster", skrev Maria Wetterstrand på Dagens Arena nyligen. Nähä. Lite annat ljud var det i Peter Erikssons skälla när han för fyra år sedan med en artikel på Vägval vänsters hemsida försökte (och i viss mån lyckades) locka till sig missnöjda vänsterpartister: "De gröna är en frihetlig rörelse som tror på individens möjligheter och ansvar. När det gäller frågor kring fördelning, solidaritet och global rättvisa är vi en radikal och modern vänster i bemärkelsen att vi vill utveckla politiken i en mer uthållig och solidarisk riktning."
Man kanske är vänster lite när det passar, trots allt?

Vänstern och antisemitismen

Har en artikel uppe på Svt Opinion (där ligger en hel del intressanta texter - opinionssidan på nätet är helt klart bättre än dess "moderprogram" Svt Debatt).

Länkar i anslutning till texten:

Om Durbankonferensen 2001 kan man läsa i ett av Svenska kommittén mot antisemitisms nyhetsbrev - finns som pdf-fil HÄR. Via den här sidan, NGO Monitor, kan man klicka sig vidare till ytterligare vittnesmål om konferensen. Sakine Madon såg i Expressen nyligen en risk för att historien kan komma att upprepa sig i vår.

Den artikel i Svenskan jag länkar till finns HÄR, och de båda vänsterbloggare jag hänvisar till är Jinge och Svensson. Värd att notera är f ö också bloggen Dumheterna.

Rubriken på artikeln är inte satt av mig, och som vanligt när det gäller rubriker är den hårdragen. Men även om den är generaliserande tycker jag verkligen att vänstern är i stort sett blind på ena öga i sin antirasism. Samtidigt finns det förstås undantag, och här är några exempel på hur antisemitism faktiskt tagits upp av antirasistiska och/eller vänsterinriktade publikationer/skribenter (de flesta berör just exempel på antisemitism från vänsterhåll, dock):

Nick Cohen: "Anti-Semitism" (tack Ashna för tips!)
Rebecka Thor: "Men jag stödjer inte ockupationen", i eminenta tidskriften Slut nr 1 - finns som pdf-fil HÄR.
Andreas Malm: "Kväljande antisemitism" i Flamman, 21 dec 2006 (det finns många påpekanden man kan göra angående skribent och tonläge i den här artikeln, men intressant och läsvärd är den i alla fall).
Intervju med rabbi Shneur Kesselman i Nya Gringo. Man kan diskutera huruvida, som Jonathan tycker, intervjun förmedlar intrycket att "de antisemitiska utfallen ska förstås som provokationer och missriktad frustration över en utebliven fred i mellanöstern". Själv tycker jag mest det är positivt att Gringo överhuvudtaget tar upp att judar drabbas av antisemitiska utfall i Sverige idag.

Hm, sen finns förstås jag själv också, som ett exempel på en vänsterinriktad skribent som diskuterar antisemitismen av idag.
Jag har flera tidigare blogginlägg som berör detta, och jag inser att jag borde skapa etiketten "antisemitism", så att de enkelt blir sökbara här på bloggen. Ska ta mig an det när jag höststädar bloggen nu i veckan. Börjar med detta inlägg idag.

Persson vs Bourdieu

Och då menar jag inte Göran utan Lennart Persson. Han intervjuas i SvD - som blivande nyhetsankare på Aktuellt med ökad folklighet som uppdrag:

Kände du dig kritiserad som Debatt-ledare?

– Alla debattprogram har, enligt tidningarnas kultursidor, låg status vilket också beror på att de släpper fram vanligt folk som kanske inte alltid har så genomtänkta idéer. Många tv-kritiker vill hellre se en samling professorer diskutera ett ämne.

Så det är ”vanligt folk” som är problemet?

– Ja, också för politiker. Alla, oavsett partifärg, säger att de vill diskutera med vanliga väljare men när de väl kommer till studion vill de absolut inte sitta på läktaren, eller apberget som de säger. De vill sitta ensamma med programledaren. Och går vi till partiledarna vill de helst diskutera med andra partiledare, inte med gräsrötter. Fast det får du dem aldrig att erkänna offentligt.

Lågmält summerar Lennart Persson sina erfarenheter, ler stillsamt över den ”helt galna” uppfattningen att gapiga tv-program uppfattas som mindre seriösa.

– När vi träffas privat över middagsbord brukar ju diskussionens vågor gå höga.

Men själv ledde du väl SVT:s Debatt som en gammaldags, myndig folkskollärare?`

– Jo, jo, men det roligaste var ju när folk tappade masken, när de blev förbannade och upprörda. Det är det man vill ha i direktsändning.

Det är ju fruktansvärt om det är så att politiker kallar publikläktaren i debattprogram för "apberget".* Men herr Perssons åkallande av "vanligt folk" och den förmenta demokratiska hållning han menar att program av typen Svt Debatt skulle stå för är försåtlig. Om det handlar om att "låta vanligt folk komma till tals", varför är då det roligaste när folk tappar masken och blir upprörda?
Mot herr Persson vill jag ställa salige Pierre Bourdieu, vas bok Om televisionen nu har ett decennium på nacken. Den typ av mediedramaturgi han diskuterar i boken är fortfarande förhärskande, trots att den diskuterats och förkastats om och om igen både före och efter bokens utgivning. Herr Persson förkastar säkert den kritik Bourdieu riktade som elitistisk. Såhär skriver Sven-Eric Liedman i förordet:

Bourdieu nämner också i förbigående en annan allvarlig effekt av TV:ns logik: den ojämlikhet som skapas. De flesta människor har svårt att göra sig gällande i TV. Särskilt gäller det de lågutbildade och opriviligierade. I stället för att hjälpa dem på traven brukar snabbtalande programledare och intervjuare formligen krossa dem under sin egen svada. /---/
Bourdieus krav till TV blir alltså till sist inte bara att låta lysande intellektuella som han själv utan också de sämst ställda i samhället komma till tals på egna villkor. Den elitism som talar ur den mer personliga delen av hans TV-kritik skall alltså balanseras av ett kompromisslöst krav på jämlikhet och demokrati.

Och såhär, bland annat, skriver Bourdieu själv:

....det är uppenbart att inte alla deltagare i en TV-debatt är likställda. Där står TV-proffs, som både är hemtama i studion och vana att tala, mot amatörer..... Ojämlikheten är skriande, och för att skapa något mer lika villkor borde programledaren ha agerat ojämlikt, det vill säga stött och hjälpt de förhållandevis sämre rustade.... Om man vill att någon som inte är professionell talare ska lyckas säga något (och det kan då bli saker som de som alltid håller låda inte ens skulle kunna tänka) är det nödvändigt att hjälpa honom eller henne på traven. Att stå till tjänst åt någon som behöver ordet, om vilken man vill veta vad hon eller han har att säga, vad han tänker, genom att hjälpa honom att frå fram det. Men programledarna gör oftast motsatsen. Långt ifrån att hjälpa de verbalt missgynnade trycker de ner dem ytterligare: genom att inte ge dem ordet i rätt ögonblick, genom att ge dem ordet när de inte är beredda på det, genom att visa sin otålighet och så vidare. (I Om televisionen s. 50f)


Och nej, vill jag tillägga, detta gäller inte bara TV utan också såväl radio som tidningar. Också en så "elitorienterad" radiokanal som P1.

* Detta hade jag missförstått. Isobel upplyser mig (tack för det!) om att "apberget" är tv-folkets jargong för den där trappkonstruktionen publiken/debattörerna sitter i. (Iofs ett nog så intressant val av namn på det....)

Föraktet

Jag vet inget som är så deprimerande som den s k "debatten" om kulturstöd. Ska kultur verkligen bekostas av skattepengar? och Varför ska författare leva på bidrag? är periodiskt återkommande frågor. Varje gång de återkommer behandlas temat med konstnärer som får understöd som om det inte funnes någon historia bakåt, som om hela idén med konstnärer som får ekonomiskt understöd vore helt unheard of och som om frågan nu skulle avgöras för första gången.
Ständigt återkommer samma ogenomtänkta argument, fast under denna period är de ovanligt högljudda. Konstnärligt arbete kallas för en hobby. För eller senare kommer alltid bilden av konstnärer som myglare och dagdrivare som håller sig för goda för att jobba som vanligt folk fram. Kulturutövare vars arbete inte uppskattas av en stor majoritet kallas för misslyckade och deras verk för skit. Självrättfärdigheten hos de föraktande skrikhalsarna är formidabel. I deras ögon borde väl den författare som icke är Liza Marklund helst sona för sitt parasiterande genom att jobba dubbelt (förlåt, jag menar förstås jobba och sen syssla med sin hobby på fritiden), bo på botten av en sjö och slicka sjön ren före jobbet varje morgon. För så är det ju för vanligt folk!
Förnuftsargument som att svenskan är ett litet språkområde varför det är svårt för svenskspråkiga författare att försörja sig utan bidrag, att olika former av mecenater och uppdragsgivare från maktens sida alltid hjälpt till att bekosta konstnärligt arbete, att få människor - också få av dem som hojtar - skulle uppskatta ett fattigt kulturellt klimat utan folkbibliotek med ett rikt utbud av verk utöver mainstreamlitteraturen osv, hjälper föga. För detta handlar inte om förnuft, det handlar om känslor. Och den huvudsakliga känslan verkar vara förakt. Eller är det ressentiment som är det bättre ordet?
Tyvärr gör personer från det skrikhalsarna kallar "kultureliten" (d v s alla som sysslar med kultur, eller t ex uppskattar opera (såna som jag själv), eller överhuvudtaget ställer sig bakom förda kulturpolitik) ibland saken värre genom att lite för ivrigt framhålla sin egen kompetens, eller i desperation använda ett ord som "vulgär" om skrikhalsargumentationen. Så t ex Lena Andersson i Svenska Dagbladet.
Men i sak har hon rätt.

Framgång och motgång

Så här ser kommentarsfältet till en av HAXs postningar om gårdagens framgång i Europaparlamentet ut:

- Och tillägg 133 avslogs - var det en hårdare variant av 138?
Det verkade dessutom som att det gjordes några muntliga ändringar i 138 precis innan omröstningen - var det bara formaliteter?
Jag missade dessutom resultatet för tillägg 166...

- Kan nån säga hur den muntliga ändringen löd? Jag hann inte uppfatta den.
Omröstningarna går alltid så snabbt till att det är svårt att hänga med, men jag hörde inte att 166 nämndes.

- Hur gick det med 166??

- Någon som har en länk till tillägg 138?

Visst är det entusiasmerande? Man drabbas nästan av ett (återuppväckt, i mitt fall) akut intresse för politiska beslutsprocesser.
Själv har jag inte alls engagerat mig i det så kallade Telekompaketet och har inte heller uppfattat något större engagemang inom bloggosfären, utanför en liten pirataktig krets. Men där hade jag tydligen fel. Vänsterns EU-politiker Eva-Britt Svensson talade i Rapport igår om ett tryck från allmänheten och bloggare i frågan. Hon är den som varit drivande i att avvärja Telekompaketets värsta hot mot vår personliga nätintegritet, och därmed har hon nästan totalt revanscherat sig hos mig - efter att på ett som jag ser det väldigt förmyndaraktigt sätt kämpat igenom ett förslag om att motverka könsstereotyp reklam i EU.

Så var det då det där med FRA här hemma.... DN talar idag om en gryende kompromiss inom borgerligheten som skulle kunna få dess interna kritiker att ge vika. Det handlar om inrättandet av en specialdomstol, till vilken FRA skulle

tvingas vända sig för att få ut den trafik som myndigheten anser sig vara i behov av. Domstolen skulle bara ge FRA tillstånd att ta del av vissa, klart definierade trafikstråk.
Det vore en helt annorlunda modell än i den i somras antagna lagen. Där kunde FRA:s ledning på egen hand med stor frihet utforma sina sökbegrepp, och applicera dem på all gränspasserande trafik, sedan regeringen fastställt en allmän inriktning och en "domstolsliknande nämnd" prövat tillståndsgivningen.
Ett system liknande det som nu diskuteras finns i Tyskland, vars signalspaningslag godkänts av Europadomstolen för mänskliga rättigheter. I Tyskland har motsvarande myndighet bara tillgång till cirka 10 procent av all elektronisk kommunikation.
Dessutom skulle kravet på prövning i den nya specialdomstolen också omfatta regeringskansliets beställningar till FRA.

Bloggare talar naturligtvis om svek och båg. Och nog kvarstår en hel del frågetecken. Samtidigt ska man inte vara alltför snar att uppfatta den inomborgerliga oppositionen som helt tillplattad. DN skriver:

Fortfarande återstår dock kritik mot försvarsdepartementets kompromissförslag, främst inom folkpartiet. Flera ledamöter kräver en garanti för att enbart försvarsmakten och regeringskansliet ska kunna få information via FRA. Inte till exempel polisen och Säpo.

Ska vi gissa att det är Lindberg och hennes medsystrar som bråkar?
Har man sina sympatier hos oppositionen tycker man naturligtvis inte om att oppositionen inte bjuds in att delta i arbetet med hur man kan gå vidare i FRA-frågan. Men det finns fler skäl till det. Det är en såpass grundläggande fråga att en bred parlamentariskt förankrad utredning vore bättre än framforcerade kompromissförslag som bara diskuteras inom den borgerliga planhalvan. Och som Opassande-Emma uttrycker det: "tiden att fundera över att man gör rätt saker har regering och riksdag en skyldighet att ge sig själva och resten av oss."
Samtidigt får kanske också vi kritiker utanför parlamentet vara beredda till omprövningar och nytänkande, om vi menar allvar med att ställa oss bakom en förutsättningslös omprövning av frågan.

Uppdatering: jaha, så var de överens alltså. Visst ser det bättre ut än vad det gjorde ursprungligen. Men herregud, vad dåligt att inte kunna riva upp, utreda och göra om med alla involverade. Detta att till varje pris visa att man minsann klarar av saken inom borgerligheten. Jag tycker det är att välja maktspel framför genuin demokrati. Uselt.

Och förresten....

...så vill jag i anslutning till förra inlägget tipsa om Dan Jönssons kommentar i DN angående Hardt och fönsterkrossningen. Jag delar helt Jönssons frustration över att det ska vara så svårt att klämma fram ett entydigt avståndstagande från kravallkidsens förehavanden. Han skriver:

"Mamma har alltid sagt åt mig att inte förespråka våld i teve", säger Michael Hardt listigt inför en fullsatt publik på European Social Forum. Det har krossats bankfönster i Malmö under natten, och det kan väl inte hjälpas att frågan kommer upp till slut: för eller emot?
Jag förstår om Hardt inte vill svara. Säkert tusen ESFdelegater har trängt ihop sig på Amiralen för att höra en av rörelsens huvudteoretiker presentera sin och parhästen Toni Negris kommande bok "Common Wealth". Det handlar om hur en idé om "det gemensamma" ska kunna försvaras mot den globala vågen av privatiseringar. Och Hardt är infallsrik, optimitisk, inspirerad.
Ändå är det inte förrän publikfrågan om nattens händelser kommer upp som det tänder till riktigt. En våg av burop och applåder går genom salen. "Metropolen är för multituden vad fabriken var för 1800-talets arbetarklass" har Hardt sagt, och får nu förklara hur bilbränder och fönsterkrossning kan liknas vid en "strejk mot metropolen". Inget han vare sig vill försvara eller fördöma.
Begripligt, visst. Men också en illustration av ett problem inom den globala rättviserörelsen.

Ja, det är ett reellt problem. I mina öron tycktes buropen och applåderna (jag tillhörde dem som applåderade) som åtföljde den där vädjan om ett ställningstagande från en upprörd man i publiken vara ungefär jämnstarka, och det chockerade mig. Förmodligen fanns det en tredje, lika stor del av salen, som satt tyst. Undrar vad den tänkte?
Kanske tycker vissa att det är vulgärt, populistiskt, att göra entydiga ställningstaganden mot oprovocerad skadegörelse av gaturummet. Att sväva ovanpå verkar nog vara det mest attraktiva läget för fler än Hardt. Men med tanke på den massiva oförmågan för utomstående att göra skillnad på ESF och Reclaim the streets (se här t ex) torde väl ändå de allra allra flesta någonstans förstå hur djupt rättviserörelsen skadas av det.

Reclaim the demokrati

Ja det blev inte mycket ESFande för min del, på grund av sjukdomtrötthetstress. Med viss bävan hade jag berett mig på att besöka det där inslaget om "Hidden powers and the global elite", men fann det borttaget från programmet. Från ESF lät man kort meddela mig i ett mail att de som skulle hålla i seminariet dragit sig ur. Vad man undrar är förstås om detta skett efter påtryckningar eller om Vaken-gänget drabbats av akut paranoia efter den uppmärksamhet de fått i media.

Men jag gick i alla fall på Michael Hardts seminarium (Antonio Negri, som också skulle deltagit, blev sjuk och fick istället flyga hem igen). Metropolen som dagens hegemoniska produktionscentra, där biopolitical production äger rum (produktion som inte inskränker sig till att skapa varor eller tjänster utan också affektspridning - t ex det förmedlande av välbehag som den ideala flygvärdinnans soliga omhändertagande producerar) var orden för dagen. Medan samtalsmotpart America Vera Zavala sökte ta ner den högtflygande teoretikern på jorden. Eftersom metropolen ersatt fabriken som produktionscentra menade Hardt att upplopp i staden, som de som ägt rum i Frankrike eller, i mindre skala, det som ägde rum i Malmö under fredagens Reclaim the Streets-fest, var att betrakta som ett slags motståndsfenomen i klass med strejker. Men vem är då den motpart man kan förhandla med? undrade Zavala, med tanke på att arbetsplatskonflikter som strejker brukar åtföljas av möten där motparterna söker lösa konflikten. "Polisen", blev det enda svaret - ett svar som Hardt dock inte riktigt tänkt igenom. Själv tänkte jag på något annat, nämligen att kravaller i stadens gatumiljöer hela tiden och mycket direkt drabbar en tredje part, på ett helt annat sätt än en strejk. Vi kan ta de båda hårfrisörskorna vars salong drabbades av skadegörelse i fredags som exempel. "Vi får väl jobba gratis några dagar. Hur kul är det?", sade den ena av dem i Sydsvenskan. Den blir inga soliga affekter som deras biopolitiska produktion kommer att producera under den närmaste tiden, misstänker jag.
Vad jag tar med mig från föredraget är tanken på revolution som en evig transformationsprocess vari vi ständigt blir mer och mer demokratiska (till skillnad från den leninistiska idén om en odemokratisk övergångsperiod på vägen till paradiset (en övergångsperiod som aldrig går över)) - fast för mig tycks detta ligga mer i linje med en evig reformeringsprocess än en evig revolution. Jag tar också med mig - fast jag är inte säker på att jag sväljer - tanken på en "strategy of affirmation" snarare än den tidigare arbetarrörelsens "strategy of refusal". Att söka emulera det som funkar och transformera sig själv, den egna rörelsen, hellre än att söka "påverka fienden" har en trevlig klang. Samtidigt kan jag, allt mindre ju mer jag tänker på det, inte låta bli att i Hardt se den typiske litteraturvetaren och dennes tillbakalutade iakttagande av tecknens glada dans därutanför glasögonfönstren. Ja, han är ju faktiskt litteraturvetare. Och vi olika aktörer i metropolen och därutanför tycks mig i hans tal te oss som retoriska troper mer än något annat.

Avvisningar

Migrationsverket vill tvångsutvisa regimkritiska Rana Karimzadeh till Iran. Samtidigt meddelar DN att regimen ökar repressionen mot kvinnorättskämpar. Karimzadeh är inte bara en sådan utan också aktiv i ett kommunistiskt parti - vilket automatiskt gör henne extremt utsatt i Iran.
Migrationsverket tycks inte riktigt fattat konsekvenserna av att Iran är en diktatur som förföljer meningsmotståndare. De resonerar som om det bara vore internationellt kända personer som "i tillräckligt hög grad" riskerar förföljelse. Men för varje känd person som förföljs i Iran finns ett större antal okända därbakom - som inte skyddas av en internationell opinion. Ändå har man mage att påstå att man "satt beviskraven lågt" i Karimzadehs fall. Agerandet är obegripligt naivt. Eller är det snarare extremt cyniskt? Det är onekligen svårt att avgöra vilket.
En snabbt växande namninsamling för att Karimzadeh ska få stanna finns HÄR.
Läs också: Lasse tycker, Grejen är den..., Ung och idealist, Kulturbloggen, Magnus Andersson.

Meanwhile, för någon timme sedan, blockerade demonstranter ingångarna till Migrationsverkets lokaler i Malmö. "Demonstranterna visar plakat och banderoller där det står 'Stoppa deportationerna' och 'Deportation Board' (med Migrationsverkets logotyp). De spelar begravningsmusik och har satt upp vita träkors som symboliserar de som dör efter att ha blivit avvisade", meddelade Sydsvenskan.