Så uppstår en vandringssägen

"Friskis & svettis" vid Möllevången i Malmö har en liten simbassäng med skönt, lätt uppvärmt vatten. Bassängen har bara tre banor, och det uppstår med jämna mellanrum problem då konventionella motionssimmare (som jag själv) försöker samsas med småbarn i föräldrars (d v s mödrars, tyvärr aldrig fäders) händer som utgör små framfartshinder i bassängens grunda del, med personer som övar vattengymnastik längs bassängkanterna och med mindre simkunniga personer som använder bassängen horisontellt istället för vertikalt eftersom de vill hålla sig på en vattennivå där de fortfarande bottnar. Detta kan vara irriterande; själv har jag dock kommit dithän att jag satsar på att smidigt kryssa mig fram genom bassängen istället för att propsa på en egen bana. Så simmar jag också bara bröstsim - värre är det för dem som insisterar på att simma ryggsim och därför saknar förmåga att styra undan för eventuella hinder längs banan.
Ryggsim simmade en äldre kvinna som råkade i gräl med en av horisontalsimmarna för ett par veckor sedan. Hon hade förhållit sig passiv gentemot de båda helsvenska barnsällskap som till att börja med tog upp plats i ena ändan av bassängen, men så snart dessa hinder försvann lade hon aggressivt beslag på en av banorna och stormade fram längs den med högljutt plaskande fötter. Det var bara det att två horisontalsimmande kvinnor - den ena svart, den andra förmodligen med mellanösternursprung - fortfarande uppehöll sig i bassängens mittbälte. Naturligtvis resulterade det i att ryggsimmerskan efter ett tag kolliderade med en av horisentalsimmerskorna. Hon simmade rakt in i den med (av mig förmodat) mellanösternursprung och bråk utbröt. Ryggsimmerskan ifrågasatte horisontalkvinnans närvaro och menade att alla måste hålla sig till den simbassängskonvention som säger att man ska simma längs banor. Horisontalsimmerskan menade att hon hade betalat lika mycket i inträde som alla andra, hade lika stor rätt att använda bassängen som alla andra och använde den efter sin förmåga. Hennes väninna drogs naturligtvis också in i konflikten och de båda avkrävde mer eller mindre ett ställningstagande från mig och den andra mer pragmatiska motionssimmerska som befann sig i bassängen. Vi slöt oss till att problemet var bassängens storlek och inte att någon skulle bete sig på ett otillåtet sätt. Jag för min del hade viss förståelse för ryggsimmerskans dilemma men kunde samtidigt se att det rimligen borde vara mindre problematiskt för henne att gå över till bröstsim, och kunna väja för horisontalsimmandet, än vad det skulle vara för två dåliga simmerskor att behöva simma på den djupa delen av bassängen. Till saken hör också att de båda horisontalsimmerskorna genomgående betett sig på ett hänsynsfullt sätt gentemot oss båda andra motionssimmerskor: vi hade alla fyra girat och väjt för varandra med ömsesidigheten som ledstjärna.
Men det var egentligen inte detta jag ville komma fram till, utan vad jag framför allt vill berätta om med inlägget är det som hände när jag häromdagen återvände till Friskis & svettis för första gången sedan Konflikten. Då stöter jag direkt på ryggsimmerskan i omklädningsrummet, och hon (som tydligt visat sitt missnöje inför min brist på stöd gentemot horisontalsimmerskorna) känner inte igen mig. Genast sätter hon igång och ska berätta om det som hänt den dagen jag berättat om ovan. Hon börjar med att säga till mig att riktigt njuta av bassängen så länge jag kan, innan de som brukar dyka upp efter klockan ett kommer - "de är så otrevliga". Framför allt den svarta damen, negressen, som hade dragit ner henne under vattnet när hon kom ryggsimmandes två veckor tidigare. Där hade hon helt oskyldigt kommit simmandes när hon plötsligt känt en hand på axeln och någon som tryckt ner henne och hållit henne nere under ytan. Dessutom hade vi i hennes version av händelseloppet varit tre simmare som tvingats dela på en bana eftersom de otrevliga främmande damerna lagt beslag på hela resten av bassängen. Och det slutade inte där - kvinnan påstod dessutom att de fortsatt chikanera henne i bastun efteråt, då de skulle ha ifrågasatt svenskans närvaro överhuvudtaget.
Nå, själv var jag aldrig i bastun men tycker det verkar högst osannolikt att det den svenskmobbning ryggsimmerskan beskrev ska ha ägt rum. Trots allt uppträdde de båda horisontalssimmerskorna på ett rekorderligt sätt mot både mig och den andra "svenska" (om hon nu var "svensk", d v s utan invandrarursprung) vertikalsimmerskan. Men framför allt så visste jag ju att alla de andra påståendena som ryggsimmerskan gjorde var grundfalska. Jag var där; jag såg vad som hände. Jag såg att ryggsimmerskan helt enkelt simmade och krockade med den icke-svarta av de båda invandrardamerna, och jag hörde det bråk som följde där det var ryggsimsdamen som ifrågasatte de båda horisontalsimmerskornas närvaro i bassängen, inte tvärtom. Att ryggsimsdamen inte på samma sätt ifrågasatt de till synes helyllesvenska barnsällskap som tidigare tagit upp plats för oss motionssimmare i bassängen fick mig redan från början att misstänka att ilskan nog inte bara hade med den allmänna inskränkningen i ryggsimmerskans rörelsefrihet att göra. Och mycket riktigt kom det till slut, där i omklädningsrummet: "Jag har inga problem med andra nationaliteter, men...."
Det var fascinerande att stå där och lyssna på hur fröet till en vandringssägen sås. Kanske kommer någon så småningom att på sitt sätt återberätta det hela i någon av Skånepartiets närradiosändingar. "Svart kvinna försökte dränka svensk pensionär på Friskis & svettis" kommer det kanske att heta. De kommer hit och tar över våra bassänger. Kanske borde jag ha sagt emot, förklarat att jag var där och bevittnade det hela och att det helt enkelt inte gick till på det sätt hon påstod. Men jag blev liksom förlamad. Jag låter i alla fall meddela på detta sätt: Ingen äldre svensk dam utsattes för trakasserier av invandrare i bassängen på Friskis & svettis vid Möllevången fredagen den fjortonde november. Bara så ni vet det.

Heimat/Fame

Jag håller så smått på att återbekanta mig med Edgar Reitz Die zweite Heimat, och hela tiden medan jag tittar måste jag tänka på Fame - filmen som blev en tv-serie som blev en musical etc (eller ska ordningen vara omvänd?) Fame ligger som ett skrymmande smäck i mitt medvetande medan jag tar del av den unge Hermanns äventyr i det tidiga sextiotalets München, bland inträdesprov till akademin och spontanframträdanden eller väl inövade scenframträdanden av kavajklädda prettosnubbar som skulle kunna vara de unga Kraftwerkmedlemmarna innan de begav sig. Till och med det spontana utbrottet av musicerande i matsalen med whatever redskap som står till buds som instrument har sin rätt exakta motsvarighet i Fame, fast där dansas det lika mycket som spelas och det kreativa utbrottet är både mer kaotiskt och färgstarkare. New York ligger trots allt inte i Tyskland.
I Die zweite Heimat har vi högkultur, Tyskland, svartvitt (med enstaka inslag i färg) och en aspirerande ung (till övervägande del manlig) generation som är i färd att samla på sig det kulturella kapital den behöver för att kunna störta fadersgenerationen från tronen. I Fame har vi pastellfärger, trikåer, USA, populärkultur och en aspirerande ung generation som är i färd att samla på sig det kapital som de behöver för att kunna få upp sina namn in lights on Broadway. Det är en smaksak vilket man föredrar. Jag kan i alla fall inte se detta:



utan att komma att tänka på detta:



Ärligt talat vet jag inte vilket jag föredrar. Ingetdera, tror jag.
------------------
Intressant: Rasmus "Copyriot" Fleischers historielektion på Expressens kultursida idag.

Osynliggjorda igen

Under min bloggsemester nyligen gjorde Metro bort sig genom att hävda att "Bloggarna som fick FRA-frågan att brinna" var "män, runt 30 år och hängivna den liberala frihetstanken". Många kvinnliga bloggare som varit aktiva i FRA-debatten blev fullt förståeligt lätt upprörda. Till exempel Mary och Drottningen. Well, nu har det hänt igen. Fast det handlar nu inte om FRA utan om IPRED, det där andra integritetskränkande lagförslaget ni vet. Och tråkigt nog är det pro-feministen Per Wirtén på Dagens Arena som är den skyldige. Såhär skriver Per om IPRED-debatten:

Läget är låst. Å ena sidan en konsumentrörelse, nästan bara unga män, som vill ha allt gratis. Å andra sidan en profithungrig kulturindustri, nästan bara farbröder, som vill maximera sin kontroll. De som verkligen producerar kulturen hamnar i kläm. Den ena sidan tycker att de fysiska upphovsmännen kan köra taxi. Den andra har tagit dem som gisslan. Debatten har utvecklats till en dålig boxningsmatch där två sluggers upprepar samma enkla argument rond efter rond. Varför bryter inte media matchen och vidgar perspektiven? Ingen av de två parterna är längre trovärdiga.

Jag fattar ingenting. De där unga männen "som vill ha allt gratis", vilka är de? Hur vet man att de unga män som yttrat sig negativt om IPRED vill ha allt gratis? Har de sagt så? Och har Per Wirtén missat de inhopp som "de som verkligen producerar kulturen" har gjort och gör, nu senast med ett öppet brev till regeringen från tre filmarbetare?
Men vad som upprör mig är förstås det totala osynliggörandet av oss kvinnor som deltar i debatten. Jag själv har upphöjt min stämma mot IPRED i tryck två gånger. Okej, Malmö Lund City och Fria Tidningen hör kanske inte precis till landets största tidningar. Men Johanna Nylander i Expressen då, eller Isobel Hadley-Kamptz? Eller Anna Croneman på SVT Opinion - ett inlägg av en kvinna, inte en farbror, som är för lagen? Och hur är det inom bloggosfären - ja, där har vi i mycket samma kvinnor som opponerar sig som då det gällde FRA-lagen (vilken det f ö fortfarande finns skäl att opponera sig mot...) Vi har framför allt Opassande-Emma. Sen har vi Karamell-Mary. Och så finns ju Rosemari på Kulturbloggen. Och kvinnan bakom Projekt På Riktigt. Och Yamiko Panda. Och Satmaran. Och...och...och... Det är så tröttsamt att vi aldrig blir sedda. Visst, jag kan tänka mig att männen är i majoritet i debatten. Men nej Per, det är inte nästan bara män som yttrar sig.

Jag kan annars också tycka att debatten står och stampar, i och för sig. Men som jag ser det beror det främst på att de goda, ofta principiellt underbygda argument som framförs mot lagen liksom inte går fram. Förespråkare förfalskar motståndarsidans argument, låtsas (som Croneman) att det handlar om att helt avskaffa upphovsrätten (vilket de flesta inte vill), viftar bort motståndare som "hatiska" (typ Guillou) eller som bortskämda snorungar som vill ha allt gratis. Det sistnämnda gör ju Wirtén själv.
Än hans egen lösning på frågan då? Han vill se förbud av enbart kommersiell kopiering och inga kryphål för utpressningsbrev. Först då, menar han, "kan en fildelningslag träffa rätt balans mellan upphovsrätt och allmänning". Men jag undrar om vi verkligen överhuvudtaget behöver en fildelningslag. En lag mot kommersiell kopiering är väl inte nödvändigtvis en fildelningslag (och finns det inte redan en lag som hindrar att jag t ex tar och trycker upp affischer på någon annans fotografi & börjar sälja)? Någon måste först visa mig den stora kommersiella fildelning som går ut över den legala industrin för att jag ska övertygas om att något som skulle kunna kallas en fildelningslag skulle behövas. Jag tycker dessutom att mängden av godtagbara betalalternativ som växer fram verkar hålla på att göra fildelningsproblemet, om det nu är ett problem, obsolet.

"Ingenting blir ju så ­hatat som de fenomen man rituellt bugar sig för utan att någonsin kunna förklara varför."

Rubriken är ett citat ur en artikel av Ulf Eriksson (SvD) om författares villkor i Sverige. Det är ju så träffande. Men är det överhuvudtaget möjligt att förklara varför konst, litteratur och andra kulturyttringar är viktiga? Mig har det aldrig tyckts så. Mig tycks förklaringarna alltid lika ofullständiga, pompösa, mystifierande och falska. Oförmögna att nå ut bortom de redan frälsta. "Fri konst ger mening", heter till exempel en artikel till stöd för stöd till konsten i DN idag. Är det meningsfullt för den som inte redan upplever att konst ger mening? Är inte just det omöjliga i att rationalisera fram en fullgod förklaring till varför ett samhälle behöver sin kultur lika mycket en del av dess styrka som dess förbannelse? Det är i grund och botten lika omöjligt att förklara det nödvändiga med konstkultur som det är att förklara vad som är meningen med livet. Vissa upplever helt enkelt inte att det finns någon. Men kanske älskar livet i alla fall. Eller klamrar sig i alla fall fast vid det, som de flesta av oss gör, eftersom det ju ändå är det enda vi har.


Eriksson skriver också att han "aldrig har hört svenska politiker (med undantag för Bengt Göransson) yttra sig om litteratur på ett sätt som vittnar om att de haft en estetisk och existentiell upplevelse". Skulle det verkligen göra någon skillnad om dessa yttranden kom? Jag tvivlar, men Erikssons artikel fick mig i alla fall att fundera över frånvaron av litterära eller andra konstnärliga referenser i det offentliga, politiska samtalet. Visst händer det att verk som enkelt lånar sig till det ena eller andra tillfälliga syftet dyker upp i debatten - Lilja 4-ever och dess roll i traffickingdebatten är ett uppenbart exempel. Eller 1984 i FRA-debatten. Men när dök Bröderna Karamazov senast upp i riksdagens talarstol? Eller Bergmans Skammen? Hade det gjort någon skillnad för konstkulturens ställning om Reinfeldt, Sahlin, Östros & co samlats i tv-sofforna för ett samtal om Laurent Cantets senaste film? Kanske.

Andreas Baader - frälsare eller fjant?

Har jag sett samma film som Ann Heberlein? I en artikel i Sydsvenskan jämför hon Ola Salos Jesus i Jesus Christ Superstar med Andreas Baader i Baader Meinhof Complex:

Inne på Malmö Opera är det varmt och trångt och där framme på scenen strålar Ola Salo som Jesus. Han som fick människor att lämna vardagen, sina familjer, räkningarna och fiskpinnarna, för att han fick dem att tro att ett annat liv var möjligt.
Ungefär som Andreas Baader. Han fick också människor att lämna sina familjer, den trygga och invanda tillvaron, för att han fick dem att tro att det var möjligt att förändra världen. /.../
De som sitter i fåtöljerna i biosalongen och ser ”Der Baader-Meinhof Komplex” samtidigt som jag har ungefär samma uttryck i ansiktet som mina grannar hade på Malmö Opera några dagar tidigare: Hänryckning. Och jag tänker att om någon försökt värva dem till en terrororganisation eller sekt just nu, i detta ögonblick, kanske de inte varit så svåra att övertala.

Ja, det är förstås möjligt att Heberlein sett rätt. Outgrundliga är publikens vägar. Jag, som en av alla de som sett filmen, uppfattade dock mest Andreas Baader som en ganska fjantig figur. Inte precis terrororganisationens begåvningsreserv, om man säger så. Snarare ett koleriskt jättebarn som förvisso var RAF:s ledare utåt men i realiteten milt styrdes av Gudrun Ensslin som i sin tur var involverad i en ganska obehaglig mind game med faktiska begåvningsreserven Ulrike Meinhof, som i sin tur inte var i sitt naturliga element längre efter det att hon tagit språnget ut i olagligheternas mörker. Ingen annan i mitt sällskap såg heller någon annan egentlig hjältefigur än den något för idealiserade Horst Herold, spelad av Bruno Ganz.
Baader som Kristusfigur är förstås ingen ny tanke. Odd Nerdrums målning av Andreas Baaders död, där han naturligtvis blir mördad av staten istället för att begå självmord (den officiella och förmodligen sanna dödsorsaken) är ett exempel på det. Den andra officiella ledargestalten, Ulrike Meinhof, har som kvinna passat kanske ännu bättre in i martyrrollen men i gengäld något sämre som idealiserad härförare varför det psykologiska porträttet i stil med Steve Sem-Sandbergs roman Theres torde vara emblemiskt för hur hon framställs. Vad jag såg som nytt i Baader Meinhof Complex var omkastningen av rollerna mellan Ensslin och Baader - och den nakna sexism sistnämnde gav uttryck för, kanske betecknande för ett 2008 års Tyskland som leds av en kvinna och inte längre unisont hånskrattar bort allt som är feminism.
Vad gäller bilden av Gudrun Ensslin är Margaretha von Trottas Två tyska systrar den självklara referenspunkten, och där är Gudrun den mer osjälvständiga av de båda systrarna - den som reagerar känslomässigt och som vill låta sig brukas som ett instrument i det godas tjänst (och här passar det bra med en fotnot till Kiriras postning från i förrgår). Baader är i stort sett frånvarande från den filmen, men han dyker vid ett tillfälle upp hos systern mitt i natten tillsammans med Gudrun och några andra RAFare, och i den scenen är det tydligt att han är bossen och flickvännen hans vasall. I Baader Meinhof Complex är hon istället genomgående självständigt agerande, om än naturligtvis också hon färgad av den patriarkala ordning som säger att den virile Baader ska spela främste Führer.
Men anyway. Publiken ser i vanlig ordning filmen på lite olika sätt, ofta färgade av dess egna behov likväl som av filmens faktiska utformning. Och just denna film är en film som det finns många starka behov av att appropriera i enlighet med egna mer eller mindre tillfälliga intressen. Så jag hävdar egentligen inte att Ann Heberlein nödvändigtvis har fel i sin analys. Bara talar om att jag själv inte såg den på det sätt hon beskriver.

Återupprätta det sociala samhället!

Dagens Uppdrag granskning var helt klart bland deras mest upprörande, och viktiga, reportage överhuvudtaget. Ja, ibland har vi god grävande journalistik på SVT. Ärligt talat, jag är egentligen så upprörd att jag inte kan formulera någon särskilt tankeväckande postning omkring det men jag är samtidigt oförmögen att låta bli att skriva om det. Det är så fasansfullt att redan utsatta människor ska behöva leva i ruckel och bland skadedjur. Vad gäller invånarna på Rosengård så är de redan stämplade som "dåliga hyresgäster" (jag minns det brutala nittiotalet då det talades om att hålla kurser i att bo för invandrare) så det har varit bara alltför lätt för de hänsynslösa värdarna att undslippa sitt ansvar genom att skylla på dem.
Anders Rubin från Malmös kommunledning skyllde på den nationella bostadspolitiken, som vingklippt allmännyttan, och Mats Odell från regeringen skyllde konsekvent på kommunpolitiker som inte tar sitt ansvar. Rubin menade att det bostadsföretag som pekades ut varit ökänt länge men det framstår som väldigt oklart varför det i så fall inte beslutats om tvångsförvaltning av deras hus för länge sedan. Odell å sin sida borde naturligtvis begripa att även den nationella politiken spelar roll. Det är alltför enkelt att skylla den totalt snedvridna verksamhet Malmös kommunala bostadsbolag länge sysslat med - som till övervägande del handlat om skrytprojekt för välbärgade och som dessutom kantats av skandaler gällande svarta listor på oönskade hyresgäster etc - på att allmännyttan nationellt beslutats verka på marknadens villkor. Trots allt har MKB en politiskt tillsatt styrelse och ägardirektiv som är fastställda av kommunfullmäktige och bland annat handlar om att MKB ska ta "sin del av det bostadspolitiska ansvaret". Men den andra delen får kanske tas på nationell nivå. Då gäller det bara att det finns ett socialt tänkande och en vilja att återupprätta vårt havererade sociala samhälle i botten.

Unga män av idag

Ibland blir jag så glad. När jag ser en gänglig typ med rosa hjärtan i tryck på sin tröja, till exempel. Eller en grov trettioåring med gråtande nalle på jackryggen. Eller hur alla unga män plötsligt tycks krama varandra när de möts på gatorna. "Det har verkligen hänt något", tänker jag.
Andra gånger undrar jag om jag verkligen ska gå på den lätte.
Jag vet ju att det inte behöver göra någon skillnad om så affärsmännen skulle börja gå i rosa velour eller professorerna komma till sina föreläsningar i små prinsessklänningar. Det behöver inte heller göra någon skillnad om de stoppat huvudena fulla av Judith Butler eller för tillfället gångbar feministisk teori (vilket de ofta har). Det som spelar roll är deras konkreta handlande. Gentemot kvinnor, inte gentemot varandra eller inför sig själva. Om de på allvar släpper in kvinnor - inte bara i sitt fysiska utan också i sitt cerebrala kramande. Om de inte bara tar till sig de tryckta och av andra män godkända ord som kommer ifrån kvinnor utan också de ord som kommer från kvinnorna bredvid dem. Om de överhuvudtaget har kvinnor bredvid sig.
Och jag försöker påminna mig om att försöka observera inte bara hur unga män av idag ser ut och hurdana de är mot varandra, utan också hurdana de är gentemot unga kvinnor (och äldre kvinnor med, för den delen). Jag vill inte att Stefan Ingvarsson ska ha rätt. Han som för ett tag sen skrev att "mysmännens kultur är i grunden ett bastupatriarkat med nya attribut. Tjejerna är lurade igen. I den nya grabbigheten som sinnebild finns det ingen plats för dem."

Mörka kokonger

"Vi är inte fria att välja ståndpunkt, äger inte en fri tankevärld, bundna i vårt samhälles tankestrukturer som vi är, en snärjande mörk kokong som så smart spinner in oss. Utan att själva varsebli detta agerar och tänker vi alltid som makten vill."

Det verkar ju förfärligt. Varifrån kan ett sådant citat komma? Invasion of the Bodysnatchers? Nä, det är dagens debattör i Aftonbladet som med dessa ord beskriver vår - de maktlösas - allmänna belägenhet. Vi hjärntvättas, menar skribenten, med rasistisk och politisk propaganda från De Styrandes håll i en sådan omfattning att man måste fråga sig hur hon, skribenten själv, kunnat genomskåda de onda planerna så pass att hon kunnat författa sitt inlägg. Man skulle också kunna fråga sig hur det kan vara så att Sverigedemokraterna, vars framgångar i opinionsmätningarna skribenten tillskriver den envetna rasistiska populärkulturella propagandan, trots allt inte tilltalar fler än omkring fyra procent av valmanskåren. Men där har författarinnan en förklaring: "verkligt framgångsrik blir inte en sådan rörelse förrän den får ekonomiskt stöd från landets kapital­ägargrupper, som hände i Tyskland på tjugotalet."
Det är en verklighetsbeskrivning som är så platt att den skulle kunna komma direkt från DDR. Ja visst fick NSDAP till slut ett visst stöd från "kapitalägargrupper" - men detta först efter det att partiet redan visat sig vara populärt, och dessutom handlade det aldrig om något ensidigt eller ens särskilt gynnande av nationalsocialismen från kapitalets sida. Alla utom kommunisterna erhöll dess stöd.
Visst, jag är föralldel också trött på att se araber planlägga olika typer av terrordåd i olika tv-filmer och -serier. Men för det första är detta inte den enda bilden av "araber" jag får mig till livs via media (fullt så ensidig är inte ens den mest patriotiska amerikanska våldsunderhållning), och för det andra är jag hyfsat kapabel att skilja mellan den fiktion som televisionen ger mig till livs och den bild av verkligheten som ligger till grund för mina personliga moraliska och politiska riktlinjer. Jag menar inte att det skulle vara helt betydelselöst vilka värden och bilder som förmedlas av vår till stor del amerikanskproducerade populärkultur. Men det går helt enkelt inte till så att vi hjärntvättas av den. Under nittiotalet var det populärt att bedriva receptionsstudier inom film- och medievetenskap, med sikte på att kartlägga alternativa eller "subversiva" sätt att läsa dominerande fiktioner. Även om man i glädjen över att göra revolt mot tidigare decenniers ideologikritik säkert överdrev möjligheten och betydelsen av olika slags "motståndsläsningar" så finns det tillräckligt med forskningsresultat som visar på att det aldrig helt går att bortse från de olika personliga eller gruppspecifika intressen som kalejdoskopiskt splittrar upp en publik snarare än färgar den i enlighet med avsändaradressens eventuella önskemål. Inte ens i diktaturer som Tredje riket eller DDR lyckades man helt i sin iver att forma massorna med hjälp av korrekt konst och uppbygglig underhållning. Folk tänker rätt mycket själva, helt enkelt, och ibland tänker de dumt och fel, ibland bara idiosynkratiskt, men de är sällan fullständigt förutsägbara.
Ärligt talat är jag just nu mer rädd för det konspirationstänkande som verkar bre ut sig än vad jag är för "maktens språk". De som i likhet med dagens skribent är snara att tala om för oss att vi är lurade riskerar att underminera vårt förtroende för den egna omdömesförmågan. Om vi är lurade utan att veta om det, vem kan vi då lita på? Ja risken är att olika karismatiska figurer som påstår sig ha skådat för populasen dolda sanningar börjar vinna reellt inflytande. Och då riskerar vi spinna in oss i verkligt svarta kokonger.
Fullständig självständighet finns inte och kommer förmodligen aldrig att finnas. Ingen tänker helt fritt, inte ens i ett samhälle utan kapitalägarintressen. Men vi måste ändå lita till oss själva, vår egen tanke- och omdömesförmåga, i första hand. Ideologier och teorier av olika slag är bra när de hjälper oss att sortera bland och bättre förstå våra egna intryck, vår egen situation. Men de får aldrig ersätta det egna inre rättesnöret och den egna synen. Och framför allt ska vi akta oss för demagoger som påstår sig kunna hjälpa oss se in i det fördolda.

Köpta historier

Beslutet att sätta upp Pretty Woman som pjäs i Köpenhamn med en riktig prostituerad som Julia Robertsrollen stöts och blöts. Vissa förfasar sig över att en med offentliga medel understödd teater använder pengar till att köpa prostituerade på Istedgade, andra ser en möjlighet att lyfta fram den elända tillvaron som sexsäljare i scenljuset.
Gång på gång bekrivs konceptet som att pjäsens "Richard Gere" i början av varje föreställning beger sig ut med en kamera på axeln, väljer ut en gatuprostituerad och återvänder med denna - en ny kvinna varje kväll - till teatern där hon får berätta om sitt liv och sin tillvaro. - Att en prostituerad får 2 000 kronor för att stå på scenen måste vara bättre än att hon tvingas sälja sex på en bakgård för 500 kronor. Stycket är en viktig provokation, det ifrågasätter moralen när det visar riktiga prostituerades sorgliga liv, säger en av de som beslutat ge projektet pengar. Alltså, är slutledningen vi läsare inte kan annat än dra, förutsätter man att vilken prostituerad som helst kommer att darrande av tacksamhet ta emot pengarna och möjligheten att få berätta sin sorgliga historia - och denna historia kommer inte att skilja sig avsevärt åt från kväll till kväll utan i allt väsentligt vara en vi egentligen redan känner till.
Men i Berlingske Tidende kan man läsa följande (och jag översätter från danskan):

De två regissörerna och konceptutvecklarna har ingått mycket detaljerade avtal med de prostituerade som visat intresse för att låta sig köpas till att spela huvudrollen i stycket, och det pris de betalas är detsamma som de skulle fått ute på gatan för att utföra en sexuell tjänst.

"Vi anser inte alls att vi använder skattebetalarnas pengar till att köpa prostituerade. Det vi köper är en skådespelartjänst, inte en sexuell tjänst", säger Jeppe Kristensen. "Vi anser inte heller att det vi gör är socialporr eller något som överhuvudtaget innebär att kvinnorna blir mer utsatta och exponerade än vad de är under en vanlig kväll på Istedgade. Det kan upplevas som provocerande att visas en riktig prostituerad i en romantisk komedi, men vi insisterar på att undersöka om inte också en riktig prostituerad kan förvandlas inför våra ögon och charma oss", tillägger Tue Biering.

Frågorna hopar sig nu bara ännu mer. Och de enorma grodor som hoppar ur Bierings mun gör inte min skepsis inför intention och verkan av den här idén precis mindre. Mycket riktigt menar också en f d gatuprostituerad som intervjuats i Politiken att detta är en slags förnedring av prostituerade kvinnor: "Kom till zoo och se ett livs levande luder. Ärligt talat, detta påminner mig om den tid då man kunde se skäggiga damer och personer med lyten på cirkus. /---/ Det är förödmjukande för kvinnorna att sätta upp dem på scen inför en välbärgad och välmående publik." Man måste inte dela den här kvinnans (idag fördömande) syn på prostitution för att fatta hennes poäng. Och Jeppe Kristensen, den ene av regissörerna, trasslar i mitt tycke bara in sig ännu mer när han i en uppföljningsartikel bemöter kritiken:

"Hade vi använt oss av en vanlig skådespelerska hade samma sak hänt som i Pretty Woman. Berättelsen hade förlorat sin klangbotten. Det är oerhört svårt att få det till att filmen handlar om prostitution, och vi är intresserade av att skapa den slags förlösning som ett lyckligt slut innebär. Och detta kräver att de involverade befinner sig långt ifrån varandra i utgångsläget", förklarar Jeppe Kristensen och förtydligar:
"Vi vill vara Richard Gere, en gentlemannakund som ger den prostituerade hennes betalning, aldrig försöker lura henne och är tydlig med sina önskemål. Det är inget zoo vi skapar men ett möte som är gränsöverskridande för henne, för publiken och för medspelarna. /---/ Flickorna i vår container (teatern, red.) blir plötsligt sedda som något annat än den funktion de fyller genom att sälja sex. Nu ses de plötsligt som människor, eftersom vi leker leken att en prostituerad kanske kan ha en framtid. Att något fantastiskt kan hända."
/---/
Man kan lätt få intrycket att det handlar om en kritik av den romantiska komedin om horans lyckliga slut, men detta är inte avsikten. Gränser ska överskridas och publiken ska lära sig något.
"Jag tror att de som förväntar sig kritik av Pretty Woman kommer att bli besvikna. Vi tycker faktiskt att den är en fin och viktig berättelse, som inte handlar om att göra Julia Roberts god nog för Richard Gere, utan om två människor som försöker lära känna varandra. Det är en mycket mänsklig historia."

Det är inte utan att det klyschiga inneordet andrafiering kommer för mig här. De gatuprostituerade - som alltså anlitats på förhand men ändå, ska vi åtminstone tro, agerar spontant och berättar egna, icke tillrättalagda livshistorier - förutsätts befinna sig på milsvids avstånd från oss normala i publiken och på scen. Men kanske kan de förvandlas och charma oss, rentav lära oss något, medan vi leker att det skulle kunna hända något bra i deras liv.
Regissörerna är uppenbarligen dessutom sprickfärdiga av självbelåtenhet med den goda gentlemannagärning de gör när de låter dessa stackars kvinnor få bli sedda som människor genom deras försorg ett tag. Den där fantasin om en transformering från det abjekta tillstånd den riktiga prostituerade befinner sig i till en charmerande riktig kvinna för tankarna till pygmalionkomplexet, och den manliga dröm om att skapa sig en kvinna som ju finns inbyggd redan i själva Pretty Woman-historien. Inte krävs det någon riktig gentlemannakapitalist i rollen som "Richard Gere", trots att vi nog lär vara en del som inte träffar på den sorten dagligdags och rentav känner att den är oss ganska främmande.
Och trots regissörernas smäktande försäkran om motsatsen finns förstås också ett motbjudande drag av grov buskis inbyggd i konceptet - för den som vill ha det så. Så lyder också reklamen för förhandspremiären såhär: Vi har Richard Gere, vi har hans lille, halvskallige vän Stuckey, men vi saknar en Julia Roberts. Varje kväll går vi ut och köper en prostituerad på Vesterbro och får henne att spela med i vår romantiska komedi!

Nedslående

Jag är sen, men tycker att jag till sist ändå måste kommentera den där nyheten om svenskars stöd för sexköpslagen. Trots allt är jag en av dem som efterlyst en sådan undersökning som Jari Kuosmanen vid Göteborgs universitet nu ska ha gjort. Men eftersom inte mycket mer än de knapphändiga uppgifter som nyhetsartiklarna förmedlat är känt så står frågetecknen som spön i backen. Hur många deltog i undersökningen? Hur ställdes frågorna? Hur gjordes urvalet? etc etc etc.
Det vi får veta om resultaten verkar, förutsatt att de är tillförlitliga, i alla fall nedslående. Inte bara visar de på att en majoritet stödjer lagen, utan också på att många, i synnerhet många kvinnor, anser att även den sexsäljande parten ska vara kriminaliserad. So much for, konstaterar Kuosmanen, könsmaktsperspektiv. Eller ja, han uttrycker sig inte just så. "Jari Kuosmanen tolkar resultatet som att människor uppfattar prostitutionen som ett allmänt problem och inte främst som ett uttryck för könsmaktsförhållanden", står det i TT-texten. Och visst kan man fråga sig vad som avses med "ett allmänt problem" egentligen. Men den oklarheten kan förmodligen förklaras med svårigheten att snabbt och kort förklara sina forskningsresultat för en otålig journalist. Jag ser heller ingen anledning att som Blogge börja skjuta på budbäraren, i alla fall inte sålänge det inte står klart att han gjort en undermålig forskningsinsats. Att det verkar finnas en motsägelse i att opinionen å ena sidan tycker att sexköpslagen inte fungerat, men å andra sidan vill ha den kvar är inte heller något man nödvändigtvis ska vända mot Kuosmanen. Bakomliggande kan t ex finnas en insikt om det absurda i att ena parten av verksamheten, men inte den andra, är kriminaliserad. Det kan vara denna ojämnhet i lagstiftningen man vill komma åt genom att uttala stöd för att båda parter bör vara kriminaliserade. Jag utgår från att vi så småningom kommer att kunna ta del av en forskningsrapport som kan ge några lite mer uttömmande svar både om själva opinionsundersökningen och om hur opinionen egentligen ser ut.
Än så länge nöjer jag mig med att konstatera att den attityd vi tycks ha gentemot sexköp och sexsäljare är både osolidarisk och ogenomtänkt.

Se också Greta Garbos kommentar.

Uppdatering: Via G G ser jag att det går att ladda ner forskningsrapporten Prostitution i Norden - projektet som Kuosmanens undersökning ingått i - som pdf. Den ger dock inte stort mycket mer information om opinionsundersökningen vid handen. Jag noterar att formuleringen om synen på prostitution som ett "allmänt problem" snarare än ett utryck för könsmakt återfinns i rapporten. Anmärkningsvärt att man inte bemödat sig om att förtydliga detta.

Nattens kläder

Det händer inte så ofta att jag är ute och spankulerar tidigt om morgnarna, men de gånger jag är det blir jag alltid lika förvånad över de övergivna klädesplagg som ligger utslängda här och var på marken. Vid övergångsställen, längs gångvägar, i busksnår. En barnsocka här, där ett par strumbyxor, en ensam sko vid övergångsljuset, en grå kofta som ligger och fryser utanför stadshuset. Var kommer de ifrån? Hur kom de dit? Finns det en här av osynliga jättar som sticker in sina armar genom tvättstugefönster, lägger vantarna på de kvarglömda plaggen för att sedan strö ut dem i staden om natten? Eller signalerar kläderna att det pågår något fruktansvärt medan vi sover? Vad är det egentligen som händer de där timmarna före gryningsljuset?

..och epilogen

Jonathan har skrivit en klok och intressant debattartikel om "Birro vs Zytomierska plus elitism-judsim-historien" på Newsmill. Marcus Birro har kontrat med ett svar som visar att han inte förstått Jonathans frågeställning. "...vad gör egentligen referensen till judiskhet eller 'judism', som Birro vill kalla det, i bloggen och i det sammanhanget om han inte vill säga något med det? Det har vi inte fått svar på" skriver Jonathan, och även om Birro rätt avväpnande medger att ordet "elitism-judism" var ett smaklöst utslag av bristande omdöme så har vi med hans replik till Jonathan fortfarande inte fått svaret.
Birro vill hellre övergå till att diskutera "medias och Internets spelregler, om vi vill ha ett cyniskt, mobbarklimat där människor gör sig en karriär på att utan hänsyn, heder eller moral verbalt trakassera och avrätta unga människor med storslagna drömmar". Visst, det kan vi gärna för mig diskutera. Men ärligt talat, har det inte pratats ganska mycket om den här saken redan, utan att någonting överhuvudtaget förändrats? Och ärligt talat igen, hur uppträder egentligen Birro själv när han kallar Zytomierska en "jävla amöba från helvetet"? Har hon tappat allt människovärde eftersom hon agerat fel? Birro som berömmer sig av att vara en sjusärdeles humanist kan väl knappast tycka det.
Men okej som sagt, låt oss föralldel fortsätta diskutera mediaklimatet och den ton som alltför ofta råder. Det finns dock ingenting som säger att vi inte samtidigt skulle kunna diskutera varför bröderna Schulmans elakhet bland annat resulterar i ett ord som "elitism-judism". Att de faktiskt inte är judar är som Jonathan påpekar i sig egentligen inte särskilt intressant. Men är det inte ändå lite intressant att man utgår ifrån att de är det? Vi kan med fördel vidga diskussionen så att den inte specifikt fokuserar på Birros personliga fördomsprofil. En närbesläktad fråga är varför så många utgår från att familjen Bonnier är judar? (Det är de alltså mig veterligen inte, såvida man inte använder samma definition på vem som är judisk som nazisterna gjorde. Men jag kan ha fel.) Framför allt måste vi överhuvudtaget börja prata om antisemitism och fördomar om judar som något som finns idag - och det inte bara i marginella, extrema kretsar. Med risk för att vara tjatig citerar jag Jonathan igen:

En märklig föreställning är att de enda som kan bära fördomar och hysa fientlighet mot judar är hatfyllda högerextremister. Det är få som inte tar avstånd från judehat när det kommer från de grupperna, men när antijudiska fördomar och attityder i vår tid uttrycks av etablerade tyckare i seriösa forum tycks det plötsligt vara ett tabu att överhuvudtaget diskutera det. Att tala om att det, på samma sätt som mot andra grupper, finns folkliga fördomar om judar leder hos alltför många till mental kortslutning.

Uppdatering: Leman avslutar debatten på Newsmill med en replik till Birro. Samtidigt har den nationalsocialistiska hemsidan "Den svenske" uppmärksammat ordväxlingen. Byt konsekvent ut ordet "judisk" mot "sionistisk" i den nazistiska artikeln och du får en text som inte ligger långt från vad som uttrycks på sina håll inom den vänstra delen av bloggosfären.

Uppföljning av gårdagen

Det känns lite kymigt att gå in i hela den här Idolsoppan, jag är inte så intresserad av den egonas kamp som utspelar sig i grund och botten, men det blir tydligt att det ändå finns flera bottnar i den här historien, att nya turer ägt rum i den och att jag inte återgett den på ett helt rättvisande sätt i gårdagens postning.

- För det första verkar det ha handlat om en påtvingad time out snarare än om att Zytomierska fått sparken.

- För det andra är det visst programledare hon är/var, inte jurymedlem som jag skrev igår. Och det till något som kallas "Eftersnack" och som jag inte vill veta vad det är.

- För det tredje är enligt TV 4:s presschef det där med anklagelsen mot Birro bara ett av skälen till att Zytomierska tvingats dra sig tillbaka, och inte heller det tyngst vägande. Hon har inte bara kallat en deltagare för "bögig" utan en annan för "tjock" (och som sagt - varför fick hon jobbet in the first place?).

- För det fjärde har Zytomierska nu bett herr Birro om ursäkt, och helt tagit tillbaka anklagelsen om antijudaism - och Birro har godtagit ursäkten.

- För det femte har Birro tydligen övervägt polisanmälan....

- ...och samtidigt, för det sjätte, passat på att under gårdagen ta bort för att sedan åter lägga ut - men nu inklistrade i en postning så att kommentarsfälten fallit bort - de postningar han skrivit som ger bakgrunden till Zytomierskas anklagelse - den bottnade alltså inte bara i Birros angrepp på henne. Signaturen Patrik har dock varit god nog att, bl a i en kommentar till mitt inägg igår, förse oss med länkar till originalinläggen: här och här.

- För det sjunde är det alltså "Elitism-Judsim", ett nytt ord!, som Birro anklagar familjen Schulman för - jag städade omedvetet upp det till det lite mer "begripliga" Elitism-Judaism, men det skulle alltså egentligen vara "Elitism-Judism" och det enda skälet för Marcus att skriva något sådant var, hävdar han i en kommentar, att det rimmar så fint.

- För det åttonde visar Marcus Birro upp en märklig tolerans för antisemitiska uttryck i kommentarsfälten till de båda inläggen.

- För det nionde är inte detta något media intresserar sig för, uppenbarligen. Egonas kamp är och förblir intressantare. Och även om det nu fanns fler skäl för petandet av Zytomierska, och hennes anklagelse (som plockats bort från hennes blogg) verkar varit grövre än att påpeka att Birro uttryckt sig på ett klart olämpligt sätt på sin blogg, så är jag böjd att hålla med Jonathan, som skriver såhär: "Nu tycker förstås inte jag att Birro ska få foten som sidekick från TV4:as kvällsöppet men det verkar onekligen vara så att påtalande av antisemitiska uttryck verkar vara mer provocerande än grumliga påståenden om judar."

- För det tionde är och förblir Idol en - för att låna av det språkbruk Kalle P brukar använda om mediamekanismerna och, ja, lite av varje i vår sociala verklighet really - smittohärd som helt okontrollerat sprider ut förnedringsvirus åt alla berörda håll. Se det sublimt motsägelsefulla i att Expressenkrönikören Maria Brander skarpt fördömer TV 4:s cyniska förnedringskoncept, där Zytomierska "förvandlats till den viktigaste kuggen", och sedan avslutar sin text med följande lista:

Veckans stilfiasko:

Johan Palms för stora kavaj. Det var inte bara låten som den unge artisten behövde växa i.

Veckans falsksång:

Lars sjunger alltid falskt. Med flit. Kan bli en ny Håkan Hellström, men utan sambatakt och eufori.

Veckans sågning:

"Gör något, stånga mig!" Andreas Carlsson känner sig som matadoren i "Tjuren Ferdinand" efter Yazminas sömniga show.

Reaktioner på Katrin Zytomierskas avsked

Jag tittar inte på Idol. Jag läser inte Zytomierskas blogg, inte heller Birros. Men jag har förstås lagt märke till rubrikerna omkring Zytomierskas "bögighets"-uttalande, liksom tidigare rubriker omkring andra elakheter från det hållet, och jag är inte förvånad. Att man får sparken när man uppträder som medial mobbare är helt rätt; det är bara det att just läggningen åt elakhetshållet torde vara skälet att Zytmierska fick jobbet som jurymedlem i Idol överhuvudtaget, varför TV 4:s agerande - vilket ett par andra bloggare också är inne på - inte är något annat än totalt hyckleri.
Icke desto mindre är det intressant att det slutliga skälet till att hon får sparken inte är den där förkastliga "bögighets"-slängen, utan att hon kallat Marcus Birro för judehatare. Jag har inte hittat någon annan information om detta (okej, jag har inte letat särskilt länge) än att hennes enda bevekelsegrund tycks vara att bortförklara Birros kritik av henne själv (Zytomierska är alltså "av judisk härkomst" som Aftonbladet skriver - tänk att så många har så svårt med orden jude och judinna). Någon antisemitism på Birros blogg har jag inte sett (som sagt, jag brukar dock inte läsa den och har bara kollat in några sidor) och det är förstås inte bra att missbruka antisemitismbegreppet i egna syften, så som Zytomierska tycks ha gjort.
Men naturligtvis har bloggare som inte är främmande för att ge utrymme för antisemitiska tankemönster på sina bloggar i sin tur använt saken i sina speciella syften. Bloggen Dumheterna, som jag berört här och här, förklarar direkt Zytomierskas beteende med att det är betecknande för "den krets (hon) rör (sig) i" - och detta är, utgår bloggskribenten ifrån, en krets av judar. Särskilt förkastliga judar som beter sig fräckt:

Ni kanske inte är respresentativa för judar varken i Sverige eller annorstädes men ni ger en synnerligen fadd eftersmak och detta är något ni borde betänka istället för att tro att ni kommer undan med vad som helst bara för att ni är just judar.
Är det någon som sprider hat så är det sånna där som Katrin Zytomierska. Underhållande också att se när Birro och Zytomierska tävlar om vem som är mest jude och alltså minst mottaglig för kritik. Med denna arrogans är det inte konstigt att världen ser ut som den gör.

Judars arrogans förstör hela världen, tycks det som. Intressant också att Dumheterna (ett synnerligen passande namn på bloggen) utgår från att Marcus Birro är jude. Är han det? Vad som framgår av Aftonbladets artikel är att han har släktingar som har suttit i koncentrationsläger och att han tycks ange detta som någon slags alibi mot antisemitism. Som sagt, nu har jag inte sett något som helst "bevis" för att Birro skulle vara antisemit, jag är inte alls ute efter att misstänkliggöra honom och det är självklart upprörande att bli anklagad på det sätt Birro blivit. Men att någon har släktingar som suttit i koncentrationsläger är givetvis inte något som automatiskt innebär att denne någon är jude. Släktingarna kan ha varit politiskt oppositionella, s k "asociala", romer, homosexuella e dyl. Och nej, det är faktisk inte så enkelt som att denne någon är immun mot antisemitiska tankemönster bara för att släktingar förföljts av nazister/fascister (oavsett vad vissa tror). Antisemitism är ett djupt liggande kulturellt och politiskt problem, inte något som koncentrationslägrets fasor en gång för alla gjort alla rättänkande människor immuna mot - inte ens, nödvändigtvis, om de har släktingar som själva bevittnat dem. Tyvärr.
Även Jinge - vars blogg och dess antisemitiska innehåll jag bl a skrivit om här, här och här - använder sig av den här historien. Inte oväntat passar han på att sätta sig på den gamle käpphästen "man får inte kritisera Israel" (enligt mottot att om staten Israel inte är på tapeten så får man se till att sätta dit den):

Det framgår inte vad Birro eventuellt skulle ha sagt för elakheter om judar, om inte bisatsen att judar styr för mycket är ett citat av Birro. Annars kan jag konstatera att ordet – antisemitism troligen måste vara det mest missbrukade ordet i det svenska språket. Som bekant så används det så fort någon människa kritiserar Israel, och även om det rör sig om en fullt berättigad och adekvat kritik.

Jag skrev nyligen i en kommentar på någon annans blogg att jag anser Jinge vara en ren antisemit - en stämpel som jag tidigare inte velat sätta på honom, och som jag nu vill ta tillbaka igen. Det var dumt av mig att skriva så & jag har raderat kommentaren. Jag kan inte skåda in i Jinges medvetande och tycker egentligen att det han uttrycker framför allt är en skriande brist på konsekvens i sin föregivna antirasism. Hur som helst åtgärdas inte problemet med antisemitiska tankemönster genom att man identifierar "antisemiter" och tystar dem - utan att man lär sig identifiera just dessa tankemönster, oavsett var de dyker upp. De är, som Henrik Bachner skriver i sitt efterord till pocketutgåvan av Återkomsten (2004), "historiskt och kulturellt betingade och reproduceras sannolikt ofta omedvetet. De behöver således inte bottna i en personlig motvilja mot judar." (s. 578)

Uppdatering: Okej, det visade sig faktiskt finnas något annat än bara ilska över att ha kritiserats bakom Zytomierskas anklagelse. Birro har skrivit ett blogginlägg om Schulmans (Katrin var tidigare gift med en av Schulmanbröderna tydligen) med den ärligt talat fullständigt vidriga titeln "Elitism-Judaism Hatar Med En Bödels Brist På Empati". Han har skrivit en hel del om Schulmans verkar det som och det är tröttsamt att läsa allt - den där typen av munhuggning mellan mediakändisar är inte ens en hundradel så intressant att ta del av som de tror. Men att en person som aspirerar på att ingå i vår kulturella parnass vräker ur sig något sådant som "Elitism-Judaism" när han blir angripen av folk som råkar vara judar(?) (och sedan skyller på dem istället för på sitt eget dåliga omdöme), det är helt enkelt inte okej.
Och...vad gäller Jinge, alltså. Det är t o m ännu värre ställt där än vad jag trodde. Läs detta och detta så förstår ni vad jag menar (såvida ni inte tillhör den grupp människor som avfärdar allt som kommer från "Israelvänners" (OBS! kodord) håll som någon slags lögner eller propaganda).

Lite till om Durban

Apropå detta, detta, detta och detta.

Ni kan höra en intervju med den svenske regeringsdelegaten Jonas Sundberg, live från Durban 2001, genom att klicka HÄR.

Ni kan läsa en principförklaring från den antirasistiska organisationen Magenta Foundation, som är underskriven av 98 olika NGO:er och som är inriktad på att undvika att historien ska upprepa sig - klicka HÄR. Brödtexten:

In 2001, more than three thousand people participated in the Non-Governmental Forum of the United Nations third World Conference against Racism, Discrimination, Xenophobia and Related Intolerance (WCAR) to chart a course for future generations to eradicate racism, discrimination and intolerance. Participants pledged to adhere to established international human rights standards and operate with transparency and respect for democratic discourse.Many civil society representatives were disappointed, when the NGO process, which raised the profile of important contemporary racism problems and the historic wounds of slavery and discrimination, was discredited. UN High Commissioner for Human Rights Mary Robinson spoke out against what she called the "hateful, even racist" antisemitic atmosphere that plagued the NGO forum.She refused to commend it to governments for their consideration. Leading international human rights organizations called some of the human rights language in the declaration inaccurate, inappropriate and even counterproductive. They regretted that progress on vital issues such as discrimination against Roma and caste discrimination was thereby diminished.
Observers were shocked by violations of procedure in the preparatory and drafting processes, the racist treatment including violence, exclusion, and intimidation against Jewish participants, and the misuse of human rights terminology in the document related to the Israeli-Palestinian conflict.

With a few notable exceptions, the vast majority of groups was silent or refused to speak out. In the years since, many have reflected that the result was a regrettable vacuum of moral leadership.

The organizations below pledge to reject hatred and incitement in all its forms, including antisemitism, to learn from the shortcomings of the 2001 WCAR, and to work together in a spirit of mutual respect.

En lista på fem punkter följer, varav nr 3 & 4 lyder:

3. (T)he global effort to eradicate racism cannot be advanced by branding whole peoples with a stigma of ultimate evil, fomenting hateful stereotyping in the name of human rights.
4. The UN and its human rights fora must not serve as a vehicle for any form of racism, including antisemitism, and must bar incitement to hatred against any group in the guise of criticism of a particular government. We pledge to prevent this from happening again.


Vissa anser att man istället bör bojkotta hela Durban II-konferensen (som kommer att äga rum i Geneve, inte Durban, men ändå är mest känd som Durban II). Den som läser tyska kan läsa om saken i den tyska vänsterpublikationen Jungle World (den tyska vänstern har en betydligt mer seriös och nyanserad bild av hela problemkomplexet antisemitism-antisionism, men rubriken till texten är lite egendomlig, minst sagt). Den som vill gå direkt till att läsa uppropet kan klicka HÄR. Bland de som skrivit under finns namn som historikern Benny Morris och författarna Ralph Giordano och Peter Schneider. Man kan om man vill också underteckna uppropet själv.

Ett groteskt ps: Mary Robinsom blev tagen på orden när hon under Durbankonferensen utbrast "I am a Jew" som respons på antisemitiska flygblad. I alla fall av okänd skribent på sajten Mid-East Realities. MARY ROBINSON COMES OUT JEWISH utropar hen, och fortsätter: Talk about humiliation. When the U.N.'s top human rights official was in occupied Palestine last year her car was shot at by Israeli settlers -- the Israeli army doing nothing to stop them. Now we learn that the very same Mary Robinson is herself Jewish and has been using her position to head off the urgently needed world censorship of Israel for its racist and apartheid-like policies.
/---/
The problem is not that she is Jewish. The problem is that she has not revealed this in the past and that she can now be understandably accused of having a personal "conflict of interest" because of the way she has conducted herself and especially because she has been leading the charge to prevent Israel being vilified at the Durban Conference as so many others think is both fitting and necessary.

Uppdatering: Bultens desperata ifrågasättande av förekomsten av antisemitism på konferensen har nu tagit sig nya höjder. För det första tycker han det är nåt skumt med att kalla Sundberg "regeringsdelegat" när han inte var någon regeringsmedlem eller ingick i regeringens stab av tjänstemän. Att man inte behövde vara regeringsmedlem eller ha direkt anknytning till regeringen för att ingå i regeringsdelegationen har Bulten inte förstått.
Men det skummaste av allt är förstås att Sundberg, enligt vad Bulten luskat ut, medverkat i form av projektledare på EXPO - och dessutom har tentakler in till Svenska kommittén mot antisemitism. (Ja, han skriver faktiskt så - tentakler.) "Sålunda är vi tillbaka där vi började och vi kan därför inte utesluta att fördömandet av 'antisemitism' på Durbankonferensen i Folkradiointervjun kan ha grundat sig i ett pläderande av lösning av Palestinaproblematiken i form av en enstatslösning", skriver han. Ja. Det gör han faktiskt. Detta är alltså en kille som är högst respekterad av en hel del inom vänsterbloggosfären. Broderskaparen och statsvetaren Ulf Bjereld länkar t ex till honom. Bulten förnekar alltså att skanderande av "Kill the Jews!", utdelandet av Sions vises protokoll (ett antijudiskt hetsverk likväl som Mein Kampf, men Bulten & co har förstås helt riktat in sig på den eventuella förekomsten av sistnämnda), hotande av judiska NGO-delegater, utdelande av flygblad med budskapet att det hade varit bättre om Hitler vunnit kriget, prydande av konferenssalar med antisemitiska bildkonstverk (där judar har kroknäsor, huggtänder etc om man ska döma av bilderna på den här sidan) etc skulle ha med antisemitism att göra (för honom handlar det istället om helt normal "kritik av Israel" eller "pläderande för en enstatslösning"). Alternativt menar han att det inte är något att hetsa upp sig över, såvida man inte har något skumt politiskt motiv för det, såsom att ifrågasätta idén om upplösandet av Israel som en judisk stat (något som i Bultens värld tydligen är mycket ovanligt, och som gör den som är bärare av dylika ifrågasättanden totalt otillförlitlig i hans ögon). Han avslutar med en "liten fundering" om huruvida det kan vara så att EXPOs eller SKMA:s tentakler kan ha nått även Sakine & mig ("huruvida det är SKMA eller EXPO som varit Charlotte och Sakine behjälpliga med att lägga ut sitt arkivmaterial på den aktuella websidan"). För isåfall är vi ju också delar av den stora judiska, förlåt sionistiska, sammansvärjningen. Nej, det där sistnämnda är inget citat. Han skriver det inte rent ut. Bara nästan.
Ursäkta mig, jag tror jag måste gå in på toaletten och spy lite.

Uppdatering 2: Bulten klarar inte diskussionen längre, vilket i och för sig är ganska skönt men för det med sig att han tar bort mina kommentarer på sin blogg. Det är han förstås i sin fulla rätt att göra. Men jag får väl lägga in min sista här istället då:

Ännu fler röster om Durban på nätet, bara för dig Bulten:

"Some of the Jewish delegates are hiding their accreditation badge because it identifies them as from Israel or as Jewish. Some are considering leaving Durban altogether."


"The incidents are too numerous to count, activists say.
On the grounds of the U.N. conference itself, the Arab Lawyers Union distributed pamphlets filled with grotesque caricatures of hook-nosed Jews depicted as Nazis, spearing Palestinian children, dripping blood from their fangs, with missiles bulging from their eyes or with pots of money nearby. Attempts to have the group's U.N. accreditation revoked were refused."


"For me, having experienced the horrors of the Holocaust first hand, this was the most sickening
and unabashed display of hate for Jews I had seen since the Nazi period."

"...there was horrible anti-Semitism present - particularly in some of the NGO discussions. A number people came to me and said they've never been so hurt or so harassed or been so blatantly faced with an anti-Semitism."

Detta handlar inte om att flera källor skriver av samma stycken. Det handlar om att flera olika röster berättar om samma saker. Något helt annat.

Uppdatering ännu en gång: Bulten lät denna kommentaren stå kvar på sin blogg i alla fall (efter att ha tagit bort en annan), tack för det. Han kallar det för länkar till "3 propagandaartiklar och en BBC-intervju med en, som av diverse orsaker, var missnöjd med slutresolutionen från Durban." Att någon skulle kunna intressera sig för att ta upp antisemitismen på konferensen av andra skäl än att vilja använda den i eget politiskt syfte föresvävar inte Bulten. Inte heller att så många mer eller mindre samstämmiga röster bildar en rätt tydlig bild av vad som hände, oavsett talarnas politiska hållningar (som faktiskt, om man räknar in alla jag tagit upp i mina två postningar om detta, torde skilja sig åt rätt rejält).

Den vidriga reaktionen

Man tror knappt det är sant. Men efter gårdagens postning har signaturen Paolo Pissoffi skrivit ett inlägg med anledning av den bisarra diskussion som följde på bloggen Motbilder. Herr Pissoffis reaktion på Hampus vredesmål över att jag ifrågasatt hans nonchalanta attityd gentemot det som skedde under Durbankonferensen 2001 (fysiska och verbala hot mot judar, talkörer som skanderar "Kill the Jews", utdelande av Sions vises protokoll, flygblad som talar om att om Hitler vunnit kriget hade vi sluppit Israel etc) - är att anklaga västvärlden för en "ensidig fixering vid antisemitism" och att i princip upprepa den slitna klyschan att "kritik av Israel fördöms som antisemitism eftersom det är Israelvännerna som styr debatten"* (uppenbarligen tycker herr Pissoffi då tydligen att de incidenter som räknades upp i min postning och som jag räknar upp i parentesen ovan är legitim "kritik av Israel" - eller på vilket sätt är den argumentationen annars relevant i detta fall?).
Problemet är inte att alla andra typer av rasism tolereras medan antisemitism fördöms. Reaktioner som Hampus, Bultens & Pissoffis skvallrar om ett fullständigt motsatt förhållande. Nu är deras reaktion tack och lov kanske inte betecknande för samhällets attityder i stort, men den är alltför vanlig på vänsterkanten. Samtidigt intygar dessa personer vanligtvis naturligtvis att antisemitism självklart ska fördömas där det förekommer - problemet är bara att i deras ögon förekommer det ju aldrig. Samtidigt vittnar judar om att de utsätts för det gång på gång.
Och vi som försöker vara observanta på det angrips från vänster istället för att stöttas.

* Detta är alltså inte ett exakt citat utan min sammanfattning av vad Pissoffi skriver. Eftersom detta (naturligtvis) vänds emot mig så återger jag istället ordagrant en del av postningen. Pissoffi skriver att

"ett mycket allvarligt problem, och något som jag själv har påpekat många gångar, är det faktum att prioriterandet av anti-semitismen framför andra 'rasismer' är livsfarlig. Man tar det dessutom ur sitt historiska sammanhang och placerar det i det nutida. Man förminskar världens övriga problem. När dessutom Israel-vännerna använder anti-semitism-kortet i försvarandet av Israels politik gör man sig skyldig till väldigt allvarliga misstag: man trivialiserar anti-semitismen. Man förminskar anti-semitismen. Dessutom skulle man ge anti-semitismen en form av alibi, om det vore så att Israel-kritiken verkligen handlade om anti-semitism."

Det finns knappast särskilt många andra sätt att tolka detta än den tolkning jag gjort. Möjligen skulle man också kunna göra tolkningen att Pissoffi menar att trivialiseringen av det som hände i Durban, så som man kan se det hos Hampus & Bulten, är "Israelvännernas" fel. Intressant slutledning förvisso men....

Förnekelsen II

Vad är det egentligen som är viktigt i en text?
För ett par veckor sedan skrev Sakine Madon en ledarkrönika i Expressen på temat Durban 2001 och den kommande uppföljaren. Hon inledde såhär:

Bara några dagar före 11 september 2001 utvecklades en FN-konferens - "Durbankonferensen mot rasism, rasdiskriminering och främlingsfientlighet" - till en freak show.
Mein Kampf och konspirationsböcker delades ut, det skreks "död åt judarna" på den inledande NGO-konferensen och människor hotades.
Man skulle kunna tro att rasistiska extremister plötsligt dök upp och sabbade för flower-power-människor i batikkläder. Men nej, rasismen kom inifrån och legitimerades av arrangörerna.

Vad är det huvudsakliga budskapet i dessa rader? Ja, jag och de flesta med mig är nog överens om att vad de talar om är först och främst att det absurt nog förekom antisemitiska, antidemokratiska och verbalt våldsamma inslag på internationell FN-ledd konferens mot rasism 2001 - och, för det andra, att konferensens arrangörer inte markerade mot detta.
Men när Bulten i Bo tar sig an texten är det bara ett inslag i den han koncentrerar sig på. Han skriver en bloggpostning med titeln

"Mein Kampf delades ut på FN-konferensen i Durban" - sant eller skröna?

och återger samma inledning som såhär:

Bara några dagar före 11 september 2001 utvecklades en FN-konferens - "Durbankonferensen mot rasism, rasdiskriminering och främlingsfientlighet" - till en freak show. Mein Kampf ... delades ut, ... på den inledande NGO-konferensen ....

I kommentarsfältet till Sakines uppföljande bloggpostning om sin krönika skjuter Bulten också enbart in sig på förekomsten av Mein Kampf under NGO-konferensen. Han frikopplar den helt från det Sakines mening i övrigt berättar om - konspirationslitteratur och hot mot judar - och lyckas få in en släng mot Israel och ett försvar för förintelseförnekares åsikts- och yttrandefrihet i sin i övrigt skenbart av den heliga dårens oskuldsfullhet betecknade kommentar:

Jag kan inte riktigt begripa detta. Det borde väl ligga i yttrandefrihetens natur att NGO-organisationer har rätten att sälja vilken litteratur man önskar på detta inledande möte som inte var (vad jag förstår) en direkt FN-aktivitet.
Om jag vill läsa in mig på nazismens ideologi för att kunna förstå och bemöta den, är ju "Mein Kampf" ett relevant verk.
Det skulle vidasre inte förvåna mig om det även såldes böcker med innehåll av bl.a. instruktionsanvisningar i hur man etniskt rensar ett land som man har för avsikt ta över, Bibeln kallas visst den boken.
Hot om indragen ytrrandefrihet vill jag minnas att EU var på väg att genomföra för något år sen under det tyska ordförandeskapet, det var visst några historiska händelser som det skulle bli lag på att man måste tro på dem. Sverige svarade visst med att man ansåg att lagen om hets mot folkgrupp redan täckte upp detta påbud, och några veckor senare fick användes skattebetalarnas pengar till att köpa ut en Stockholmsk lärare för att han hävdade för låga siffror för förintelsens offer.

Därefter övergår han till att anklaga Sakine för ovederhäftighet då hon inte kan ange exakt vilken/vilka NGO(s) som delade ut Mein Kampf och i vilket syfte. Sakine svarar med att ange länkar till texter om konferensen som bekräftar den övergripande bild hon givit. Jag ämnar citera ur ett par av dessa länkar och låta dem ingå i min arsenal av källor som ger en samstämmig bild av den antisemitism som förekom på konferensen - med eller utan Mein Kampf. Först och främst anger Sakine Helene Lööws betraktelse över konferensen. Lööw deltog i den svenska regeringsdelegationen, och skrev om sina intryck i SKMA:s nyhetsbrev från november 2001:

Källa nr 1 - En grupp demonstranter omgivna av blåklädda polismän skriker antisemitiska slagord och viftar med plakat med texter som ”the absolute power is hidden behind Bush” och ”take Zionism out of people”. Platsen är konferenscentret ICC i Durban, Sydafrika september 2001, där FN:s världskonferens mot rasism pågår. Demonstranterna står direkt utanför ingången till konferensens huvudcentrum – de är ackrediterade att få delta i den samtidigt pågående världskonferensen för NGO:s (Non Governmental Organizations). Den världskonferens som skulle bli FN:s stora manifestation mot rasism, främlingsfientlighet och andra former av intolerans, blev i stället en tummelplats för antisemitism, rasism och hat.
/---/
Förhandlingarna om NGO-konferensens slutdokument var minst sagt kaotiska och hätska. På NGO-forum tilläts vidare distributionen av antisemitisk litteratur, flygblad, t-shirts och utställningar av antisemitisk ”konst”.
/---/
Det var inte bara vid NGO-konferensen som antisemitiska övertoner förekom – i en rad stora demonstrationer i anslutning till konferensen, förekom antisemitiska banderoller, flygblad och vid en stor demonstration, som från början gällde protester mot privatisering och globalisering, men som kom att tas över av aktivister, skanderade talkörer bakom antisemitiska banderoller ”Kill the Jews”, ”Kill the Americans”.
Även vid regeringskonferensen gjorde sig antisemitismen hörd. I plenarsalen talade ministrar från arabstater om de forna ”sionistiska” kolonialmakterna – och jublet ville aldrig ta slut från delar av NGO läktaren. I många av talen av arabiska och afrikanska ministrar förekom förringande uttalanden om Förintelsen. Meningar som ”ett visst folkslag lär ha utrotats i Europa under förra århundradet – och de fick kompensation”, var ett vanligt inlägg i restitutionsfrågan rörande slaveriet. För övrigt var det i stort sett endast det transatlantiska slaveriet som diskuterades. Det fanns givetvis talare från de här delarna av världen som avvek och protesterade, men deras röster drunknade. Kontentan av de stämningar som piskades upp i Durban var att allt ont i världen, allt lidande är judarna, européerna och amerikanerna skyldiga till.

Källa nr 2, ett uttalande av representanter för fyra olika svenska NGO-er (Rädda barnen, Svenska FN-förbundet, Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter & Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter) - Vi, fyra svenska organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, har reagerat med avsky mot de antisemitiska yttringar som har fått en framträdande plats under det NGO Forum i Durban, Sydafrika, som föregick den nu pågående Världskonferensen mot rasism. Det slutdokument från NGO-konferensen som igår överlämnades till FN:s Högkommissarie Mary Robinson är oacceptabelt för oss. Tyvärr har våra möjligheter att påverka innehållet varit näst intill obefintliga.
Tillsammans med tusentals andra organisationer kom vi till Durban med en förhoppning om att kunna arbeta fram ett framåtblickande och effektivt påtryckningsmedel och arbetsinstrument i den globala och nationella kampen mot rasism. Istället kom de positiva resultaten från NGO Forum att till stor del överskuggas av extrema och antisemitiska stämningar. Till exempel förekom judekarikatyrer i bokstånden på området. I så kallade antirasistiska demonstrationer skanderades ”Kill the Jews” utan att någon på allvar försökte stoppa det. Runt demonstrationståget distribuerades ökända antisemitiska skrifter och flygblad. Dessa stämningar fick också genomslag i det förslag till slutdokument som lades fram sista dagen under konferensen. Detta var något som vi i det längsta inte trodde skulle hända.
Dokumenten jämställer till exempel Israel med Sydafrikas tidigare apartheidregim, sionism likställs med rasism. I det slutdokument som presenterades igår har liknelsen omformulerats. Nu förklarar man staten Israel som rasistisk. Istället för att, som sig bör rikta en uppmaning till alla världens stater att respektera de mänskliga rättigheterna har särskilt en enskild stat pekats ut som rasistisk. Det ordval som då används är ägnat att föra tankarna till nazismens antisemitiska förföljelser och folkmord. Vi protesterar starkt mot det språkbruk som används och det sätt på vilket begrepp som folkmord, etnisk rensning och apartheid missbrukas i dokumenten. Det är respektlöst och går helt emot syftet med en världskonferens mot rasism.
Det vi har bevittnat i Durban under den senaste veckan kan paradoxalt nog öppna dörrarna för ökad antisemitism.
I det uttalande som vi, tillsammans med ett stort antal Öst- och Centraleuropeiska organisationer, har antagit framför vi också vårt missnöje med arbetsprocessen som varit oklar, med ständigt ändrade rutiner och begränsade möjligheter till fria diskussioner. Det existerar ingen konsensus kring slutdokumentet och det kan därför inte anses som antaget av NGO-Forum. Dokumentet innehåller många bra och konkreta förslag och skrivningar, som skulle kunna leda kampen mot främlingsfientlighet och rasism framåt men det förlorar tyvärr en stor del av sin legitimitet genom de odemokratiska arbetsmetoderna och sitt antisemitiska innehåll. Vi ställer oss därför inte bakom detta dokument.
Det negativa resultatet av NGO Forum gör det än viktigare att vi som frivilligorganisationer fortsätter att arbeta tillsammans, såväl internationellt som nationellt, med att driva frågor kring rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. Låt konferensen vara en påminnelse för oss alla om att vi ständigt måste vara på vår vakt mot rasistiska yttringar. Ingen miljö är fri från rasism – inte ens en antirasistisk världskonferens.

Den tredje källan är en artikel av franske filosofen Pascal Bruckner, vilken faktiskt innehåller en hänvisning till att Mein Kampf delades ut under konferensen - Anti-Semitic cartoons were circulated, copies of "Mein Kampf" and the "Protocols of the Elders of Zion" were handed out. Beneath a photo of Hitler were the words that Israel would never have existed and the Palestinians would never have had to spill their blood if he had been victorious. A number of delegates were physically threatened, there were calls of "Death to Jews".

Här skriver Bulten den bloggpostning jag hänvisade till längre upp. Det är fortfarande bara själva förekomsten av Mein Kampf som intresserar honom; alla övriga hänvisningar till den hatiska stämningen och de antisemitiska yttringarna under konferensen struntar han i att kommentera. Han har på Sakines uppmaning googlat på "Durban" i kombination med "Mein Kampf" och förvisso fått en del träffar - men "man kan snart konstatera att det bara handlar om propagandasiter och att det är tunnsått med referenser till nyhetsartiklar. Man kan också konstatera att fler av artiklarna är avskrifter av varandra", hävdar han. Pascal Bruckner avfärdas som källa - för han är ju konservativ och ställer sig bakom invasionen av Irak. Bulten består oss själv med tre "källor" angående Durban som inte nämner Mein Kampf och som därför skulle bidra till att diskvalificera Sakines uppgifter. Den första är en artikel av Per Ahlmark, vilken i sin tur bygger på ett tal Ahlmark höll i Stockholms stora synagoga den femte september 2001 och inte på något sätt ger intryck av att Ahlmark själv skulle ha besökt Durban. Den andra är en artikel på Simon Wiesenthal Centers nätsajt - en artikel från den 15/8 2001, som alltså är skriven före konferensen och som inte heller handlar om vad som utspelade sig under den. Den tredje är en helt ospecifik hänvisning till Daniel Pipes och, via dennes hemsida, en artikel som inte handlar specifikt om Durban 2001.
Därpå finner Bulten en artikel från Jerusalem Post som är daterad 3/9 2001 och som innehåller följande meningar: "'We saw an NGO document that would have made Goebbels happy,' Samuel said. 'And now it is clear that we are going to see, at the end of the government conference, resolutions that can be called the UN's Mein Kampf.'" Av detta sluter sig herr Bult till att påståendet om att Mein Kampf delades ut på konferensen i själva verket är en vandringssägen som bygger på en slarvig läsning av just denna artikel. Och så hänvisar han till sin bloggkollega Hampus Eckerman, som ska ha "grävt vidare" i Durbanhistorien.
Den postning på Hampus Eckermans Motbilder, "Din vänliga kvartersblog", som Bulten hänvisar till bär den smaklöst raljerande rubriken "På FN:s konferens i Durban gasades judar och åts små barn". Hampus skjuter in sig dels på Sakines hävdande att konferensens antisemitism legitimerades av arrangörerna ("Arrangörerna? Så FN stod och legitimerade uttdelande av Mein Kampf och skrikande av 'Död åt judarna'?" raljerar han, och låtsas vara ur stånd att begripa vad Sakine menade med att rasismen legitimerades, vad som menas med ordet "legitimera"), dels - följande Bultens spår - på detta med förekomsten, eller frånvaron, av Mein Kampf på konferensen. Som om den eventuella frånvaron av Mein Kampf skulle innebära att ingen antisemitism förekom på konferensen. Sakine har "inte någon trovärdig källa alls för att detta ens ska ha skett. Hon hänvisar endast till att man söka på google samt till en artikel skriven sju år senare av en person som aldrig besökte konferensen. De som varit där tycks ha en helt annan bild", hävdar Hampus och bortser bekvämt från såväl Helene Lööw som de fyra svenska NGO-ernas uttalande. Istället citerar han den f d centerpartistiska riksdagsledamoten Lennart Bromander, som gav en positiv bild av konferensen och som även Sakine citerar i sin krönika som ett exempel på svensk blåögdhet.
"De som vill ha en mer sansad bild av Durban-konferensen kan titta på The Guardians specialsite.", skriver Hampus. Ja låt oss göra det. En av de artiklar man kan hitta där är Linda Grants "Hate-hate relationship. Toleration of anti-Jewish hatred can only undermine the Palestinian cause. " Artikeln är en rapport från konferensen och publicerad den 5/9 2001. Detta utgör min källa nr fyra -

Jews who have been active in movements such as Peace Now and Gush Shalom, engaged in what we hoped would be constructive debate about finding a just settlement between Israel and the Palestinians, have already come across some of the anti-Jewish racism which has been pervading the Durban racism conference all week.On Thursday, before the main conference started, members of organisations such as the UK based Holocaust Education Trust, which does anti-racist work in British schools, reported harassment from pro-Palestinian delegates; on Friday, a press conference held to address the concerns of Jewish members of NGOs was broken up by pro-Palestinian demonstrators, while ANC MP Pallo Jordan described the disruption of a discussion on anti-semitism in which he was taking part as "disgraceful". On Saturday, Mary Robinson was booed in a meeting in which she spoke of the Holocaust.Iran has objected to the conference dealing with anti-semitism at all, on the grounds that it is "not a contemporary form of racism" - that is, it doesn't exist, which may be news to the terrified Iranian Jews whom I met there in 1997, huddled behind the locked gates of their synagogue. Or my own family, when, at the stone-setting ceremony for my mother at a Bournemouth cemetery last year, the prayers were drowned out by a gang of teenage boys screaming "Die, fucking Jews, die". At the conference, the ground is littered with leaflets depicting crude, Nazi-era cartoons of Jews with hook noses and bloody talons, clutching money.

Nu uppdaterar Sakine sin postning med en länk till en årsrapport från Stephen Roth Institute for the Study of Contemporary Antisemitism and Rasism, och en hänvisning till att en av institutets medarbetare, Dina Porat, som själv varit närvarande, bekräftade uppgiften om Mein Kampf.
Källa nr fem är alltså själva institutets årsrapport - The Durban conference, originally assembled to address acute world problems of discrimination, xenophobia and intolerance, was transformed into a wholesale attack on Israel and the Jewish people. During street parades, demonstrators carried banners equating Zionism with all evil, and in particular, racism and apartheid. The Protocols of the Elders of Zion, Mein Kampf and similar materials depicting modern blood libels and abhorrent images of Jews were distributed freely, and Jewish NGO delegates were physically threatened.

Bulten svarar med en ny postning,

Nya turer i "Mein Kampf"-affären.

Nu är det Dina Porats bekräftande som Bulten gör till det centrala, det som allting hänger på. Man kan inte hitta någon artikel på nätet där Porat beskriver förekomsten av Mein Kampf på konferensen, klagar han. Inte ens i en debattartikel i Haaretz, där Porat kritiserar "den påstådda antisemitismen" på konferensen nämns Mein Kampf. Att artikeln "What makes an anti-Semite" inte specifikt eller ens i första hand handlar om Durban 2001 bryr sig Bulten inte om att nämna. Nej, han går vidare och underkänner Porat som källa och som trovärdig akademiker överhuvudtaget - något han gör med en lätthet och vårdslöshet som borde få varje professor att känna sig svimfärdig, men som för Bulten är vardagsmat i den dagliga kampen att förneka antisemitism.

Om någon fortfarande tvivlar så bifogar jag här ytterligare källor angående antisemitismen vid konferensen i Durban 2001:

Källa nr sex, "Open letter to the organisers of the Non Governmental Organisations Forum of the World Conference against Racism" -

To our great dismay the undersigned Dutch NGOs affirm that not all the participants of the NGO Forum have been treated in a respectful manner. In our opinion this is a flagrant breach of the principles that should guide a meeting of this nature.

The human and political tragedy that is unfolding in Israel and the Palestinian territories is beyond our comprehension. While we fully understand the emotions of people who feel involved with one of the two parties in this conflict, it is incomprehensible that such emotions should be translated into expressions of anti-Semitism and hate-speech.

We appeal to the organisers of the NGO forum to openly distance themselves from incidents of this nature, which occurred during the NGO Forum.

We believe that there is no place for anti-Semitism or related forms of intolerance at a World Conference against Racism.

Signing organisations / De brief is ondertekend door:
De Landelijke Vereniging van Antidiscriminatie Bureaus en Meldpunten
LBR (Landelijk Bureau ter bestrijding van Rassendiscriminatie)
RADAR (Rotterdamse Anti Discriminatie Actie Raad)
Stichting Magenta
Vrouwenbond FNV

Källa nr sju är ett tal hållet av advokat Erika Harriford under ett möte i Paris i december 2001 där Durbankonferensen diskuterades - I was appalled at the level of Anti-Semitism by the NGO community, and was even more appalled by the fact that the individuals most critical of Zionism and Judaism , never recognized their own Anti-Semitism. Accusations of the caucus being controlled by Jewish members were rampant. I was even asked – to my face- whether I had been paid to be a member of the caucus.

Källa nr åtta är, återigen, en artikel ur The Guardian och detta till på köpet en nyhetsartikel från 31/8 2008 - A pamphlet distributed at the United Nations anti-racism conference in South Africa equating the Star of David with a swastika has prompted the UN human rights commissioner, Mary Robinson, to declare at an official dinner: "I am a Jew".

The former president of Ireland, who is a practising Roman Catholic, spoke in response to a cartoon distributed by the Arab Lawyers' Union in advance of the conference, which opens today.

"When I see something like this, I am a Jew," she said.

/---/

Jewish delegates at the conference say that the protests and hate literature go beyond the criticism of Zionism, which led Washington to downgrade its delegation, and are virulently anti-semitic.

The police have had to protect Jews distributing leaflets at the conference. Protesters against Israel disrupted meetings at which Jews who were not Israelis were speaking.

Pallo Jordan, a prominent MP for the African National Congress, described the disruption of a discussion on anti-semitism in which he was taking part as "disgraceful".

/---/

A press conference given by a coalition of Jewish groups was brought to a halt by a group of Iranian women who shouted down the speakers. One protester shouted: "Six million dead and you are holding the world hostage."

The protest finally ended with the Jewish delegates singing John Lennon's Give Peace a Chance and their detractors chanting "Zionism is apartheid".

Karen Pollock, a representative of the British Board of Jewish Deputies, said that a number of disparate Jewish groups which had had no contact before the conference had been forced into a caucus to protect themselves.

"We felt we had to show solidarity. Not only have we been intimidated, but no official has stepped in to stop it," she said. "I never expected the hostility I've been confronted with. This says I don't have the right to express myself."

Det finns betydligt fler källor jag skulle kunna ange. Men om man ser det som en livsuppgift att förneka varje yttring av antisemitism för att istället vända allting till "befogad kritik av Israel" e dyl så finns det förstås inga fakta eller källor i världen som kan övertyga