lördag, oktober 25, 2008

Köpta historier

Beslutet att sätta upp Pretty Woman som pjäs i Köpenhamn med en riktig prostituerad som Julia Robertsrollen stöts och blöts. Vissa förfasar sig över att en med offentliga medel understödd teater använder pengar till att köpa prostituerade på Istedgade, andra ser en möjlighet att lyfta fram den elända tillvaron som sexsäljare i scenljuset.
Gånggång bekrivs konceptet som att pjäsens "Richard Gere" i början av varje föreställning beger sig ut med en kamera på axeln, väljer ut en gatuprostituerad och återvänder med denna - en ny kvinna varje kväll - till teatern där hon får berätta om sitt liv och sin tillvaro. - Att en prostituerad får 2 000 kronor för att stå på scenen måste vara bättre än att hon tvingas sälja sex på en bakgård för 500 kronor. Stycket är en viktig provokation, det ifrågasätter moralen när det visar riktiga prostituerades sorgliga liv, säger en av de som beslutat ge projektet pengar. Alltså, är slutledningen vi läsare inte kan annat än dra, förutsätter man att vilken prostituerad som helst kommer att darrande av tacksamhet ta emot pengarna och möjligheten att få berätta sin sorgliga historia - och denna historia kommer inte att skilja sig avsevärt åt från kväll till kväll utan i allt väsentligt vara en vi egentligen redan känner till.
Men i Berlingske Tidende kan man läsa följande (och jag översätter från danskan):

De två regissörerna och konceptutvecklarna har ingått mycket detaljerade avtal med de prostituerade som visat intresse för att låta sig köpas till att spela huvudrollen i stycket, och det pris de betalas är detsamma som de skulle fått ute på gatan för att utföra en sexuell tjänst.

"Vi anser inte alls att vi använder skattebetalarnas pengar till att köpa prostituerade. Det vi köper är en skådespelartjänst, inte en sexuell tjänst", säger Jeppe Kristensen. "Vi anser inte heller att det vi gör är socialporr eller något som överhuvudtaget innebär att kvinnorna blir mer utsatta och exponerade än vad de är under en vanlig kväll på Istedgade. Det kan upplevas som provocerande att visas en riktig prostituerad i en romantisk komedi, men vi insisterar på att undersöka om inte också en riktig prostituerad kan förvandlas inför våra ögon och charma oss", tillägger Tue Biering.

Frågorna hopar sig nu bara ännu mer. Och de enorma grodor som hoppar ur Bierings mun gör inte min skepsis inför intention och verkan av den här idén precis mindre. Mycket riktigt menar också en f d gatuprostituerad som intervjuats i Politiken att detta är en slags förnedring av prostituerade kvinnor: "Kom till zoo och se ett livs levande luder. Ärligt talat, detta påminner mig om den tid då man kunde se skäggiga damer och personer med lyten på cirkus. /---/ Det är förödmjukande för kvinnorna att sätta upp dem på scen inför en välbärgad och välmående publik." Man måste inte dela den här kvinnans (idag fördömande) syn på prostitution för att fatta hennes poäng. Och Jeppe Kristensen, den ene av regissörerna, trasslar i mitt tycke bara in sig ännu mer när han i en uppföljningsartikel bemöter kritiken:

"Hade vi använt oss av en vanlig skådespelerska hade samma sak hänt som i Pretty Woman. Berättelsen hade förlorat sin klangbotten. Det är oerhört svårt att få det till att filmen handlar om prostitution, och vi är intresserade av att skapa den slags förlösning som ett lyckligt slut innebär. Och detta kräver att de involverade befinner sig långt ifrån varandra i utgångsläget", förklarar Jeppe Kristensen och förtydligar:
"Vi vill vara Richard Gere, en gentlemannakund som ger den prostituerade hennes betalning, aldrig försöker lura henne och är tydlig med sina önskemål. Det är inget zoo vi skapar men ett möte som är gränsöverskridande för henne, för publiken och för medspelarna. /---/ Flickorna i vår container (teatern, red.) blir plötsligt sedda som något annat än den funktion de fyller genom att sälja sex. Nu ses de plötsligt som människor, eftersom vi leker leken att en prostituerad kanske kan ha en framtid. Att något fantastiskt kan hända."
/---/
Man kan lätt få intrycket att det handlar om en kritik av den romantiska komedin om horans lyckliga slut, men detta är inte avsikten. Gränser ska överskridas och publiken ska lära sig något.
"Jag tror att de som förväntar sig kritik av Pretty Woman kommer att bli besvikna. Vi tycker faktiskt att den är en fin och viktig berättelse, som inte handlar om att göra Julia Roberts god nog för Richard Gere, utan om två människor som försöker lära känna varandra. Det är en mycket mänsklig historia."

Det är inte utan att det klyschiga inneordet andrafiering kommer för mig här. De gatuprostituerade - som alltså anlitats på förhand men ändå, ska vi åtminstone tro, agerar spontant och berättar egna, icke tillrättalagda livshistorier - förutsätts befinna sig på milsvids avstånd från oss normala i publiken och på scen. Men kanske kan de förvandlas och charma oss, rentav lära oss något, medan vi leker att det skulle kunna hända något bra i deras liv.
Regissörerna är uppenbarligen dessutom sprickfärdiga av självbelåtenhet med den goda gentlemannagärning de gör när de låter dessa stackars kvinnor få bli sedda som människor genom deras försorg ett tag. Den där fantasin om en transformering från det abjekta tillstånd den riktiga prostituerade befinner sig i till en charmerande riktig kvinna för tankarna till pygmalionkomplexet, och den manliga dröm om att skapa sig en kvinna som ju finns inbyggd redan i själva Pretty Woman-historien. Inte krävs det någon riktig gentlemannakapitalist i rollen som "Richard Gere", trots att vi nog lär vara en del som inte träffar på den sorten dagligdags och rentav känner att den är oss ganska främmande.
Och trots regissörernas smäktande försäkran om motsatsen finns förstås också ett motbjudande drag av grov buskis inbyggd i konceptet - för den som vill ha det så. Så lyder också reklamen för förhandspremiären såhär: Vi har Richard Gere, vi har hans lille, halvskallige vän Stuckey, men vi saknar en Julia Roberts. Varje kväll går vi ut och köper en prostituerad på Vesterbro och får henne att spela med i vår romantiska komedi!

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker nog att det verkar som en utmärkt idé från teaterns sida, vilket ditt indignerade inlägg faktiskt är ett tecken på. Man försöker helt enkelt göra någonting bättre av den förljugna hollywood-produktionen Pretty Woman, man försöker att ge de prostituerade ett något högre människovärde än de har i vårt samhälles allmänna medvetande. Visst kommer varje försök att präglas av vår allmänna föraktfulla inställning till prostituerade, även regissörer är del av samhället, men de vill nog väl ändå, de gör så gott de kan, de gör nog något bättre än Hollywood. Kanske gör pjäsen dessutom någon nytta, kanske inte, men vad är alternativet? Att låta de prostituerade odiskuterat fortsätta gå på gatan och utnyttjas och på teatern spela någon gammal Moliere, Shakespeare eller Strindberg som publiken kan gäspa sig igenom?

Min enda kunskap om den här historien är vad jag just läst i ditt inlägg, så kanske är mina synpunkter inte så välgrundade, men nog är det bra att kultureliten försöker synliggöra eländet. Förmodligen blir det inte alls som kulturfolket tänkt sig, de tillfälliga skådisarna kanske gäckar regin.

Charlotte W sa...

Alltså, att jag är indignerad är naturligtvis inte ett argument för någonting överhuvudtaget. Hur skulle det kunna vara det? Eller menar du att moralisk indignation alltid i sig är fel - och att det är motsatsen till den indignerades ståndpunkt som gäller?
I övrigt: som jag visar är det alltså så att kvinnorna (som vanligt är det kvinnor vars elände ska exponeras) är utvalda redan på förhand, varför jag tycker det finns anledning att ifrågasätta om de kommer att "gäcka regin". Men visst, vi vet inte. Att de skulle få ett högre människovärde genom att ställas på en scen är dock ett feltänk från början, och att regissörerna själva uttrycker som så att de "ger" kvinnorna ett högre värde genom sin idé visar att det finns all anledning att ifrågasätta deras attityd och koncept.
Vad är alternativet? frågar du. Det finns väl rätt många alternativ! Vill man på allvar diskutera prostitution finns det bättre historier att utgå ifrån än Pretty Woman. Men måste man tvunget utgå från den skulle man helt enkelt kunnat bjuda in kvinnorna och låtit deras synpunkter ingå i hela processen, från skrivstadiet och fram till färdig föreställning.Bara som ett exempel.
Annars skulle man kunna spela Shakespeare, Moliere och Strindberg (tre fantastiska dramatiker) och vid sidan om engagera sig för gatuprostituerades villkor i samhället.

Anonym sa...

Du missuppfattade nog min hänvisning till din indignation. Jag menade bara att man genom att göra något kontroversiellt får igång diskussioner, vilket alltid är av godo.

Dina förslag till alternativ är säkert bra, men har man inte provat dem? Att göra något kräver nog en avvägning mellan "korrekthet" och anpassning till den Hollywoodfostrade publiken.

Charlotte W sa...

Alltså, någon masspublik tror jag inte man siktar på i vilket fall som helst. Pjäsen ska spelas i en container i Köpenhamn under tre veckors tid vad jag förstått.
Jag vet inte riktigt vad du syftar på med att man "provat" mina förslag, men visst har det gått några pjäser de senaste åren som bygger på samtal med sexsäljare. "I do for money" i Stockholm häromåret t ex. Men det är väl inget skäl att inte fortsätta i samma linje - självklart har inte teatern förmåga att i ett slag revolutionera sexsäljares villkor. Det finns ingen formel som kan åstadkomma det. Däremot kan man med små steg bidra till att underminera stereotypa uppfattningar om sexsäljare.
Sen vet jag inte riktigt om jag tycker att det alltid är bra med provokationer för att de väcker debatt. Att konst ska provocera är idag en truism. Det är långtifrån alltid som den därmed lyckas åstadkomma en diskussion om något annat än sig själv s a s. I det här fallet tycker jag diskussionen hittils i vilket fall som helst inte verkar gå särskilt djupt.

Alma Kirlic sa...

Det är uppenbart att syftet med hela produktionen är att väcka uppmärksamhet via provokation och inte att göra något för de prostituerade.

Hade de använt sig av riktiga historier men låtit skådespelare gestalta dem - det är ju det skådespelare är till för - då hade man kunnat förmedla samma sak utan att sälja ut utsatta människors integritet.

Charlotte W sa...

Precis Alma, bra poäng. Det finns helt klart en inkonsekvens i regissörernas försäkran att de "köper en skådespelstjänst" å ena sidan, och insisterandet på att det måste vara riktiga prostituerade som köps å den andra.

Anonym sa...

Jag tror inte det finns speciellt många "lyckliga horor". Begreppet är ungefär lika verklighetsfrämmande som "friidrottande heroinister".

Charlotte W sa...

Jag för min del kan inte förstå varför det där begreppet "lyckliga horor" är så seglivat. När man diskuterar prostitution tycker jag inte det egentligen är särskilt relevant. Ingen frågar efter "lyckliga snabbköpskassörskor", "lyckliga lokalvårdare" etc. Vad man (enligt min mening) borde rikta in sig på är realiteterna - hur ser sexsäljares situation ut rent konkret och vilken politik gynnar dem bäst. Utan mystifieranden och övertoner.

Anonym sa...

de prostituerade finns. människan är komplicerad och har ofta ett mycket äckligt lågt beteende. jag tycker det kommer fram rätt bra när folk funderar kring pjäsen. det verkar både smaklöst och äckligt, precis som pål hollenders inlägg i debatten.
och människan är vidrigt äcklig i verkligeheten. vi som är lyckliga snabbköpskassörskor ser inte det alla gånger...

mvh