Musik som flykt, transcendens och revolt mot begränsningar var ett återkommande tema på dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm. (Hemsida här.) I Ahang Bashis Paradiset fungerar känslosamma persiska sånger som en tillflyktsort undan huvudpersonens ensamma tillvaro på äldreboendet. Angela och Arina i Så nära har ett närmast religiöst förhållande till de båda frontfigurerna i bandet Tokio Hotel, och vallfärdar från tråkiga Rågsved till Berlin i syfte att på tryggt avstånd från idolernas faktiska personer dyrka en idol i ordets ursprungliga bemärkelse: en vaxdocka av Bill Kaulitz på Madame Tussauds Berlinabteilung. Bi Kidude, som jag skrev om i föregående postning, klädde sig i sin ungdom som en sjöman och sjöng taarabmusik i revolt mot den snäva kvinnoroll som tilldelats henne. Musik som öppen revolt är vad Omar Majeeds Taqwacore - The Birth of Punk Islam handlar om. Punkmusiken, rebellisk till sin natur, är som en av deltagarna i filmen uttrycker det ett sätt för arga unga amerikanska muslimer att sträcka fingret både åt en strikt, begränsande religiös värld och ett västerländskt samhälle som ser ner på muslimer.
Taqwacore har brister, den främsta ligger i ett ofullständigt sätt att behandla kvinnors/tjejers plats såväl i islam som i den gryende muslimska punkrörelsen. Perspektivet är till tungt övervägande del manligt. Det är en grupp unga män i en buss som följs, först som de reser runt i USA och sprider muslimpunk, sedan som de reser runt i Pakistan och gör sammaledes. I kortare inslag har de sällskap av tjejer men vi lär inte känna någon av dem utom i viss mån den sångerska som efter en låt tvingas gå av scenen då sällskapet försöker sprida sin punkmission vid ett islamskt konvent. Att männen ändå fortsätter spela efter det känns för mig lätt osolidariskt. Men framför allt undrar jag vad som hade hänt om det funnits kvinnliga medpassagerare i bussen då de stannar för att övernatta i en moské, och hur de då tagits emot.
För mig som en gång hetsades upp av Sex Pistols så till den grad att jag med hemmagjord punkutstyrsel medvetet utsatte mig för omgivningens hån i den lilla skånska småort där jag växte upp är det en märklig upplevelse att se Taqwacore. Allt är så främmande och ändå så välbekant. Istället för sånt som "I am an anarchist" eller "Oh bondage up yours!" är det "I am an islamist" och "Sharia laws in the USA!" som brölas. Jag hade gärna velat veta mer om texter, bandnamn och tänkande bakom. Vad menas med att döpa ett band till Vote Hezbollah och hur ser muslimpunkarna på antisemitismen i Hizbollahrörelsen? Vad som däremot är sig likt är själva energin och känslan i musiken - liksom upplevelsen av att det handlar om något helt nytt och omvälvande, en upplevelse som står skriven i ansiktet på de mest entusiastiska delarna av publiken i amerikanska källarklubbar, på det islamska konventet, på gatorna i Lahore.
Det är inte så långt därifrån till åttiotalets östtyska undergroundscen och den upphetsning vissa unga östtyskar kände då västberlinska Einstürzende Neubauten äntligen besökte Östberlin under uppbrottstiden vintern 1989. Uli M Schoeppels Off Ways är en dokumentär som bygger dels på inspelat material från bandets konsert och resa dit, dels på intervjuer gjorda i nutid med några av dem som fanns i publiken. Snarare än Einstürzende Neubauten själva handlar alltså filmen om vad de betydde för en östtysk publik, om uppbrottstiden 1989-90 och om utvecklingen därefter.
Detta speciella bands speciella attraktion i en miljö där deras insmugglade skivor avnjöts i grupp på särskilda adresser eller via snabbt spridda kassettband är inte svår att förstå. Kreativ destruktion är vad åttiotalets Einstürzende Neubauten handlade om och här hade man en publik som var alldeles särskilt intresserad av att riva ner och ta sig ut. Ett av de intervjuade fansen citerar texten till låten Sehnsucht som för honom som östtysk var särskilt berörande: "Sehnsucht... kommt aus dem Chaos... ist die einzige Energie..."
Einstürzende Neubauten kom in i mitt liv flera år efter Sex Pistols, men hade en lika stark inverkan på mig. Det de representerar förblir på ett plan detsamma, oavsett om man är en ung kvinna från en liten vardagsförtryckande svensk småstad eller en oppositionell östtysk, men efter att ha sett Off Ways inser jag de särskilda betydelser som ligger i bandet och deras texter utifrån ett specifikt DDR-perspektiv.
söndag, mars 14, 2010
Längtan är den enda energin
Upplagd av
Charlotte W
kl.
14:39
2
kommentarer
Etiketter: antisemitism, feminism, islamofobi, musik, självbiografi, tyskland
torsdag, mars 11, 2010
Också gamla kvinnor sjunger
På vissa håll får kvinnor inte sjunga offentligt. Det blir smärtsamt tydligt i dokumentärfilmen Taqwacore, som visas på filmfestivalenTempo i Stockholm, när en punktjej intar den "öppna" scenen på ett islamskt konvent i USA men tvingas gå av efter en låt. En annan av festivalens filmer, As Old as My Tongue, handlar om den omkring hundra år gamla sångerskan Bi Kidude från Zanzibar. Det är ett stundvis mycket vackert filmat stycke kulturhistoria om en kvinna som överträtt många gränser och aldrig fullt ut lyckats erhålla omgivningens respekt.
Det är fascinerande att iaktta publikens - och även min egen - reaktion på detta med en gammal kvinna som fortfarande har energi, lust och ett eget huvud. Allt hon gör och säger mottas med en slags kärleksfulla skratt, allt är lika hänförande som om det handlade om ett oemotståndligt barn. När Bi Kidude talar om sex, dricker öl och röker blir detta till något enastående som samtidigt reduceras till allmän gullighet. Visst gillar vi henne, vi som går och ser filmen, men tar vi henne fullt ut på allvar?
Här är en annan, tyvärr nu avliden, sjungande äldre kvinna, nämligen raidrottningen Cheikha Rimitti, en personlig favorit:
Upplagd av
Charlotte W
kl.
11:12
0
kommentarer
lördag, mars 06, 2010
Tänkvärt i Sydsvenskan
En ledarartikel i Sydsvenskan tar med utgångspunkt från en diskussion i Godmorgon Sverige upp "man får inte kritisera Israel"-ryggmärgsreflexen i diskussionen om Reepalu och antisemitismen i Malmö:
Tyvärr har det också inneburit att den långt viktigare frågan om hur olika grupper ska kunna samexistera fredligt i Malmö hamnat i skymundan.
Jo, Weylers krönika var problematisk (se här) och Larsson har rätt i att mer måste göras för att förebygga och beivra antisemitismen i staden. Men om han nu menar att kritiker av Reepalu skymmer grundfrågan, varför då själv ägna sig åt Reepalu (och borgerlighetsbashing) istället för åt den? Du, Petter, och andra debattörer med antirasistiska fjädrar har under lång tid haft möjlighet att ägna sig åt grundfrågan. Och förvisso, det är inte för sent än!
Uppdatering: Birger Schlaug, eller om det nu är någon som är elak nog att bara kalla sig så, har nu skrivit en kommentar till artikeln. Like so:
Men detta är ju att blanda ihop olika nivåer. Jag tvivlar inte på att Schlaug talar sanning, men ärligt talat - finns det inte en hel massa ämnen som väcker känslor och hatiska reaktioner? Alla som bloggar vet hur det är att få hatkommentarer. Jag för min del har i princip kallats folkmordsförespråkare när jag skrivit om antisemitism (för att det finns de som tror att uppmärksammande av antisemitism är detsamma som förespråkande av "israelisk folkmordspolitik"). Den som kritiserar SD eller främlingsfientliga attityder blir överöst med en hel skur av intolerans. Kvinnliga skribenter som skriver om feminism vittnar om brevskörder fulla av besinningslös vrede. Detta betyder inte att man "inte får skriva om feminism", att man "inte får kritisera SD" osv. Kritiken mot Reepalu har framförts öppet, inom media. Ska man med hänvisning till honom hävda att antisemitismbeskyllningar sker slentrianmässigt och brukar följa på legitim Israelkritik så får man vara så god att hålla sig på det planet - hålla sig till att diskutera den debatt som sker på den öppna, offentliga arenan.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
16:20
47
kommentarer
Etiketter: antisemitism, malmö
fredag, mars 05, 2010
Debattartikel i AB
Jag och Jonathan Leman skriver om behovet av en bred antirasistisk rörelse som inkluderar kamp mot samtida antisemitism. Rubriken (den är inte satt av oss) till trots handlar det alltså inte bara om vänsterbashing. Inte heller främst om Ilmar Reepalu.
Sistnämndes senaste blamering tas dock upp här, här och här.
Naturligtvis ber karlen inte om ursäkt. Det handlar nog lika mycket om allmän självrättfärdighet och arrogans som om en total oförmåga att förstå den här problematiken.
Uppdatering: Jonathan beskriver elegant vad det hela handlar om - "om rasism, antisemitism och behovet av en bred antirasistik rörelse som inte använder antirasism som ett politiskt slagträ".
Upplagd av
Charlotte W
kl.
12:09
0
kommentarer
Etiketter: antisemitism, malmö
torsdag, mars 04, 2010
Sålunda har jag älskat ett svin
Ovanstående stod klottrat på en vägg i Lund i min ungdom. Jag minns det som att meningen stod kvar i flera år. Den är fantasieggande i sin egen rätt, men jag har fått för mig att den i själva verket är ett citat från någon historisk person, en poet i stil med Rimbaud eller kanske en jakobin som uttalade sin besvikelse över franska revolutionens utgång. Är det någon som vet? Jag har, naturligtvis, försökt med Google.
Jag kom i alla fall att tänka på det när jag läste René Vásquez Díaz artikel Heta tjejer och små grisar i Sydsvenskan. René är jättearg på telefonsexannonser och skyller hela ojämlikheten mellan könen på dem. Nej, det gör han väl inte men man kan nästan få det intrycket. Jag vet inte riktigt om jag delar hans vrede och hans analys fullt ut men jag tycker att han kärnfullt beskriver negativa sidor av mäns manssocialisation (låt vara specifikt via det här med telefonsex och prostitution då, i Vásquez Díaz version): "Det hindrar unga män från att utveckla lyhörda relationer och kan leda till att de intar en maktposition som varken gynnar dem själva eller partnern, som de inte förstår. /.../ Små manipulerande herrar med översittarfasoner uppstår och det blir som i Artur Lundkvists afolyrism: en liten gris kan bli ett stort svin utan att märka övergången." Och någon gång kommer detta svin att träffa en kvinna som en dag tvingas inse att "Sålunda..."
För att jag nu inte ska bli lynchad av Pär Ströms nya mansrörelse måste jag lägga in följande disclaimers:
- Jo, det finns även kvinnor som är svin. Såväl kvinnor som män riskerar vakna upp och tvingas inse att "Sålunda..."
- Det finns också gott om kvinnor och män som inte har, och inte heller kommer att få, skäl av sin partner att vakna upp och tvingas inse att "Sålunda..."
Osv osv osv
Själv har jag gjort en ny Spotifylista på temat ensamhet.
Uppdatering: Tack vare Mariah tycks gåtan löst - det var Rimbaud! (se kommentar nedan).
Upplagd av
Charlotte W
kl.
22:59
2
kommentarer
Etiketter: feminism, musik, självbiografi
onsdag, mars 03, 2010
Dom ville bli Newshunter - men var för trötta
Det är förstås inte så, som det sägs i Möllers/Leijonhufvuds nya film, att mannen som kallade sig Newshunter och som på ett etiskt mycket tvivelaktigt sätt lade upp filmupptagningar av polisinsatser och "true crime" på sin numera nedlagda nätsida, var Gud i Malmö. Jag för min del kände faktiskt inte till honom tills för helt nyligen. Och de som hyllar honom är rätt skumma figurer i mina ögon. Som det står i pr-materialet till Dom ville bli Newshunter: "Av vissa betraktades han som en frälsare, en sann hjälte som 'vågade visa sanningen om turk-ungarna och det multikulturella samhället', men av andra sågs han som en andra klassens businessman som profiterade på samhällets olycksbarn."
Filmparet återger en del som jag tror är, eller i alla fall verkar vara, autentiskt material från Newshuntersajten, och därmed blir ju deras egen film också lite etiskt tvivelaktig (om det nu är autentiskt material alltså). Men vad som till att börja med verkar vara ett på så sätt suspekt kryddat men annars ganska rutinartat återtuggande av välkänt Möllermaterial - med det välkända Möllerpersongalleriet, den knarriga berättarrösten från Bra Ställen att hänga i Malmö och de gamla vanliga off-citymiljöerna - utvecklar sig under den dryga halvtimmens gång till något poetiskt. En slags trötthetens poesi. Det är inget nytt att Möllerfilmernas rollfigurer utstrålar en total orkeslöshet, som bara bryts genom enstaka utbrott av destruktivitet. Men här tas tröttheten in i extremum, eller vad det heter. Det handlar om den typ av trötthet som kommer sig av total overksamhet kombinerat med allmänt sunkigt leverne. Malmömannen själv, spelad av Möller, må klara av några armhävningar men varken han eller de andra två rollfigurerna orkar prata ordentligt. Som regel pausas det i, före och efter varje mening. Frank är så trött att han inte ens håller ögonen öppna. Det blir så monotont sövande att det försätter åskådaren i ett transartat apatiskt tillstånd.
Jag tycker mig också kunna skönja en positiv utveckling i sättet som filmmakarna synkar musik/bild/rörelse/tal. När orken tar slut för Hans och Malmömannen på vägen tillbaks från Fosie, och den ene faller ihop av ren trötthet medan den andre börjar kravla bredbent längs marken i ungefärlig takt till den minimalistiska electropopen på ljudspåret (Testbild) för att till slut kollapsa, då bevittnar vi den perfekt koreograferade trötta meningslösheten.
Ja, filmen är alltså sevärd. Och malmöiter kan gå och se den på Krets, på Möllan (naturligtvis) i Malmö imorgonkväll (torsd. 4/3 19.00).
---------------------------------------------
Ur dialogen:
- Paketera han forjävulen! Kom igen nu lyft opp han for fan din fete jävel!
- Kom igen nu snutajävel! Lyft foten och stampa på huvet, fan krossa huvet po han for fan!
- Alla i Malmö vill veta om snuten är på väg hem till dom...
- Varför har Newshunter lagt ner sidan?
- Jag läste på Nordiskpunktnet iallafall där stod det att snuten plockat in han för han var pedofil...
-Fan stod det på Nordiskpunktnet så är det förmodligen sant... jag menar dom grabbarna har koll på läget...
-Jaja...
Upplagd av
Charlotte W
kl.
21:23
0
kommentarer
tisdag, mars 02, 2010
Jävla Malmö III
Snart kommer här en recension av Henrik Möllers och Claes Leijonhufvuds senaste Malmöopus Dom ville bli newshunter. Premiären kommer att begås på torsdag på Krets. Tidigare Möllerbehandlingar på bloggen finns här och här.
På "Jävla Malmö"-temat kan också meddelas att Ilmar Reepalu fortsätter att göra bort sig, nu senast på dansk tv. (Via Expressens ledarblogg & Jonathan Leman.) Han har verkligen nix gelernt, som det heter på tyska.
Hans ständiga klavertramp gör också att diskussionen ständigt kommer att fokusera på honom istället för på det som är det viktiga - nämligen situationen för Malmös judar. Det är minst sagt deprimerande att de "vanliga" antirasistiska rösterna inte höjer sig ifråga om detta. Istället uppträder, som Julia Janiec påpekar i Skånska Dagbladet idag, Sverigedemokraterna av alla grupper perverst nog som "judenhetens försvarare".
Själv märker jag av intoleransen mot judar i Malmö i form av en frånvaro. Det vill säga - jag ser aldrig "judiska inslag" i staden längre. Tidigare, för något år sedan eller två, gjorde jag det ganska ofta. Jag såg rabbinen Shneur Kesselman spankulera omkring på stan. Jag såg män med kalott, på väg till eller från synagogan, om lördagar. Detta händer helt enkelt inte längre.
Min hatkärlek till Malmö börjar få allt större övervikt på "hat"-sidan. Jag är trött på att ständigt se herr Reepalu, men framför allt trött på att ständigt se sverigedemokratfigurer som Sten Andersson och Richard Jomshof stryka runt omkring stadshuset. Trött på att inte kunna gå ut utan att konfronteras med Dan Parks "gatukonst" på elskåp, anslagstavlor & whatnot. (Han må passa in i Henrik Möllers persongalleri och han må vara "kultig" för vissa - själv känner jag mest avsky inför hans ständiga infantila attacker på medmänskligheten.) Snart flyttar jag själv också från den här stan. Känns det som just nu i alla fall. Ge mig vilken annan stad som helst...
Upplagd av
Charlotte W
kl.
13:09
8
kommentarer
Etiketter: antisemitism, film, kultur, malmö, självbiografi
måndag, mars 01, 2010
Mer om Reepalu
Skrev ett inlägg på SKMA-blogg om några av de sista eskapader Ilmar Reepalu hann med innan historen slutade lyckligt(?). Även sedermera har han dock lyckats förolämpa en grupp människor, eller kanske snarare två grupper människor, då han i Sydis uttalade sig om Fredrick Federley på ett sätt som andas såväl sexism som homo- eller i alla fall transfobi. En av hans partikamrater, som dessutom kör med den gamla dumma klyschan att det är "lite problematiskt att kalla muslimer för antisemiter med tanke på att muslimerna själva är semiter" (se här angående detta), gör likadant.
Svante Weyler gick till skarpt angrepp mot Ilmar Reepalu i sin radiokrönika i Godmorgon, världen! igår. Han hade en del poänger men krönikan blev ändå något missriktad då Weyler siktade in sig på Ilmar istället för på attackerna mot judar i Malmö. Rentav menade han att Malmö inte skulle vara värre än någon annan svensk stad vad gäller antisemitism - det är "Ilmar som är värre". Säger man så kan man inte precis ha följt med i rapporteringen. Hursomhelst framkallade inslaget en lyssnarstorm enligt Resumé. Tänk att man inte kan tala om antisemitism utan att den antisionistiska lobbyn slår till!
Upplagd av
Charlotte W
kl.
16:30
54
kommentarer
Etiketter: antisemitism, feminism, media, politik
torsdag, februari 25, 2010
Äntligen!
Uppdat ps: det finns förstås egentligen mycket mer att säga om Reepalus försök att, i Svenskan och Metro, veckla sig ut ur det nystan han vecklat sig in i med sina dumma uttalanden, men det får vara till en annan gång.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
18:02
8
kommentarer
Etiketter: antisemitism, politik
onsdag, februari 24, 2010
In the Black Dismal Dungeon....
Upplagd av
Charlotte W
kl.
21:30
10
kommentarer
Etiketter: musik, självbiografi
tisdag, februari 23, 2010
Ständigt missförstådd?
Om Ilmar Reepalu haft för avsikt att för Sunday Telegraph klargöra sin attityd i frågan om antisemitismen i Malmö, den som han menar blivit så gruvligt missförstådd och feltolkad av Skånska Dagbladets reporter, så har han grundligt misslyckats.
Såvida inte det han velat klargöra är hur mycket han i grund och botten struntar i problemet.
The mayor insisted to The Sunday Telegraph that he was opposed to anti-Semitism, but added: "I believe these are anti-Israel attacks, connected to the war in Gaza.
"We want Malmo to be cosmopolitan and safe for everybody and we have taken action. I have started a dialogue forum. There haven't been any attacks on Jewish people, and if Jews from the city want to move to Israel that is not a matter for Malmo."
Alltså: hatbrotten mot judar i Malmö har fördubblats - men enligt IR har det inte förekommit några attacker mot judar. Istället har det alltså tydligen förekommit "anti-israeliska attacker". Att enskilda judar drabbats och vill "flytta till Israel" (intressant att alla de judar som lämnar Malmö förutsätts "flytta till Israel") är inte ett problem.
Kan det ha varit så att stackars Ilmar blivit missförstådd igen? Ska Sunday Telegraph också offentliggöra sina eventuella bandinspelningar för att klara upp problemet?
Upplagd av
Charlotte W
kl.
16:36
9
kommentarer
Etiketter: antisemitism, malmö, media
lördag, februari 20, 2010
...anklagelser om antisemitism-valsen...
Ett märkligt reportage i Medierna (P1) tar upp reaktionerna på Skånskans intervju med Ilmar Reepalu och dennes påföljande krigföring mot tidningen. I reportaget återges lite av den inspelade berömda intervjun. Dessa småbitar ger i mina öron knappast något intryck av att Skånskan skulle ha snedvridit vad som sades. Men Reepalu, som gillar att styra och ställa och som gärna fokuserar på sin egen person (snarare än att intressera sig för halveringen av den judiska minoriteten i Malmö), framstår som uppenbart frustrerad för att han inte får sätta dagordningen och för att reportern inte gillar hans vinkling. Det är inte precis första gången Reepalu har problem med journalister. Jag vill minnas att han på samma sätt befann sig i krig med Sydnytt för några år sedan (fast det gällde då ett annat ämne).*
Vad som är märkligt med Mediernas inslag är programmets sätt att "förklara" konflikten mellan Reepalu och Skånskan. Kommunalrådet och Skånskans Andreas Lovén har, menar Mediernas reporter, "inte kunnat nå varandra". Lovén ville tala om antisemitism medan Reepalu ville "vidga frågan", tala om rasism mer generellt och menade att "ingen grupp bör särställas". Ja, så kan det heta när diskussionen ska handla om antisemitism. Att judar särställs. Inte ens i en situation där judar flyr Malmö på grund av antisemitism förmår man fullt ut se judar som en minoritet som kan vara utsatt. Nej, de är alltid i särställning.
Och saker som har med dem att göra är ju så känsliga att prata om... "Ämnet kunde inte vara känsligare: antisemitism och sionism", står det i SR:s beskrivning av reportaget. Trots att Skånskan haft en stor artikelserie om just antisemitism utan att den i sig väckt någon skandal (det är ju Ilmars idiotiska och förolämpande uttalanden som stulit showen). Men föreställningen om det stora tabuet, och den där laddningen kring s-ordet (ett område där vår store vän och kamrat i Malmö faktiskt insett sitt misstag varför frågan också blivit mer eller mindre utagerad), är starka grejor.
Föga förvånande dras också "anklagelser om antisemitism"-valsen. Detta är vad Reepaluhistorien enligt rubriken på SR:s hemsida handlar om. Tänk att det blir så provocerande att korkade uttalanden om judar eller något som har med judar att göra väcker reaktioner. Dessa reaktioner görs nästan alltid till oerhörda "anklagelser om antisemitism". Medierna som är ett mediegranskande program borde kanske granska sig själva och börja bli noggrannare i sin research istället för att gå på missledande instinkter. Då hade de sett att den kritik som riktas mot Reepalu ligger på ett annat plan och generellt inte handlar om att han anklagas för att vara antisemit.
Däremot bereder han och Mediernas intellektuellt slappa hantering av frågan marken för att antisemitismen växer till sig ytterligare. Man kan ju bara se på den i skrivande stund enda kommentar till programmet som ligger utlagd på nätet:
Ni borde ha inset att det även finns en judiska lobbygrupper i Sverige. En judisk journalist borde aldrig befatta sig med arabisk - israeliska frågor. Reepalu har rätt och lärdomen är att även kända politiker råkar ut för judisk bedrägligt beteende.
*Här kan läsas om schismen med Sydnytt.
Uppdatering 21/2: Den antisemitiska kommentaren är nu borttagen från programmets hemsida.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
17:57
5
kommentarer
Etiketter: antisemitism, malmö, media
fredag, februari 19, 2010
Mer memento
Jan Svankmajer besöker en benkyrka:
Och här är en Spotifylista på samma tema.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
00:12
2
kommentarer
Etiketter: döden, film, musik, självbiografi
torsdag, februari 18, 2010
Memento mori
(En liten film av Lena Mattsson, Per Linde och Wilma)
Upplagd av
Charlotte W
kl.
10:05
14
kommentarer
Etiketter: film, kultur, självbiografi
onsdag, februari 17, 2010
4 små länkar
Hade ju egentligen tänkt försöka styra om bloggandet efter mitt blogguppehåll. Skriva mer sällan men mer ingående. Hade jag tänkt. Well, it ain't gonna happen. Det lär bli slapplirande som vanligt, hugskottande och snabblänkande till andra platser.
Som nu t ex. Jag länkar till:
-min egen text om Boströmartikelns effekter på SKMA-bloggen
-Cecilia Verdinelli i GP om "positivt tänkande" som en samhällsepidemi
-Per Wirtén på Dagens Arena om handskakningsvägransdomen
-...och Jimmy Sand om vänsterliberalism
Upplagd av
Charlotte W
kl.
12:48
0
kommentarer
Etiketter: antisemitism, bloggande, politik
fredag, februari 12, 2010
Törst
Att Park Chan Wook transponerat Emile Zolas Thérèse Raquin till en vampyrfilm är förstås värt kostnaden för ett biobesök bara det. Det blir en fantastiskt intressant kollision - bortsett från det faktum att vampyrgenren i sig inte framstår som särskilt naturalistisk talar vi alltså om en regissör som använder sig av ett allt annat än naturalistiskt bildspråk, och som istället starkt anknyter till en romantisk tradition as far as (västerländska) artonhundratalsinfluenser goes.
Och det är en lätt överväldigande film - Thirst. Lite för överväldigande faktiskt. Lite för mycket av allt, lite för spretigt för att kunna utgöra ett mästerverk såsom Lady Vengeance. Soppan blir helt enkelt för rik. Samtidigt - med dess emotionella intensitet kan jag ändå inte rekommendera den nog för dem som lider av likstelhet i vardagen. Park Chan Wooks levande döda lever verkligen och är ett skönt motgift till de döda levande i diverse stilguider eller Mad Men.
Orelaterat eller kanske inte - den "transartade symbolen för en människa" kan och måste ses på Svt Play, finns kvar t o m 11/3.
Uppdat: & här är han litegrann här också, i väntan på att bloggförfattarinnan åter bloggförfattar:
Upplagd av
Charlotte W
kl.
16:12
0
kommentarer
onsdag, februari 10, 2010
Hetvägg
Vem kom på att en semla serverad i varm mjölk skulle kallas för "hetvägg"? Det kan inte ha varit en panikångestsyndromiker i alla fall. För jag vet inget ord som så väl beskriver en panikångestattack som "hetvägg".
Och gott låter det då minsann inte.
Uppdatering: några fler läskiga sammansatta ord:
Köttklister (alt köttlim)
Lårkaka
Likfynd
Tarmludd
Upplagd av
Charlotte W
kl.
10:56
4
kommentarer
Etiketter: språk
tisdag, februari 09, 2010
Utrensningsjargong
Efter att ha tillbringat rätt mycket tid på sistone åt att ha grottat ner mig i DDR och östtysk kulturpolitik är det omöjligt för mig att inte notera de strukturella likheterna mellan Josefssons/Suhonens kritik mot Arena - och de instämmande kommentarer de får - och den interna brännmärkningen av "renegater" inom SED-systemet.
- Det talas om ett osjysst och osolidariskt utnyttjande av ekonomiska medel
- ...om en bristande bekännelse till den rätta linjen
- och om fiendesidans (högerns) jublande inför avfällingarna.
"Bort med femtekolonnarna ur arbetarrörelsen!" heter det också i en kommentar till artikeln. Och: "Man undrar ju förresten med hur mkt stålar Arenas' redaktion är bestucken med."
Nu påstår jag inte att Suhonen/Josefsson/kommentatorn är diktaturanhängare. Men varför kan vänsterdebatt fortfarande låta på det här sättet?
Parentetiskt: apropå detta med "högern som jublar" åt Arena så blev jag personligen varse att en och annan högermänniska gladde sig åt Ekis Ekmans attack mot Arena i DN i somras. Det är inte konstigt - attacker åt vänster välkomnas inte sällan av höger och vice versa. Och Arena ogillas av vissa på högerkanten för dess "identitetspolitik" (ett begrepp som mer och mer kommit att användas pejorativt från "liberalt" håll efter att tidigare funkat som ett svartepetterkort inom den interna vänsterdebatten). Things are more complicated... som vanligt.
(På tal om identitetspolitik så finns här en intressant synpunkt på det.)
Uppdatering: kommentar av Jan-Ewert Strömbäck i SvD.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
12:29
4
kommentarer
onsdag, december 23, 2009
Gränslöst oärligt
Jag hade inte tänkt bry mig om att ta upp de senaste förvecklingarna i Boströmhärvan. Andra gör det, och gör det bra. Men när jag läser Åsa Linderborgs vidriga retorik i Aftonbladet är det svårt att tiga still.
I söndags avslöjades i den israeliska Channel 2 att det israeliska militärsjukhuset Abu Kabir under 1990-talet systematiskt och olagligt har tagit organ från döda palestinier.
Jaha. Och lite längre ner står det att chefspatologen Yehuda Hiss "erkänner att man tagit organ från såväl palestinier som utländska gäst arbetare och israeler." Just det, man har alltså systematiskt och oetiskt tagit organ från döda människor av flera olika etniciteter. Men med sin retorik lyckas Linderborg ändå få det till att detta var ett brott som begicks mot, just, palestinier i egenskap av att vara palestinier.
Ingen kan längre avfärda familjernas oro med den rasistiska förförståelsen, att det vet man väl, att araber är lögnare.
Och vem har gjort detta?
Det är tjatigt och trist att, som Anna Veeder är inne på i sin artikel på Newsmill, hela den här historien används som ett vapen i kampen mellan "vänstern"/Aftonbladet och "liberalerna"/Expressen. Inte bara den utan överhuvudtaget hela frågan om antisemitism/"Israelkritik" hamnar i ett läge som gisslan i denna interna kamp. Samma mekanik ser man i det "islamofobi-bråk" som utkämpas mellan Aftonbladet Kultur och Expressen Kultur. Mina sympatier må i högre grad ligga hos Expressen, där man ger uttrymme för flera röster och inte sjunker lika djupt ner i oärlighet. Men nog vore det trevligt om båda tidningar - och i vidare mening "vänstern" vs "liberalerna" - kunde sluta fixera sig så till den milda grad vid varandra. Linderborg igen:
Man måste alltid positionera sig på den andra sidan, även om det betyder sammanbrott för grundläggande moraliska värden.
Men just det, människa. Visst är det sorgligt. Och varför gör du då alltså själv på det viset?
------------------------------------------------
Nu stänger den här bloggen igen för ett tag, kanske för gott. Eller närmare bestämt: antingen kommer jag tillbaka i februari eller så kommer jag inte tillbaka alls.
God jul på er ungdomar och glöm inte delta i den spännande filmomröstningen som ändå pågår i högermarginalen.
Den som är intresserad av äldre inlägg på bloggen gör klokt i att läsa dem snabbt, eftersom jag kommer att städa undan en hel del som jag betraktar som gammalt bråte.
Auf Wiedersehen, pets!
Upplagd av
Charlotte W
kl.
13:55
33
kommentarer
Etiketter: antisemitism, islamofobi, media, politik
måndag, december 21, 2009
Kan inte låta bli - 00-listan
Alla andra gör det, det börjar bli tjatigt att läsa dem, men naturligtvis kunde jag ändå inte låta bli. Att göra en 00-talslista. Och ämnet är, förstås, film. Jag gör som flm-Jonas och låter listan gå upp till 20. Men jag kör bokstavsordning istället för hierarkisk. Som alla mina listor är den rätt spontant uppkommen och säkert har jag glömt något helt fantastiskt som borde varit med. Och säkert finns det filmer som borde vara med men som jag helt enkelt inte sett.
1. 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007)
2. Á ma soeur (2001)
3. Cecil B. Demented (2000)
4. Dark Water (Nakata, 2002)
5. De ofrivilliga (2008)
6. Den oberörbara (2000)
7. Dogville (2003)
8. Fem på eftermiddagen (2003)
9. Ghost World (2001)
10. Inglourious Basterds (2009)
11. Inland Empire (2006)
12. Lady Vengeance (2006)
13. Mulholland Drive (2001)
14. Mysterious Skin (2004)
15. Pianisten (Haneke, 2001)
16. Pianisten (Polanski, 2002)
17. Requiem (2006)
18. Swimming Pool (2003)
19. There Will Be Blood (2007)
20. Time Out (2001)
Så är det.
Uppdat. Nu kan Du Själv rösta på någon av de här filmerna i en skojsig omröstning t h.
Uppdat. 2: Helvete! Jag missade att ha med Nakatas Dark Water i omröstningen! Varför kan ingenting nånsin bli helt perfekt?
Upplagd av
Charlotte W
kl.
19:07
11
kommentarer
Etiketter: film
tisdag, december 01, 2009
Sagan om "fint" och "fult"
Mediepolitiken är en lekstuga för de minst pålästa, skrev Gabriel Byström i en krönika i GP nyligen. Ja, vad ska man då säga om kulturpolitiken? Fast rättare sagt: det är väl i diskussionen omkring den som lekstugan finns, inte så mycket i dess utförande. Hittills i alla fall.
Men den där diskussionen alltså, den har alltmer urartat till en endimensionell konfliktretorik där en viss typ av liberaler ständigt reducerar hela politikområdet till en berättelse om "fint" och "fult" och dumma människors elitism. Ja för det vet vi väl alla hur det är liksom. Att det finns en massa mossiga idioter på kulturinstitutioner som ser ner på populärkultur och anser sig förmer. Som noga vaktar sina mossiga privilegier och inte förstår dynamiken i att öppna sig mot det nya och unga och spännande och "låga". Etcetera. Detta är en berättelse som upprepas och upprepas och för länge sedan blivit till sanning trots att den inte är det. Att det (naturligtvis) redan finns korsbefruktning, att Malmö Symfoniorkester t ex arbetar med dataspelsmusik, det passar inte in i berättelsen och förtigs. Igår drogs valsen på Brännpunkt i SvD och den åtöljdes av en plädering för "en enhetlig momssats på kultur".
Visst kan man diskutera momssatser på kultur. Men då kan man ju sätta sig in litegrann i frågan först istället för att inte orka tänka längre till antagandet att det hela handlar om den där (ondsinta) uppdelningen i "fint" och "fult". "Är en konsert med Malena Ernman finare än en helkväll med Lars Kristerz?" undrar artikelförfattarna indignerat. Nej minsann detta är ju förjävligt! tänker läsaren som kopplar ihop hela resonemanget med ekonomiska privilegier för "de fina". Men när man läser Skatteverkets pdf-fil om "Moms inom kulturområdet" står det på sidan 7: "För exempelvis en dansorkesters spelning är hela ersättningen momsfri."
Tja, verkligheten är ju som bekant inte svartvit. Det förstår de flesta. Varför kan inte också ideologiskt förblindade dogmaliberaler försöka fatta?
Upplagd av
Charlotte W
kl.
12:21
10
kommentarer
torsdag, november 26, 2009
Tanjahyllning
Jag har ju varit en dålig bloggerska på sistone, har bloggat lite och framför allt försummat det där med att hyllande länka till andra bloggar. Det måste man göra ibland. Nu tar jag igen det litegrann.
...och föremålet jag vill hylla är den Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina. Det är i och för sig inget nytt. Jag lär ha länkat uppskattande till henne många gånger förut. Men nu har hon verkligen varit extra duktig under hela hösten, och jag har inte förrän nu haft orken varken att kommentera hos henne eller spinna vidare här på min egen blogg. Lite senkommet vill jag uppmärksamma ett inlägg från i september, Killar är världens bästa kön, tillägnat alla oss tjejer/kvinnor som är eller har varit "one of the guys" - och känt en sjuk form av stolthet för det. Det där är ett syndrom som inte nödvändigtvis försvinner med åldern. Även medelålders umgänge är ju ofta deprimerande bekönat, och jag för min del kan fortfarande råka ut för att vara den enda kvinnan i öldrickargänget. Det kan också fortfarande hända mig att män talar med mig om kvinnor/tjejer som om detta vore en grupp jag inte tillhörde. Till mitt försvar ska jag säga att åtminstone den delen av hela "one of the guys"-syndromet är något jag aldrig varit bekväm med. Det känns bara förnedrande både för mig själv, vars faktiska kön blir förnekat, och de kvinnor/tjejer om vilka det generaliseras på ett ofta nedsättande vis.
Nå, på sistone har Tanja varit i högform och skrivit tre strålande inlägg på raken. Två om det där med "väsen-kvinnor" (I, II), och ett om den märkliga diskussion om förhållanden mellan äldre kvinnor & yngre män som förs. Det är bara att läsa.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
18:02
7
kommentarer
Etiketter: bloggande, feminism, kritik - självkritik, självbiografi
tisdag, november 24, 2009
Veckans "Vad är grejen med..."
(Citykrönikan)
Jag har försökt förstå. Alla gör det ju. Det måste finnas någon mening med det hela, någon poäng. Någonting undslipper mig, så måste det vara.
Inte skulle väl vanligtvis kloka människor hålla på och uppdatera världen med kortfattad information om sådant som vilken sorts te de för tillfället föredrar, vilken arbetsuppgift de just tagit sig an och vad de åt till frukost - om det inte fanns någonting av verkligt värde med det hela. Och de små meddelanden till varandra som medlemmar av denna offentliga gemenskap publicerar... Meddelanden som betyder intet eller föga för den utomstående läsaren, som ser ut som de mest ointressanta delarna av någons privata e-post eller sms-konversation - även de måste ju betyda något speciellt, fylla någon viktig funktion jag inte greppat.
Ni förstår vad det handlar om. Twitter. Och ni lägger märke till den bittra tonen, den som talar om att jag drabbats av det oåterkalleliga: känslan av att "nu kan jag inte hänga med längre". Den där tidpunkten när en viss trend blir till en personlig förolämpning i all sin oåtkomlighet. Det har inte med ålder att göra - många i min ålder twittrar. Jag har helt enkelt hittat min anti-grej i tiden.
Det finns säkert ordknapphetsmästare som förmår twittra på ett sätt även jag skulle kunna uppskatta. En och annan kanske till och med är ohämmad nog att fylla sina så kallade "tweets" med svärta istället för menlöst småtjatter och ständiga länkhänvisningar (något det dessutom finns andra fora för). Twitter kan spela en viktig roll under vissa politiska omständigheter, det har vi kunnat se i Iran. Men jag, här i Sverige, just nu, skulle vara en medelmåttig twittrare med allt vad det innebär av meddelanden inte ens mina närmsta vänner borde tycka var särskilt intressanta, på sin höjd småsnärtiga oneliners med kraft att reducera hela livet till ett enformigt cocktailparty. Nej, jag vägrar ägna mig åt att hylla det futtiga i tillvaron. Den dag jag börjar känna ett behov av att i telegramform informera omvärlden om mina dagars små intigheter, då är det dags att ta mig till veterinären och sätta sprutan i mig.
Men samtidigt. Ni är ju så många som är med i den här konstiga gemenskapen. Vad är egentligen hemligheten?
Upplagd av
Charlotte W
kl.
13:32
4
kommentarer
Etiketter: självbiografi
fredag, november 20, 2009
Reasons not to be cheerful: SD, mordhot, förtalskampanjer och "förtalskampanjer"
- Veckans HIV-kolumn av mig i Kristianstadsbladet fokuserade på Vellingeeländet. Det blev första gången jag fick nätkommentarer till något jag skrivit där, och alla fyra kommentarer uttrycker intolerans, brist på generositet, ja allmän SD-mentalitet. Deprimerande.
- Ida Dzanovic, konstnären som ligger bakom ett nyligen lanserat anti-islamofobiprojekt, uppger på sin blogg att hon och hennes medarbetare blivit mordhotade. Det är naturligtvis fruktansvärt. Tyvärr ägnar sig såväl Dzanovic som kommentatorerna på hennes blogg helt åt att skylla detta på kritik konstnären fått av Per Gudmundson och Jonathan Leman. Kritik av delvis olik art och med olika motiv, men som beskrivs som en enhetlig hatkampanj. Leman inriktar sig enbart på att kritisera de uttryck för antisemitism Dzanovic ägnat sig åt att sprida, och hennes misstänkliggörande av människor som kämpar mot antisemitism. I vanlig ordning (för så brukar det vara när man kritiserar uttryck för antisemitism) påstås han i sin tur ägna sig åt "citatfusk". Dzanovic tar i en postning upp kritiken men på ett selektivt och ytterst barnsligt sätt - bland annat försvarar hon sig med att hon vid ett tillfälle bara upprepat det någon annan sagt, som om detta skulle frånta henne ansvar för sina yttranden.
Nu beskylls Leman alltså - för det är mest honom man ägnar sig åt att svartmåla samtidigt som det är märkligt tyst om den okända faktiska gärningspersonen - av konstnären och hennes bloggkommentatorer för att vara mer eller mindre direkt ansvarig för mordhot. Och för att ha "trakasserat" Ida Dzanovic av den enkla orsaken att han skulle vara emot arbete mot islamofobi. Trots att han uttalat sig positivt om själva kampanjen.
Detta är så absurt för den som känner Jonathan Leman och vet att han arbetar aktivt mot både islamofobi och antisemitism.
En av kommentatorerna, Hampus Eckerman, skriver såhär:
Det är idag tämligen uppenbart att det är förtalskampanjen med tillhörande citatfusk från Jonathan Leman som ligger bakom mordhoten. Han har satt i system att rycka meningar ur sina sammanhang för att få dem att betyda raka motsatsen. Hans vanliga hänvisningar till den erkänt rasistiske pajasprofessorn Henrik Bachner, en av Sveriges största citatfuskare, är bara en aspekt av detta.
Leman jobbar för Svenska Kommittén mot Antisemitism, en organisation vars moderorganisation bl.a spionerade för apartheid Sydafrikas räkning och avlyssnade palestinaaktivister. Deras uppgift är att skapa förtals kampanjer mot alla som inte stöder Israels i dess kampanjer mot det palestinska folket.
Man kan fråga sig vad en förtalskampanj egentligen är och vem det är som ägnar sig åt en dylik. Här talas det vitt och brett om Henrik Bachner som en "erkänd rasist" och "en av Sveriges största citatfuskare" (detta en person som alltså istället är en erkänd forskare), och om SKMA som underavdelningen till något ondskefullt som sysslar med spioneri. Det är helt vansinnigt. SKMA är en självständig organisation. Vad menar Eckerman? Antagligen är det myten om Svenska Kommittén mot Antisemitism som en underavdelning till Anti-Defamation League han ägnar sig åt att sprida. Den är alltså enbar en myt.
Och ärligt talat, jag känner inte till ADL:s historia särskilt väl, men herregud, de aktiviteter Eckerman beskriver har jag rätt svårt att tro att de verkligen sysslat med.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
12:27
69
kommentarer
Etiketter: antisemitism, islamofobi, politik
tisdag, november 10, 2009
Lite på upphällningen kanske, lite om Kalla fakta
Som en och annan kanske lagt märke till står det ganska still med bloggandet här, de senaste veckorna har väl bloggen egentligen mest innehållit hänvisningar till olika publicerade grejor av mig. Och det är ju inte mycket bloggande att tala om. Kanske blir det inte mer här helt enkelt, kanske infinner sig blogglusten igen redan imorgon. Vem vet. Inte jag.
Nu blir det mer av samma när jag, inspirerad av Svt Debatt med den vältalige Torbjörn Elensky och den fruktansvärt enerverande Mikael Cromsjö, lägger ut min senaste City-krönika. Om Kalla faktas granskning av "sanningsrörelsen".
-----------------------------------------------------------
Tv 4:s Kalla fakta har i två program granskat den så kallade "sanningsrörelsen". Bland annat har man kommit fram till att den är infekterad av antisemitiskt tankegods, febriga fantasier om släkten Rothschild, Mossad och den allsmäktiga "sionismen". Ja, det kommer knappast som en överraskning. Inte heller att Niels "Nanotermit" Harrit saknar den vetenskapliga uppbackning han påståtts ha. Jag var själv närvarande vid den föreläsning i Malmö som Kalla fakta filmat från, och blev måttligt imponerad av Harrits "bevis" liksom av hans helt osannolika förklaring till hur de av honom postulerade enorma mängderna av sprängämnet i förväg skulle ha kunnat forslas in i de kollapsande WTC-byggnaderna. Det är anmärkningsvärt hur lättrogna "truthers", som ju ständigt framhåller vikten av att tänka självständigt, tycks vara när det kommer till kritan.
Men. Även om jag inte tycker att Kalla fakta som helhet gjort ett dåligt jobb har jag synpunkter på upplägget i den andra delen av granskningen, den som sändes nu i söndags. Med ett slags domedagsanslag förklarar statsvetare Erik Åsard att rörelsen kan bli farlig om dess idéer får fäste bland politiska makthavare. Till tonerna av ominöst kraxande fåglar kretsande omkring riksdagshuset går man så in på fallet Egon Frid, den dumnaive(?) vänsterpartistiske riksdagsman som genom att skriva under ett upprop lånat sig till "truther"-agendan. Alltså, visst ska Frid som invald i riksdagen stå till svars för vad han gör. Men genom att utmåla denna ensamme ledamot som en stor fara, och köra en slags förhörsteknik där den springande frågan är Tror du på den officiella förklaringen eller inte? skapas intrycket av ett inkvisitoriskt klimat där "sanningsrörelsen" blir till "utmanare av dogmen". Frid ödmjukade sig men kvädade också på om hur flera i riksdagen nog hade velat ansluta sig till det där uppropet egentligen, om nu bara frågan inte varit så delikat. Han ville dock inte gå närmare in på den saken. Hans rädda ögon glänste som om han vore offer för en orättfärdig Makt i färd med att förfölja de Rättrådiga. En oförtjänt martyrgloria kunde anas ovanför hans huvud.
Uppdatering: som en kommentator påpekar här under kan programmet också kritiseras för att det handskades slarvigt med frågan om antisemitism inom "sanningsrörelsen". Otroligt nog kallades Alhambras antisemitiska bokutgivning för "Israelkritisk", vilket är den terminologi antisemiter själva brukar föredra. Jonathan Leman återger på sin blogg några belysande citat av Alhambras Hesham Bahara.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
21:08
4
kommentarer
Etiketter: antisemitism, media, politik
onsdag, november 04, 2009
Om Defamation
Jag skriver om Yoav Shamirs dokumentärfilm Defamation i Expressen idag.
Alla synpunkter man kan ha på en film som den får inte rum i en kort kultursidesartikel. En sak jag också hade velat gå in på är hur den brittiske sociologen David Hirsh används i filmen. Han dyker upp som någon som påminner om den israeliska ockupationen och den chauvinistiska behandlingen av palestinier, och om hur detta leder till fientlighet mot Israel. Problemet är att han på så vis tycks bekräfta filmens bild av hur antisemitism-kortet är något som spelas ut i tid och otid när det i själva verket vanligtvis handlar om "kritik av Israel" eller om en allmän oförmåga att tolka omvärlden rätt från judiskt håll. Hirsh är dock utanför filmen någon som inte bara är kritisk mot israelisk högerpolitik utan också en av de som skarpast kritiserar faktiska uttryck för antisemitism i brittisk vänster och annorstädes. Hirsh är den som myntat begreppet "Livingstoneformuleringen" - "så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitim!" - enligt vilken Israel används för att tysta en debatt om antisemitism. Istället för tvärtom.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
12:30
13
kommentarer
Etiketter: antisemitism, film
söndag, november 01, 2009
"Antisionismen" som politisk kraft
Lyssna på dagens Kaliber i P1 -
Den oheliga alliansen
- antisemitism på frammarsch
Programmet tar upp Mohamed Omar som samlande kraft för gamla och nya antisemiter. Planer på ett nytt "antisionistiskt" parti presenteras. Om det existerande "antisionistiska" parti som finns i Frankrike, och som i likhet med herr Omar stödjer den iranska regimen, kan man läsa här (pdf-varning!).Uppdat ps - läs också hos Expo och Jonathan om Vänsterpartiets uteslutning av en medlem i Helsingborg efter dennes antisemitiska/"antisionistiska" skriverier.
Uppdat ps2 - på den kurdiska kanalen ASOsat hölls häromdagen en sevärd intervju med Jonathan Leman på temat antisemitism, kan ses här. Sevärd är också en intervju med Nima Dervish på samma kanal på temat islamism (ja apropå Omar då om inte annat).
Uppdat ps3 - Magnus Sandelin, som gjort research till Kalibers granskning, följer upp på sin blogg med en postning om Omaranda inom FiB-kretsar.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
17:36
4
kommentarer
Etiketter: antisemitism, politik
tisdag, oktober 27, 2009
Tillvarons privatspanare
(Malmö Lund City finns numer i pdf-form på nätet, men det kan ju vara lite bökigt så jag lägger ut texten till senaste krönikan här i alla fall.)
Mitt favoritavsnitt av Seinfeld är det där Kramer och Newman beskriver hur de träffats av en spottloska efter en baseballmatch, och Jerry ber dem spela upp hela scenariet för att därpå leda i bevis att det måste ha funnits två personer som spottat istället för den enskilde syndabock som pekats ut. Allt ledsagas av en filmisk tillbakablick på skeendet, som med sin repighet och fläckighet fullbordar "skotten i Dallas"-känslan.
Man kan inte ta miste på hur Jerry Seinfeld njuter av att spela upp scenen där han demonstrerar varför det hela omöjligen kunde ha gått till på det sätt som de påspottade männen påstår. Och vem har inte någon gång ryckts med av ett begär att leka mästerdetektiv, att slå världen med häpnad genom sin briljanta slutledningsförmåga? Envar sin egen Oliver Stone, miss Marple, Palmespanare...
På sistone har jag emellertid tyckt mig se hur en slags privatspanarattityd till allt större delar av vår omvärld och historia breder ut sig. Som om ingen historikerkår, inga hyfsat tillförlitliga medier, ja knappt några trovärdiga fakta alls fanns. På nätet vimlar det av udda spekulationer omkring allt från vaccinet mot svininfluensa till elfte september-dådet. Men vi har också den riktigt obehagliga variant av skeptiker-attityd som riktar sig mot så väl kända historiska sanningar som Förintelsen och nazismens judeförföljelser. "När det gäller historik kan man inte veta", sade till exempel KD-politikern Rabih Ballout i en intervju i Världen idag (4/9) angående trettiotalets hets mot judar. "Jag är inte tillräckligt insatt. Jag är inte historiker" sade poeten Mohamed Omar angående Förintelsen i en intervju på tidskriften Expos hemsida.
En liknande formulering använde sig Metros chefredaktör Per Gunne av när han stoppade en krönika om ett annat folkmord, det på armenier 1915. Han sade sig veta "för lite om de historiska förhållandena för att kunna stå för publiceringen". Som om det hängde på hans personliga kännedom - som om det inte funnes en omvärld och en historikerkår med kunskaper att förmedla. Forum för levande historia kan vara bra att ha i sammanhanget, till exempel. Även för dem som har fullt förståeliga synpunkter på att historia förmedlas av en statlig myndighet.
Uppdatering: Den stoppade skribenten Gurgin Bakircioglu beskriver själv turerna på sin blogg.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
09:38
15
kommentarer
Etiketter: antisemitism, kultur, media
torsdag, oktober 22, 2009
Mer eller mindre explicit
Dirty Diaries har ju diskuterats mycket. Men mindre känt är att det finns en fransk motsvarighet till projektet, X-plicit Films. Även detta en kortfilmssamling på temat sexskildringar, även här ett gäng kvinnliga regissörer med konstnärliga credentials, även här offentligt stöd från det nationella filminstitutet (det franska då alltså, i fallet X-plicit Films).
På lördag visas filmerna på kvalitetsfilmkanalen Silver. De marknadsförs på rosafärgade papper och med rubriksättningar i snirkligt skrivstilstypsnitt. Till skillnad från i samband med Dirty Diaries talas det här inte om porr (vilket det minst sagt kan ifrågasättas om Dirty Diaries verkligen är) utan om "erotiska kortfilmer ur kvinnlig synvinkel". Den första av dem, Caroline Loebs What do you fancy, uppfyller de flesta klichéartade förväntningar en sådan beskrivning kan utlösa. Vi har det milda skenet ifrån ett stearinljus, många och långa bilder på vackert njutande ansikte, slickande inuti en handflata istället för på annan plats etc. Därefter följer två filmer fulla av distanseringseffekter gentemot det där med pornografi och kommersiellt sex. En av dem, Laetitia Massons rätt glädjelösa historia Enculées, innehåller fiktionsbrytande kommentarer av regissören samt intervjuer med skådespelarna i egenskap av dem själva - the Brechtian works, liksom. Detta är också den längsta av filmerna, med sina runt 30 minuter.
Mot slutet kommer dock belöningen för den som vill se något lite mer porrigt. Helena Noguerras Peep-show hero, som visar en sexorgie involverande en grupp superhjälteutstyrda popmänniskor (vars utstyrslar förstås åker av), är den film som kommer närmast att vara traditionell porr. Men istället för med ett ansiktssprut så slutar den, som sig bör, med en kvinnlig orgasm.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
17:25
2
kommentarer
onsdag, oktober 21, 2009
Om Åkesson och det där
Det är väldigt svårt, tycker jag, att svara med ett entydigt "ja" eller "nej" på frågan om det var rätt av Aftonbladet att publicera Jimmie Åkessons vidriga debattartikel från häromdagen. Men jag lutar nog åt ett "ja" med tanke på de starka och klara reaktioner som väckts (samtidigt som jag i likhet med Daniel Poohl kan tycka att hallå, det där med Sverigedemokraternas svarta själ kände vi väl redan till? liksom). Alla motreaktioner på SD är i grunden att välkomna - det duger inte att fastna i en debatt om debatten, och kräva en ouppnåelig perfektion av dem som ger SD mothugg.
Jag har tidigare lyft fram några föredömliga bloggar som är inriktade på att ta debatten mot de främlingsfientliga. Ytterligare sådana är Upptakt och Expo-relaterade Sverigedemokraterna har fel.
En lite sur avsides kommentar till Aftonbladet är dock att chefredaktör Jan Helin vid det här laget borde inse sina dubbla måttstockar vad gäller attityden gentemot islamofobi vs attityden gentemot antisemitism. Som bekant hävdade han helt nyligen vid upprepade tillfällen att en artikel inte kunde anses vara antisemitisk om den inte kunde fällas för hets mot folkgrupp. Nu säger han sig ha velat exponera Sverigedemokraterna som det rasistiska parti det är. Men om man inte väljer att försöka lagföra artikeln (vilket ju också skulle innebära att Helin själv riskerar bli fälld), är den då inte rasistisk (eller islamofobisk eller vad man väljer att kalla den - det är lätt att hamna i en steril begreppsdiskussion här)? Blir Sverigedemokraterna plötsligt helt okej då?
Uppdatering: Föga förvånande har JK beslutat att inte inleda någon förundersökning med anledning av publicerandet av artikeln. Ribban ligger ju väldigt högt. Vissa reagerar på beskedet på ett sätt som påminner om Helins, och vissa andras, sätt att reagera på det faktum att inte heller publicerandet av organstöldsartikeln blev föremål för prövning.
Uppdatering 2: Det kan vara värt att påminna om att Åkesson uttryckte ungefär samma saker i en artikel på DN Kultur(!) 26/2 2008. Jag skrev om den här.
--------------------------------------------------------
Apropå antisemitism kan man f ö också kommentera en uppenbar likhet mellan Åkessons muslimfientliga retorik och en antisemitisk sådan. Detta med kritiken mot "frånvaron av ett kärleksbudskap" inom islam påminner ju starkt om antijudiska hävdanden att judendomen lyder under en sträng och kall "gammaltestamentlig" hämndgud, vilket skulle prägla judenheten på ett negativt sätt. Men det är möjligen också en lite avsides kommentar.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
13:22
16
kommentarer
Etiketter: antisemitism, bloggande, islamofobi, politik
måndag, oktober 19, 2009
Tre snabba från mig och Maria Schottenius
I dagens Hänt i veckan-kolumn på Kristianstadsbladets kultursida tar jag bland annat upp filmutredningen, med några meningar åtminstone. Har annars i likhet med Jacob och Mariah känt behov av att litegrann urskulda eller förklara mitt bristande engagemang i den frågan. Men nu slipper jag det. Den som annars hjältelikt engagerat sig i saken är f ö förstås Hynek, eloger.
Precis som lilla Kristianstadsbladet kör stora DN varje vecka en hänt i veckan-grej, "Topp tre med Maria Schottenius" (finns ej på nätet vad jag kan se). Igår var en av punkterna Gabi Gleichmanns missriktade beskyllning mot Herta Müller, att hon skulle förtiga sin faders nazi-förflutna i sina verk. Gleichmann hade helt enkelt fel, och så backade han ju också från sitt påstående även om han vidhåller att han inte upplever att "faderns roll i Waffen-SS haft samma tyngd i författarskapet som skildringen av tyskrumänernas lidande efter kriget". Något man kan diskutera - är så fallet, och om så är, måste man nödvändigtvis rikta kritik mot detta? Jag för min del är mer än tveksam, även om jag inte kan utge mig för att vara Müllerexpert och inte har läst den senaste, ännu ej översatta boken. För Schottenius blir dock Gleichmanns frågeställning en allvarlig anklagelse om antisemitism. "Att antydningsvis beskylla folk för antisemitism är allvarligt och får inte bli en slarvig slentrian", skriver hon. Jag kan bara inte begripa var hon ser antisemitismanklagelsen. Men hennes ord bekräftar vad jag ofta misstänker - att anklagelser om anklagelser om antisemitism är vanligare än faktiska anklagelser om antisemitism, och att vissa saker knappt kan diskuteras utan att antisemitismanklagelseföreställningen lägger sig som ett rött skynke för många ögonpar.
Uppdatering: I en notis i DN 20/1 (inte heller på nätet) skriver Maria Schottenius:
Gabi Gleichmann har inte anklagat Herta Müller för antisemitism, påpekar han i ett mejl, och tycker att jag (DN 18/10) indirekt kritiserar honom för detta. Jag skrev: "Att antydningsvis beskylla människor för antisemitism är allvarligt och får inte bli en slarvig slentrian."
Eh, ja, som sagt....
---------------------
Svenska kommittén mot antisemitism har lagt ut sitt senaste nyhetsbrev på nätet. Där medverkar jag med en text om Ahmadinejads "antisionistiska" retorik, och med en text om Aftonbladet som jag skrivit tillsammans med Jonathan Leman och som tidigare varit publicerad på Newsmill.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
11:53
0
kommentarer
Etiketter: antisemitism, film, kultur, litteratur
söndag, oktober 18, 2009
50-listan, 13: Mordängeln
Buñuels film från 1962 har tveklöst en av filmhistoriens bästa titlar. Den är fin på alla språk men kanske ändå framförallt på tyska: Der Würgeengel.
Det är dock ingen blodorgie som utspelar sig i filmen utan ett vardagssurrealistiskt drama om societetsbjudningen från helvetet. Allt börjar med att tjänstefolket av oklara skäl ger sig av, och när det sedan är dags för gästerna att åka hem visar det sig att ingen kan lämna rummet - av lika oklara skäl.
Här är de inledande 10 minuterna - ambitiösa kan sedan fortsätta med att se hela filmen på YouTube.
50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
14:04
0
kommentarer
Etiketter: film
måndag, oktober 12, 2009
onsdag, oktober 07, 2009
Identitet och ursprungsfantasier
Min tillgång till nätet är f n ganska begränsad, därför är det lite sioså med bloggandet.
Annars är ju den där "nyheten" om Ahmadinejads påstått judiska börd intressant att kommentera. Det går inte att undvika att dra parallellen till alla spekulationer om Hitler och andra nazisters "egentliga" ursprung eller för den delen sexualitet (det har ju också gjorts en del tveksamma hänvisningar till förekomsten av homosexualitet inom nazistiska kretsar som ett slags kittlande bidrag till förklaringen av förföljelsen av homosexuella eller bara som ett slags allmänt kittlande med oklart syfte). Det är också svårt att undvika kommentera valet av bild till den DN-artikel som tar upp "nyheten". Nog får den en att tänka på en viss bildtradition som man känner igen från Hillersberg och bakåt?
I en debattartikel i Expressen ifrågasätter Negar Josephi hursomhelst påståendets hållbarhet. Man kan förstås tycka att det borde vara ointressant huruvida det är sant eller inte att Ahmadinejads familj har judisk bakgrund. Men nog är det välbehövligt att någon som faktiskt har kännedom om persiska namntraditioner och förhållanden höjer sin röst i ryktesfloran.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
11:30
11
kommentarer
Etiketter: antisemitism, media
tisdag, september 22, 2009
Gabriel Byström med mera
Drygt 150 svenska konstnärer inom de mest skilda områden garanteras efter ett statligt beslut en årsinkomst på minst fem basbelopp (214 000 kronor). Även i kulturbudgeten har konstnärslönerna varit av felräkningskaraktär (knappt tre promille i år). Men nu är det slut på livstidsgarantin från staten, nu ska pengarna istället omvandlas till tidsbegränsade stipendier. Livstidsgarantin har stuckit i ögonen på en regering med arbetslinjen som credo.
Det är ett beslut som är olyckligt av flera skäl. Konstnärliga processer följer inte alltid den logik som finns i övriga arbetslivet. De kan vara långsamma, röra sig längs slingriga vägar och inte alltid resultera i det som var tanken från början. Men ett samhälle som identifierar ett spretigt och mångfacetterat kulturliv som något nödvändigt, som hyllar tanken på pluralism, som ser konsten som något omistligt, måste orka stå för ett system som garanterar förekomsten av högkvalitativ konst även om det inte ligger i linje med den övriga politiken. Det är dessutom en åtgärd som helt går emot den långsiktighet kulturministern hyllat så ofta annars. Stipendievärldens slumpmässighet är knappast en gynnsam biotop för framkomsten av ny konst.
Just så. Byström uttrycker saken väl.
Mest pinsamt kändes det däremot att lyssna på debatten mellan folkpartisten Mathias Sundin och ordföranden i Sveriges författarförbund Mats Söderlund i P1-morgon igår. Pinsamt för att Sundin drog upp sitt eget spirande författarskap som ett slags kulturpolitiskt argument. Det är otroligt, men det är faktiskt inte helt ovanligt att man från det håll där Sundin befinner sig på fullt allvar åberopar sig av sina egna eventuella kulturella förmågor som om de hade någon som helst relevans. "Titta, jag kan också skriva dikter" eller "Jag målade en gång en tavla som min lärare tyckte var jättebra" är barnsligheter man kan få höra när man försöker diskutera kulturpolitik med vissa "anti-elitister". Ingen hindrar ju Sundin från att skriva hur många böcker som helst och köra ut dem på nätet utan att någonsin söka ett enda bidrag för sin verksamhet. De kanske blir fantastiskt bra, de kanske blir usla; det är liksom inte det viktiga. Frågan är varför hans personliga verksamhet ska utgöra måttet för de författare och andra konstskapare som har en annan syn på sin verksamhet, som har den som en heltidssyssla och har andra mål för ögonen än herr Sundin.
-------------
Rekommenderas också, på ett helt annat tema: Fataneh Farahani i Svenskan om iranska bekännelser.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
11:56
22
kommentarer
söndag, september 20, 2009
Nej, Ahmadinejad har inte sagt något nytt
Ali Esbati hävdar idag att det förintelseförnekande som Mahmoud Ahmadinejads tal på den s k Qodsdagen innehöll skulle representera något nytt. Så är det förstås inte alls och det är en närmast osannolik blindhet Esbati visar upp när han hävdar att den iranske presidenten tidigare skulle ha varit utsatt för en kampanj som orättfärdigt stämplat honom som antisemit och förintelseförnekare.
Det är i sanning svårt att förstå varför man på vissa håll inom vänstern är/har varit så angelägen att bortförklara tidigare uttalanden av Ahmadinejad. Vad tror man egentligen var meningen med den förintelsekonferens som hölls i Iran 2006? Varför, tror man, innehöll originalmanus till det tal som hölls i Geneve i april en formulering som "the ambigous and dubious question of holocaust"? Och varför bryr man sig inte om att försöka se det tal som faktiskt hölls som en helhet, där "sionismen" betyder något helt annat och mer än den israeliska regimen?
Visserligen är det skönt att Esbati inte bortförklarar även detta senaste Ahmadinejadövertramp. Men varför har inte fjällen fallit för ögonen lite tidigare?
Upplagd av
Charlotte W
kl.
21:26
7
kommentarer
Etiketter: antisemitism, politik
lördag, september 19, 2009
Högerlikriktning
Inkomstgarantin för vissa, sedan länge kämpande konst- och kulturutövare har länge utgjort en slags särfallsinrättning för människor inom ett specifikt fält där dominerande regler för lönsamhet och försörjningsmöjligheter helt enkelt inte gäller. När man nu av allt att döma kommer att ta bort denna inrättning så tas ytterligare ett steg i en högerlikriktning där alla förväntas kunna lyda under samma ekonomiska lagar. Det är förstås ironiskt. Högern är ju den politiska kraft som påstår sig slå vakt om individen, mot alla former av kollektivism.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
11:41
19
kommentarer
torsdag, september 17, 2009
Vid mitt overkliga köksbord
Det är en fascinerande verklighetsbeskrivning Göran Hägglund levererar. En där "folk" trakasseras av "kulturvänstern" och den politiska makten, av den enda anledningen att de är vanliga.
Ja, Hägglund kör alltså på i "verklighetens folk"-spåret, nu utvidgat till att omfatta attacker också mot den rödgröna oppositionen (som han kallar den "politiska makten" trots att det är han, inte Sahlin & co, som befinner sig i regeringsställning). Reclaim the streets, "konstnärer", kultursidesskribenter och Yvonne Ruwaida m fl utgör i den hägglundska världen en förtryckande överhet som bara precis inte vill lämna den vanliga människan ifred.
Alltså, säga vad man vill om Reclaim the streets. Jag kan nog hålla med om att i just deras fall, liksom när det gäller en del konstnärer som inkluderar omgivningen i sin konst, kan man verkligen tala om att de inte lämnar folk ifred (fast varför detta icke-ifred-lämnade folk nödvändigtvis skulle vara att betrakta som "vanligt" och absolut inte kunna inkludera ex människor som tillhör "kulturvänstern" är ju s a s lite märkligt tänkt). Men nej, de tillhör verkligen inte "överheten". Konstnärer, kultursidesskribenter, forskare inom humaniora och annat löst normifrågasättande folk kan ha hög kulturell status (men inte i allas ögon), de kan ha en offentlig plattform att verka ifrån och en viss form av (begränsad) makt, men ska man verkligen kalla dem för "överheten"? Och är de verkligen en förtryckande kraft i samhället? Hägglund skulle minst sagt behöva skärpa sina analytiska verktyg.
Men i alla fall. Det är lustigt att Hägglund åberopar sig av köksbordet som den verklighetens arena där det viktiga i tillvaron dryftas:
"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."
Lustigt därför att Gudrun Schyman, denna gamla vänsterdrake i kulturtantdräkt, på sin tid också alltid brukade hänvisa till köksborden som viktiga politiska platser. Även hon brukade ge plånboksfrågorna en särskild plats i köksbordsdiskussionerna; i övrigt var hon mer inne på att försöka lyssna av (nej, inte avlyssna) än att förutsätta sig veta vad de där "vanliga" talar om. Själv sitter jag inte sällan vid mitt köksbord och ondgör mig över just sådana som Göran Hägglund. Men jag antar att jag är exkluderad från "verklighetens" skara och att mitt köksbord därför är att betrakta som overkligt.
Många har säkert inte tid att förhålla sig till alla konstigheter som Hägglund kommer med. Men många har tagit sig tid och ska man säga något positivt om herr Hägglund får man ge honom det att han tycks locka fram det bästa hos en hel del bloggare: t ex Huvudrubrik, Cold Lazarus, Badlands Hyena, Latexnuckan, Dvärghundspossens dagbok, Maria Jinx Larsson, awickedone's Blog m fl.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
17:09
6
kommentarer
Etiketter: kultur, politik, självbiografi
tisdag, september 15, 2009
Försäkringskasseblues
(Fortfarande har inte Malmö/Lund City-tidningen nån fungerande nätsida, så jag fortsätter lägga ut mina krönikor här. Detta är den senaste.)
Allt fler förlorar sin sjukpeng. Vi har läst rubrikerna och artiklarna. Många är drabbade av det nya regelverket, ännu fler känner någon som drabbats. Själv har jag en god vän med diabetes, epilepsi och depression – och numer också njursvikt. Han anses inte kvalificera för att få stadigvarande sjukersättning. Man har gjort bedömningen att han ”befinner sig i rehabilitering” och alltså kan förväntas bli tillräckligt bra för att inom en snar framtid inte längre behöva någon ersättning alls.
Det är bara det att min vän egentligen inte befinner sig i någon behandling. Han befinner sig i ett limboland där han är för sjuk för att orka mer än sitt halvtidsarbete, men bara precis snäppet för frisk för att påbörja en dialysbehandling. I den stund som hans värden har sjunkit ännu lite något kommer han att börja med dialys, och då kommer han också att sättas upp på väntelista för en njurtransplantation. Väntan på en ny njure beräknas ta omkring tre år. Under tiden kommer dialysbehandlingen att fungera rent livsuppehållande och inte innebära någon förbättring av min väns allmäntillstånd. Hoppet står alltså till den där transplantationen, som han för närvarande inte ens står i kö till.
Ändå kan han teoretiskt sett bli utförsäkrad inom mindre än ett år. ”Så sadistiska kan de inte vara”, tänker man förstås – och visst verkar det osannolikt att en så sjuk person bara precis, med sina många medicinkostnader och allt, skulle lämnas att försöka klara sig på ett halvtidsarbete som han i nuläget bara nätt och jämt orkar utföra. Men även om risken i praktiken kanske är liten måste han alltså leva med den. En redan djupt deprimerad människa måste leva med denna ovisshet för att vår nya försäkringskassa glömt sitt ursprungliga uppdrag och nu fungerar efter spara-pengar-principen, nödtorftigt maskerad till en klämkäck ta-sig-i-kragen-filosofi som låtsas vara till för de sjukas eget bästa.
Detta var en berättelse från min vänkrets. Jag tvivlar inte på att många av er därute har egna, liknande berättelser. Tragiska, upprörande, och dessvärre alldeles sanna.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
14:57
4
kommentarer
Etiketter: politik
söndag, september 13, 2009
Några snabba söndagstips
- Jonathan Leman bevakar Donald Boströms fortsatta försvar av sin organstöldsartikel, och tar också upp hur Boström ljugit i Al Jazeera. (Själv undrar jag f ö över Boströms upprepade - i Svt Debatt och i Godmorgon Sverige - påståenden om hur annorlunda "resten av världen" reagerat på artikeln jämfört med Sverige. Jag har kollat runt på bl a CNN:s och BBC:s hemsidor och inte hittat något som ligger i linje med vad Boström hävdar. Om någon läsare sett något annat så kommentera gärna.)
- Jonathan rapporterar också om hur vi riskerar få ett "antisionistiskt" parti i Sverige, likt det som finns i Frankrike.
- Läs också Louise Perssons text om "kvinnojournalistik" på Second Opinion.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
13:54
2
kommentarer
Etiketter: antisemitism, feminism, media
lördag, september 12, 2009
Det handlar (inte) alltid om något annat...
Jag läser i Göteborgsposten att R W Fassbinders pjäs Soporna, staden och döden nu planeras få premiär i Tyskland, efter år av diskussioner och ett uppsättningsförsök som förhindrades av arga judiska demonstranter som ockuperat scenen (Frankfurt am Main, 1985).
Kontroversen gäller den antisemitism som framför allt tyska judar funnit i rollfiguren "Den rike juden". Jag satte mig in rätt ordentligt i diskussionerna runt pjäsen under sjuttio- till mitten av nittiotalet i samband med att jag skrev en akademisk uppsats om mottagandet av den, och trots att jag inte kan tycka det var rätt att förhindra framförandet av pjäsen så har jag full förståelse för frustrationen hos de som riktade kritik men fann sig avfärdade av pjäsförespråkare som menade att antisemitismanklagelsen bara var ett svepskäl; ett villospår utlagt av de som inte ville diskutera det som pjäsen enligt dess försvarare egentligen handlade om, nämligen bostadsspekulation (något pjäsens "rike jude" sysslar med).
Och nu sådär femton år efteråt, efter att själv ha varit involverad i diskussioner om antisemitism i helt andra sammanhang tycker jag mig se ett klart mönster. Ständigt, tycks det, finns det de som vill styra in diskussionen på något annat, som avfärdar påvisanden av antisemitism med att de som påvisar i själva verket har en annan agenda, en dunkel och förkastlig sådan. Handlar diskussionen om förekomsten av antisemitism inom vänstern, ja då avfärdas den gärna med att de som vill diskutera sådant i själva verket är mer intresserade av att smutskasta vänstern än att motverka antisemitism. Handlar den om antisemitism som uttrycks i "antisionistisk" språkdräkt, eller som triggas av händelser i Mellanöstern, ja då vill förstås de som fokuserar på antisemitismen i själva verket förhindra "kritik av Israel". And so it goes. Högst märkligt, det hela.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
21:16
1 kommentarer
Etiketter: antisemitism, kultur
torsdag, september 10, 2009
50-listan, 12: Örat
Ytterligare en av de östeuropeiska filmer som inte fått den uppmärksamhet den hade förtjänat.
Eftersom jag är lat idag tänker jag inte skriva något om filmen utan hänvisar istället till en postning av Hynek.
50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
16:11
0
kommentarer
Etiketter: film
söndag, september 06, 2009
Dvd-recension: Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö
Inte få av Henrik Möllers filmer slutar med döden som förlösare. Eller med vansinnet som förlösare. Eller med både vansinne och död som förlösare. Slutar de inte på så sätt mynnar de gärna ut i en allmän hopplöshet. Därför är det med viss klentrogenhet jag tar del av det "lyckans klimax" som avslutar den sista filmen i den bortre nederdelen av den triangel med ämnesspetsarna ångesten-hatet-kärleken som utgör kortfilmsamlingen Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö. Men också med viss lättnad. För den ocensurerade svärta som kännetecknar Möllers anarkistiska och hemmagjorda filmkonst kan faktiskt vara svår att värja sig mot. Den är en värld där till och med kramdjur kan ta till orda och vräka ut hat och förakt mot sin nästa. Där fyllon i trista lägenheter bara avstår från att ta livet av sig genom utsikterna till en återförening av Ultima Thule eller en möjlighet att ge någon så totalt på käften att han dör. Eller där man stänger in sig på toaletten och hör Roy Orbison sjunga i vattentanken när klivet in i galenskapen till slut har tagits. Och så vidare, jag skulle kunna fortsätta länge.
Kaninhoran.... består av 23 filmer (varav en naturligtvis heter just Kaninhoran). De flesta är tecknade, d v s att de består av teckningar som kameran fångar in i hel-, halv- eller närbilder och någon enstaka gång rör sig över. Tekniken är, berättar Möller i bonusmaterialet, en hommage till sjuttiotalets barnprogram, och det inflytandet kan man också spåra i Möllers lek med olika berättarröster. Då och då finns det en synlig bakgrund bakom teckningarna, då och då blandas det in vanliga fysiska filmade miljöer i det tecknade. Det handlar om barnsligt enkla bilder, men något mer sofistikerat behövs verkligen inte. Den "primitiva" tekniken fungerar alldeles utmärkt väl. Några gånger byts den ut mot "vanlig" film, och även då handlar det om enkelhet - som i den briljanta Misantropi, till exempel, där bilden under femtio procent av tiden bara består av en svart ruta.
Ni har fattat att jag gillar det här. De finns mycket som är bra på den här disken, väldigt bra till och med. Somligt ligger mer åt det tjatigt repetativa hållet, någon enstaka grej är bara fånig. Men i det stora hela säger jag "ja" till Henrik Möllers kaninhore-dvd. Och här är ett smakprov:
Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö släpps den 30:e september, men man kan förhandsboka den här. (Nej, jag har inte fått betalt för att göra denna skamlösa reklam.)
Upplagd av
Charlotte W
kl.
17:30
0
kommentarer



