Blame it on...

Jag är inget äkta South Park-fan, även om jag tycker vissa avsnitt är fantastiska. Riktigt fan är däremot Fredrik Strage, som i en fyndig krönika för några dagar sedan parafraserade Churchill i uppmaning till kamp mot det hot mot demokratin som hoten mot serien utgör:

Vi ska slåss på internet, vi ska slåss på haven och oceanerna, vi ska slåss med växande tillförsikt och växande styrka med hjälp av bittorrentsajter, vi ska försvara vår tv-serie till varje pris, vi ska slåss i gammelmedier, vi ska slåss på bloggar, vi ska slåss på Facebook och på gatorna, vi ska slåss i bergen; vi ska aldrig ge oss.

Jag drar mitt lilla strå till stacken genom att här länka till de båda avsnitt som Comedy Central-fegisarna beslutat inte visa i Sverige. Tja, lätt för mig att tala om fegisar kanske som själv inte hotats, men ändå...
Samtidigt måste jag säga, efter att ha sett (de roliga) avsnitten, att det är nästan liksom för bra, det hela. Att hoten närmast låter sig användas som ett välkommet publicity stunt av nåt slag.
Men jag är säkert alltför cynisk.

Anyhow, i en lustig (eller ja...) twist på den här storyn noterar man hur vissa tar tillfället i akt att skylla allting på... ni-vet-vilka. "Det är kanske intressant att notera att den "muslimska" gruppen som hotar South Park är skapad av judar med bakgrund i bosättarrörelsen" står det i en kommentar till Strages krönika. Kommentatorn hänvisar till en postning på Hampus Eckermans blogg Motbilder. Det handlar alltså om en (1) man som tidigare varit jude och bosättare, och som också tidigare varit ledare för gruppen Revolution Muslim, vilken tydligen ligger bakom hoten mot serien. Mannen i fråga har alltså konverterat till islam.
Men för vissa är det väl så att vem som är jude, det bestämmer de.
Och på något mystiskt sätt tycks judar för dessa människor multiplicera sig ohejdat där bakom kulisserna där de manipulerar och håller på.

Dagens citat

Det fina med romantiska tragedier som utspelar sig på artonhundratalet är att karaktärerna får uttrycka sina känslor i vältaliga, vackra fraser som skulle låta psykotiska i en modern relation. Och eftersom romantik är en form av psykos så ger det – tvärtemot vad som ofta sägs – en sannare bild av kärleken än många moderna filmromanser.

(Kerstin Gezelius i recension av Effi Briest, DN. Filmen har jag inte sett men how very well put.) 

50-listan, del 15: Trasdockan

...sisådär ett halvår senare återvänder jag till mitt evighetsprojekt att presentera min 50-bästa-filmerna-lista här på bloggen. Det kommer naturligtvis aldrig att avslutas.
Men nu var det en fin understreckare om nyligen avlidna Alice Miller som kom mig att tänka på Charles Laughtons underbara film Trasdockan (Night of the Hunter, 1955). Mig veterligen den enda film Laughton regisserade och ett totalt mästerverk. En brutal saga i bröderna Grimms anda, försatt till depressionens USA och med ett foto som borde kunna användas som illustration av begreppet "djupsvart". En film noir ur barnperspektiv, kanske man kan kalla den.
Fast jag misstänker att Alice Miller inte fullt ut hade godkänt den kärva men godhjärtade kvinna filmens båda barn tar sin tillflykt till.



(Och som av en händelse har vi här också det alltför aktuella "zigenaren-som-syndabock"-temat.)

Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14

Den gamla veckelbjörnen och andra melankoliska figurer

En serie bilder, ett par dikter och ett melankolins A-W - här. På tyska.

Lite här, lite där. Igen.

- Skrivit ett inlägg på SKMA blogg angående den här postningen.

- Noterar den nyöppnade sajten Expo Skola.

- ... och att The Falls sångare Mark E Smith verkar falla in under kategorin "jobbiga människor man måste älska".

Ickedebatt

"Eventuella motargument drunknar i en hetsig ickedebatt", skriver Sakine Madon i sin replik till Sörenson, Persson och Cornell på Expressens kultursida. Det är rätt fantastiskt. Handlar det om ohederlighet eller oförmåga eller en kombination? Cornells artikel är i princip bara, just, argumentation för inkomstgarantin. Sörensons blogginlägg plockar isär Madons bild av teatervärlden och kultursfären - men för Madon är endast två meningar i Sörensons text intressanta - några ord hon menar visar att Sörenson "inte läst henne ordentligt". Persson tar förvisso snarare upp Madons tonläge och -fall - men varför skulle han inte kunna göra det, när nu "högt tonläge" är något Madon själv uppenbarligen anser vara relevant att kritisera.
Tja. Det var ju likadant när Madon dök upp här, i kommentarsfältet. Jag hade där försett henne och andra med flera länkar till rätt intensiv argumentation angående kulturstöd i allmänhet; bland annat just inkomstgarantin. Madons reaktion? "Argumentera gärna för er sak". Jag vet inte varför hon säger "ni" till mig men vad gäller artighet så föredrar jag den i form av att min motpart tar in åtminstone lite av mina ord. Jag skulle gissa att det är likadant med Sörenson, Cornell och Persson.

Ps. Sörenson svarar.

Några kungörelser

- Svenska kommittén mot antisemitism har kommit ut med årets första nyhetsbrev. Det innehåller bland annat en artikel av Wolfgang Benz som utlöst en het debatt i Tyskland och som det finns anledning att återkomma till.

- Litteraturbloggen Nittonde stolen meddelar att den lägger ner. Det är jättetråkigt. Den var en rolig och fördomsfri blogg att följa.

- Valet i Ungern... Lyssna här, läs här.

Bäst i test

"Allt som inte är vulgärt kan platsa under begreppet fin borgerlig kultur", skriver Göran Skytte i Svenskan. Det är hur komiskt som helst. Anyhow, det blev en företrädare för vad som idag platsar som fin borgerlig kultur som vann i Kamferdroppars tävling om vilket skandalkonstverk som är mest älskansvärt (högermarginalen). Nämligen Stravinskijs Våroffer, som på sin tid (1913) fick publiken att skrika oförskämdheter. Och det handlade inte bara om att musiken upplevdes som chockerande utan också om själva dansuppförandet som ansågs "primitivt".
Joffrey-baletten gjorde 1987 en rekreation av Nijinskijs ursprungliga koreografi (tillsammans med Roerichs scenbild och kostymer), och här är den sista tredjedelen med balettens klimax där offret dansar sig till döds:



(Man får stå ut med att klippet börjar lite mitt i.)

I övrigt var det en spännande omröstning där De Geers Skända flaggan och Vilks förbannade rondellhund länge låg sida vid sida med Våroffer, tills sistnämnda ryckte ifrån samtidigt som Motorsågsmassakern dök upp som en dark horse och började plocka röster.
Våroffer är en högst värdig vinnare. Jag är dock lite besviken över att de falska Brillo-boxarna inte fick fler röster. Det är ju ett underbart häxmästarspratt.

Mera av samma

- Radioinslag om antisemitism och islamofobi i Frankrike

- Bra ledare i GP om burkaförbud

- Croneman om Parlamentet (ibland har han rätt)

Rädd för Europa

Den andra omgången av ungerska valet blir en rysare.
Samma dag är det val i Österrike.
Men vi har dem förstås här också - högerpopulisterna i form av SD och så de rena nassarna icke att förglömma.

Uppdatering: Det här är inte heller särskilt kul - burkaförbud på väg i Belgien. 
En riktigt skrämmande utveckling.
Dags för vänner av demokrati att ta ställning istället för att, som vissa gör, gömma sig bakom ett meningslöst ifrågasättande av ordet "islamofobi".

Den korta versionen

Vissa ämnen är konstant frustrerande att diskutera. Ändå kan jag inte hålla mig borta från dem. Ett sådant ämne är sexköpslagen, ett annat är nutida antisemitism, ett tredje är kulturpolitik. Man får olika uppsättningar av vänner vs "fiender" i de här olika frågorna; d v s jag får det i alla fall. Och de är frustrerande för att de tenderar att följa så väl intrampade banor. Alla tre frågor väcker känslor - trampar på blottade nerver.
Det finns, kan jag tycka, en sund kärna i vissa spontana reaktioner mot de så kallade konstnärslönerna. Det handlar om ett bidrag som lika mycket motiveras som ett erkännande av "värdefulla insatser" som en ekonomisk försäkring. Det är, som clownen Manne formulerade saken på morgon-TV, en "ära" att få inkomstgarantin. Tycker man att andra former av arbete - städa på SL, vara akutläkare, vara vårdare på ett LSS-boende - också skulle förtjäna ett erkännande är det inte märkligt om man reagerar med sin magkänsla mot inkomstgarantin för vissa konstutövande. Men ska man på allvar ta ställning i frågan får man kanske tänka lite längre. Det är märkligt hur många som uttalar sig självsäkert om saken utan att ha gjort det. Debatten är full av ilskna utbrott, illa dolt förakt mot konstutövare och en total blindhet för att konstnärligt utövande trots allt till sin natur ofta är något annat än "vanligt företagande" (varför skulle vi annars ha offentligt finansierade kulturinstitutioner som bibliotek, konsthallar, teatrar etc). Visst är "konstnärslönerna" en anomali. Men så är ju också konstnärligt arbete i sig en anomali.
Man behöver inte som Malte Persson i Expressen använda ett ord som "gapigt" i sin kritik mot Sakine Madons ledarkrönika från häromveckan (hade han använt det ordet om skribenten varit en man?). Men Persson har ju rätt i sak. Madon ger uttryck för ett oreflekterat ressentiment och förstärker de nedvärderande attityder mot kulturutövare som finns sedan länge. Konstnärligt arbete har alltid varit ifrågasatt och väldigt beroende av en välvillig omvärld; det är nog därför, snarare än, som Madon vill tro, på grund av en odemokratisk och självförhärligande attityd som reaktionerna mot hennes typ av argumentation blir så starka.
Nu önskar jag att jag vore Tanja Suhinina, som brukar orka att samla ihop argumentationsmönster hon ser anledning att ifrågasätta och ta itu med dem grundligt. Jag förmår bara skrapa på ytan, men följande tankefel/brister vill jag i alla fall peka på hos Madon - utifrån både krönikan och TV-framträdandet med clownen Manne:

1. Oförmåga att skilja på systemet i sig och enskilda personer som kommer i åtnjutande av det. Att inte alla av de som får inkomstgarantin är personer som faller en på läppen är liksom inget argument mot systemet som sådant. Det är nästan som att tycka att biblioteksverksamheten är fel eftersom det finns böcker på biblioteket som man inte gillar. Personligen gillar jag inte clownen Manne - jag gillar inte clowner överhuvudtaget. Men systemet ska garantera en viss bredd. Inte tillfredsställa enskilda personers smak eller åsikter.

2. "Känner jag inte till dem så är de inget att ha." Madon gör sig ju skyldig till flera självmotsägelser när hon a) kritiserar att systemet finns samtidigt som hon b) kritiserar att fel personer får komma i åtnjutande av det och det för att c) de som får det är sådana som (tror hon - hon vet inte och lär inte ha gjort några vidare efterforskningar) skulle klara sig bra ändå, men samtidigt d) för att de är okända och obskyra personer, som översättare t ex. Tja, det här, det sistnämnda, är ju anledningen till att det är sakkunniga som ska utse vilka som får inkomstgarantin. Sådana som förstår att exempelvis en för den breda allmänheten okänd översättare kan ha gjort en viktig insats på kulturområdet.

3. Förutfattade meningar om "motståndarsidans" motiv. I sin ledarkrönika skriver Madon att anledningen till att vissa är upprörda över möjligheten till inkomstgarantins bortfall är att man är mot breddning, alltså mot tanken att omvandla garantin till tidsbegränsade stipendier som fler kan komma i åtnjutande av. "Det här motståndet mot minsta lilla breddning av kulturpolitiken är märkligt", skriver hon. Men hallå. Det kanske handlar om något annat? Ja inte bara kanske - det handlar faktiskt om något annat. Men om man bara förmår se en otäck, knappt mänsklig "elit" som gör allt för att skydda sina privilegier så blir det förstås svårt att ta in.

Det finns som sagt mer. Som oförmågan att inse att den egna hånfulla tonen leder till motreaktioner. Oviljan att ta in det allra bittersta av den andra sidans argument. Osv.
Men det får vara så länge.

Tillägg: Jag glömde förklara själva anledningen till att jag tycker just Madons argumentation är intressant att ta upp. Det är helt enkelt för att den är så typisk. De tankevurpor och det förakt som hennes inlägg på det kulturpolitiska området brukar vara fulla av är sådant som går igen på andra håll - som känns igen från ett otal bloggdiskussioner och periodvis återkommande attacker i media. Därför.

Snälla Killar/Män och Starka Tjejer/Kvinnor

Det har sagts så mycket och så mycket klokt om det så kallade Nice Guy-syndromet, jag orkar inte försöka tillföra något till den diskussionen även om det är ett ämne man kan älta omkring i oändlighet när man väl kommer igång.
Ett inlägg i frågan som öppnar upp ett nytt spår är i alla fall Julia Skotts där hon funderar över den kvinnliga motsvarigheten till Snälle Killen - och framkastar möjligheten att det kanske är Starka Tjejen.
Ja flickor och pojkar det här är ju inget nytt utan jag känner väl igen syndromen sedan min ungdomstid på nittonhundratalet. Och märker fortfarande av det omkring mig. Både snubbarna som beklagar sig över att kvinnor/tjejer "bara vill ha skitstövlar" och inte de (som de inbillar sig) förträffliga personer de själva utgör, och kvinnorna/tjejerna som förklarar bristen på gensvar från det motsatta könet med att de "skrämmer bort" killarna på grund av sin styrka.
Det finns naturligtvis väsentliga skillnader mellan dessa båda former av självbedrägerier. Men i båda fallen reducerar man sig själv, det andra könet samt övriga medlemmar av sitt eget kön till klichéer. Starka Kvinnan-figurerna borde någon gång tänka på vad de egentligen säger om andra kvinnor/tjejer genom att framhäva sig själva som alltför hard to handle för alla de män som ju bara vill ha ett litet våp.
Men förvisso, ibland är vi ju verkligen inte mycket mer än trista klichéer. Själv har jag ett par gånger i livet varit en annan typ av kliché som Julia beskriver, den som hittar på ursäkter åt snubben som behandlar en som skit när man istället bara precis borde inse att man gått på en nit och försöka stå ut med den smärtan.
Det där med att vakna upp och inse att "sålunda har jag älskat ett svin". Det är inte alltid lätt.

Uppdat.: Jag borde förstås angående Nice Guy-syndromet ha länkat till Queen of Nice Guy-analys Tanja Suhinina. Nu gör jag det. Hon har precis kommit med ett nytt inlägg på temat.

Saker som går åt fel håll

- "Förslaget om att förlänga upphovsrätten på skivinspelningar från 50 till 70 år är på väg att få majoritet i EU:s ministerråd."

- Kapten Stofil har gått ur tiden.

- Sydsvenska Dagbladet har en helt idiotisk omgjord webbsida, där artiklar presenteras enbart med hjälp av rubriker och dessutom är försedda med känslobarometrar ala Newsmill. Total infantilisering.

Död man lever och är vid god vigör

I en artikel i Sydsvenskan i alla fall.
Det handlar om SS-officeren och krigsförbrytaren Martin Sandberger som enligt Salomon Schulman i en artikel publicerad igår påstås "leva flott" och vara vid "förvånansvärt god vigör". Här har något brustit i faktagranskningen, eftersom Sandberger är död sedan några veckor tillbaka.
Men nå, det kanske har publicerats en rättelse nånstans i tidningen. Något som inte lagts ut på nätet.

Och i övrigt kan man ju ändå dela Schulmans indignation.

Uppdat.: kontaktade SDS som kommer att ta in en rättelse.
Kom ihåg var ni läste det först! :)

Shake it, baby

I ett spännande radioprogram talar Tiina Rosenberg bland annat om att få orgasm till Richard Wagner. Orgasm med viss hjälp dock - inte enbart till följd av musiken. Men programmet handlar alltså om musik som något att ge sig hän åt och förlora kontrollen till.
Det låter härligt men påminner mig ändå om en udda och mer obehaglig form av musikalisk kontrollförlust: musikepilepsi. Jo, det finns faktiskt. Spastiska anfall utlösta vid starka musikupplevelser. Jag hörde om det i ett annat radioprogram, för länge länge sedan. Tydligen tas det upp i den här boken, som jag inte läst.
Tanken är skrämmande för mig. Jag kan själv förlora mig i musik till gränsen av en kontrollförlust som inte alltid är enbart behaglig. Det finns en mörk sida av allt. Or is it just me?

Orimliga krav på personlig misshandelsdokumentär

Kontrasten mellan det starka intryck Linda Thorgrens Blood calls you gjorde på publiken under Tempo dokumentärfilmsfestival i Stockholm och det svala mottagande filmen fått i svensk press är stark. En filmkritiker kan naturligtvis inte ge sig hän känslomässigt, stänga av sin kritiskt-reflekterande del på samma sätt som en vanlig publikmedlem kan tillåta sig att göra. Men den nödvändiga distansen har i det här fallet resulterat i en egendomligt styvmoderlig attityd som inte tar hänsyn till grundförutsättningarna för själva filmens tillkomst, och som i sin efterlysning av en mer "objektiv" eller inkluderande behandling av filmtemat ställer helt orimliga krav på vad som faktiskt är ett personligt vittnesmål från ett brottsoffer - och inte låtsas vara något annat. Att Thorgren under filmens gång avtäcker ett större mönster som går igen genom generationerna är den allmängiltighet som så ofta nås genom det djupt personliga. Att hon gör det utifrån sin egen situation, och med motvillig hjälp av sin mor - inte utifrån sin förövares situation och utan att ha lika stort utbyte av en fader som svikit och varit frånvarande - är det något man bör hålla emot henne?
I Sydsvenskan klagar Mattias Oscarsson på "den ensidiga bilden av männen, som närmast framstår som oberäkneliga sadister. Alexis (den misshandlande maken, min anm.) kommer aldrig till tals, och först i slutet konfron­terar Linda sin ångerfulle far." (Oscarson kallar f ö också filmen lite förklenande för "självterapeutisk".) Jeanette Gentele i Svenskan gör ungefär samma poäng: "Det onda arvet finns säkert lika mycket på förövarnas som offrens sida, men där går Linda Thorgren inte vidare. De frågor hon ställer till sin mamma uteblir när hon konfronterar sin pappa. Det är synd." Än längre går Mats Johnson i GP som också kommer med den mest egendomliga formuleringen av samma invändning: "Att Alexis aldrig intervjuas förstärker känslan av att detta inte är en dokumentär i traditionell bemärkelse utan något annat, ofta en partsinlaga i en vårdnadstvist."
I dessa de personliga dokumentärernas tid är det väl ändå högst egendomligt att recensenter inte ser det tämligen självklara i att en kvinna som är så rädd för en person att hon byggt galler för sina fönster i syfte att skydda sig från denne inte förmår ha den kontakt med sin förövare som hade krävts för att hon skulle kunna återge "hans sida av saken". Att hon har misshandlats får väl anses hyfsat bevisat genom de domar som fallit i saken. Av filmen framgår att Thorgren ändå försökt få till en intervju med mannen - men att han helt sonika gick och dog på vägen. Ja, mannen är alltså död. Vilket gör Johnsons anklagelse om "partsinlaga i en vårdnadstvist" helt absurd.
Även anklagelsen att fadern inte får komma tillräckligt mycket till tals är en synpunkt som på märkligt vis bortser från just den subjektivitet filmen med nödvändighet bygger på. Att far och dotter inte haft kontakt på många år, att han under lång tid avvisat kontaktförsök, att filmaren bär på ett berg av agg och bitterhet som hon (vilket är filmens styrka) inte fegar för att visa upp är faktorer som liksom måste tas i beaktande innan krav på "större opartiskhet" ställs.
Man måste med dessa reaktioner för ögonen ställa sig frågan om det överhuvudtaget skulle gå att berätta om erfarenheten att bli misshandlad och vuxit upp med misshandel utan att anklagas för att vara "partisk".
Det känns befriande att se Jacob Lundström på fLm ge ett helt annat omdöme. Själv är jag inget okritiskt fan av subjektiva dokumentärer som gruppfenomen, och just Algeria som Jacob jämför med är som jag ser det ett exempel på hur det händer att sådana spårar ur i ren narcissism. Blood calls you är i jämförelse betydligt starkare och viktigare. En av de saker filmens regissör och berättare vittnar om är hur ensam hon blivit sedan den stund hon blivit till ett offer. De egendomliga kritikerreaktionerna blir till en bekräftelse av detta, hur omgivningen vänder ryggen åt den som inte sticker under stol med sin smärta, sina behov och sin utsatthet.
Ändå tyckte jag att filmen saknade något, och även om jag tycker Eva af Geijerstams omdöme i DN är alldeles för hårt är hon något på spåren. Trots all smärta finns det också något bedövat och ofullgånget över långa sträckor av Blood calls you. Men det kanske ligger i sakens natur? Filmen kanske lider av PTSD - posttraumatiskt stressyndrom.

Medierna, Boström och Bulten

Förra lördagen återvände radioprogrammet Medierna till Donald Boströms organstöldsartikel. Jag bloggar kort om saken på SKMAs blogg.
Redaktionen på Medierna förtjänar för övrigt en eloge för sitt envetna sätt att behandla denna historia.

En annan typ av envetenhet står bloggaren Bulten i Bo för; en figur vars ihärdiga angrepp alla som någon gång skrivit om antisemitism lär ha utsatts för. Nu riktar han ännu ett försåtligt slag mot judar och anti-antisemitisk verksamhet, som vanligt under förment "antirasistisk" fana.
Bulten vet att han tröttar ut de flesta, varför han kan ta ut svängarna ordentligt på sin blogg utan att någon orkar gå till motangrepp. Men jag tar mig nu friheten att peka finger åt honom utan att släppa in honom här på min blogg - som är min.

....ordning och reda och trygghet och disciplin....

"Frivilliga" drogtester på elever, eventuella punktskatter på onyttiga varor, skamvrån som normaliserat uppfostringsverktyg, tankar om offentlig skambeläggning av misstänkta sexköpare, internetcensur för allas vårt bästa, ständig fokus på fasta ramar oavsett om det gäller barnens läggtider eller vuxna neurotikers KBT-terapier... Varje utbrott av omänsklighet i myndighetsmiljö bemöts med försäkringar om att "rutiner ska ses över" eller med hänvisningar till en uppenbarligen inte internaliserad "värdegrund" som måste förstärkas. Det är väl detta vi kallar nannysamhället - en fixering vid ytnormer, ibland meningslösa sådana, som i värsta fall, vilket visades i söndagens Dokument inifrån på SvT, upprätthålls med sanktionerat våld.
I ett riksdagsprotokoll ser jag nu att Björklund talar för att ge åklagare "rätt att fatta beslut om att vid misstanke göra drogtest också på 14-åringar". Jag är inte förvånad. Björklund är indignerad och sårad över socialdemokraternas brist på stöd för den här typen av åtgärder:

"Jag får oerhört mycket kritik av interpellantens parti för att vi från regeringen fokuserar på att det behövs ordning och reda och trygghet och disciplin i skolan. Ni röstar emot våra förslag. 

Nu sade interpellanten att alliansregeringen vill drogtesta elever. Det är väl inte regeringen som ska drogtesta? Åklagare kommer att få rätt att fatta beslut om att vid misstanke göra drogtest också på 14-åringar.Vi vet nämligen att drogerna breder ut sig, också under 15-årsgränsen. Vi vet det. 

Men ni röstar emot. Ni röstar emot alla åtgärder. Sedan står interpellanten här och kritiserar mig för att saker och ting händer. Det är klart att sådant här händer i skolväsendet. Det är drygt en miljon ungdomar som går i svensk skola. Det händer saker hela tiden, saker som vi inte vill ska hända. 

Det vi kan göra här är att ge lärare och rektorer befogenheter att ingripa. Man kan då inte rösta emot befogenheterna och sedan stå och klandra utbildningsministern när saker händer. Ge rektorer och lärare befogenheter att ingripa! Det kommer inte att bli en problemfri värld då heller. Det kommer att uppstå problem i relationer med människor och sådant. Men vi ger dem som är vuxna i skolan myndighet och auktoritet att agera. Det är det vi kan göra. Men där sviker ni. Ni röstar emot. 

Ni skäller på mig ständigt och jämt, eftersom ni tycker att jag fokuserar på trygghetsfrågorna och disciplinfrågorna i skolan. Men det är vad det handlar om. Stöd regeringens arbete i stället för att vara emot det! Då kommer vi att bädda bättre för att lärare och rektorer ska få möjlighet att ingripa när problem faktiskt uppstår." 

Det tycks omöjligt för regeringsföreträdaren att tänka "trygghet" utan att samtidigt tänka "disciplin". Lika omöjligt som det tycks vara för socialminister Hägglund att tänka på kriminalpolitik i några andra termer än "straff". Att försöka tänka i större dimensioner är tydligen uttryck för "falsk humanism". Wellwell.
I deras replik till Hägglund påpekar paret Sarnecki/Fries att ministern fäktar mot väderkvarnar eftersom ingen förespråkar ett straffritt samhälle. Men de pekar också på det futtiga i att bara prata straff och moral i frågan; framför allt på att det brister i, just, moraliskt hänseende. Hägglund är måhända ett symptom på en växande blind fläck i frågor om, som hans kollega Björklund uttryckte saken, "relationer med människor och sådant".

Pausmusik

"Jag kunde se mig själv som ett offer eller en framåtblickande arier"

Under påsken har jag läst ut Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Jag var en arier (2009). Det är en skildring av Sverige som nationalsocialistisk lydstat år 1976. Historien berättas omväxlande av huvudpersonen Thomas som är en ung sportjournalist (och den som tänker rubrikmeningen), flickvännen Karin som tillhör den underjordiska motståndsrörelsen, och führern himself som är ingen annan än Albert Speer.
De avsnitt som fungerar sämst är, som jag ser saken, de som berättas ur Speers synvinkel. De stoppar upp den framåtskridande berättelsen om Thomas och Karin och deras skilda men delvis konvergerande utvecklingslinjer, och de är alltför stöpta i en viss förutsägbar manlig-härskar-form (komplett med gubbsjuka)  för att egentligen vara intressanta.
Hursomhelst. Även om en kontrafaktisk historieskildring har som syfte att visa på alternativa möjligheter till sådant vi idag tar för givet, hur det hade kunnat vara helt enkelt, så kan de naturligtvis utöva samtidskritik genom att lyfta fram sådant som, i den dystopiska föreställda världen, faktiskt inte ligger så långt från den verklighet vi är i här och nu. Det är förstås inte så att varje "Vägra vara offer"-skanderande feminist i själva verket är en kryptonazist. Men linjen mellan en kämpande vägran att lägga sig platt och en föraktfull syn på det "svaga" offret är tunn. Meningen jag citerar i rubriken sticker till, liksom de korta inblickar Samuelsson ger i huvudpersonernas syn på det som är kroppsligt och beteendemässigt avvikande i den skötsamma arierelitbubbla de rör sig inom. Även Karin, som ju ändå tillhör motståndsrörelsen, kan kalla en man för "anglosachsiskt ful" och känner ett intensivt hat mot en annan man som är berusad, som tappar självkontrollen och börjar kräkas i en tågvagn. Thomas å sin sida känner en märkvärdig lust i att titta på en servitris med oestetiskt avlångt ansikte; en kvinna som ligger långt från det harmoniska skönhetsideal hans Karin så väl uppfyller.
I dessa helrakade dagar, då chockumentärer och fiktiva berättelser med Outsiders-prägel tillfredsställer vårt behov av det annorlunda, är det inte svårt att hitta beröringspunkter med ett tänkt nationalsocialistiskt efterkrigssamhälle där det "fula" och det "sjuka" är fiendebilder - särskilt inte som denna tänkta nationalsocialism leds av den förhållandevis sofistikerade realpolitikern Speer, inte av en aggressivt skrikande, öppet sadistisk Hitler2. Vad är det som verkligen skrämmer oss idag? Ska jag döma av publikreaktionerna på Sam Raimis Drag Me to Hell från häromåret skrämmer en tandlös gummas infekterade halsslem betydligt mer än en djävulsfigur i getgestalt. Kroppsäckel, men inte den metafysiska ondskan, får publiken att vråla. Och då förstås också med viss förtjusning, inte bara äckelskräck.
Vad en och annan recensent tagit fasta på i Jag var en arier är bilden av författarkollegiet som en samling anpasslingar. Ola Larsmo beskrev Samuelssons bild av litteraturens roll i samhället som "infernalisk". "Den är välanpassad. Den är medelklassig. /.../ I Samuelssons roman strävar författarna efter en enda sak: att få synas, att få 'vara med' där det räknas, inne i värmen."
Det låter ju som en högst mänsklig egenskap att vilja få vara med, att vilja räknas. En egenskap författare likväl som så många andra kan ha. Man ska aldrig prata om vad "alla" "alltid" vill. Men att vi tenderar att vara anpasslingar lite till mans är det väl svårt att argumentera mot. Och som Ylva Herlitz skriver i en intressant understreckare om en intressant bok som tydligen brännmärker samtiden som en "normalitetens diktatur":
"Att göra som folk gör mest kan vara förödande – fast det beror förstås på vad de gör."

Förakt förklätt till "anti-elitism"

Håkan Lindgren tells it like it is i Göteborgsposten:

Man målar upp en påhittad elit som förtrycker oss med sina kunskaper och sin kultur – som duktiga små nätrebeller ska vi självmant vända ryggen till allt sådant. Detta förakt är lika obehagligt oavsett om det kommer från vanligt hederligt folk, från ovanligt ohederliga politiker eller från tryggt etablerade mediepersonligheter som struntar i vad nästa skribentgeneration ska leva av så länge de själva kan sälja ännu en hört-talas-om-internet-krönika.
Kulturföraktet kallas anti-elitism. Om det fanns ett uns allvar i denna anti-elitism skulle den rikta sin udd mot den verkliga eliten: de stora medieägarna, och de anonyma organisationer som serverar de underbemannade redaktionerna färdiga nyheter och köpta opinionsundersökningar.

Lindgren ser hur en falsk motsättning mellan den betalda skribent"eliten" och nätets fria obetalda skribenter om och om igen målas upp. Han ser sig själv gång på gång uppmanad att vända ryggen åt kultursidor och liknande arenor, eftersom det finns en föreställning om att vi frifräsiga bloggare bör vända ryggen åt de där "elfenbenstornen".
Vad han dock inte tar upp är den andra sidan av myntet: de återkommande angrepp på bloggar och bloggandet man kunnat se från olika håll inom gammelmedia de senaste åren. Bilden av bloggosfären som en träskmark full av dåligt språk, elakhet och allmän vulgaritet. En bild som naturligtvis närts av den faktiska hotbild nätets gratisskrivande utgör för den betalda skribenten, och som slår tillbaka mot etablerade media genom att den har hjälpt till att bädda för skyttegravskriget. Ett meningslöst skyttegravskrig eftersom det i själva verket, som Lindgren påpekar, alltid rått ett fruktbart ömsesidigt utbyte mellan kan-själv-kulturen och den etablerade, betalda kulturen.
Kan-själv-kulturen kommer som Lindgren skriver alltid att finnas eftersom det alltid finns människor med ett stort uttrycksbehov. Bara en extremt repressiv politik skulle kunna trycka ner den. Det betalda skrivandet, däremot, finns bara så länge som någon vill betala för det. Och ja, det krävs fortfarande professionella skribenter om vi vill ha ett seriöst reflekterande medielandskap. Lindgren igen:

Mediekritiska bloggar, som tänker längre och minns mer än de som yttrar sig i etablerade media, är en livsviktig tillgång, men vår tids mest älskade mediemyt har bloggosfären ännu inte punkterat: den att bloggar kan ersätta professionella reportage. Och ingen verkar vara intresserad av att ställa frågan vem som gynnas av ett samhälle utan professionella reportrar.

Det mest uppenbara exemplet där är naturligtvis det djuplodande samhällsreportaget. Men även den reflekterande kulturartikeln, som kanske inte kräver att skribenten ens beger sig ut ur sin kammare, vinner på att vara betald. Den borde vara mer betald. Kulturartiklar betingar idag nästan inget pris alls, och det är skamligt. Skrivandet vinner i djup och utformning på att det finns de som faktiskt har tid och ro att på allvar ägna sig åt det. Och uppenbarligen är vi intresserade även av tidningarnas kulturdelar, även om många låtsas som motsatsen - hade det inte funnits ett intresse hade DN Kultur kunnat självdö utan att detta blivit föremål för någon vidare diskussion överhuvudtaget.

Uppdatering: Rosemari på Kulturbloggen tar upp Lindgrens artikel som ett exempel på förakt mot bloggar. Jag menar att hon helt enkelt missförstått artikeln. Det finns ingen sådan tendens i den. I själva verket står ju Lindgren och Rosemari på samma sida vad gäller nedskärningar av kulturmaterial på tidningsredaktioner - och Lindgren har inte uttalat sig nedsättande om vare sig Kulturbloggen eller någon annan bloggare. Utan pläderat för samexistens utan spelade motsatsförhållanden. Men reaktionen säger något om hur djupt rotade ryggmärgsreflexerna hunnit bli i den här frågan.

2 länkar

1. SUM, Sveriges unga muslimer, ställer in det planerade besöket av Abdullah Hakim Quick och jag kommenterar på SKMA-bloggen.

2. Gunilla Kinn har skrivit en högintressant kommentar i SvD angående New York och slaveriets historia.

Uppdatering: även om det spräcker 2:an vill jag också tipsa om Håkan Arvidssons SvD-kommentar ang dansk flykting- och "integrations"politik.

Den där skurken Kristus

Den brittiska författaren och Alma-pristagaren Philip Pullmans senaste roman retar upp kristna läsare. I boken "The good man Jesus and the scoundrel Christ" har Jesus fått en skurkaktig tvillingbror - Kristus. Kristus förråder sin bror och låter en mystisk främling använda den kontroversielle predikanten och hans tro till att skapa en ny, mäktig religion kallad kyrkan.

Historien har gjort att författaren fått kritik från upprörda människor som anklagar honom för hädelse, redan innan boken nått bokhandlarna. När Pullman nyligen föreläste om boken på Oxforduniversitetet var det med säkerhetsvakter vid sin sida, uppger Reuters.

Ovanstående ur en artikel i GP. 

Ja Pullman är ju inte precis ensam. Förutom Serrano, som jag tog upp nyligen i en postning, finns förstås också Elisabeth Ohlson Wallin och hennes Ecce Homo-utställning. "Ecce Homo har vid flera visningar utsatts för attentat och vid några tillfällen har man lyckats förstöra ett eller flera fotografier. Enskilda museitjänstemän har fått motta hot, och museilokaler har vandaliserats. Elisabeth Ohlson Wallin har mordhotats, bombhotats och fått hatbrev mm" står det i Wikipedia. 
Visst, inga flaggor som brinner. Och i Ohlson Wallins fall också gott om kristna som inte bara intagit en motsatt ståndpunkt utan t o m varit beredda att visa konsten i kyrkorummet. 
Men ändå något att tänka på i samband med Cordelia Edvardsons kontrastering av "goda" kränkta kristna mot "onda" kränkta muslimer häromdagen. 

Uppdatering: När jag surfar runt lite på nätet angående detta med "hädelse" och censur gällande den kristna religionen hittar jag det här i Wikipediaposten "Freedom of speech versus blasphemy":

In 2008 a punk festival in Linköping, Sweden, used marketing posters showing Satan defecating on Jesus on the cross, under the slogan "Punx against christ!" The poster was taken down by the municipality of Linköping. The publication of the poster in the local newspaper Östgöta Correspondenten caused death threats to the editor-in-chief.

Detta var något jag helt missat. En länk till Corren visar att affischen var avsedd som ett inlägg i debatten om Muhammedkarikatyrerna.

En påle i fittan

Att det ena könet är värt mer än det andra kan väl knappast betraktas som en nyhet. Det är liksom snarare no shit Sherlock. Men när det formuleras som "Pojkar värda mer än flickor bland oss unga" hajar man ändå till litegrann. Man vill gärna betrakta unga som framtidens hopp. Man vill som medelålders känna att det finns åtminstone något som går framåt, någon form av progressivitet. Och visst känns det också så ibland. Men ibland känns det snarare tvärtom. Sedan en väninna för nåt halvdussin år sedan förklarade för mig hur det gick till på hennes dotters dagis - nämligen så att de små flickorna knöt skorna åt de små pojkarna - får jag allt oftare känslan av total urspårning istället för framåtskridande vad gäller relationen mellan könen. Endast i små urbana medelklassenklaver finns den feministiska medvetenheten, verkar det som, och då oftast i form av fernissa snarare än på djupet.
Angående Bjästafallet har jag inte något klokt att säga som inte redan sagts. Rent personligen slogs jag när jag till slut såg reportaget igår mest av den unga anonyma flicka som på nätet lagt upp frantiska hatkommentarer om de båda våldtagna (eller så som hon tänkte sig det då alltså - inte våldtagna utan bara orättvist anklagande) flickorna. Det språkbruk hon använde var som taget ur en Jack the Rippers korrespondens, och det ekade dessutom starkt av den kristna traditionens allra sämsta sidor. Det skulle brännas på bål, men först efter tortyr. Det skulle köras upp pålar i fittan på tjejerna. Det skulle våldtas, "på riktigt", sönder och samman etc. Vad är det för avgrundslikt självhat som tittar fram här egentligen?
Senare igår såg jag Lisbeth Salander slå sönder en av de män som hatar kvinnor. Och vad säger hon till sexmördaren när hon går till attack? "Jävla fitta." Naturligtvis.

Beräknat belopp att få tillbaka

Visst är jag på ett plan glad att få tillbaks så mycket pengar på skatten. Den som under lång tid varit fattig kan inte annat. Men nog finns det något egendomligt över hela situationen. Det är ju inte som att det inte finns samhälleliga behov att fylla. Ändå beter sig skattemyndigheten som bartendern i The Shining ("Your money is no good here mr Torrence...").
Nå. Jag försökte, med min lilla inkomst, att göra mitt för samhällets bästa.
Jag hoppas att nästa regering vill ta emot mina pengar.

Piss Christ som rondellhund?

Kan man tala om Lars Vilks rondellhundskonstverk utan att tala om dödshoten? Jag skulle önska att någon ville göra det. Jag skulle önska att någon konstvetare eller kollega till Vilks skulle ta bladet från munnen och säga något spontant om vad de egentligen tycker om den där hunden som konstverk, utan den ständiga metasmartheten och utan att hela tiden relegera frågan om "bra eller dålig konst" till meningslöshetens sfär. Eller är det för naivt?
Vad som utlöser min frustration är Cordelia Edvardsons krönika i Svenskan, "Rätten att yttra sig kan inte tystas ned". Edvardson menar att alltför många har en ursäktande hållning till hoten mot Vilks. Att de inte förmår skilja mellan sin personliga avsmak och Vilks rätt att vara osmaklig. "(V)issa opinionsbildare och debattörer i Sverige har på ett försåtligt sätt avkrävt konstnären, och dem som publicerar hans verk, ett slags moralisk självcensur", skriver hon. Hon har nog rätt i det, att det kan finnas ett slags alltför bekvämt sätt att resonera här, ett ganska meningslöst "visst är det fel att hota dig, men du borde nog aldrig ha gjort det du gjorde..." Det är i den påföljande jämförelsen med Andres Serranos verk Piss Christ  som jag inte kan följa Edvardson längre. Hon skriver:

Serranos 1989 i USA utställda och prisbelönta fotografi visar ett krucifix av plast, nersänkt i en flaska fylld med konstnärens urin - därav verkets titel "Piss Christ". Givetvis kände sig miljoner kristna djupt kränkta av, även förbittrade, över Serranos hädelse mot det de höll heligt. Visst blev det en proteststorm. Men de kränkta kristna var helt på det klara med att landets grundlag skyddade både deras rätt till fri religionsutövning och rätten att protestera inom lagens ram när de kände sig kränkta, såväl som Serranos bruk av sin (konstnärliga) yttrandefrihet, utan fruktan för hot och hämndaktioner mot sin person.

Nu har ju faktiskt Serranos verk varit i föremål för mer eller mindre handgripliga önskemål om "moralisk självcensur". Kristdemokrater i Alingsås ansåg inte att verk av honom skulle ställas ut inom den kommunala konstverksamheten. I Lund löpte nazister amok och slog sönder delar av en Serranoutställning på Kulturen under hösten 2007 - men okej, de är väl inte att räkna in i kategorin "kränkta kristna". Dock noterar jag att man i en intervju med Serrano i Svenskan angående Piss Christ kan läsa följande: "Andres Serrano som är född och troende katolik blev framförallt utsatt för hårda angrepp från kyrkligt håll, men också dödshotad och persona non grata i vissa konstsammanhang."
Vad som verkligen gör att jag vänder mig emot jämförelsen mellan muhammedhunden och Piss Christ är emellertid att den bortser från den väldigt starka skillnad i såväl uppsåt som utformning som föreligger mellan de båda konstverken. Serrano, som växte upp i en strikt katolsk miljö, arbetar i en inom-kristen kontext s a s, och sammanställningen urin + krucifix kan lika gärna tolkas som en uppvärdering av piss (en del av det mänskliga) genom att sätta det i samband med ett "heligt objekt", som en nedvärdering av kristusgestalten. Så har det också tolkats av många. Det är dessutom ett verk som präglas av stark skönhet (eller är det vulgärt att tala om sådant?). Men framför allt är Serrano en konstnär som, även om han uppenbarligen gör många upprörda, deltar i en tämligen rak kommunikation med sin publik (så rak den nu kan vara när det handlar om konst som kan tolkas på olika sätt). Till skillnad från Vilks, som leker en - tycks det mig - meningslös och manipulativ lek med media och omvärld, och verkar ha en uppifrån- tillsammans med sitt utanförperspektiv på det han gjort till föremål för sin konst.

Uppdatering: Jag upptäcker att jag varannan gång jag tittar på Piss Christ tycker att det är kitschigt, varannan gång tycker det är vackert.... bara så ni vet det.

Grattis på hundraårsdagen

...Akira Kurosawa, fast du varit död i ett dussin år.
Med anledning av jubileet publicerar Svenskan en intressant understreckare om Kurosawas filmkonst, författad av Mats Karlsson.
Det här ger mig anledning att återvända till min 50-lista, den där listan på mina 50 bästa filmer (yeah right... såna listor blir aldrig optimala) som jag började beta av här på bloggen men inte kom särskilt långt med... Ran finns med på listan. Och här är ett utdrag ur den fantastiska stridsscenen, där den storslagna elegiska musiken av Toru Takemitsu kontrasterar förtrollande mot de brutala bilderna som delvis går i ett helt annat tempo:



Ps. Det är härligt att se att SvD-artikeln utlöser en liten men ändock diskussion om sånt som japansk film och filmisk människosyn. Cineasmen lever! litegrann.

Om Guillou på SKMA-blogg

Kort inlägg utav mig här.
Som kanske följs av ytterligare ett eftersom Guillous artikel i AB häromveckan var så oerhört absurd.

Antisemitismdebatt på låg nivå

När Mats Odell anklagade vänstern för att ha medansvar för ökande trakasserier  mot judar så var detta ett typexempel på hur antisemitism är något som instrumentaliseras politiskt. För Odell är huvudangelägenheten att klämma åt sina politiska motståndare snarare än värna om den judiska minoriteten.
Lars Ohly och Dror Feiler svarar å sin sida med den gamla trötta hänsvisningen till att "man måste kunna kritisera Israel" bla bla bla. Den där ständiga hänvisningen till tabuet som inte finns.
Vem i dessa dagar är inte kritisk mot Israel? Alltså mot agerandet vad gäller bosättningar etc. Kritiken är mer än välförtjänt och det kostar inte på att framföra den. För någon.
När ska vi få en diskussion om antisemitism som bygger på kunskap och genuint intresse istället för egennytta och gamla innötta reflexer?

Förnuft och känsla

... eller "Jag är hysterisk, Kurt. Jag är hysterisk därför att jag är gravid."
Sedan jag kollade sist har någon vänlig själ lagt upp Fassbinders Angst vor der Angst på tuben, och här är första delen (OBS endast för tyskspråkiga):



...och här är en spotifylista på temat "hysteri".

Längtan är den enda energin

Musik som flykt, transcendens och revolt mot begränsningar var ett återkommande tema på dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm. (Hemsida här.) I Ahang Bashis Paradiset fungerar känslosamma persiska sånger som en tillflyktsort undan huvudpersonens ensamma tillvaro på äldreboendet. Angela och Arina i Så nära har ett närmast religiöst förhållande till de båda frontfigurerna i bandet Tokio Hotel, och vallfärdar från tråkiga Rågsved till Berlin i syfte att på tryggt avstånd från idolernas faktiska personer dyrka en idol i ordets ursprungliga bemärkelse: en vaxdocka av Bill Kaulitz på Madame Tussauds Berlinabteilung. Bi Kidude, som jag skrev om i föregående postning, klädde sig i sin ungdom som en sjöman och sjöng taarabmusik i revolt mot den snäva kvinnoroll som tilldelats henne. Musik som öppen revolt är vad Omar Majeeds Taqwacore - The Birth of Punk Islam handlar om. Punkmusiken, rebellisk till sin natur, är som en av deltagarna i filmen uttrycker det ett sätt för arga unga amerikanska muslimer att sträcka fingret både åt en strikt, begränsande religiös värld och ett västerländskt samhälle som ser ner på muslimer.
Taqwacore har brister, den främsta ligger i ett ofullständigt sätt att behandla kvinnors/tjejers plats såväl i islam som i den gryende muslimska punkrörelsen. Perspektivet är till tungt övervägande del manligt. Det är en grupp unga män i en buss som följs, först som de reser runt i USA och sprider muslimpunk, sedan som de reser runt i Pakistan och gör sammaledes. I kortare inslag har de sällskap av tjejer men vi lär inte känna någon av dem utom i viss mån den sångerska som efter en låt tvingas gå av scenen då sällskapet försöker sprida sin punkmission vid ett islamskt konvent. Att männen ändå fortsätter spela efter det känns för mig lätt osolidariskt. Men framför allt undrar jag vad som hade hänt om det funnits kvinnliga medpassagerare i bussen då de stannar för att övernatta i en moské, och hur de då tagits emot.
För mig som en gång hetsades upp av Sex Pistols så till den grad att jag med hemmagjord punkutstyrsel medvetet utsatte mig för omgivningens hån i den lilla skånska småort där jag växte upp är det en märklig upplevelse att se Taqwacore. Allt är så främmande och ändå så välbekant. Istället för sånt som "I am an anarchist" eller "Oh bondage up yours!" är det "I am an islamist" och "Sharia laws in the USA!" som brölas. Jag hade gärna velat veta mer om texter, bandnamn och tänkande bakom. Vad menas med att döpa ett band till Vote Hezbollah och hur ser muslimpunkarna på antisemitismen i Hizbollahrörelsen? Vad som däremot är sig likt är själva energin och känslan i musiken - liksom upplevelsen av att det handlar om något helt nytt och omvälvande, en upplevelse som står skriven i ansiktet på de mest entusiastiska delarna av publiken i amerikanska källarklubbar, på det islamska konventet, på gatorna i Lahore.
Det är inte så långt därifrån till åttiotalets östtyska undergroundscen och den upphetsning vissa unga östtyskar kände då västberlinska Einstürzende Neubauten äntligen besökte Östberlin under uppbrottstiden vintern 1989. Uli M Schoeppels Off Ways är en dokumentär som bygger dels på inspelat material från bandets konsert och resa dit, dels på intervjuer gjorda i nutid med några av dem som fanns i publiken. Snarare än Einstürzende Neubauten själva handlar alltså filmen om vad de betydde för en östtysk publik, om uppbrottstiden 1989-90 och om utvecklingen därefter.
Detta speciella bands speciella attraktion i en miljö där deras insmugglade skivor avnjöts i grupp på särskilda adresser eller via snabbt spridda kassettband är inte svår att förstå. Kreativ destruktion är vad åttiotalets Einstürzende Neubauten handlade om och här hade man en publik som var alldeles särskilt intresserad av att riva ner och ta sig ut. Ett av de intervjuade fansen citerar texten till låten Sehnsucht  som för honom som östtysk var särskilt berörande: "Sehnsucht... kommt aus dem Chaos... ist die einzige Energie..."

Einstürzende Neubauten kom in i mitt liv flera år efter Sex Pistols, men hade en lika stark inverkan på mig. Det de representerar förblir på ett plan detsamma, oavsett om man är en ung kvinna från en liten vardagsförtryckande svensk småstad eller en oppositionell östtysk, men efter att ha sett Off Ways inser jag de särskilda betydelser som ligger i bandet och deras texter utifrån ett specifikt DDR-perspektiv.

Också gamla kvinnor sjunger

På vissa håll får kvinnor inte sjunga offentligt. Det blir smärtsamt tydligt i dokumentärfilmen Taqwacore, som visas på filmfestivalenTempo i Stockholm, när en punktjej intar den "öppna" scenen på ett islamskt konvent i USA men tvingas gå av efter en låt. En annan av festivalens filmer, As Old as My Tongue, handlar om den omkring hundra år gamla sångerskan Bi Kidude från Zanzibar. Det är ett stundvis mycket vackert filmat stycke kulturhistoria om en kvinna som överträtt många gränser och aldrig fullt ut lyckats erhålla omgivningens respekt.
Det är fascinerande att iaktta publikens - och även min egen - reaktion på detta med en gammal kvinna som fortfarande har energi, lust och ett eget huvud. Allt hon gör och säger mottas med en slags kärleksfulla skratt, allt är lika hänförande som om det handlade om ett oemotståndligt barn. När Bi Kidude talar om sex, dricker öl och röker blir detta till något enastående som samtidigt reduceras till allmän gullighet. Visst gillar vi henne, vi som går och ser filmen, men tar vi henne fullt ut på allvar?



Här är en annan, tyvärr nu avliden, sjungande äldre kvinna, nämligen raidrottningen Cheikha Rimitti, en personlig favorit:

Tänkvärt i Sydsvenskan

En ledarartikel i Sydsvenskan tar med utgångspunkt från en diskussion i Godmorgon Sverige upp "man får inte kritisera Israel"-ryggmärgsreflexen i diskussionen om Reepalu och antisemitismen i Malmö:

Så blir frågan om antisemitism i Malmö och hot och trakasserier mot Malmös judar plötsligt en förevändning för att framställa sig själv som utsatt för osakliga angrepp och anklagelser.

Bristen på konkretion var – som så ofta när denna anklagelse förs fram – påfallande:

Vem är det som vill tysta Birger Schlaug, Ursula Berge eller andra Israelkritiker? När? Var? Hur?

Kom med exempel. Upp till bevis.

Det är fritt fram att kritisera Israel. Det sker i stort sett varje dag, i tidningar, radio och TV. Kritikerna får också mothugg. På det sättet skiljer sig inte denna debatt från andra. 

Artikeln har sina förutsägbara kommentarer. Alla människor är rasister när förutsättningarna blir de rätta (till slut drabbar dem själva), värst är de som förnekar detta faktum eftersom de tror att de är bättre än resten av världens befolkning skriver signaturen Curt. Men en annan kommentator ger en konkret bild av problemet:

Jag har inte vågat ha på mig min magen david sedan jag blev spottad i ansiktet - helt oprovocerat - när jag stod och väntade på bussen. Jag skulle DEFINITIVT inte våga gå runt på i Malmö med den på. Stämningen i Malmö är hotfull och hemsk. Jag och min man vågar inte prata hebreiska på tåg eller bussar utan måste prata engelska.Det spelar ingen roll VARFÖR det är såhär. Israel eller antisemitism eller andra skäl. Huvudsaken är att alla i Sverige bör kunna känna sig säkra och fria oavsett religion.

Det är naturligtvis detta som bör vara huvudfokus för debatten men nog är det svårt att prata om angrepp på judar utan att prata om antisemitism och fördomsbilder. Och när Reepalu, bland annat med sitt märkliga uttalande om "Israellobbyn", ger näring åt fördomsbilder får han finna sig i att kritiseras. De som gör honom till martyr verkar inte förstå att det inte handlar, som Petter Larsson påstod i Aftonbladet häromdagen, om en fjäder som gjorts till en höna utan om en vid det här laget ganska diger räcka problematiska uttalanden.

Larssons hela ingång till problematiken ter sig mer än lovligt förljugen:  

Att anmälningarna av hatbrott mot judar ökade rejält i Malmö under 2009 är en kraftfull signal om att mer måste göras för att förebygga och beivra antisemitismen i staden.

Men den debatt som rasat de senaste veckorna – med Svante Weylers inlägg i radions God Morgon Världen som ohotat lågvattenmärke – har tyvärr handlat mycket lite om detta och mer om att försöka måla ut Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) som, om inte antisemit, så något slags medlöpare. 

Som slutknorr skriver Larsson skenheligt:

Borgerlighetens notoriska oförmåga att skilja israelkritik från antisemitism – inte alltid enkelt – journalistikens sökande efter konflikter och enskilda debattörers oansvariga bruk av spektakulära kopplingar till förintelsen har samverkat i att konstruera en ondskefull höna av en ganska oförarglig fjäder.
Tyvärr har det också inneburit att den långt viktigare frågan om hur olika grupper ska kunna samexistera fredligt i Malmö hamnat i skymundan. 

Jo, Weylers krönika var problematisk (se här) och Larsson har rätt i att mer måste göras för att förebygga och beivra antisemitismen i staden. Men om han nu menar att kritiker av Reepalu skymmer grundfrågan, varför då själv ägna sig åt Reepalu (och borgerlighetsbashing) istället för åt den? Du, Petter, och andra debattörer med antirasistiska fjädrar har under lång tid haft möjlighet att ägna sig åt grundfrågan. Och förvisso, det är inte för sent än!

Uppdatering: Birger Schlaug, eller om det nu är någon som är elak nog att bara kalla sig så, har nu skrivit en kommentar till artikeln. Like so:

När? Var? Hur? frågas i artikeln. De gånger jag kritiserat Israels politik gentemot Gaza på t ex min blogg så följer omedelbart mejl- och brevskörd som hävdar att jag är antisemit. Jag finner detta otillständigt och anser det rimligt att markera. På samma sätt som det är högst rimligt att markera mot den utbredda antisemitism som både har funnits och finns i Sverige. När t ex Per Ragnar, med sin Lutherföreställning, hävdar att Luther inte var judehatare så är det typisk förträgning av fakta.

Men detta är ju att blanda ihop olika nivåer. Jag tvivlar inte på att Schlaug talar sanning, men ärligt talat - finns det inte en hel massa ämnen som väcker känslor och hatiska reaktioner? Alla som bloggar vet hur det är att få hatkommentarer. Jag för min del har i princip kallats folkmordsförespråkare när jag skrivit om antisemitism (för att det finns de som tror att uppmärksammande av antisemitism är detsamma som förespråkande av "israelisk folkmordspolitik"). Den som kritiserar SD eller främlingsfientliga attityder blir överöst med en hel skur av intolerans. Kvinnliga skribenter som skriver om feminism vittnar om brevskörder fulla av besinningslös vrede. Detta betyder inte att man "inte får skriva om feminism", att man "inte får kritisera SD" osv. Kritiken mot Reepalu har framförts öppet, inom media. Ska man med hänvisning till honom hävda att antisemitismbeskyllningar sker slentrianmässigt och brukar följa på legitim Israelkritik så får man vara så god att hålla sig på det planet - hålla sig till att diskutera den debatt som sker på den öppna, offentliga arenan.

Debattartikel i AB

Jag och Jonathan Leman skriver om behovet av en bred antirasistisk rörelse som inkluderar kamp mot samtida antisemitism. Rubriken (den är inte satt av oss) till trots handlar det alltså inte bara om vänsterbashing. Inte heller främst om Ilmar Reepalu.

Sistnämndes senaste blamering tas dock upp här, här och här.
Naturligtvis ber karlen inte om ursäkt. Det handlar nog lika mycket om allmän självrättfärdighet och arrogans som om en total oförmåga att förstå den här problematiken.

Uppdatering: Jonathan beskriver elegant vad det hela handlar om -  "om rasism, antisemitism och behovet av en bred antirasistik rörelse som inte använder antirasism som ett politiskt slagträ".

Sålunda har jag älskat ett svin

Ovanstående stod klottrat på en vägg i Lund i min ungdom. Jag minns det som att meningen stod kvar i flera år. Den är fantasieggande i sin egen rätt, men jag har fått för mig att den i själva verket är ett citat från någon historisk person, en poet i stil med Rimbaud eller kanske en jakobin som uttalade sin besvikelse över franska revolutionens utgång. Är det någon som vet? Jag har, naturligtvis, försökt med Google.

Jag kom i alla fall att tänka på det när jag läste René Vásquez Díaz artikel Heta tjejer och små grisar i Sydsvenskan. René är jättearg på telefonsexannonser och skyller hela ojämlikheten mellan könen på dem. Nej, det gör han väl inte men man kan nästan få det intrycket. Jag vet inte riktigt om jag delar hans vrede och hans analys fullt ut men jag tycker att han kärnfullt beskriver negativa sidor av mäns manssocialisation (låt vara specifikt via det här med telefonsex och prostitution då, i Vásquez Díaz version): "Det hindrar unga män från att utveckla lyhörda relationer och kan leda till att de intar en maktposition som varken gynnar dem själva eller partnern, som de inte förstår. /.../ Små manipulerande herrar med översittarfasoner uppstår och det blir som i Artur Lundkvists afolyrism: en liten gris kan bli ett stort svin utan att märka övergången." Och någon gång kommer detta svin att träffa en kvinna som en dag tvingas inse att "Sålunda..."

För att jag nu inte ska bli lynchad av Pär Ströms nya mansrörelse måste jag lägga in följande disclaimers:
- Jo, det finns även kvinnor som är svin. Såväl kvinnor som män riskerar vakna upp och tvingas inse att "Sålunda..."
- Det finns också gott om kvinnor och män som inte har, och inte heller kommer att få, skäl av sin partner att vakna upp och tvingas inse att "Sålunda..."
Osv osv osv

En helt annan sak: man kan upptäcka bra musik i bloggosfären! Tack vare Mymlan och hennes bloggtema förra veckan har jag upptäckt fantastiska svenska krautbandet Audionom - via en formidabel krautspotifylista. Och det bidrogs också med en riktigt fin skräckmusiklista.
Själv har jag gjort en ny Spotifylista på temat ensamhet.

Uppdatering: Tack vare Mariah tycks gåtan löst - det var Rimbaud! (se kommentar nedan).

Dom ville bli Newshunter - men var för trötta

Det är förstås inte så, som det sägs i Möllers/Leijonhufvuds nya film, att mannen som kallade sig Newshunter och som på ett etiskt mycket tvivelaktigt sätt lade upp filmupptagningar av polisinsatser och "true crime" på sin numera nedlagda nätsida, var Gud i Malmö. Jag för min del kände faktiskt inte till honom tills för helt nyligen. Och de som hyllar honom är rätt skumma figurer i mina ögon. Som det står i pr-materialet till Dom ville bli Newshunter: "Av vissa betraktades han som en frälsare, en sann hjälte som 'vågade visa sanningen om turk-ungarna och det multikulturella samhället', men av andra sågs han som en andra klassens businessman som profiterade på samhällets olycksbarn."
Filmparet återger en del som jag tror är, eller i alla fall verkar vara, autentiskt material från Newshuntersajten, och därmed blir ju deras egen film också lite etiskt tvivelaktig (om det nu är autentiskt material alltså). Men vad som till att börja med verkar vara ett på så sätt suspekt kryddat men annars ganska rutinartat återtuggande av välkänt Möllermaterial - med det välkända Möllerpersongalleriet, den knarriga berättarrösten från Bra Ställen att hänga i Malmö och de gamla vanliga off-citymiljöerna - utvecklar sig under den dryga halvtimmens gång till något poetiskt. En slags trötthetens poesi. Det är inget nytt att Möllerfilmernas rollfigurer utstrålar en total orkeslöshet, som bara bryts genom enstaka utbrott av destruktivitet. Men här tas tröttheten in i extremum, eller vad det heter. Det handlar om den typ av trötthet som kommer sig av total overksamhet kombinerat med allmänt sunkigt leverne. Malmömannen själv, spelad av Möller, må klara av några armhävningar men varken han eller de andra två rollfigurerna orkar prata ordentligt. Som regel pausas det i, före och efter varje mening. Frank är så trött att han inte ens håller ögonen öppna. Det blir så monotont sövande att det försätter åskådaren i ett transartat apatiskt tillstånd.
Jag tycker mig också kunna skönja en positiv utveckling i sättet som filmmakarna synkar musik/bild/rörelse/tal. När orken tar slut för Hans och Malmömannen på vägen tillbaks från Fosie, och den ene faller ihop av ren trötthet medan den andre börjar kravla bredbent längs marken i ungefärlig takt till den minimalistiska electropopen på ljudspåret (Testbild) för att till slut kollapsa, då bevittnar vi den perfekt koreograferade trötta meningslösheten. 

Ja, filmen är alltså sevärd. Och malmöiter kan gå och se den på Krets, på Möllan (naturligtvis) i Malmö imorgonkväll (torsd. 4/3 19.00).
---------------------------------------------
Ur dialogen:

- Paketera han forjävulen! Kom igen nu lyft opp han for fan din fete jävel!

- Kom igen nu snutajävel! Lyft foten och stampa på huvet, fan krossa huvet po han for fan!

- Alla i Malmö vill veta om snuten är på väg hem till dom... 


- Varför har Newshunter lagt ner sidan?
- Jag läste på Nordiskpunktnet iallafall där stod det att snuten plockat in han för han var pedofil...
-Fan stod det på Nordiskpunktnet så är det förmodligen sant... jag menar dom grabbarna har koll på läget...
-Jaja...

Jävla Malmö III

Snart kommer här en recension av Henrik Möllers och Claes Leijonhufvuds senaste Malmöopus Dom ville bli newshunter. Premiären kommer att begås på torsdag på Krets. Tidigare Möllerbehandlingar på bloggen finns här och här.

På "Jävla Malmö"-temat kan också meddelas att Ilmar Reepalu fortsätter att göra bort sig, nu senast på dansk tv. (Via Expressens ledarblogg & Jonathan Leman.) Han har verkligen nix gelernt, som det heter på tyska.
Hans ständiga klavertramp gör också att diskussionen ständigt kommer att fokusera på honom istället för på det som är det viktiga - nämligen situationen för Malmös judar. Det är minst sagt deprimerande att de "vanliga" antirasistiska rösterna inte höjer sig ifråga om detta. Istället uppträder, som Julia Janiec påpekar i Skånska Dagbladet idag, Sverigedemokraterna av alla grupper perverst nog som "judenhetens försvarare".

Själv märker jag av intoleransen mot judar i Malmö i form av en frånvaro. Det vill säga - jag ser aldrig "judiska inslag" i staden längre. Tidigare, för något år sedan eller två, gjorde jag det ganska ofta. Jag såg rabbinen Shneur Kesselman spankulera omkring på stan. Jag såg män med kalott, på väg till eller från synagogan, om lördagar. Detta händer helt enkelt inte längre.

Min hatkärlek till Malmö börjar få allt större övervikt på "hat"-sidan. Jag är trött på att ständigt se herr Reepalu, men framför allt trött på att ständigt se sverigedemokratfigurer som Sten Andersson och Richard Jomshof stryka runt omkring stadshuset. Trött på att inte kunna gå ut utan att konfronteras med Dan Parks "gatukonst" på elskåp, anslagstavlor & whatnot. (Han må passa in i Henrik Möllers persongalleri och han må vara "kultig" för vissa - själv känner jag mest avsky inför hans ständiga infantila attacker på medmänskligheten.) Snart flyttar jag själv också från den här stan. Känns det som just nu i alla fall. Ge mig vilken annan stad som helst...

Mer om Reepalu

Skrev ett inlägg på SKMA-blogg om några av de sista eskapader Ilmar Reepalu hann med innan historen slutade lyckligt(?). Även sedermera har han dock lyckats förolämpa en grupp människor, eller kanske snarare två grupper människor, då han i Sydis uttalade sig om Fredrick Federley på ett sätt som andas såväl sexism som homo- eller i alla fall transfobi. En av hans partikamrater, som dessutom kör med den gamla dumma klyschan att det är "lite problematiskt att kalla muslimer för antisemiter med tanke på att muslimerna själva är semiter" (se här angående detta), gör likadant.
Svante Weyler gick till skarpt angrepp mot Ilmar Reepalu i sin radiokrönika i Godmorgon, världen! igår. Han hade en del poänger men krönikan blev ändå något missriktad då Weyler siktade in sig på Ilmar istället för på attackerna mot judar i Malmö. Rentav menade han att Malmö inte skulle vara värre än någon annan svensk stad vad gäller antisemitism - det är "Ilmar som är värre". Säger man så kan man inte precis ha följt med i rapporteringen. Hursomhelst framkallade inslaget en lyssnarstorm enligt Resumé. Tänk att man inte kan tala om antisemitism utan att den antisionistiska lobbyn slår till!

Äntligen!

Idag träffade Ilmar Reepalu representanter för Judiska församlingen. Kommunalrådet säger att han nu inser hur allvarlig situationen med hatbrott mot judar är i Malmö.

Hur viktigt var det här mötet?

– Det här mötet borde vi haft för länge sedan. Uppriktig sagt var inte jag medveten om att det här var så allvarligt som det är. Vi har diskuterat hur vi går vidare. Och vi är överens om att ett dialogforumet kan vara ett bra sätt, säger Ilmar Reepalu (S) till Sydsvenskan. 

(Sydsvenskan på nätet)

Skönt att du fattar läget nu Ilmar. Nu kanske du kan börja se längre än till din egen person. 

Uppdat ps: det finns förstås egentligen mycket mer att säga om Reepalus försök att, i Svenskan och Metro, veckla sig ut ur det nystan han vecklat sig in i med sina dumma uttalanden, men det får vara till en annan gång. 

In the Black Dismal Dungeon....

Alla ursäkter för att lägga ut en av sina som man själv tror briljanta spotifylistor på sin blogg är förstås välkomna. Jag använder nu Mymlans bloggtema för veckan i detta syfte, och försöker därmed förvandla något som egentligen mest bara är av intresse för mig själv, och kanske några av mina vänner, till en mer allmän angelägenhet. Temat för min låtlista är föga originellt - dysterhet och melankoli. Doom & gloom. För det är ju så, att den bästa musik som gjorts och görs handlar om sådant som vansinne, död, ledsnad, ensamhet, mörker etc. Tycker jag alltså. Men jag är i och för sig bara en tjej som gillar det mesta som inte gör livet glatt.

Ständigt missförstådd?

Om Ilmar Reepalu haft för avsikt att för Sunday Telegraph klargöra sin attityd i frågan om antisemitismen i Malmö, den som han menar blivit så gruvligt missförstådd och feltolkad av Skånska Dagbladets reporter, så har han grundligt misslyckats.
Såvida inte det han velat klargöra är hur mycket han i grund och botten struntar i problemet.

The mayor insisted to The Sunday Telegraph that he was opposed to anti-Semitism, but added: "I believe these are anti-Israel attacks, connected to the war in Gaza.
"We want Malmo to be cosmopolitan and safe for everybody and we have taken action. I have started a dialogue forum. There haven't been any attacks on Jewish people, and if Jews from the city want to move to Israel that is not a matter for Malmo." 

Alltså: hatbrotten mot judar i Malmö har fördubblats - men enligt IR har det inte förekommit några attacker mot judar. Istället har det alltså tydligen förekommit "anti-israeliska attacker". Att enskilda judar drabbats och vill "flytta till Israel" (intressant att alla de judar som lämnar Malmö förutsätts "flytta till Israel") är inte ett problem.
Kan det ha varit så att stackars Ilmar blivit missförstådd igen? Ska Sunday Telegraph också offentliggöra sina eventuella bandinspelningar för att klara upp problemet?

...anklagelser om antisemitism-valsen...

Ett märkligt reportage i Medierna (P1) tar upp reaktionerna på Skånskans intervju med Ilmar Reepalu och dennes påföljande krigföring mot tidningen. I reportaget återges lite av den inspelade berömda intervjun. Dessa småbitar ger i mina öron knappast något intryck av att Skånskan skulle ha snedvridit vad som sades. Men Reepalu, som gillar att styra och ställa och som gärna fokuserar på sin egen person (snarare än att intressera sig för halveringen av den judiska minoriteten i Malmö), framstår som uppenbart frustrerad för att han inte får sätta dagordningen och för att reportern inte gillar hans vinkling. Det är inte precis första gången Reepalu har problem med journalister. Jag vill minnas att han på samma sätt befann sig i krig med Sydnytt för några år sedan (fast det gällde då ett annat ämne).*
Vad som är märkligt med Mediernas inslag är programmets sätt att "förklara" konflikten mellan Reepalu och Skånskan. Kommunalrådet och Skånskans Andreas Lovén har, menar Mediernas reporter, "inte kunnat nå varandra". Lovén ville tala om antisemitism medan Reepalu ville "vidga frågan", tala om rasism mer generellt och menade att "ingen grupp bör särställas". Ja, så kan det heta när diskussionen ska handla om antisemitism. Att judar särställs. Inte ens i en situation där judar flyr Malmö på grund av antisemitism förmår man fullt ut se judar som en minoritet som kan vara utsatt. Nej, de är alltid i särställning.
Och saker som har med dem att göra är ju så känsliga att prata om... "Ämnet kunde inte vara känsligare: antisemitism och sionism", står det i SR:s beskrivning av reportaget. Trots att Skånskan haft en stor artikelserie om just antisemitism utan att den i sig väckt någon skandal (det är ju Ilmars idiotiska och förolämpande uttalanden som stulit showen). Men föreställningen om det stora tabuet, och den där laddningen kring s-ordet (ett område där vår store vän och kamrat i Malmö faktiskt insett sitt misstag varför frågan också blivit mer eller mindre utagerad), är starka grejor.
Föga förvånande dras också "anklagelser om antisemitism"-valsen. Detta är vad Reepaluhistorien enligt rubriken på SR:s hemsida handlar om. Tänk att det blir så provocerande att korkade uttalanden om judar eller något som har med judar att göra väcker reaktioner. Dessa reaktioner görs nästan alltid till oerhörda "anklagelser om antisemitism". Medierna som är ett mediegranskande program borde kanske granska sig själva och börja bli noggrannare i sin research istället för att gå på missledande instinkter. Då hade de sett att den kritik som riktas mot Reepalu ligger på ett annat plan och generellt inte handlar om att han anklagas för att vara antisemit.
Däremot bereder han och Mediernas intellektuellt slappa hantering av frågan marken för att antisemitismen växer till sig ytterligare. Man kan ju bara se på den i skrivande stund enda kommentar till programmet som ligger utlagd på nätet:

Ni borde ha inset att det även finns en judiska lobbygrupper i Sverige. En judisk journalist borde aldrig befatta sig med arabisk - israeliska frågor. Reepalu har rätt och lärdomen är att även kända politiker råkar ut för judisk bedrägligt beteende.

*Här kan läsas om schismen med Sydnytt.


Uppdatering 21/2: Den antisemitiska kommentaren är nu borttagen från programmets hemsida.

Mer memento

Jan Svankmajer besöker en benkyrka:

Och här är en Spotifylista på samma tema.

Memento mori

(En liten film av Lena Mattsson, Per Linde och Wilma)

4 små länkar

Hade ju egentligen tänkt försöka styra om bloggandet efter mitt blogguppehåll. Skriva mer sällan men mer ingående. Hade jag tänkt. Well, it ain't gonna happen. Det lär bli slapplirande som vanligt, hugskottande och snabblänkande till andra platser.
Som nu t ex. Jag länkar till:
-min egen text om Boströmartikelns effekter på SKMA-bloggen
-Cecilia Verdinelli i GP om "positivt tänkande" som en samhällsepidemi
-Per Wirtén på Dagens Arena om handskakningsvägransdomen
-...och Jimmy Sand om vänsterliberalism

(Konst eller kycklingvingar?)

Törst

Att Park Chan Wook transponerat Emile Zolas Thérèse Raquin till en vampyrfilm är förstås värt kostnaden för ett biobesök bara det. Det blir en fantastiskt intressant kollision - bortsett från det faktum att vampyrgenren i sig inte framstår som särskilt naturalistisk talar vi alltså om en regissör som använder sig av ett allt annat än naturalistiskt bildspråk, och som istället starkt anknyter till en romantisk tradition as far as (västerländska) artonhundratalsinfluenser goes.
Och det är en lätt överväldigande film - Thirst. Lite för överväldigande faktiskt. Lite för mycket av allt, lite för spretigt för att kunna utgöra ett mästerverk såsom Lady Vengeance. Soppan blir helt enkelt för rik. Samtidigt - med dess emotionella intensitet kan jag ändå inte rekommendera den nog för dem som lider av likstelhet i vardagen. Park Chan Wooks levande döda lever verkligen och är ett skönt motgift till de döda levande i diverse stilguider eller Mad Men.

Orelaterat eller kanske inte - den "transartade symbolen för en människa" kan och måste ses på Svt Play, finns kvar t o m 11/3.

Uppdat: & här är han litegrann här också, i väntan på att bloggförfattarinnan åter bloggförfattar:

Hetvägg

Vem kom på att en semla serverad i varm mjölk skulle kallas för "hetvägg"? Det kan inte ha varit en panikångestsyndromiker i alla fall. För jag vet inget ord som så väl beskriver en panikångestattack som "hetvägg".
Och gott låter det då minsann inte.

Uppdatering: några fler läskiga sammansatta ord:
Köttklister (alt köttlim)
Lårkaka
Likfynd
Tarmludd

Utrensningsjargong

Efter att ha tillbringat rätt mycket tid på sistone åt att ha grottat ner mig i DDR och östtysk kulturpolitik är det omöjligt för mig att inte notera de strukturella likheterna mellan Josefssons/Suhonens kritik mot Arena - och de instämmande kommentarer de får - och den interna brännmärkningen av "renegater" inom SED-systemet.
- Det talas om ett osjysst och osolidariskt utnyttjande av ekonomiska medel
- ...om en bristande bekännelse till den rätta linjen
- och om fiendesidans (högerns) jublande inför avfällingarna.
"Bort med femtekolonnarna ur arbetarrörelsen!" heter det också i en kommentar till artikeln. Och: "Man undrar ju förresten med hur mkt stålar Arenas' redaktion är bestucken med."
Nu påstår jag inte att Suhonen/Josefsson/kommentatorn är diktaturanhängare. Men varför kan vänsterdebatt fortfarande låta på det här sättet?

Parentetiskt: apropå detta med "högern som jublar" åt Arena så blev jag personligen varse att en och annan högermänniska gladde sig åt Ekis Ekmans attack mot Arena i DN i somras. Det är inte konstigt - attacker åt vänster välkomnas inte sällan av höger och vice versa. Och Arena ogillas av vissa på högerkanten för dess "identitetspolitik" (ett begrepp som mer och mer kommit att användas pejorativt från "liberalt" håll efter att tidigare funkat som ett svartepetterkort inom den interna vänsterdebatten). Things are more complicated... som vanligt.
(På tal om identitetspolitik så finns här en intressant synpunkt på det.)

Uppdatering: kommentar av Jan-Ewert Strömbäck i SvD.