En påle i fittan

Att det ena könet är värt mer än det andra kan väl knappast betraktas som en nyhet. Det är liksom snarare no shit Sherlock. Men när det formuleras som "Pojkar värda mer än flickor bland oss unga" hajar man ändå till litegrann. Man vill gärna betrakta unga som framtidens hopp. Man vill som medelålders känna att det finns åtminstone något som går framåt, någon form av progressivitet. Och visst känns det också så ibland. Men ibland känns det snarare tvärtom. Sedan en väninna för nåt halvdussin år sedan förklarade för mig hur det gick till på hennes dotters dagis - nämligen så att de små flickorna knöt skorna åt de små pojkarna - får jag allt oftare känslan av total urspårning istället för framåtskridande vad gäller relationen mellan könen. Endast i små urbana medelklassenklaver finns den feministiska medvetenheten, verkar det som, och då oftast i form av fernissa snarare än på djupet.
Angående Bjästafallet har jag inte något klokt att säga som inte redan sagts. Rent personligen slogs jag när jag till slut såg reportaget igår mest av den unga anonyma flicka som på nätet lagt upp frantiska hatkommentarer om de båda våldtagna (eller så som hon tänkte sig det då alltså - inte våldtagna utan bara orättvist anklagande) flickorna. Det språkbruk hon använde var som taget ur en Jack the Rippers korrespondens, och det ekade dessutom starkt av den kristna traditionens allra sämsta sidor. Det skulle brännas på bål, men först efter tortyr. Det skulle köras upp pålar i fittan på tjejerna. Det skulle våldtas, "på riktigt", sönder och samman etc. Vad är det för avgrundslikt självhat som tittar fram här egentligen?
Senare igår såg jag Lisbeth Salander slå sönder en av de män som hatar kvinnor. Och vad säger hon till sexmördaren när hon går till attack? "Jävla fitta." Naturligtvis.