Tänkvärt i Sydsvenskan

En ledarartikel i Sydsvenskan tar med utgångspunkt från en diskussion i Godmorgon Sverige upp "man får inte kritisera Israel"-ryggmärgsreflexen i diskussionen om Reepalu och antisemitismen i Malmö:

Så blir frågan om antisemitism i Malmö och hot och trakasserier mot Malmös judar plötsligt en förevändning för att framställa sig själv som utsatt för osakliga angrepp och anklagelser.

Bristen på konkretion var – som så ofta när denna anklagelse förs fram – påfallande:

Vem är det som vill tysta Birger Schlaug, Ursula Berge eller andra Israelkritiker? När? Var? Hur?

Kom med exempel. Upp till bevis.

Det är fritt fram att kritisera Israel. Det sker i stort sett varje dag, i tidningar, radio och TV. Kritikerna får också mothugg. På det sättet skiljer sig inte denna debatt från andra. 

Artikeln har sina förutsägbara kommentarer. Alla människor är rasister när förutsättningarna blir de rätta (till slut drabbar dem själva), värst är de som förnekar detta faktum eftersom de tror att de är bättre än resten av världens befolkning skriver signaturen Curt. Men en annan kommentator ger en konkret bild av problemet:

Jag har inte vågat ha på mig min magen david sedan jag blev spottad i ansiktet - helt oprovocerat - när jag stod och väntade på bussen. Jag skulle DEFINITIVT inte våga gå runt på i Malmö med den på. Stämningen i Malmö är hotfull och hemsk. Jag och min man vågar inte prata hebreiska på tåg eller bussar utan måste prata engelska.Det spelar ingen roll VARFÖR det är såhär. Israel eller antisemitism eller andra skäl. Huvudsaken är att alla i Sverige bör kunna känna sig säkra och fria oavsett religion.

Det är naturligtvis detta som bör vara huvudfokus för debatten men nog är det svårt att prata om angrepp på judar utan att prata om antisemitism och fördomsbilder. Och när Reepalu, bland annat med sitt märkliga uttalande om "Israellobbyn", ger näring åt fördomsbilder får han finna sig i att kritiseras. De som gör honom till martyr verkar inte förstå att det inte handlar, som Petter Larsson påstod i Aftonbladet häromdagen, om en fjäder som gjorts till en höna utan om en vid det här laget ganska diger räcka problematiska uttalanden.

Larssons hela ingång till problematiken ter sig mer än lovligt förljugen:  

Att anmälningarna av hatbrott mot judar ökade rejält i Malmö under 2009 är en kraftfull signal om att mer måste göras för att förebygga och beivra antisemitismen i staden.

Men den debatt som rasat de senaste veckorna – med Svante Weylers inlägg i radions God Morgon Världen som ohotat lågvattenmärke – har tyvärr handlat mycket lite om detta och mer om att försöka måla ut Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) som, om inte antisemit, så något slags medlöpare. 

Som slutknorr skriver Larsson skenheligt:

Borgerlighetens notoriska oförmåga att skilja israelkritik från antisemitism – inte alltid enkelt – journalistikens sökande efter konflikter och enskilda debattörers oansvariga bruk av spektakulära kopplingar till förintelsen har samverkat i att konstruera en ondskefull höna av en ganska oförarglig fjäder.
Tyvärr har det också inneburit att den långt viktigare frågan om hur olika grupper ska kunna samexistera fredligt i Malmö hamnat i skymundan. 

Jo, Weylers krönika var problematisk (se här) och Larsson har rätt i att mer måste göras för att förebygga och beivra antisemitismen i staden. Men om han nu menar att kritiker av Reepalu skymmer grundfrågan, varför då själv ägna sig åt Reepalu (och borgerlighetsbashing) istället för åt den? Du, Petter, och andra debattörer med antirasistiska fjädrar har under lång tid haft möjlighet att ägna sig åt grundfrågan. Och förvisso, det är inte för sent än!

Uppdatering: Birger Schlaug, eller om det nu är någon som är elak nog att bara kalla sig så, har nu skrivit en kommentar till artikeln. Like so:

När? Var? Hur? frågas i artikeln. De gånger jag kritiserat Israels politik gentemot Gaza på t ex min blogg så följer omedelbart mejl- och brevskörd som hävdar att jag är antisemit. Jag finner detta otillständigt och anser det rimligt att markera. På samma sätt som det är högst rimligt att markera mot den utbredda antisemitism som både har funnits och finns i Sverige. När t ex Per Ragnar, med sin Lutherföreställning, hävdar att Luther inte var judehatare så är det typisk förträgning av fakta.

Men detta är ju att blanda ihop olika nivåer. Jag tvivlar inte på att Schlaug talar sanning, men ärligt talat - finns det inte en hel massa ämnen som väcker känslor och hatiska reaktioner? Alla som bloggar vet hur det är att få hatkommentarer. Jag för min del har i princip kallats folkmordsförespråkare när jag skrivit om antisemitism (för att det finns de som tror att uppmärksammande av antisemitism är detsamma som förespråkande av "israelisk folkmordspolitik"). Den som kritiserar SD eller främlingsfientliga attityder blir överöst med en hel skur av intolerans. Kvinnliga skribenter som skriver om feminism vittnar om brevskörder fulla av besinningslös vrede. Detta betyder inte att man "inte får skriva om feminism", att man "inte får kritisera SD" osv. Kritiken mot Reepalu har framförts öppet, inom media. Ska man med hänvisning till honom hävda att antisemitismbeskyllningar sker slentrianmässigt och brukar följa på legitim Israelkritik så får man vara så god att hålla sig på det planet - hålla sig till att diskutera den debatt som sker på den öppna, offentliga arenan.