"Jag kunde se mig själv som ett offer eller en framåtblickande arier"

Under påsken har jag läst ut Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Jag var en arier (2009). Det är en skildring av Sverige som nationalsocialistisk lydstat år 1976. Historien berättas omväxlande av huvudpersonen Thomas som är en ung sportjournalist (och den som tänker rubrikmeningen), flickvännen Karin som tillhör den underjordiska motståndsrörelsen, och führern himself som är ingen annan än Albert Speer.
De avsnitt som fungerar sämst är, som jag ser saken, de som berättas ur Speers synvinkel. De stoppar upp den framåtskridande berättelsen om Thomas och Karin och deras skilda men delvis konvergerande utvecklingslinjer, och de är alltför stöpta i en viss förutsägbar manlig-härskar-form (komplett med gubbsjuka)  för att egentligen vara intressanta.
Hursomhelst. Även om en kontrafaktisk historieskildring har som syfte att visa på alternativa möjligheter till sådant vi idag tar för givet, hur det hade kunnat vara helt enkelt, så kan de naturligtvis utöva samtidskritik genom att lyfta fram sådant som, i den dystopiska föreställda världen, faktiskt inte ligger så långt från den verklighet vi är i här och nu. Det är förstås inte så att varje "Vägra vara offer"-skanderande feminist i själva verket är en kryptonazist. Men linjen mellan en kämpande vägran att lägga sig platt och en föraktfull syn på det "svaga" offret är tunn. Meningen jag citerar i rubriken sticker till, liksom de korta inblickar Samuelsson ger i huvudpersonernas syn på det som är kroppsligt och beteendemässigt avvikande i den skötsamma arierelitbubbla de rör sig inom. Även Karin, som ju ändå tillhör motståndsrörelsen, kan kalla en man för "anglosachsiskt ful" och känner ett intensivt hat mot en annan man som är berusad, som tappar självkontrollen och börjar kräkas i en tågvagn. Thomas å sin sida känner en märkvärdig lust i att titta på en servitris med oestetiskt avlångt ansikte; en kvinna som ligger långt från det harmoniska skönhetsideal hans Karin så väl uppfyller.
I dessa helrakade dagar, då chockumentärer och fiktiva berättelser med Outsiders-prägel tillfredsställer vårt behov av det annorlunda, är det inte svårt att hitta beröringspunkter med ett tänkt nationalsocialistiskt efterkrigssamhälle där det "fula" och det "sjuka" är fiendebilder - särskilt inte som denna tänkta nationalsocialism leds av den förhållandevis sofistikerade realpolitikern Speer, inte av en aggressivt skrikande, öppet sadistisk Hitler2. Vad är det som verkligen skrämmer oss idag? Ska jag döma av publikreaktionerna på Sam Raimis Drag Me to Hell från häromåret skrämmer en tandlös gummas infekterade halsslem betydligt mer än en djävulsfigur i getgestalt. Kroppsäckel, men inte den metafysiska ondskan, får publiken att vråla. Och då förstås också med viss förtjusning, inte bara äckelskräck.
Vad en och annan recensent tagit fasta på i Jag var en arier är bilden av författarkollegiet som en samling anpasslingar. Ola Larsmo beskrev Samuelssons bild av litteraturens roll i samhället som "infernalisk". "Den är välanpassad. Den är medelklassig. /.../ I Samuelssons roman strävar författarna efter en enda sak: att få synas, att få 'vara med' där det räknas, inne i värmen."
Det låter ju som en högst mänsklig egenskap att vilja få vara med, att vilja räknas. En egenskap författare likväl som så många andra kan ha. Man ska aldrig prata om vad "alla" "alltid" vill. Men att vi tenderar att vara anpasslingar lite till mans är det väl svårt att argumentera mot. Och som Ylva Herlitz skriver i en intressant understreckare om en intressant bok som tydligen brännmärker samtiden som en "normalitetens diktatur":
"Att göra som folk gör mest kan vara förödande – fast det beror förstås på vad de gör."