Törst

Att Park Chan Wook transponerat Emile Zolas Thérèse Raquin till en vampyrfilm är förstås värt kostnaden för ett biobesök bara det. Det blir en fantastiskt intressant kollision - bortsett från det faktum att vampyrgenren i sig inte framstår som särskilt naturalistisk talar vi alltså om en regissör som använder sig av ett allt annat än naturalistiskt bildspråk, och som istället starkt anknyter till en romantisk tradition as far as (västerländska) artonhundratalsinfluenser goes.
Och det är en lätt överväldigande film - Thirst. Lite för överväldigande faktiskt. Lite för mycket av allt, lite för spretigt för att kunna utgöra ett mästerverk såsom Lady Vengeance. Soppan blir helt enkelt för rik. Samtidigt - med dess emotionella intensitet kan jag ändå inte rekommendera den nog för dem som lider av likstelhet i vardagen. Park Chan Wooks levande döda lever verkligen och är ett skönt motgift till de döda levande i diverse stilguider eller Mad Men.

Orelaterat eller kanske inte - den "transartade symbolen för en människa" kan och måste ses på Svt Play, finns kvar t o m 11/3.

Uppdat: & här är han litegrann här också, i väntan på att bloggförfattarinnan åter bloggförfattar: