Vid mitt overkliga köksbord

Det är en fascinerande verklighetsbeskrivning Göran Hägglund levererar. En där "folk" trakasseras av "kulturvänstern" och den politiska makten, av den enda anledningen att de är vanliga.
Ja, Hägglund kör alltså på i "verklighetens folk"-spåret, nu utvidgat till att omfatta attacker också mot den rödgröna oppositionen (som han kallar den "politiska makten" trots att det är han, inte Sahlin & co, som befinner sig i regeringsställning). Reclaim the streets, "konstnärer", kultursidesskribenter och Yvonne Ruwaida m fl utgör i den hägglundska världen en förtryckande överhet som bara precis inte vill lämna den vanliga människan ifred.
Alltså, säga vad man vill om Reclaim the streets. Jag kan nog hålla med om att i just deras fall, liksom när det gäller en del konstnärer som inkluderar omgivningen i sin konst, kan man verkligen tala om att de inte lämnar folk ifred (fast varför detta icke-ifred-lämnade folk nödvändigtvis skulle vara att betrakta som "vanligt" och absolut inte kunna inkludera ex människor som tillhör "kulturvänstern" är ju s a s lite märkligt tänkt). Men nej, de tillhör verkligen inte "överheten". Konstnärer, kultursidesskribenter, forskare inom humaniora och annat löst normifrågasättande folk kan ha hög kulturell status (men inte i allas ögon), de kan ha en offentlig plattform att verka ifrån och en viss form av (begränsad) makt, men ska man verkligen kalla dem för "överheten"? Och är de verkligen en förtryckande kraft i samhället? Hägglund skulle minst sagt behöva skärpa sina analytiska verktyg.
Men i alla fall. Det är lustigt att Hägglund åberopar sig av köksbordet som den verklighetens arena där det viktiga i tillvaron dryftas:

"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."

Lustigt därför att Gudrun Schyman, denna gamla vänsterdrake i kulturtantdräkt, på sin tid också alltid brukade hänvisa till köksborden som viktiga politiska platser. Även hon brukade ge plånboksfrågorna en särskild plats i köksbordsdiskussionerna; i övrigt var hon mer inne på att försöka lyssna av (nej, inte avlyssna) än att förutsätta sig veta vad de där "vanliga" talar om. Själv sitter jag inte sällan vid mitt köksbord och ondgör mig över just sådana som Göran Hägglund. Men jag antar att jag är exkluderad från "verklighetens" skara och att mitt köksbord därför är att betrakta som overkligt.
Många har säkert inte tid att förhålla sig till alla konstigheter som Hägglund kommer med. Men många har tagit sig tid och ska man säga något positivt om herr Hägglund får man ge honom det att han tycks locka fram det bästa hos en hel del bloggare: t ex Huvudrubrik, Cold Lazarus, Badlands Hyena, Latexnuckan, Dvärghundspossens dagbok, Maria Jinx Larsson, awickedone's Blog m fl.

Försäkringskasseblues

(Fortfarande har inte Malmö/Lund City-tidningen nån fungerande nätsida, så jag fortsätter lägga ut mina krönikor här. Detta är den senaste.)

Allt fler förlorar sin sjukpeng. Vi har läst rubrikerna och artiklarna. Många är drabbade av det nya regelverket, ännu fler känner någon som drabbats. Själv har jag en god vän med diabetes, epilepsi och depression – och numer också njursvikt. Han anses inte kvalificera för att få stadigvarande sjukersättning. Man har gjort bedömningen att han ”befinner sig i rehabilitering” och alltså kan förväntas bli tillräckligt bra för att inom en snar framtid inte längre behöva någon ersättning alls.

Det är bara det att min vän egentligen inte befinner sig i någon behandling. Han befinner sig i ett limboland där han är för sjuk för att orka mer än sitt halvtidsarbete, men bara precis snäppet för frisk för att påbörja en dialysbehandling. I den stund som hans värden har sjunkit ännu lite något kommer han att börja med dialys, och då kommer han också att sättas upp på väntelista för en njurtransplantation. Väntan på en ny njure beräknas ta omkring tre år. Under tiden kommer dialysbehandlingen att fungera rent livsuppehållande och inte innebära någon förbättring av min väns allmäntillstånd. Hoppet står alltså till den där transplantationen, som han för närvarande inte ens står i kö till.

Ändå kan han teoretiskt sett bli utförsäkrad inom mindre än ett år. ”Så sadistiska kan de inte vara”, tänker man förstås – och visst verkar det osannolikt att en så sjuk person bara precis, med sina många medicinkostnader och allt, skulle lämnas att försöka klara sig på ett halvtidsarbete som han i nuläget bara nätt och jämt orkar utföra. Men även om risken i praktiken kanske är liten måste han alltså leva med den. En redan djupt deprimerad människa måste leva med denna ovisshet för att vår nya försäkringskassa glömt sitt ursprungliga uppdrag och nu fungerar efter spara-pengar-principen, nödtorftigt maskerad till en klämkäck ta-sig-i-kragen-filosofi som låtsas vara till för de sjukas eget bästa.

Detta var en berättelse från min vänkrets. Jag tvivlar inte på att många av er därute har egna, liknande berättelser. Tragiska, upprörande, och dessvärre alldeles sanna.

Några snabba söndagstips

- Jonathan Leman bevakar Donald Boströms fortsatta försvar av sin organstöldsartikel, och tar också upp hur Boström ljugit i Al Jazeera. (Själv undrar jag f ö över Boströms upprepade - i Svt Debatt och i Godmorgon Sverige - påståenden om hur annorlunda "resten av världen" reagerat på artikeln jämfört med Sverige. Jag har kollat runt på bl a CNN:s och BBC:s hemsidor och inte hittat något som ligger i linje med vad Boström hävdar. Om någon läsare sett något annat så kommentera gärna.)

- Jonathan rapporterar också om hur vi riskerar få ett "antisionistiskt" parti i Sverige, likt det som finns i Frankrike.

- Läs också Louise Perssons text om "kvinnojournalistik" på Second Opinion.

Det handlar (inte) alltid om något annat...

Jag läser i Göteborgsposten att R W Fassbinders pjäs Soporna, staden och döden nu planeras få premiär i Tyskland, efter år av diskussioner och ett uppsättningsförsök som förhindrades av arga judiska demonstranter som ockuperat scenen (Frankfurt am Main, 1985).
Kontroversen gäller den antisemitism som framför allt tyska judar funnit i rollfiguren "Den rike juden". Jag satte mig in rätt ordentligt i diskussionerna runt pjäsen under sjuttio- till mitten av nittiotalet i samband med att jag skrev en akademisk uppsats om mottagandet av den, och trots att jag inte kan tycka det var rätt att förhindra framförandet av pjäsen så har jag full förståelse för frustrationen hos de som riktade kritik men fann sig avfärdade av pjäsförespråkare som menade att antisemitismanklagelsen bara var ett svepskäl; ett villospår utlagt av de som inte ville diskutera det som pjäsen enligt dess försvarare egentligen handlade om, nämligen bostadsspekulation (något pjäsens "rike jude" sysslar med).
Och nu sådär femton år efteråt, efter att själv ha varit involverad i diskussioner om antisemitism i helt andra sammanhang tycker jag mig se ett klart mönster. Ständigt, tycks det, finns det de som vill styra in diskussionen på något annat, som avfärdar påvisanden av antisemitism med att de som påvisar i själva verket har en annan agenda, en dunkel och förkastlig sådan. Handlar diskussionen om förekomsten av antisemitism inom vänstern, ja då avfärdas den gärna med att de som vill diskutera sådant i själva verket är mer intresserade av att smutskasta vänstern än att motverka antisemitism. Handlar den om antisemitism som uttrycks i "antisionistisk" språkdräkt, eller som triggas av händelser i Mellanöstern, ja då vill förstås de som fokuserar på antisemitismen i själva verket förhindra "kritik av Israel". And so it goes. Högst märkligt, det hela.

50-listan, 12: Örat

Ytterligare en av de östeuropeiska filmer som inte fått den uppmärksamhet den hade förtjänat.
Eftersom jag är lat idag tänker jag inte skriva något om filmen utan hänvisar istället till en postning av Hynek.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11.

Dvd-recension: Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö

Inte få av Henrik Möllers filmer slutar med döden som förlösare. Eller med vansinnet som förlösare. Eller med både vansinne och död som förlösare. Slutar de inte på så sätt mynnar de gärna ut i en allmän hopplöshet. Därför är det med viss klentrogenhet jag tar del av det "lyckans klimax" som avslutar den sista filmen i den bortre nederdelen av den triangel med ämnesspetsarna ångesten-hatet-kärleken som utgör kortfilmsamlingen Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö. Men också med viss lättnad. För den ocensurerade svärta som kännetecknar Möllers anarkistiska och hemmagjorda filmkonst kan faktiskt vara svår att värja sig mot. Den är en värld där till och med kramdjur kan ta till orda och vräka ut hat och förakt mot sin nästa. Där fyllon i trista lägenheter bara avstår från att ta livet av sig genom utsikterna till en återförening av Ultima Thule eller en möjlighet att ge någon så totalt på käften att han dör. Eller där man stänger in sig på toaletten och hör Roy Orbison sjunga i vattentanken när klivet in i galenskapen till slut har tagits. Och så vidare, jag skulle kunna fortsätta länge.
Kaninhoran.... består av 23 filmer (varav en naturligtvis heter just Kaninhoran). De flesta är tecknade, d v s att de består av teckningar som kameran fångar in i hel-, halv- eller närbilder och någon enstaka gång rör sig över. Tekniken är, berättar Möller i bonusmaterialet, en hommage till sjuttiotalets barnprogram, och det inflytandet kan man också spåra i Möllers lek med olika berättarröster. Då och då finns det en synlig bakgrund bakom teckningarna, då och då blandas det in vanliga fysiska filmade miljöer i det tecknade. Det handlar om barnsligt enkla bilder, men något mer sofistikerat behövs verkligen inte. Den "primitiva" tekniken fungerar alldeles utmärkt väl. Några gånger byts den ut mot "vanlig" film, och även då handlar det om enkelhet - som i den briljanta Misantropi, till exempel, där bilden under femtio procent av tiden bara består av en svart ruta.
Ni har fattat att jag gillar det här. De finns mycket som är bra på den här disken, väldigt bra till och med. Somligt ligger mer åt det tjatigt repetativa hållet, någon enstaka grej är bara fånig. Men i det stora hela säger jag "ja" till Henrik Möllers kaninhore-dvd. Och här är ett smakprov:



Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö släpps den 30:e september, men man kan förhandsboka den här. (Nej, jag har inte fått betalt för att göra denna skamlösa reklam.)

50-listan, 11: Dubbelgångaren

Det är en trist svensk titel denna Fassbinderfilm har fått. Despair - eine Reise ins Licht ska den heta, där ljuset förstås symboliserar vansinnet.
Filmen är från 1978 och en europeisk samproduktion där alla talar engelska med olika typer av brytning. "Europudding" brukade man nedsättande kalla sådant, men detta är det strålande beviset på att även den här typen av film kan vara fruktansvärt bra. Här har vi Dirk Bogarde (igen!) som den alienerade Hermann Hermann, en rysk emigrant och chokladfabrikör i Weimarrepublikens Berlin. Hermanns ökande främlingskap inför tillvaron innebär total verklighetsflykt och identitetsförlust. Han är helt blind för det som är uppenbart för åskådaren - som att hustrun Lydia kopulerar med sin kusin Ardalion praktiskt taget framför näsan på honom, eller att den luffare Hermann uppfattar som sin dubbelgångare och vill byta plats i tillvaron med i själva verket inte ens är lik honom. Det är inte bara tragiskt, det är också och framför allt väldigt komiskt. Och Bogardes fiolsträngsspända spelstil förhöjer absurditeten sublimt.
Den lille mannens identitetsproblematik i ett massrörelsernas sekel, då vissa typer av identitet var lika omöjliga att leva med som fly ifrån medan andra kunde bytas ut som olikfärgade skjortor, kommer fint fram i det lilla tal som Hermann håller för en annan chokladfabrikör, vars fabrik han önskar förvärva, i klippet nedan. Fassbinder hade onekligen sina problem med den tysk-judiska historien, och det kommer fram på sina ställen också i Despair, men i det stora hela är filmen mer avslöjande än symptomatisk för hela den här problematiken.
Despair bygger på en roman av Vladimir Nabokov och Tom Stoppard har arbetat med manus.
Klippet nedan är textat på serbo-kroatiska - det var det enda som fanns att tillgå på YouTube.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.

De förhoppningsvis sista orden....

...om Aftonbladetsoppan.
Jag antar att många upplever detta som väldigt tjatigt nu. Men det finns några punkter som ännu förtjänar att petas på.

Boström och hans apologeter hävdar om och om igen, med emfas, att det inte egentligen görs några påståenden om organstölder i artikeln "Våra söner plundras på sina organ". Den "ställer frågor", heter det, och tar egentligen inte ställning... Under en debatt mellan chefredaktör Helin och Roland Poirer-Martinsson, arrangerad av Timbro och utlagd på nätet, ställdes följande publikfråga till herr Helin:

Jag tycker att det känns både som att du hukar bakom yttrandefriheten och det här med att den skulle vara faktamässigt korrekt. Alla som har skrivit artiklar eller debatterat vet ju att det spelar inte så stor roll vad man säger om fakta om man antyder tillräckligt mycket så att läsaren eller mottagaren tror att man faktiskt säger någonting rakt ut. Och det är precis det den här artikeln lyckas göra. Den lyckas framställa för många läsare att det här är mer eller mindre ett faktum trots att det inte finns någon bas för att hävda något sådant. Visst, det är ok inom yttrandefrihetens ramar men du hukar ju mot den när du frånsäger dig ditt ansvar. Kommer läsaren här tro något som den inte har grund att hävda?

Ja, hur har artikeln fungerat i praktiken, kan man fråga sig? Tyvärr finns inte längre hänvisningen till Bloggportalens olika länkande blogginlägg kvar i anslutning till artikeln längre. Men man kan kolla på Knuff, som åtminstone listar de 200 senaste blogginläggen om saken. Där hittar man naturligtvis sådana som tar artikelns insinuationer för sanning. Krönikören Anna Ekelund till exempel:

Precis som det finns onda katoliker, protestanter, humanister, muslimer, ateister, nihilister, utilitarister, aleviter, buddhister, hinduer så finns det även - hör och häpna - onda judar. Fotograf Donald Boström har fått sina fiskar varma för den här artikeln om palestiniers ofrivilliga organdonation /.../
/---/
Boströms text får mig att dra paralleller till den svenska dokumentären Necrobusiness som handlade om polska ambulansförare i Lodz som av två konkurrerande begravningsbyråer blev mutade att mörda patienter och sedan tipsa.

I kommentarerna till inlägget "rättar" sig Ekelund och talar om anklagelser snarare än ett faktum. Men i själva postningen uttrycker hon sig alltså som om det handlade om något bevisat (och fnysningen om de där judarna som minsann inte ska tro att de är bättre än andra folk talar sitt eget lätt illaluktande språk). En annan bloggare som tagit till sig artikelns undermening är personen bakom Nattportierens liv, som skriver:

Så fort någon säger något negativt om Israel eller kritiserar Israel så är man antingen nazist eller antisemit. Att ens försöka att diskutera med israeler är totalt lönlöst! Tro mig jag har försökt!
Aftonbladet skrev i måndags en artikel om transplantationsskandalen /.../ och berättar också om hur han själv blev vittne till hur den Israeliska armen sköt ihjäl en palestinier och sen drog iväg med hans kropp. Efter 5 dagar fick man kroppen tillbaks. Den hade då blivit "obducerad". Man menar på att alla palestinier som blir dödade blir rutinmässigt obducerade av israeler...

Jojo... ingen rök utan eld, liksom. Det menar också bloggen Livet framför allt:

Ja, jag vet inte, men jag måste säga att det osar dåligt samvete om hela Israels reaktion. Ingen rök utan eld, eller hur är det man brukar säga?

Samma sentens tjänar som rubrik till ett inlägg av den i Israelfrågor synnerligen aktive Jinge, som lyckas bekräfta och dementera anklagelsen på en och samma gång - samt komma med ett nytt synnerligen märkligt och lika osubstantierat hävdande, och benämna den i New Jersey arresterade Rosenbaum "rabbinmaffia", in the process:

Igår skrev signaturen Ingrid i en kommentar här att hon tror att Israels våldsamma reaktion på kulturartikeln i Aftonbladet är ett tecken på att författaren Donald Boström gjort det som är allra farligast för landet, han beskrev sanningen.
Och det är inte utan att man undrar.
/---/
Israel anklagas ständigt och jämt för brott mot folkrätten, Genèvekonventionerna, de Mänskliga rättigheterna, krigets alla lagar och en mängd av FN:s resolutioner. Visst ropar de antisemitism då också som svar på anklagelserna, men först och främst är det ”liberaler” som ylar på sina bloggar, påhejade av suspekta organisationer som SKMA. Efter överfallet på civila i Gaza så har bloggosfären dessutom fått ett antal nya bloggar, skribenter som anonymt och på heltid förklarar hur antisemitiska alla är som överhuvudtaget andas kritik mot Israel.
/---/
Jag kände en viss tvekan själv inför Donald Boströms artikel. Mest beroende på formen, för anklagelserna har jag hört många gånger förut. Jag har också sett bilder på palestinier som skjutits ihjäl men trots detta ”obducerats” innan de lämnats ut till de anhöriga, något som jag inte förstod då och inte förstår idag. Och Israel svarar som bekant inte på frågan om varför man gör på det sättet. Något som givetvis ger en förstärkt grogrund för spekulationer. Utan svar så går det knappast att bli av med diverse konspirationsteorier. Min första tanke när jag hörde talas om den kriminella rabbinmaffian och det faktum att de sålde organ till medborgarna i USA var förstås hur de kunde komma över dessa organ, men min första tanke var definitivt inte att de togs från mördade palestinier, och det är den inte nu heller. Skulle en stat sanktionera den typen av brottslighet så skulle varenda politiker omedelbart behöva gripas och föras inför Haagtribunalen. Och israeliska politiker oroar sig för just detta redan idag, för när en israelisk ledande politiker ska åka till Europa så måste mottagande länder i förväg lova att vederbörande inte ska gripas. Så var det t.ex. när Tzipi Livni besökte EU förra gången.
Men som sagt, signaturen Ingrid har en klar poäng i sitt resonemang.

Konsten att tyckas behandla ämnet på ett nyktert sätt men samtidigt i själva verket både bekräfta anklagelsen och rentav förstärka demoniseringen tas dock till oanade höjder av det här inslaget på Al Jazeera, där en till synes allsidig diskussion om artikeln åtföljs av textskyltar (ca 4 1/2 minut in i inslaget och framåt) som inte bara återupprepar utan rejält spär på den beskyllning Boström oskyldigt hävdar att han inte alls för fram:



Nå. Nog om det.
En annan punkt att peta på är den syn på vad antisemitism är som kom till uttryck av Jan Helin både i Svt Debatt och i Timbrodebatten. Men det bemöter Jonathan Leman strålande i en debattartikel på Svt:s hemsida, så jag slipper peta vidare själv.

Naivitet, cynism eller båda delarna?

Fortfarande finns det ingen Malmö/Lund City att läsa på nätet, så jag lägger ut även denna min senaste krönika här på bloggen. Det har ju den fördelen, dessutom, att man kan länka direkt till artiklar och hemsidor som man berör. Här är den:

Knappast någon kan väl ha missat historien med Aftonbladets olycksaliga artikel om israeliska organstölder. Den som på inga grunder alls kopplade ihop arresteringen av en judisk man i New Jersey med den israeliska arméns hanterande av palestinska dödsoffer under tidigt nittiotal. Och kom att användas av israeliska regeringsföreträdare i ett politiskt maktspel – men också att ådra tidningen Aftonbladet häftig och legitim kritik.
Nå, jag ska inte älta själva innehållet artikeln vidare, inte heller frågan om pressfrihet. Det har liksom gjorts. Men jag vill peka på en slags aningslöshet, eller naivitet, som man kan se på sina håll i debatten.
Det är nämligen inte ovanligt att judars – och för den delen även icke-judars – reaktioner mot artikeln viftas bort med hänvisning till att antisemitism idag skulle vara ett icke-problem, i synnerhet i fina Sverige. ”Jag vågar påstå att Sverige av i dag är ett av Europas absolut minst antisemitiska länder. Några svenska förintelseförnekare är inte lätta att hitta”, skrev till exempel Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad (”Också om Palestina må vi berätta”, 29/8). Han kan ju verkligen inte ha letat. Han hade bara precis behövt googla på ordet ”förintelseförnekare”. Eller så hade han kunnat gå in på Mohamed Omars hemsida med tillhörande blogg, där samsas en hel klase av dem – Lars Adelskogh, Ahmed Rami, Israel Shamir med flera. Herr Omar tillhör för övrigt själv förnekarnas skara.
Visst, det är möjligt, till och med troligt, att Sverige idag är ett av Europas minst antisemitiska länder. Men det betyder inte att antisemitismen inte finns. Att den gör det och att judar i Sverige också märker av den är väl känt inte minst i Malmö. Ann Heberlein pekar på detta i en krönika i Sydsvenskan (”Förtal föregår förföljelse”, 30/8). Heberlein ser cynism i sättet som vissa debattörer närmar sig Aftonbladetgate – judar ses som överkänsliga, självmedlidsamma och förblindade av det förflutna. Ja, kanske handlar det egentligen mer om cynism än om om naivitet och aningslöshet. Eller så bor kanske cynismen och naiviteten i själva verket granne med varandra.

Okunskapen som dygd

Det vimlar av absurditeter i organsoppehistorien, och de blir bara fler. Igår avslöjade Jonathan Leman hur Aftonbladet i sin ursprungliga översättning av artikeln till engelska silat bort vissa inslag för att göra det hela lite mer aptitligt. Detta togs sedan också upp i SvT Debatt där Aftonbladets chefredaktör avslöjade sin totala okunskap om vad antisemitism är och brist på förståelse av vad som gjorde artikeln problematisk. Nu har emellertid översättningen ändrats så att originalingredienserna ingår (vilket man naturligtvis inte behövt göra om Helin haft rätt i att översättningen i sin ursprungliga form var helt okej).
Tv-debatten i sig bjöd på en hel del andra absurditeter, men allt det där överträffas nog av Åsa Linderborgs slå-vilt-omkring-sig-försvar i dagens Aftonbladet. För det första åberopar hon sig av Gideon Levy i sitt självförsvar/sin attack mot de motståndare hon menar omöjliggör en bevakning av mellanösternkonflikten (som om vi alla befann oss helt i mörker angående den...). Valet av Levy är liksom lätt absurt eftersom detta är en person som varit hård i sin kritik mot Aftonbladets publicering av Boströmartikeln, såväl på Brännpunkt i SvD som i israeliska Haaretz. För det andra - och detta är väl det mest absurda av allt - intygar Linderborg återigen sin okunskap om den antijudiska ritualmordsmyt som många med rätta påpekat att artikelns dunkla associativa banor leder tankarna till, och hon förstår alltså inte att den egna kunskapsbristen är ytterligare en omständighet som gör att hon borde lyssna på kritiken snarare än vifta bort den.
Linderborg har luftat sin okunnighet en gång tidigare, i ett uttalande i Expressen. Hon har haft tid på sig att tänka efter, och råda bot på denna okunnighet, sedan dess, men detta verkar inte vara vad hon ägnat veckan åt. Som så många andra dessvärre gör i den här soppan kallar hon myten rätt och slätt "uråldrig", som om den saknade förankring i vår tid. Det gör den inte. Jag skulle vilja föreslå Linderborg att noga läsa den här diskussionstråden, den här bloggkommentaren och sidorna 13-15 samt 45-46 i skriften Om antisemitism som finns att ladda ner i pdf-form via Svenska kommittén mot antisemitisms hemsida.

Uppdatering: Mikael Tossavainen inne på samma spår.

50-listan, 10: Döden i Venedig

Luchino Visconti gjorde sin filmatisering av Thomas Manns roman 10-15 år innan det att pedofilhysterin började gripa omkring sig. Och frågan är om dess skamlösa romantisering av en angelisk pubertetspojke, som hämningslöst och omedvetet grymt lockar och frestar filmens åldrade professor Aschenbach ("askbäck"), hade varit möjlig i en film gjord under de senaste trettio åren eller så.
Trots det psykologiska dramat rör det sig inte om någon psykologisk realism här direkt. Parterna faller in i sina tragiska roller med ett slags sömngångaraktigt nödtvång, alltmedan en koleraepidemi breder ut sig i Venedig. Den unge Tadzio måste uppmuntra den äldre mannens intresse; den gamle Aschenbach (Dirk Bogarde!) måste följa efter pojken trots att han inser sin egen förnedring. Jag grät när jag som tonåring såg den här filmen för första gången och jag har gråtit varje gång jag sett den sedan dess.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9.

Läsvärt i Aftonbladetdebatten

Några av alla de inlägg som gjorts, och som jag inte redan tagit upp:

- Johan Wennström på SvD:s ledarblogg (en av få som berör det faktum att öppna ritualmordsanklagelser mot judar förekommer även idag)

- Henrik Bachner i DN

- Cordelia Edvardsson i SvD

- Blogginlägg av Jonathan Leman angående alltför vanlig begreppsförvirring

- Björn Wiman på Expressen kultur

- Blogginlägg av Magnus Sandelin

- Mats Eriksson på Brännpunkt om hur organdonationer går till

- Blogginlägg av Magnus Betnér

- Blogginlägg av Anna Veeder

- Dilsa Demirbag-Sten i Expressen om Avigdor Lieberman

Uppdatering: Jonathan Leman om Aftonbladets översättning av artikeln till engelska.

Män runkar, kvinnor onanerar

Jag får förstås skylla mig själv. Om man ställer frågan "Vad gör en kvinna som onanerar?" (se högermarginalen) och har med "Hon onanerar" som alternativ, då kommer folk naturligtvis att välja det alternativet. "Duh!" liksom.
Men ändå. Det är ju lite trist. Mest besviken är jag över att hela 26 personer av 108 valde alternativet "Hon pullar". Jag ber att få hänvisa till den här bloggkommentaren:

Ordet pulla har för många kommit att betyda nästan uteslutande (någon annans) ”fingrar i fittan”. Få kvinnor torde se några större paralleller mellan detta och den självtillfredsställelse som ryms i ordet runka…

...och den här:

Alltså, pulla för mig är mer att föra in fingrar än att smeka klittan?

Ja, oavsett om det är ens egna eller någon annans fingrar så...
Nu var det iofs faktiskt en man som skrev den där översta kommentaren, men jag är ändå frestad att göra saken till en könstillhörighetsfråga rätt & slätt. Kan det ha varit 26 män som föll för pulla-alternativet?

Rätt svar var naturligtvis "You tell me - det finns ju inget bra ord".

Man ska inte vara sån, men....

Linus Thörnblads 2,23 i en VM-final ligger faktiskt närmare damernas världsrekord (Stefka Kostadinov, 2,09) än herrarnas (Javier Sotomayor, 2,45).

Förnedra en man - gör honom till kvinna.

50-listan, 9: Dawn of the Dead

Det finns något så ovanligt som en bra remake på den här filmen, Zack Snyders från 2004. Men George Romeros original från 1978 forever holds a special place in my heart.
Numer springer zombies omkring, de låter också allt mer och högre. Med sina knappnålspupiller liknar de mer desperata monkey-backpackande heroinister (se inte minst brittiska tv-serien Dead Set från häromåret) än de allmänt apatiska metaforer för depressiv innehållslöshet som de är hos Romero. Snyders film verkar vara central i den här utvecklingen. En artikel om saken finns här, "The Running Dead" av Josh Levin på nättidningen Slate. Levin ser ett slags allmänt förfallssyndrom i denna förändrade zombiebild, själv skulle jag inte vilja gå så långt. Men Romeros omkringvacklande levande döda är utan tvivel mina favoritzombies.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.

50-listan, 8: Darkman

Sam Raimi, 1990. Jag förstår egentligen inte varför inte detta är allas favoritfilm.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.

Ständigt dessa jobbiga judar

Det är ju inte klokt vad de håller på.
Dödar folk och stjäl deras organ.*
Utövar åsiktskontroll och vill krossa den svenska demokratin.
Tvingar alla att dansa efter deras pipa.*
Som tur är finns det rättrådiga riddare som Donald Boström, Mohamed Omar och Ahmed Rami, som vågar sätta sig upp mot deras perverterade maktvälde. Eller...eh...

Nä, allvarligt talat. Kanske har Anna en poäng när hon skriver att det är Boströms (anti)journalistiska metoder som framför allt bör belysas, samt det redaktionella (o)ansvaret för att en artikel som "Våra söner plundras på organ" (Aftonbladet, 17/8) - en artikel som innehåller rätt horribla anklagelser vilka inte understöds av någonting överhuvudtaget, såvida man inte ska kalla ryktesspridning och suggestioner för bevisföring - släpps igenom. Så fort man talar om antisemitism kommer den pistolskottssnabba motreaktionen - "Vadå, man måste väl få kritisera Israel?" Men samtidigt - vadå, man måste väl kunna få tala om antisemitism? Särskilt som vissa tror att antisemitism, det är när man vill "döda alla judar". Okunskapen är fortfarande stor.

*Vettiga reaktioner på Aftonbladets artikel: Ape reft of his tail, Mats Skogkär, SKMA, Aron Flam, A Blog of Two Cities.

*Jag menar inte att DN-artikeln nödvändigtvis är antisemitisk. Men rubriken är ju konstig - på vilket sätt böjer sig Sverige för "israeliskt myndighetspåhopp"? Att den svenska ambassadören i Israel instämmer i den israeliska kritiken mot Aftonbladet är väl inte liktydigt med att "Sverige böjer sig" precis? Och varför skriver man (liksom Boström) om organhandlande rabbiner i plural, när det av allt att döma bara är Rosenbaum som anklagats för detta? (Rosenbaum betecknas f ö ibland som rabbin, ibland inte.)
Tycker också att beskrivningen av den israeliska reaktionen är lite... tendentiös, kanske?

Uppdatering: Fantastiskt nog så har twinglylänken till detta blogginlägg plockats bort på DN.se, medan följande ligger kvar - Guds utvalda folk får inte kritiseras, Styra världen med hjälp av sitt eget folks lidande och Israel, den ofelbara nationen?

Uppdatering 2: Läsvärt på Newsmill - Niklas Ekdal, Anna Veeder. Angående Per Gahrtons inlägg, se detta.
Lite åt det bisarra hållet ligger Cecilia Gyllenhammar, som frågar sig om Sverige är "det nya nazityskland" och menar att "De tunga vågorna av antisemitism från 30-talets arbetarkultur är tillbaka." Ja kära nån. Inte fanns/finns det väl nån antisemitism i den klass Gyllenhammar själv tillhör? Att uppmärksamma antisemitism i all ära, men gärna utan den typen av överdrifter och egenartade vinklingar.

Kulturföraktet

Första Citykrönikan efter sommaruppehållet - sedan Stockholm City försvann som företag har också Malmö Lund Citys hemsida försvunnit (det kommer en ny så småningom), så texten finns inte att läsa på nätet, men jag kom på att jag kan ju faktiskt lägga upp den här på bloggen i alla fall. Såhär ser den ut i mitt eget skick, före eventuella redigeringar:

Det sparkas gärna på kulturen i tider av ekonomisk kris. Under sommaren har välbekanta idéer om att dra in på stödet till kulturella verksamheter fått ny luft under vingarna. Men inte bara med ekonomin som svepskäl rackas det ner på kulturen. Under Almedalsveckan höll KD-ledaren ett salvelsefullt tal där konstutövande och kulturskribenter beskrevs som fiender till den s k ”verklighetens folk”. För Göran Hägglunds befinner sig kulturfolket i en slags egen sfär, ovanför de vanliga människor de tittar ner på och hånar, medan de där nere gör sådana vanliga saker som att arbeta hårt, bilda familjer och bekymra sig för sin ekonomi.

När Hägglund talar om familjebildningar lär det vara heterosexuella, tvåsamhetsbaserade sådana han tänker på. Som vi vet ogillar kristdemokraterna andra former. Och mycket riktigt är också ”dekonstruktionen av könen” en av de fördärvliga idéer han menar förfäktas av kultureliten i dess overkliga reservat. Bakom bilden av den lilla vanliga och förföljda människan finns ett normtänkande där vissa andra människor definieras ut. Människor som inte har några riktiga familjer. Människor som inte arbetar på riktigt. Människor som knappt ens verkar vara några riktiga människor.

I en kolumn i lördagens Expressen (”Varning för smakdomarna”, 15/8) lyckas Sakine Madon kombinera bilden av den tärande kultursektorn med en liknande utdefinieringsretorik. Under förevändning att vilja kritisera alla möjliga former av översitteri, såväl kristdemokraters moralism som elitistiska smakdomare på kulturarenan, passar Madon på att liksom Hägglund sätta sig själv i den ”vanliga människans” högsäte gentemot de där kulturtyperna. Av någon anledning ses det, skriver hon förtrytet, ”som en oantastlig rättighet att somliga kulturarbetare får lön för sådant de flesta av oss ser som en hobby”. De flesta av oss, vi, de vanliga, ”verklighetens folk”... Och bakom beklädnaden av hyvens vanlighet: vilket enormt förakt och vilken tanklös nonchalans måste inte ligga till grund för ett sådant avfärdande av just kulturellt/konstnärligt, till skillnad från allt annat, arbete. Vem är egentligen översittaren?

50-listan, 7: Sedmikrásky

Ännu ett förbisett mästerverk: Věra Chytilovás Sedmikrásky (Tusenskönorna/Daisies) från 1966. Jag slipper skriva något om den eftersom det finns en utmärkt text av Hynek Pallas på Weird Science att hänvisa till.
Tidigare fanns hela filmen på YouTube men nu är bara småbitar kvar.



Hela 50-listan finns här, och jag har plöjt igenom delar av den här1, här2, här3, här4 & här5. Och här.

50-listan, 6: Frihetens vindar & Avlyssningen

Den ungerske regissören Miklós Jancsó är sorgligt förbisedd i Sverige. Man ser sig förgäves om efter cinemateksretrospektiv (eller har jag missat nåt i Stockholm?), tv-visningar, artikelserier och andra specialare på temat Jancsó. Ändå har han gjort viktiga, formellt djärva och skarpt maktkritiska filmer sedan sextiotalet. Såhär beskrivs hans 60- och 70-talsverk helt kort i inledningen till Kinoeyes specialnummer om Jancsó:

In his most famous works from the 1960s and 70s /.../ Jancsó used events from Hungarian history and worked them into incisive portraits of the nature of power and its abuse. In terms of his cinematic language, he created (with first Tamás Somló and then János Kende as cinematographers) a distinctive visual style with stunning use of widescreen composition and zoom lenses, long takes with elaborately choreographed camera movements and a backdrop of the open skies and seemingly infinite space of the Hungarian puszta (plain).
Recurrent motifs include water, horses, nudity, uniforms, humiliation, ritualistic sadism met with passive compliance and, later, candles and fire. Narratively, these films are composed of sparse dialogue, unravel elliptically and made no attempt to identify with their protagonists (who are frequently unnamed).

Frihetens vindar (Fényes szelek/The Confrontation) från 1968 finns, vad jag kan se, tyvärr inte på YouTube. Den är en formellt intrikat gestaltning av hur en klosterskola intas av ungkommunister, och spelet mellan de båda kollektiven gestaltas inte minst med hjälp av sång och dans - ungkommunisternas förkärlek för att använda ungerska folkvisor och -danser i syfte att dominera och ringa in sina "offer" bildar stommen i en slags rituellt koreograferade, symboliska stridsscener.
Kanske var Jancsó helt enkelt, liksom Bergman med Skammen, "fel i tiden" med sin kyliga blick på kollektiva rörelser och deras tendenser att lätt perverteras. Kanske är det därför han kommit att bli så förbisedd; någon som filmstudenten i bästa fall känner till namnet på men inte har något levande förhållande till. Jag vet inte, men det skulle kanske kunna vara en förklaring.

Det finns flera filmer av Francis Ford Coppola som skulle kunna platsa på en "50 Greatest Films"-lista: Rumble Fish, Gudfadern, Apocalypse Now. Jag valde Avlyssningen från 1974 inte minst p g a Walter Murchs fantastiska ljudarbete. Gene Hackman spelar en avlyssningsexpert som får allt svårare att leva upp till sitt motto att det är inspelningens kvalitet, inte innehållet i det som avlyssnas, som ska räknas för den gode medlemmen av hans yrkeskår. Här är de inledande tio minuterna av filmen:



Hela 50-listan finns här, och jag har plöjt igenom delar av den här1, här2, här3, här4 & här5.

Kyrkorummet och danskjävlarna

Okej, med en sådan rubrik är det bäst att köra en disclaimer direkt: nej, jag tycker egentligen inte illa om danskar överlag. Jag menar inte riktigt allvar med att tala om "danskjävlar". Det är bara det att med de stämningar som råder i Danmark sedan en tid tillbaka är det svårt att inte ibland identifiera sig litegrann med Järegårds Stig Helmer i de där scenerna i Riket där han står uppe på Rigshospitalets tak och skriker.

Efter att för några kvällar sedan ha sett ett nyhetsinslag på dansk tv där det talades om förtidspensioneringar (som ett ekonomiskt problem alltså förstås), och man faktiskt gick igenom antal förtidspensionerade 50-60-åringar i olika invandrargrupper (x procent irakier, si och så många bland ex-jugoslaver etc etc) är jag förstås inte ett dugg förvånad över stormningen av kyrkorummet. Fast okej, det hade jag förstås inte varit ändå - Kjaersgaard och hennes gelikar har ju ganska länge nu satt tonläget s a s in all matters concerning flyktingar och invandrare i Danmark.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur bisarrt det är att just kyrkan är den enda plats där människan enligt vitt utbredd uppfattning självklart ska kunna åtnjuta frihet från förföljelse; kanske den enda plats där den enskilda människan självklart anses ska i praktiken få lov att ha det där okränkbara värdet vi gärna talar så högstämt om som ett fundament i den demokratiska världen. Detta trots att de flesta av oss idag faktiskt inte tror på en gud i den gängse kristna meningen. Det finns liksom någonting i det här som säger något mindre smickrande om det där samhället vi är i.
Men att fundera över sådana saker hjälper förstås inte de berörda irakiska flyktingarna.
------------
Lästips bara sådär: Jonathan om Rami, Omar och Uppsalamoskéns vänner; Porr-Mariah om en bra film av Catherine Breillat; Nima Dervish om ett viktigt evenemang för stockholmare.

Föredömliga bloggar

Med anledning av dagens deprimerande nyhet att SD nått rekordstöd i en - visserligen möjligen, som Ulf Bjereld påpekar, missvisande opinionsundersökning, är det läge att uppmärksamma ett par bloggar som gör allvar av parollen "Ta debatten mot de främlingsfientliga". Först och främst bloggen Vi i Sverige, som sprider "information om invandring och integration i en konstruktiv och positiv anda". Vi i Sverige riktar sig inte mot något specifikt parti utan vill utgöra en motvikt till främlingsfientlig retorik rent generellt. Riktar sig specifikt mot Sverigedemokraterna gör däremot bloggen Banjo. Här granskas Sverigedemokraternas politik och ideologi inför riksdagsvalet nästa år. Det är en viktig uppgift Banjo-bloggen tagit på sig.


Uppdatering: Den senaste Skopmätningen visar tackochlov något helt annat. Enligt den har SD fortfarande en bit kvar till riksdagsspärren. Jag väljer att tro mer på denna mätning.

Uppdatering 2: ....och då tänkte jag alltså bara på resultatet för SD. Att allianspartierna skulle vara mer populära än de rödgröna oppositionspartierna, det väljer jag att inte tro på.
------------------
...och så en helt annan blogg i ett helt annat ämne, som också kräver uppmärksamhet: Heja världen, som jag trodde var nerlagd, är uppenbarligen fortfarande igång om än sporadiskt, och fortsätter förse oss med information om Burma och repressionen där.

Invandrarfientlighet i Skånskan - igen

För andra gången på kort tid publicerade Skånska Dagbladet igår en ledare med SD-argument mot flyktingar och invandring. Det är Lars J Eriksson som är i farten och som för ett minst sagt grumligt resonemang angående svensk flyktingpolitik. Vi har hört det förut: fel människor får asyl, det kostar för mycket etc etc. Eriksson kommer med det absurda påståendet att eftersom kristna irakier förföljs av muslimer så borde Sverige ta emot kristna irakiska flyktingar (och ja, det borde vi förstås) men inga flyktingar från den förföljande gruppen... som om varje enskild irakier som råkar tillhöra en grupp där det finns personer som gör sig skyldiga till förföljelse skulle bära ansvaret för detta. Och som om det inte skulle kunna vara så att även irakier som tillhör andra grupper än den kristna skulle kunna ha/ha haft oöverstigliga problem i det kaos som är tvåtusentalets Irak.
Bloggen Vi i Sverige kommenterar klokt Erikssons argumentation, och har tidigare haft orken att kritisera de grodor som hoppade runt på SkD:s ledarsida då man (med en osignerad ledare, dock vad jag förstått även den författad av Eriksson) i mitten av juli tog sig för att måla upp ett skräckscenario av ett Europa med alltför öppna gränser.

Uppdatering: Som Jonathan skriver i en kommentar nedan har också Sydsvenskan tagit upp detta. Ledare här och radiodebatt mellan Eriksson & Avellan här.

Orgasmer och komik

Den här responsen på den här texten är verkligen komisk - frågan är om komiken är avsedd eller ofrivillig (det verkar så osannolikt...)
Jag har inte läst Kinseyrapporten men sympatiserar starkt med Svelands åkallan av Hiterapporten där på slutet. Visst har vi liksom ett allmänkulturellt problem med synen på kvinnlig orgasm. Annars hade det varit uteslutet att "pulla" av någon överhuvudtaget skulle betraktas som ett fullgott ord för kvinnlig onani (se t h). Annars hade inte kvinnor i spelfilm ständigt nått klimax helt utan att klitoris verkar vara involverad, medan kvinnor i mainstreamporr - det är mitt intryck i alla fall - hellre och oftare tar emot manssprut än själva orgasmerar. Annars hade det inte tjatats så mycket om g-punkten trots att de flesta av oss helt enkelt inte har den. Osv.

Originalet

....och det är så otroligt mycket bättre än Elvis.

50-listan, 5: Kommissarien

Okej, här finns det moders/kvinnoromantik. Här finns det ett porträtt av en judisk familj som är lika idylliserat/exotiserat/gullifierat som en aftons klezmerunderhållning på en turistrestaurang i Kazimierdistriktet i Krakow (men ett porträtt som således i och för sig, som väl alla vet eller borde veta, var nog så kontroversiellt i det sena sextiotalets Sovjet, då filmen skulle ha släppts men istället lades på hyllan i tjugo år). Schnittkes musik är stundtals schmäktande, väldigt smäktande, rena publikfrieriet, något annat än den Schnittke man hör som operakompositör t ex. Fast jag vet inte riktigt om det är självklart negativt, det där sista. Och hur som helst: trots allt är detta en av de vackraste filmer som gjorts. Alexander Askoldovs Kommissarien 1967/1987.
Läs en essä om den här.
Se ett avsnitt ur den här:



Min 50-lista existerar inte bara i mitt eget huvud utan också här. Tidigare delar i den här serien: 1, 2, 3, 4.

Mindre fruktbart ställa grupper mot varandra

(Refuserat inlägg i Antichrist-debatten)

Maria Svelands och Katarina Wennstams angrepp på Lars von Triers Antichrist är på sätt och vis uppfriskande. Särskilt sett i ljuset av Peter Bryngelssons egendomliga, sentimentalt kvinnoromantiska von Trier-tolkning, där huvudantagandet tycks vara att en stereotyp på film skulle bli mindre stereotypisk om den åtföljs av inkännande musik.
Samtidigt är det en väl grovhuggen analys paret Sveland/Wennstam presenterar, såväl av filmens innehåll som av dess mottagande. De ger bilden av att Antichrist skulle ha hyllats på grund av filmens misogyni snarare än på trots av den. Djupt orättvist citerar de brottstycken ur Carl-Johan Malmbergs recension i Svenska Dagbladet (4/6) och lyckas närmast vända de resonemang recensenten för till deras motsats, samtidigt som de bekvämt undviker att ta upp negativa recensioner av filmen (som Michael Tappers i Sydsvenskan 9/6 eller Maria Domellöf-Wiks i Göteborgsposten 4/6). Själva filmskildringen blir lika endimensionell och ger inget utrymme för åskådarens subjektivitet. En alternativ tolkning – som förstås i sin tur går att ifrågasätta – bidrar Maaret Koskinen med 30/7.

Men vad som är verkligt problematiskt med Svelands och Wennstams text är att de i sin iver att peka på misogyni inom konstvärlden tar till en bara alltför vanlig argumentationslinje. Jag talar om fenomenet att ställa just den representationsproblematik eller den form av diskriminering man själv vill bekämpa mot diskriminering eller fördomsfulla bilder av andra grupper, vilka utmålas som mer priviligierade. Inte sällan är det judar och frågan om antisemitism som framställs som priviligierade storheter. I samband med diskussioner om islamofobi, t ex, hävdas ofta att antisemitism skulle anses mer oproblematiskt att ta upp (så gjorde exempelvis Andreas Malm i debatt i Malmö 1/6) – något den som i likhet med mig då och då faktiskt ägnar sig åt att diskutera antisemitism i samtiden har lite svårt att känna igen.

För Sveland/Wennstam är det alltså så att just kvinnohat, till skillnad från andra typer av fördomsfulla attityder, skulle vara accepterat inom kulturen. När det gäller antisemitism tycks de däremot till och med mena att det finns en alltför stor uppmärksamhet på detta problem. ”Filmen Borat kritiserades hårt för sina antisemitiska scener, trots att Sacha Baron Cohen själv är jude och gjorde filmen delvis för att skapa debatt kring hur judar betraktas”, skriver paret lite indignerat. Men den naivitet som de uppvisar genom att använda Baron Cohens etnicitet som ett argument mot att diskutera eventuella antisemitiska inslag i hans filmer visar ju snarare på en bristande medvetenhet just i denna fråga – jag har svårt att tro att Sveland/Wennstam på motsvarande sätt skulle använda könstillhörighet som ett argument mot att diskutera tveksamma kvinnobilder i en film av någon kvinnlig filmskapare.

Även i förhållande till andra fördomskomplex blir det snett att peka ut just kvinnohat som något allmänt tolererat eller rent av bejakat. Det är ju inte som att Antichrist, för att hålla sig till exemplet i fråga, inte alls skulle ha ifrågasatts med avseende på dess kvinnobild. Intressant kan dessutom vara att jämföra med Sam Raimis skräckfilm Drag me to hell. Raimi har förvisso inte samma kulturella status som von Trier men också hans film har fått övervägande bra kritik. Liksom i fallet Antichrist har den stereotypa framställning filmen bär på – i det här fallet av en ”dolsk zigenerska” som kastar förbannelser omkring sig – av vissa befunnits för överdriven för att egentligen tas på allvar. En bedömning man kan ha (och som jag personligen har) förståelse för – samtidigt som det kanske ändå finns något märkligt med den kompakta tystnaden om vad filmens hopkopplande av romskhet med abjekt kroppsäckel egentligen kan betyda för en publik som, åtminstone i den salong jag besökte, skrek av skräckblandad förtjusning åt varje slemklump som kom upp ur ”zigenarhäxans” hals. Vi lever trots allt i ett Europa där romer i detta nu förföljs med full kraft.

Svelands och Wennstams sätt att, i kampen för att föra upp frågan om konstnärliga kvinnobilder på dagordningen, implicit ställa grupper mot varandra måste ifrågasättas. Det måste finnas utrymme för att diskutera frågor om antisemitism, antiziganism, islamofobi, misogyni och andra fördomsstrukturer bredvid varandra, utan att föra fram någon specifik fråga på de andras bekostnad.

Ps. Även om den inte direkt har med min text att göra & kom in efter det jag skrivit den måste jag bara kommentera Mikael Pedersens "miljövänliga" tolkning av filmen... med en enda lång SUCK. Kvinnan som natur, mannen som kultur ja just det... det var väl litegrann det som var problemet, liksom?

50-listan, 4: Ceremonin

Frankrike, land of Pierre Bourdieu... här görs det filmer som kan kallas "kultursociologiska betraktelser". Agnès Jaouis I andras ögon och Se mig är förstås några - väldigt bra - exempel från detta århundrade. Ett annat, och ett som briljant kombinerar en fint utmejslad skildring av klassrelationer med en konventionellt berättad spänningsorienterad ramberättelse, är Claude Chabrols La cérémonie från 1995. Sandrine Bonnaire och Isabelle Huppert medverkar och är precis så bra som man kan förvänta sig. Allt glänser. Chabrol använder en thriller av Ruth Rendell som underlag (Stenarna skola ropa) och anpassar den till franska förhållanden. En modern överklassfamilj med ett överflöde av såväl materiella som kulturella tillgångar anställer en hushållerska vars tillvaro styrs av hennes behov att dölja sin analfabetism. När hushållerskan blir vän med byns dominant aggressiva och ressentimentstyrda postkassörska så slutar förstås allt i katastrof. Men analfabetismen är bara något som ytterligare tydliggör ojämlikheten i Sophies (hushållerskans) förhållande till sina arbetsgivare. Man måste inte vara analfabet för att drivas till vansinne av att stå som en möbel i bakgrunden medan herrskapet diskuterar Mozart.



Obs! Detta är en serie! Tidigare delar: 1, 2 & 3.

50-listan, 3: En blondins kärleksaffärer

Av Milos Forman, Tjeckoslovakien 1965. En film som håller längre än Amadeus. Tjeckisk nya vågen på temat sexuella erövringar och det ojämlika spelet mellan könen. Blondinens kärleksaffärer slutar alltid med henne som förlorare, och den ultimata förnedringen sker när hon förförs och blir övergiven av en pianist från storstan som hon sedan helt sonika belutar sig för att söka upp i hans föräldrahem. Allt skildrat med en rätt osentimental distans men med en solidarisk hållning gentemot huvudpersonen.



(Denna postning ingår i en serie. Tidigare delar i serien: 1 & 2)

50-listan, 2: The Big Lebowski & Bleak Moments

Jag fortsätter med att gå igenom min "50 Greatest Films"-lista från The One-Line Review.
Det kanske kan tyckas lite ytligt att ta med bröderna Coens The Big Lebowski - men det är ju helt enkelt omöjligt att låta bli att älska den. Man kan se den här filmen hur många gånger som helst och det gäller för varenda scen. Oavsett var man kommer in i filmen går det inte att sluta titta.



En helt annan typ av film är Mike Leighs långfilmsdebut Bleak Moments från 1971. Den är en studie i ensamhet, undertryckta känslor och, framför allt, oförmåga att kommunicera. Tyvärr finns filmen inte representerad på YouTube men man kan läsa om den t ex här eller här. Det är nästan outhärdligt att se den självutplånande sekreteraren Sylvia försöka interagera med sin omgivning och inleda en relation med den genomneurotiske översittaren Peter. Det görs inga försök att underlätta för åskådaren som tvingas igenom alla tystnader, klumpiga rörelser och misslyckanden utan några befriande skrattögonblick. "Truly this is a landmark work in the cinema of embarrassment", skriver Channel4-kritikern Matthew De Abaitua och påminner om den senaste utvecklingen i form av Ricky Gervaise. Skillnaden är alltså att bara den allra mest känslomässigt avtrubbade publiken kan se Bleak Moments och ha roligt. "You're entering a world of pain", som Walter Sobchack sade i The Big Lebowski.

Nya tider

Jag har äran att sedan igår betecknas som "en sionistisk aktivist med en lång meritlista av trogen tjänstgöring åt apartheidregimen i Israel" på den högerextremistiske islamisten Mohamed Omars blogg. Det känns förstås skönt att få en sådan bekräftelse på att min artikel om antisemitism på internet (se senaste Expo) träffat rätt.
Det krävs ett helt annat tålamod än det jag har för att gå igenom och bemöta alla vansinnigheter Omar (i en postning som direkt följer på en inkännande intervju med "Israelkritikern" Ahmed Rami) vräker ur sig angående Expo, mig och "den judiska rasismen". Det enda jag känner att jag måste kommentera är just det där sistnämnda; hur Omar framför allt väljer att uttrycka sitt judehat i en antirasistisk språkdräkt och hur han kritiserar den (faktiskt antirasistiska och) demokratiska tidskriften Expo utifrån en på ytan gemensam terminologi. Den engelske överrabbinen Jonathan Sacks beskriver det här fenomenet på följande sätt i en intervju i The Times:

“In the post-Holocaust world the single greatest source of authority is human rights — therefore the new anti-Semitism is constructed in the language of human rights /---/ ...the old myths are recycled they are alive and well but they are done in a new kind of vocabulary.”

Världen ser inte riktigt likadan ut idag som den gjorde 1933. Rasismen, den extrema högern och högerpopulismen använder inte nödvändigtvis samma uttryckssätt, klär sig inte nödvändigtvis i ett symbolspråk dominerat av sådant som blod, järn, eld och monotona trumslag. Nationaldemokraterna, i vars tidning Omar nyligen lät sig intervjuas, har visserligen kvar den bruna färgen men låter sig i övrigt representeras av en gullig ring vita blomblad. Sverigedemokraterna följer i samma anda Blåsippans väg och låter nästan som vilka svensktoppsmjukisar som helst. Båda organisationer har namn som innehåller ordet "demokraterna". Omar - själv en försvarare av den brutala diktaturen i Iran - åberopar i sin kritik mot mig en av det demokratiska samhällets grundpelare, nämligen yttrandefriheten (som han menar att jag i grund och botten skulle vara emot). Det gäller att orka skrapa lite på ytan för att känna igen dagens bärare av antisemitiska, antidemokratiska, rasistiska och extremistiska värderingar. Man kan och bör inte förbjuda dem att yttra sig men man behöver inte, som Svt, ogrundat bjuda in dem till riksmedias morgonsoffor som om de hade något värdefullt att tillföra.

Efterlyses: feministiska runkrullar

Och då låtsas jag alltså som att ordet "runka" inte förde tankarna till manlig onani specifikt. (Att det inte ens finns ett särskilt vardagsuttryck för kvinnlig onani är förstås annars egentligen en del av hela jävla problemet. Bloggerskan Malin använder ordet "tokonna" för vad hon vill göra när hon tittar på porr, och det kan man förstås använda men vadå, "onna" är ju inget eget ord utan bara en förenkling av "onanera".)
Nu uttalar jag mig egentligen om något jag inte är en större kännare av, ja ingen kännare alls faktiskt (och det är inte som jag hycklar) - jag tar risken att göra bort mig. Mängden porr jag har tittat på i mitt liv är ganska liten, men jag kan ju lugnt säga att utifrån det jag har sett har fokus väldigt mycket varit på manlig njutning. Och då talar jag inte om stönanden och kåthet utan om rena orgasmer. Den senaste porrfilm jag såg involverade tre kvinnor och en man - klimax var när kvinnorna likt tre gapande, krävande fågelungar tog emot varsin andel av mannens sats i munnen; ingen kvinna fick orgasm. Visst vet jag att det anses svårare att visa kvinnors orgasm - den är inte lika påtaglig som mannens - men inte ens fejkvrål a la Meg Ryan i När Harry mötte Sally hade man alltså bemödat sig om. "Jag provar med lesbisk porr istället" tänkte jag, väl medveten om att sådan också tenderar att rikta sig till män men med tanke på att det i alla fall inom denna genre bara skulle finnas kvinnor i bild. Och surfade in på en nätsida där jag blev direkt avtänd genom texten som tog för givet att jag var en manlig läsare (typ "Där sitter du med kuken i handen din kåtbock höhö").
Så okej, jag vet att det finns queer porr och en del feministiskt inriktad porr men det är inte precis så att den kastar sig över en. Man måste leta efter den, vara särskilt motiverad, känna till ingångarna. När jag läser om Mia Engbergs feministiska porrprojekt i DN, och förstår att det inte egentligen handlar om porr i reguljär mening, blir jag besviken. Ungefär som Malin, när hon skriver:

Mia Engberg säger ”- Att jämföra “Dirty diaries” med vanlig porr är ungefär som att likställa en konstinstallation med en dokusåpa. Vi har velat göra konstnärligt intressant film som också kan vara sexuellt upphetsande.”

“Dirty Diaries” har fått 350 000 kronor från Svenska filminstitutet. Hade velat se en man få det stödet för ett porrfilmsprojekt! Men, Mia Engbergs film saknar ju tydligen inte “konstnärlig höjd” bara för att den handlar om sex och sexualitet. Och det är ju jävligt tur, för vem fan vill att Svenska filminstituetet ska betala 350 000 spänn för en simpel “runkrulle”?

Jag. För ska jag kolla på porr ska jag fan tokonna. Inte analysera min sexualitet och gå på konstutställning samtidigt.

"Om man köper den här dvd:n och tror att man ska få en vanlig runkrulle så blir man nog besviken", säger nämligen också Engberg i DN. Nu vill jag väl egentligen inte tala om för henne vilken typ av film hon borde göra - hon ska göra det hon själv har lust med, naturligtvis. Men jag tror att det för den sexuella jämställdhetens skull finns ett större behov av runkrullar med annat fokus än spruta-i-ansiktet än vad det finns av gränsöverskridande konstprojekt. Där har vi under lång tid nu sett kvinnor undersöka sina kroppar och sin sexualitet, och provocera omvärldens förhållande till desamma, så till den grad att det blivit trivialt. Den konstnärliga är en trygg arena som knappast längre utmanar på det här området.
Den lilla filmen nedan, som visar en rekonstruktion av en legendarisk performance av Valie Export - ursprungligen utförd i en porrbiograf men nu återupprepad inom en konsthalls trygga, avväpnande ramar - illustrerar, tycker jag, min poäng. Tyvärr talar speakerrösten tyska så alla kan inte förstå, men jag kan ju berätta att det är just skillnaden i verkan beroende på plats och tidpunkt som tas upp.

50-listan, 1: L'Avventura

Medan jag varit borta har Iain Stott på The One-Line Review samlat ihop, lagt ut och bearbetat resultatet av alla "50 Greatest Films"-listor han fått in av 187 cineastnördar - såväl professionella filmvetare och filmarbetare som fria diggare - från 34 olika länder. Jag är en av deltagarna, och min lista kan ses här. Titlarna följer i bokstavs-, inte rangordning, och jag kan berömma mig av att ha en hyfsat självständig smak med ett dussintal filmer jag varit ensam om att inkludera men bara fyra som kom med på den ultimata 50-listan, d v s Iains sammanställning av de femtio filmer som fått flest "röster" sammanlagt.
Den ultimata listan är rätt förutsägbar, med Citizen Kane i toppen och Antonionis L'Avventura i botten. Iain kommenterar själv:

They say that doing something over and over again in the same manner yet expecting differing results is a sign of insanity. Now whilst I haven’t undertaken a poll of this type before, I have seen enough to know that the results seldom differ. Yet, I still set out hoping to achieve something that I really should have known not to expect – surprises. But if I’m honest with myself, I never really expected anything other than what we have ended up with. After all, if you ask people to list the 50 greatest films, you can’t really be disappointed when that’s exactly what they do. Well, consensusly speaking anyway – because the individual lists themselves are teeming with diversity. And after all, isn’t the real pleasure of these polls derived from perusing the individual lists, rather than from the results.

The only real surprise, and it’s not much of one really, is that Do the Right Thing has made the top 50.

Inte förvånande men ändå värt att notera, apropå ett tidigare inlägg här, är också att inte mindre än 31 av de 50 ultimata titlarna kommer från USA.

Ett givet projekt för bloggen, fast ett som jag inte vet om jag kommer att ha uthållighet att fullfölja, är förstås att gå igenom min egen lista med åtföljande YouTube-klipp i den mån såna finns. Jag börjar från början så får vi se hur långt jag kommer. Min lista inleds med L'Avventura, som alltså faktiskt kvalade in på ultimat-listan (om än på sista plats). Filmen har också en svensk titel: Äventyret. Den är en modernistisk klassiker från 1960, och hur osannolikt det än kan te sig idag var den tämligen populär när den kom: många såg den, den var en s. k. "snackis" (hatar det ordet). Det revolutionerande med Äventyret var/är att filmens ursprungliga huvudperson, Anna, helt enkelt försvinner och ersätts av väninnan Claudia, som inte bara blir filmens nya centrum utan också övertar rollen som partner till Annas älskare Sandro. Alla är utbytbara. Allt är futtigt och intigt.

Fanvideos till Boards of Canada

Utav, i tur och ordning, nonameno5, Neil Krug och derekzoolander.







...och nu stänger bloggen igen några veckor. Trevlig semester/sommar!

En liten uppvisning i intellektuellt ohederlig argumentation

Det är vad Zaida Catalán åstadkommer i den här debatten mot Magnus Betnér på temat sexköpslagen:



Hon använder alla de gamla vanliga utnötta och undermåliga retoriska tricks som brukar dyka upp i varje debatt på det här temat. Man är antingen "för" prostitution och tycker det är "bra", eller så ser man problemen och då är man "mot", och en av de allra mest relevanta frågorna är förstås huruvida man skulle vilja att ens egen dotter säljer sex. Nu trotsade Betnér förväntningarna på sitt sätt och undvek att hamna i den klibbiga gropen. Men det är beklämmande att en politiker med särskilt intresse för sexköpsfrågan lägger sig på en så låg nivå.
Catalán verkar helt enkelt sakna intresse för verkligheten. Hon låtsas som att vi inte vet att det finns en försvarlig andel män bland de som säljer sex. Och hon använder sig av den utvärdering av den tyska (legaliserande) lagstiftningen som gjordes för några år sedan på ett fullständigt ohederligt sätt. "Den visar att kvinnorna inte alls har fått det bättre!" triumferar hon. Man kan ju undra om hon överhuvudtaget läst den tyska utvärderingen (och har hon läst den har hon hursomhelst bara läst mellan raderna, men då endast plockat upp de signaler hon själv velat varsebli). För den som är intresserad av att verkligen läsa den finns en sammanfattning på engelska i pdf-format HÄR. För tyskläsande finns HÄR en annan pdf-fil som ger exempel på hur diskussionen efter utvärderingen fortfarit i Tyskland. Det finns olika åsikter i Tyskland om hur man ska kunna gå vidare för att åstadkomma faktiska förbättringar för sexsäljare (något som, tro det eller ej, hela tiden varit en målsättning), men dominerande slutsatser som dras är att den formella situationen för sexsäljare visserligen förbättrats men att den behöver kompletteras med fler konkreta insatser, och att det finns ett problem i att vissa förbundsländer inte följer den nya lagstiftningens intentioner. Att legaliseringen i sig skulle utgöra ett misslyckande är inte den allmänna meningen och inget man kan utläsa ur utvärderingen från 2007 såvida man inte hyser en stark vilja att så ska vara fallet. Däremot kan man utläsa att den nya lagstiftningen i sig inte varit tillräcklig för att på kort tid åstadkomma en bättre och tryggare arbetsmiljö för sexsäljare - vilket är något helt annat.
Att det sedan alltid bara är Tyskland och Holland som förs fram som alternativ till den svenska förbudslinjen är en annan tråkig aspekt på debatten i Sverige. Men det får bli en annan diskussion.

Men hur var det då, egentligen?

I Jersilds värld ligger, såvitt jag nu förstår, ansvaret för hur ett yttrande kan komma att uppfattas hos mottagaren. I min värld ligger ansvaret för hur ett yttrande kan komma att uppfattas hos den som yttrar sig.

Så skriver Göran Rosenberg i sitt svar till P C Jersilds svar på Rosenberg-Larsmo-kritiken mot Humanisternas kampanj. Ett svar som också sätter punkt för debatten i DN.
Båda de synsätt Rosenberg presenterar på var ansvaret för en tolkning ska förläggas är förstås alldeles för grovhuggna. Särskilt som det i fallet ifråga inte handlar om vardagliga yttringar utan om visuella uttryck som faktiskt kräver visst tolkningsarbete från betraktarens sida. Ja, mottagaren har ett visst ansvar för sina tolkningsmönster, den som tvivlar på det får också hävda att skulden för de ideologiska kapningar t ex Nationaldemokraterna gör av olika filmer, konstverk och annat i deras lilla tidning Nationell idag ligger helt på avsändarsidorna. En i sin förlängning omöjlig ståndpunkt.
Rosenberg m fl har pekat på ett sätt att tolka Humanistkampanjen som möjligen skulle kunna vara utbrett. Men inte visat på att så faktiskt varit fallet. Vi vet lika lite idag om hur kampanjen faktiskt mottagits av den breda allmänheten som vi visste när debatten om den startade.

Hon har hår

Jag älskar omslagsbilden till Patti Smiths album Easter. Idag har bilden på den linneklädda och uppenbart behålösa Smith en helt annan laddning än vad den hade då skivan kom 1978 - och det som skapar laddningen är förstås inte så mycket behålösheten som det faktum att hon flashar sin håriga armhåla mot betraktarens öga som vore det en medveten provokation.
Hur många kvinnor vågar sig på att låta exponera sin kroppsbehåring på detta sätt idag? Hur många vågar ha synlig kroppsbehåring överhuvudtaget - utanför den pornografiska subscen som riktar sig till män med särskilt intresse för hår? Hur många, utom de som är villiga eller redan vana vid att betraktas som kommunistfeministsuggehäxor, vågar förresten vara behålösa? Jag vet att det inte är alla kvinnors innersta önskan att låta bli allt vad hårborttagningsmetoder och behåar heter. Men jag tror mig också veta att inte så få kvinnor styrs mer av panik inför möjligheten att de skulle kunna framstå som äckliga och omöjliga än av faktiska personliga preferenser.
Smith fortsätter för övrigt att vara hårig på ett olämpligt sätt än i denna dag. I dokumentären Dream of Life syns det tydligt att hon förvärvat ett av klimakteriehaggornas mest hatade attribut: den lilla mustaschen. Och att hon inte verkar vara intressad av att till varje pris försöka dölja den.
Hon har säkert alltid struntat i det där med bikinilinje också.