Sent omsider blev det äntligen av att jag gick och såg Lars von Triers Antichrist. Jag hade alltså haft lång tid på mig att bli rejält uppjagad inför den. Större delen av filmen satt jag, helt oförmögen att koncentrera mig, och bävade för det som jag visste skulle komma: scenen med den rostiga saxen.
Den kom alltså först framemot slutet av filmen. Kvinnorna på bänken bakom reagerade starkt, med upprörda utrop och kraftiga rörelser. Och för min del var det klippt (hahahahaha bad pun intended). Blodet som sprutade ut ur resterna av Charlotte Gainsbourgs klitoris fastnade på näthinnan och filmupplevelsen kom helt att överskuggas av min kastrationsångest.
Filmen ger den kvinnliga publiken en "unik mulighed for at smage på begrebet kastrationsangst, der ellers har været forbeholdt mænd", skrev danske kritikern Jacob Wendt Jensen. Jag vet inte riktigt vad han menar - att kvinnor inte skulle kunna ha känt kastrationsångest före detta stora ögonblick eller att detta helt enkelt är första gången man spelat på möjligheten till kvinnlig kastrationsångest i en fiktionsfilm. Menar han det förstnämnda har han naturligtvis helt enkelt fel. Själv känner jag vad som avgjort är just denna typ av ångest varje gång jag hör talas om rituell könsstympning av flickor. Men det sistnämnda kan mycket väl vara fallet (har någon andra exempel på filmer som tydligt frammanar kvinnlig kastrationsångest så använd gärna kommentarsfältet).
Om Lars von Trier är först i det avseendet kan man ju nästan säga att det finns en slags feministisk potential i filmen, hur misogyn den nu än är i övrigt. För visst är den det. Misogyn alltså. Jag var trots allt inte så borta att jag inte registrerade detta. Och misstänkte att den där tillägnan till Tarkovskij på slutet inte bara hade med bildspråket att göra utan också med kvinnosynen. Till von Triers fördel talar att han åtminstone uppenbarligen, på ett helt annat sätt än Tarkovskij, hyser en medvetenhet om det problem som den icke-fullständigt-goda och icke-fullständigt-moderliga kvinnan utgör för en madonnadyrkande patriark.
onsdag, juni 17, 2009
Kastrationsångest
Upplagd av
Charlotte W
kl.
23:33
0
kommentarer
måndag, juni 15, 2009
Varför är Humanisterna så provocerande?
Ateismen provocerar, skrev Lena Andersson i DN för några dagar sedan, och det är "främst intellektuella i kulturskiktet" som den retar upp:
”Så du är troende”, är en vanlig spydighet till ateisten som uppvisar minsta lidelse i sitt motstånd mot knasigheterna som större delen av jordens befolkning inrättar sina liv efter.
Ordet tro är intressant i sammanhanget, för vad personen avser är motsatsen: ”Så du tror att du vet.” Och meningen med hela denna retoriska övning är att tala om för gudsförnekaren att hon är religiös.
/---/
Agnosticismen anses bland de ljumma icketroende ha högre filosofisk halt och tyda på ett öppnare sinne. Det diffusa, lösa, otydliga, svala, svårtolkade och otolkade hålls högt i kulturlivet, medan tydlighet och hetta har lägre status då även okunniga personer i folkdjupet gärna fastslår både det ena och det andra med eftertryck.
Genom att tala om religiösa sedvänjor och uppfattningar som "knasigheter" visar förstås Andersson direkt att hon själv inte håller sig för god för att ge ifrån sig spydigheter, och det är inte ägnat att öka toleransen för den organiserade ateism som föreningen Humanisterna - där Andersson är aktiv - företräder.
Men det är inte bara respekt och tolerans som Andersson vill ha, utan ett klart och tydligt ställningstagande från de intellektuellas håll - ett ställningstagande för ateismen; det i Anderssons ögon enda verkligt hållbara ställningstagandet. Hon har ett ärende. Hon vill påverka. Liksom Humanisternas blågula reklamkampanj, vilken Andersson stolt hänför sig till. Tre bilder med religiösa symboler - en Davidsstjärna, en halvmåne och ett kors - plus texten "Gud finns nog inte". Och en hemsida med ett test som är hyfsat "riggat" för att få en stor majoritet av besökarna att framstå som solklara Humanister.
Uppenbarligen verkar detta i sig provocerande på vissa. Som på beställning kom också Göran Rosenbergs respons på kampanjen i dagens DN. Rosenberg förstår inte varför det inte blivit ett ramaskri omkring den, han tolkar den som "missionerande" och ett uttryck för intolerans mot troende (en syn på troende människor som ett problem som måste bekämpas).
Det är ett märkligt cirkelresonemang. Rosenberg ifrågasätter ju själv att förbundet Humanisterna lägger ut så mycket pengar på sin opinionsbildande verksamhet - och verkar därmed se ett, som Andersson uttrycker det, lidelsefullt och tydligt ställningstagande för ateism som ett problem. Men den huvudsakliga svagheten i Rosenbergs argumentation är att han utgår ifrån att vi lever i ett samhälle där "vi inte är vana vid" direkt religiös påverkan. "Missionera för sin tro får man göra i Kina och Afrika, om ens där numera", skriver han. Jag undrar om han brukar röra sig ute på stan överhuvudtaget? Det kan inte bara vara i Malmö som man ständigt ansätts av olika religiösa samfund med rikliga mängder propagandamaterial. Under flera månader har Scientologi-kyrkan kört en rejäl offensiv på Triangeln och Gågatan här i stan, satt upp tält och små bord där de erbjuder "gratis stresstest" som är riggade på ett, det är jag bergfast övertygad om, betydligt mer försåtligt och för den enskilda mer potentiellt skadligt sätt än Humanisternas kampanj. Men detta är vi så vana vid att ingen förfasar sig över saken i media. Även Svenska kyrkan, denna på ytan milda församling, prånglar ut sitt material till massorna. Jag är inte medlem men får ständigt hem deras tidning Amos i brevlådan. Tonläget är förvisso lågmält och man verkar idag mer inriktad på att vara en inrättning som allmänt intresserar sig för "det mänskliga" än på att ständigt övertyga sig själv och andra om guds existens - men just detta att en trots allt religiös institution gör anspråk på att vara den plats där man å allas vägnar ägnar sig åt tillvarons djupa och svåra frågor kan förstås vara nog så irriterande för den som säger nej till gudstro, men fortfarande är människa med allt vad det innebär.
En poäng har dock Rosenberg när han pekar på ojämnheten mellan Humanistkampanjens tre visuella symboler. Medan Davidsstjärnan och halvmånen är lätt igenkännbara symboler för judendom respektive islam så är det gula korset på blå botten också liktydigt med svenska flaggan. Rosenberg skriver:
Vad kampanjen mer eller mindre öppet säger, och framför allt signalerar med sitt val av symboler, är att problemet med människor som fortfarande verkar tro att Gud nog finns (för det är ju detta som verkar vara Humanisternas problem) i hög grad är ett problem med människor av muslimsk eller judisk tro. Jag anar att detta kanske inte är vad kampanjmakarna har avsett men det är så jag tror att kampanjen riskerar att uppfattas, inte minst av människor som anser att människor av muslimsk eller judisk tro är ett problem i sig.
Risken att antijudiska och islamofobiska förhandsinställningar förstärks genom valet av symboler finns nog - vi är inte alltid så sofististikerade i vårt sätt att deschiffrera visuella budskap som olika kampanjmakare vill ha oss till. Men det finns naturligtvis också alternativa reaktionsmönster. En bekant till mig som bara såg bilderna och missade texten trodde t ex att det hela var en behjärtansvärd kampanj för större tolerans gentemot icke-kristna religioner. Vad den dominerande reaktionen kan tänkas vara vet vi helt enkelt inte riktigt.
En annan sak man kan rikta kritik mot Humanisterna för är att de verkar blanda ihop kamp för ökad sekularisering med kamp för ateism. Det ena är inte nödvändigtvis liktydigt med det andra. Men att propaganda för ateism måste vara en lika legitim del av ett pluralistiskt samhälle som vilken form av opinionsbildning som helst (som håller sig inom ramarna för demokratins spelregler), detta borde i sig vara självklart. Så varför blir den så ifrågasatt? Andersson har en poäng i att det kulturella etablissemanget tenderar att föredra mångtydighet och öppenhet framför klara och entydiga ("vulgära") ställningstaganden. Kanske upplevs det också som förvirrande att en sammanslutning med namnet "Humanisterna" kan driva en så tydlig och specifik agenda - ordet "humanism" äger ju en behagligt mysig aura av allmän konvivialitet och tolerans. Oavsett skälen borde det väl ändå vara dags börja se Humanisterna som en intresseförening som alla andra, med en agenda de har sin fulla rätt att driva utan att ständigt bli i grunden ifrågasatta. Den irritation de väcker på sina håll framstår för mig som både oproportionerlig och egendomligt ogin.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
23:59
19
kommentarer
Etiketter: kultur
söndag, juni 14, 2009
Valet i Iran
Nimas blogg uppdateras ständigt med nya bilder och rapporter från inside Iran, samt tips på vad man i Sverige kan göra för att protestera mot repressionen.
På annan plats i bloggosfären spekuleras det stilenligt och med förment "antirasistiska" förtecken istället om hur mediabilden av valfusk och gatuterror i Iran i själva verket skulle vara en propagandaprodukt av "sionister", Israel och USA.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
15:10
13
kommentarer
Etiketter: antisemitism, politik
fredag, juni 12, 2009
Lennart Persson
Passerade just Musik & Konst, som jag gör nästan varje dag, och såg att butiken håller stängt p g a begravning. Lennart Perssons begravning. Det finns knappast något halvgammalt popsnöre i Malmötrakten som inte har någon form av relation till Lennart Persson. Och det gäller förstås också för mig.
För mig var han aldrig så mycket rockskribenten Lennart Persson, han var helt enkelt en av de stränga farbröderna inne på Musik & Konst. De som man retade sig lite på men ändå hade respekt för. Den något mildare av dem i och för sig. Men ändå. Det har aldrig gått för sig att komma in där och fråga efter precis vad för musik som helst. "Sån där hitlistemusik tycker jag inte är särskilt intressant", lär Lennart ha sagt till en kund som frågade efter New Order nån gång under 80-talet. Själv gjorde jag en gång misstaget att fråga efter ett tyskt synthband, och fick bara en kall blick och en huvudskakning till svar.
Om man däremot visade intresse för något lagom svårtillgängligt men rockhistoriskt mytomspunnet som exempelvis Sopwith Camel eller Soft Machine, då kunde det hända att man blev inviterad in bakom disken, till och med hälsad på på gatan av Lennart och Peter. Och så är det nog fortfarande. Fast nu är det bara Peter kvar.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
16:09
0
kommentarer
Etiketter: musik, självbiografi
måndag, juni 08, 2009
I otakt med Europa
Det är lite lustigt. Länge har ju Sverige haft en minst sagt skeptisk attityd till EU, vänt sig inåt och missnöjesröstat av hjärtats lust i EP-valen - i den mån man röstat alls.
Nu framstår Sverige plötsligt som något helt annat. Fortfarande går man i otakt med resten av Europa men på ett helt annat sätt. Sverige ökade sitt valdeltagande igår medan valdeltagandet i Europa generellt sjunker. I Sverige röstade man i första hand på de liberala och europavänliga alternativen - och i den mån man missnöjesröstade så var det främst i den personliga integritetens och frihetens namn. Plötsligt framstår Sverige nästan som något av en internationalistisk och tolerant, till och med lite avantgardistisk utpost i ett alltmer konservativt, xenofobiskt och nationalistiskt präglat Europa.
Med undantag för jävla Malmö då förstås alltså.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
19:49
0
kommentarer
Etiketter: politik
söndag, juni 07, 2009
Jävla Malmö
Jag gillar ju min hemstad för det mesta. Men att SD just här fick 5,7 procent av rösterna till EU-valet, det får mig faktiskt att skämmas lite.
Dessutom ligger Danmark bara en bro bort - och där gick Dansk Folkeparti kraftigt framåt, som ett led i den allmänna förstärkningen av Europas högerpopulistiska krafter.
Man ska förvisso vara väldigt glad att PP knep outsiderplatsen i det svenska valet, istället för SD (och personligen är jag förstås glad över att mp, som jag röstade på, gick fram), men det samlade heleuropeiska resultatet ter sig mest som en jävla katastrof. Och Malmös valresultat som en liten spegelskärva av detta.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
23:31
14
kommentarer
Etiketter: politik
tisdag, juni 02, 2009
När det politiska blir personligt
Sydsvenskans kultursida anordnade igår afton en diskussionskväll om islamofobi här i Malmö - man kan se utdrag ur den här.
Diskussionen präglades till stor del av frustration och, som Pernilla Ouis också konstaterade, låsta positioner. "Det beror på dig", sade Per Svensson till kvällens huvudperson Andreas Malm. Och jag förstår vad Svensson menar. Malms auktoritära sätt, snarhet till generaliseringar, svartvita tänkande och fullständiga oförmåga till självreflektion låste debatten redan från början - vilket är synd eftersom han har en del viktiga poänger.
Den anklagelse Ouis och Svensson riktade mot Malm var framför allt att han uppvisar ett kolonialt och sexistiskt förhållningssätt gentemot islamkritiska kvinnor - en anklagelse som inte togs på allvar överhuvudtaget av den ilskne antirasisten. Nog är det egendomligt att en person som är så snar att tala om strukturellt förtryck blir så indignerad och tar det så personligt när det antyds att även han skulle kunna vara präglad av hävdvunna förtryckande tanke- och beteendemönster. Malm är inte ensam om att reagera så, jag har sett det många gånger. Men man borde kunna kräva mer. Att han skulle kunna stanna upp och tänka efter en halv sekund istället för att bara hånskratta och underkänna kritiken genom att hänvisa till sin egen allmänna förträfflighet och långa meritlista som de förtrycktas förkämpe. "Skulle JAG förakta kvinnor!" utbrister Malm indignerat. Som om det var det saken gällde. Att ena sekunden tala om vikten av genomgripande diskursanalys ifråga om islamofobi, men andra sekunden göra frågan om sexistiska förhållningssätt till något som enbart handlar om individuell karaktär, det är ett inkonsekvent och omoget förhållningssätt.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
22:53
4
kommentarer
Etiketter: feminism, islamofobi
söndag, maj 31, 2009
Fallet Kurras
Upptäckten att Karl-Heinz Kurras, den polis som sköt ihjäl studenten Benno Ohnesorg - skottet som var upptakten till radikaliseringen av den västtyska studentrörelsen och bildandet av terrororganisationer som RAF - i själva verket var en Stasi-agent är fullständigt omvälvande och måste leda till en om inte total så i alla fall rejäl revidering av historien. Skyldig var ju inte bara den, som det hette, fascistiska västtyska staten utan i själva verket också landet bakom den, som det hette, antifascistiska skyddsvallen. Och de som lät sig förledas till att ta ställning för en våldsam motrörelse handlade i själva verket bara så som de grå männen bakom skyddsvallen, Kurras uppdragsgivare, önskade.
Men inte bara 68-rörelsen utan också delar av det borgerliga västtyska etablissemanget, närmare bestämt de som försvarade dödsskjutningen, har levt i en illusion. De har närt en kommunist, inte en rättrådig västorienterad poliskonstapel vid sin barm. Om detta och andra infallsvinklar på fallet Kurras skriver Bernd Ulrich i Die Zeit - tysktalande rekommenderas läsa. Även en intervju med historikern Hubertus Knabe, där bl a det faktum att tyska riksdagen vägrar låta närmare undersöka Stasis inverkan på BRD:s politiska liv tas upp, kan rekommenderas.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
18:45
0
kommentarer
lördag, maj 30, 2009
Coverbandet Sisters of Mercy
"Dessa kvinnor som vädjar", skriver Nina Björk angående Caroline af Ugglas schlagerhit och, framför allt, Dolly Partons Jolene. Men kommer fram till att det är okej att gilla texten till en låt som Jolene, trots det krypande obehaget inför desperationen och den passiva acceptansen av den vackraste kvinnans övertag i kampen om en till synes viljelös man - eftersom dess nakna vädjande "drar undan mattan på kategorier som 'svaghet' och 'styrka'" och representerar kärleken i dess renaste form, helt i "avsaknad av strategier".
Som tur är finns det ju också män som har sjungit Jolene. Jack White i White Stripes men i synnerhet Andrew Eldritch i Sisters of Mercy. Eldritch gör det verkligen briljant, gjorde det långt innan "queer" blev ett modebegrepp men lyckas verkligen vara queer på ett förtrollande sätt tack vare den totalt traditionellt manligt heterosexuella framtoning han och de andra gothpojkarna i grunden hade, namnet till trots. (Jag skriver "hade" - jag vet att bandet fortfarande existerar men det är ju bara som skuggor av sina forna jag.)
Det blir en väldigt fin kollision. Jag menar hör själva:
Överhuvudtaget undrar jag om inte Sisters of Mercy egentligen var bäst som coverband. När jag själv numer nån gång får lust att höra dem är det i alla fall bara Jolene och den här underbara versionen av Knockin' on Heaven's Door jag är intresserad av:
(They don't make posörer like that anymore, förresten.)
Upplagd av
Charlotte W
kl.
13:58
0
kommentarer
fredag, maj 29, 2009
SvT Opinion
1. Jag är med och tycker saker i veckans panel, tillsammans med Sanna Rayman och Henrik von Sydow. (Det är alltså snöflingor och inte väldigt stora mjäll som ligger i mitt hår & på min jackkrage på bilden.)
2. Gudrun Schyman slog till med en opinionsartikel om sexköpslagen för några dagar sedan. Den innehåller inget överraskande egentligen, Gudrun tycker att lagen bör stärkas och exporteras, men jag kan inte låta bli att kommentera dessa stycken:
För mig är det självklart att vi inte ska ha en lag som reglerar människors sexualitet. Möjligen är det så att debatten blir förvirrad just därför att flera debattörer tycks tro att prostitution handlar om sexualitet och sexuell lust, inom ramen för fria val.
På Prostitutions- och Spiralenheten i Stockholm, som jag besökte för ett par veckor sedan, berättar klienter, som både sålt och köpt sexuella tjänster, att försäljningen/köpen aldrig handlar om sexuell lust. Istället kan transaktionen för båda parter handla om att reducera ångest. Det kan också handla om att tjäna snabba pengar för att kunna betala tillbaka en skuld.
Vid djupare och längre samtal framkommer en förståelse av prostitutionen som ett självskadebeteende. En upplevelse av värdelöshet kan manifesteras i ett ytligt rolltagande baserat på makt. Mannen demonstrerar makt genom att köpa. Kvinnan gör samma sak genom att ha kontroll över vad som får göras och vad som inte får röras. Betalningen kan paradoxalt nog ge bägge en känsla av överläge. Makt och maktlöshet vävs samman i ett möte inom ramen för genuskontraktets starka och oskrivna lagar.
Sexköpslagen är alltså inte en moralisk lag som talar om att en viss sorts sex är fel. Det lagen säger är att det är förbjudet att köpa en annan människas kropp och utnyttja den för ändamål och tjänster som till synes har med sexuell lust att göra. Lagen reglerar alltså inte vår sexualitet utan det som händer när det inte längre handlar om sexualitet, utan om kapital och ångestreducering.
Alltså, vad det är det med just den här frågan som gör att folk blir så döva för vad de själva egentligen säger? Här påstås alltså skälen för att förespråka lagen inte alls ha med sexualmoral att göra - samtidigt som det tydligt sägs att vissa skäl för att ha sex är fel. Att personer som arbetar med sex kan ha sex i första hand för att de behöver pengar är knappast något överraskande. Så är det väl med de flesta arbeten? En person som serverar mat till andra människor på en restaurang lär göra detta mindre av lust till att servera mat än på grund av nödvändigheten att tjäna pengar. Varför är det så förkastligt att utföra just sexuella handlingar som ett arbete snarare än ett genuint uttryck för lust? Jag undrar också om Gudrun och hennes partners verkligen alltid haft sex av rätt skäl - förekommer det aldrig utanför prostitutionen att folk kan ha sex för att reducera sin ångest eller av något annat "icke-sexuellt" skäl (motsvara förväntningar, visa ömhet, whathaveyou)? Det förekommer ju också t ex att folk äter utan att egentligen vara hungriga, visar artighet mot människor de egentligen skulle vilja slå till hårt, klär sig i kläder som de valt p g a konventioner snarare än som ett uttryck för vad de själva tycker är vackert etc etc. Varför blir det "icke-autentiska" så himla farligt och dramatiskt när det har just med sex att göra?
Upplagd av
Charlotte W
kl.
15:48
2
kommentarer
onsdag, maj 27, 2009
Heja USA!
Nu har jag i flera dagar retat mig på Anne Swärds kortartikel "Europeisk filmmagi" på Sydsvenskans kultursida, nu kan jag inte tiga längre. Swärd har alltså blivit besviken på Jim Jarmuschs senaste film, sedan sett två europeiska filmer hon gillar vilket får henne att utbrista "Film – om vi får säga det själva – det kan vi européer i alla fall."
Redan i valet av regissör att bli besviken på har jag mina sura reservationer. Jarmusch har aldrig tillhört USA:s mest intressanta regissörer; hans filmer lever av coola soundtracks och av de popkulturella ikoner med rätt sorts patina som bebor dem (Screamin' Jay Hawkins, John Lurie, Iggy Pop etc). Som filmkonstverk i sin egen rätt har de inte så mycket att komma med. Ännu surare blir jag av att den österrikiska filmen Revanche visar sig vara ett av de "europeiska mästerverk" Swärd hyllar. Detta är en tämligen medioker - och ganska reaktionär - film med starkt klichémässig berättelseuppbyggnad.
Men framför allt finns det ju något grundläggande bisarrt i hela resonemanget. Man blir besviken på en (1!) amerikansk film, gillar några europeiska och använder detta som förevändning för att hävda den europeiska kulturens överhöghet. Det är ännu mer pinsamt än Horace Engdahls avfärdande av amerikanska författare (såvida nu inte detta mest var en medial anka, jag har ingen koll på vad Engdahl faktiskt sade). Herregud, USA är ju den stora filmnationen! Ett land som varit dominerande under största delen av filmhistorien, såväl ekonomiskt som berättartekniskt, genremässigt och, ja, rent allmänt, liksom. Det handlar inte heller bara om Hollywood - vid sidan av den strikt kommersiella filmindustrin finns inte bara "indie-filmarna" som just Jarmusch väl får räknas in under utan också en rik amerikansk rent avantgardistisk filmtradition med företrädare som Maya Deren, Stan Brakhage, Kenneth Anger, Paul Morrissey etc.
Själv satt jag nyligen och totade ihop en personlig "50 Greatest Films"-lista, på uppgift av Iain Stott med bloggen The On-Line Review. Mer än en tredjedel av alla mina val visade sig komma från ett och samma land: USA, naturligtvis. Jag vet att jag inte är alltings mått och förmodligen är jag något mer västorienterad än många andra europeiska cineaster. Men min lista blev (tyvärr) varken särskilt rebellisk eller på annat sätt idiosynkratisk utan hyfsat fylld av olika standardverk ur den filmhistoriska kanonbildningen: High Noon, Meshes of the Afternoon, The Night of the Hunter, The Conversation etc. Eurochauvinisten kan förvisso påpeka att många klassiska hollywoodfilmer i själva verket gjorts av europeiska regissörer i exil (Siodmak, Lubitsch, Sirk m fl) - men vad bevisar egentligen det annat än att den amerikanska filmen är internationellt orienterad, vilket är en styrka. Dessutom vet alla som verkligen kan sin filmhistoria att påverkansstråken gått åt båda håll.
Visst finns det mycket med Hollywood och den standardiserade filmindustrin (som i sig, ska påpekas, faktiskt inte är något strikt amerikanskt fenomen) man kan göra sig lustig över. Men var ser man Hollywood porträtteras allra bäst om inte i just amerikansk film? Vi har exempelvis Sunset Boulevard, Barton Fink, Mulholland Drive, The Player, Cecil B. Demented och Singing in the Rain.
Och den här:
Upplagd av
Charlotte W
kl.
11:36
23
kommentarer
Etiketter: film, folkbildning
tisdag, maj 26, 2009
Anmärkningsvärt
Som alla säkert känner till vid det här laget bjöds ju ärkeantisemiten Ahmed Rami in till Linköpings universitet för att diskutera yttrandefrihet häromveckan. Några medlemmar i den Utrikespolitiska studentföreningen, som låg bakom inbjudan, kallar i en artikel på Newsmill med en eufemism Rami "kontroversiell" och förklarar valet av honom som deltagare med att han helt enkelt i egenskap av att ha dömts för hets mot folkgrupp skulle vara lämplig att delta i ett samtal om yttrandefrihetsfrågor. Det är lite svårt att förstå. Blir Rami automatiskt särskilt kvalificerad att ha åsikter om hur vid yttrandefriheten ska vara eftersom han själv använt/använder sig av denna sin yttrandefrihet till att kränka, smäda och sprida hat mot en viss folkgrupp? Men riktigt konstigt blir det när det visar sig att föreningens ordförande Tamuz Hidir sagt till Jonathan Leman att han skulle tveka att bjuda in "en nazist" till ett dylikt evenemang, och att detta vore att gå "ett steg längre". Som om det funnes någon som helst principiell skillnad mellan Ramis åsikter om judar och klassisk nazistisk hetspropaganda - och som om det inte vore så att Rami faktiskt också rör sig i nazistkretsar.
Uppdatering: I Studio Ett 25/5 debatterar Magnus Jonsson från Utrikespolitiska föreningen mot Niclas Ericsson på Östgöta-Correspondenten, & Jonsson har uppenbara problem att egentligen argumentera för sin sak. Inslaget finns här.
----------------------
Roligare men lätt oroande är Copyriot-Rasmus ambitiösa genomgång och betygsättande av de olika tyska EP-valpartiernas valfilmer. Oroande för att en av de stora trenderna uppenbarligen är islamofobi och en annan kristendom (och dessa båda trender går förstås hand i hand). Pensionärer är en tredje, förhoppningsvis mindre hotfull trend.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
00:05
9
kommentarer
Etiketter: antisemitism, islamofobi, politik
söndag, maj 24, 2009
Expobevakning
Tidskriften Expo bevakar extremhögerns väg till Bryssel - både i bloggform och i det helt nya numret. Ett nummer där också undertecknad medverkar med en artikel om antisemitism på nätet, och där Gustaf Görfelt berättar för oss om traditionalismens tankesystem. Med mera.
Köp, läs, prenumerera.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
11:03
3
kommentarer
Etiketter: antisemitism, media, politik, rasism
måndag, maj 11, 2009
Konspirativt på ABF
Hur är det möjligt att ABF kan anordna ett seminarium om elfte september i samarbete med Alhambra/Lasse Wilhelmsson? På deras hemsida framhåller Alhambra att David Ray Griffin, som ska hålla dagens föredrag, inte lägger fram någon konspirationsteori, utan bara uppmanar "USA:s kongress och press att reda ut vad som är sanning." Men hur det än må vara med det så är det väl känt var Wilhelmsson själv står i detta. Och i vänstermarginalen, bredvid reklamen för Griffins bok, länkar Alhambra (vars utgivning bl a inbegriper den antisemitiske skribenten Israel Shamir) till den antisemitiska, konspiracistiska webbsajten Vaken.se.
Som Torbjörn Elensky påpekar i DN - den här typen av verksamhet är motsatsen till folkbildning och naturligtvis ingenting som ABF borde syssla med.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
13:31
12
kommentarer
Etiketter: antisemitism, kultur, politik
torsdag, maj 07, 2009
Logiken?
Det är bara att gratulera Centerns ungdomsförbund till att ha tagit det sunda beslutet att förespråka ett avskaffande av sexköpslagen. Tråkigt att inget vänsterförbund gjort samma ställningstagande. Nej, istället ser vi hur en vänsterdebattör på SvT Opinion återupprepar de gamla inlärda, verklighetsfrämmande teser som gäller på området. Sexköpslagen, skriver Mattias Ericson, "går ut på att kriminalisera torsken, men skydda den prostituerade när den förbjuder köp av sexuella tjänster, men inte att sälja sin kropp. Det är en fiffig lag, för den ser till att skydda en väldigt utsatt grupp människor, utan att för den skull kränka individens fria val." Tror han verkligen själv på det han skriver?
Jag har flera gånger här på bloggen varit inne på den haltande logiken i att förbjuda den ena sidan av en verksamhet som kräver två parter - och sedan låtsas som att den andra sidan inte skulle bli lidande av detta. Petra Östergren jämförde det någon gång med en situation där du är fullt tillåten att arbeta som frilansskribent, men där det är förbjudet att köpa dina artiklar. Självklart påverkar en kriminalisering av köparsidan säljarens situation på ett negativt sätt (ProjO beskriver effekterna bra). Och det är ju vad man vill - varför inte vara öppen med den saken istället för att låtsas att lagen inte skulle kränka individens fria val eller ytterligare stigmatisera en redan utsatt grupp snarare än "skydda" den?
Ett annat och lika bisarrt inslag i pro-sexköpslagsargumentationen är den styvnackade vägran att skilja mellan frivilligt sexarbete och slaveri. Hanna Wagenius, som varit drivande i CUF:s beslut, tar i sitt svar till Ericson också sikte på detta - men när Ericson i sin tur svarar henne går han bara ännu längre i sin begreppsförvirring. Men så kan han i och för sig inte ha jobbat särskilt hårt med sin svarsartikel - annars hade den väl knappast kunnat innehålla en fet groda som det här: "Låt mig vara klar. Det har inte med sexualmoral att göra, och något politiskt samvete har jag inte." (Även om det är lite kul tycker jag nästan att nån redaktör på SvT Opinion varit taskig som lagt ut denna formidabla formulering.) Ericsons slutkläm lyder såhär:
Jag har inga problem med att människor har sex med vem de vill när de vill, och faktiskt var de vill. Jag tror vi har för lite sex i vårt samhälle. Men vi har också ett alldeles för stort problem med de människor som befinner sig på botten av samhällsstegen.
Så knulla bäst fan ni vill alla liberaler, men gör det bara med de som gör det frivilligt med er. För att ha sex är ingen rättighet, eller skyldighet.
Att själv välja när man inte vill ha sex är däremot en rättighet som ingen människa har rätt att kränka.
Kan det bli mer förvirrat? Var författaren full när han skrev det här? Och på vilket sätt bemöter han Wagenius argumentation - som ju inte på något sätt skulle kunna sägas stå i motsättning till rätten att själv välja när man inte vill ha sex. För Ericson liksom för så många andra sexköpslagsförespråkare innebär köp att sexuella tjänster att man nödvändigvis köper en hel människa och slår ut hennes egen vilja och självbestämmandeförmåga totalt. Men de förklarar aldrig varför så skulle vara fallet just när det gäller arbete som involverar sex, till skillnad från annat arbete. Och det är just i denna föreställda skillnad som deras specifika sexualmoralism bor.Uppdatering 11/5: SvT Debatt från torsdagen var (trots att ämnet varit uppe tidigare och borde ha kunnat röra sig framåt något) naturligtvis den sedvanliga uppvisningen av rundgång, stillastampande och korkade frågor av typen "Men skulle du vilja att din dotter sålde sex", men eftersnacket som just nu ligger uppe på SvT Opinions hemsida tar ändå priset. Det vill säga, Zaida Catalan tar priset. Det är fascinerande hur hon så konsekvent undviker att ta in och ens försöka förstå ett enda av hennes motparts argument. Hur man kan vara engagerad i sexköpsdebatten utan att ha brytt sig om att reda på hur den ser ut på den andra sidan är för mig obegripligt.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
20:52
9
kommentarer
onsdag, maj 06, 2009
Meanwhile, in France...
...så har det bildats ett helt parti på "antisionistisk" grund (här finns en översättning av deras hemsida).
Apropå detta med "världssionismen".
Men det verkar som att man i Frankrike i alla fall fattar vad det handlar om - att döma av den här nyhetstexten.
Uppdatering: Om partikandidaten Dieudonné, en slags motsvarighet till vår egen Mohamed Omar, kan man läsa i artiklar från The New Yorker samt The Independent. (Tack till Jonathan!)
Uppdatering 2: Saken tas upp på EUobserver.
--------------
Lästips i övrigt: Anna Hellgren på Dagens Arena om mediebilden av Rosengård.
--------------
Jag känner att jag borde vara mer engagerad i den viktiga telekompaketfrågan...men man får välja sina strider. Som tur är finns det andra som valt just denna.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
12:07
3
kommentarer
Etiketter: antisemitism, media, politik
måndag, maj 04, 2009
Vad är "världssionismen"?
(Det är ju så bra med bloggen att man kan lägga upp refuserade artiklar på den. Här är en sån.)
Så Mahmoud Ahmadinejad höll alltså tal på en antirasistisk konferens och diverse företrädare för västvärlden tågade demonstrativt ut. Det var den första världen mot den tredje, och stötestenen bestod – så enligt svenska medier – i den iranska presidentens brännmärkning av staten Israels rasistiska politik. Saken verkade, för många goda postkolonialt skolade antirasister, biff. Här har vi återigen ett bevis på hur imperialismens axelmakter försöker brännmärka Israelkritik som ”antisemitism”. Här ska locket över sanningen om Israels inherent rasistiska karaktär återigen ordentligt tryckas fast. När världens förtryckta massor talar, då tågar vi västliga hycklare förfasat ut med näsorna i vädret – som om vi, kolonisatörerna, vore de bättre människorna. Som om det inte vore rätt att kritisera Israel.
I Göteborgsposten hävdade idéhistorikern Edda Manga att enbart det faktum att Israel betecknar sig som en judisk stat är ett bevis på dess rasism – och undviker bekvämt att diskutera det faktum att den ifrågasatte talarens eget land, Iran, såväl betecknar sig som en specifikt islamisk republik som knappast självt är något föredöme vad gäller situationen för dess minoriteter. I Aftonbladet skrev Margareta Zetterström indignerat om yttrandefrihet och ”Hur Israels förhållande till det palestinska folket ska beskrivas, om man nu inte får använda orden rasism eller apartheid, har jag /.../ fortfarande inte begripit.” Hon, liksom Manga, gör sig inte bara skyldig till att förmedla en verklighetsbild som är så förenklad att den blir falsk; framför allt så bortser dessa båda skribenter från vad Ahmadinejad faktiskt sade – vilket var något mer och något annat.
Vad var det han sade egentligen? Han talade om ”världssionismen”. Om den makt som kontrollerar världen, från press till pengar. Om de ”sionistiska” intressen som låg bakom Irakkriget. Och jag skulle vilja fråga Manga, Zetterström och andra aningslösa vad de tror att han egentligen menar, vad tror de att ”världssionismen” är för något? För det kan väl inte vara så att de inte tycker att man ska ta honom på orden – inte kan de väl tycka att man ska ha en så överseende och översittande attityd gentemot Ahmadinejad att man inte bemöter och bemödar sig om att förstå vad han säger snarare än att tolka honom så som det passar en själv. Hur är det, ska det råda en anda av jämbördighet och ömsesidig respekt på den internationella arenan eller inte? Om alla ska tas på samma allvar ska väl alla budskap kunna utsättas för granskning – med samma kritiska blick.
Uppdatering: Mats Skogkär tar upp saken i en skarp opinionsartikel i Sydsvenskan.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
12:28
26
kommentarer
Etiketter: antisemitism, politik
söndag, maj 03, 2009
Vad är det som händer Europas romer?
Nyligen skrev Hynek Pallas ett par inlägg om antiziganism och högerpopulism i Tjeckien på sin blogg, och fyllde på med att hänvisa till en artikel i Economist. Nu har Gabi Gleichman skrivit en väldigt oroväckande artikel om samma fenomen i Ungern (Expressen kultur). Lägg därtill den diskriminering och förföljelse som vi vet att romer nyligen utsatts och utsätts för i Italien och på Balkan - och vi har en väldigt skrämmande bild.
Detta är kanske också en fråga som borde diskuteras under EU-valrörelsen? Nej, det handlar inte specifikt om Sverige - men när vi nu är med i EU så är vi väl intresserade av vad som händer i Europa? Kandidaterna till parlamentsvalet skulle ju kunna avkrävas besked om hur de vill agera för att skydda utsatta minoriteter inom EU-området, om de blir valda.
Uppdatering: Hynek följer upp med ett initierat inlägg om EU och romer.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
09:19
8
kommentarer
fredag, maj 01, 2009
Monamosandet
Alltså, jag blir ofta illa berörd av hur man skriver och talar om Mona Sahlin. Den där meningslösa sadismen hon verkar framkalla hos vissa, även bland de egna. Skrev en inledare i Fria i vintras med anledning av den tydligt klass- och könsrelaterade kritik hon får (nej, det är inte så att jag tror att hon är den där underpriviligierade förortsbruden hon uppenbarligen för mångas tankar till; enbart det faktum att det är dit tankarna går och att man inte finner det gott talar sitt eget tydliga språk). Inför hennes förstamajtal i Malmö idag (nej, jag var inte där) hade Sydsvenskan inne en kulturartikel som presenteras sisåhär:
I morgon håller Mona Sahlin sin karriärs kanske viktigaste tal i Malmö. Varför sviktar stödet för oppsitionsledaren? Tre skribenter - Ann Heberlein, Anna Hellsten och Per Wirtén - tar hjälp av litteraturen för att förstå.
Det är som om man spänner upp en högt belägen lina Sahlin förväntas dansa på (hennes karriärs viktigaste tal!), sedan drar igång trumvirveln och hoppas på att hon ska falla. Enbart Per Wirtén gör något vettigt av uppgiften när han jämför Sahlin med Sebastian Flyte i Evelyn Waughs Brideshead Revisited. Wirtén placerar in partiledaren i ett meningsfullt sammanhang, en situation där ett arv från det förflutna (arbetarrörelsens arv/slottet Brideshead) blivit en börda och en skugga som faller över alla strävanden att åstadkomma något nytt och eget. De båda andra skribenterna, deprimerande nog två kvinnor, fokuserar enbart på individen Sahlin, väger henne och finner henne för lätt. Hon är, menar Heberlein, som "Peter Keating, den lömske strebern i Ayn Rands Urkällan" - ett tomt skal utan visioner och utan intresse för annat än den egna karriären (det är ju som om Heberlein känner Sahlin väl? hur kan hon annars sluta sig till detta?). "Charm och vanlig-tjej-image till trots – frågan är hur väl rustad hon är för att klara av att synas i sömmarna. Klarar hon av att komma tillbaka ännu en gång?" undrar skribenten. Också Hellsten menar att Sahlin saknar något, någon slags tyngd eller substans... Det är Anne på Grönkulla som är hennes litterära motsvarighet nu, och Hellsten undrar också: "Frågan är vad som händer om hon vinner valet nästa år? Hur problematiskt begreppet 'statsmannamässighet' än är, tror jag att Monas flickaktiga mysighet snart måste få ett rejält tillskott av just den varan."
Varken Hellsten eller Heberlein tillför någonting till en diskussion om politik som går djupare än stilfrågor eller personlighetsrecensioner baserade enbart på den egna fördomsprofilen. Särskilt ironisk ter sig Heberleins text, eftersom hon mästrar om hur det krävs mer än slagord och slitna paroller om man vill lyckas som politiker - men själv inte fokuserar sin kritik på någonting konkret - någon konkret handling eller något konkret ställningstagande eller brist på detsamma - utan enbart på antaganden om hurdan Sahlin är. Vore det inte läge att börja ta Sahlin på allvar som politiker istället?
Upplagd av
Charlotte W
kl.
20:09
2
kommentarer
söndag, april 26, 2009
"Die Christian, die!"
En briljant grej - kommentarer från kristna fundamentalistfora på nätet i dramatiserad form:
Uppdatering: här finns källor till de flesta citaten.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
15:03
5
kommentarer
Etiketter: kultur
fredag, april 24, 2009
Dagens Omar
Att ge spaltutrymme till den antisemitiske fascho-islamisten Mohamed Omar, för att sedan låta kulturskribenter positionera sig gentemot varandra i en metadebatt om vad Omar kan tänkas representera och hur man ska förhålla sig till det, verkar vara den nya given på Aftonbladet Kultur. Läs gärna Nimas lustmord på Anders Johanssons naiva omarologibidrag från gårdagen. Idag låter herr Omar stolt meddela att han utträder ur Svenska Pen, eftersom det är en "liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation".
Är det någon som fortfarande inte fattat att det där s-ordet ("sionismen", ni vet) tenderar att fungera som en kod så rekommenderas i konkurrerande kvällsblaskan Expressen Gabriel Itkes Sznaps tillbakablick på exemplet Polen.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
14:59
11
kommentarer
Etiketter: antisemitism, kultur, media, politik
söndag, april 19, 2009
Tysk gitarrpop
...när den är som bäst: Tocotronic.
Allt som gör bra gitarrpop bra, från de långa luggarna till den perfekta avvägningen mellan lojhet och attack, finns här.
Och texter vars bruk av genitiv, befintlighet, rörelse och konjunktiv man skulle kunna bygga upp en hel grundkurs i tyska omkring. Vackert artikulerade av sångaren Dirk von Lowtzow. Visst kan tyska vara ett vackert språk. (Med sitt nyare projekt Phantom/Ghost sjunger von Lowtzow på engelska - nej, det kan inte alls bli lika bra; det hade inte kunnat vara lika bra även om själva melodierna och arrangemangen varit lika briljanta som Tocotronics.)
Här en liveupptagning:
En musikvideo:
En bild med oklar betydelse som man kan titta på medan man, om man kan lite tyska, följer med i texten:
Upplagd av
Charlotte W
kl.
09:18
2
kommentarer
fredag, april 17, 2009
Martyrerna
"Bulten i Bo" låter meddela att han lägger ner sin blogg. Den direkta orsaken är att han blivit "anklagad av Magnus Sandelin för att ha påstått att 'Förintelsens offer kan ha varit så få som 300.000'." Och i vanlig Bulten-ordning förvanskar han själv andras ord (Sandelin skrev att Bulten antyder, inte påstår, att "Förintelsens offer kan ha varit så få som 300.000") samtidigt som han utgår från att det är de andra, hans ständiga motståndare - det vill säga personer som tar sådant som antisemitism och förintelseförnekare på allvar - som ljuger, förvrider och absolut inte kan ha täckning för vad de skriver. Sandelin kommer, menar Bulten tvärsäkert, inte att kunna belägga sitt påstående (vilket naturligtvis visade sig felaktigt). Men inte nog med det - inte bara Magnus utan också alla hans vänner kommer enligt Bulten att ljuga om det här. I bästa antise.. nej förlåt antisionistisk anda hallucinerar den lille bloggaren fram ett scenario där han blir korsfäst av stormästare Sandelin och andra Zions underhuggare - "som är kolumnskribenter, ledarskribenter och Expomedarbetare". Bulten går riktigt i spinn här:
Dessa personer, som egentligen är normalbegåvade individer och därför egentligen vet att Magnus ljuger och att han inte besitter någon telepatisk förmåga, de förbiser med Magnus lögner. De tycker att Magnus ljuger i en god sak, "kampen mot extremister", och är därför fullt beredda att lägga den intellektuella hederligheten åt sidan för att ställa upp för sin kompis.
Och nej, så roligt är inte bloggandet att jag är beredd att öka på risken att bli uthängd och stigmatiserad som "förintelseförnekare" hos Expo, Sydsvenskan, UNT eller City.
Det faktum att City finns med i uppräkningen innebär naturligtvis att undertecknad finns med och spelar en aktiv roll i Bultens fantasi. Jag vet inte om jag ska skratta eller vad jag ska göra. För egen del kommer jag inte att sakna "Bulten i Bo". Det han sysslar med är en slags hemsnickrad perverterad form av dekonstruktivism, som ständigt underminerar alla försök till rak kommunikation. Han har odlat sin metod i åratal och under tiden ordentligt lyckats trötta ut alla de han tvingat på sina paranoida kommateckensifrågasättanden. Men jag tycker det är på alla sätt pissigt rentutsagt att han går ut på det sätt som han nu gör - med en lika bekväm som orealistisk martyrfantasi i stället för ett ansvarstagande för det egna agerandet under de år bloggen "Bulten i Bo" varit aktiv.
En annan självutnämnd martyr är förstås Mohamed Omar. Direkt i samband med att han kom ut som "radikal muslim" förutsåg han det martyrium han skulle komma att få genomlida:
Israels advokater har enorma resurser och är oerhört aktiva. Jag har inte ansett mig kunna stå upp emot dem. De skulle ha gjort slarvsylta av mig. De kan förtala, svartmåla och utnyttja sina kontakter för att förstöra människors rykte och karriärer. Men jag bryr mig inte. Sanningen måste sägas.
Det Israel gör nu är fruktansvärt, vidrigt och ondskefullt. Om det innebär att jag måste återgå till att städa, som jag gjorde innan jag blev författare, so be it.
En riktig hjälte med andra ord. Not. Nu sitter han i sitt nyinredda hörn av bloggosfären och vänslas med förintelseförnekare och andra vars människofientliga uppfattningar han uppenbarligen delar. En småputtrig stämning breder ut sig i hans kommentarsfält, det talas om att låta sig vägledas av kärlek och ärlighet och om de där förskräckliga khazarjudarna vars fällor vi inte ska låta oss luras i. Det är som med Sverigedemokraterna, ungefär. En samling ack-så-förtryckta små människor som bara säger sanningen på trots mot etablissemanget. Som går i taket när de blir granskade och anser sig utsatta för en orättmätig komplott.
Att det skulle kunna vara så att det fortfarande finns de i omvärlden som helt enkelt reagerar mot dessa personers människosyn/agenda/agerande, det förefaller dem uteslutet.
Så är det när man saknar självinsikt - och det gör ju alla fanatiska martyrer.
Uppdatering: Jonathan tar upp Ali Esbatis ofattbara stöd till "antirasisten Bulten i Bo".
Upplagd av
Charlotte W
kl.
14:23
18
kommentarer
Etiketter: antisemitism, bloggande, politik, rasism
onsdag, april 15, 2009
"Sionistprovokatören"
En tragikomisk historia. Två ungefär likatänkande som munhuggs.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
11:08
18
kommentarer
Etiketter: antisemitism
måndag, april 13, 2009
Favoritöppningsscen
(eller ska det heta "öppningsscensfavorit"?)
En av de bästa någonsin öppningssekvenserna i en film tycker jag, som sagt, att de inledande sådär 10-15 minuterna i John Waters Desperate Living är. En annan favorit är förstås den långa obrutna tagningen/åkningen som öppnar Orson Welles En djävulsk fälla. Och här är ytterligare en:
Tyvärr tar det här utsnittet slut lite väl abrupt. Man ska helst se hela titelspannet, under vilket Kelly sminkar sig, ler förföriskt mot sig själv i spegeln (och oss i publiken) och rent allmänt återskapar sin femininitet. Den ljuva musiken, som ju alltid signalerar "kvinna", tar abrupt slut efter förtexterna och den kaotiska jazzmusiken fortsätter som om den aldrig varit avbruten. Jag blir lite auteurromantisk av det här, det är så typiskt för Samuel Fuller - extremt, ohämmat, egendomligt och ändå så välbekant.
Men jag ska inte plåga er med en lång text om hela filmen - skulle någon vara intresserad så hänvisar jag till tidskriften fLm nr 2, där det finns en artikel av mig om The Naked Kiss. Det handlar om kvinnlighetskonstruktion, prostitution och västernmytologi. typ.
Apropå titelsekvenser, förresten, så tipsar Hynek om en spännande utställning i Berlin för den som råkar vara där eller på väg dit just nu (tar slut på lördag).
Upplagd av
Charlotte W
kl.
11:20
3
kommentarer
fredag, april 10, 2009
Deppfilmlista
Eftersom jag är en odräglig besserwisser, eftersom jag gillar att göra listor, eftersom det är långfredag och eftersom jag är en feel badfilm-aficionado kan jag inte låta bli att göra min egen variant av den där listan på världens tio mest deprimerande filmer som jag var inne på häromdan.
Det finns ingen inbördes ordning. Observera att listan inte innefattar direkta snyftare, som Eldflugornas grav e dyl - det handlar om filmer som försätter dig (i alla fall mig) i ett näranogkatatoniskt tillstånd, utan hopp om förlösning via tårar. Så som en riktig deppfilm ska.
- Han som får örfilarna (Sjöström, 1924). En hel film om hur kul folk tycker det är att se någon slagen och förnedrad. Hur mycket mer deppigt kan det bli? liksom.
- Salò eller Sodoms 120 dagar (Pasolini, 1975). På den tiden det fanns videouthyrare hände det att den här filmen placerades på erotikhyllan (och det kanske händer fortfarande, förresten). Undrar hur porrsugna kunder som råkade få med sig just den här filmen reagerade på den, förmodligen blev de oerhört avtända. Jag menar, jag förstår ju att alla de sexuella aktiviteter som förekommer i filmen har ivriga utövare, men går någon verkligen igång på det här? Jag har svårt att tro det. (Fast man ska förstås aldrig underskatta sin egen begränsning vad gäller att förstå andras begär.)
- Stroszek (Herzog, 1977). Den här filmen är proppfull med tysk antiamerikansk arrogans. Men det kan man välja att strunta i; man kan se den som bara precis en allmän bekräftelse på alltings hopplöshet, om man nu är lagd åt det hållet.
- Jude (Winterbottom, 1996). Beskrivs ibland som en kärleksfilm. Bah! Den handlar inte så mycket kärlek som om hur precis allting i en människas liv kan gå snett, skulle jag vilja påstå. Jag vet fortfarande inte om jag egentligen tycker att Winterbottoms film är särskilt bra. Jag går fortfarande in i katatonimode bara jag tänker på den (vilket iofs är ett gott betyg för en film, det kan inte förnekas).
- Prästmans dagbok (Bresson, 1951). "En ung och sjuk präst anländer till sitt första stift ute i den franska obygden. Han klarar inte av att skapa någon som helst kontakt med sina församlingsbor och de flesta önskar att han ska försvinna." Det här är förstås en film som haft stort inflytande på Bergmans Nattvardsgästerna. Jag för min del föredrar egentligen verkligen Bergmans intensitet framför Bressons uttryckslöshet. Men om man ska gå efter katatonometern så vinner Bresson överlägset.
- Den sjunde kontinenten (Haneke, 1989). Fullständigt outhärdlig. Kolla själva.
- Zombie and the Ghost Train (Kaurismäki, 1991). Ännu ett fall av märklig klassificering. Filmen brukar rubriceras "svart komedi", men det finns inte mycket att skratta åt i den här filmen om en finsk rockbasist som super ihjäl sig i Istanbul.
- Gycklarnas afton (Bergman, 1953). Inte helt olik Han som får örfilarna.
- Die Architekten (Kahane, 1990). En av de östtyska uppbrottsfilmerna från tiden runt murens fall - filmer som liksom försvann i den allmänna uppbrottsstämningen och aldrig fick den internationella uppmärksamhet de hade förtjänat. Det gäller, tycker jag, kanske särskilt för just den här. Arbetet med den inleddes något år före hösten -89, men det kan garanteras att den aldrig släppts i den form den nu befinner sig i om inte systemet fallit innan premiären. Här finns den dystraste åkning längs östsidan av muren som någonsin skådats i en spelfilm.
- Hundstage (Hunddagar? Seidl, 2001) Österrike, ni vet. Fritzl, Jelinek, Haneke, Bernhard, Waldheim, Stangl, Hitler. Unfuckingbearable.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
21:30
7
kommentarer
Etiketter: film, självbiografi
onsdag, april 08, 2009
Hysterifinal: "Du blev obehagligt berörd av de öppna såren"
Enligt en lista som återges i Aftonbladet är Nattvardsgästerna en av världshistoriens tio mest deprimerande filmer. Nu ger jag inte mycket för den där listan, särskilt inte som de flesta av filmerna på den är relativt nya (det finns ju mer än hundra års filmhistoria att gräva ur). Men visst är Nattvardsgästerna deprimerande - vilket som alla förstår inte är detsamma som att den inte skulle vara bra. Förutom att vara deprimerande har den en intensitet som kommer inifrån rollfigurerna och sträcker sig ut mot åskådaren. Det bokstavligen frontala tilltal som var ett typiskt Bergmangrepp är starkt förekommande i Nattvardsgästerna och kännetecknar YouTubeklippet nedan. Visst är omgivningen grå, visst är skolfröknens kärlek (hennes "uppgift i livet") både meningslös och patetisk, visst är prästens brottande med sin grundläggande brist på tro och sin egen meningslöshet inför en tom kyrka ett dystert och frustrerande tema som borde ha svårt att engagera en åskådare utan relation till religion. Men de lever ju i alla fall, prästen och skolfröken. Ingrid Thulin blir till och med lite hysterisk där mitt i alltsamman (dessutom lider hon av en hysterisk fysisk åkomma); Gunnar Björnstrand blir utanför det här klippet mer eller mindre hysterisk varje gång han tvingas konfronteras med henne.
Visst kan jag känna mig deprimerad av den här filmen. Men jag har sett den flera gånger och långtifrån blivit deprimerad varje gång; jag kommer förmodligen att vilja se den ytterligare några gånger i livet. Och det är skillnaden mellan Nattvardsgästerna och en film som Revolutionary Road - vilken enbart gör mig deprimerad och som jag (trots en enstaka fantastisk bild jag skulle vilja copypasta nånstans) aldrig vill se om såvida ingen beordrar mig att skriva ett lysande stycke text om den. De båda protagonisterna i Revolutionary Road är helt enkelt inte begripliga för mig eftersom de inte är levande. Deras kärlek till varandra är inte trovärdig för mig eftersom de inte är levande. Den fasansfulla hermenetiskt tillslutna plats de bebor likt två ovanligt stora (men snyggt klädda) dammkorn är död väntande på mer död. När Thulin däremot läser upp sitt brev för mig (det är åskådaren hon tittar på; brevet är "till mig") så berör hon mig. Det kan kännas pinsamt, man kan känna ett behov att skruva på sig lite i stolen, men då är det ju för att hon slår in i det veka livet. Hon tvingar mig till att bli berörd, med ögonen som riktar sig mot mig som två svarta sugande hål, brännande punkter mitt i allt grått. De är uppfordrande. De tvingar sig på mig. Det gör inte dammkornen Leonardo DiCaprio och Kate Winslet.
Därmed vare det slut på serien "hysteri på film" (även om avslutningen definitivt kunnat vara mer hysterisk, egentligen). Den började med John Waters och slutar, helt passande, med John Waters idol. Basta.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
23:20
4
kommentarer
Etiketter: film
måndag, april 06, 2009
"Man kan ju följa lagen..."
Ja, det är Andreas Ekströms råd till alla oss som är missnöjda med Ipred-lagen. Och visst, det kan vi förstås göra. Vi kan följa lagen. Vi kan strunta i att försöka leta upp till exempel den där italienska filmen som inte finns hos vare sig bibliotek eller den lokala filmhandlaren; vi kan strunta i att försöka hitta musik av den där ungerska tonsättaren som verkar ha glömts av gud, eller att förkovra oss genom att lära känna konstnärligt propagandamaterial från östblocket, eller svensk snutfilm från nittiotalet eller vad det nu är vårt begär och vår förkovringslusta riktar sig mot. Men blir det inte lite... tråkigt? Lite instängt, lite... dött? Är det inte lite konstigt att just en kulturskribent, vilket herr Ekström ju är, så tydligt tar ställning för att vi ska nöja oss med att vara mer kringskurna i våra kulturella vanor än vad vi hade kunnat vara?
Nu invänder kanske den där vännen av ordning att lagen inte riktar sig mot den småskaliga nördfildelaren. Och visst, det är väl inte mannen som bara är ute efter att kunna återbekanta sig med en gammal filmupplevelse från svunna dagar lagen har kommit till för att tygla. Någon måste ha lidit ekonomisk skada för att "rättsmaskineriet" ska dras igång. Men kan den enskilde fildelaren i varje enskilt fall med säkerhet avgöra hur det ligger till med den saken? Och spelar det någon roll när lagen trots allt sänder en rätt kraftig signal om att det där med fildelning är något vi helt enkelt inte ska syssla med? Visst kan vi följa lagen. Vi kan för all del upprätta haram- och halallistor på vad som är tillåtet att fildela och vad som inte är det. Men.... då infinner sig den där känslan igen... att det är så.... ofritt.
Uppdatering: Thomas Götselius skriver bra i DN.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
16:01
0
kommentarer
söndag, april 05, 2009
Animerad hysteri
Herr Stangel påminde mig i en kommentar till förra delen av serien "hysteri på film" om hur mycket hysteri det ju finns i tecknad film. Nu var det "gamla Pluto- och Kalle Anka-kortfilmer" som var hans exempel, och de är goda exempel, men mina tankar vandrade förstås iväg till Tex Averys och Chuck Jones hysteriska mästerverk. Till min stora glädje & förvåning finns de faktiskt på YouTube. Inget inom animerat är väl så hysteriskt på ett fantastiskt underbart sätt som kombinationen "Wagner + Bugs Bunny" i (Jones) What's Opera, Doc?
Daffy Duck måste självklart också vara med på ett hörn:
Och, som sagt, Tex Avery himself, naturligtvis. Här med en av de många Lilla rödluvan-varianterna, där Rödluvan är en svåråtkomlig sjungande vamp medan vargen och mormor är två überkåta frustrerade hysteriker (visst är Averys varianter på sagan sexistiska etc, men nu råkar jag älska utstudsande ögon & allt det där oavsett sammanhanget):
Upplagd av
Charlotte W
kl.
14:05
7
kommentarer
Etiketter: film
måndag, mars 30, 2009
När man inte har fattat vad det handlar om
Kajsa Ekis Ekman ondgör sig i DN över att försöken att svartmåla vänstern skymmer sikten för viktiga frågor - och visar sig vara duktig på att bagatellisera de problem som i sig tillhandahåller den mörka färg vissa vill täcka hela vänstern med:
För att skapa en skugga är inga kopplingar för långsökta: ett klistermärke på en lyktstolpe nära en butiksbrand genererar tio artiklar om ”våldet från vänster”, att gilla en blogg utan att kolla kommentarerna räcker för att man ska anklagas för att vara antisemit.
Jag föreslår att Ekis Ekman nästa gång kollar in YouTubefilmerna från "tennisdemon" i Malmö innan hon börjar yra om harmlösa klistermärken. Och att hon nästa gång sätter sig in i vad antisemitismdebatten egentligen handlar om innan hon uttalar sig. (Hon kan t ex kolla här, här, här eller här.)
Av Ekis Ekman hade jag inte förväntat mig bättre, men att Cecilia Verdinelli går på i samma spår gör mig lite ledsen. För henne är det de årligen återkommande Kristallnattsmanifestationerna och (no surprise) FFLH/Brå-undersökningen som tjänar som förevändning för att bagatellisera förekomsten av antisemitism inom vänstermiljöer. Verdinelli anklagar skribenter som Dilsa Demirbag Sten och Magnus Sandelin för okunnighet, eftersom de enligt vad hon tror absolut inte kan känna till de här båda företeelserna. För henne är en attitydundersökning - som för att komplicera bilden kan ställas mot en annan sådan - och manifestationer som inte bara mig veterligen saknar större legitimitet i den svenska judiska miljön, utan dessutom (med rätta) anklagats för att använda sig av minnet av Kristallnatten i egna syften, ett ovedersägligt bevis för vänsterns immunitet mot antisemitism.
Tala om ytligt och naivt.
Uppdatering: Magnus Sandelin bemöter Verdinelli i GP:s papperstidning och på sin blogg.
Läs även Psykbryts kommentar.
Uppdatering 2: Jag läste slarvigt och såg inte att den undersökning Verdinelli hänför sig till inte är den intoleransrapport jag hänvisar till (och som brukar vara den undersökning vissa snarstuckna vänstersympatisörer använder som alibi för att slippa diskutera antisemitism) utan FFLH:s undersökning från 2006. Det är lite förvånande eftersom Verdinelli skriver att graden av antisemitism enligt denna undersökning var "allra lägst bland dem som kallar sig syndikalister och socialister". Detta stämmer inte med vad jag ser - det diagram jag tittar på visar nämligen ett lika lågt värde för kristdemokrater som för syndikalister (och här finns förmodligen ett av skälen till att den där intoleransrapporten på vissa håll är så mycket populärare än den senare attitydundersökningen).
Uppdatering 3: Bertil Ardania, f d ledamot av Judiska församlingen i Göteborg, går också i svaromål mot Verdinelli och bekräftar min bild av att vänsterns kristallnattsmanifestation saknar större legitimitet inom den svenska judenheten. "I Sverige har vänstern numera försökt göra dagen till sin", skriver han, och: "Verdinelli och hennes meningsfränder borde ta sig en funderare över varför bland andra Judiska församlingen valde att på ett tidigt stadium dra sig ur vad som ursprungligen var ett bredare arrangemang. Varje år den 9 november väljer i stället Göteborgs judiska församling att, tillsammans med medlemmar av demokratiska partier, samlas för att minnas händelserna i Nazityskland vid Bältespännarparken, åtföljt av en minnesstund i stora synagogan."
Uppdatering 4: Nu ser jag att också Dilsa Demirbag-Sten bemött Verdinelli. Hon beskriver vårt upprop för en vänster som tar antisemitism på allvar på ett delvis felaktigt sätt. Men det må väl vara hänt. Demirbag-Sten har helt klart en poäng när hon skriver att: "Förhoppningsvis förstår Verdinelli att när vänstern ger sig ut på demonstration till minnet av Kristallnatten, men inte välkomnas i samma manifestation som de olika judiska församlingarna, är det något som är fel. Det är som att demonstrera till minnet av Halabja men inte vara välkommen i de olika kurdiska organisationernas led."
----------------
Ps. Radioprogammet Kalibers scoop angående den rasistiska interna jargongen inom SD måste väl ändå tillhöra de mest icke-förvånande nyheterna någonsin. Inte för att förringa reportrarnas arbete alltså, det är naturligtvis viktigt och säkert bra. Men rubriken "Rasism hos Sverigedemokraterna" ter sig för mig mest som en truism. Man måste nästan vara Sverigedemokrat själv för att gå igång på den.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
18:00
10
kommentarer
Etiketter: antisemitism, politik, rasism
onsdag, mars 25, 2009
Hysteri VIII: EKORRE!!!
Inte för att jag förstår hur en hel familj kan bli hysterisk av detta söta lilla djur. Det måste vara nåt kulturellt betingat?
-------------------
Lästips för dagen: Lawen Mohtadi i GP.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
14:55
10
kommentarer
tisdag, mars 24, 2009
SKMA om Sverigedemokraterna
På sin blogg uttalar sig Svenska kommittén mot antisemitism om Sverigedemokraterna och deras instrumentella, falskklingande anti-antisemitism:
Sverigedemokraterna (SD), eller åtminstone dess ledning, har på senare tid tagit motståndet mot antisemitism på entreprenad. I SD:s fall förefaller kampen mot antisemitismen att tjäna två syften. För det första att tvätta bort nazismstämpeln och för det andra som en förevändning för islamofoba utspel. Ett sådant instrumentellt bruk av kampen mot antisemitismen är intellektuellt och moraliskt förkastligt. Bekämpandet av antisemitism eller andra gruppfördomar kan och får aldrig bli en förevändning för spridandet av fördomar mot andra grupper och minoriteter eller utnyttjas för tillskansandet av en politisk legitimitet, allra minst av grupper som inte förtjänar sådan.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
08:49
0
kommentarer
Etiketter: antisemitism, islamofobi
måndag, mars 23, 2009
Ledare om antisemitism
Frågan om vänstern och antisemitismen fortsätter att diskuteras. Det upprop i Sydsvenskan jag var med om att stå bakom tas upp i Richard Warlenius ledare till förra veckans Arbetaren, och en annan av undertecknarna, Per Wirtén, tar upp ämnet i dagens ledare till Dagens Arena. Även om jag har synpunkter på i synnerhet Warlenius text är det utmärkt att frågan tas upp. Många ser den, i likhet med Warlenius, som ett inslag i en allmän vänster-bashing, och visst finns det sådana som vill göra den till det. Men det är tråkigt att vissa, med den ständiga hänvisningen till FFLH:s/BRÅ:s Intoleransrapport från 2004 som alibi, vägrar ta diskussionen på grund av detta. Här har Wirtén helt rätt när han skriver: "Antisemitism och rasism måste uppmärksammas var den än finns. Kritik går före solidaritet." Jag skulle dock vilja uttrycka saken på ett annat sätt: "Solidaritet med den judiska minoritetens rätt att slippa antisemitism borde självklart vägra tyngre än missriktad vänstersolidaritet."
Warlenius skriver såhär:
Beskyllningarna om att vänstern är antisemitisk är givetvis något som måste tas på största allvar – givet att det finns substans i anklagelsen. Men bakom den nya anklagelsevågen döljer sig såvitt vi kan se framför allt en nyhet: En av de största vänsterbloggarna, Jan-Inge Flüchts blogg Jinge, har att döma av en debattartikel av Svenska kommittén mot antisemitism (Sydsvenska dagbladet 12 februari) klart antisemitiska drag. I en bilaga till Journalisten listade Lars Ohly Jinge som en av sina fem favoritbloggar.
Detta är givetvis en nyhet och ska behandlas som en sådan. Men att, som kommittén försöker i sitt debattinlägg, göra en enstaka händelse till en trend av ”växande acceptans” för antisemitism inom vänstern är usel retorik, som inte blir bättre av att knepet upprepas av en rad vänsterprofiler i ytterligare en debattartikel (Sydsvenska Dagbladet 9 mars).
I normalfallet genomskådas så dålig retorik. För ingen kan på fullaste allvar tro att Ohly skulle ha tipsat om Jinges blogg om han visste att den ansågs antisemitistisk. Det var klantigt av Ohly – men det gör honom inte till rasist.
Här ryms de flesta reflexmässiga missförstånden - för det första har ingen, utom möjligen Janne Josefsson, hävdat att frågan skulle handla om att "vänstern är antisemitisk", för det andra har ingen kallat Ohly "rasist", för det tredje är Jinges blogg och omfamnandet av denna inte det enda exemplet på en kritiklös hållning gentemot antisemitiska uttryck på vänsterkanten. Ett annat exempel är den helsingborgska vänsterpartisten Per Rehnberg, som på den lokala partiavdelningens hemsida och med den lokala styrelsens stöd kunde skriva bl a "Den judiska staten Israel håller på att driva oss alla över kanten mot Harmagedon" och "Den intellektuella vänstern har sedan 60-talet flirtat med intellektuella judiska kretsar, samtidigt som man med andra armen kramat PLO. Denna schizofrena hållning duger inte." Ett tredje exempel är, förstås, antijudiska inslag i anti-israeliska demonstrationer.Återigen, detta innebär inte att "vänstern är antisemitisk". Men det innebär att man inte reagerar mot antisemitism - kunskapsnivån är erbarmligt låg i fråga om vilka uttryck antisemitism idag tar, och viljan att lära inte direkt större. Warlenius, t ex, verkar ju se det som helt naturligt att Ohly inte själv märkt av den antisemitiska tendensen på den blogg han hyllat - Arbetarens ledarskribent klandrar Ohly enbart för att han varit "klantig" nog att inte känna till att Jinges blogg anses antisemitisk. Som om frågan om vad som utgör antisemitism skulle avgöras av något slags esoteriskt väktarråd vars riktlinjer vi ska följa men inte behöver försöka förstå oss på.
Ett annat trist inslag i Warlenius ledare är att han ser det som underförstått att både SKMA och vi som skrivit på uppropet är ute efter något annat än att diskutera, och reagera mot, antisemitism. Det talas om "usel retorik" och om ett knep som upprepas. Ordalydelsen "knepet upprepas" skvallrar tydligt om att Warlenius ser ett dolt motiv bakom kritiken mot Ohly. Vad detta motiv skulle vara kan man bara spekulera om, men de anklagelser som brukar föras fram mot dem som tar antisemitism på allvar är a) att man (av oklara skäl) vill "förhindra kritik av Israel" eller b) att man bara rent allmänt är ute efter att förstöra för vänstern, för att man i själ och hjärta är ett högerspöke (även om man nu själv skulle kalla sig för vänster). Det är ju väldigt tragiskt, och talande, att antisemitism ses som en så oviktig fråga att en hel del inom vänstern inte förstår att det finns de som är engagerade mot antisemitism för att de ser frågan som viktig i sig.
Men nå, Warlenius ifrågasätter i alla fall inte bedömningen av Jinges blogg som antisemitisk, och för detta ska man vara tacksam. För Wirténs ledare ska man vara ännu lite mer tacksam, även om jag personligen sätter flera små frågetecken i marginalen. Ett stort frågetecken sätter jag också, vid sidan av hans femte punkt:
5. Att de som brukar slå larm om antisemitism har låg trovärdighet är ett stort problem. Ibland verkar frågan helt enkelt exploateras för att undvika debatt om israeliska brott mot mänskliga rättigheter. Bland dem som anklagats finns bland andra Per Gahrton, Jan Hjärpe och Jan Guillou. Seriöst? Så går det om man blandar samman Palestinadebattens passioner med frågan om antisemitism i Europa.
Jag kan inte fatta varför Wirtén anser att Gahrton, Hjärpe och Guillou inte förtjänar kritik, när han nu i övrigt är så tydlig med att frågan om antisemitism måste tas på allvar. Ingen av personerna bakom de här tre namnen gör ju det, tvärtom anstränger de sig nu som då för att dölja, urskulda, blanda bort kort. När Gahrton, som han gjorde i Svt Debatt senast, förnekar att han skulle ha stött den famösa närradiokanalen och sedermera internetsajten Radio Islam så ljuger han helt enkelt. Såväl Gahrton som Guillou stödde initialt antisemiten Ahmed Rami. Då som nu utgick de ifrån att anklagelser om antisemitism inte är något att ta på allvar. Båda har sedermera tagit avstånd från Rami och Radio Islam, men inte dragit konsekvenserna av det misstag de till att börja med gjorde. Än Hjärpe då? Ja han ställde ju upp i rätten som en av Ramis försvarare. Och även han fortsätter att försvara och förminska antijudiska uttryck. Ska inte detta kritiseras? Det handlar inte om att stämpla folk som antisemiter - det handlar om att avkräva sina medmänniskor ett minimum av moralisk resning och intellektuell hederlighet.
------------
Meanwhile, på Expressens debattsida, ställer Andreas Malm ett engagemang mot antisemitism - "ett ytterligt marginellt fenomen" - i motsatsställning till ett engagemang mot islamofobi. Det är alltför många som gör så. Som om inte både antisemitism och islamofobi borde bekämpas, som två bara alltför levande och destruktiva fenomen.
Uppdatering: som Jonathan påpekar känns Malms tongångar igen från förra årets DN-debatt.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
14:47
33
kommentarer
Etiketter: antisemitism, islamofobi
lördag, mars 21, 2009
Några meningar om Watchmen
Börjar som ett mästerverk, slutar som ett pekoral. Trist att säga, men läs förlagan istället. Värt att minnas ändå: förtextsekvensen, Rorschachmasken, en del bra låtar på soundtracket. Men vad hände med konsten att berätta en tajt, väl avrundad historia? Viva Darkman - Sam Raimis film från 1990 är fortfarande den bästa superhjältefilmen i mina ögon, och en film som lyckas vara seriemässig utan att egentligen bygga på en serieförlaga. Intressanta variationer på temat: de berättelser där den potentielle superhjälten aldrig blir någon superhjälte utan bara konstig och utsatt efter det där obligatoriska felslagna mänskliga försöket att leka gud. Som den krympande mannen i The Incredible Shrinking Man, eller flugmannen i Flugan. Eller, ännu hellre, vetenskapsmannen i Todd Haynes episodfilm Poison, en man vars ansikte börjar spricka upp och läcka en spermaliknande substans, till omgivningens stora äckel.
Eller varför inte den onde mr Hyde, helst i Spencer Tracys skepnad.
Noterat: Copyriot om "upplevelseindustrin", Johanna N om spelvåldsmoralpanik, Daniel Poohl på Expo om Sverigedemokraternas falska anti-antisemitism.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
21:15
8
kommentarer
Etiketter: film
onsdag, mars 18, 2009
SKMA rundar av
På SKMA:s blogg publiceras en längre respons på den reaktion deras debattartikel "Antisemitisk blogg Ohlys favorit" har väckt. En stympad version av texten återfinns samtidigt på Expressens debattsida. Bland det som inte finns med i Expressenversionen:
Som SKMA har visat är det Flücht som sätter tonen på bloggen; tendensen är densamma oavsett om det är blogginnehavaren, gästbloggare eller gästkommentatorer som författar inläggen. Flücht understryker dessutom att han alltid raderar “Rasistiska, sexistiska, homofoba eller andra stötande kommentarer”. Flücht skriver: “Som parentes kan jag nämna att jag alltid läser kommentarerna noga innan jag släpper fram dem när de rör Israel just.” “Jag är personligen ansvarig för DIN kommentar vilket gör att jag inte släpper fram vad som helst.” De antisemitiska kommentarerna publiceras alltså medvetet.
/---/
Att kritisera Israel är inte antisemitiskt. Men antisemitism kan och får inte ges någon legitimitet eller plats i sådan kritik. Som exemplet Jinge.se visar är denna rågång långt ifrån någon självklarhet.
-----------------
Med lite lös anknytning, kanske: Lisa Bjurwald om Durban II (och Jinge länkar, sitt perversa twinglytrixeri trogen, en postning om finansvärldens girighet till Bjurwalds artikel) - för folk som kan läsa på tyska erbjuder Perlentaucher mer läsning därom. På Newsmill analyserar Harry Rson Svensson SD:s Israelstöd.
Uppdatering: Twinglylänken till Jinge nu borttagen.
Upplagd av
Charlotte W
kl.
10:59
2
kommentarer
Etiketter: antisemitism, politik
måndag, mars 16, 2009
YouTubehysteri: "Leave Britney alone!"
Ungdomar som följer med sin tid har förstås sett det här klippet till förbannelse - för mig är det däremot fortfarande ganska nytt. Första gången jag såg det förvandlades jag till en liten skakande extatisk hög - övertygad om att det handlade om nån slags fantastisk postmodern performancegrej. Nu har jag förstått att det handlar om "äkta känslor", och den lyckokänsla som klippet utlöser hos mig ter sig egentligen mindre passande. Men skadan är redan skedd, min reaktion på den gråtande Chris Crocker är redan inprogrammerad i mig and there's nothing I can do about it. Jag kan inte hjälpa det: jag älskar det här. Och jag skrattar inte åt det på något elakt sätt, vill jag hävda - jag anser mig inte ha något gemensamt med de elaka mobbkommentatorerna på YouTube och jag hoppas att ni bloggläsare därute inte delar deras sadism.
Kan tyvärr inte längre hitta hela den lilla filmen, men här är i alla fall ett utsnitt:
Upplagd av
Charlotte W
kl.
09:54
2
kommentarer
Etiketter: film
söndag, mars 15, 2009
Reaktioner på uppropet
Det förvånar mig inte att det upprop om vänstern och antisemitismen som jag var med om att publicera i Sydsvenskan i början av veckan utlöser en del rätt primitiva ryggmärgsreflexer. För så är det alltid när antisemitism diskuteras - termen är så överladdad att tankeförmågan helt enkelt verkar slås ut hos många människor. Nervbanorna tycks på något plan entydigt koppla ordet "antisemitism" till Hitler och gaskamrarna, även om de flesta väl rimligen med förnuftet vet att den eliminatoriska antisemitismen bara är ett om än det mest vedervärdiga exemplet på de uttryck som negativa och stereotypa uppfattningar om judar kan ta. Eftersom ingen vill förknippas med ett industriellt genomfört storskaligt massmord slår det slint i huvudet på dem som ser sig eller "sin grupp" omnämnd i en text som handlar om antisemitism. Den som tar upp attityder mot antisemitism får höra att hon kastar antisemitismanklagelser omkring sig, att hon svartmålar. "Anklagelsen" anses vara så befängd att det spekuleras om skumma underliggande motiv (som att det skulle handla om att avvärja kritik mot israelisk politik) och bristen på förmåga till faktisk reflektion i den här frågan gör att tankefigurer som anknyter till en antisemitisk tradition kan slinka igenom i den våldsamma motreaktionen. Så kan till exempel Ali Esbati på fullt allvar kalla vår artikel för "ett utspel i ett uppifrån orkestrerat angrepp på vänsterns arbete mot den rasistiskt färgade ockupationen av Palestina". (Fetstilen är min.) Visst, vi som ställde oss bakom texten (som jag var huvudförfattare till) är förstås marionetter i de mäktiga judarnas sold...eller hur ska Esbatis ord tolkas, fattar han inte vilka föreställningskomplex han aktiverar med den typen av påståenden? Serhat Daran, redaktionsmedlem i tidskriften Mana (sic...), spär på genom att kommentera: "Det finns tydligen gott om nyttiga idioter. Artikeln är ju uppenbart ett beställningsjobb från sydsvenskans ledarredaktion. De behövde några från 'vänsterkanten' för att legitimera sin ganska taffliga retorik." (Well Serhat, jag kan ju avslöja att Sydsvenskan inte var den första adress vi skickade artikeln till...)
Esbati och Daran går till och med så långt i sitt misstänkliggörande att de ifrågasätter om vi som skrivit under verkligen är vänstersympatisörer. Nej kamrater, vi är förstås egentligen Mossadagenter som i många år tränats att infiltrera vänstermiljön! Hallå liksom. Men det är väl den gamla utstämplingsmekanismen som spökar (typ "är ni inte med vår linje är ni kontrarevolutionära och skadliga element"). Att det gör så i just det här sammanhanget är så att säga bara lite extra perverst.
Att folk kan reagera väldigt känslomässigt när de anser sig blivit utpekade får man ha förståelse för. Men när Helena Duroj ringer upp och skäller ut undertecknare samt - understödd av Esbati - påstår befängda saker på sin blogg så måste man gå in och förklara läget. På sin blogg skriver Duroj:
Att jag anklagas för antisemitism är inte lika allvarligt som att hela vänstern anklagas - utom för mig.
Det är mer än jag kan stå ut med när mitt politiska engagemang och denna blogg kopplas ihop med antisemitism i en framställning som går ut på att antingen A/ jag är antisemit eller B/ jag stöder en hypotetisk antisemitisk fraktion inom Vänsterpartiet.
Såhär lyder den mening om Duroj som står i uppropet: "Helena Duroj, en vänsterpartistisk profil med särskilt intresse för antirasistiskt arbete, kallar på sin blogg SKMA:s kritik för 'mindre konstruktiv läsning'." Sammanhanget är ett resonemang som handlar om hur personer inom vänstern nogsamt undviker att ta frågan om antisemitism på allvar. Och eftersom Duroj är särskilt engagerad i just antirasism är hon ett rätt flagrant exempel på en sådan person. Hävdar vi att hon är antisemit? Nej, för alla som kan läsa innantill och inte är förblindade av vrede är det uppenbart att vi inte gör det. Påstår vi att det skulle finnas en "antisemitisk fraktion" inom Vänsterpartiet? Nej, men väl att vänsterpartisten Jan-Inge Flücht driver en antisemitisk men av alltför många inom vänstern uppskattad blogg. Vad som påpekas om Duroj specifikt är att hon viftade bort SKMA:s kritik mot att Ohly favoriserar en antisemitisk blogg genom att kalla kritiken för en "mindre konstruktiv läsning" Och detta är inte bara sant utan dessutom en mycket lindrig beskrivning av det Duroj skrev angående SKMA:s artikel (som Duroj helt Daranaktigt kallar "Sydsvenskans"). För hon anklagar faktiskt SKMA för att helt enkelt fara med osanning. ("Sydsvenskan bygger på läsning av Jinges blogg, eller säger sig iallafall göra det. Varken Jinge själv eller jag känner igen citaten.") Sedan ställer hon SKMA-artikeln mot boken Sverigedemokraterna har fel av Alex Bengtsson. ("Betydligt mer konstruktiv läsning är 'Sverigedemokraterna har fel' av Alexander Bengtsson.") Det som står om Duroj i uppropet är alltså bara precis korrekt och ett understatement i förhållande till Durojs reaktion på SKMA-artikeln.
Nå, uppenbarligen håller nu inte författaren Alexander Bengtsson, som Duroj ställer mot SKMA i sin postning, själv med om Durojs avfärdande av SKMA - eftersom han är en av de som skrivit under på uppropet. Att diskutera vänstern och antisemitismen känns ofta som att slå pannan blodig mot en betongvägg. Men inte alltid. Vinden börjar - kanske! - vända. Jag är så glad att vi ändå blev tolv kloka personer som kunde gå ihop i ett upprop om den här frågan. Och jag är glad över de uppmuntrande och entusiastiska tillrop som medundertecknare berättar för mig att de bemötts av efter uppropets publicering.
Uppdatering: Via en också i övrigt relevant och intressant postning hos Magnus Sandelin ser jag att även Anders Svensson ifrågasätter vår vänstertillhörighet. Uppenbarligen anses inte vi som untertecknat uppropet kapabla att själva avgöra var på den politiska kartan vi befinner oss. Det från mitt perspektiv egendomligaste i Svenssons postning är emellertid påståendet att min blogg "alltför ofta tycks ha en fixering vid allt judiskt". Que? liksom. Var finns alla postningar jag skulle ha skrivit om judiskt liv, kultur och religion? Har jag skrivit dem i sömnen, eftersom jag inte kan påminna mig en enda sådan? Är de synliga enbart för herr Svensson? Och vad är det i så fall för egendomliga glasögon han bär?
Upplagd av
Charlotte W
kl.
10:30
51
kommentarer
Etiketter: antisemitism
