Coverbandet Sisters of Mercy

"Dessa kvinnor som vädjar", skriver Nina Björk angående Caroline af Ugglas schlagerhit och, framför allt, Dolly Partons Jolene. Men kommer fram till att det är okej att gilla texten till en låt som Jolene, trots det krypande obehaget inför desperationen och den passiva acceptansen av den vackraste kvinnans övertag i kampen om en till synes viljelös man - eftersom dess nakna vädjande "drar undan mattan på kategorier som 'svaghet' och 'styrka'" och representerar kärleken i dess renaste form, helt i "avsaknad av strategier".
Som tur är finns det ju också män som har sjungit Jolene. Jack White i White Stripes men i synnerhet Andrew Eldritch i Sisters of Mercy. Eldritch gör det verkligen briljant, gjorde det långt innan "queer" blev ett modebegrepp men lyckas verkligen vara queer på ett förtrollande sätt tack vare den totalt traditionellt manligt heterosexuella framtoning han och de andra gothpojkarna i grunden hade, namnet till trots. (Jag skriver "hade" - jag vet att bandet fortfarande existerar men det är ju bara som skuggor av sina forna jag.)
Det blir en väldigt fin kollision. Jag menar hör själva:



Överhuvudtaget undrar jag om inte Sisters of Mercy egentligen var bäst som coverband. När jag själv numer nån gång får lust att höra dem är det i alla fall bara Jolene och den här underbara versionen av Knockin' on Heaven's Door jag är intresserad av:


(They don't make posörer like that anymore, förresten.)