En våg av antisemitism

Det var ju väntat. Men icke desto mindre är det bedrövligt. Det händer varje gång det finns anledning att kritisera israelisk politik (och det var väl ett understatement i förhållande till vad som nu pågår i Gaza). Men det är förstås inte så att israelisk politik i sig förorsakar vågor av antisemitism. Nej, det är snarare så att Mellanösternkonflikten används som en projektionsskärm mot vilken gamla beprövade föreställningskomplex får ett till synes invändningsfritt spelrum. För inte utlöser väl exempelvis Robert Mugabes politik i Zimbabwe motsvarande vågor av hets mot svarta. Nej, Israel är världens enda judiska land och samtidigt som anklagelserna mot Israel om att de missbrukar den judiska historien, gömmer sig bakom en "offerstatus" etc, duggar tätt är det väl att märka att om det är någon som tjatar om historien och judiskheten så är det kanske inte så mycket israelerna själva. Israel är på ett negativt sätt sammansvetsat med judenheten, tycks det, i det populära medvetandet. Eller åtminstone i de mindre trevliga delar av det populära medvetandet som ger sig till känna vid tidpunkter som den här.
Judiska byggnader sätts i brand, medlemmar av judiska församlingar hotas. I Ring P1! talar en man om de "stinkande judar" som tagit Mellanöstern som gisslan, alltmedan en handfallen programledare sitter förstummad. En bloggare hallucinerar fram en fantasi om specifikt israelisk sexterror som utförs under skydd av det judiska folkets martyrstämpel - och länkar till Svenska Dagbladets artikel om den uppflammade antisemitismen. En annan bloggare fördömer attentaten mot judiska församlingar men anser också att man ska motarbeta "konstiga uttalanden" som "underblåser motsättningar mellan olika befolkningsgrupper i Sverige" - och menar att detta är vad Jonathan Leman gör när han för Svenska Dagbladets reporter berättar om den förefintliga antisemitismen. Ytterligare en skyller på "den svenska israellobbyn" som borde "tänka både en och två gånger när de hela tiden refererar till Israel som en judisk stat" - för, menar bloggaren med en totalt förvriden logik, "är man då motståndare till Israels gärningar blir man ju då per definition motståndare till 'judendomens gärningar' - och så går det inte gärna att tänka" (ja detta är förvriden logik - Israel är en judisk stat för det första, det är inget som "israellobbyn" hittat på, men nej, att vara kritisk mot Israel implicerar i sig inte att man är kritisk mot judendomen, lika lite som det att vara kritisk mot exempelvis en muslimsk teokrati som Iran i sig implicerar att man är kritisk mot islam). Och naturligtvis har vi här också den mer eller mindre öppet antisemitiska bloggen Dumheterna, som kallar Svenskans artikel för "välplanerad propaganda" - och besannar vad som står i den:

– ­ Det handlar i en del miljöer inte bara om att kriget är fel, utan det sker tillsammans med en demonisering av det israeliska folket. Till detta följer gamla schabloner om judars föregivna hämndlystnad och makt. En mäktig sammansvärjning påstås kontrollera tidningar, företag och politiker och hindra "sanningen" från att komma fram, säger Jonathan Leman och fortsätter:

– En legitim kritik mot israelisk militär och övergreppen mot den palestinska civilbefolkningen blandas med antisemitiska klichéer, och då får vi den här kompotten som syns i bland annat artiklar, kommentarer och på bloggar.

En annan pervers ådra bland reaktionerna på denna artikel - och på konflikten i Mellanöstern - är de islamofoba kommentarerna. De som skyller den nu grasserande judefientligheten på, som en blogg uttrycker det, att vi tar emot "'flyktingar' som sedan belönar oss med att ta sina konflikter hit". De som själva är rasister men låtsas som att rasismen, den står någon annan för. Och som ställer sig på Israels sida enligt principen "min fiendes fiende...." Vilket tacksamt tas emot av de som talar om "NationalSionismen" och å sin sida, och projicerar all ondska och intolerans som överhuvudtaget finns på Israel. På Kommunisternas blogg återges en text av Gilad Atzmon, som bland annat gjort sig känd för att tolka finanskrisen som ett led i sionisternas onda världshärskarplaner - här skriver han att israelerna inte tillhör mänskligheten. Detta citeras med gillande av Rawia Morra, vars blogg enligt Aftonbladets Åsa Linderborg är den allra bästa (lite lustigt eftersom Linderberg sitter på en maktposition inom den medievärld Morra beskrivit som fullständigt sioniststyrd).
Snälle Carl Bildt, kan du inte ta fram en klok fredsplan för våra plågade medvetanden här på hemmaplan också.

Ps. Läsvärda postningar om den antijudiska vågen: Leman, Gurgîn, Nima, Sandelin.

Uppdatering: Det samtal till Ring P1 jag hänför mig till ovan sändes i måndags, 6/1, och kan lyssnas på om man klickar på länken till 9.20-sändningen av programmet detta datum i sändningsarkivet (ligger kvar 30 dagar efter utsändningsdatum). I samma sändning förekommer en kvinna som menar att texter i Talmud ligger bakom konflikten - också detta en klart antijudisk retorik, om än mer sofistikerad än den som talar om "stinkande judar".

Drömmen om Den Stora Folkresningen och synen på Mellanösternkonflikten

Sovjetunionen stödde befrielserörelser från Sydafrika till Centralamerika till Vietnam, liksom den islamiska republiken har stött Bosnien och Gaza. Så kan det se ut i världspolitiken: en regim som är djupt reaktionär och repressiv hemmavid kan ha en progressiv funktion utomlands.
Det verkliga skälet till att alla västerlandets makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot Hamas är just att denna rörelse insisterar på palestiniernas rättigheter och fortsätter kämpa för dem. Det är det som skiljer styret i Gaza från det i Ramallah: Mahmoud Abbas har funnit sig till rätta i rollen som Israels och USA:s marionett. Hans klick av korrupta Fateh-politiker är i dag en rehabiliterad israelisk satellitklass, vars uppdrag är outsourcad kamp mot alla former av motstånd. Så har nu också demonstrationer till stöd för Gaza förbjudits av Abbas myndighet och civila palestinier på Ramallahs gator fått smaka dess batonger.
Än värre är kollaborationen i Kairo. Den egyptiska diktaturen fruktar Hamas av samma skäl som sina amerikanska och israeliska vänner: en genuin folklig motståndskraft riskerar att spränga status quo. Den södra gränsen mot Gaza vaktas från Egypten, och dagarna innan Israel inledde sin offensiv höll Hosni Mubarak salong för Israels utrikesminister Tzipi Livni; samförståndet var gott. Men även Egyptens strategi kan slå fel.Massdemonstrationerna till stöd för Gaza har sköljt över de egyptiska gatorna och flutit in i den tidvattenvåg av missnöje som under flera år stigit allt högre och förhoppningsvis dränker diktaturen inom kort. Det är kanske palestiniernas största hopp: en social revolution i arabvärldens kärnland, i bästa fall under den fria arbetarrörelsens ledning.

Så skriver Andreas Malm på Newsmill, i en artikel med den lätt surrealistiska titeln "Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik". Ja man känner ju igen sig. Det är samma Andreas Malm som för några år sedan ägnade sig åt lika patosfyllda uttryck för stolt solidaritet med Hizbollah sommaren 2006. Vi har en lätt igenkännbar fiende, imperialismens instrument, som bedriver hetsjakt mot en lika lätt igenkännbar protagonist, bäraren av folkviljan - d v s Hamas. Att denna organisations starkt antijudiska prägel (något annat den har gemensamt med Hizbollah), vägran att erkänna Israel samt dess reaktionära och odemokratiska islamism skulle kunna spela in i västmakters skepsis mot den finns inte med i den här ekvationen - för det är ju faktorer som grumlar den klara, svartvita bilden. Att sitta hemma i pojkrummet - eller kanske snarare i de små vänsterextrema rörelsernas världsfrämmande mötesrum - och försöka identifiera de progressiva rörelserna i konflikten har förstås också något sorgligt välbekant över sig (ironiskt nog finns det en slags likhet mellan detta tänkande och USAs utrikespolitik, som ju också handlar om att liera sig med djävulen om djävulen verkar vara den kraft som bäst tjänar ens egna intressen vid en given tidpunkt; ett system som sällan fungerar eftersom djävulen trots allt lever sitt eget liv). Och man skulle kunna tycka att Malm borde dra sig till minnes vad som hände förra gången vi hade situationen "Iran + revolution + vänsterförhoppningar + islamister". De som till att börja med var lierade med arbetarrörelsen (exakt vad är den där dagens "fria arbetarrörelse" som Malm skriver om egentligen?) mot högerdiktaturen i Iran kom snabbt att bli vänsterns främsta förföljare. Nej, jag vet - historien upprepar sig sällan exakt, situationen är något annorlunda etc... Men det finns anledning att lyfta ett varnande finger mot demagoger som i all upphöjdhet tycker sig kunna urskilja vem som fyller en "progressiv funktion" i en situation som just nu handlar om att människor slaktas. Jag vet, det är den israeliska armén som står för den absoluta huvuddelen av slaktandet, inte tu tal om den saken - och jag tycker att den som hävdar att Israel fullt ut dragit sig tillbaka från Gaza 2005, varför allt bråkande från den palestinska sidan egentligen är helt onödigt, har en rätt tung bevisbörda på sig. Men vad som gäller just nu måste väl ändå vara att få slut på detta slaktande och, som David Munck skriver i sin andra artikel om Gaza på Newsmill, få igång den nödvändiga dialogen. Därför så framstår dessa slutord av Andreas Malm för mig som enbart vidrigt cyniska:

Till den dag styrkeförhållandena i regionen förändras är det motståndets uppgift att hålla grytan kokande. Det vet Hamas och de andra fraktionerna i Gaza. De segrar enbart genom att härda ut, genom att överleva och fortsätta kampen: det garanterar att de finns kvar den dag styrkebalansen skiftar. Ingenting tyder hittills på att Israel kommer att lyckas utplåna deras motstånd den här gången heller, med mindre än ett totalt folkmord.

Vad gäller ordet "folkmord" så används det ju redan, och har på många håll använts länge för att beskriva israelisk politik mot Gaza och Västbanken. Därutöver är naturligtvis nazireferenserna legio. Torsten Kälvemark skrev häromdagen en artikel på Aftonbladet Kultur där han i all oskuldsfullhet refererar till en israelisk bok som hävdar att "(o)m vi judar bara stirrar oss blinda på Förintelsen så ser vi inte omvärldens olyckor", och att det är dags för Israel och judenheten att resa sig ur Förintelsens skugga. Det är möjligt att detta är ord som är synnerligen träffande i en israelisk kontext; om detta vet jag intet. Men besattheten av Förintelsen kanske inte är något som är specifikt för "judarna" (det var en fin generalisering han gjorde där, Kälvemark, utan att behöva ta eget ansvar för den) utan något som i minst lika hög grad gäller oss, när vi tittar på Mellanösternkonflikten? Det är som om det bara funnes ett enda raster att se den igenom, och det är det raster som gör israeler till nazister, de forna offren som borde veta bättre till bödlar ("har de inte lärt sig något av sin historia" utropas det i kommentarsfälten, som om Förintelsen vore en slags learning experience). Jag vet inte, ärligt talat, om det är rätt att som Munck gör tala om "tendenser till folkmord" i det förhandenvarande situationen. Att dividera om den saken är hursomhelst måhända väl kallsinnigt. Men ungefär samtidigt som den konflikt som nu är bröt ut hade Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, en artikel inne på DN Debatt angående situationen i Tschad, dit folk flyr undan Darfur. "Konflikten, som nu går in på sitt sjunde år, har hittills orsakat över 300 000 döda och miljontals flyktingar", skriver Gabelic. Detta är dock, av någon anledning, en konflikt som inte väcker, och aldrig väckt, vårt intresse i ens tillnärmelsevis lika stor utsträckning. Kanske också något som är värt att fundera över.

Ps. Nej "svensk vänster" vill inte "utrota judar" - men jag vill ändå rekommendera Bloggen Bents båda inlägg som positivt provocerande för vänsterläsare: "Andreas Malm sätter tillbaka national i socialismen" och "Vänstern sår en draksådd i Gaza".

Penisavund

Knappt hade jag skrivit gårdagens inlägg om min avundsjuka på högerliberalerna, med utgångspunkt i resultatet för tävlingen om "Årets politiska blogg 2008", förrän jag plötsligt insåg det uppenbara. Det är så uppenbart att ingen ser det. Nämligen att en annan ojämnhet bredvid den mellan höger- och vänsterbloggare är, ehum, tämligen markant: den mellan kvinnliga och manliga. Faktum är att endast en kvinna befinner sig i tio-i-toppen: Opassande-Emma (som jag och en del andra med mig egentligen velat se som vinnare) på fjärde plats.
Så vad betyder då det och varför överhuvudtaget ta upp saken? Förra året vann ju en kvinna, och därtill en prostituerad sådan, så inte kan jag väl mena att "Årets politiska..."-tävlingen i själva verket skulle vara en orgie i sexism? Nej, det menar jag förstås inte och alla som tror att jag hävdar en medveten konspiration för att trycka ner kvinnor kan med fördel försöka byta tankespår. För detta med att kvinnor mer sällan ses som tunga politrukiska röster har naturligtvis med betydligt mer subtila mekanismer än så att göra; mekanismer som såväl kvinnor som män styrs av och som dessutom sällan opererar på det medvetna planet.
Men låt oss till att börja med backa bandet lite. Förra året vann en kvinna, det är sant; därtill en kvinna som tillhör en starkt ringaktad grupp i samhället, och som, enligt min mening, på sitt sätt för en tydligt feministisk kamp. Men det finns två saker att tillägga här: den första är att Isabella liksom i år Opassande var ensam kvinna bland de tio i topp; den andra är det faktum att en del av de som stöttat Isabella gjort så av avgjort icke-feministiska, rentav anti-feministiska skäl - alla som följt Isabellas blogg vet att den är full av slängar mot det feministiska etablissemang hennes kamp gått på tvärs mot, och att detta tacksamt har tagits emot av sådana som inte kan sägas stå för en annan typ av feminism utan snarast stärkts i sin allmänna rabiata anti-feminism. Vissa av dem som lagt sin röst på henne kan, med andra ord, sägas ha gjort en markering "mot kvinnor" snarare än för dem. (Jag vet att många inte ser feminism som något som med nödvändighet är "för kvinnor" - jag ber att få avvika mot den uppfattningen, men den bakomliggande diskussionen är för omfattande för att jag ska kunna eller vilja gå in på den här och nu.)
Men är det då så enkelt som att det finns lika många kvinnor som män att välja mellan, och att männen hela tiden ges förtur? Nej, sannolikt inte. Jag gick snabbt igenom de bloggar som nominerats i årets tävling, och konstaterade - med visst förbehåll för att några faktiskt är så anonyma att bloggarens könstillhörighet inte framgår, och att ytterligare några är kollektivbloggar där både män och kvinnor skriver - att mer än dubbelt så många manliga som kvinnliga bloggare nominerats. Det man frågar sig då är förstås om detta speglar könsfördelningen bland politiska bloggar i stort eller om kvinnor helt enkelt inte nominerats i "tillräcklig grad". Det är en fråga jag inte orkar ge mig på att försöka besvara seriöst (den som känner sig hugad skulle förstås kunna börja räkna kvinnliga respektive manliga bloggare inom kategorin "politik" på Bloggtoppen, eller nåt). Men ja, mitt intryck är onekligen det att kvinnor mer sällan än män väljer det renodlade politiska fältet. Och ja, jag måste faktiskt tyvärr medge - mitt intryck är att kvinnor i oroväckande hög grad hellre sysslar med fluffiga kattungar, dagliga fotografier på den egna kroppen i läckra outfits och andra ting som kan hänföras till kategorierna smått och gott samt självbespegling.
Verkar jag föraktfull nu? Ja det gör jag säkert. Jag vet att det idag anses anti-feministiskt att kritisera kvinnor som ägnar sig åt det där med mode och stil och konsumtion och rosa fluff och sånt. Men helt ärligt - jag känner att jag börjar få nog. Jag börjar känna mig som Julia Roberts i filmen Mona Lisas leende - den som handlar om en flickskola på femtiotalet, där Roberts förtvivlat kämpar för att få sina elever att upptäcka sina egna intellektuella gåvor och sina möjligheter att ägna sig åt annat i livet än man och barn. Det är en film som i sig inte är särskilt radikal utifrån dagens horisont - eller åtminstone tyckte jag det fram till dess att jag började fundera lite mer på vad tjejer och kvinnor faktiskt ägnar sig åt idag. Nej, kvinnor idag lever inte för andra människor på samma sätt som femtiotalets hemmafruar gjorde det. Men många av dem är, tycks det mig, instängda i ett äktenskap med sig själva som Kropp och Kvinna. Och jag skulle då och då vilja krossa den spegel som dessa tjejer och kvinnor ständigt tycks ha framför sig. Jag skulle vilja dundra mot dem som Julia Roberts gör i filmen: "I demand excellence from you!" Sätt igång och upptäck världen utanför H&M! Ni kommer inte omedelbart att belönas, för som kvinna blir man fortfarande alltför ofta ignorerad, skuffad åt sidan. Men belöningen kommer på lång sikt, och den kommer inte bara att komma från andra utan också inifrån. Det är jag övertygad om.


(Gled jag ut i en väl orättvis och generaliserande avvikning nu..?)

Några andra möjliga förklaringar till den extremt ojämna könsfördelningen i toppen av politrukbloggtävlingen kan, hursomhelst, vara sådana som också använts som förklaring till vänsterbloggarnas taskiga resultat: att kvinnor inte tycker det är så viktigt med den här typen av tävlingar, och att de inte förmår göra särskilt bra reklam för sig själva. Den sistnämnda delförklaringen tror jag det ligger en del i. Jag kan ju iaktta detta hos mig själv. Jag skulle egentligen vilja skylta med att man kan rösta på den här bloggen i Björn Wadströms tävling "Årets Blogg 2008 - alla kategorier", men klarar inte av att göra det utan att samtidigt påpeka att man också kan rösta på Jimpan (som jag nominerade) och på Opassande... Ni ser.... jag kan inte göra reklam för mig själv.

Lite sotis på högerfilen

Som de flesta av er säkert redan vet var det ju bloggaren HAX som vann titeln "Årets politiska blogg 2008". Han är såklart förjänt av det men personligen är jag lite besviken på att inte Opassande-Emma, som tippat, tog hem spelet. Blogge kom tvåa för andra året i rad och det vore förstås kul om han kunde få bli etta nästa år. Oscar Swartz som kom trea fick också ett högt betyg av mig, och Opassande blev faktiskt fyra vilket är en hög placering så jag har väl egentligen inte så mycket att beklaga mig över. Men en sak grämer mig mer än Opassandes uteblivna vinst, och det är den totala högerdominansen bland de högst placerade. Jag är förstås inte den enda som reagerar på detta, och förklaringar har framförts som att vänstermänniskor - med vilket de flesta menat sossar; en synonymisering jag ber att få protestera mot - inte tycker det är så viktigt att rösta i den här typen av jippon, eller att de helt enkelt inte är så bra på att blogga. Björn Pedersen, som med Bloggen Bent är den som ligger bakom Årets politiska blogg-omröstningen, kommer som jag ser det sanningen närmast när han i ett inlägg betitlat "Lite bloggråd till S från motståndarlaget" skriver såhär om majoriteten av sossebloggare (och resonemanget gäller, skulle jag vilja påstå, även för vänsterbloggosfären i stort):

De håller ett tal, säger de “rätta sakerna”, och går sedan hem till sig och sitt utan att engagera sig mycket i responsen på det som sagts. Tvärt om, om responsen blir "fel" så är instinkten att projicera skulden på den som reagerar, för bloggaren tycker ju "rätt". Det får till resultat att bloggaren ofta tar bort inlägg i kommentarsfältet eller att bli arg. Och där kantrar bloggen till att bli megafoneri.
Viktigast av allt, att blogga handlar om att vara personlig. Det betyder inte nödvändigtvis att man är privat, men man måste vara personlig därför att en blogg är individuell. Alla inslag av att vara megafon för någonting, snarare än att vara uppriktig och stå för sina egna åsikter gör att bloggen misslyckas.
Ska bloggosfären må bra och utvecklas till att bli det debattfora som alla med självklarhet söker sig till, så är det viktigt att sossebloggarna också nätverkar och deltar. Det mår alla politiska bloggar bra av därför att ett vasst och skärpt motstånd sporrar mig och andra till att bli bättre.
Alla som bloggar politiskt har gjort sig skyldig till att skriva partipamfletter. Det har jag gjort, det har de flesta andra gjort. Vi har skrivit saker som är "viktiga" partipolitiskt snarare än att vi egentligen har någon åsikt i frågan, eller att vi vill engagera oss i det. Men när det kommer till kritan, när det gäller, så måste bloggaren helt enkelt vara sin egen först och främst. Jag kan till exempel peka på mitt eget engagemang, liksom Erik Hultins, för integritetspolitiken. Jag är säker på att det inte har gjort oss mera älskade av vårt partis ledning alltid. Men i valet mellan att megafona för Centerpartiet och att stå för det vi tycker, så är valet självklart. Socialdemokraterna måste också våga släppa taget och sticka ut hakan - bli personliga.

Jag kan tycka att det problem Björn beskriver på sätt och vis gäller för hela vänstersfären, inte bara för vänstern - och som sagt framför allt inte bara för socialdemokratin - i bloggosfären. Alltså att det saknas en driven idédebatt som förs av hakutstickande människor med personlig integritet (sic!). Visst finns det bra och intressanta vänsterbloggare (jag tycker jag har de bästa i min länklista), och visst finns det starka vänsterdebattörer utanför bloggosfären. Men det finns, tyvärr, desto mer av förutsägbarhet, av papegojeri, av förstamajtalande och av demoniseringar av motståndare hellre än individuella risktaganden och konkret nytänkande.
Jag kan bli lite avundsjuk på den förhållandevisa vitalitet man just nu kan se på högerkanten. Visst är vänstern hyfsat bra på stora IRL-arrangemang såsom ESF här i Malmö i höstas, men det är arrangemang som trots det stora demonstrationståget (vilket fungerar mer som en möjlighet att visa upp de egna leden än som ett sätt att nå ut till den omgivande befolkningen) vänder sig till de redan frälsta. Jag saknar en vänsterististisk motsvarighet till en sammanslutning som Liberati, ett gäng som faktiskt vitaliserar den politiska debatten i stort, som är befriande konkret i sina utspel och som lyckas vara löst knutet till ett visst parti (Folkpartiet) samtidigt som det framför självständiga, oortodoxa idéer. Jag har förvisso observerat att även Liberati har sina utstötningsmekanismer och jag menar (naturligtvis) inte att jag tycker att de ställningstaganden Liberati gör alltid är lyckade. Vad jag säger är att de för mig framstår som ett nytt, och positivt, fenomen inom svensk politik och idédebatt. Skulle något liknande kunna härbärgeras av exempelvis Vänsterpartiet? Med tanke på hur Vägval vänster kördes ut ur stan framstår det som mindre troligt. Vi inom vänstern har en rejäl mognadsprocess framför oss, som vi måste genomgå om vi på allvar ska kunna återta initiativet.
--------------------------------
Helglektyr på bloggosfären: Anna Veeder på Al Hamatzav återger israeliska fredsorganisationers fredspropåer, En dröjande blick dröjer vid Stockholms filmfestival 2008, Heja världen fortsätter att påminna oss om Burma, Hynek sammanfattar filmåret, Kulturbloggen ber om hjälp med att nominera till Stora Bloggpriset (och idag är f ö sista dagen att nominera till Björn Wadströms "Årets Blogg 2008 alla kategorier), Jerry Silwer gästbloggar hos Opassande och bedriver oblyg piratpartistisk propaganda, Sjölander undrar över Göran Skyttes vänkrets, Tanja tipsar om manga, TomTom har gjort en årsbästalista och Vänstra stranden inleder en diskussion om sociala medier.

Det handlar om människor - på båda sidor

Jag vet att det finns något pinsamt i hur tvärsäkert vi här uppe i norr uttalar oss om alla möjliga aspekter på mellanösternkonflikten - envar sin egen mellanösternexpert, liksom. Vi vet allt om alla historiska förvecklingar, tror vi; allt om de olika politiska krafternas inre natur och, framför allt, allt om var skulden till död och förtryck ska förläggas (inte sällan med viss hjälp av personer som faktiskt har förstahandserfarenhet av konflikten, ska medges - det finns trots allt också svensktalande sådana, och det från båda sidor av den). Och det är klart, när fördelningen av döda på respektive sida ser ut som den gör är det inte konstigt att många väljer att entydigt lägga sina sympatier hos de mest berövade. De som inte gör så tenderar att se palestinska offer som offer för sig själva i första hand, eller för krafter som befinner sig på den egna sidan. För att göra det lättare att acceptera dödssiffrorna väljer man kanske att avhumanisera offren, genom att tala om "Hamasterrorister som neutraliserats" eller om vem som är "den onde". Och som ett brev på posten, ett mail i inkorgen eller vad man nu vill kalla det, kommer å den andra sidan en intensifiering av den ofta antijudiskt doftande, eller stinkande, demoniseringen av Israel. Jesus dras fram, staten Israel beskrivs som en inherent rasistisk folkmordsmaskin och i kommentarsfälten bryr sig de elakt vaggande tungorna inte längre om att ens nödtorftigt maskera sina budskap:

.....Den judiska en tand för en tand metodologi.....

....Det är osanningar som regimen israel är byggd på - klarspråk gör dem konfysa och förvirrade.
För det är uppenbart att många israeler, och alltför många västerlänningar, tror på hela komplexet av lögner sionisterna under historiens gång har fabricerat.....

....Detta är också ett sätt på vilket rasstaten firar sina högtider, blodsutgjutelse....

....Ett skamlöst folk utan samvete som aldrig nånsin bodde ha getts chansen att regera.
sjuka kräk, stödda av oss i väst. Jag skäms.....

....och halacha slakten har redan börjat....

Kronan på verket är en närmast surrealistisk kommentar av Jinges gästskribent Lasse Wilhelmsson:

....Vi är alla palestinier.

Omvärlden är sionistiserad - inte bara Vita huset och Wall Street.

Snart kommer nästa steg i den planerade ekonomiska kraschen.

Och en ny false flag (som 911) för att motivera atombomber på Iran.

Det största problemet är att normala människor vägrar tro att denna monstruösa ondska kan vara ett uttryck för en intelligent planering av människor i syfte att förslava mänskligheten och berika en liten elit.

MVH

Lasse W....

Nej, jag tänker inte ge min egen inre mellanösternexpert fritt utlopp idag. Bara påpeka att det finns minst två sidor av konflikten. Och att det är människor som befinner sig på alla sidor av den - inte neutrala "militära mål" eller ondskefullt världsmanipulerande mördarmaskiner.

"- allt som sägs kan lika gärna vara en lögn, ett spel, en intrig som aldrig får sin lösning."

Så skriver Leif Zern om Harold Pinters dramatik, med anledning av dennes bortgång. Och jag vill påminna om Pinters arbete som filmmanusförfattare, inte bara till Den franska löjtnantens kvinna utan framför allt till en serie ibland lätt misogyna men icke desto mindre mästerliga filmer i regi av Joseph Losey. Dessa båda verksamheter - Pinters dramatik och hans arbete som författare av manus utifrån andras litterära verk - har uppenbarligen korsbefruktat varandra. Jag vill framför allt lyfta fram Budbäraren (The Go-Between), en film från 1970 som bygger på en roman av L.P Hartley - eftersom den är så jäkla bra, helt enkelt. Men den film som kanske bäst av alla ligger i linje med Pinters självständiga verk är Betjänten (The Servant), en film som ägnar sig helt åt det som är (förlåt, var) Pinters huvudintresse, det vill säga gestaltandet av maktrelationer som må vara flytande men ändå är högst påtagliga. Här ett kort klipp ur den filmen från DuTuben - att ljud och bild här inte är helt i synk ter sig mest som ett ytterligare understrykande av den känsla av förutbestämdhet som genomsyrar relationen mellan dekadent och manipulativ tjänare vs svag herre:



Pinter harvade inte bara runt i art cinema-träsket. Han skrev också manus till en klassisk spionthriller, Quiller - vårt ess i Berlin (The Quiller Memorandum) från 1966. Eller är det verkligen en klassisk spionthriller? Samma osäkerhet och futilitet genomsyrar den här filmen som Pinters pjäser och Loseys filmer, trots actionscenerna och trots att Max von Sydow dyker upp som övervintrad nazist i snygg sammetskostym. Som den fantastiska trailer ni kan se nedan säger: "What do they want of Quiller? What does Quiller want of them?" Trailern hävdar att svaren finns i filmen - men där har den, skulle jag vilja påstå, faktiskt fel.



Uppdatering: se också Erik Hedlings text från 2005 om Pinter som filmförfattare.

Finnische Tanzmusik

Till min glädje ser jag att David Nessle delar min fäbless för finsk schlager. Precis som David är jag tyvärr oförmögen att förstå texterna, men jag tror, återigen precis som han, att de är mer uttrycksfulla och rättframma än det vi har plågats med i svensktoppsväg under alla år (jag vet, nu generaliserar jag osv). Det finns ju en källa som verkar ge mig/oss rätt: Aki Kaurismäkis filmer. De är sprängfyllda av finsk schlager, både i form av lite tuffare garagetoner och smäktande tango. Det är tangon jag gillar mest. Och sångtexterna finns ibland återgivna i filmernas textning. Det är tunga grejor - sagoland, susande skogar, vemod...kort sagt: texter som fullt ut motsvarar åtminstone mina förväntningar. Låt mig illustrera med ett smakprov, ett musikaliskt stycke ur filmen Moln på drift - textningen är visserligen på tyska och tonerna är något mer sydländskt varma än vanligt (finsk tango ger mig oftare associationer till snö än till sand och hav), men ändå, detta är vackert:



...och nu är det God Jul.

---------------------------------
Julläsning: Antigayretorik-Tor om påvens jultal (och Blogge är inne på samma spår)
- Dina Iordanova om filmen Syostry
- Heja världen om Hollywood och tortyr
- Ilse-Marie om den nya typen av rehabilitering
- Jimpan om Terrorns hus i Budapest
- Johanna S om amatörporr
- Jonathan om en absurd ledarartikel i Skånskan

Vad som ändå kan behöva sägas

Socialantropologen Aje Carlbom är en inom högerpopulistiska och extremnationalistiska kretsar högst uppskattad forskare. Man kan exempelvis se hur tacksamt hans ord tas emot på nätsidan Blågula frågor. Vid sidan av Lars Åberg har han länge spelat rollen av "anti-pk-sanningssägare" på olika tidningars debatt- och kultursidor. Och säkert gör de ett i vissa avseenden nyttigt jobb, när de pekar på religiös extremism och den konflikt som ibland kan uppstå mellan välvilliga vänsteridealisters önsketänkande och verklighetens schatteringar. Samtidigt borde de kanske ta ett större ansvar för hur de plockas upp och används av den rena främlingsfientlighetens krafter? Jag kan tycka det när jag läser Carlboms inlägg på Newsmill angående kravallerna på Rosengård. Artikeln handlar till övervägande del om inriktningen på den källarmoské som står i konfliktens centrum, och jag har inget att invända mot att Carlbom (liksom Ouis i Sydsvenskan) upplyser om kampen mellan olika fraktioneringar inom islam i Malmö - tvärtom. Eftersom Carlbom tydligt beskriver att källarmoskén står för en annan tolkning än majoritetsislam kan han knappast lastas för de absurt islamofobiska kommentarer som står att finna under artikeln. En och annan vill frångå grundläggande demokratiska principer och helt sonika förbjuda islam ("Jag har emellertid aldrig förordat förbud av islam, bara utrotning", skriver en storsint kommentator apropå detta). Men i artikelns inledning, där Carlbom markerar mot det han väl uppfattar som pk-etablissemanget, uttrycker han sig på ungefär samma sätt som en del av de aggressiva populistiska och främlingsfientliga reaktioner man kunde ta del av på SVT:s hemsida efter Uppdrag gransknings "kackerlacksreportage" (det var dock en minoritet som reagerade på detta sätt, märk väl):

Många är alltför snabba att göra som Anders Lago i Södertälje och rama in händelseförloppet i det så kallade "utanförskapet".
Inbyggt i detta ligger olika idéer om att invandrare i Rosengård inte släpps in i samhället, att samhället inte gör tillräckligt mycket för invånarna, att trångboddhet och kackerlackor helt och hållet är fastighetsägarnas ansvar och så vidare. Det är ett märkligt synsätt. Fastighetsägarna kan ju knappast beskyllas för att ha dragit in ohyra eller fuktskadat sina egna fastigheter.

Är det något som är märkligt så är det uppfattningen att ohyra och fuktskador inte skulle vara fastighetsägarens ansvar att bekämpa. Carlbom vulgärtolkar totalt kritiken mot de förhållanden som Uppdrag granskning visat upp - det är väl knappast någon som har anklagat fastighetsägaren för att med berått mod "dragit in" ohyra i lägenheterna? Vad det handlar om är ett fullständigt undermåligt underhåll, i synnerhet med tanke på hyreskostnaderna (den barnfamilj med mögel, kackerlackor, fuktskador och lossnande kakelplattor som Uppdrag granskning besökte betalar mer i hyra än vad jag och min man gör för vår utmärkta trea centralt i Malmö (och snälla, tolka inte detta som en plädering för marknadshyra)). Vad gäller trångboddheten så har den naturligtvis att göra med omständigheten att det är svårt för Rosengårdsfamiljer att erhålla större lägenheter i takt med att de växer. Carlbom får det att låta som att diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden helt enkelt inte existerar. Men det gör det och låter sig inte bortbesvärjas enbart genom att man hojtar om individens ansvar.
Den situation som lett fram till kravallerna har flera dimensioner. Den sociala dimensionen är en, den religiösa en annan - men nog måste de väl gå in i varandra, nog är det sorgligt att majoritetssamhället inte upplevs som att det har mer lockande alternativ att erbjuda än att sitta och häcka i en rigid salafitisk källare? Det individuella ansvaret för det egna agerandet är ytterligare en dimension och det faller kanske särskilt tungt på dem som farit till Rosengård för att "erbjuda sitt ideologiska stöd" (tycker de verkligen att alla lokaler är värda att slåss för, gäller det också t ex MC-gängens lokaler (vilka ju också motarbetas av "etablissemanget")?). Eller - och ännu mer i detta fall, eftersom man då inte ens har något "gott uppsåt", hur stort självbedrägeri som än må vara involverat häri när det gäller AFA-aktivisterna - bara för att bråka, vilket är fallet vad gäller de fotbollshuliganer som deltagit i upploppen.
Ansvar för det egna agerandet har emellertid också vi andra, som påverkar verkligheten genom vårt sätt att reagera på den. De som reagerar genom att förstärka ett vi-och-dom-tänkande borde stanna upp och tänka efter. Med viss besvikelse noterar jag att Karamell-Mary hör till den skaran, en kvinna som ofta är klok men som trots allt är medlem i Moderata Samlingspartiet - ett parti som ju anser att invandrare inte begriper att de inte ska bryta mot lagen i det land de befinner sig såvida de inte fått skriva på ett kontrakt om den saken, och som prompt vill ta fram vattenkanonerna för att sätta kravallande ungdomar på plats. Mary skriver: "Det är kanske inte helt fel att från början få veta att vi inte gillar tumult av det här slaget. Vem kan säga emot den saken? Eller är det meningen att man ska få ge utlopp för sin ilska hur som helst bara för att man inte blivit 'integrerad' på ett vettigt sätt?" Här kan vi snacka om en märklig reaktion, särskilt med tanke på att den artikel hon länkar till talar om att inga rosengårdsungdomar befann sig bland den skara som haffats av polisen under natten till den nittonde. En syn på invandrare som säger att de ofelbart är bråkiga typer försåvitt att de inte upplysts om att "vi svenskar" inte gillar bråk är fullständigt förkastlig. Mary verkar heller inte ha förstått att rosengårdsborna redan ÄR en del av det svenska samhället, hur mycket vi än talar om "utanförskap". De allra flesta av källarmoskéns pojkbesökare (är flickor välkomna?) är garanterat födda här. Men de kanske skulle behövt särskilda lektioner i första klass om hur man ska bete sig i det svenska samhället, eller hur har du tänkt egentligen Mary?
Detta sagt så visst, jag tycker nog att man på en punkt kan säga att vi accepterar för mycket av vissa. Och då är det, återigen, de rena huliganerna jag tänker på. Jag minns en last full av fotbollssupportrar från Helsingborg, mest svennar att döma av inslaget på Sydnytt, som, för inte så länge sedan, bråkade sönder inredning och satte skräck i medpassagerare och personal på tåget till Malmö. En av dem körde in en smällare i munnen på en kvinnlig konduktör. Inte kan det väl vara ett svenskkontrakt som hade behövts i detta fall, eller hur Mary? Du skriver ju förresten själv om fotbollshuliganer som "ställer till elände varenda gång det är derby". Att unga aggressiva män alltför ofta tillåts terrorisera sin omgivning, ja det är ett reellt problem. Särskilt när de inte ens kan skylla på att de blivit våldsamt avhysta från sin lokal av polisen.
Apropå den där källarlokalen, vad ska hända med den nu? Kan det komma något positivt ut av detta? Nej, det verkar inte så - i Sydsvenskan talas det om att fastighetsägarna och Hyresgästföreningen ämnar inrätta en "boskola" på platsen - en oskön förening av krafter som säger att boproblemen på Herrgården är hyresgästernas fel; att invandrare inte ens klarar av att bo utan att gå i en särskild skola för detta. Och så cementeras gränserna ytterligare.
----------------
En skön blandning av folk som skrivit bra om olika aspekter på kravallerna: Adventskalendern, Vilse på Värnhem, Jah Hollis, Farmor Gun, Datorfilosofi

Uppdatering: Mary menar förstås att jag fullständigt missförstått henne. Ja det kanske jag har? Vi fick i alla fall igång en hyfsad diskussion på hennes blogg. Mary efterlyser konkreta tankar om hur man bör gå vidare, efter kravallerna alltså. Ja hur - det är kanske alltför lätt att föra den diskussionen över huvudet på dem som den direkt berör, men frågan måste förstås ändå ställas.

Tro och frihet

Så har religionsstriden definitivt kommit till Sverige. Och trots att jag knappast är libertarian finner jag att det är i stort sett kloka tankar det folkpartistiska Liberatigänget uttrycker på Expressens debattsida. Nej, samhället är ännu inte helt sekulariserat. Och vår frihet att vara precis så religiösa eller icke-religiösa vi vill ökar genom att vi ytterligare monterar ner den kristna kyrkans traditionsbundna grepp över samhällslivet.
Som av en händelse flankeras Liberatiartikeln och Stellan Skarsgårds argumentation mot religiösa friskolor, också i Expressen, av ett märkligt inslag på Aftonbladets debattsida där Agneta Fagerström Olsson förkunnar att hon tror på mirakel. Jaha, liksom. Så trevligt för dig, skulle man kanske vilja svara. Men Fagerström Olsson vill förstås inte lämna oss andra utanför, utan insisterar på att detta även gäller mig och alla andra och om jag inte fattat det så har jag tydligen inte fattat mina egna djupast liggande behov:

Det oundvikliga tycks vara människans starka behov av den andra världen. Den som inte låter sig förklaras. Hur skulle vi orka leva om vi inte trodde på mirakel? Hur skulle vi orka leva om allt gick att förklara med matematik? Det måste finnas en anledning till att människan bär detta behov. Om hon alltid tvingas till att vara rationell utarmas hon, töms på sin magiska kraft och kanske töms hon även på sin själ.
/---/
Om jag inte fick hoppas skulle jag dö. Om jag inte fick tro att det fanns en stor gudomlig gåva i vår värld där människan måste inrätta sig i den heliga ordningen skulle jag tycka att livet kändes utarmat.
Jag tror inte att vi står över allt annat levande utan att vi lever bredvid allt annat. Tror man på en besjälad värld kan man inte ödelägga den. Därför är det gudomliga så omistligt för oss.

Om det nu är så omistligt för oss, varför måste man då skriva en debattartikel om det? Fagerström Olsson måste väl någonstans uppleva att "den andra världen" är hotad, annars hade hon inte argumenterat så känslostarkt för den på en debattsida i en kvällsblaska. Men förnuftsargumenten lyser helt med sin frånvaro, och det ligger kanske i sakens natur. "Tror man på en besjälad värld kan man inte ödelägga den", hävdar hon, och inrättar detta att tro på en besjälad värld under rubriken "gudstro". Well, det är ju inte precis som att världens religiösa institutioner skulle sakna all makt och allt inflytande och ändå har vi under lång tid levt med en galopperande miljöförstöring. De som kämpar för miljön här i Europa har inte i första hand tenderat att vara de religiösa krafterna. Det var inte de väletablerade kristdemokratiska krafterna som en gång (tämligen framgångsrikt, faktiskt) manade till uppryckning mot försurning och hotande skogsdöd i det gamla Västtyskland, till exempel - det var den gröna rörelsen, som hade sina rötter i den utomparlamentariska oppositionen. Men Fagerström Olsson kanske räknar CDU/CSU till den mesiga och omirakulösa kristenhet som hon ser i Svenska kyrkan, där hon inte upplevt den själfullhet hon behöver för att vara lycklig (Vad är lycka? Eller ska man säja inre frid. Var hittar vi den? Munkar och nunnor hittar den i avskildhet, de heliga männen i öknen. Alla har sitt sätt. Men aldrig har jag upplevt den i svenska kyrkan, däremot där fjällvärlden öppnar sej och där kondoren seglar obehindrat bland Andernas toppar.) Kanske är debattartikeln att räkna som en i raden av alla de extassökande, gudstörstande attacker mot den vardagsgrå svenska kyrkan som vi sett på senare år. Attacker från folk som vill ha en större högtidlighet, en starkare värme, lite mer hysteri. Inte sällan ställs katolicismen mot den moderna protestantismen som ett bättre ställe för mysterier och extas. En katolsk ritual har också letat sig in bland Fagerström Olssons exempel på mirakeltron ibland oss: I Rom stod tusentals och åter tusentals och väntade på den vita röken som skulle signalera att kardinalerna hade valt ny påve. När den kom föll tusentals människor på knä och tackade Gud för hans nåd.
Tja, där har vi också den mörka undersidan av det hela. Jag för min del har svårt att se det vackra i att folk kastar sig till marken i tacksamhet för att ännu en karriäristisk kyrkostrutt i fantasifull klädsel utsetts till att spela rollen av Kristi vikarie. Det är ju trots allt inte så att den som offras i det hela är han själv, utan de många kvinnor inom den katolska världen som dör under illegala abortingrepp och de många fattiga som stryker med på grund av påvedömets sexfientliga inställning till HIV-prevention. Offer som påven tycker man kan ta - de är att betrakta som incidental.

Sitt still i båten Birger

Birger Schlaug vill i Svenskan idag blåsa startskottet för ett nytt parti, ett som ska erbjuda ett reellt alternativ till "det allt mer vulgära konsumtions- och tillväxtsamhället". Mein Gott Birger, tala om dålig tajmning. På ett sätt kan jag ha respekt för din idealism, och själva idén med nya partier inom det som är icke-borgerligheten är som jag ser det inte fel (även om jag för min del då vill se ett frihetligt vänsterparti). Men den absoluta prioriteten just nu måste vara att få bort den katastrofala regeringen. Och det förbund för detta som nu slutits inom oppositionen är ur denna aspekt enbart att välkomna. Det handlar idag inte (enbart) om att ifrågasätta idén om att den stora medelklassen ska konsumera sig ut ur krisen, det handlar faktiskt också om en ständigt växande mängd människor som inte alls befinner sig inom den vulgära, fetnande konsumentgrupp Schlaug beskriver. Människor som bor illa eller inte alls, som tjänar lite eller inte alls, som är sjuka och tvingas slåss mot myndigheters snålhet och byråkratiska väderkvarnar. Ja, det är fortfarande värt att påminna om det: erst kommt das Fressen.... Och vi som inte gillar högerregimen gör klokt i att inte göra något som splittrar upp den opposition som idag verkar kunna samsas hyfsat.
-----------------------------
Dagens bör-ej-missas: Hynek Pallas om historiebild på film i Polen vs Tjeckien.
-----------------------------
...och till slut: Alter ego R.I.P...

Oss kulturradikaler emellan

Ett test i Aftonbladet bekräftar att jag är att beteckna som kulturradikal. Vilken tur, det är vad jag helst vill vara. Samtidigt har jag en smygande känsla av att testet är riggat på något sätt....en misstanke om att jag snart kan komma att genomföra ett motsvarande test på Expressens kultursida, och att detta tvärtom kommer att visa att jag är (hemska tanke) kulturkonservativ...


I Aftonbladet läser jag också en kritisk artikel om Le Clézio, författad av min nya idol Athena Farrokhzad (jag gillade henne i Kunskapskanalens genustemakväll, jag har gillat henne i flm och jag brukar allmänt gilla hennes kulturartiklar). Artikeln är en recension av romanen Raga - den har jag inte läst. Men jag arbetade mig, förkyld och jävlig, med svullet huvud och tjock hals, precis igenom killens nobelföreläsning och såg i den samma sak som Farrokhzad ser i Raga: en romantiserande och exotiserande bild av "infödingar", de "ursprungliga" hos vilka en glimt av något genuint och ur-mänskligt skymtar. "Utsagor om befolkningens nationella karaktär (de tycker till exempel väldigt mycket om sina barn) varvas med anmärkningar om deras påfallande svarta hud", skriver Farrokhzad. I nobelföreläsningen talar Le Clézio om embera-indianernas "starka avsky för all auktoritet och naturliga benägenhet för anarki". Sitt pris tillägnar han, som vissa tidningar utropat lite sensationalistiskt, indiankvinnan Elvira och andra stora konstnärer han stött på (tack för alla lästips på slutet förresten, Le Clézio!). Om Elvira heter det att "Det var en äventyrerska som levde utan man och barn ─ det ryktades om att hon drack och prostituerade sig ibland, men det tror jag inte på ─ och som gick från hus till hus och sjöng mot en måltid, en flaska sprit och någon gång mot lite pengar". Nähä, att kvinnan skulle prostituera sig ibland var tydligen inte möjligt för Le Clézio att tro på. Varför inte det månne? Kan det vara så att detta att vara en stor, "ursprunglig" konstnär i den här mannens ögon inte är förenligt med att utföra sexuella tjänster mot betalning? Eller för att säga det rent ut: en stor konstnär kan väl inte vara en hora. Men nå, varför begära att just Le Clézio skulle vara fri från stereotypt tänkande bara för att han vunnit Nobelpriset i litteratur? Trots allt skriver han det själv:

Revolutionens paradox tillsammans med riddaren av den sorgliga skepnaden är närvarande i författarens medvetande. Finns det en dygd som absolut är nödvändig är det denna: att hans penna aldrig får hylla de mäktiga, inte i form av den lättaste kittling. Och ändå, även om konstnären tillämpar den dygden skall han inte känna sig rentvådd från misstankar. Hans revolt, hans vägran och hans förbannelser dröjer kvar på den sida av barriären där de mäktigas språk är förhärskande. Några ord, några meningar tar sig över den. Men återstoden?

Krönikor & tema: genus

Ja, såhär går det när man försöker vara lite positiv. Det blir en halvdan krönika. Kanske borde jag satsa fullt ut på mörker, vansinne och död istället. En mörk och bra krönika skriver Cecilia Verdinelli i Göteborgsposten.


Gårdagens "Tema: genus" på Kunskapskanalen var mycket sevärt. Programmet går i repris sent på fredag kväll för den som missade. Kanske går det också att se via nätet nånstans.
Jag hade precis som programledaren Moa Elf Karlén varit rädd att det hela skulle bli en alltför tam tillställning, att diskussionen efteråt skulle bli till ett pinsamt försök att nå samma passionerade höjder som i Town Bloody Hall - närmast en omöjlighet i dagens officiellt pro-feministiska konsensuskultur. När så en ilsken svensk farbror ställde sig upp och började hojta om att mannen är offer trodde jag först att han var inhyrd av arrangörerna. Trots allt såg publiken till den stockholmska paneldiskussionen ut att till nittio procent bestå av etablerad kulturelit. Men någon från podiet intygade att uppträdet inte var arrangerat (kan detta ha varit lögn? kan de vara så sluga på Sveriges television?).
Den verkliga nerven infann sig emellertid med Lawen Mohtadis försök att ställa moderatorn Claes Borgström, den svenske motsvarigheten till Norman Mailer i Town Bloody Hall, mot väggen ifråga om hans funktion som försvarsadvokat för ett företag i ett mål där detta anklagats för just könsdiskriminering. Borgström vägrade diskutera frågan vare sig principiellt eller på annat sätt. Och med ens blottades en vanligtvis omsorgsfullt dold bild bakom det mysiga konsensus mellan den nye mannen och dennes gudrun schymanvasaller som brukar visas fram: bilden av den opportunistiske patriarken som, när denna blivit för stark för att ignorera, använder sig av feminismen och kvinnokampen till sin egen fördel och därmed både äter kakan och har den kvar (det vill säga bevarar patriarkatet i praktiken men bekämpar det i teorin). Jag sände några tankar till manliga akademikerkarriärister som använt sig av feminismens starka ställning inom poststrukturalistisk akademisk teori för att stärka sina egna intellektuella aktier.
Intressant var också den lilla schismen mellan Athena Farrokhzads konsekvent intersektionella perspektiv och Kajsa Borgnäs inhängnande av feminismen i en tryggt socialdemokratisk hage. Borgnäs spelade fram "identitetspolitik-kortet", vilket stärkte mig i min övertygelse om hur detta begrepp - "identitetspolitik" - kommit att bli till en svartepetter inom den interna vänsterdebatten; en obestämd men effektiv skamstämpel att förse konkurrerande kadrer med.
Mina tankar gick också till dem som uppenbarligen inte var inbjudna: Petra Östergren, Susanne Dodillet, Louise Persson och andra, faktiska feministiska "dissidenter" som hade kunnat lyfta samtalet ytterligare. När Borgnäs talade om vikten att se den materiella grunden för kvinnoförtryck tänkte jag på Dodillets bidrag i Östergrens antologi F-ordet, ett bidrag som berättar om sjuttiotalets tyska allians mellan hemmafruar och sexarbetare. Just dessa båda kategorier kvinnor har varit och är nästan fullständigt exkluderade från svensk etablerad feminism och den svenska vänsterrörelsen (förstnämnda ingår i stort sett i, men är inte synonym med, sistnämnda). Här har det aldrig upplåtits något ramaskri mot att kvinnor som enkom arbetat inom den reproduktiva sfären på ålderns höst inte sällan funnit sig lämnade med enkom en fattigpension.* Och som vi vet ingår inte empowermentstrategier och fackliga rättigheter för sexarbetare i den svenska mainstreamfeministiska agendan. Detta kan man skriva mycket mer om, men idag har jag inte tid. Dessutom är jag förkyld.

* Representanten för NOW, National Organization for Women, i Town Bloody Hall talade sig också varm för stärkta rättigheter för kvinnor inom den reproduktiva sfären. Mig veterligen har detta genomgående varit en icke-fråga i Sverige, där särbeskattning och fullständigt inrättande i lönearbetarlinjen istället varit den melodi kvinnorörelsen sjungit.

TechnOpera

För några dagar sedan efterlyste jag nya musikgenrer här på bloggen. I ett svar på till en vänlig tipsare skrev jag lite blaserat att jag var trött på techno-offsprings. Men det får jag åtminstone delvis äta upp. Upptäckte nämligen igår TechnOperan, electronicabaserade omarbetningar av klassiska och moderna operaverk. Det är verkligen inte allt av det jag hittills hört inom denna för mig helt nya genre som jag fastnat för - Tosca, the technOpera lät exempelvis i mina öron enbart som en trivialisering av originalet. Men i åtminstone ett fall har man lyckats göra något suggestivt och nydanande - det gäller Montrealoperans technOperaföreställning av Benjamin Brittens i sig förvisso fantastiska Turn of the Screw. Hör och se själva detta avsnitt ur inledningen:



Jag misstänker att operagenren överhuvudtaget ligger fruktbar och vidöppen för förnyelser. Det finns förstås ingen anledning till att electronicans intåg i operavärlden ska stanna vid omarbetningar av redan existerande verk. "Synthopera" är för den delen inte heller egentligen något helt nytt - tänk bara på rymdoperan Aniara. Det finns alltså till och med något av en tradition att gripa tillbaka på; vilket inte alls står i motsättning till förnyelse (många skulle säga att det tvärtom är en förutsättning). Att The Knife arbetar på en opera om Darwin ser jag som ett gott tecken i tiden. Electronica + opera - a match made in heaven?
----------------------------
Veckans digiLista:
- På Al-Hamatzav har man upptäckt en ny men ändå så välbekant utväxt på konspirationstänkandets träd
- Anna-Lena kommenterar Salem.
- flm-bloggen frustreras av företrädare för filmsverige
- Johanna underlättar aktivism
- Jonathan ifrågasätter ett vanligt påstående
- Nittonde stolen kastar ett getöga på berättande journalistik
- Oscar Swartz tycker att vi ska gå med i Piratpartiet (det kommer jag inte att göra, men det är inte helt omöjligt att de får min röst i EU-valet)

Nytt men ändå välbekant

"Kom in och smaka våra goda krispaket!" skyltade en restaurang med i den del av Malmö där jag bodde under den förra ekonomiska krisen. De erbjöd för tiden prisvärda menyer, men vi var många som inte kunde betala ens de priserna. Nu som då presenteras det krispaket av en borgerlig regering. Vi är, skriver Catti Ullström, sämre rustade att möta en kris idag än vi var igår: "De trygghetssystem som fanns på plats 1991 finns inte alls i samma utsträckning nu som så. Facken är betydligt svagare idag. 1990-talets privatiseringar och apolitiska stämningar har satt spår, de har förändrat." Det är sant att trygghetssystemen försvagats avsevärt, att vi helt enkelt inte har ett starkt samhälle längre. Samtidigt finns det en stor skillnad mellan de krispaket vi får smaka nu och de risknippen som slogs över samhällskroppen på nittiotalet. Då handlade det enbart om att dra in, spara, minska ner - nu handlar det om att lägga ut pengar från statens sida. Som Henrik Brors påpekar i sin kommentar till det åtgärdspaket som presenterades igår finns det idag åter en tilltro till politikens möjligheter att påverka ekonomin. Och det finns pengar i statskassan att bruka till krishantering - mer än de rätt futtiga miljarder Reinfeldt, Borg & co nu beslutat om att fördela.
En stor del av de nya pengar som läggs till budgeten går till arbetsförmedlingen. "Tre miljarder extra går bland annat till coachinginsatser", berättar Göran Hägglund. Och här visar sig ett välbekant borgerligt drag: benägenheten att se arbetslöshet som ett problem man främst ska åtgärda genom att åtgärda den enskilda arbetslösa. Man kan med fog fråga sig hur en coach ska kunna vara till hjälp när varslen duggar tätt. Under nittiotalet fanns det ett bidrag som var särskilt omhuldat av den borgerliga regeringen - starta-eget-bidraget. Kanske är det så man tänker också idag: att det gäller att försöka fostra befolkningen till att bli ett folk av egenföretagare, istället för denna hopplöst anställningsberoende pöbel. Men få av nittiotalets småföretagare klarade sig någon längre tid. Och hur skulle det kunna bli annorlunda nu? Det behövs en befolkning med köpkraft för att nya små företag ska kunna blomstra. Alla kan trots allt inte syssla med hushållsnära tjänster. (Fast jo, det är kanske ett högerspökes våta dröm: en hel befolkning uppdelad i herrskap och tjänstefolk.)
Okej, det finns positiva drag i det nya krispaketet. Men satsningen på infrastruktur, vilket direkt ger arbetstillfällen och dessutom kommer hela samhället tillgodo, ges bara en tredjedel av de pengar som satsas på arbetsförmedlingen och dess coacher. Och (surprise...not!) varken kommuner eller landsting ges extra tillskott. Nej, det blir inte godkänt. Långt därifrån. Men ändå - att vi överhuvudtaget ser en högerregering ansatsvis bedriva en slags keynesiansk politik är faktiskt, tycker jag, ganska kul.

Läsvärda kommentarer i bloggosfären: En trebarnsmammas vardag, Schlaug, Adventskalendern, Rapport från en spånbinge, Arvid Falk, Svensson, Claes Krantz.

Var är idet?

Och hur gick det till egentligen? Band man fast Karl Sigfrid och piskade honom med elkablar denna gången? Inte nog med detta utan saker och ting kan bli mycket värre än. Jag säger som Emma: Jag förstår det helt enkelt inte.
Jag ville jag vore en björn. Typ.

Aromantiker, finns de?

Lars Adaktusson behagar skämta med oss i Svenska Dagbladet. Han försöker påvisa föreningen Humanisternas människofientlighet genom att byta ut orden "religion", "gud", "gudstro" & "andlighet" mot ordet "kärlek" i en (i sig tämligen subjektiv) beskrivning av sagda förenings verksamhet. Exempel: "Humanisternas idéprogram talar om en livssyn fri från mytiskt tänkande och en världsbild grundad i kritisk rationalism. I denna livssyn finns inte plats för ovetenskaplig och känslobaserad kärlek."
Ja det är ju känslomässigt effektivt kanske men en högst bedräglig debatteknik eftersom "kärlek" inte bara är, som en skribent på Humanisternas blogg påpekar, icke-synonymt med de där orden om Gud och religion utan dessutom varken symmetriskt eller på något sätt parallellt. För väldigt många människor är Gud inte kärleken, utan kärlek är något helt annat och något som få människor oskadda klarar sig utan dessutom, medan många utan att lida därav klarar sig utan en gud.
När jag läste artikeln tänkte jag spontant: "Alla har väl något gång känt kärlek till en annan människa, men väldigt många har aldrig haft en relation till någon gud." Men när jag rannsakar mig själv får jag erkänna att det där inte är något jag säkert vet. Detta är förstås inte något som har med Adaktussons kritik av Humanisterna att göra, men det är intressant att fundera över lite sådär vid sidan av. Jag tror naturligtvis att de allra flesta, om vi håller oss till den romantiska kärleken, någon gång i livet upplever förälskelse. Men det kanske inte ska tas för givet att alla blir förälskade? Jag har till exempel under en stor del av mitt liv tagit för givet att sexuella behov är något allmänmänskligt givet, men för några år sedan dök det i offentligheten upp människor som betecknade sig som asexuella och som krävde erkännande och respekt för deras brist på sexualitet. Finns det på motsvarande sätt en grupp människor som inte kan bli förälskade, som är vad vi kan kalla aromantiska? Och om det är så (vilket jag faktiskt misstänker), känner de sig utanför i samhället, skulle också de vara förtjänta av några offentliga figurer som kunde föra deras talan? Eller är de mest glada och nöjda med att slippa undan dessa ibland så förödande känslostormar? Jag bara undrar. Jag är nyfiken, rosa.
------------------------
Missa inte idag: Karl Palmås i Göteborsposten om oss här nere i dyngan, Per Svensson i Sydsvenskan om Vellingebornas osvenska värderingar.

Så uppstår en vandringssägen

"Friskis & svettis" vid Möllevången i Malmö har en liten simbassäng med skönt, lätt uppvärmt vatten. Bassängen har bara tre banor, och det uppstår med jämna mellanrum problem då konventionella motionssimmare (som jag själv) försöker samsas med småbarn i föräldrars (d v s mödrars, tyvärr aldrig fäders) händer som utgör små framfartshinder i bassängens grunda del, med personer som övar vattengymnastik längs bassängkanterna och med mindre simkunniga personer som använder bassängen horisontellt istället för vertikalt eftersom de vill hålla sig på en vattennivå där de fortfarande bottnar. Detta kan vara irriterande; själv har jag dock kommit dithän att jag satsar på att smidigt kryssa mig fram genom bassängen istället för att propsa på en egen bana. Så simmar jag också bara bröstsim - värre är det för dem som insisterar på att simma ryggsim och därför saknar förmåga att styra undan för eventuella hinder längs banan.
Ryggsim simmade en äldre kvinna som råkade i gräl med en av horisontalsimmarna för ett par veckor sedan. Hon hade förhållit sig passiv gentemot de båda helsvenska barnsällskap som till att börja med tog upp plats i ena ändan av bassängen, men så snart dessa hinder försvann lade hon aggressivt beslag på en av banorna och stormade fram längs den med högljutt plaskande fötter. Det var bara det att två horisontalsimmande kvinnor - den ena svart, den andra förmodligen med mellanösternursprung - fortfarande uppehöll sig i bassängens mittbälte. Naturligtvis resulterade det i att ryggsimmerskan efter ett tag kolliderade med en av horisentalsimmerskorna. Hon simmade rakt in i den med (av mig förmodat) mellanösternursprung och bråk utbröt. Ryggsimmerskan ifrågasatte horisontalkvinnans närvaro och menade att alla måste hålla sig till den simbassängskonvention som säger att man ska simma längs banor. Horisontalsimmerskan menade att hon hade betalat lika mycket i inträde som alla andra, hade lika stor rätt att använda bassängen som alla andra och använde den efter sin förmåga. Hennes väninna drogs naturligtvis också in i konflikten och de båda avkrävde mer eller mindre ett ställningstagande från mig och den andra mer pragmatiska motionssimmerska som befann sig i bassängen. Vi slöt oss till att problemet var bassängens storlek och inte att någon skulle bete sig på ett otillåtet sätt. Jag för min del hade viss förståelse för ryggsimmerskans dilemma men kunde samtidigt se att det rimligen borde vara mindre problematiskt för henne att gå över till bröstsim, och kunna väja för horisontalsimmandet, än vad det skulle vara för två dåliga simmerskor att behöva simma på den djupa delen av bassängen. Till saken hör också att de båda horisontalsimmerskorna genomgående betett sig på ett hänsynsfullt sätt gentemot oss båda andra motionssimmerskor: vi hade alla fyra girat och väjt för varandra med ömsesidigheten som ledstjärna.
Men det var egentligen inte detta jag ville komma fram till, utan vad jag framför allt vill berätta om med inlägget är det som hände när jag häromdagen återvände till Friskis & svettis för första gången sedan Konflikten. Då stöter jag direkt på ryggsimmerskan i omklädningsrummet, och hon (som tydligt visat sitt missnöje inför min brist på stöd gentemot horisontalsimmerskorna) känner inte igen mig. Genast sätter hon igång och ska berätta om det som hänt den dagen jag berättat om ovan. Hon börjar med att säga till mig att riktigt njuta av bassängen så länge jag kan, innan de som brukar dyka upp efter klockan ett kommer - "de är så otrevliga". Framför allt den svarta damen, negressen, som hade dragit ner henne under vattnet när hon kom ryggsimmandes två veckor tidigare. Där hade hon helt oskyldigt kommit simmandes när hon plötsligt känt en hand på axeln och någon som tryckt ner henne och hållit henne nere under ytan. Dessutom hade vi i hennes version av händelseloppet varit tre simmare som tvingats dela på en bana eftersom de otrevliga främmande damerna lagt beslag på hela resten av bassängen. Och det slutade inte där - kvinnan påstod dessutom att de fortsatt chikanera henne i bastun efteråt, då de skulle ha ifrågasatt svenskans närvaro överhuvudtaget.
Nå, själv var jag aldrig i bastun men tycker det verkar högst osannolikt att det den svenskmobbning ryggsimmerskan beskrev ska ha ägt rum. Trots allt uppträdde de båda horisontalssimmerskorna på ett rekorderligt sätt mot både mig och den andra "svenska" (om hon nu var "svensk", d v s utan invandrarursprung) vertikalsimmerskan. Men framför allt så visste jag ju att alla de andra påståendena som ryggsimmerskan gjorde var grundfalska. Jag var där; jag såg vad som hände. Jag såg att ryggsimmerskan helt enkelt simmade och krockade med den icke-svarta av de båda invandrardamerna, och jag hörde det bråk som följde där det var ryggsimsdamen som ifrågasatte de båda horisontalsimmerskornas närvaro i bassängen, inte tvärtom. Att ryggsimsdamen inte på samma sätt ifrågasatt de till synes helyllesvenska barnsällskap som tidigare tagit upp plats för oss motionssimmare i bassängen fick mig redan från början att misstänka att ilskan nog inte bara hade med den allmänna inskränkningen i ryggsimmerskans rörelsefrihet att göra. Och mycket riktigt kom det till slut, där i omklädningsrummet: "Jag har inga problem med andra nationaliteter, men...."
Det var fascinerande att stå där och lyssna på hur fröet till en vandringssägen sås. Kanske kommer någon så småningom att på sitt sätt återberätta det hela i någon av Skånepartiets närradiosändingar. "Svart kvinna försökte dränka svensk pensionär på Friskis & svettis" kommer det kanske att heta. De kommer hit och tar över våra bassänger. Kanske borde jag ha sagt emot, förklarat att jag var där och bevittnade det hela och att det helt enkelt inte gick till på det sätt hon påstod. Men jag blev liksom förlamad. Jag låter i alla fall meddela på detta sätt: Ingen äldre svensk dam utsattes för trakasserier av invandrare i bassängen på Friskis & svettis vid Möllevången fredagen den fjortonde november. Bara så ni vet det.

Heimat/Fame

Jag håller så smått på att återbekanta mig med Edgar Reitz Die zweite Heimat, och hela tiden medan jag tittar måste jag tänka på Fame - filmen som blev en tv-serie som blev en musical etc (eller ska ordningen vara omvänd?) Fame ligger som ett skrymmande smäck i mitt medvetande medan jag tar del av den unge Hermanns äventyr i det tidiga sextiotalets München, bland inträdesprov till akademin och spontanframträdanden eller väl inövade scenframträdanden av kavajklädda prettosnubbar som skulle kunna vara de unga Kraftwerkmedlemmarna innan de begav sig. Till och med det spontana utbrottet av musicerande i matsalen med whatever redskap som står till buds som instrument har sin rätt exakta motsvarighet i Fame, fast där dansas det lika mycket som spelas och det kreativa utbrottet är både mer kaotiskt och färgstarkare. New York ligger trots allt inte i Tyskland.
I Die zweite Heimat har vi högkultur, Tyskland, svartvitt (med enstaka inslag i färg) och en aspirerande ung (till övervägande del manlig) generation som är i färd att samla på sig det kulturella kapital den behöver för att kunna störta fadersgenerationen från tronen. I Fame har vi pastellfärger, trikåer, USA, populärkultur och en aspirerande ung generation som är i färd att samla på sig det kapital som de behöver för att kunna få upp sina namn in lights on Broadway. Det är en smaksak vilket man föredrar. Jag kan i alla fall inte se detta:



utan att komma att tänka på detta:



Ärligt talat vet jag inte vilket jag föredrar. Ingetdera, tror jag.
------------------
Intressant: Rasmus "Copyriot" Fleischers historielektion på Expressens kultursida idag.

Osynliggjorda igen

Under min bloggsemester nyligen gjorde Metro bort sig genom att hävda att "Bloggarna som fick FRA-frågan att brinna" var "män, runt 30 år och hängivna den liberala frihetstanken". Många kvinnliga bloggare som varit aktiva i FRA-debatten blev fullt förståeligt lätt upprörda. Till exempel Mary och Drottningen. Well, nu har det hänt igen. Fast det handlar nu inte om FRA utan om IPRED, det där andra integritetskränkande lagförslaget ni vet. Och tråkigt nog är det pro-feministen Per Wirtén på Dagens Arena som är den skyldige. Såhär skriver Per om IPRED-debatten:

Läget är låst. Å ena sidan en konsumentrörelse, nästan bara unga män, som vill ha allt gratis. Å andra sidan en profithungrig kulturindustri, nästan bara farbröder, som vill maximera sin kontroll. De som verkligen producerar kulturen hamnar i kläm. Den ena sidan tycker att de fysiska upphovsmännen kan köra taxi. Den andra har tagit dem som gisslan. Debatten har utvecklats till en dålig boxningsmatch där två sluggers upprepar samma enkla argument rond efter rond. Varför bryter inte media matchen och vidgar perspektiven? Ingen av de två parterna är längre trovärdiga.

Jag fattar ingenting. De där unga männen "som vill ha allt gratis", vilka är de? Hur vet man att de unga män som yttrat sig negativt om IPRED vill ha allt gratis? Har de sagt så? Och har Per Wirtén missat de inhopp som "de som verkligen producerar kulturen" har gjort och gör, nu senast med ett öppet brev till regeringen från tre filmarbetare?
Men vad som upprör mig är förstås det totala osynliggörandet av oss kvinnor som deltar i debatten. Jag själv har upphöjt min stämma mot IPRED i tryck två gånger. Okej, Malmö Lund City och Fria Tidningen hör kanske inte precis till landets största tidningar. Men Johanna Nylander i Expressen då, eller Isobel Hadley-Kamptz? Eller Anna Croneman på SVT Opinion - ett inlägg av en kvinna, inte en farbror, som är för lagen? Och hur är det inom bloggosfären - ja, där har vi i mycket samma kvinnor som opponerar sig som då det gällde FRA-lagen (vilken det f ö fortfarande finns skäl att opponera sig mot...) Vi har framför allt Opassande-Emma. Sen har vi Karamell-Mary. Och så finns ju Rosemari på Kulturbloggen. Och kvinnan bakom Projekt På Riktigt. Och Yamiko Panda. Och Satmaran. Och...och...och... Det är så tröttsamt att vi aldrig blir sedda. Visst, jag kan tänka mig att männen är i majoritet i debatten. Men nej Per, det är inte nästan bara män som yttrar sig.

Jag kan annars också tycka att debatten står och stampar, i och för sig. Men som jag ser det beror det främst på att de goda, ofta principiellt underbygda argument som framförs mot lagen liksom inte går fram. Förespråkare förfalskar motståndarsidans argument, låtsas (som Croneman) att det handlar om att helt avskaffa upphovsrätten (vilket de flesta inte vill), viftar bort motståndare som "hatiska" (typ Guillou) eller som bortskämda snorungar som vill ha allt gratis. Det sistnämnda gör ju Wirtén själv.
Än hans egen lösning på frågan då? Han vill se förbud av enbart kommersiell kopiering och inga kryphål för utpressningsbrev. Först då, menar han, "kan en fildelningslag träffa rätt balans mellan upphovsrätt och allmänning". Men jag undrar om vi verkligen överhuvudtaget behöver en fildelningslag. En lag mot kommersiell kopiering är väl inte nödvändigtvis en fildelningslag (och finns det inte redan en lag som hindrar att jag t ex tar och trycker upp affischer på någon annans fotografi & börjar sälja)? Någon måste först visa mig den stora kommersiella fildelning som går ut över den legala industrin för att jag ska övertygas om att något som skulle kunna kallas en fildelningslag skulle behövas. Jag tycker dessutom att mängden av godtagbara betalalternativ som växer fram verkar hålla på att göra fildelningsproblemet, om det nu är ett problem, obsolet.

"Ingenting blir ju så ­hatat som de fenomen man rituellt bugar sig för utan att någonsin kunna förklara varför."

Rubriken är ett citat ur en artikel av Ulf Eriksson (SvD) om författares villkor i Sverige. Det är ju så träffande. Men är det överhuvudtaget möjligt att förklara varför konst, litteratur och andra kulturyttringar är viktiga? Mig har det aldrig tyckts så. Mig tycks förklaringarna alltid lika ofullständiga, pompösa, mystifierande och falska. Oförmögna att nå ut bortom de redan frälsta. "Fri konst ger mening", heter till exempel en artikel till stöd för stöd till konsten i DN idag. Är det meningsfullt för den som inte redan upplever att konst ger mening? Är inte just det omöjliga i att rationalisera fram en fullgod förklaring till varför ett samhälle behöver sin kultur lika mycket en del av dess styrka som dess förbannelse? Det är i grund och botten lika omöjligt att förklara det nödvändiga med konstkultur som det är att förklara vad som är meningen med livet. Vissa upplever helt enkelt inte att det finns någon. Men kanske älskar livet i alla fall. Eller klamrar sig i alla fall fast vid det, som de flesta av oss gör, eftersom det ju ändå är det enda vi har.


Eriksson skriver också att han "aldrig har hört svenska politiker (med undantag för Bengt Göransson) yttra sig om litteratur på ett sätt som vittnar om att de haft en estetisk och existentiell upplevelse". Skulle det verkligen göra någon skillnad om dessa yttranden kom? Jag tvivlar, men Erikssons artikel fick mig i alla fall att fundera över frånvaron av litterära eller andra konstnärliga referenser i det offentliga, politiska samtalet. Visst händer det att verk som enkelt lånar sig till det ena eller andra tillfälliga syftet dyker upp i debatten - Lilja 4-ever och dess roll i traffickingdebatten är ett uppenbart exempel. Eller 1984 i FRA-debatten. Men när dök Bröderna Karamazov senast upp i riksdagens talarstol? Eller Bergmans Skammen? Hade det gjort någon skillnad för konstkulturens ställning om Reinfeldt, Sahlin, Östros & co samlats i tv-sofforna för ett samtal om Laurent Cantets senaste film? Kanske.

Andreas Baader - frälsare eller fjant?

Har jag sett samma film som Ann Heberlein? I en artikel i Sydsvenskan jämför hon Ola Salos Jesus i Jesus Christ Superstar med Andreas Baader i Baader Meinhof Complex:

Inne på Malmö Opera är det varmt och trångt och där framme på scenen strålar Ola Salo som Jesus. Han som fick människor att lämna vardagen, sina familjer, räkningarna och fiskpinnarna, för att han fick dem att tro att ett annat liv var möjligt.
Ungefär som Andreas Baader. Han fick också människor att lämna sina familjer, den trygga och invanda tillvaron, för att han fick dem att tro att det var möjligt att förändra världen. /.../
De som sitter i fåtöljerna i biosalongen och ser ”Der Baader-Meinhof Komplex” samtidigt som jag har ungefär samma uttryck i ansiktet som mina grannar hade på Malmö Opera några dagar tidigare: Hänryckning. Och jag tänker att om någon försökt värva dem till en terrororganisation eller sekt just nu, i detta ögonblick, kanske de inte varit så svåra att övertala.

Ja, det är förstås möjligt att Heberlein sett rätt. Outgrundliga är publikens vägar. Jag, som en av alla de som sett filmen, uppfattade dock mest Andreas Baader som en ganska fjantig figur. Inte precis terrororganisationens begåvningsreserv, om man säger så. Snarare ett koleriskt jättebarn som förvisso var RAF:s ledare utåt men i realiteten milt styrdes av Gudrun Ensslin som i sin tur var involverad i en ganska obehaglig mind game med faktiska begåvningsreserven Ulrike Meinhof, som i sin tur inte var i sitt naturliga element längre efter det att hon tagit språnget ut i olagligheternas mörker. Ingen annan i mitt sällskap såg heller någon annan egentlig hjältefigur än den något för idealiserade Horst Herold, spelad av Bruno Ganz.
Baader som Kristusfigur är förstås ingen ny tanke. Odd Nerdrums målning av Andreas Baaders död, där han naturligtvis blir mördad av staten istället för att begå självmord (den officiella och förmodligen sanna dödsorsaken) är ett exempel på det. Den andra officiella ledargestalten, Ulrike Meinhof, har som kvinna passat kanske ännu bättre in i martyrrollen men i gengäld något sämre som idealiserad härförare varför det psykologiska porträttet i stil med Steve Sem-Sandbergs roman Theres torde vara emblemiskt för hur hon framställs. Vad jag såg som nytt i Baader Meinhof Complex var omkastningen av rollerna mellan Ensslin och Baader - och den nakna sexism sistnämnde gav uttryck för, kanske betecknande för ett 2008 års Tyskland som leds av en kvinna och inte längre unisont hånskrattar bort allt som är feminism.
Vad gäller bilden av Gudrun Ensslin är Margaretha von Trottas Två tyska systrar den självklara referenspunkten, och där är Gudrun den mer osjälvständiga av de båda systrarna - den som reagerar känslomässigt och som vill låta sig brukas som ett instrument i det godas tjänst (och här passar det bra med en fotnot till Kiriras postning från i förrgår). Baader är i stort sett frånvarande från den filmen, men han dyker vid ett tillfälle upp hos systern mitt i natten tillsammans med Gudrun och några andra RAFare, och i den scenen är det tydligt att han är bossen och flickvännen hans vasall. I Baader Meinhof Complex är hon istället genomgående självständigt agerande, om än naturligtvis också hon färgad av den patriarkala ordning som säger att den virile Baader ska spela främste Führer.
Men anyway. Publiken ser i vanlig ordning filmen på lite olika sätt, ofta färgade av dess egna behov likväl som av filmens faktiska utformning. Och just denna film är en film som det finns många starka behov av att appropriera i enlighet med egna mer eller mindre tillfälliga intressen. Så jag hävdar egentligen inte att Ann Heberlein nödvändigtvis har fel i sin analys. Bara talar om att jag själv inte såg den på det sätt hon beskriver.

Återupprätta det sociala samhället!

Dagens Uppdrag granskning var helt klart bland deras mest upprörande, och viktiga, reportage överhuvudtaget. Ja, ibland har vi god grävande journalistik på SVT. Ärligt talat, jag är egentligen så upprörd att jag inte kan formulera någon särskilt tankeväckande postning omkring det men jag är samtidigt oförmögen att låta bli att skriva om det. Det är så fasansfullt att redan utsatta människor ska behöva leva i ruckel och bland skadedjur. Vad gäller invånarna på Rosengård så är de redan stämplade som "dåliga hyresgäster" (jag minns det brutala nittiotalet då det talades om att hålla kurser i att bo för invandrare) så det har varit bara alltför lätt för de hänsynslösa värdarna att undslippa sitt ansvar genom att skylla på dem.
Anders Rubin från Malmös kommunledning skyllde på den nationella bostadspolitiken, som vingklippt allmännyttan, och Mats Odell från regeringen skyllde konsekvent på kommunpolitiker som inte tar sitt ansvar. Rubin menade att det bostadsföretag som pekades ut varit ökänt länge men det framstår som väldigt oklart varför det i så fall inte beslutats om tvångsförvaltning av deras hus för länge sedan. Odell å sin sida borde naturligtvis begripa att även den nationella politiken spelar roll. Det är alltför enkelt att skylla den totalt snedvridna verksamhet Malmös kommunala bostadsbolag länge sysslat med - som till övervägande del handlat om skrytprojekt för välbärgade och som dessutom kantats av skandaler gällande svarta listor på oönskade hyresgäster etc - på att allmännyttan nationellt beslutats verka på marknadens villkor. Trots allt har MKB en politiskt tillsatt styrelse och ägardirektiv som är fastställda av kommunfullmäktige och bland annat handlar om att MKB ska ta "sin del av det bostadspolitiska ansvaret". Men den andra delen får kanske tas på nationell nivå. Då gäller det bara att det finns ett socialt tänkande och en vilja att återupprätta vårt havererade sociala samhälle i botten.

Unga män av idag

Ibland blir jag så glad. När jag ser en gänglig typ med rosa hjärtan i tryck på sin tröja, till exempel. Eller en grov trettioåring med gråtande nalle på jackryggen. Eller hur alla unga män plötsligt tycks krama varandra när de möts på gatorna. "Det har verkligen hänt något", tänker jag.
Andra gånger undrar jag om jag verkligen ska gå på den lätte.
Jag vet ju att det inte behöver göra någon skillnad om så affärsmännen skulle börja gå i rosa velour eller professorerna komma till sina föreläsningar i små prinsessklänningar. Det behöver inte heller göra någon skillnad om de stoppat huvudena fulla av Judith Butler eller för tillfället gångbar feministisk teori (vilket de ofta har). Det som spelar roll är deras konkreta handlande. Gentemot kvinnor, inte gentemot varandra eller inför sig själva. Om de på allvar släpper in kvinnor - inte bara i sitt fysiska utan också i sitt cerebrala kramande. Om de inte bara tar till sig de tryckta och av andra män godkända ord som kommer ifrån kvinnor utan också de ord som kommer från kvinnorna bredvid dem. Om de överhuvudtaget har kvinnor bredvid sig.
Och jag försöker påminna mig om att försöka observera inte bara hur unga män av idag ser ut och hurdana de är mot varandra, utan också hurdana de är gentemot unga kvinnor (och äldre kvinnor med, för den delen). Jag vill inte att Stefan Ingvarsson ska ha rätt. Han som för ett tag sen skrev att "mysmännens kultur är i grunden ett bastupatriarkat med nya attribut. Tjejerna är lurade igen. I den nya grabbigheten som sinnebild finns det ingen plats för dem."