söndag, december 14, 2008

Tro och frihet

Så har religionsstriden definitivt kommit till Sverige. Och trots att jag knappast är libertarian finner jag att det är i stort sett kloka tankar det folkpartistiska Liberatigänget uttrycker på Expressens debattsida. Nej, samhället är ännu inte helt sekulariserat. Och vår frihet att vara precis så religiösa eller icke-religiösa vi vill ökar genom att vi ytterligare monterar ner den kristna kyrkans traditionsbundna grepp över samhällslivet.
Som av en händelse flankeras Liberatiartikeln och Stellan Skarsgårds argumentation mot religiösa friskolor, också i Expressen, av ett märkligt inslag på Aftonbladets debattsida där Agneta Fagerström Olsson förkunnar att hon tror på mirakel. Jaha, liksom. Så trevligt för dig, skulle man kanske vilja svara. Men Fagerström Olsson vill förstås inte lämna oss andra utanför, utan insisterar på att detta även gäller mig och alla andra och om jag inte fattat det så har jag tydligen inte fattat mina egna djupast liggande behov:

Det oundvikliga tycks vara människans starka behov av den andra världen. Den som inte låter sig förklaras. Hur skulle vi orka leva om vi inte trodde på mirakel? Hur skulle vi orka leva om allt gick att förklara med matematik? Det måste finnas en anledning till att människan bär detta behov. Om hon alltid tvingas till att vara rationell utarmas hon, töms på sin magiska kraft och kanske töms hon även på sin själ.
/---/
Om jag inte fick hoppas skulle jag dö. Om jag inte fick tro att det fanns en stor gudomlig gåva i vår värld där människan måste inrätta sig i den heliga ordningen skulle jag tycka att livet kändes utarmat.
Jag tror inte att vi står över allt annat levande utan att vi lever bredvid allt annat. Tror man på en besjälad värld kan man inte ödelägga den. Därför är det gudomliga så omistligt för oss.

Om det nu är så omistligt för oss, varför måste man då skriva en debattartikel om det? Fagerström Olsson måste väl någonstans uppleva att "den andra världen" är hotad, annars hade hon inte argumenterat så känslostarkt för den på en debattsida i en kvällsblaska. Men förnuftsargumenten lyser helt med sin frånvaro, och det ligger kanske i sakens natur. "Tror man på en besjälad värld kan man inte ödelägga den", hävdar hon, och inrättar detta att tro på en besjälad värld under rubriken "gudstro". Well, det är ju inte precis som att världens religiösa institutioner skulle sakna all makt och allt inflytande och ändå har vi under lång tid levt med en galopperande miljöförstöring. De som kämpar för miljön här i Europa har inte i första hand tenderat att vara de religiösa krafterna. Det var inte de väletablerade kristdemokratiska krafterna som en gång (tämligen framgångsrikt, faktiskt) manade till uppryckning mot försurning och hotande skogsdöd i det gamla Västtyskland, till exempel - det var den gröna rörelsen, som hade sina rötter i den utomparlamentariska oppositionen. Men Fagerström Olsson kanske räknar CDU/CSU till den mesiga och omirakulösa kristenhet som hon ser i Svenska kyrkan, där hon inte upplevt den själfullhet hon behöver för att vara lycklig (Vad är lycka? Eller ska man säja inre frid. Var hittar vi den? Munkar och nunnor hittar den i avskildhet, de heliga männen i öknen. Alla har sitt sätt. Men aldrig har jag upplevt den i svenska kyrkan, däremot där fjällvärlden öppnar sej och där kondoren seglar obehindrat bland Andernas toppar.) Kanske är debattartikeln att räkna som en i raden av alla de extassökande, gudstörstande attacker mot den vardagsgrå svenska kyrkan som vi sett på senare år. Attacker från folk som vill ha en större högtidlighet, en starkare värme, lite mer hysteri. Inte sällan ställs katolicismen mot den moderna protestantismen som ett bättre ställe för mysterier och extas. En katolsk ritual har också letat sig in bland Fagerström Olssons exempel på mirakeltron ibland oss: I Rom stod tusentals och åter tusentals och väntade på den vita röken som skulle signalera att kardinalerna hade valt ny påve. När den kom föll tusentals människor på knä och tackade Gud för hans nåd.
Tja, där har vi också den mörka undersidan av det hela. Jag för min del har svårt att se det vackra i att folk kastar sig till marken i tacksamhet för att ännu en karriäristisk kyrkostrutt i fantasifull klädsel utsetts till att spela rollen av Kristi vikarie. Det är ju trots allt inte så att den som offras i det hela är han själv, utan de många kvinnor inom den katolska världen som dör under illegala abortingrepp och de många fattiga som stryker med på grund av påvedömets sexfientliga inställning till HIV-prevention. Offer som påven tycker man kan ta - de är att betrakta som incidental.

2 kommentarer:

Heiti Ernits sa...

Det är så synd att detta alltid skall behöva blossa upp...

Men så länge anhängare av
diverse "religiösa-system" och de som anser sig stå i den andra ändan av skalan inte kan acceptera varandras "syn" och framhärdar deras respektive "systems" förträfflighet, kommer man nog inte att någonsin att mötas - ever...


I en rosa värld kanske vi slipper "religiösa system" och var och en kan bedriva sin (privata)"religiösitet" utan att den andra polen slår ner på de "troende" människornas egna personliga övertygelser...

Man kan ju alltid hoppas...

:)


"Därför är det gudomliga så omistligt för oss."

Det är det som är problemet: generaliseringar. Det gudomliga kan vara omistligt för någon, kanske en person, grupp eller ett helt samhälle. Men inte för andra...

Charlotte W sa...

Ja det är just det. Och jag ser det som att ju större "sekularitet" samhället präglas av, desto större frihet också för de troende. Typ generellt.