tisdag, januari 06, 2009

Drömmen om Den Stora Folkresningen och synen på Mellanösternkonflikten

Sovjetunionen stödde befrielserörelser från Sydafrika till Centralamerika till Vietnam, liksom den islamiska republiken har stött Bosnien och Gaza. Så kan det se ut i världspolitiken: en regim som är djupt reaktionär och repressiv hemmavid kan ha en progressiv funktion utomlands.
Det verkliga skälet till att alla västerlandets makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot Hamas är just att denna rörelse insisterar på palestiniernas rättigheter och fortsätter kämpa för dem. Det är det som skiljer styret i Gaza från det i Ramallah: Mahmoud Abbas har funnit sig till rätta i rollen som Israels och USA:s marionett. Hans klick av korrupta Fateh-politiker är i dag en rehabiliterad israelisk satellitklass, vars uppdrag är outsourcad kamp mot alla former av motstånd. Så har nu också demonstrationer till stöd för Gaza förbjudits av Abbas myndighet och civila palestinier på Ramallahs gator fått smaka dess batonger.
Än värre är kollaborationen i Kairo. Den egyptiska diktaturen fruktar Hamas av samma skäl som sina amerikanska och israeliska vänner: en genuin folklig motståndskraft riskerar att spränga status quo. Den södra gränsen mot Gaza vaktas från Egypten, och dagarna innan Israel inledde sin offensiv höll Hosni Mubarak salong för Israels utrikesminister Tzipi Livni; samförståndet var gott. Men även Egyptens strategi kan slå fel.Massdemonstrationerna till stöd för Gaza har sköljt över de egyptiska gatorna och flutit in i den tidvattenvåg av missnöje som under flera år stigit allt högre och förhoppningsvis dränker diktaturen inom kort. Det är kanske palestiniernas största hopp: en social revolution i arabvärldens kärnland, i bästa fall under den fria arbetarrörelsens ledning.

Så skriver Andreas Malm på Newsmill, i en artikel med den lätt surrealistiska titeln "Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik". Ja man känner ju igen sig. Det är samma Andreas Malm som för några år sedan ägnade sig åt lika patosfyllda uttryck för stolt solidaritet med Hizbollah sommaren 2006. Vi har en lätt igenkännbar fiende, imperialismens instrument, som bedriver hetsjakt mot en lika lätt igenkännbar protagonist, bäraren av folkviljan - d v s Hamas. Att denna organisations starkt antijudiska prägel (något annat den har gemensamt med Hizbollah), vägran att erkänna Israel samt dess reaktionära och odemokratiska islamism skulle kunna spela in i västmakters skepsis mot den finns inte med i den här ekvationen - för det är ju faktorer som grumlar den klara, svartvita bilden. Att sitta hemma i pojkrummet - eller kanske snarare i de små vänsterextrema rörelsernas världsfrämmande mötesrum - och försöka identifiera de progressiva rörelserna i konflikten har förstås också något sorgligt välbekant över sig (ironiskt nog finns det en slags likhet mellan detta tänkande och USAs utrikespolitik, som ju också handlar om att liera sig med djävulen om djävulen verkar vara den kraft som bäst tjänar ens egna intressen vid en given tidpunkt; ett system som sällan fungerar eftersom djävulen trots allt lever sitt eget liv). Och man skulle kunna tycka att Malm borde dra sig till minnes vad som hände förra gången vi hade situationen "Iran + revolution + vänsterförhoppningar + islamister". De som till att börja med var lierade med arbetarrörelsen (exakt vad är den där dagens "fria arbetarrörelse" som Malm skriver om egentligen?) mot högerdiktaturen i Iran kom snabbt att bli vänsterns främsta förföljare. Nej, jag vet - historien upprepar sig sällan exakt, situationen är något annorlunda etc... Men det finns anledning att lyfta ett varnande finger mot demagoger som i all upphöjdhet tycker sig kunna urskilja vem som fyller en "progressiv funktion" i en situation som just nu handlar om att människor slaktas. Jag vet, det är den israeliska armén som står för den absoluta huvuddelen av slaktandet, inte tu tal om den saken - och jag tycker att den som hävdar att Israel fullt ut dragit sig tillbaka från Gaza 2005, varför allt bråkande från den palestinska sidan egentligen är helt onödigt, har en rätt tung bevisbörda på sig. Men vad som gäller just nu måste väl ändå vara att få slut på detta slaktande och, som David Munck skriver i sin andra artikel om Gaza på Newsmill, få igång den nödvändiga dialogen. Därför så framstår dessa slutord av Andreas Malm för mig som enbart vidrigt cyniska:

Till den dag styrkeförhållandena i regionen förändras är det motståndets uppgift att hålla grytan kokande. Det vet Hamas och de andra fraktionerna i Gaza. De segrar enbart genom att härda ut, genom att överleva och fortsätta kampen: det garanterar att de finns kvar den dag styrkebalansen skiftar. Ingenting tyder hittills på att Israel kommer att lyckas utplåna deras motstånd den här gången heller, med mindre än ett totalt folkmord.

Vad gäller ordet "folkmord" så används det ju redan, och har på många håll använts länge för att beskriva israelisk politik mot Gaza och Västbanken. Därutöver är naturligtvis nazireferenserna legio. Torsten Kälvemark skrev häromdagen en artikel på Aftonbladet Kultur där han i all oskuldsfullhet refererar till en israelisk bok som hävdar att "(o)m vi judar bara stirrar oss blinda på Förintelsen så ser vi inte omvärldens olyckor", och att det är dags för Israel och judenheten att resa sig ur Förintelsens skugga. Det är möjligt att detta är ord som är synnerligen träffande i en israelisk kontext; om detta vet jag intet. Men besattheten av Förintelsen kanske inte är något som är specifikt för "judarna" (det var en fin generalisering han gjorde där, Kälvemark, utan att behöva ta eget ansvar för den) utan något som i minst lika hög grad gäller oss, när vi tittar på Mellanösternkonflikten? Det är som om det bara funnes ett enda raster att se den igenom, och det är det raster som gör israeler till nazister, de forna offren som borde veta bättre till bödlar ("har de inte lärt sig något av sin historia" utropas det i kommentarsfälten, som om Förintelsen vore en slags learning experience). Jag vet inte, ärligt talat, om det är rätt att som Munck gör tala om "tendenser till folkmord" i det förhandenvarande situationen. Att dividera om den saken är hursomhelst måhända väl kallsinnigt. Men ungefär samtidigt som den konflikt som nu är bröt ut hade Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, en artikel inne på DN Debatt angående situationen i Tschad, dit folk flyr undan Darfur. "Konflikten, som nu går in på sitt sjunde år, har hittills orsakat över 300 000 döda och miljontals flyktingar", skriver Gabelic. Detta är dock, av någon anledning, en konflikt som inte väcker, och aldrig väckt, vårt intresse i ens tillnärmelsevis lika stor utsträckning. Kanske också något som är värt att fundera över.

Ps. Nej "svensk vänster" vill inte "utrota judar" - men jag vill ändå rekommendera Bloggen Bents båda inlägg som positivt provocerande för vänsterläsare: "Andreas Malm sätter tillbaka national i socialismen" och "Vänstern sår en draksådd i Gaza".

19 kommentarer:

jacobsteel sa...

Alla dessa ord, detta romantiserande om det stora "Kriget", "Kampen". "Motståndet"...

Fler ord gör det inte bättre. Fler ord får inte ett dött barn att börja leka igen.

Det är bara fel att döda. Punkt.

Charlotte W sa...

Ja eller hur....

Anonym sa...

Frågan verkar koka ner till om huruvida Israel är en legitim statsbildning eller inte. Hur den bildades kan säkert kritiskt diskuteras och ifrågasättas, men när en stat är erkänd av FN, så har den otvivelaktigt både rätt och plikt att försvara sitt territorium och sina medborgare. Att applicera en annan, mer utopisk-pacifistisk standard för just Israel kan inte fungera. Antingen accepterar man staten som legitim, eller också gör man det inte.

Charlotte W sa...

Precis Stefan, "att applicera en annan, mer utopisk-pacifistisk standard för just Israel kan inte fungera" - den formuleringen lär jag sno vid något tillfälle! Ändå tycker jag att frågan här också gäller något annat, och att det vore på tiden att Israel byter taktik - landet blir inte tryggare av de där eviga drakoniska vedergällningsaktionerna, och av att man verkar satt i system att trakassera Gazaborna på olika sätt. Men hur man som svensk debattör kan välja att stödja Hamas är för mig obegripligt.

Anonym sa...

Tja, radikaler kanske hoppas på en dominoeffekt... Om Israel faller, så kanske andra tvivelaktiga stater faller också (alla stater är förstås tvivelaktiga när de granskas närmare i sin historia, men särskilt USA och andra liberala demokratier förstås), och sedan ska väl hela världen bli anarkistisk eller socialistisk eller kristen eller muslimsk eller vad den nu ska bli.

Charlotte W sa...

Ja, vissa talar ju om USrael & menar väl att det är i princip samma sak...

Anonym sa...

Nåja, jag försöker väl inte bara provocera, men Malms artikel har ju lyfts upp i hela den bortre vänstra halvan av bloggosfären som 'klok'. Och jag är genuint förfärad över hur man kan hamna i den situationen att "min fiendes fiende blir min vän" trots att fiendens fiende är mycket, mycket värre än fienden.

Tyvärr är det ju likadant bland s.k. liberaler som vill "bomba skiten ur medeltidsaraberna".

Charlotte W sa...

Ja, jag är också förfärad av det. Att man ser en man som vrålar att "Vi ska tåga in i Jerusalem och segra!" (se Jonathans postning http://jonathanleman.blogspot.com/2009/01/rasismen-som-ursktas-eller-frnekas.html) under ett demonstrationståg som en humanismens och rättvisans ljuspelare (vilket ju rätt många från vänstern verkar se Andreas Malm som). Men hela den militanta attityden äcklar mig, bland de liberaler du talar om och bland vissa pro-israeler som tycker att palestinska offer får "skylla sig själva" för att de befann sig på fel plats vid fel tillfälle...
Så vi är nog hyfsat överens egentligen. Men jag tror inte det är judehat som driver t ex Malm & hans anhang, annat än undantagsvis - det har nog mer med en slags allmän kampromantik att göra. Men uttrycken blir inte sällan antisemitiska lik förbannat.

Anonym sa...

Om Malm på något vis är representativ för en ansenlig del av vänstern så är det faktiskt sorgligt. Hur man kan kalla sig "vänster" och se sig som allierad med fascistiska fundamentalister som förespråkar repressiv teokrati med bestraffning av homosexualitet mm mm mm, ja det tror jag inte går att förklara.

Nej, vi får verkligen hoppas att Malm och hans vänner inte tågar in som "segrare" i Jerusalem, det skulle vara en katastrof för både israeler och palestinier. Vad som behövs är ju vettiga ledare som kan förhandla fram en tvåstatslösning.

(Och ja, jag undrar varför inte de miljoner som folkmördas i Afrika väcker ens en halv procents samma indignation och vrede. Vi är väldigt mediestyrda i Sverige, och de konflikterna passar väl inte just nu, de kanske är för "komplicerade"...)

Bra att du tar upp detta Charlotte, det är få bloggar som är balanserade i den här frågan.

Anders Eriksson sa...

Utan att säga något annat om Malms artikel, som lämnar en del att önska för att uttrycka det milt, vill jag bara kommentera din skeptiska vink om arbetarrörelsen i Iran. Dels kan jag rekommendera två verk av samme Malm; hans och Shora Esmamilians bok "Iran On The Brink" samt deras temabilaga i Arbetaren för några år sedan om "Arbetarnas Iran". Men jag kan även rekommendera nyhetstjänster som Iran Labour Watch och Iranian Workers' Bulletin.

Det finns en levande, om än liten, och stridbar arbetarrörelse, oberoende de regomtrogna shororna på arbetsplatserna.

Charlotte W sa...

Markus, tack! Ja, det som händer på den afrikanska kontinenten passar väl dåligt in i vår mediedramaturgi - dessutom har vi (de stora svenska mediekanalerna) ju dragit in på utrikeskorrar under lång tid vilket gör dessa konflikter än mer obegripliga för oss...

Anders, tack för boktips. Min skeptiska vink om arbetarrörelsen gällde dock varför en sådan rörelse plötsligt skulle stå i spetsen av folkliga resningar i Mellanöstern - resningar vars gnistor, om allt går enligt Malms planer, tänts av en militant islamistisk rörelse. Och min hänvisning bakåt gällde förstås händelserna 1978-79 i Iran.

Fredrik Stangel sa...

Har du läst Per Nuders bok? Han har ett intressant kapitel där om just Mellanösternfrågan, och hur det blivit en generationskonflikt inom socialdemokratin. Nuders (och många andra, till exempel Sten Andersson, som ju haft ett sällsynt stort och sansat engagemang i ämnet) generation växte ju upp med Israel som ett socialistiskt föredöme, där man lyckats kombinera en sällsynt jämlikhet med stark tillväxt och ständigt ökande social standard.

Om man lyssnar på vissa högljudda röster inom exempelvis SSU idag är det helt andra tongångar man får höra.

Charlotte W sa...

Nej, det har jag inte gjort. Tack för tipset!
(Hur gammal är Nuder egentligen? Hade nog tippat på att han skulle tillhöra en slags mittemellangeneration i frågan...)

Fredrik Stangel sa...

Nuder är visserligen yngre än den ursprungliga kibbutz-fanskaran, men han är ju avsevärt mycket äldre än Intifada-generationen.

Vänsterrörelserna började väl egentligen uppmärksamma palestinierna på allvar först när Ronald Reagan (som man ju var emot) stödde Israel mot Libanon 1982, alltså blev man ju mot Israel. Under det kriget utspelade sig också en rad scener (Sabra och Shatila är bara två exempel) som inte direkt ställde Israel i bättre dager hos ungvänstern (eller hos någon annan, för den delen).

Charlotte W sa...

Fast omvärderingen av Israel inom vänstern började redan 1967, med sexdagarskriget. Noga räknat. Men det var kanske främst vänstern till vänster om s som först vände sig från Israel s a s.

Fredrik Stangel sa...

Stödja palestinierna och kritisera Israel är ju två olika saker. Kritiserat Israel hade även socialdemokratin gjort i olika sammanhang sedan 1948. Mordet på Folke Bernadotte var ju inte direkt populärt, och Suezkriget ansågs som ett stort svek. Men jag tror inte just palestinierna särskilt uppmärksammades och erhöll stöd som part i konflikten i någon större utsträckning före 1982.

Cynisk som jag är vågar jag hävda att det hade den allra största betydelse för vänsteropinionen i omvärlden att Likud styrde Israel 1977-84 och igen 1986-92. De olika israeliska socialistpartierna blev aldrig "en del av gänget" bland andra länders socialister igen.

Charlotte W sa...

Nja, jag tror nog det beror på vilken vänster man talar om. Att palestinier var en part i konlikten var väldigt tydligt under sjuttiotalet - tänk "Svarta september", PFLP & olika stödaktioner till dem, länken RAF-PFLP (PFLP = People's Front for the Liberation of Palestine).Det var f ö inte först på 80-talet som palestinasjalen blev ett modeplagg ;) PLO bildades 1964. Palestinagrupperna i Sverige bildades 1976.

Tor sa...

Noterar att Kälvemark har stått still i sin intellektuella utveckling de senaste 27 åren - att Israel är Nazityskland.

Torsten, klarar du inte leverera mer än så?

Länk 1

Länk 2

Huvudtråd

Alltid denna judiska kollektiva skuld.

Charlotte W sa...

Tack för länkarna Tor!
Varför kommer egentligen så mycket av den mest insinuanta och stereotypa kritiken mot Israel från kristet håll? Bachner kanske för något resonemang kring det i Återkomsten...minns inte riktigt.