filmbetyg

Idag meddelas att DN, som den sista av de fyra stora dagstidningarna i Sverige (GP, SDS, SVD, DN), inför betyg på filmrecensionerna. "Något beslut om övriga kulturgenrer är ännu inte fattat." Hm. Innebär det att vi i den kulturella jämställdhetens namn snart kan komma att se betyg på Orhan Pamuks och Kerstin Ekmans romaner vid sidan av David Lynchs och Samira Makhmalbafs filmer i DN:s kulturdel? Not bloody likely skulle jag tro.
"Det handlar om att stärka Dagens Nyheters filmkritik, och göra den synlig i fler sammanhang" säger Maria Schottenius. Är jag alltför cynisk när jag tror att detta till inte ringa del handlar om möjligheten att bli synlig med tidningens namn och betygssymbol i bioannonserna? Svaret är återigen nej, förmodligen inte.

varför det blev såhär och vad som bör göras

Nej, jag kan förstås inte leva upp till det den pretentiösa titeln utlovar. Detta är blott lite osorterade funderingar omkring högerpopulismens seger i Skåne. Jag vet förstås inte hur man säkert motverkar att högerradikala krafter fortsätter gå framåt i opinionen. Andras funderingar mottages tacksamt.
En hel del har redan sagts om saken. Ekelunddebatten i Sydsvenskan har jag tagit upp i föregående postning och som framgår av den ger jag inte mycket för förklaringsmodeller som i princip anammar grundläggande delar av det främlingsfientliga partiets världsbild, även om de framförs av människor som har goda avsikter och inte drar de främlingsfientligas slutsatser. Fredrik Ekelund har sedan dess fått sista ordet i debatten och därmed med fyra inlägg enormt med utrymme på Sydsvenskans kultursida i denna fråga. Han nekar till att ha det "vi och dem"-perspektiv hans kritiker sett hos honom, men hans nekande är knappast övertygande. Denna gång ställer han upp en öppen dikotomi mellan skötsamma och icke-skötsamma malmöbor - han låter en del invandrare vara med på skötsamhetssidan men på den andra sidan står av retoriken att döma uppenbarligen endast icke-svenskar:

Att ordet "skötsamhetskultur" blivit så laddat är intressant och värt en helt egen debatt; kanske är det där konfrontationslinjen går i förorterna, det vill säga mellan dem som omhuldar det och dem som inte gör det, vilket i så fall kan förklara varför ett antal människor med invandrarbakgrund ironiskt nog lagt sina röster på sd (det vore intressant att få reda på hur många de är).

En fantastisk komplimang till Sverigedemokraterna det här, ett parti med tradition att företrädas av personer med brottsregister. Det är enligt Ekelund de skötsamma som röstar på dem helt enkelt. Och ja, det vore intressant att veta hur många, och vilka, invandrare som givit dem sin röst. I väntan på ingående undersökning av statsvetare eller sociologer kan man ju ta en titt på valmyndighetens redovisning av hur Malmö har röstat i kommunalvalet. Den visar att av de tio valkretsar som hade lagt minst antal röster på SD tillhör fem Rosengårdsområdet och tre Möllevången - alltså utpekade problemområden med mångkulturell prägel - medan den krets som lagt i särklass flest dylika röster är Västra Skrävlinge 11, ett område som formellt räknas till Rosengård men i själva verket befinner sig i det rosiga småhusområdet Husie och inte har Rosengårds befolkningsprofil.
En som forskar om Sverigedemokraterna är idéhistorikern Ulla Ekström von Essen. I en artikel på DN-debatt
listar hon beståndsdelar av det förklaringskluster hon menar är nyckeln till högerpopulismens framgångar såväl här som i andra europeiska länder:

Arbetslöshet , utanförskap och hopplöshet, ett minskat klassröstande, att socialdemokratin inte längre levererar en ständigt ökad trygghet och levnadsstandard, att hela politiken drar sig mot mitten - vad som kallas konvergens - vilket leder till att nya nischer öppnas för partier med ett extremare budskap och enkla lösningar, att hela det politiska samtalet förskjutits från konfliktområdet arbete-kapital till ett socio-kulturellt definierat konfliktområde där identitet, kultur och gemenskaper fått ökad betydelse vilket öppnar upp för en revitalisering och reaktivering av mellankrigstidens chauvinistiska idéer om folk, ras och nation, en världspolitisk situation där spänningarna mellan väst och den muslimska världen eskalerar med en kraft som är skrämmande.

Vad gäller det faktum att Skåne tillsammans med Blekinge i allmänhet, och Landskrona i synnerhet, varit fertil mark för Sverigedemokraterna inför detta val har mer specifika förklaringar erbjudits, exempelvis så har man pekat på en historisk tradition av intolerans i de här trakterna, drastiskt demonstrerad av trettio- och fyrtiotalets tyskvänlighet, och på lokalmedias överdrivna, skrämmande bild av härjande kriminella invandrarungdomsgäng. I Landskrona handlar inte den otrygghet som att döma av en läsardiskussion på Helsingborgs Dagblad är den allt överskuggande orsaken till SD:s succé enbart om en upplevd otrygghet, utan också om faktiska gängproblem (vilka ironiskt nog förminskats avsevärt på sista tiden då man lyckats haffa en del nyckelpersoner) som kunnat växa sig starka med hjälp av en (tidigare) bristfällig polisbevakning. I bakgrunden finns varvsnedläggningen och inflyttning av förhållandevis många flyktingar, som man faktiskt kan få ett intryck av att kommunen tagit emot i syfte att överleva ekonomiskt och befolkningsmässigt men som man sedan inte kunnat ge sysselsättning. Det har inte heller förts någon aktiv ungdomspolitik med satsning på ungdomslokaler och aktiviteter som kunnat mildra situationen - ett problem Landskrona för övrigt inte är ensamt om, detsamma gäller Malmö och säkert många andra orter, kampen för fritidsgårdarna tycks för länge sedan uppgiven och förbi.
Vad vi har att göra med är säkert som Ekström von Essen skriver en komplex samverkan av faktorer, och jag gissar att de formeras på olika sätt på olika platser varför det aldrig går att förklara högerpopulismen på samma sätt överallt. Reella faktorer kan samverka med föreställningskomplex som kan förstärkas eller motverkas av media, umgänge, omgivning, egna erfarenheter. Ibland behöver det, vilket vi vet när det gäller rasistiska och xenofoba föreställningar, inte finnas några reella faktorer alls med i spelet. Skåneradion, eller Skånepartiets närradio för att vara korrekt, skulle som jag nämnde i tidigare postning kunna används som demonstrationsobjekt för att visa hur rena mytbildningar väcks till liv och hålls levande inom ett kollektiv.
Skånepartiet, som under senare år främst tagit det som sin uppgift att bekämpa islam, gick dock bakåt i årets val medan SD gick framåt. Det är intressant eftersom SD i sin valpropaganda har en mycket mjukare framtoning än Skånepartiet. I det material man skickade hem till Malmös hushåll återgav Skåp sin surrealistiskt-aggressiva "trohetsed till Skåne"; "Skåningar ska säga 'Jag tror på Skåne och inte på islam, skål' och skåla i lättöl". Denna magnifika blandning mellan paranoia och provinsiell folklighet gick inte hem i jämförelse med SD:s mysiga folder, där man tilltalas "Kära väljare" i lagom snirkligt skrivstilstypsnitt och där partiet sägs vara "ett nytt parti" som sätter "tryggheten i fokus". På mittuppslaget står i stora bokstäver "Sluta kalla oss främlingsfientliga och lyssna istället på vad vi har att säga!" Det är verkligen inte mycket de har att säga att döma av de korta textsnuttarna om brottslighet, invandrare (vi vill hjälpa riktiga flyktingar ... ), äldreomsorg, familj och jobb, men det låter ganska snällt det mesta. Alla som känner till SD vet att det är ett främlingsfientligt parti men man låtsas vara lite finare, man använder sig i denna pr-byråernas tid av kameleontstrategin och den går här framför allt ut på att inte visa någon fientlighet mot någon överhuvudtaget. Aggressiviteten finns där antydningsvis men man vill samtidigt inte kännas vid den.
Här ser jag trots allt något ganska hoppfullt. För det visar ju ändå på att man i breda lager inte tycker det är okej med främlingsfientlighet. Också i den HD-diskussion jag hänvisar till ovan finns en del röster som bestämt förnekar att SD skulle göra någon skillnad på "invandrare" och "svenskar" överhuvudtaget och det är ju övermåttan naivt men tyder samtidigt på att en del, en mindre del säkert men i alla fall en del, kan komma att vända sig till andra partier när de blir varse om vad SD verkligen är för något. För att det ska hända krävs att partiet får möjlighet att visa upp sig på den politiska banan och att man bryr sig om att påvisa grunderna för deras idéer och politik. De vinner på att framstå som underdogs i det politiska systemet, alltför många kan känna igen sig i deras utanförposition. Och som Ekström von Essen skriver måste man också börja tala med dem för att kunna verka mot dem - utan att för den skull ge deras åsikter moraliskt stöd.

Det är en delikat - och i viss mån omöjlig - balansgång att inom en demokratisk tolkningsram bemöta högerpopulismens argument utan att ge dem ytterligare legitimitet. Men det finns heller ingen annan möjlig väg för att motverka en växande politisk kraft som med säkerhet är här för att stanna.

Tillägg måndag: Enlig min felbara personliga erfarenhet lyssnar en del på Skåpradion för musikens skull. De spelar dansband, Hasse Andersson & Kvinnoböske o dyl. Musik utan kulturell status och med avgjort ohipp, omodern prägel. Musik man inte bryr sig om på Sveriges Radio. Det är förmodligen en sanning med modifikation när folk säger sig lyssna på Skåneradio enkom för musikens skull, men den borde ändå kunna ge en tankeställare för de som vill se ett uteslutande smalt public service-utbud, ett utbud som bara tillhandahåller det ingen annan aktör har. De som är kulturellt exkluderade kan lätt drivas i armarna på destruktiva krafter, det är lika sant för muslimer som riskerar blir lätta fångster för islamistiska extremister som för en "svensk" underklass vilken kan fångas upp av högerpopulister i olika ogenerösa eller vansinniga varianter.

En intressant artikel är inne på GP kultur idag med titeln "Vilka som röstade på SD - och varför?"

ekelunddebatten

I eftertankens kranka blekhet tycks de flesta eniga om att den strategi som använts från de flesta politiska partiers och från intellektuellas och publicisters håll gentemot Sverigedemokraterna, det vill säga att vägra debattera med dem eller överhuvudtaget direkt bemöta dem, inte funkar och måste överges. Detta borde man insett tidigare. Frågan är nu HUR och I VILKA SAMMANHANG debatten ska tas. Risken är att vi nu plötsligt finner oss UNDERKASTADE DERAS VILLKOR. Att deras grundläggande verklighetsbild accepteras i syfte att nå dem.
Så gjorde författaren Fredrik Ekelund då han inledde en debatt på Sydsvenska Dagbladet med att konstatera att det "finns en rasism mot etniska svenskar" och att de som röstar på Sverigedemokraterna är "vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog", inga "'fascister' eller 'monster'". Den "rasism" han talar om, det handlar om att "svennar", svenska ungdomar, slås ner av invandrargäng. Och det de strävsamma fått nog av, det är alltså invandrare som inte sköter sig. I bakgrunden finns islam, en "religion som inte gått igenom upplysningens stålbad". Naturligtvis kryddas det hela med beklaganden över tabun, "varför får vi inte tala om..." osv, dessa meningar som vi hört till leda sedan början av nittiotalet och som Ekelund sedan naturligtvis låter ljuda ännu starkare när han får mothugg. Att han faktiskt fick in sin artikel (trots att den är intellektuellt undermålig skulle jag vilja säga), det tar han inte som intäkt för att han inte är någon martyr för det fria ordet - inte heller det att han dessutom fick medhåll såväl av Henning Mankell som av ett gäng rättssociologer från Lund.
Jag blev fruktansvärt arg när jag läste Ekelunds artikel. Och som den krävande, besvärliga kultursidesläsare jag är skrev jag ett mail till kulturredaktionen för att ondgöra mig över publiceringen. Det finns ju kvalitetsregler där som på andra kultursidor, och detta var faktiskt bara precis helkorkat. Karlen skriver om "islam" i största allmänhet istället för om "islamism" t ex. När han skriver om några upprörande våldsbrott som ägt rum i Malmö under senare år går han inte in på att offren varit invandrare. Detta med svenne-ungomar som blir rånade på sina mobiltelefoner, ibland också misshandlade - ska det föreställa rasism? Ekelund slänger sig med stora termer men ser inte längre än näsan räcker. Han tvekar inte att sätta (den tröttsamma) PK-stämpeln på de som har en ifrågasättande attityd mot Sverigedemokraternas väljare och sätter sedan i samma andetag stämpeln "rasister" på en stor grupp invandrare. Där går det bra att demonisera och generalisera.
Sydsvenskans kulturchef försvarade sitt publiceringsbeslut, inte oväntat, med att man inte kan fortsätta ignorera problemet, det måste upp till ytan och behandlas. Han utlovade också en krönika där han skulle ta upp saken. Den kom aldrig vad jag har kunnat se (kanske publicerades den bara i papperstidningen) men däremot kom en strid ström av genmälen mot, i några fall med, Ekelund. Det blev en spännande debatt. Jag är inte längre säker på att publiceringen var fel. Sandström (Sydis kulturchef) har nog rätt - man kan inte bemöta den typ av åsikter och den verklighetsbild som burit fram Sverigedemokraterna om de inte faktiskt uttrycks - även på en kultursida. Och uttryckte dem, det gjorde ju nu Ekelund - fast hans avsikt är, skriver han i sitt (hittills?) sista inlägg, inte att ställa sig bakom Sverigedemokraterna utan "ta en debatt med blanka vapen". Jag vet inte vad han menar med det uttrycket, men vad jag kommer att tänka på, det är att han använder argument som Sverigedemokraterna kan spegla sig i. Det är som när Birgit Friggebo kommenterade de förmenta "stöldräder" som kosovoalbanska flyktingar skulle ha gjort sig skyldiga till under nittiotalet med att tala om "någonting i den kosovoalbanska kulturen som gör dem mer stöldbenägna".
Ekelund fick skarpa genmälen av bland andra Natik Awayez, som påminde om Malmös farliga områden under "skötsamhetens tid" i ett homogent Sverige, och Adrian Kaba som påpekade att invandrare är brottsoffer i (minst) lika hög grad som helsvennar. Två saker tycker jag dock inte riktigt har bemötts ordentligt. För det första det av Henning Mankell upprepade argumentet att Sverigedemokraternas väljare inte är några monster och rasister utan "helt vanliga människor" som man måste lyssna på. Skulle rasister alltså vara monster och inte vanliga människor? Visst är det nog så att en hel del av Sverigedemokraternas väljare inte är övertygade rasister i ordets gängse mening, en del av dem upplever nog inte heller sig själva som särskilt främlingsfientliga. Lik förbannat handlar det om ett parti som utpekar redan utsatta, "främmande" grupper i Sverige som en slags fridstörare. Att det finns en rosenkindat folklig lightrasism kan vi i Skåne bli varse genom den av många älskade kanalen Skåneradio (eller rättare sagt Skånepartiets närradio), där musik för lyssnargrupper Sveriges Radio struntat i varvas med allehanda vandringssägner och befästande av upplevelsen att vara förtryckt och utsatt för fara av folkfrämmande grupper i sitt eget land (en upplevelse man också hade i trettiotalets Tyskland). Mina egna svärföräldrar, som inte är några monster, har de mest bisarra föreställningar om hur det går till omkring Möllevångstorget och nu vågar de sig inte dit ens på dagtid. Deras upplevelse omkring detta har inget med verkligheten att göra och därför finns det ingen anledning att bekräfta den. Frågan om det finns en rasism mot svenskar, för det andra, har Ekelunds vedersakare inte riktigt refuterat. Det är en fråga som bara kan besvaras med NEJ.
Om det är så att invandrarungdomsgäng uttrycker förakt specifikt mot svennar handlar det om en underklassens frustration och ilska, inte om rasism. Jag känner faktiskt igen en situation Ekelund beskriver i sin första artikel - bekantas "etniskt svenska" tonårsbarn som blivit rånade av ett invandrargäng och som måste talas till rätta av sina föräldrar för att inte utveckla ett utlänningshat. Men de här barnen, de riskerar inte att framöver få problem med att bli insläppta på nöjeslokaler på grund av sin etnicitet, de riskerar inte heller att få sina framtida jobbansökningar bortsorterade på grund av deras namn eller att diskrimineras på bostadsmarknaden. De är brottsoffer, javisst, men att tala om en "rasism" mot dem, det är inte intellektuellt hederligt. Försöket att göra "svensken" till offer är inte bara löjligt utan också potentiellt farligt. För det är ur en sådan självömkande hållning som tillåter att ett fullständigt missriktat hat släpps fritt som den verkliga faran kommer.

borgström, sabuni och de särade låren

själens säte?

I söndags visades dokumentärfilmen Feministerna på Sveriges Television. Jag såg inte hela filmen, men att döma av det jag såg måste jag säga att det var en märklig skapelse. Ett antal mer eller mindre bekanta feminister höll tal, upplästa direkt från handhållet manus, rakt in i kameran. De fick alltså utrymme att tala för sin sak, att förklara vad deras feminism handlar om, samtidigt visades hur de stakade sig vilket stundvis gav dem ett osäkert intryck. De visades också, med några undantag, i halv- eller helfigur snarare än i närbild. Man kan säga att de desarmerades och deras budskap oskadliggjordes i vad som tycks ha varit ett försök att ge en motbild till Könskriget. Ett par av de medverkande var också noga med att distansera sig från vissa andra feminister, som på nytt försågs med manshatarstämpeln eller allmänt pekades ut som översittaraktiga och intoleranta. Några rocktjejer och ett gäng subversiva cheerleaders skulle stå för den rena ilskan mot mansväldet, men det är svårt att visa vrede på kommando, särskilt när man vet att man är ett demonstrationsobjekt och att man hur man än gör kanske snarare ser gullig ut i betraktarens öga. Det är i alla fall så jag tänker mig att de här tjejerna kan ha upplevt situationen - bara glimtvis tycktes några av dem vara bekväma i den. Nej, tacka vet jag den kanadensiska dokumentären My Feminism (Cardona/Colbert, 1997), som också bygger på att låta olika feminister komma till tals men gör så på ett betydligt mer kraftfullt, intresseväckande och djupgående vis.
En som stack ut litegrann var dock Karolina Ramqvist. Hon pratade om den mytiska konstruktionen av en viss typ av identitet utefter kön, och om systerskapet som en falsk, destruktiv föreställning feminismen måste göra sig av med. Välkända tongångar från diverse genusorienterade akademiska seminarier. Bloggaren Syrran har klokt bemött detta med systerskapet - det är om inte annat en feministisk strategi. Utan solidaritet kvinnor emellan kan det visserligen fortfarande finnas en slags feminism (som då främst måste handla om teoretiska reflektioner och om fokusering på det egna jaget) men det kan förstås inte finnas någon kvinnorörelse. Att jag ändå hajade till för Karolina Ramqvist berodde dels helt enkelt på att hon formulerade sig på ett drastiskt och utmanande sätt (de flesta kommentarer om filmen jag sett har också fokuserat på just Ramqvist), dels på att hon gjorde en intressant koppling mellan bräcklighet, kön och kvinnans jag. Jag minns inte exakt hur hon formulerade sig, och inget tillfälle till fördjupning gavs, men poängen var att Kvinnans jag sitter i hennes av bräcklighet och utsatthet kännetecknade kön, att hon går under om detta kön invaderas och att upplevelsen av en gemensam ömtålighet är det som invaggar Kvinnor i en falsk systerskapsupplevelse. Den våldtagna kvinnan, sade Ramqvist ungefär, anses ha förlorat sig själv. Ja, det är förstås föreställningar alltihop handlar om och inte om kvinnors natur.
Detta med tanken om jaget i könet, ett jag som måste skyddas, väckte mitt intresse och fick mig att tänka på något jag förundrats över: de starka reaktionerna på Nyamko Sabunis förslag om obligatorisk gynekologundersökning för tonårsflickor. De har ju återigen yttrats sedan Sabuni utsågs till integrationsminister. Delvis handlar det om ett missförstånd - en del, så till exempel Masoud Kamali i DN igår (13/10), har uppfattat förslaget så att det bara skulle handla om invandrarflickor, och då blir ju upprördheten förståelig. Missförståndet är i sin tur förståeligt eftersom förslaget presenterades som del av ett paket åtgärder med syfte att motverka hedersförtryck, i detta fall som det manifesterar sig i form av könsstympning. Den debattartikel i Expressen där Sabuni presenterade paketet ackompanjerades av ett foto med bildtexten "Genom obligatoriska gynekologbesök för flickor som kommer ur hederskulturer kan samhället angripa könsstympning, anser Nyamko Sabuni (fp)". Bilden föreställde en mörkhårig flicka liggande med särade ben på en gynstol och en ljushårig kvinna framför henne med händerna i högsta beredskap att hugga in. Samtidigt lydde artikeltiteln i fetstil precis under bilden "Kontrollera underlivet på alla högstadieflickor". Jag antar att de båda utsagorna var och en för sig fungerat som ett rött skynke. Vissa har tagit fasta på den etnicitetsbetonande bilden & bildtexten, andra har gått igång på orden "kontrollera underlivet". Allt sammantaget blir hur som helst till en explosiv kombination. Vad jag tycker är anmärkningsvärt är hur de upprörda kommentarerna karaktäriserar idén om obligatorisk gynundersökning i termer av övergrepp, rentav våldtäkt. I en föga konstruktiv men intressant lång debatt hos louisep hittar man, försåvitt att man står ut att plöja igenom alla invektiv och mobbarliknande utfall från blogginnehavarens sida, två kommentatorer som öppet jämställer idén om obligatorisk gynekologundersökning med våldtäkt, en som talar om "totalitärt vanvett på porrtidningsnivå" (en man - kvinnor vet ju i allmänhet att det inte finns något pornografiskt med ett gynekologbesök), och så återkommande formuleringar av stilen "bända upp lår", "rota i underliv", "vaginapoliser", "ultimat integritetskränkning". Det är som att Sabuni gett sig på det allra heligaste. Det som man inte kan förhålla sig sansat till utan antingen upphöjer eller degraderar. Idén om att ingenting skulle kunna vara mer integritetskränkande uttrycker en föreställning om att vaginan rymmer själva själen, det innersta.
Föreställningen går igen i svensk myndighetssyn på prostitution, eller sexarbete som man skulle kunna kalla det om det rådde bättre villkor. Claes Borgström skrev på DN-debatt 9/10 att "ett samhälle där det finns prostitution når aldrig jämställda löner. Lika lön för lika arbete kan inte uppnås så länge vi har ett samhälle som säger att män har rätt till kvinnors kroppar." Den prostituerade kvinnan, vars underliv är en inkomstkälla och alltså ständigt penetreras av främlingar, får bära hela kvinnoförtrycket på sina axlar. Så är hon också ute på gatan i sin numera olagliga verksamhet helt oskyddad mot kvinnoförakt i sexualiserad form. Ironiskt nog är varken Borgström eller de mest hänsynslösa torskarna intresserade av att de prostituerade kvinnornas egna röster ska höras och att de utifrån sina egna villkor ska ges större möjligheter till egenmakt över sina liv. Men det är också en logisk konsekvens av synen på underlivet som kvinnosjälens säte - en syn som gör horan till en förstörd människa, någon som sålt och degraderat sin själ, lämnat människovärdet bakom sig. Prostituerade män blir hos Jämo som så ofta annars till en ointressant minoritet.

några tankar om kultur, glamour och obetalt arbete

Min framgångsrika konstnärsväninna L beskrev en gång sitt yrkesliv som en paradoxal tillvaro där glamour och nöd, upphöjdhet och förnedring går hand i hand. Det är fullt möjligt att på fredagen stå i centrum på ett stort vernissage för att på måndagen sitta i socialens väntrum. Normalt betalas nämligen inte någon visningsersättning ut ens på större konsthallar - och om så göres handlar det om summor som inte täcker mer än någon veckas existens. En serie arbeten som tagit månader, kanske till och med år i anspråk kan alltså hänga på offentlig plats, fria att gratis beskådas och begrundas av tusentals människor medan konstnären själv, upphovet till själva platsen (konsthallen) och alla de offentligt finansierade tjänster som utförs där, är hänvisad till att be om allmosor från olika välgörenhetsfonder eller direkt från det allmännas bröst. Visst kan det hända att hon eller han får sålt något ibland, men som vi vet är konstmarknaden inte precis bred. Hur många har råd att handla konst? Att det under några decennier varit framför allt video-, installations- eller olika former av konceptkonst som "gällt" har väl inte precis gjort saken lättare.
Det är L och hennes trångbodda kollega M jag tänker på när jag läser de skadeglada, fördomsfulla eller ibland bara elaka bloggkommentarerna om "vänsterkulturelitens" skräck inför den nya ministern på området. Den konstnärskrets jag då och då får tillgång till via L&M består, tycks det mig, av idoga arbetsbin som nästan aldrig är riktigt lediga. De är helt olika en slow slacker som jag. På något sätt har de flesta av dem lyckats överleva inom en verksamhet där konkurrensen inte är rolig, i en värld som ibland rentav fyller en utomstående som jag med avsmak. Men trots att de gjort karriär är de alltid beroende av olika bidragsgivares välvilja. Så ser det helt enkelt ut på deras område. Och det skrämmer mig att det finns en opinion som verkar njuta av att göra deras tillvaro ännu mer osäker. Eller handlar det bara om tanklöshet när Martin Munthe skriver en kort och koncis bloggpost som lyder: "Ny kulturminister. F d chef för Timbro. Branschen bävar. High five!!!" Eller när bloggen Subjektiv.se hånfullt skriver om "kulturkofteetablissemanget". Eller - vidrigast hittills - Bloggen Bents glada utrop "Darra må kulturen - och kultureliten".
En som däremot skrivit insiktsfullt och välformulerat om konstkulturens villkor och hur dåligt ett nyliberalt marknadstänkande passar in på dessa är Mr Brown. Om den nya ministern skriver han att "Stegö sätter självständighet mot bidrag, vilket är ett fundamentalt misstag. /---/ Det enda man åstadkommer med att slopa stipendier är att försämra levnadsstandarden och produktionsmöjligheterna för utövarna. Makten (staten, kyrkan, hovet) har alltid varit de stora beställarna av kultur. Utan den typen av sponsring hade det inte funnits någon Mozart, Michelangelo eller Da Vinci att beundra.". Nej, just det.
I förlängningen kan man dock betrakta alla oss människor, utom möjligen den lilla klick som kan leva på en nedärvd förmögenhet, som beroende av andras välvilja. Företagaren är beroende av kunder. Arbetaren, inom vilket område han eller hon än är sysselsatt, är beroende av anställning. En konstnär som på något sätt skulle arbeta som fri producent är beroende av köpare och uppdragsgivare. Det finns inget som säger att den som rör sig på den s k fria marknaden skulle vara mer självständig i förhållande till sin omvärld än den som är beroende av bidrag från staten. På sätt och vis var Stegö själv inne på det här i en radiointervju i Studio Ett häromdagen. Hon konfronterades med Marianne Lindberg-De Geers oro för att det demokratiska svängrummet skulle krympa med mer sponsring istället för reguljär offentlig finansiering inom konstlivet. Exemplet var den utställning med jesusbilder som Svenska Kyrkan tagit sin hand och sina sponsorpengar ifrån eftersom den ansågs hädisk. "Beroende som beroende", påpekade Stegö. Ja, just det. Det är bara det att man på det statliga respektive kommunala kulturbidragsområdet byggt upp ett system som innebär en mycket låg grad av direkt politisk styrning. (Det är förresten därför, tror jag, som kulturpolitiker ofta uttalar så vaga idéer om varför kulturen bör värnas och konst stödjas - ibland säger de direkt larviga saker som går ut på att det är fint med kultur och att god konst gör oss bättre - de kan inte gärna uttrycka en normativ konst- och kultursyn som skulle implicera den typ av politisk styrning vi idag främst associerar med öststaterna). När politiker ändå lägger näsan i blöt, vilket händer ibland, och försöker stoppa någon konstnärlig yttring angår detta direkt alla medborgare, inte bara en sponsorgrupp, och det går, idealiskt sett i alla fall, att ställa censurivriga politiker till svars. T o m byta ut dem.
En lite tragikomisk sak som jag också vill kommentera är hur ofta det talas om "elit" och "etablissemang" i bidragsfientlig retorik. Det är oerhört egendomligt. För de darrande kulturarbetarna består ju inte bara av synliga och till synes glamourösa personer (som till exempel paret De Geer), det kan också handla om tredjeviolinisten i symfoniorkestern, den ohippa arkivarien, biblioteksassistenten eller ljusarbetaren på den fria teatern. Vad handlar det där "elit"-snacket om? Är det avundsjuka, oförmåga att se bakom den glamourösa front som döljer nöden och förnedringen, eller kanske en omedveten vetskap om att konstkulturen befinner sig i en sfär som ligger och skaver mot det kapitalistiska samhället med dess materiella bas - en vetskap om något annat vars existens verkar hotfull, eller kanske bara orättvis? Jag skulle verkligen vilja veta. Jag är, som det så ofta heter nuförtiden, genuint nyfiken.

mitt livs nåväl

Den alltid initiativrike Jimmy av Aquino har ställt ett nytt frågebatteri till mig, den här gången av ganska avancerad art. Det handlar om min ideologiska hemvist. Svaren kräver viss eftertanke. De blir nästan till en hel självbiografi.

1. Politisk ideologi du förespråkar?
Redan här blir det svårt. Jag rör mig på ett oinhägnat fält med gröna stråk, inslag av feminism, ganska traditionellt vänstertänkande vad gäller synen på ekonomisk rättvisa och behovet av starka trygghetssystem, samt frihetlighet vad gäller värnandet av individens integritet och autonomi. Internationalist. Tycker att en human politisk praxis är viktigare än värnandet av Den Sanna Läran.

2. Politisk ideologi du föraktar mest?
Förakt kan det inte finnas för lite av här i världen. Men jag ska inte ljuga, visst finns det åsiktsriktningar jag föraktar, framför allt sådana som i sin tur bygger på förakt. Jag föraktar förakt mot svaghet. Det återfinns i mest koncentrerad form inom högerextremism, men hittas också inom auktoritär och militant vänster. Kombinerad med en slags blåögdhet finns den dessutom ofta inom den reguljära högern, då personer som kommer från trygga och priviligierade miljöer visar förakt för "bidragsberoende" och slår ett slag för meritokrati utan att begripa det sociala systemets inbyggda handikappregler.

3. Materialist eller idealist?
Jag är dragen till idealismen men vetskapen om att jag kan vara så endast på grund av att vissa materiella villkor är uppfyllda förankrar mig ändå i materialismen.

4. Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Pliktetiken väger tyngst. Kants imperativ håller än. Att var människa bör betraktas som ett mål i sig snarare än ett medel, det är en läxa för varje politruk att lära sig. Men förmodligen kan inte en tankelära täcka alla situationer i den komplexa politiska verkligheten. Inslag av konsekvensetik, och varför inte omsorgsetik, får komplettera.

5. Politiskt uppvaknande?
Jag växte upp under det vänstervridna sjuttiotalet, och det fanns många stunder framför TV:n eller grammofonen som gav spridda insikter. Samtidigt befann jag mig i ett priviligierat villaområde och var blind för de flesta orättvisor i min fysiska närmiljö. Mitt politiska intresse väcktes redan i tolvårsåldern men tog mest formen av personlig revolt mot mina högervridna föräldrar och andra auktoriteter fram till det borgerliga maktövertagandet 1991, då skillnaden mellan höger- och vänsterpolitik blev konkret, påtaglig, vilket ledde till att jag under ungefär sex års tid var engagerad i Vänsterpartiet. Ytterligare ett uppvaknande skedde under mina år i Berlin 1999-2001, då jag fick insikter om det tidigare östtyska systemet vilka så småningom gjorde det omöjligt för mig att vara medlem i ett parti vars lokala medlemstidning hyllade Castro.

6. Politisk detour?
Hm, röstade på Folkpartiet i ett skolval en gång (men det var långt innan de kastade ut snällismen). Hängde mycket på Malmös anarkisttillhåll Vinterpalatset under det sena åttiotalet.

7. Enskild person som påverkat dig politiskt?
Jag måste nog säga att det är min syster. Min äldre syster upplevde sin sena tonårstid under det sena sjuttiotalet, och kom ofta hem med böcker som jag förmodar att hon skaffade sig på något marxistiskt bokcafé i sin gymnasiestad Lund. De där böckerna, det var sådant som Angela Davis självbiografi, RAF:s texter, Kommunistiska manifestet, Hiterapporten om kvinnors sexualitet och Germaine Greers Den kvinnliga eunucken, de utövade en stark lockelse på mig där jag satt i den (som den var för mig) grå och intoleranta hålan Dalby. Därmed inte sagt att jag klarade av att läsa dem. Det var bara några av dem som jag klarade av från pärm till pärm och ännu färre som jag faktiskt också förstod. Idag känner jag en väldig avsmak inför sådana inslag i sjuttiotalsvänsterrörelsen som RAF-romantiken, och jag gissar att min syster (som jag f ö står ganska långt ifrån idag politiskt & på andra sätt) känner likadant. Men jag kan inte förneka det magiska skimmer som jag en gång tyckte vilade över min systers bokhylla, och den påverkan detta skimmer utövade på mig.

8. Bok som påverkat dig mest politiskt?
Egentligen hade jag velat protestera mot den ständiga fixeringen vid litteratur genom att liksom Mr. Brown föra in andra uttrycksmedel, såsom film, i frågan. Men det råkar finnas en bok som jag i ärlighetens namn måste hänvisa till, och det är Germaine Greers Den kvinnliga eunucken (se ovan). Den kom ut under tidigt sjuttiotal och tillhör en del av feminismen som jag tycker har varit alltför undanskymd från nittiotalet och framåt. Man får ibland intrycket att tidsperioden mellan Det andra könet och Under det rosa täcket bortsett från en del skönlitteratur var tom på inflytelserika, minnesvärda feministiska texter. Greer är ju också en särling som inte riktigt passar in i den ena eller andra fållan. Hon har dessutom komprometterat sig genom diverse märkliga ställningstaganden under årens lopp, till exempel genom att ha avfärdat transsexuella som möjliga feministiska bundsförvanter eller genom att ha visat anmärkningsvärd förståelse för såväl könsstympning som fatwan mot Salman Rushdie. Trots detta tycker jag hon förtjänar lyftas fram som stark influens för många kvinnor. Det var hon som väckte min rättmätiga feministiska vrede när jag var i gymnasieåldern, och den har jag sedan aldrig förlorat även om dess styrka fluktuerat.

9. Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Oj, den svåraste frågan. Min politiska hemvist är ju, som sagt,inte helt tydligt utlinjerad (vilket jag inte ser som en brist). Men detta med frihetligheten innebär ett visst gränssättningsproblem. Hur handskas med intoleransens krav på tolerans? Hur bemöta sådant som islamism, t ex?

10. Viktigaste enskilda politiska frågan?
Migration. De stängda (inre och yttre) gränserna. Flyktingar som dör i farvatten och stängda lastutrymmen. Främlingsfientligheten på hemmaplan.

Skicka vidare? Jag tar en chansning & frågar Motvallskerstin samt Utsiktsmattias.

jag tjatar om könsfördelningen på kultursidorna

En tvångsneurotisk läggning, en obesvarad hatkärlek till de stora dagstidningarnas kultursidor, en erfarenhet av att ha blivit förminskad och osynliggjord som kvinna, ett rättvisepatos, ett visst mått av ilska och en vetgirighet - si där de ingredienser som skapar en vilja till kontinuerlig hobbykontroll av könsfördelningen på skribenter i några viktiga kulturfora.
Min förra neddykning i ämnet finns att läsa här. Jag har nu gjort en uppföljning där jag kollat Sydsvenskans och Göteborgspostens nätupplaga varje dag i september. Glädjande nog hade gapet mellan antal manliga och antal kvinnliga textförfattare minskat avsevärt sen sist - jag hoppas att detta har att göra med ett medvetet jämställdhetsarbete snarare än tillfälligheter eller sånt som manliga medarbetares sena semestrar. Sydis hade nu ett dagssnitt på 10 texter av män mot 7 av kvinnor, att jämföra med vårens 12,5 mot 4,5 (detta handlar alltså om texter som ligger ute på nätet under avdelningen "Kultur", inte om vad som dagligen publiceras i papperstidningen). En rätt kraftig förbättring. Göteborgsposten visade sig vara ännu lite bättre med dagliga 8 män mot 6,5 kvinna. Det är faktiskt nästan helt jämställt! Heja på, det krävs inte mycket mer för att GP ska kunna stoltsera som dagstidningen med den jämställda kulturavdelningen.
Som nån slags referens kollade jag inslagen i P1:s kultur- och samhällsdebattprogram OBS!, och det gör jag ju så gärna - de sänder något lyssnansvärt nästan varje dag (hoppas programmet finns kvar efter nyår). Där får enskilda fristående medverkande läsa upp 6-7-minuterstexter ostört i etern. Jag hade nog trott att OBS!, som verkar ha jobbat så medvetet på jämn könsrepresentation sista året, skulle vara det skinande exemplet som ställer de andra omedvetna hobbystudiedeltagarna i skuggan, men så var det inte. Fick det till 25 manliga röster mot 18 kvinnliga under september (inslag som görs av redaktionsmedarbetare har jag räknat bort, men det gällde bara ett inslag denna månad). Inte så bra som väntat men inte heller någon katastrof.
En seriös undersökning av kulturdebattens och -journalistikens könsfördelning måste förstås också jämföra textlängder, kolla upp vem som skriver om vad, vem som ges mest framskjuten plats, stuff like that. Så djupt har jag inte gått - det finns ju ändå gränser för hur mycket obetalt och på alla andra sätt obelönat arbete man vill utföra. Men misstanken att de spelare som innehar de tyngsta positionerna på planen är män (inget djärvt antagande) har fått mig att återigen kasta en specialkoll på de båda huvudstadsbladens platser för tankefördjupning: Svenska Dagbladets understreckare och Dagens Nyheters essäer. Och ja, där härskar ojämlikheten nu som förr. Tjugo understreckare var författade av män mot åtta av kvinnor - mycket dåligt men ändå bättre än i min förra koll, då bara var sjätte understreckarskribent var en kvinna. Men sämst var faktiskt, ironiskt nog, DN. Ironiskt för att tidningens kulturdel länge varit en vänsterintellektuell tummelplats med stark kvinnlig närvaro i form av Nina Björk, Karolina Ramqvist, Ulrika Kärnborg, Maria Schottenius m fl. Under Lars Linders ledning visar DN-essä här i Kamfertexts undersökning upp en hundraprocentig manlig dominans. Av tio publicerade essäer under september månad är tio författade av män. Ja jag vet ju inte hur detta har gått till. Kanske rör sig redaktörn i en raktigenom homosocial värld som han inte förmått titta upp ur. Kanske överöses han av erbjudanden från herrar med det där grundmurade intellektuella självförtroendet som utlovar dignande tankefrukter och får det att vattnas i de grå cellerna, medan kvinnorna helt enkelt inte syns till. Hur det än är borde han göra något åt saken. Leta upp kvinnorna om de nu verkligen inte anmäler sig självmant. Att mäns ord och tankar fortfarande ges så mycket större tyngd än kvinnors duger inte, det är ju för tusan en demokratifråga.

kvinnan ska vara lyhörd och mjuk

Missförstå mig inte. Jag tycker det är väldigt bra att man nu talar om en kvinnlig socialdemokratisk partiledare. Och att det är just Margot Wallström som ligger bäst till, det gillar jag också. Vissa förser henne med en högerstämpel eftersom hon så länge jobbat med och för EU-apparaten, jag tycker det är kortsynt att göra så. Att Göran Persson avgår, det är också bra. Hans arrogans, som jag iofs ska erkänna att jag litegrann njutit av när den riktat sig mot det blå laget, har nått oanade höjder i år (påståendet att "jag behöver inte läsa opinionsundersökningar, jag känner vartåt vindarna blåser", t ex, är ju lika underbart som skrämmande - särskilt nu i efterhand...).
Så vad gnäller jag då för? Jo, för att det är så himla trist, och så himla typiskt, att det är just när en ny typ av ledarskap, som mer ska präglas av ödmjukhet, efterlyses som också en kvinna efterfrågas. Kan det bli mer förutsägbart?

skåne är smärtans centrum

Det är illa nog att alliansen vann valet. Men det verkligt katastrofala är att Sverigedemokraterna nästan fyrdubblat sina lokala mandat.
Värst är det här nere i söder. Den rena främlingsifentligheten har fått mandat i alla skånska kommuner utom Vellinge. I Landskrona fick SD 22% kommunalt. Nu har något gått oåterkalleligen förlorat här. Detta är inte en dag som alla andra.
Samtidigt hade NPD, det tyska nazi-lightpartiet, framgångar i (öst)tyska delstatsval.

valet och valrörelsen

Nu börjar jag bli orolig.
Den borgerliga kvartetten har verkligen ansträngt sig för att slipa bort alltför hårda kanter i sin framtoning. Plötsligt kastar de nu fram lite köttstycken till studenterna - studiemedlen ska höjas, säger de. Det har de inte sagt innan. På samma sätt har de på andra områden gått till reträtt och bytt taktik för att inte stöta bort viktiga grupper. Mest flagrant är ju Moderaternas nya profil som "arbetarparti" med full respekt för facklig verksamhet och behovet av en basal arbetsrätt. Min konspirationsteori har länge varit att de valt denna linje eftersom de föredrar den svenska modellen med frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter framför en europeisk arbetslagstiftning (något Sverige skulle kunna välja att införa som svar på EU-utvecklingen). Men naturligtvis handlar det också om att M helt enkelt anpassar sig till de stora väljargrupper de behöver nå för att vinna makt. De må ha mjuknat lite attitydmässigt, men hur realistiskt är det att tro på en verklig ideologisk förändring som skulle ägt rum under så kort tid? Fortfarande handlar valet om ett systemval. Jag tror det var Göran Persson som sade att man ska akta sig för att se det som "ett mysval mellan ganska likartade partier". Han har rätt i detta - sedan må han äga hur många herrgårdar som helst. Jag vill hänvisa till en koncis, klargörande bloggtext av Vänstra stranden vad gäller skillnaden mellan höger och vänster, i detta val liksom i andra.

Det är för övrigt skamligt att Moderaterna gör reklam för sig själva med bilder på arbetarrörelsedemonstrationer och texten "Det är dags att någon lyssnar". De utnyttjar det befogade missnöje som finns mot det socialdemokratiska toppskiktet, i sina egna syften. Och förtiger att om högern, Moderaternas föregångare, hade fått sin vilja igenom hade vi inte ens haft allmän rösträtt. Vi hade fått jobba mer än fyrtio timmar i veckan. Och så vidare. Vänstern får ofta, och det med rätta, ta stryk för ett skamligt förflutet man inte förmår göra upp med. Men hurdant är egentligen högerns arv, och hur förhåller man sig till det internt? Jag har ofta funderat över den unge moderat som hånade latinamerikanska flyktingar i Uppdrag gransknings valstugereportage 2002. De är "sådana som Pinochet inte fick tag i" sade han ungefär. Vad betyder egentligen det? Vad ligger bakom ett sådant uttalande? Hur utbredd är egentligen en sådan attityd? Och då menar jag inte den negativa attityden till flyktingarna - att den är eller var utbredd har vi förstått. Jag menar den positiva attityden till Pinochet.

För att förtydliga - tillägg i efterhand: nej, jag tror alltså inte att Reinfeldt skulle bli en svensk Pinochet om de vinner valet. Det är inte det jag menar. Vad jag menar är helt enkelt att jag starkt ogillar deras sätt att marknadsföra sig och deras självrättfärdiga hållning gentemot vänstern.
Vinner de idag har vi helt enkelt ett borgerligt systemskifte att vänta. Och det tycker jag är tillräckligt skäl för att tänka efter både en och två gånger om man tänkt rösta på alliansen.
Att de struntar i överenskommelsen att inte bedriva propaganda på valdagen ser jag som ytterligare ett exempel på deras respektlöshet. När jag och min man gick och röstade för några timmar sedan utsattes vi för en j*a bil med högtalare som körde runt här i staden och spelade upp ett tal av Reinfeldt. Suck.

identifikation med aggressorn

Det är alltid lika roligt att läsa en text man verkligen gillar av någon man annars aldrig brukar hålla med eller rentav brukar reta sig på. Plötsligt uppstår en beröringspunkt. Så upplevde jag det när jag läste Susanna Popova Hakelius senaste gästkrönika i Göteborgsposten, den ska finnas här.
Popova skriver om Natascha Kampusch, österrikiskan som tillbringade åtta år i fångenskap hos en psykiskt störd man, och om det djupt mänskliga i det känslomässiga beroende av sin plågoande hon kom att utveckla. Vi vill gärna se bort från dylika fenomen, stämpla dem som abnorma. Men i själva verket, påpekar Popova, uppvisar de allra flesta av oss till vardags en tendens att underkasta oss småpåvar, retstickor och slentrianförtryckare. Vi kanske rentav anammar deras värderingsmönster samtidigt som vi på ett annat plan inte alls vill detta, tvärtom revolterar i djupet av våra hjärtan, drömmer om frigörelse. Natascha Kampusch lyckades, vid sidan av sin livsnödvändiga anpassning, faktiskt också hålla vid liv den beslutsamhet och förmåga som krävdes för att kunna fly. Popova skriver:
"Jag tror att det vi inte orkar se är det vi inte orkar med hos
oss själva. Många har utan att känna eller veta om det, en
identifikation med aggressorn.
Men det finns något mer. När tillfället kom, efter alla dessa år,
rymde hon. Hur många skulle vara så starka?"

I och för sig kan man säga att Popova fått fel. Omgivningen har inte vänt sig bort från Kampusch, tvärtom vill vi höra hennes berättelse, ju mer dess bättre. Idag skriker någon av kvällstidningarna ut att Natascha på bårhuset tagit förväl av den döde kidnapparen. Men den här typen av intresse bygger förstås på snaskighetsfaktorn, möjligheten att begapa flickan som en abnorm attraktion med ett ursprung bortom den egna tillvarons hägn, vilket egentligen går på ett ut med att inte vilja se och höra. Man kan också göra det lätt för sig och ta fasta på flickans styrka, behandla historien som en moralitet där den starkaste går segrande ut. Ofta citeras hennes ord om hur hon uppfattat sig själv som den starkare parten - och visst är det svårt att inte slås av den enorma viljestyrka som Natascha Kampusch emanerar. Hennes berättelse rymmer dock både detta att ha triumferat och det att ha varit ett offer som tvingats foga sig till någon annans spelregler - samtidigt som hon aktivt gjort livet drägligt för sig.
Jag hade en gång en väninna som blev våldtagen av en främmande man i ett främmande land (den typ av våldtäkt, för övrigt, som en del äldre feminister inte vill diskutera på grund av behovet att fokusera på våld i hemmet). Hon hade som glad och orädd twentysomething liftat ensam. Mannen som plockade upp henne körde in på någon avfart och stannade, våldtog henne och tvingade sedan ut henne ur bilen. Där stod hon sedan på ett fält, chockad och förnedrad, utan att veta var hon hade hamnat eller hur hon skulle ta sig därifrån. Det är inte att undra på att hon bönat och bett våldtäktsmannen inte lämna henne ensam. Han var i det läget hennes enda mänskliga kontakt. Men efteråt var det detta, mer än själva våldtäktshandlingen, som gjorde att hon översvämmades av skamkämslor och självförakt.
Helt i onödan.

den kluvne mannen

Andreas Malm har häromveckan i DN publicerat en essä om sionismen och Israels självbild som bygger på läsning av några nyare böcker med socialpsykologiskt grepp om situationen. Det är en ny roll Malm går in i, möjligen föranledd av all kritik han fått ta emot under sommaren - istället för att verbalt posera med bössan i hand och riktad mot Israel förser han sig nu, via böckerna, med den inkännande analytikerns skägg, lägger landet på soffan och lyssnar in dess smärta för att kunna exorcera den sionistiska sjukdomen ur dess kropp. Påfallande är den kluvenhet Malm visar fram - å ena sidan en distanserad, analytisk hållning gentemot Israel, förevisad med intellektuell trovärdighet i salongstidningen DN; å andra sidan en närmast total känslomässig identifikation med militanta anti-israeliska sammanslutningar i Mellanöstern, förevisad med kämpaglöd i syndikalistiska Arbetaren. Men de båda sidorna sys ihop i slutet av essän, där författaren (under inlytande av Joseph A Massads bok The Persistence of the Palestinian Question) för fram argumentet att den psykologiska medicin staten Israel behöver är att den "inser gränsen för sin övermakt, stöter på hinder i form av araber som vägrar spela rollen som svaga". Huvudpoängen med essän är nämligen att Israels aggressiva beteende, ja i grunden också sionismen som fenomen, handlar om destruktiva, felriktade försök till omnipotent kompensation för den europeiska antisemitismen.
Det kan sägas en del om hur Malm här undviker att behandla antisemitismen utanför Europa (vad gäller förekomsten därav i Hizbollah, en organisation Malm alltså uttryckligen gillar och solidariserar sig med, framställer han f ö i Arbetaren denna som enbart "retorik" och "enstaka ord"), nationalismens betydelse för sionismens uppkomst och, inte minst, behovet att exorcera verklighetsfrämmande attityder, som att vägra erkänna Israels existens, ur den palestinska befrielsekampen. Påpekas bör för den delen också att de böcker Malm behandlar tycks läsvärda. För den som har kännedom om Malms Hizbollah-romantik kanske det mest bestående intrycket blir valet av bild och bildtext till papperstidningens publicering av essän. Efter att ha läst texten sveper blicken över sidan och fastnar vid närbilden av två automatvapenförsedda mellangärden, under vilken, återigen, står att läsa: "Det första steget är att Israel inser gränsen för sin övermakt." Man frågar sig vem som egentligen bär på vapnen. Och vems är egentligen behovet av omnipotens?

del 2

Jag är lite elak när jag i mitt föregående inlägg beskriver det absoluta prostitutionsmotståndet som förmyndaraktigt eftersom detta ju indirekt, åtminstone på ytan, också gör absoluta prostitutionsmotståndare till förmyndaraktiga personer. Naturligtvis är motivet oftast att kämpa mot kvinnoförtryck. Och frågan är inte enkel. Själv har jag ändrat åsikt några varv innan jag landat i min nuvarande ståndpunkt. För mig var en färgglad affisch i Kreuzberg den utlösande faktor som fick mig att definitivt börja ifrågasätta "svensk linje". Affischen var utformad på samma sätt som många andra uppklistrade meddelanden om olika manifestationer i staden: med svällande proggbokstäver. Som med åtminstone en del av ena foten hemmahörande i svensk vänsterrörelse var detta väldigt förvirrande för mig. Nu handlade det nämligen om sexarbetare som skulle hålla en parkfest på den så kallade "internationella hordagen" den 2:a juni, en dag som inrättats efter det att ett hundratal franska sexarbetare 1975 ockuperade en kyrka för att göra omvärlden uppmärksam på deras sociala situation. Evenemanget var alltså ett led i tyska sexarbetares kamp för "mänskliga rättigheter" - mest konkret rätten att omfattas av det sociala försäkringssystemet och erkännas som yrkesgrupp, rättigheter vilka man också erhöll 2002. För mig blev mötet med den här affischen år 2001 en ögonöppnare - tidigare hade jag, i en slags omedveten arrogans, helt enkelt inte haft någon föreställning om prostituerade kvinnor som handlande subjekt med förmåga att kämpa för sina rättigheter inom ramarna för sin sysselsättning.
När jag har berättat om detta för svenska vänner har de ibland trott att sexarbetarmanifestationen var kopplad till någon slags sexshow - när det i själva verket handlade om ett rent politiskt evenemang. Att ett sådant missförstånd uppstår säger mycket om hur djupt synen på "horan" som en endimensionell varelse, inte tänkbar utanför en kontext där manlig njutning står i fokus, har satt sig. Mer än någon annan verkar hon, för att tala existensialism, leva ett helt inautentiskt liv. Vi tillskrivs och tillskriver oss en identitet efter vår sysselsättning, den kan upplevas vara mer eller mindre tvingande, reducerande. Den sexarbetande kvinnan reduceras någonstans i det allmänna medvetandet till att vara ett könsorgan, och att detta kön utstår mycket förakt är en omständighet sexköpslagen inte förmår förändra, därom är jag övertygad.
Tvärtom kan man från förbudsfeministiskt håll reproducera detta könsförakt i sin retorik. I en debattartikel om den finska oviljan att kriminalisera all könshandel, som kan läsas här, visar Feministiskts initiativs Maria Carlshamre prov på detta. Carlshamre erkänner inte sexarbete, den finska sexarbetarorganisationen Salli benämner hon den "så kallade Finska sexarbetarnas organisation", och hon skriver som vore det skandalöst att "grupper av prostituerade har fått berätta om sina 'yrken' i olika partigrupper" i den finska riksdagen. Hon tillerkänner inte sexarbetande kvinnor möjligheten och rättigheten att själva bedöma och beskriva sin sysselsättning, tvärtom menar Carlshamre av artikeln att döma tydligen att Salli bara är ett verktyg eller en slags fasad för den "starka kriminella sexindustrin". Jag undrar om det är så Feministiskt initiativ tänker om alla världens sexarbetarorganisationer, och vad som i så fall ger dem rätten till ett sådant utdömande? Att ironisera över begreppet sexarbete och prostitutionen som yrke, vilket artikelförfattaren gör genom bruket av citationstecken, är något också Gudrun Schyman ägnat sig åt. Om det är ett yrke, har hon raljerat, då ska man väl också kunna utbilda sig till det, och "vems döttrar ska gå de kurserna?" Genom att uttrycka sig så spelar Schyman i grund och botten bara på primitiva reflexer som säger att sexsäljande är något föraktligt. För mig tycks hon således snarast understryka och förstärka ett redan existerande förtryck.
Mest absurt förefaller för mig Feministiskt initiativs ovilja att skilja mellan tvång och frivillighet inom sexhandeln, även detta demonstreras av Carlshamres artikel. Hon menar att man i Finland inte tagit hänsyn till den positiva effekt ett totalt sexköpsförbud har på fenomenet trafficking, d v s att detta problem därigenom helt enkelt minskar. Även för Maria Hagberg, också hon riksdagskandidat för Feministiskt initiativ, är skillnaden mellan frivillig och påtvingad prostitution någon slags chimär - det är, menar hon, inte godtagbart att demokratier tillåter sexköp. Både Hagberg och Carlshamre verkar blanda samman sexslaveri och östeuropeiska kvinnor som flyr sin fattigdom genom att söka sig till sexarbete i Västeuropa. En sådan verksamhet måste förstås minska dramatiskt i länder som inte tillåter sexköp, och tack och lov är den här typen av illegal migration vad jag förstått vanligare än ren människohandel. Jag kommer att tänka på Denise Minas deckare Den sista utvägen, där hjältinnan och hennes vänner upptäcker att polska kvinnor säljs till skotska bordeller och hålls fångna. När det går upp för Maureen (som hjältinnan heter) att det finns trafficking-offer som sökt sig till Skottland för att tjäna pengar på prostitution, men rest under förespeglingen att de skulle kunna sköta sig själva, behålla sina intjänade pengar och sin rörelsefrihet, då tvingas hon erkänna för sig själv att hon inte i lika hög grad längre ser dessa kvinnor som offer. Trots att hon samtidigt inser hur irrationell hon är.
Det är i realiteten så att inte alla offer för kvinnohandel och illegala sexarbetare är som Lukas Moodyssons Lilja i Lilja 4-ever. Inte alla är "oskuldsfulla" flickor som lockas att resa för kärleks skull och som tror (om jag minns filmen rätt) att de ska arbeta med grönsaker. Vad jag undrar, det är vad Carlshamre, Schyman och Hagberg skulle säga till dessa Liljas medsystrar. För Feministiskt initiativ ter det sig inte som meningsfullt att göra någon skillnad mellan tvång och frivillighet vad gäller sexköp - men det finns kvinnor för vilka en sådan skillnad kan vara livsavgörande.

prostituerade eller sexarbetare del 1

Prostitution. Vad är det för slags fenomen i grunden, varför finns det, vad ska vi göra åt det, är sexköpsförbudet bra? Det kan vara svårt att ens diskutera prostitution. Det väcker ju så mycket känslor. Vi vet hur mycket lidande som är förknippat med det. Missbrukande, utnyttjade kvinnor som befinner sig längst ner i hackordningen, som dagligen sätter liv och hälsa på spel ute på gatan eller till och med hålls instängda av någon sjuk handelsresande i liv. Därutöver finns föreställningen om sexualiteten som något i likhet med kärleken hör hemma utanför de livsutrymmen som har med försörjning, konsumtion och olika ekonomiska transaktioner att göra (samtidigt som vi alla vet att inget säljer så bra som sex och kärlek). Den som överskrider de utstakade gränserna blir förstörd i själen. Här i Sverige, där prostitutionen även före det att sexköpsförbudet infördes var en ganska marginell företeelse och där den offentliga förekomsten av talföra sexarbetare med egna inomhusverksamheter och egna intresseorganisationer är obefintlig, är denna normativa syn på könslivet djupt och vitt utbredd.
Det uppstod en rätt livlig diskussion om detta hemma hos oss i lördags under spritdrickning med vänner. Som en av vännerna påpekade finns det två dimensioner av förbudsproblematiken, man kan se den utifrån ett praktiskt perspektiv eller ha ett rent principiellt synsätt på det hela, och det är fullt möjligt att tycka att prostitution principiellt sett inte borde finnas men ändå vara emot sexköpslagen eftersom den i praktiken bara gör tillvaron värre för de kvinnor som på grund av missbruk eller av andra skäl blir kvar i en allt farligare verksamhet. Faktum är att vi i vårt sällskap på sju personer var tämligen överens om att dissa lagen. Vi hade en socialarbetare ibland oss, hon kunde berätta om den effekt sexköpsförbudet haft på de gatuprostituerade hon har kontakt med -- de är fortfarande missbrukare, de kan fortfarande inte sluta med en verksamhet som helt ställer dem utanför pensions- och a-kassesystem etc och de är än mer utsatta för våld och förnedring eftersom det är de farliga, sjukaste torskarna som trotsar förbudet. I det perspektivet framstår Gudrun Schymans hån mot de tyska "kundbåsen" (Verrichtungsboxen... ), vilka är till för att göra livet lite enklare och tryggare för de gatuprostituerade, som cynism snarare än kvinnosolidaritet. (Tidskriften Arena hade för övrigt i sitt förra nummer en intressant artikel om skillnaden mellan Sverige och Tyskland vad gäller synen på prostitution, man kan läsa den här. Artikelförfattaren ifrågasätter den svenska självgoda övertygelsen om att vi ska exportera vår upplysta hållning gentemot sexköp till det övriga, "barbariska" Europa.)
Vad gäller grundläggande syn på själva fenomenet prostitution var vi dock inte överens i lördags. Av det första stycket i denna bloggpost framgår förstås hur jag ser på saken - jag ställer mig skeptisk till den syn på saken som säger att man helt enkelt inte kan eller bör arbeta med sex (i alla fall inte rent kroppsligen). En sådan syn gör sexarbetare till per definition förstörda människor man inte behöver lyssna på om de inte säger vad man själv vill höra (d v s att de egentligen vill sluta, behöver hjälp osv).
En intressant uppsats om prostitution i Sverige finns här. Författarna tar upp skillnaderna mellan orden "prostituerad" respektive "sexarbetare" eller "sexsäljare", och dessa skillnader uttrycker också skillnaden mellan en förmyndaraktig, förbjudande attityd och en (som jag vill se det) mer liberal eller tolerant och egalitär - "ordet prostituerad är stämplande och övertar alla andra roller en individ besitter. Genom att kalla någon prostituerad kan det därmed upplevas att man fråntar hennes/hans fria vilja och handlingsförmåga samt karaktäriserar hela individen med en negativ egenskap som är starkare än alla andra egenskaper och roller. Den som säljer sexuella tjänster anses bryta mot normer om hur människor bör handla och vara." Uppsatsförfattarna använder ordet sexsäljare för att understryka att verksamheten kan vara resultatet av ett aktivt val. För mig framstår "sexarbetare" som det mest sympatiska ordet - det normaliserar verksamheten och människan, vilket är vad jag (utan att vara någon expert i ämnet) tror behövs. Ta ut prostitutionen ur gråzonen, in i offentligheten. Men med det menar jag förstås inte att desperat heroinberoende kvinnors förnedrande gatuprostitution ska accepteras. Som min väninna sade i lördags, "de ska inte vara där överhuvudtaget", och de måste få fungerande hjälp med sitt missbruk.
Det finns mycket mer att säga om detta förstås. Jag som många andra har funderat en del över ämnet sedan vinterns diskussion om de horder av tvångsprostituerade slavar man trodde skulle importeras till fotbolls-vm. Det återkommer.

mina drömmars cinematek

På tisdag inleds Cinematekets höstsäsong. I Malmö har programmet under det senaste året eller så varit helt enkelt urtrist, man har kört på med de gamla vanliga auteur-serierna, d v s man har varit fast i att om och om igen gå igenom en liten grupp kanoniserade manliga regissörers verk. Typ Pasolini-, Bresson-, Antonioni-, Kurosawa-, Godard-, Hitchcock-, Visconti-, Renoir-, Fassbinder- och Kubrickretrospektiv. Nej, det är inget fel på dem i sig, men genom att tjata om dem så förbannat ger man ett intryck av att filmhistorien kan reduceras till den här gubbuppsättningen. Därför är det så kul att man nu ska köra en Ida Lupino-serie. Inte bara för att hon är en föga känd kvinnlig regissör utan också för att hon hör till Hollywoods b-landskap, det mest spännande. Dessutom ges det sällan visade filmer av Diane Kurys och Károly Makk. Och Jean Genets underbara kortfilmspoesiporr Un chant d'amour. Till råga på allt slipper vi "Författare väljer film"-temat (vilket mest haft funktionen av att "se här, film kan vara konst minsann, här några filmer som godkänts av Författare!"), i stället får vi det lite roligare "Musiker väljer film". Men även om allt det här inte är fy skam slipper man ändå inte ifrån det förutsägbara auteurköret. Hela fyra sådana serier: Bresson, Sjöman, Widerberg, Chabrol.... Okej, Vilgot Sjöman är det inte så mycket att säga om, karlen dog nyligen, men Bresson IGEN?
Hade jag varit enväldig härskare över Cinemateket (vilken våt dröm förresten) hade jag det första jag gjort letat fram en kopia av George Kuchars Hold Me While I'm Naked (USA, 1966), världshistoriens mest underbara titel. Sen hade det blivit serier med fransk impressionism, Marta Mészáres, Tex Avery och Miklos Jancso. Jag hade slutat med den där grejen att köra serier på temat romantiska/sexiga skådespelerskeikoner (Jean Seberg sist, Anna Karina nu - vad de har gemensamt är Jean-Luc Godard) eller möjligen balanserat dem med lite kalaskillar som Helmut Berger, Joe Dallesandro eller Johnny Depp (we love him).

grass i waffen-ss

Att författaren Günther Grass, som ju fick Nobelpriset för bara några år sedan, under hela sin karriär hemlighållit ett medlemskap i Waffen-SS, det är ett besked som nu "sänder chockvågor". Även om vi borde vara vana vid det här laget. Regissören István Szabó, som utforskat medlöperiets mekanismer med exempelvis filmerna Mephisto och Hanussen, har, fick vi reda på för något år sedan, varit angivare för den ungerska diktaturen. Den östtyske poeten Sasha Anderson, en hjälte inom Prenzlauer Bergs oppositionella bohemavantgarde, visade sig efter murens fall ha jobbat för Stasi. Andra konstnärer eller tänkare med stort anseende har ett förflutet som kanske inte precis hållits dolt men som avviker såpass kraftigt från deras offenliga eller övriga gärningar att det ändå chockerar, och måste bearbetas med textmassor där man försöker förstå. C G Jung, Heidegger, Gottfried Benn, Paul de Man eller P O Sundman, det är några av dem vars verk granskats på jakt efter spår av deras politisk-moraliska snedsteg. Sedan har vi alla de som av någon anledning "kommit undan". Inom filmvärlden finns regissörer som Walter Ruttman, G W Pabst, Roberto Rossellini eller Michelangelo Antonioni, vars nazistiska respektive fascistiska kollaboration inte varit föremål för något större intresse. Kanske för att regissörer med få undantag inte har samma uppenbara status av Stora Män som erkända författare, filosofer etc -- vilket också gör att de inte dras med de enorma förväntningar som skapar skandalerna och de efterföljande massorna av granskande litteratur.
När det gäller Grass gäller upprördheten knappast själva det faktum att han dragits till Waffen-SS som ung -- herregud, han var faktiskt bara barnet. Vad det handlar om är att han inte varit öppen med sitt eget förflutna trots att han tillhör den grupp (väst)tyska författare och intellektuella som i en självpåtagen roll av moralisk-granskande elit kritiserat just det sätt att handskas med det förflutna som går ut på att tiga, dölja och leka idyll. Lisbeth Lindeborg skrev i Sydsvenskan igår: "som en närmast upphöjd galjonsfigur för efterkrigstidens demokratiska Förbundsrepublik yttrade Grass i regel de rätta orden i de rätta ögonblicken, antingen han gjorde upp med nationalsocialismens arv eller engagerade sig för romernas situation i Europa". Lindeborg, som bott länge i Tyskland och varit engagerad i efterkrigstidens Tysklands intellektuella och konstnärliga liv, konstaterar att den litterära och politiska gärning Grass gjort står kvar oavsett detta. Men att han skulle vara "en av de personer där verk och människa är i symbios är däremot en illusion som vi nu måste göra oss av med". För min del skulle jag hellre vilja uppmana till att lägga bort dylika romantiska föreställningar om Stora Män eller Stora Kvinnor (som vi alla vet är mycket färre till antalet) överhuvudtaget. Det är alltid omgivningens bejakande som skapar de Stora. Kanske vi inte klarar oss utan moraliska eller intellektuella föredömen, men det finns en kultur av hovsamhet omkring konsekrerade Dichter und Denker som bara är av ondo och i grunden svär mot de humanistiska ideal vi gärna vill inbilla oss att humanioras Stora förkroppsligar (allas lika värde etc). Som jag tidigare varit inne på bockar och skrapar man gärna lite extra djupt i Tyskland, men att vi har samma syndrom här, det behöver man bara påminna sig om Alcalá-affären för att se. (Det var då en stor del av kultureliten helt ogrundat bestämde sig för att en fin man som kulturskribenten Alcalá inte kunde vara skyldig till de bedrägerianklagelser någon okänd liten hoppa riktade mot honom (men som han också fälldes för).)
I själva verket är Grass rätt typisk för efterkrigstidens Tyskland i det här. För hans generation, och för en stor del av de efterkommande, har uppgörelsen med det förflutna begränsats till ett offentligt och cerebralt plan; den har inte nått det privata och emotionella. Jag känner förresten en kvinna i Frankfurt am Main som på ett närmast absurt sätt bekräftar den här tendensen -- hon har valt att utbilda sig till freudiansk analytiker, men trots sitt intresse för familjemönster och avtäckande av sanningar inte förmått efterforska sin egen familjs historia. Hennes fars hatade styvfar har gett henne ett judiskt efternamn, själv drar fadern antisemitiska skämt så att hon måste skämmas för honom, och vilket som egentligen var styvfarfaderns öde, det har hon ingen aning om.
En annan sak i Lindeborgs artikel (länkad ovan o nedan) förtjänar kommenteras. I sin indignation skriver hon att "visst kan man begripa att en så elitär person som Grass föredrog att söka sig till en elitenhet istället för att sälla sig till tusentals jämnåriga inom motståndsrörelsen, unga människor med utpräglat medvetande för vad som är rätt och orätt." Allstå! Hon får det verkligen att se ut som att normen var att göra motstånd medan den deprimerande sanningen i själva verket är motsatsen. Jag fattar helt enkelt inte var hon menar att de motståndskämpande ungdomsmassorna skulle ha funnits.

etzler, malm, hizbollah

Vansinnet sprider sig. Flammans ledare igår är vansinnig (länk genom att klicka på rubriken). Andreas Malm hyllas, Libanonkriget kopplas till frågan om synen på nationalstaten inom vänstern, och åter uppmanas vänstern ställa sig bakom Hizbollah som Libanons försvarare. På något sätt har Etzler, liksom Malm, fått för sig att Hizbollah är Libanons regim, att en majoritet redan innan kriget bröt ut givit Hizbollah mandat att agera som de gjort, bygga upp en hel krigsapparat i södra delen av landet med en förvånande stor och modern vapenarsenal, ett system av underjordiska gångar för gerillakrigföring etc. Att den libanesiska befolkningen för kort tid sedan vände sig emot det syriska inflytandet över landet, men att Hizbollah är en del av detta inflytande, det är inte intressant för Etzler/Malm. Inte heller att stora delar av landets befolkning har bojkottat politiska val (som gett Hizbollah en ganska stark ställning men ingen total ledarposition) i protest mot att de inte ansett deras intresse tillgodosetts tillräckligt av någon part.
Att Hizbollah hyllas av människor vars familjer dödas, vars hus bombas samman, ja att vars tillvaro rasar samman, det är väl rent psykologiskt inte särskilt svårt att förstå. Inte egentligen heller att statslösa palestinska flyktingar gläds åt att nån verkar kunna slå Israel på käften. Men de som på tryggt avstånd har alla möjligheter att försöka se hela konflikten? Handlar det om våldsromantik, möjligheten att med Hizbollah som ställföreträdare leva ut sina aggressioner mot den perfekta fienden Staten Israel, denna ondskans entitet?
Det är lätt att nu glömma bort de röster i Beirut som precis då kriget bröt ut förbannade både Israel och Hizbollah. Nu skriver pennor som Malms och Etzlers om historien så att den ska kunna passa deras ställningstagande. Etzler hävdar att Hizbollah har börjat demoniseras. Men det har länge varit känt att Hizbollah är en islamistisk, starkt antisemitisk organisation som använder våldsmetoder. Den gör ingen åtskillnad mellan landet Israel, israelisk politik och det judiska folket, men detta är inget Malm/Etzler bryr sig om att gå in på. Jag anklagar dem inte för att vara "brunvänster", jag tror inte att de själva drivs av antisemitism, snarare har de det "klassiskt röda" problemet att de inte tar antisemitismen som företeelse på allvar. Det har alltid funnits ett problem inom vänstern med att begripa antisemitismen, man har velat se den som ett kapitalistiskt manipulationstrick snarare än en faktisk, farlig och irrationell kraft. Så (bort)förklarade man förintelsen. Och fortfarande, verkar det som, tror man på sina håll inte riktigt på att det kan finnas nåt så tokigt som våldsam antisemitism. Allt är "kritik av Israel" och allt är Israels fel.

israels rätt att existera

Den borde vara självklar vid det här laget. Men är det inte. Fortfarande är det så att kritik av Israels agerande, ja dess förbrytelser i det här fallet, regelmässigt glider över i ett ifrågasättande av Israels rätt att existera. För staten Israel gäller dödsstraff. Nej, det är förstås inte alla som tänker så. Men en hel del. Här i Sverige och i andra trygga länder. "Tvåstatslösningen är död" heter det här och var. Eller så säger man öppet att israelerna betett sig så illa att de förverkat sin rätt till nationen - se Jostein Gaarders vidriga krönika i norska Aftenposten, som du kommer till genom att klicka på rubriken ovan. Gaarder påstår att han underkänner Israel på samma sätt som han underkänner Saddam Hussein eller talibanerna. Han ser inte självmotsägelsen; fördömandet av, exempelvis, talibanerna följs inte av något ifrågasättande av hela landet Afghanistan. Och vem har krävt att Irak ska upphöra att existera?
Att kritik av Israel inte behöver innebära antisemitism (en sån självklarhet!) men ibland faktiskt gör det, det är en sanning som tål att upprepas i dessa dagar. Henrik Bachners intressanta bok Återkomsten borde läsas av många, och utan skygglappar. Den behandlar denna nya typ av antisemitism där "sionismen" blivit den elake, evige juden. Jag tycker att Gaarders artikel är ett skolexempel på en sådan underliggande, inte medvetet erkänd antisemitisk inställning, där staten Israel och "sionismen" övertagit "judens" roll. Titeln är smaklöst nog "Guds utvalgte folk".
I Tyskland (så får jag också sagt en av alla de positiva saker jag vet om dagens Tyskland) har man av skäl som nog inte behöver förklaras utvecklat en känslighet för varför Israel finns, vad antisemitism är och hur den yttrar sig. Brotten i det förflutna har så att säga tvingat fram en kunskap om fenomenet, det studeras på universitet och vid särskilda institut. Naturligtvis är inte antisemitismen borta, naturligtvis händer det också där att den stiger upp ur politikers munnar eller välrenommerade författares alster. Men den brukar kännas igen och diskuteras för vad den är. Här går vi däremot aningslöst på i tron att vi fördomsfria människor inte kan hysa så lågsinta hållningar. Antisemitism, tror vi, det handlar om Auschwitz och blodtörst. Och det gör det ju också, men inte enbart. Den finns nämligen också i mycket subtilare former. Kanske är inte så farliga i sig, men nog så oroande och sårande för de som drabbas. Och de kan underblåsa krafter som faktiskt inte är att leka med.

minnen från berlin

Tyskland är nu en gång för alla ett goetherövslickande land. Det är också landet där varje Herr eller Frau Prof. Dr. har en egen sekreterare och akademisk framgång tycks kunna mätas i notapparaternas längd. På fredagkvällarnas bästa sändningstid kunde man i (väst)tysk TV ända in i detta århundrade roa sig med att se och höra de lärda herrarna och damerna i Literarisches Quartett rappa varandra med käften medan de skilde agnarna från vetet i litteraturutbudet (och det var inte låga tittarsiffror som gjorde att programmet till slut upphörde). Struntviktigheten regerar i Berlinrepubliken.
Nej, riktigt så är det förstås inte. Det går inte att avfärda hela den tyska akademiska och kulturella världen på det sättet, där finns det tvärtom naturligtvis mycket att upptäcka, och dessutom är det väl inte så dumt med ett populärt TV-program om litteratur. Jag för min del skulle i alla fall bli glad om vi kunde få ett slags utvidgdat Röda rummet på fredag- eller lördagkvällar (gärna med Gunilla Kindstrand som programledare igen och inte nödvändigtvis inriktat enbart på skönlitteratur). Men jag slipper gärna dömandet och utdömandet.
Jag bodde i Berlin under nästan två år omkring millennieskiftet, och blev ganska ofta milt chockad av hur öppet man där kunde ge uttryck för socialt och kulturellt förakt. Egentligen är det inget att undra över i en miljö där titlar är något som faktiskt används till vardags, till skillnad från att bara vara nåt man kan välja att sätta ut i telefonkatalogen om man har lust. För den som kommer från ett land där klassförakt visserligen finns men sällan erkänns öppet blir det hursomhelst både skrämmande och förvånande att se hierarkierna skamlöst blotta sig. Jag minns till exempel hur min vänsterinriktade granne som försörjde sig med trädgårdsarbete åt de rika på sommaren skämdes för att hans händer började märkas av kroppsarbetet, och oroade sig för att han i sina studiekamraters ögon framstod som en Proll - en proletär. Han gick nån slags modern utbildning med kommunikation som nyckelord, och förmodligen hade han helt rätt i att det bland hans medstudenter rådde ett visst förakt mot "det proletära". (För den som kan tyska finns begreppen Prolet och Proll att läsa om på wikipedia.de) I DDR var arbetarklasskultur, eller kanske snarare en föreställning därom, tvärtom ideal och var och varannan människa utgav sig för att vara äkta proletär - fast den kulturella statusen motsvarades förstås inte alls av någon reell makt åt de arbetande massorna. Efter återföreningen blev arbetarklassidentiteten till ett stigmata i förhållande till den västtyska majoritetsbefolkningen. Den östtyska minoriteten, så var mitt intryck, är systematiskt utsatt för både politisk och kulturell diskriminering i BRD. Jag vet inte om det nya, glada och liberala Tyskland som symboliserades av en charmigt reläxed Jürgen Klinsmann under fotbolls-vm, som leds av en kvinnlig kansler (med förflutet i DDR) och tåler en öppet homosexuell partiledare (FDP:s Guido Westerwelle), faktiskt finns och betyder något i Hoyerswerda och Eisenhüttenstadt. Hoppet finns liksom tvivlet.
Ett annat och mer skrattretande minne utspelar sig i en tvättomat. Medan en maskin tvättar åt mig sitter jag och läser en biografi över Sissi, artonhundratalskejsarinnan som blivit en populärkulturell ikon, föremål för romantiska färgglada femtiotalsfilmer med Romy Schneider och Karlheinz Böhm. In kommer en störig kille med en öl i handen, och naturligtvis börjar han prata med mig. Är jag intresserad av Sissi? - överlägset flin. Jag förklarar att boken ingår i min språkkurs men han verkar inte tro mig. Det där är väl inget att läsa, ingen lämplig bok för Goethe(suck)institutets litteraturlistor. Han börjar prata om de dåliga filmerna med Romy Schneider - gillar jag dem kanske? - förväntansfullt försmädligt leende.. En liten kille med runda glasögon blandar sig i - de borde ha valt en annan, mer seriös biografi (han nämner en titel jag glömt) - och blir omedelbart tillrättavisad vilket han leende finner sig i. Jag försöker demonstrativt koncentrera mig på boken. Den störige killen sätter sig mittemot och tar lika deminstrativt fram sin bok, ett stycke Riktig Litteratur, har jag läst den kanske? Några minuter är han tyst sen börjar de hånfulla kommentarerna igen. Nu blir jag förbannad och kommer upp i varv, jag säger att jag inte valt den där boken själv utan måste läsa den (varför måste jag påpeka det, hans leende blir bredare) men att det inte borde spela någon roll eftersom jag har rätt att få mina kläder tvättade och läsa en bok utan att bli störd och förolämpad av honom. Eftersom jag var förbannad och inte talade så god tyska började jag dua honom, det var naturligtvis helt fel, till och med när de tyska nynazisterna formulerar sina hot används tilltalsformen Ni. Men till min stora förvåning blir killen plötsligt helt allvarlig, ber om ursäkt och börjar ägna sig helt åt sin bok. När jag är färdig och lämnar stället hejdar den lille med glasögonen mig. "Det finns en bättre Sissibiografi om Ni är intresserad", väser han.

valet och bibliotekslagen

Sedan 1997 har vi en bibliotekslag i Sverige som innebär att varje kommun måste erbjuda sina invånare någon form av kostnadsfri biblioteksservice. 2005 gjordes ett försök att stärka lagen genom att tillföra kravet att de också måste upprätta en biblioteksplan - något de flesta struntar i. Lagen är tämligen tandlös eftersom den inte specificerar närmare vad medborgarna ska kunna kräva av sin kommun i biblioteksväg. Högsby i Småland kom undan med att lägga ner samtliga filialer utan att länsrätten fann något att anmärka på. Och även om Högsby är skräckexemplet så är det inte den enda kommun som ostraffat missköter sig. Bibliotek betraktas alltsomoftast som en lyx att ha och mista trots att det är en verksamhet som förutom att vara ett kulturellt värde i sig också är förbunden med äldrevård, social omsorg, barnomsorg och integration. Jag menar genom sådana tjänster som exempelvis "Boken kommer", sagoläsning, böcker och tidningar på andra språk än svenska etc etc.
Den borgerliga alliansen har förklarat att de vill skrota det lilla skydd för biblioteksverksamheten som nu ändock finns. Bibliotekslagen ska bort. Argumenten skiftar, några är att "lagen ändå inte funkar" eller att "den innebär en inskränkning av det kommunala självstyret". Det första av dessa argument är nonsens (varför inte skapa en som funkar istället?), den andra är rätt intressant med tanke på att borgerliga politiker oftast inte är främmande för att "ställa krav" på den enskilda människan - i synnerhet på den utsatta, fattiga människan. Enligt högerlogik blir, däremot, ett krav på lokalpolitiker att tillgodose kommuninvånarna med en god biblioteksverksamhet alltså till ett slags förtryck.
Det enda parti vad jag förstått som kämpar för en skärpning av bibliotekslagen är Vänsterpartiet. Men som vanligt är inte kulturpolitiken det som mest högljutt diskuteras i medier eller på torgmöten. Kommer detta att förändras?