del 2

Jag är lite elak när jag i mitt föregående inlägg beskriver det absoluta prostitutionsmotståndet som förmyndaraktigt eftersom detta ju indirekt, åtminstone på ytan, också gör absoluta prostitutionsmotståndare till förmyndaraktiga personer. Naturligtvis är motivet oftast att kämpa mot kvinnoförtryck. Och frågan är inte enkel. Själv har jag ändrat åsikt några varv innan jag landat i min nuvarande ståndpunkt. För mig var en färgglad affisch i Kreuzberg den utlösande faktor som fick mig att definitivt börja ifrågasätta "svensk linje". Affischen var utformad på samma sätt som många andra uppklistrade meddelanden om olika manifestationer i staden: med svällande proggbokstäver. Som med åtminstone en del av ena foten hemmahörande i svensk vänsterrörelse var detta väldigt förvirrande för mig. Nu handlade det nämligen om sexarbetare som skulle hålla en parkfest på den så kallade "internationella hordagen" den 2:a juni, en dag som inrättats efter det att ett hundratal franska sexarbetare 1975 ockuperade en kyrka för att göra omvärlden uppmärksam på deras sociala situation. Evenemanget var alltså ett led i tyska sexarbetares kamp för "mänskliga rättigheter" - mest konkret rätten att omfattas av det sociala försäkringssystemet och erkännas som yrkesgrupp, rättigheter vilka man också erhöll 2002. För mig blev mötet med den här affischen år 2001 en ögonöppnare - tidigare hade jag, i en slags omedveten arrogans, helt enkelt inte haft någon föreställning om prostituerade kvinnor som handlande subjekt med förmåga att kämpa för sina rättigheter inom ramarna för sin sysselsättning.
När jag har berättat om detta för svenska vänner har de ibland trott att sexarbetarmanifestationen var kopplad till någon slags sexshow - när det i själva verket handlade om ett rent politiskt evenemang. Att ett sådant missförstånd uppstår säger mycket om hur djupt synen på "horan" som en endimensionell varelse, inte tänkbar utanför en kontext där manlig njutning står i fokus, har satt sig. Mer än någon annan verkar hon, för att tala existensialism, leva ett helt inautentiskt liv. Vi tillskrivs och tillskriver oss en identitet efter vår sysselsättning, den kan upplevas vara mer eller mindre tvingande, reducerande. Den sexarbetande kvinnan reduceras någonstans i det allmänna medvetandet till att vara ett könsorgan, och att detta kön utstår mycket förakt är en omständighet sexköpslagen inte förmår förändra, därom är jag övertygad.
Tvärtom kan man från förbudsfeministiskt håll reproducera detta könsförakt i sin retorik. I en debattartikel om den finska oviljan att kriminalisera all könshandel, som kan läsas här, visar Feministiskts initiativs Maria Carlshamre prov på detta. Carlshamre erkänner inte sexarbete, den finska sexarbetarorganisationen Salli benämner hon den "så kallade Finska sexarbetarnas organisation", och hon skriver som vore det skandalöst att "grupper av prostituerade har fått berätta om sina 'yrken' i olika partigrupper" i den finska riksdagen. Hon tillerkänner inte sexarbetande kvinnor möjligheten och rättigheten att själva bedöma och beskriva sin sysselsättning, tvärtom menar Carlshamre av artikeln att döma tydligen att Salli bara är ett verktyg eller en slags fasad för den "starka kriminella sexindustrin". Jag undrar om det är så Feministiskt initiativ tänker om alla världens sexarbetarorganisationer, och vad som i så fall ger dem rätten till ett sådant utdömande? Att ironisera över begreppet sexarbete och prostitutionen som yrke, vilket artikelförfattaren gör genom bruket av citationstecken, är något också Gudrun Schyman ägnat sig åt. Om det är ett yrke, har hon raljerat, då ska man väl också kunna utbilda sig till det, och "vems döttrar ska gå de kurserna?" Genom att uttrycka sig så spelar Schyman i grund och botten bara på primitiva reflexer som säger att sexsäljande är något föraktligt. För mig tycks hon således snarast understryka och förstärka ett redan existerande förtryck.
Mest absurt förefaller för mig Feministiskt initiativs ovilja att skilja mellan tvång och frivillighet inom sexhandeln, även detta demonstreras av Carlshamres artikel. Hon menar att man i Finland inte tagit hänsyn till den positiva effekt ett totalt sexköpsförbud har på fenomenet trafficking, d v s att detta problem därigenom helt enkelt minskar. Även för Maria Hagberg, också hon riksdagskandidat för Feministiskt initiativ, är skillnaden mellan frivillig och påtvingad prostitution någon slags chimär - det är, menar hon, inte godtagbart att demokratier tillåter sexköp. Både Hagberg och Carlshamre verkar blanda samman sexslaveri och östeuropeiska kvinnor som flyr sin fattigdom genom att söka sig till sexarbete i Västeuropa. En sådan verksamhet måste förstås minska dramatiskt i länder som inte tillåter sexköp, och tack och lov är den här typen av illegal migration vad jag förstått vanligare än ren människohandel. Jag kommer att tänka på Denise Minas deckare Den sista utvägen, där hjältinnan och hennes vänner upptäcker att polska kvinnor säljs till skotska bordeller och hålls fångna. När det går upp för Maureen (som hjältinnan heter) att det finns trafficking-offer som sökt sig till Skottland för att tjäna pengar på prostitution, men rest under förespeglingen att de skulle kunna sköta sig själva, behålla sina intjänade pengar och sin rörelsefrihet, då tvingas hon erkänna för sig själv att hon inte i lika hög grad längre ser dessa kvinnor som offer. Trots att hon samtidigt inser hur irrationell hon är.
Det är i realiteten så att inte alla offer för kvinnohandel och illegala sexarbetare är som Lukas Moodyssons Lilja i Lilja 4-ever. Inte alla är "oskuldsfulla" flickor som lockas att resa för kärleks skull och som tror (om jag minns filmen rätt) att de ska arbeta med grönsaker. Vad jag undrar, det är vad Carlshamre, Schyman och Hagberg skulle säga till dessa Liljas medsystrar. För Feministiskt initiativ ter det sig inte som meningsfullt att göra någon skillnad mellan tvång och frivillighet vad gäller sexköp - men det finns kvinnor för vilka en sådan skillnad kan vara livsavgörande.