grass i waffen-ss

Att författaren Günther Grass, som ju fick Nobelpriset för bara några år sedan, under hela sin karriär hemlighållit ett medlemskap i Waffen-SS, det är ett besked som nu "sänder chockvågor". Även om vi borde vara vana vid det här laget. Regissören István Szabó, som utforskat medlöperiets mekanismer med exempelvis filmerna Mephisto och Hanussen, har, fick vi reda på för något år sedan, varit angivare för den ungerska diktaturen. Den östtyske poeten Sasha Anderson, en hjälte inom Prenzlauer Bergs oppositionella bohemavantgarde, visade sig efter murens fall ha jobbat för Stasi. Andra konstnärer eller tänkare med stort anseende har ett förflutet som kanske inte precis hållits dolt men som avviker såpass kraftigt från deras offenliga eller övriga gärningar att det ändå chockerar, och måste bearbetas med textmassor där man försöker förstå. C G Jung, Heidegger, Gottfried Benn, Paul de Man eller P O Sundman, det är några av dem vars verk granskats på jakt efter spår av deras politisk-moraliska snedsteg. Sedan har vi alla de som av någon anledning "kommit undan". Inom filmvärlden finns regissörer som Walter Ruttman, G W Pabst, Roberto Rossellini eller Michelangelo Antonioni, vars nazistiska respektive fascistiska kollaboration inte varit föremål för något större intresse. Kanske för att regissörer med få undantag inte har samma uppenbara status av Stora Män som erkända författare, filosofer etc -- vilket också gör att de inte dras med de enorma förväntningar som skapar skandalerna och de efterföljande massorna av granskande litteratur.
När det gäller Grass gäller upprördheten knappast själva det faktum att han dragits till Waffen-SS som ung -- herregud, han var faktiskt bara barnet. Vad det handlar om är att han inte varit öppen med sitt eget förflutna trots att han tillhör den grupp (väst)tyska författare och intellektuella som i en självpåtagen roll av moralisk-granskande elit kritiserat just det sätt att handskas med det förflutna som går ut på att tiga, dölja och leka idyll. Lisbeth Lindeborg skrev i Sydsvenskan igår: "som en närmast upphöjd galjonsfigur för efterkrigstidens demokratiska Förbundsrepublik yttrade Grass i regel de rätta orden i de rätta ögonblicken, antingen han gjorde upp med nationalsocialismens arv eller engagerade sig för romernas situation i Europa". Lindeborg, som bott länge i Tyskland och varit engagerad i efterkrigstidens Tysklands intellektuella och konstnärliga liv, konstaterar att den litterära och politiska gärning Grass gjort står kvar oavsett detta. Men att han skulle vara "en av de personer där verk och människa är i symbios är däremot en illusion som vi nu måste göra oss av med". För min del skulle jag hellre vilja uppmana till att lägga bort dylika romantiska föreställningar om Stora Män eller Stora Kvinnor (som vi alla vet är mycket färre till antalet) överhuvudtaget. Det är alltid omgivningens bejakande som skapar de Stora. Kanske vi inte klarar oss utan moraliska eller intellektuella föredömen, men det finns en kultur av hovsamhet omkring konsekrerade Dichter und Denker som bara är av ondo och i grunden svär mot de humanistiska ideal vi gärna vill inbilla oss att humanioras Stora förkroppsligar (allas lika värde etc). Som jag tidigare varit inne på bockar och skrapar man gärna lite extra djupt i Tyskland, men att vi har samma syndrom här, det behöver man bara påminna sig om Alcalá-affären för att se. (Det var då en stor del av kultureliten helt ogrundat bestämde sig för att en fin man som kulturskribenten Alcalá inte kunde vara skyldig till de bedrägerianklagelser någon okänd liten hoppa riktade mot honom (men som han också fälldes för).)
I själva verket är Grass rätt typisk för efterkrigstidens Tyskland i det här. För hans generation, och för en stor del av de efterkommande, har uppgörelsen med det förflutna begränsats till ett offentligt och cerebralt plan; den har inte nått det privata och emotionella. Jag känner förresten en kvinna i Frankfurt am Main som på ett närmast absurt sätt bekräftar den här tendensen -- hon har valt att utbilda sig till freudiansk analytiker, men trots sitt intresse för familjemönster och avtäckande av sanningar inte förmått efterforska sin egen familjs historia. Hennes fars hatade styvfar har gett henne ett judiskt efternamn, själv drar fadern antisemitiska skämt så att hon måste skämmas för honom, och vilket som egentligen var styvfarfaderns öde, det har hon ingen aning om.
En annan sak i Lindeborgs artikel (länkad ovan o nedan) förtjänar kommenteras. I sin indignation skriver hon att "visst kan man begripa att en så elitär person som Grass föredrog att söka sig till en elitenhet istället för att sälla sig till tusentals jämnåriga inom motståndsrörelsen, unga människor med utpräglat medvetande för vad som är rätt och orätt." Allstå! Hon får det verkligen att se ut som att normen var att göra motstånd medan den deprimerande sanningen i själva verket är motsatsen. Jag fattar helt enkelt inte var hon menar att de motståndskämpande ungdomsmassorna skulle ha funnits.