SvT Opinion

1. Jag är med och tycker saker i veckans panel, tillsammans med Sanna Rayman och Henrik von Sydow. (Det är alltså snöflingor och inte väldigt stora mjäll som ligger i mitt hår & på min jackkrage på bilden.)

2. Gudrun Schyman slog till med en opinionsartikel om sexköpslagen för några dagar sedan. Den innehåller inget överraskande egentligen, Gudrun tycker att lagen bör stärkas och exporteras, men jag kan inte låta bli att kommentera dessa stycken:

För mig är det självklart att vi inte ska ha en lag som reglerar människors sexualitet. Möjligen är det så att debatten blir förvirrad just därför att flera debattörer tycks tro att prostitution handlar om sexualitet och sexuell lust, inom ramen för fria val.

På Prostitutions- och Spiralenheten i Stockholm, som jag besökte för ett par veckor sedan, berättar klienter, som både sålt och köpt sexuella tjänster, att försäljningen/köpen aldrig handlar om sexuell lust. Istället kan transaktionen för båda parter handla om att reducera ångest. Det kan också handla om att tjäna snabba pengar för att kunna betala tillbaka en skuld.

Vid djupare och längre samtal framkommer en förståelse av prostitutionen som ett självskadebeteende. En upplevelse av värdelöshet kan manifesteras i ett ytligt rolltagande baserat på makt. Mannen demonstrerar makt genom att köpa. Kvinnan gör samma sak genom att ha kontroll över vad som får göras och vad som inte får röras. Betalningen kan paradoxalt nog ge bägge en känsla av överläge. Makt och maktlöshet vävs samman i ett möte inom ramen för genuskontraktets starka och oskrivna lagar.

Sexköpslagen är alltså inte en moralisk lag som talar om att en viss sorts sex är fel. Det lagen säger är att det är förbjudet att köpa en annan människas kropp och utnyttja den för ändamål och tjänster som till synes har med sexuell lust att göra. Lagen reglerar alltså inte vår sexualitet utan det som händer när det inte längre handlar om sexualitet, utan om kapital och ångestreducering.

Alltså, vad det är det med just den här frågan som gör att folk blir så döva för vad de själva egentligen säger? Här påstås alltså skälen för att förespråka lagen inte alls ha med sexualmoral att göra - samtidigt som det tydligt sägs att vissa skäl för att ha sex är fel. Att personer som arbetar med sex kan ha sex i första hand för att de behöver pengar är knappast något överraskande. Så är det väl med de flesta arbeten? En person som serverar mat till andra människor på en restaurang lär göra detta mindre av lust till att servera mat än på grund av nödvändigheten att tjäna pengar. Varför är det så förkastligt att utföra just sexuella handlingar som ett arbete snarare än ett genuint uttryck för lust? Jag undrar också om Gudrun och hennes partners verkligen alltid haft sex av rätt skäl - förekommer det aldrig utanför prostitutionen att folk kan ha sex för att reducera sin ångest eller av något annat "icke-sexuellt" skäl (motsvara förväntningar, visa ömhet, whathaveyou)? Det förekommer ju också t ex att folk äter utan att egentligen vara hungriga, visar artighet mot människor de egentligen skulle vilja slå till hårt, klär sig i kläder som de valt p g a konventioner snarare än som ett uttryck för vad de själva tycker är vackert etc etc. Varför blir det "icke-autentiska" så himla farligt och dramatiskt när det har just med sex att göra?

Heja USA!

Nu har jag i flera dagar retat mig på Anne Swärds kortartikel "Europeisk filmmagi" på Sydsvenskans kultursida, nu kan jag inte tiga längre. Swärd har alltså blivit besviken på Jim Jarmuschs senaste film, sedan sett två europeiska filmer hon gillar vilket får henne att utbrista "Film – om vi får säga det själva – det kan vi européer i alla fall."
Redan i valet av regissör att bli besviken på har jag mina sura reservationer. Jarmusch har aldrig tillhört USA:s mest intressanta regissörer; hans filmer lever av coola soundtracks och av de popkulturella ikoner med rätt sorts patina som bebor dem (Screamin' Jay Hawkins, John Lurie, Iggy Pop etc). Som filmkonstverk i sin egen rätt har de inte så mycket att komma med. Ännu surare blir jag av att den österrikiska filmen Revanche visar sig vara ett av de "europeiska mästerverk" Swärd hyllar. Detta är en tämligen medioker - och ganska reaktionär - film med starkt klichémässig berättelseuppbyggnad.
Men framför allt finns det ju något grundläggande bisarrt i hela resonemanget. Man blir besviken på en (1!) amerikansk film, gillar några europeiska och använder detta som förevändning för att hävda den europeiska kulturens överhöghet. Det är ännu mer pinsamt än Horace Engdahls avfärdande av amerikanska författare (såvida nu inte detta mest var en medial anka, jag har ingen koll på vad Engdahl faktiskt sade). Herregud, USA är ju den stora filmnationen! Ett land som varit dominerande under största delen av filmhistorien, såväl ekonomiskt som berättartekniskt, genremässigt och, ja, rent allmänt, liksom. Det handlar inte heller bara om Hollywood - vid sidan av den strikt kommersiella filmindustrin finns inte bara "indie-filmarna" som just Jarmusch väl får räknas in under utan också en rik amerikansk rent avantgardistisk filmtradition med företrädare som Maya Deren, Stan Brakhage, Kenneth Anger, Paul Morrissey etc.
Själv satt jag nyligen och totade ihop en personlig "50 Greatest Films"-lista, på uppgift av Iain Stott med bloggen The On-Line Review. Mer än en tredjedel av alla mina val visade sig komma från ett och samma land: USA, naturligtvis. Jag vet att jag inte är alltings mått och förmodligen är jag något mer västorienterad än många andra europeiska cineaster. Men min lista blev (tyvärr) varken särskilt rebellisk eller på annat sätt idiosynkratisk utan hyfsat fylld av olika standardverk ur den filmhistoriska kanonbildningen: High Noon, Meshes of the Afternoon, The Night of the Hunter, The Conversation etc. Eurochauvinisten kan förvisso påpeka att många klassiska hollywoodfilmer i själva verket gjorts av europeiska regissörer i exil (Siodmak, Lubitsch, Sirk m fl) - men vad bevisar egentligen det annat än att den amerikanska filmen är internationellt orienterad, vilket är en styrka. Dessutom vet alla som verkligen kan sin filmhistoria att påverkansstråken gått åt båda håll.
Visst finns det mycket med Hollywood och den standardiserade filmindustrin (som i sig, ska påpekas, faktiskt inte är något strikt amerikanskt fenomen) man kan göra sig lustig över. Men var ser man Hollywood porträtteras allra bäst om inte i just amerikansk film? Vi har exempelvis Sunset Boulevard, Barton Fink, Mulholland Drive, The Player, Cecil B. Demented och Singing in the Rain.
Och den här:

Anmärkningsvärt

Som alla säkert känner till vid det här laget bjöds ju ärkeantisemiten Ahmed Rami in till Linköpings universitet för att diskutera yttrandefrihet häromveckan. Några medlemmar i den Utrikespolitiska studentföreningen, som låg bakom inbjudan, kallar i en artikel på Newsmill med en eufemism Rami "kontroversiell" och förklarar valet av honom som deltagare med att han helt enkelt i egenskap av att ha dömts för hets mot folkgrupp skulle vara lämplig att delta i ett samtal om yttrandefrihetsfrågor. Det är lite svårt att förstå. Blir Rami automatiskt särskilt kvalificerad att ha åsikter om hur vid yttrandefriheten ska vara eftersom han själv använt/använder sig av denna sin yttrandefrihet till att kränka, smäda och sprida hat mot en viss folkgrupp? Men riktigt konstigt blir det när det visar sig att föreningens ordförande Tamuz Hidir sagt till Jonathan Leman att han skulle tveka att bjuda in "en nazist" till ett dylikt evenemang, och att detta vore att gå "ett steg längre". Som om det funnes någon som helst principiell skillnad mellan Ramis åsikter om judar och klassisk nazistisk hetspropaganda - och som om det inte vore så att Rami faktiskt också rör sig i nazistkretsar.

Uppdatering: I Studio Ett 25/5 debatterar Magnus Jonsson från Utrikespolitiska föreningen mot Niclas Ericsson på Östgöta-Correspondenten, & Jonsson har uppenbara problem att egentligen argumentera för sin sak. Inslaget finns här.
----------------------
Roligare men lätt oroande är Copyriot-Rasmus ambitiösa genomgång och betygsättande av de olika tyska EP-valpartiernas valfilmer. Oroande för att en av de stora trenderna uppenbarligen är islamofobi och en annan kristendom (och dessa båda trender går förstås hand i hand). Pensionärer är en tredje, förhoppningsvis mindre hotfull trend.

Expobevakning

Tidskriften Expo bevakar extremhögerns väg till Bryssel - både i bloggform och i det helt nya numret. Ett nummer där också undertecknad medverkar med en artikel om antisemitism på nätet, och där Gustaf Görfelt berättar för oss om traditionalismens tankesystem. Med mera.
Köp, läs, prenumerera.

Konspirativt på ABF

Hur är det möjligt att ABF kan anordna ett seminarium om elfte september i samarbete med Alhambra/Lasse Wilhelmsson? På deras hemsida framhåller Alhambra att David Ray Griffin, som ska hålla dagens föredrag, inte lägger fram någon konspirationsteori, utan bara uppmanar "USA:s kongress och press att reda ut vad som är sanning." Men hur det än må vara med det så är det väl känt var Wilhelmsson själv står i detta. Och i vänstermarginalen, bredvid reklamen för Griffins bok, länkar Alhambra (vars utgivning bl a inbegriper den antisemitiske skribenten Israel Shamir) till den antisemitiska, konspiracistiska webbsajten Vaken.se.
Som Torbjörn Elensky påpekar i DN - den här typen av verksamhet är motsatsen till folkbildning och naturligtvis ingenting som ABF borde syssla med.

Logiken?

Det är bara att gratulera Centerns ungdomsförbund till att ha tagit det sunda beslutet att förespråka ett avskaffande av sexköpslagen. Tråkigt att inget vänsterförbund gjort samma ställningstagande. Nej, istället ser vi hur en vänsterdebattör på SvT Opinion återupprepar de gamla inlärda, verklighetsfrämmande teser som gäller på området. Sexköpslagen, skriver Mattias Ericson, "går ut på att kriminalisera torsken, men skydda den prostituerade när den förbjuder köp av sexuella tjänster, men inte att sälja sin kropp. Det är en fiffig lag, för den ser till att skydda en väldigt utsatt grupp människor, utan att för den skull kränka individens fria val." Tror han verkligen själv på det han skriver?
Jag har flera gånger här på bloggen varit inne på den haltande logiken i att förbjuda den ena sidan av en verksamhet som kräver två parter - och sedan låtsas som att den andra sidan inte skulle bli lidande av detta. Petra Östergren jämförde det någon gång med en situation där du är fullt tillåten att arbeta som frilansskribent, men där det är förbjudet att köpa dina artiklar. Självklart påverkar en kriminalisering av köparsidan säljarens situation på ett negativt sätt (ProjO beskriver effekterna bra). Och det är ju vad man vill - varför inte vara öppen med den saken istället för att låtsas att lagen inte skulle kränka individens fria val eller ytterligare stigmatisera en redan utsatt grupp snarare än "skydda" den?
Ett annat och lika bisarrt inslag i pro-sexköpslagsargumentationen är den styvnackade vägran att skilja mellan frivilligt sexarbete och slaveri. Hanna Wagenius, som varit drivande i CUF:s beslut, tar i sitt svar till Ericson också sikte på detta - men när Ericson i sin tur svarar henne går han bara ännu längre i sin begreppsförvirring. Men så kan han i och för sig inte ha jobbat särskilt hårt med sin svarsartikel - annars hade den väl knappast kunnat innehålla en fet groda som det här: "Låt mig vara klar. Det har inte med sexualmoral att göra, och något politiskt samvete har jag inte." (Även om det är lite kul tycker jag nästan att nån redaktör på SvT Opinion varit taskig som lagt ut denna formidabla formulering.) Ericsons slutkläm lyder såhär:

Jag har inga problem med att människor har sex med vem de vill när de vill, och faktiskt var de vill. Jag tror vi har för lite sex i vårt samhälle. Men vi har också ett alldeles för stort problem med de människor som befinner sig på botten av samhällsstegen.

Så knulla bäst fan ni vill alla liberaler, men gör det bara med de som gör det frivilligt med er. För att ha sex är ingen rättighet, eller skyldighet.

Att själv välja när man inte vill ha sex är däremot en rättighet som ingen människa har rätt att kränka.

Kan det bli mer förvirrat? Var författaren full när han skrev det här? Och på vilket sätt bemöter han Wagenius argumentation - som ju inte på något sätt skulle kunna sägas stå i motsättning till rätten att själv välja när man inte vill ha sex. För Ericson liksom för så många andra sexköpslagsförespråkare innebär köp att sexuella tjänster att man nödvändigvis köper en hel människa och slår ut hennes egen vilja och självbestämmandeförmåga totalt. Men de förklarar aldrig varför så skulle vara fallet just när det gäller arbete som involverar sex, till skillnad från annat arbete. Och det är just i denna föreställda skillnad som deras specifika sexualmoralism bor.

Uppdatering 11/5: SvT Debatt från torsdagen var (trots att ämnet varit uppe tidigare och borde ha kunnat röra sig framåt något) naturligtvis den sedvanliga uppvisningen av rundgång, stillastampande och korkade frågor av typen "Men skulle du vilja att din dotter sålde sex", men eftersnacket som just nu ligger uppe på SvT Opinions hemsida tar ändå priset. Det vill säga, Zaida Catalan tar priset. Det är fascinerande hur hon så konsekvent undviker att ta in och ens försöka förstå ett enda av hennes motparts argument. Hur man kan vara engagerad i sexköpsdebatten utan att ha brytt sig om att reda på hur den ser ut på den andra sidan är för mig obegripligt.

Meanwhile, in France...

...så har det bildats ett helt parti på "antisionistisk" grund (här finns en översättning av deras hemsida).
Apropå detta med "världssionismen".
Men det verkar som att man i Frankrike i alla fall fattar vad det handlar om - att döma av den här nyhetstexten.

Uppdatering: Om partikandidaten Dieudonné, en slags motsvarighet till vår egen Mohamed Omar, kan man läsa i artiklar från The New Yorker samt The Independent. (Tack till Jonathan!)

Uppdatering 2: Saken tas upp på EUobserver.
--------------
Lästips i övrigt: Anna Hellgren på Dagens Arena om mediebilden av Rosengård.
--------------
Jag känner att jag borde vara mer engagerad i den viktiga telekompaketfrågan...men man får välja sina strider. Som tur är finns det andra som valt just denna.

Vad är "världssionismen"?

(Det är ju så bra med bloggen att man kan lägga upp refuserade artiklar på den. Här är en sån.)

Så Mahmoud Ahmadinejad höll alltså tal på en antirasistisk konferens och diverse företrädare för västvärlden tågade demonstrativt ut. Det var den första världen mot den tredje, och stötestenen bestod – så enligt svenska medier – i den iranska presidentens brännmärkning av staten Israels rasistiska politik. Saken verkade, för många goda postkolonialt skolade antirasister, biff. Här har vi återigen ett bevis på hur imperialismens axelmakter försöker brännmärka Israelkritik som ”antisemitism”. Här ska locket över sanningen om Israels inherent rasistiska karaktär återigen ordentligt tryckas fast. När världens förtryckta massor talar, då tågar vi västliga hycklare förfasat ut med näsorna i vädret – som om vi, kolonisatörerna, vore de bättre människorna. Som om det inte vore rätt att kritisera Israel.
I Göteborgsposten hävdade idéhistorikern Edda Manga att enbart det faktum att Israel betecknar sig som en judisk stat är ett bevis på dess rasism – och undviker bekvämt att diskutera det faktum att den ifrågasatte talarens eget land, Iran, såväl betecknar sig som en specifikt islamisk republik som knappast självt är något föredöme vad gäller situationen för dess minoriteter. I Aftonbladet skrev Margareta Zetterström indignerat om yttrandefrihet och ”Hur Israels förhållande till det palestinska folket ska beskrivas, om man nu inte får använda orden rasism eller apartheid, har jag /.../ fortfarande inte begripit.” Hon, liksom Manga, gör sig inte bara skyldig till att förmedla en verklighetsbild som är så förenklad att den blir falsk; framför allt så bortser dessa båda skribenter från vad Ahmadinejad faktiskt sade – vilket var något mer och något annat.
Vad var det han sade egentligen? Han talade om ”världssionismen”. Om den makt som kontrollerar världen, från press till pengar. Om de ”sionistiska” intressen som låg bakom Irakkriget. Och jag skulle vilja fråga Manga, Zetterström och andra aningslösa vad de tror att han egentligen menar, vad tror de att ”världssionismen” är för något? För det kan väl inte vara så att de inte tycker att man ska ta honom på orden – inte kan de väl tycka att man ska ha en så överseende och översittande attityd gentemot Ahmadinejad att man inte bemöter och bemödar sig om att förstå vad han säger snarare än att tolka honom så som det passar en själv. Hur är det, ska det råda en anda av jämbördighet och ömsesidig respekt på den internationella arenan eller inte? Om alla ska tas på samma allvar ska väl alla budskap kunna utsättas för granskning – med samma kritiska blick.

Uppdatering: Mats Skogkär tar upp saken i en skarp opinionsartikel i Sydsvenskan.

Vad är det som händer Europas romer?

Nyligen skrev Hynek Pallas ett par inlägg om antiziganism och högerpopulism i Tjeckien på sin blogg, och fyllde på med att hänvisa till en artikel i Economist. Nu har Gabi Gleichman skrivit en väldigt oroväckande artikel om samma fenomen i Ungern (Expressen kultur). Lägg därtill den diskriminering och förföljelse som vi vet att romer nyligen utsatts och utsätts för i Italien och på Balkan - och vi har en väldigt skrämmande bild.
Detta är kanske också en fråga som borde diskuteras under EU-valrörelsen? Nej, det handlar inte specifikt om Sverige - men när vi nu är med i EU så är vi väl intresserade av vad som händer i Europa? Kandidaterna till parlamentsvalet skulle ju kunna avkrävas besked om hur de vill agera för att skydda utsatta minoriteter inom EU-området, om de blir valda.

Uppdatering: Hynek följer upp med ett initierat inlägg om EU och romer.

Monamosandet

Alltså, jag blir ofta illa berörd av hur man skriver och talar om Mona Sahlin. Den där meningslösa sadismen hon verkar framkalla hos vissa, även bland de egna. Skrev en inledare i Fria i vintras med anledning av den tydligt klass- och könsrelaterade kritik hon får (nej, det är inte så att jag tror att hon är den där underpriviligierade förortsbruden hon uppenbarligen för mångas tankar till; enbart det faktum att det är dit tankarna går och att man inte finner det gott talar sitt eget tydliga språk). Inför hennes förstamajtal i Malmö idag (nej, jag var inte där) hade Sydsvenskan inne en kulturartikel som presenteras sisåhär:

I morgon håller Mona Sahlin sin karriärs kanske viktigaste tal i Malmö. Varför sviktar stödet för oppsitionsledaren? Tre skribenter - Ann Heberlein, Anna Hellsten och Per Wirtén - tar hjälp av litteraturen för att förstå.

Det är som om man spänner upp en högt belägen lina Sahlin förväntas dansa på (hennes karriärs viktigaste tal!), sedan drar igång trumvirveln och hoppas på att hon ska falla. Enbart Per Wirtén gör något vettigt av uppgiften när han jämför Sahlin med Sebastian Flyte i Evelyn Waughs Brideshead Revisited. Wirtén placerar in partiledaren i ett meningsfullt sammanhang, en situation där ett arv från det förflutna (arbetarrörelsens arv/slottet Brideshead) blivit en börda och en skugga som faller över alla strävanden att åstadkomma något nytt och eget. De båda andra skribenterna, deprimerande nog två kvinnor, fokuserar enbart på individen Sahlin, väger henne och finner henne för lätt. Hon är, menar Heberlein, som "Peter Keating, den lömske strebern i Ayn Rands Urkällan" - ett tomt skal utan visioner och utan intresse för annat än den egna karriären (det är ju som om Heberlein känner Sahlin väl? hur kan hon annars sluta sig till detta?). "Charm och vanlig-tjej-image till trots – frågan är hur väl rustad hon är för att klara av att synas i sömmarna. Klarar hon av att komma tillbaka ännu en gång?" undrar skribenten. Också Hellsten menar att Sahlin saknar något, någon slags tyngd eller substans... Det är Anne på Grönkulla som är hennes litterära motsvarighet nu, och Hellsten undrar också: "Frågan är vad som händer om hon vinner valet nästa år? Hur problematiskt begreppet 'statsmannamässighet' än är, tror jag att Monas flickaktiga mysighet snart måste få ett rejält tillskott av just den varan."
Varken Hellsten eller Heberlein tillför någonting till en diskussion om politik som går djupare än stilfrågor eller personlighetsrecensioner baserade enbart på den egna fördomsprofilen. Särskilt ironisk ter sig Heberleins text, eftersom hon mästrar om hur det krävs mer än slagord och slitna paroller om man vill lyckas som politiker - men själv inte fokuserar sin kritik på någonting konkret - någon konkret handling eller något konkret ställningstagande eller brist på detsamma - utan enbart på antaganden om hurdan Sahlin är. Vore det inte läge att börja ta Sahlin på allvar som politiker istället?

"Die Christian, die!"

En briljant grej - kommentarer från kristna fundamentalistfora på nätet i dramatiserad form:



Uppdatering: här finns källor till de flesta citaten.

Dagens Omar

Att ge spaltutrymme till den antisemitiske fascho-islamisten Mohamed Omar, för att sedan låta kulturskribenter positionera sig gentemot varandra i en metadebatt om vad Omar kan tänkas representera och hur man ska förhålla sig till det, verkar vara den nya given på Aftonbladet Kultur. Läs gärna Nimas lustmord på Anders Johanssons naiva omarologibidrag från gårdagen. Idag låter herr Omar stolt meddela att han utträder ur Svenska Pen, eftersom det är en "liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation".
Är det någon som fortfarande inte fattat att det där s-ordet ("sionismen", ni vet) tenderar att fungera som en kod så rekommenderas i konkurrerande kvällsblaskan Expressen Gabriel Itkes Sznaps tillbakablick på exemplet Polen.

Tysk gitarrpop

...när den är som bäst: Tocotronic.
Allt som gör bra gitarrpop bra, från de långa luggarna till den perfekta avvägningen mellan lojhet och attack, finns här.
Och texter vars bruk av genitiv, befintlighet, rörelse och konjunktiv man skulle kunna bygga upp en hel grundkurs i tyska omkring. Vackert artikulerade av sångaren Dirk von Lowtzow. Visst kan tyska vara ett vackert språk. (Med sitt nyare projekt Phantom/Ghost sjunger von Lowtzow på engelska - nej, det kan inte alls bli lika bra; det hade inte kunnat vara lika bra även om själva melodierna och arrangemangen varit lika briljanta som Tocotronics.)
Här en liveupptagning:



En musikvideo:



En bild med oklar betydelse som man kan titta på medan man, om man kan lite tyska, följer med i texten:

Martyrerna

"Bulten i Bo" låter meddela att han lägger ner sin blogg. Den direkta orsaken är att han blivit "anklagad av Magnus Sandelin för att ha påstått att 'Förintelsens offer kan ha varit så få som 300.000'." Och i vanlig Bulten-ordning förvanskar han själv andras ord (Sandelin skrev att Bulten antyder, inte påstår, att "Förintelsens offer kan ha varit så få som 300.000") samtidigt som han utgår från att det är de andra, hans ständiga motståndare - det vill säga personer som tar sådant som antisemitism och förintelseförnekare på allvar - som ljuger, förvrider och absolut inte kan ha täckning för vad de skriver. Sandelin kommer, menar Bulten tvärsäkert, inte att kunna belägga sitt påstående (vilket naturligtvis visade sig felaktigt). Men inte nog med det - inte bara Magnus utan också alla hans vänner kommer enligt Bulten att ljuga om det här. I bästa antise.. nej förlåt antisionistisk anda hallucinerar den lille bloggaren fram ett scenario där han blir korsfäst av stormästare Sandelin och andra Zions underhuggare - "som är kolumnskribenter, ledarskribenter och Expomedarbetare". Bulten går riktigt i spinn här:

Dessa personer, som egentligen är normalbegåvade individer och därför egentligen vet att Magnus ljuger och att han inte besitter någon telepatisk förmåga, de förbiser med Magnus lögner. De tycker att Magnus ljuger i en god sak, "kampen mot extremister", och är därför fullt beredda att lägga den intellektuella hederligheten åt sidan för att ställa upp för sin kompis.
Och nej, så roligt är inte bloggandet att jag är beredd att öka på risken att bli uthängd och stigmatiserad som "förintelseförnekare" hos Expo, Sydsvenskan, UNT eller City.

Det faktum att City finns med i uppräkningen innebär naturligtvis att undertecknad finns med och spelar en aktiv roll i Bultens fantasi. Jag vet inte om jag ska skratta eller vad jag ska göra. För egen del kommer jag inte att sakna "Bulten i Bo". Det han sysslar med är en slags hemsnickrad perverterad form av dekonstruktivism, som ständigt underminerar alla försök till rak kommunikation. Han har odlat sin metod i åratal och under tiden ordentligt lyckats trötta ut alla de han tvingat på sina paranoida kommateckensifrågasättanden. Men jag tycker det är på alla sätt pissigt rentutsagt att han går ut på det sätt som han nu gör - med en lika bekväm som orealistisk martyrfantasi i stället för ett ansvarstagande för det egna agerandet under de år bloggen "Bulten i Bo" varit aktiv.

En annan självutnämnd martyr är förstås Mohamed Omar. Direkt i samband med att han kom ut som "radikal muslim" förutsåg han det martyrium han skulle komma att få genomlida:

Israels advokater har enorma resurser och är oerhört aktiva. Jag har inte ansett mig kunna stå upp emot dem. De skulle ha gjort slarvsylta av mig. De kan förtala, svartmåla och utnyttja sina kontakter för att förstöra människors rykte och karriärer. Men jag bryr mig inte. Sanningen måste sägas.
Det Israel gör nu är fruktansvärt, vidrigt och ondskefullt. Om det innebär att jag måste återgå till att städa, som jag gjorde innan jag blev författare, so be it.

En riktig hjälte med andra ord. Not. Nu sitter han i sitt nyinredda hörn av bloggosfären och vänslas med förintelseförnekare och andra vars människofientliga uppfattningar han uppenbarligen delar. En småputtrig stämning breder ut sig i hans kommentarsfält, det talas om att låta sig vägledas av kärlek och ärlighet och om de där förskräckliga khazarjudarna vars fällor vi inte ska låta oss luras i. Det är som med Sverigedemokraterna, ungefär. En samling ack-så-förtryckta små människor som bara säger sanningen på trots mot etablissemanget. Som går i taket när de blir granskade och anser sig utsatta för en orättmätig komplott.
Att det skulle kunna vara så att det fortfarande finns de i omvärlden som helt enkelt reagerar mot dessa personers människosyn/agenda/agerande, det förefaller dem uteslutet.
Så är det när man saknar självinsikt - och det gör ju alla fanatiska martyrer.

Uppdatering: Jonathan tar upp Ali Esbatis ofattbara stöd till "antirasisten Bulten i Bo".

"Sionistprovokatören"

En tragikomisk historia. Två ungefär likatänkande som munhuggs.

Favoritöppningsscen

(eller ska det heta "öppningsscensfavorit"?)

En av de bästa någonsin öppningssekvenserna i en film tycker jag, som sagt, att de inledande sådär 10-15 minuterna i John Waters Desperate Living är. En annan favorit är förstås den långa obrutna tagningen/åkningen som öppnar Orson Welles En djävulsk fälla. Och här är ytterligare en:



Tyvärr tar det här utsnittet slut lite väl abrupt. Man ska helst se hela titelspannet, under vilket Kelly sminkar sig, ler förföriskt mot sig själv i spegeln (och oss i publiken) och rent allmänt återskapar sin femininitet. Den ljuva musiken, som ju alltid signalerar "kvinna", tar abrupt slut efter förtexterna och den kaotiska jazzmusiken fortsätter som om den aldrig varit avbruten. Jag blir lite auteurromantisk av det här, det är så typiskt för Samuel Fuller - extremt, ohämmat, egendomligt och ändå så välbekant.
Men jag ska inte plåga er med en lång text om hela filmen - skulle någon vara intresserad så hänvisar jag till tidskriften fLm nr 2, där det finns en artikel av mig om The Naked Kiss. Det handlar om kvinnlighetskonstruktion, prostitution och västernmytologi. typ.

Apropå titelsekvenser, förresten, så tipsar Hynek om en spännande utställning i Berlin för den som råkar vara där eller på väg dit just nu (tar slut på lördag).

Deppfilmlista

Eftersom jag är en odräglig besserwisser, eftersom jag gillar att göra listor, eftersom det är långfredag och eftersom jag är en feel badfilm-aficionado kan jag inte låta bli att göra min egen variant av den där listan på världens tio mest deprimerande filmer som jag var inne på häromdan.
Det finns ingen inbördes ordning. Observera att listan inte innefattar direkta snyftare, som Eldflugornas grav e dyl - det handlar om filmer som försätter dig (i alla fall mig) i ett näranogkatatoniskt tillstånd, utan hopp om förlösning via tårar. Så som en riktig deppfilm ska.

- Han som får örfilarna (Sjöström, 1924). En hel film om hur kul folk tycker det är att se någon slagen och förnedrad. Hur mycket mer deppigt kan det bli? liksom.

- Salò eller Sodoms 120 dagar (Pasolini, 1975). På den tiden det fanns videouthyrare hände det att den här filmen placerades på erotikhyllan (och det kanske händer fortfarande, förresten). Undrar hur porrsugna kunder som råkade få med sig just den här filmen reagerade på den, förmodligen blev de oerhört avtända. Jag menar, jag förstår ju att alla de sexuella aktiviteter som förekommer i filmen har ivriga utövare, men går någon verkligen igång på det här? Jag har svårt att tro det. (Fast man ska förstås aldrig underskatta sin egen begränsning vad gäller att förstå andras begär.)

- Stroszek (Herzog, 1977). Den här filmen är proppfull med tysk antiamerikansk arrogans. Men det kan man välja att strunta i; man kan se den som bara precis en allmän bekräftelse på alltings hopplöshet, om man nu är lagd åt det hållet.

- Jude (Winterbottom, 1996). Beskrivs ibland som en kärleksfilm. Bah! Den handlar inte så mycket kärlek som om hur precis allting i en människas liv kan gå snett, skulle jag vilja påstå. Jag vet fortfarande inte om jag egentligen tycker att Winterbottoms film är särskilt bra. Jag går fortfarande in i katatonimode bara jag tänker på den (vilket iofs är ett gott betyg för en film, det kan inte förnekas).

- Prästmans dagbok (Bresson, 1951). "En ung och sjuk präst anländer till sitt första stift ute i den franska obygden. Han klarar inte av att skapa någon som helst kontakt med sina församlingsbor och de flesta önskar att han ska försvinna." Det här är förstås en film som haft stort inflytande på Bergmans Nattvardsgästerna. Jag för min del föredrar egentligen verkligen Bergmans intensitet framför Bressons uttryckslöshet. Men om man ska gå efter katatonometern så vinner Bresson överlägset.

- Den sjunde kontinenten (Haneke, 1989). Fullständigt outhärdlig. Kolla själva.

- Zombie and the Ghost Train (Kaurismäki, 1991). Ännu ett fall av märklig klassificering. Filmen brukar rubriceras "svart komedi", men det finns inte mycket att skratta åt i den här filmen om en finsk rockbasist som super ihjäl sig i Istanbul.

- Gycklarnas afton (Bergman, 1953). Inte helt olik Han som får örfilarna.

- Die Architekten (Kahane, 1990). En av de östtyska uppbrottsfilmerna från tiden runt murens fall - filmer som liksom försvann i den allmänna uppbrottsstämningen och aldrig fick den internationella uppmärksamhet de hade förtjänat. Det gäller, tycker jag, kanske särskilt för just den här. Arbetet med den inleddes något år före hösten -89, men det kan garanteras att den aldrig släppts i den form den nu befinner sig i om inte systemet fallit innan premiären. Här finns den dystraste åkning längs östsidan av muren som någonsin skådats i en spelfilm.

- Hundstage (Hunddagar? Seidl, 2001) Österrike, ni vet. Fritzl, Jelinek, Haneke, Bernhard, Waldheim, Stangl, Hitler. Unfuckingbearable.

Hysterifinal: "Du blev obehagligt berörd av de öppna såren"

Enligt en lista som återges i Aftonbladet är Nattvardsgästerna en av världshistoriens tio mest deprimerande filmer. Nu ger jag inte mycket för den där listan, särskilt inte som de flesta av filmerna på den är relativt nya (det finns ju mer än hundra års filmhistoria att gräva ur). Men visst är Nattvardsgästerna deprimerande - vilket som alla förstår inte är detsamma som att den inte skulle vara bra. Förutom att vara deprimerande har den en intensitet som kommer inifrån rollfigurerna och sträcker sig ut mot åskådaren. Det bokstavligen frontala tilltal som var ett typiskt Bergmangrepp är starkt förekommande i Nattvardsgästerna och kännetecknar YouTubeklippet nedan. Visst är omgivningen grå, visst är skolfröknens kärlek (hennes "uppgift i livet") både meningslös och patetisk, visst är prästens brottande med sin grundläggande brist på tro och sin egen meningslöshet inför en tom kyrka ett dystert och frustrerande tema som borde ha svårt att engagera en åskådare utan relation till religion. Men de lever ju i alla fall, prästen och skolfröken. Ingrid Thulin blir till och med lite hysterisk där mitt i alltsamman (dessutom lider hon av en hysterisk fysisk åkomma); Gunnar Björnstrand blir utanför det här klippet mer eller mindre hysterisk varje gång han tvingas konfronteras med henne.
Visst kan jag känna mig deprimerad av den här filmen. Men jag har sett den flera gånger och långtifrån blivit deprimerad varje gång; jag kommer förmodligen att vilja se den ytterligare några gånger i livet. Och det är skillnaden mellan Nattvardsgästerna och en film som Revolutionary Road - vilken enbart gör mig deprimerad och som jag (trots en enstaka fantastisk bild jag skulle vilja copypasta nånstans) aldrig vill se om såvida ingen beordrar mig att skriva ett lysande stycke text om den. De båda protagonisterna i Revolutionary Road är helt enkelt inte begripliga för mig eftersom de inte är levande. Deras kärlek till varandra är inte trovärdig för mig eftersom de inte är levande. Den fasansfulla hermenetiskt tillslutna plats de bebor likt två ovanligt stora (men snyggt klädda) dammkorn är död väntande på mer död. När Thulin däremot läser upp sitt brev för mig (det är åskådaren hon tittar på; brevet är "till mig") så berör hon mig. Det kan kännas pinsamt, man kan känna ett behov att skruva på sig lite i stolen, men då är det ju för att hon slår in i det veka livet. Hon tvingar mig till att bli berörd, med ögonen som riktar sig mot mig som två svarta sugande hål, brännande punkter mitt i allt grått. De är uppfordrande. De tvingar sig på mig. Det gör inte dammkornen Leonardo DiCaprio och Kate Winslet.



Därmed vare det slut på serien "hysteri på film" (även om avslutningen definitivt kunnat vara mer hysterisk, egentligen). Den började med John Waters och slutar, helt passande, med John Waters idol. Basta.

"Man kan ju följa lagen..."

Ja, det är Andreas Ekströms råd till alla oss som är missnöjda med Ipred-lagen. Och visst, det kan vi förstås göra. Vi kan följa lagen. Vi kan strunta i att försöka leta upp till exempel den där italienska filmen som inte finns hos vare sig bibliotek eller den lokala filmhandlaren; vi kan strunta i att försöka hitta musik av den där ungerska tonsättaren som verkar ha glömts av gud, eller att förkovra oss genom att lära känna konstnärligt propagandamaterial från östblocket, eller svensk snutfilm från nittiotalet eller vad det nu är vårt begär och vår förkovringslusta riktar sig mot. Men blir det inte lite... tråkigt? Lite instängt, lite... dött? Är det inte lite konstigt att just en kulturskribent, vilket herr Ekström ju är, så tydligt tar ställning för att vi ska nöja oss med att vara mer kringskurna i våra kulturella vanor än vad vi hade kunnat vara?
Nu invänder kanske den där vännen av ordning att lagen inte riktar sig mot den småskaliga nördfildelaren. Och visst, det är väl inte mannen som bara är ute efter att kunna återbekanta sig med en gammal filmupplevelse från svunna dagar lagen har kommit till för att tygla. Någon måste ha lidit ekonomisk skada för att "rättsmaskineriet" ska dras igång. Men kan den enskilde fildelaren i varje enskilt fall med säkerhet avgöra hur det ligger till med den saken? Och spelar det någon roll när lagen trots allt sänder en rätt kraftig signal om att det där med fildelning är något vi helt enkelt inte ska syssla med? Visst kan vi följa lagen. Vi kan för all del upprätta haram- och halallistor på vad som är tillåtet att fildela och vad som inte är det. Men.... då infinner sig den där känslan igen... att det är så.... ofritt.

Uppdatering: Thomas Götselius skriver bra i DN.

Animerad hysteri

Herr Stangel påminde mig i en kommentar till förra delen av serien "hysteri på film" om hur mycket hysteri det ju finns i tecknad film. Nu var det "gamla Pluto- och Kalle Anka-kortfilmer" som var hans exempel, och de är goda exempel, men mina tankar vandrade förstås iväg till Tex Averys och Chuck Jones hysteriska mästerverk. Till min stora glädje & förvåning finns de faktiskt på YouTube. Inget inom animerat är väl så hysteriskt på ett fantastiskt underbart sätt som kombinationen "Wagner + Bugs Bunny" i (Jones) What's Opera, Doc?



Daffy Duck måste självklart också vara med på ett hörn:



Och, som sagt, Tex Avery himself, naturligtvis. Här med en av de många Lilla rödluvan-varianterna, där Rödluvan är en svåråtkomlig sjungande vamp medan vargen och mormor är två überkåta frustrerade hysteriker (visst är Averys varianter på sagan sexistiska etc, men nu råkar jag älska utstudsande ögon & allt det där oavsett sammanhanget):