Det där med anonymitet, det där med hat

"I Tyskland har självaste inrikesministern Hans-Peter Friedrich föreslagit att ingen längre ska få blogga anonymt" skriver Sofia Mirjamsdotter i SvD. Det skrämmer mig. Jag utgår i och för sig från att man inte får alltför stort gehör för den typen av idéer. Men att de kan komma fram på den nivån är otäckt, och även om den diskussion om näthat och kommentarsetikett som förs i kölvattnet av terroristattentatet i Norge är välbehövligt så måste det till besinning. Det är fortfarande så att nätet erbjuder en välbehövlig möjlighet att ventilera och berätta om vissa saker under anonymitet eller pseudonymitet. Det kan handla om erfarenheten av att vara mobbad, av att sälja sex, av att lida av en psykisk sjukdom. Den som bloggar anonymt kan vara öppnare med känsliga saker, sådant som kanske inte är välkommet vid en middagsbjudning eller en fikarast. Men som det kan göra gott att tala och läsa om. Och i vissa fall kan detta vara relevant även i diskussionen om kommentarer.
Vad gäller källskydd är det kanske så som Mårten Schultz skriver, att det är en annan fråga. Och visst borde brott som hot kunna beivras även på nätet. Men att vi som nu låter en ganska liten, mer eller mindre organiserad krets hatande kommentarsfältherrar mer eller mindre helt dominera samtalet om nätetikett kan inte vara riktigt.
Vad man ska göra åt dem är förvisso en delikat fråga. Jag kan tycka att vissa röster i frågan är något naiva, som Anna Trobergs i DN. Det är verkligen inte så enkelt som att skribenter och publicister är "för fina" för att umgås med "vanligt folk" och att dessa därför blir provocerade. Överhuvudtaget måste vi nog snarare börja tona ner föreställningen om ett självklart "över-" och "underifrån"-perspektiv i detta. Alla skribenter kan inte tvingas gå in i diskussioner där de kanske blir hånade och där allt de skriver vrids och vänds emot dem. Visst är det bra om tidningar och andra arenor har nätansvariga som också kan delta i kommentarsdebatter. Men varje arena har naturligtvis rätt att sköta saken på sitt sätt, och hur som helst är det inte så enkelt som att hatkommentarer kommer sig av en slags "rättmätig" underdogvrede medan skribenter skyddas av en ointaglig maktposition.
Jag personligen kan känna mig maktlös när jag får kommentarer som uttrycker fördomar mot muslimer eller judar. Hur bemöter jag dem? Kommentatorerna i dessa fall vårdar sina föreställningsvärldar ömt, och jag å min sida är inte intresserad av att tulla på vad jag ser som nödvändiga moraliska grundståndpunkter. Diskussioner har faktiskt sällan lett någonstans annat än till yttrande av invektiv från båda håll. Troberg verkar närmast se skribenten, oavsett om det nu handlar om en artikelförfattare, en redaktör eller en bloggskribent, som någon som tålmodigt ska möta den andra, d v s kommentatorn, och tala med denna som en god och mild härskare  - låt vara att hon använder uttrycket "värd" - ska tala med sina undersåtar. Alltså ungefär motsatsen till vad hon samtidigt öppet hävdar, nämligen värdet av jämlikhet mellan avsändare och mottagare.
Mottagaren kan vara någon som har ett starkt politiskt intresse av att vrida diskussionen i den riktning som nyttjar honom eller henne bäst. Och om denna riktning involverar hat mot någon specifik grupp, vad händer då? Det blir svårt att mötas "ansikte mot ansikte" så som Mikael Timm förespråkar i sin krönika i Kulturnytt. Hat kan uttryckas på många sätt och är oftast inte straffbart. Det uttrycks (surprise!) inte bara på nätet och för oss som tror på människors lika värde är och förblir det ett nödvändigt motmedel att tala emot det. Men det är ibland närmast övermäktigt när man hamnar i en kommentarssvärm som gör ner varje pip som inte passar den egna positionen. Alla är inte utrustade med oändligt ork och tålamod.
Det där goda mötet mellan människor, där vi verkligen lyssnar på varandra och ser varandra, är, let's face it, rätt sällsynt även under bättre förutsättningar än i ett kommentarsfält. Ibland vill man - jag - snarare utbrista som terapeuten Paul Weston i tv-serien In treatment (nu ungefärligen återgivet efter mitt minne): "Jag brukade tro på möjligheten av samtal, att den ena personen säger något som den andra personen lyssnar till, försöker förstå, reflekterar över och sedan ger relevant respons på. Nu tror jag inte på detta längre."
Ja, jag är personligen helt enkelt ganska rådvill när det gäller detta med näthat och kommentarsfält som spårar ur. Jag är övertygad om att jag själv inte alltid hanterat saken bra här på min egen blogg. En del bra tankar uttalades i ett inslag i Studio Ett, som man fortfarande kan lyssna på här. Dock reagerar jag på den liknelse som används för att beskriva omodererade kommentarsfält, där ingen ansvarig person går in och ger respons - man liknar det vid en skolgård utan vuxna. Mycket vore väl vunnet om både kommentatorer själva och de/vi som får kommentarer till att börja med ser alla involverade som de vuxna människor de/vi (oftast) är. Och för att återgå till Trobergs liknelse med den gode värden så motsvaras ju denne av den goda gästen, som inte spottar sin värd eller de andra gästerna i ansiktet. Troberg ställer krav på värden men glömmer att man måste kunna ställa krav på båda parter. Visst är det säkert så att många av dem som kommenterar upplever sig själva mer eller mindre maktlösa i förhållande till dem som har mediala plattformar. Men så fort de erbjuds en plats i denna plattform, möjligheten att kommentera, så är de inte längre maktlösa. De ingår då i en form av offentlig arena, de är en del av det som utgör samhällsklimatet, och har ansvar för hur de agerar där.

(Och om någon nu tycker att jag talar emot mig själv när jag nu inte ger möjlighet att kommentera helt anonymt här på bloggen - ni behöver inte alls logga in nånstans eller tala om vad ni heter, det räcker med någon form av pseudonym. Ni kan kalla er vad som helst från "Pissråttan" till "Lilla fröken solsken". Bara sålänge jag kan tilltala er med något om jag vill svara på kommentaren.)

Håralienation

Medan Claude Gorettas fina film Spetsknypplerskan visas på Svt undrar jag över varför just detta att arbeta med andra kvinnors hår är återkommande för bräckliga, sönderfallande kvinnor på film. Carole i Polanskis Repulsion gjorde det också. Janice i Family Life berättar för sin psykiater om uppgiften att sopa upp hårhögar från golvet. Filmer från 1960- och 70-talet, då den här typen av arbete kanske bara precis var både typiskt för lågutbildade arbetarklasskvinnor och tacksamma exempel på alienerad och alienerande kvinnlig serviceverksamhet.
Håret och naglarna: de delar av oss som fortsätter växa efter döden. Delar av oss men avskiljbara och alltid på väg bort från oss. I Coenbrödernas The Man Who Wasn't There börjar Billy Bob Thorntons melankoliske frisör plötsligt och bittert filosofera över sitt yrke: här står jag och klipper bort delar av människor, sedan sopar jag upp dem och slänger dem tillsammans med allt annat avfall. I Herta Müllers roman Redan då var räven jägare vet byns frisör när det är dags för en man att dö - "när det blir så mycket avklippt hår från en man att det fyller en hel säck, en stampad säck." Men där är håret mer levande i golvhögarna än vad det är på männens huvud - på grund av kackerlackorna som kryper runt.

Hysteri på hospital

Skriver idag i Expressen om artonhundratalets hysteridiagnos och kvinnorna på Salpêtrièresjukhuset utifrån en bok av Asti Hustvedt.

En recension och några länkar

Idag recenserar jag Linda Olssons nya roman Det goda inom dig i Kristianstadsbladet.

Jag vill också passa på att lyfta fram några av de många som yttrat sig om det fasansfulla terrordådet i Norge och i den efterföljande diskussionen om hatretorik och gärningsmannens tankevärld. Naturligtvis först och främst Expo som i alla fall just nu listar sina artiklar och uttalanden i anslutning till dådet överst på hemsidan.
Rakel Chukri skriver bra i Sydsvenskan om Sverigedemokraternas barnsliga oansvarighet och koppling till sajten Politiskt inkorrekt. Lawen Mohtadi sätter i Göteborgsposten fingret på en obehaglig förskjutning i senare års samhällsdebatt. Och Emma, slutligen, skriver lysande om vad uppmaningen "ta debatten" ibland kan betyda. (Jag tillhör förvisso dem som länge förespråkat att det SD och andra främlingsfientliga står för måste bemötas. Men det är ett problem att man från deras håll naturligtvis oftast inte egentligen vill ha debatt, snarare så många tillfällen som möjligt att uttrycka paranoida föreställningar, bedriva propaganda och vräka ur sig hat.)

Kommentar i Expressen

Igår hade jag en kort artikel inne på Expressens kultursida angående Simon Wiesenthalcentrets anti-Malmö-rekommendationer och det inställda filminspelningsrekandet. Eftersom texten inte finns på nätet lägger jag ut den här:

Att det amerikanska Simon Wiesenthalcentret har bannlyst Malmö som resmål för judar, på grund av antisemitismen i staden, har nu resulterat i att en planerad filminspelning i regionen ställts in.
Hollywoodfilmen skulle nämligen ha ett judiskt tema. Mikael Svensson på Öresund Film Commission tänker hädanefter konsekvent ta upp saken när han talar med amerikanska filmbolag (Sydsvenskan 12/7). Man kan nästan höra hur det knakar i de associationsbanor som knyter samman judar och amerikansk filmindustri - och ilskan hos dem med antijudisk läggning som nu föreställer sig hur "judiska intressen" förhindrar möjliga arbetstillfällen i Skåne.
Wiesenthalcentret kan förstås inte lastas för antisemitiska tankemönster. Men de borde kanske ha lyssnat på Malmös judiska församling, vilken aldrig ställt sig bakom centrets rekommendation.
Fred Kahn, församlingens ordförande, har också alltid varit noga med att inte kollektivt skuldbelägga någon grupp för den judiska minoritetens situation i Malmö. Det är däremot vad som görs i filmbolagets mejl till Öresund Film Commission. Där sägs judar vara
mycket utsatta i södra Sverige "på grund av den stora och allt fientligare muslimska folkgruppen".
Brottsförebyggande rådets hatbrottsstatistik för 2010 visade på en minskning av antisemitiska hatbrott sedan "rekordåret" 2009. Det behöver inte nödvändigtvis utgöra en trend, och judar löper
proportionellt sett stor risk att utsättas för hatbrott. Antalet hatbrott mot muslimer hade däremot ökat, framför allt i Skåne. För många skånska muslimer ter sig kanske omvärlden allt fientligare.

Sydsvenskan fortsätter spinna på här historien med en serie artiklar. Idag uttalar sig Ilmar Reepalu, och lyckas i vanlig självcentrerad ordning se det hela som ett angrepp på honom - men i förlängningen också ett försök att tysta "personer som vågar kritisera staten Israel". Det är smått fantastiskt. Men hans vidriga retorik stöds ju av den större retorik som regelmässigt rubricerar frågor om antisemitism som "kritik av Israel". Igår hade så också tidningen en artikel inne - jag kan egendomligt nog inte hitta den på nätet idag - där det i den vidhängande faktarutan sades att hela Reepalukonflikten hade sin upprinnelse i kommunalrådets ställningstagande i Gazakonflikten. Så var det förstås inte utan det handlade om hans kollektiva skuldbeläggande av judar.

Inom parentes sagt, även om det är onödigt att påpeka: ett av många exempel på hur snett det tomma skramlandet om ett förment tabu mot att kritisera Israel egentligen träffar är en av gårdagens ledare i Expressen. Politisk kritik av Israel som inte är något annat än politisk kritik förekommer det rikligt av, utan att den som kritiserar nödvändigtvis utsätts för repressalier av den där bläckfiskliknande Israellobbyorganismen som härjar runt i det febriga antisemitiskt anstrukna paranoida medvetandet.

Om anonyma kommentarer och puritanismens sexualiserande blick

Trots att det står i mina kommentarsregler att jag inte publicerar anonyma kommentarer får jag sådana ganska ofta. Vissa är otrevliga, andra hur trevliga som helst, vissa är mer utförliga medan andra är av kort utropskaraktär. Det är tråkigt att kassera dem. Jag skulle verkligen önska att ni som kommenterar anonymt skulle vilja sluta med det. Börja kalla er någonting. Ni behöver ju inte alls tala om vad ni faktiskt heter utan kan hitta på något, det kan vara vilken typ av signatur som helst. Jag vill verkligen kunna sätta ett namn eller åtminstone någon form av beteckning på dem som kommenterar. Det kanske verkar meningslöst eftersom jag ändå oftast inte vet vem det är, men jag finner alltså helanonyma inlägg irriterande som klådor man inte kan klia. Dessutom inbillar jag mig att det kan fungera som ett hinder för den värsta typen av hatkommentarer att alla tvingas ha åtminstone en signatur. Det är åtminstone halvvägs mot att tvingas stå för vad man skriver. Så snälla ni, skaffa er ett nick.
---------------------
Jonas Holmberg skriver bra och intressant idag om den svenska syndens väg mot något slags motsägelsefullt tillstånd mellan kvinnlig/feministisk sexfrigörelse å ena sidan och nypuritanism samt patriarkatets gamla hållhakar å den andra.
Ordet "nypuritanism" får mig osökt att tänka på Roland Poirer Martinsson och dennes kamp mot vad han tror att Pridefestivalen handlar om. Som bekant gick han nyligen ut i en krönika och deklarerade att KD, men helst också borgerligheten i stort, borde hålla sig borta från detta antiborgerliga jippo, anordnat av ett vänsteretablissemang "besatt av sex". Jag citerar: "Det har blivit extremt viktigt att hävda sexualitetens plats i det offentliga rummet, rätten att ägna sig åt det privata inför andra människor, att kräva tolerans för sin förmenta frigjordhet." Den debatt som följde blev högljudd, kanske inte helsjysst men också något förvirrad. Förvirringen beror på Poirer Martinssons egen oklarhet och förmåga att säga emot sig själv. I en debatt på radion höll han med gamle Prideräven Tasso Stafilidis om att Pride "inte i första hand handlar om sex". Ändå fortfar han med att argumentera för att Pride "företräder en syn på sexualiteten som jag anser är osund" och propagera för en gränsdragning mellan par som pussas på stan och dem som ses "grovhångla på bussen eller springa nakna Kungsgatan ner och vifta med dildos". Det är det sistnämnda, naturligtvis, som är kopplat till Pride.
Om detta kan man säga som en kommentator på Humanistbloggen: "Poirer Martinsson är otydlig med vad han argumenterar för (eller kanske snarare mot). Det är ju ingen som kräver rätten att knulla på stan. Det handlar om rätten att uttrycka sin identitet." Man kan också säga som Herr Klokbok: "Lite mer verklighetsanknytning ger förstås vid handen att Pride varken är pervers gruppsex inför heteropublik eller vänster. Sant är att det inom ramen för Pride ryms en hel del sexuella identiteter och gestaltningar, varav somliga är 24/7 och andra mer är att beteckna som 'roliga kostymer under Mardi Gras'." Eller att

"det framgår tydligt att Poirier Martinsson inte förmår se skillnaden mellan sexualitet och sex." Eller: "Det handlar inte om sexualitet i första hand. Det handlar inte om sex. Det handlar inte om att ha sex offentligt. Det handlar inte om något 'kinky'." Och även om Poirer Martinsson försäkrar att han verkligen inte har något emot samkönade par som pussas offentligt kan man inte skaka av sig misstanken att det hela handlar om hur vissa sexuella läggningar översexualiseras.
Det ironiska med puritaner är att de ofta snarare bidrar till en sexualisering av det offentliga rummet än tvärtom. Poirer Martinsson lyckas verkligen sexualisera hela Prideparaden. Det är lite som när den helt asexuella övningskyssen mellan huvudpersonen och hennes väninna i öppningsscenen av den grekiska filmen Attenberg censurerades på Facebook. Någonting som inte är ett sexuellt uttryck blir lätt till det i den övernitiskt sippa - och i dessa fall homofobiska - blicken.

Käre Erik!

(I det följande låtsas jag att Erik Armadillos text "Om sanningen ska fram" riktar sig till mig. Jag låtsas att jag är attraherad av honom och att vi inlett någon form av trevande kontakt. Ber redan på förhand om ursäkt för den snusförnuftiga och känslolösa tonen, som naturligtvis inte helt motsvarar hur det förmodligen låtit i verkligheten.)

Erik, din fråga är fel ställd. Om jag vill ligga med någon eller inte beror på om jag är upphetsad eller inte. Om jag är kåt, helt enkelt. Eller om personen ifråga lyckas göra mig kåt. Du hade säkert kunnat lyckas med det. De frågor du räknar upp handlar om hur jag skulle kunna se på dig som människa och är mer avgörande för huruvida jag skulle trivas i en längre relation med dig, frånsett eventuella starkare känslor jag kanske kunnat utveckla för dig. Men du är egentligen inte intresserad av en relation, det är ju uppenbart, utan bara av att få komma till så mycket som möjligt. Nå, det är synd att du inte klargjorde det direkt. Jag hade annars kanske kunnat tänka mig att vi skulle kunnat ses då och då bara för att ha sex, om vi passat ihop på det planet. Men som nu är måste jag säga att jag är besviken. Jag trodde, eller hoppades i alla fall, att du också var intresserad av mig som människa.
Det är ingen idé att vi fortsätter att ha kontakt. Men jag vill ändå försöka svara mer specifikt på det du skriver, jag hoppas att mina svar kan ge dig något.

Om jag lyssnar mer än pratar,
inte talar om mig själv
Det är alltid trevligast om det finns ett givande och ett tagande i ett samtal. I realiteten är det förstås svårt att hålla en absolut balans. Det brukar vara så att den ena är mer benägen att prata än den andra. Men man kan alltid försöka se till att ge den andra utrymme, om man märker att man själv tar upp allt. Eller tvärtom att ge lite input - eller avbryta den jäveln - om man plötsligt kommer på sig själv med att inte ha sagt något alls på en kvart. Om, dock, det är så att du aldrig pratar om dig själv, ja då skulle i alla fall jag som samtalspartner snabbt börja undra vem du egentligen är. Jag skulle nog börja ställa frågor.
Och om det är så att du bara försöker spela ett spel och faktiskt inte alls är intresserad av vad den andra människan säger, ja då ser jag ingen större mening med att fortsätta samtala. Inte någon längre stund iallafall.

Om jag säger du är vacker,
men att det spelar ingen roll.
För skönhet finns inom oss,
om jag ljuger om sånt där.
Jag gillar inte folk som ljuger i onödan eller i andra syften än att underhålla.


Om jag säger det går bra nu,
men inte talar om mitt jobb.
Du behöver inte tala om ditt jobb om du inte vill. Det är upp till dig. Jag personligen kräver inte av andra att det ska gå bra för dem. Andra kanske är annorlunda. Du får väl själv försöka välja vilka värderingar du vill och kan anpassa dig till.

Om jag ger dig mina tårar,
men är stark när du är svag.
Dina tårar är inget du måste ge mig. Men ja, det är sjysst i en relation - vare sig det handlar om "bara" vänskap eller något annat - om den andre förmår inta rollen som stark när den ena är svag. I bästa fall är det roller som skiftar, för det kan förstås bli otroligt jobbigt om det hela tiden bara är den ena parten som är svag. Även det kan man förstås stå ut med om den andra parten är tillräckligt viktig för en, men det är slitsamt.


Spelar Sweet Home Alabama,
på en lägereldsgitarr.
NEJ! Sluta omedelbart.


Om jag är säker på mig själv,
men aldrig är för självgod.
Det låter ju idealiskt, men hur många kan leva upp till det? Tror du verkligen att (hetero)kvinnor bara är någon slags kravmaskiner och är deras enda syfte för dig verkligen att sitta på det där du vill ha tillgång till för att få regelbunden sexuell tillfredsställelse? Jag känner mig förolämpad.



Om jag är alfaman i sängen,
men aldrig bråkar.
Jag vet inte riktigt vad du menar med alfaman men om du i sängen brukar bete dig på ett sätt som egentligen inte passar dig så tycker jag du ska försöka sluta med det, för din egen skull. Om din nästa partner inte accepterar det beteende du faktiskt vill ha så kanske hon inte är rätt för dig.
Att aldrig bråka verkar suspekt för mig. Personligen skulle jag förmodligen i längden bli oerhört uttråkad i en relation helt utan bråk, och om det bara vore jag som bråkade skulle jag verkligen undra vad som egentligen (om något) rör sig inuti den andra människan.

Om jag inte är så svartsjuk,
inte håller dig så hårt.
Det där med svartsjuka är något väldigt svårt och komplicerat, och något som naturligtvis både män och kvinnor kan ha problem med. Om du är väldigt svartsjuk och uttrycker ägandebegär gentemot din partner är det naturligtvis något som kan vara besvärligt att hantera för henne. Men vad tråkigt och torftigt att du bara förmår se det utifrån aspekten om huruvida du ska "få" ligga eller inte.

Om jag inte är så macho,
men försvarar dig ändå.
Sounds good to me. Jag förväntar mig som regel av både vänner och partners att de försvarar mig mot eventuella angrepp. Och jag förväntar mig av mig själv att jag gör likadant.

Om jag ljuger om min barndom,
säger att den varit svår.
Väcker modern i ditt hjärta,
leker mamma pappa.
Se svaret ovan angående lögner. Lögner i samband med den här typen av manipulation är förstås ännu mer förkastliga. Är detta den typ av människa du vill vara?

Om jag alltid håller med dig,
fast jag tycker du har fel.
Lögner igen... av en typ som skulle omöjliggöra varje form av intressant samtal med dig.


Om jag låtsas att jag bryr mig,
när du köper nya skor.
Av ren artighet får man vara så god att fejka ett intresse för den andra personen ibland även då sådant intresse inte finns. Det gäller för både män och kvinnor och i de flesta former av relationer. Men om du faktiskt aldrig är intresserad av vad den andra människan gör, är det då verkligen någon du vill umgås med?


Om jag skrattar på rätt ställe,
fast du inte är så kul.
Även här kan det vara sjysst att fejka ibland. Men om du alltid skulle skratta när jag försöker vara rolig fast du faktiskt inte tycker jag är rolig kanske det är sjysstast av dig att sluta med det. I min personliga erfarenhet är det dock så att om man verkligen tycker om en person tenderar man också att tycka den är rolig, åtminstone ibland, även om den inte har ståuppkomikerkvalitet.

Om du tror att jag är farlig,
kanske tänder du på det.
Nej.

Och så huvudfrågan:
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram.Den är som sagt fel ställd. Men vad är sanningen egentligen? Jag vet ju inte vem du är, förutom att du är någon som vill ha sex. Och då återkommer vi till vad jag skrev i början av detta brev.

Farväl för alltid och lycka till med nästa!
din Charlotte

Det mest outhärdliga

Knapp vinnare i den måttligt populära tävlingen om "bäst svartast och utvägslösast film" här i bloggens högermarginal blev, välförtjänt, Michael Hanekes Den sjunde kontinenten.
Egentligen är det inget märkligt att uppskatta "feelbadfilm", ändå blir det lätt så att man tar tar udden av det hela genom att samtidigt distansera sig ("ja hehe jag är väl lite av ett pervo som vältrar sig i ångest håhå"). Det finns många sätt att använda sig av konst men ett, som sannerligen inte är mindre legitimt än något annat, är att den kan hjälpa en "fejsa sina demoner", som det heter i en artikel om Rocky och Martin Kellerman i DN.
Nu tycker jag väl inte precis att just Rocky/Kellerman är den som "fejsar allas våra demoner". Jag har svårt att se några demoner där överhuvudtaget - snarare sånadär lite smågulliga plastankor med horn och huggtänder. Om Rocky representerar "vår tids ångest" är det en rätt grund uppblåsbar bassäng vi plaskar runt i, inte precis något farofyllt hav. Haneke skulle bättre platsa i den beskrivningen, alltså som den riktiga demonfejsaren - även om han ibland har en tendens, tycker jag, att låta helvetet vara de andra, de där små och stora borgarna i vars skara han inte riktigt verkar villig att räkna in sig själv.
Den sjunde kontinenten är, hursomhelst, otäck och svåruthärdlig på riktigt. Till skillnad från en Rockystrip om de triviala smårädslor man kan uppleva i samband med att bjuda hem folk på fest.

"Israel is a pain in the ass"

På något sätt lyckades Lars von Trier, mitt i sitt tvångsprovokatoriska babblande under den där olycksaliga presskonferensen i Cannes, tämligen precist uttrycka det neurotiska förhållningssätt som är så vanligt i Vår Tid i fråga om det där med judar och antisemitism: "I am very much for Jews... no, not too much, because Israel is a pain in the ass..."
Klart man inte är antisemit... Ingen är antisemit numer, och att hävda att någon skulle vara det - med stöd av aldrig så många citat - ja det är minsann förtal, i alla fall inte något som ska få stå oemotsagt. Nej, det är klart att man inte har något emot judar. Men Israel... ja, Israel är väl ändå en riktig böld i röven. Och så fort "Israel" kommer in i bilden är det som om ett raster automagiskt förvandlar vilken utsaga som helst till politisk kritik orelaterad till antisemitism. Vad var det von Trier sade? Jo, att han gillar judar väldigt mycket... nej, inte så himla mycket, för Israel osv... Men i Gunnar Rehlins översättning för TT/Spektra sade han "jag har inget emot judar, även om jag inte tycker om Israels politik". Ja, när det är tal om Israel eller om "sionism" så kan man komma undan med det mesta.
Oavsett om det sker i en antisemitisk kontext eller inte passerar demoniserande påståenden om Israel ofta utan att ifrågasättas. När den intellektuella superstjärnan Judith Butler förra veckan höll föreläsning på Nobelmuseet hävdade hon, med anledning av en fråga från publiken angående hennes syn på reproduktiva tekniker, att "lesbiska kvinnor i Israel får hjälp att bli gravida eftersom detta ingår i en rasistisk strategi att stärka den judiska rasen". Själva föreläsningen andades förvisso skönhet i dess radikala retorik om samlevande och nödvändigheten att utan egenintresse ta ansvar för och ge plats samt tillförsäkra materiell överlevnadsmöjlighet även åt den nästa man kanske inte egentligen vill ha i sin närhet. Men genom förankringen i Israel/Palestina-konflikten blev den också till ytterligare ett inslag i en ensidig anti-israelisk demonisering. Den som ska sätta den andres intresse före sitt eget är entydigt den judiska/israeliska sidan. Butler kritiserar filosofen Emmanuel Levinas för att denne ser sin moral som omöjlig utanför en judisk-kristen sfär, och har förnekat palestiniern sitt ansikte. Det är en kritik som inte är svår att ta till sig. Men i hennes eget tal framträder egentligen inte den palestinska/arabiska sidan som ett subjekt i sin egen rätt. Det är bara den judisk-israeliska som intresserar henne; konflikten tycks fullständigt ensidig. Som så ofta när mellanösternkonflikten är på tal tycker man sig vara förflyttad till och fast i 1948, fast i ett 1948 där enbart den israeliska sidans aggressioner mot palestinier existerar och omkringliggande länders föregående och samtidiga pogromer mot och fördrivning av deras judiska befolkning inte äger rum. Butlers oförsonlighet gäller den judiska statens själva existens, vilken för henne blir till en stor katastrof och en den moderna tidens vattendelare - ett förfall till en värld som producerar statslösa, un-chosen people, utan rättigheter och människovärde. Själv vill hon som judinna hellre identifiera sig med dessa de un-chosen hellre än the chosen people - tvivelsutan ett populärt budskap i ett icke-judiskt sammanhang där Israel ju är en hopplös pain in the ass.
Efter Butler blev författaren Amos Oz Sverigeframträdanden en skönt svalkande kontrast. Oz må vara något av en trivselfarbror som sprutar till synes till-inte-särskilt-mycket-förpliktigande humanistiska floskler omkring sig gällande konflikten. Men det behövs någon som målar i gråtoner och påminner om att majoriteten av såväl israeler som palestinier idag accepterar och vill ha en tvåstatslösning - någon som överhuvudtaget tänker "lösning" istället för "apokalyps" och "undergång". 
Några av de kritiker som recenserade Oz senaste bok har dock tänkt "undergång". Det är "i fallet 'Lantliga scener' svårt att låta bli att tolka den gnagande oron i paradiset som en bild av hur samhällets förträngda oförrätter hotar att komma upp till ytan, hur den sköna värld som skapats bygger på en mörk grund och kanske är dömd att försvinna" skriver exempelvis Ann Lingebrandt i HD. Nå, vi kritiker och läsare har förstås rätt till våra tolkningar, även de allegoriska som Oz själv så starkt ogillar. Men jag kan inte låta bli att oroas över den lockelse som bilden av israelisk undergång tycks utöva.

Femininum

I dagens Svd-understreckare skriver Ylva Lagercrantz Spindler om ett nymornat feministiskt intresse inom den tyska teatervärlden. "Och det är välkommet i ett Tyskland där titeln regissör fortfarande har en alldeles egen feminin böjning, regisseurin, medan man i Teatersverige för ganska länge sedan frångått böjningsformen skådespelerska."
Visst är en feministisk pånyttfödelse välkommen i Tyskland, ett tämligen manschauvinistiskt land. Men är det inte lite snett att använda den feminina böjningen av regissör som förtryckstecken? Den feminina ändelsen är gängse i det tyska språket: Psychologin, Terapeutin, Polizistin, Ärztin... (=kvinnlig psykolog, terapeut, polis, läkare...).
Medvetna skribenter använder formen PsychologInnen, TerapeutInnen, PolizistInnen, ÄrztInnen när det handlar om plural - för att tydliggöra att gruppen inbegriper både kvinnor och män.
Om tyska kvinnor upplever detta som ett problem torde det handla om något ganska nytt. När jag bodde i Berlin (ca tio år sedan) kallade sig kvinnliga discjockeys (och de var ganska många) för DJanes - liksom som en markering av att en dj inte nödvändigtvis är manlig.
Och med tanke på att mannen är norm osv kan man väl fråga sig om det nödvändigtvis är ett feministiskt framsteg att det ses som nedvärderande att kalla en kvinnlig skådespelare för skådespelerska.
Själv använder jag helst feminina former när jag tänker på det. Författarinna, lärarinna... Visst vore det bisarrt att börja skapa feminina former i svenskan där sådana inte finns ("polisinna", "läkarinna" o dyl). Men jag har alltid haft svårt att förstå dem som tycker det är förklenande att exempelvis kalla en kvinnlig författare för författarinna. Vad de säger är ju i grund och botten att det kvinnliga könet är skamligt att påtala. Att se "författarinna" som något mindervärdigt i förhållande till "författare" är att säga att kvinnor (i sig själva; oavsett vad som ligger i betraktarens öga) är mindervärdiga.

Den galna galna lesbianen

Har under senaste veckan sett några av de förra årets filmer som jag inte såg förra året. De visade sig vara en hyfsad lektion i hur ojämnt utvecklingen går mellan hur lesbiskhet vs manlig homosexualitet tenderar framställas på film.
Dvd-omslaget till En enda man visar förvisso på de gränser och den förljugenhet som fortfarande finns i samband med temat manlig homosexualitet. Där ser vi dimmigt Julienne Moore och Colin Firth i vad som tycks vara en romantisk situation, bredvid bilden på Firths allvarliga ansikte. Visst handlar det delvis om Moores stjärnstatus, att hon finns med på omslaget. Men man hade kunnat välja en annan bild. Omslaget ger sken av att det finns ett centralt och ömsesidigt heterosexuellt love interest i filmen. Det gör det inte.
I själva filmen, dock, är förljugenheten mer av ett tema som öppet tas upp än något som kännetecknar gestaltningen. Det finns inget vare sig smygande eller patologiserande över Firths begärande blick på de båda halvnakna tennisspelande unga männen på universitetsområdet (scenen måste ses i helscreensmode, klicka på titeln överst osv):



Som kvinnlig, heterosexuell, medelålders åskådare kan jag inte låta bli att fundera över om det hade gått att byta kön på Colin Firth. Eller också, för den delen, på både Firth och tennisspelarna. Samma frågor inställer sig då Firths rollfigur stöter på en stilig och trevlig ung spanjor som vid ett (om jag inte minns fel) drugstore-besök erbjuder honom sina sexuella tjänster. Och naturligtvis ifråga om den unge student som, under detta som Firths depressive universitetsprofessor tänkt sig skulle vara hans sista dag i livet, söker upp sin lärare och visar ett intensivt, ömsint intresse för honom.
Det måste förstås sägas att filmen ändå slutar tragiskt, trots att studenten avvärjer självmordshotet (förlåt för spoilern). Och detta handlar väl inte bara om att filmen bygger på en äldre litterär förlaga. Själva möjligheten av att den istället kunnat sluta i ett lyckligt kärleksrus mellan student och lärare torde fortfarande vara för mycket begärt.

Så över till Oskuldens tid, en film i internatmiljö, där en lesbisk Jean Brody-liknande gestalt till lärare förälskar sig i den nya spanska eleven Fiamma. Lärarinnan, spelad av Eva Green, är förvisso initialt dyrkad av den klick elever hon utsett till sitt simhoppsteam. Hon är tjusig och berättar fängslande historier från sitt vilda förflutna. Lite sensualism finns det också i filmen, under en nattlig gemensam simtur får vi se lite naket, i alla fall bröst snett från sidan och romantiska undervattensbilder (där gruppen dock är i helbild och kameran inte, som i tennisscenen i En enda man, vilar på upphetsande detaljer).
Under den tjusiga ytan visar sig Greens lärarinna, miss G, inte oväntat egentligen vara mer eller mindre galen. Hennes historier om sin vilda ungdom är påhittade, tagna från Mary Kingsleys memoarer. I själva verket tycks hon aldrig ha vistats utanför internatskolan, där hon också varit elev.
Hon blir en kvävande kraft som söker hålla kvar flickorna i skolans helkvinnliga miljö. Det finns förvisso i filmen också viss romantik och sensualism flickorna emellan, och ett begär till lärarinnan, men detta placeras tryggt inom en ram där det handlar om att förbereda sig för den större världen och de heterosexuella äventyr flickorna ska ha där. Följande scen gestaltar saken tydligt - flickorna pratar om att leka en spännande nattlek där den tillkommande mannen ska ingå, om än i utklädd flickform; miss G bevakar dem svartsjukt och ogillande i bakgrunden:



Lärarinnan är en vampyr som förgriper sig på sitt kärleksobjekt och till slut också dödar henne. Ja, vi befinner oss här i 1930-talets värld på alla sätt. Kan inte den lesbiska kärleken ta klivet ut ur den semi-sadistiska internatskolemiljön snart? Jag vet att detta bara är ett exempel, men det finns ju fler. Tänk på Judy Denchs genompatologiska gamla blodsugare till lesbian i Notes on a Scandal, till exempel.
När jag försöker komma på en film med ett lesbiskt kärlekspar som skulle kunna jämföras med Brokeback Mountain vad gäller romantik och sensualism kommer mig bara Boys Don't Cry till sinnes, och där uppträder Hilary Swank i mansskepnad.
Men båda filmerna - Brokeback Mountain och Boys Don't Cry - är förvisso tragiska. Den homosexuella kärleken har det på många sätt så mycket lättare idag, åtminstone i "vår" kulturella miljö, och den kan gestaltas så mycket öppnare än vad var fallet för bara några decennier sedan. Men nog finns det en bra bit kvar. Och det är deprimerande att klichén med den galna lesbianen lever kvar på bioduk, data- och tv-skärm.

Goldman, kärlek, underkastelse och självkritik

Jag var inget vidare positiv till Anita Goldmans nya roman Kärlekskursen, som jag recenserar i Kristianstadsbladet idag. Man känner sig lite elak när man skriver en så pass negativ recension, och därför är det ganska skönt att se att andra varit mer positiva - samtidigt som jag inte förstår kvinnliga, även feministiska recensenter som så bejakar den kvinnliga självuppgivelse Goldman hyllar.
En recensent som är kritisk mot boken men på helt fel sätt är, tycker jag, Maria Nyström i UNT. Här verkar själva det lidande Goldman (ändå) skildrar utlösa en slags ogint ogillande hos läsaren. Det gråts för mycket. "Det blir bara för mycket med denna falsettliknande dramatik, som när Katja exempelvis måste sitta under skrivbordet och skriva för att markera hennes 'tillstånd'." (Katja är alltså namnet på bokens huvudperson.) Alltså jag må vara en naiv läsare som i alla tårar och i hopkurandet under skrivbordet ser en enkel beskrivning av ett sammanbrott. Jag kan intyga Nyström att det är fullt möjligt att mitt i vardagen drabbas av aldrig sinande tåreflöden, de kan pågå under år, och vad gäller att sitta under skrivbordet så påminns jag om hur jag själv en gång satt under ett bord (matbord dock) och pep av ångest. Inte för att "markera mitt tillstånd" utan för att vissa tillstånd helt enkelt kan göra att man beter sig så, helt galet va!, kryper ihop på marken eller golvet i förtvivlan, krälar runt på alla fyra för att man inte förmår hålla sig upprätt varken i bokstavlig eller bildlig talan.
Att Nyström dessutom ser en "besatthet av män" och en "narcissistisk oförmåga att älska" visar väl mest att hon inte läst ordentligt. Huvudpersonens sorg i samband med att maken lämnar henne handlar ju inte om besatthet utan om insikten att hon faktiskt aldrig riktigt älskat honom, inte "på riktigt". Vad gäller känslorna för terapeuten är nog besatthet det rätta ordet men det handlar ju också som en närmast självförintande underkastelse som rimmar illa med narcissism.
Själv kom jag att tänka på relationen mellan en sektledare och dennes proselyt. Så gjorde även Karl Johan Nilsson i Helsingborgs Dagblad.
Men jag kanske inte borde använt ordet "veckotidningsform".
-------------------------------------
Apropå självkritik och brist på densamma skriver Liv Strömquist oerhört roligt och träffande i Efter Arbetet om offerkoftebegreppet och vem som verkligen skulle kunna sägas bära den där omspunna koftan.

Amos Oz och Svansjön

- Recenserar idag Amos Oz nya bok Lantliga scener (Kristianstadsbladet)

- Rickard Söderberg skrev häromdagen intressant om den könskonservativa operavärlden (Expressen). Han påminner också om Matthew Bournes fantastiska helmanliga uppsättning av Svansjön som ett positivt motexempel. Jag såg uppsättningen på tv och blev djupt rörd av den, om än inte på samma sätt som Söderberg. Jag är glad att nu åter fått veta namnet på upphovspersonen till en uppsättning jag alltid haft i minnet även om jag glömde vem som låg bakom. Man kan se delar av den på YouTube. Av kommentarerna där framgår att det råder en kontrovers huruvida uppsättningen är att betrakta som "gay eller inte". Tydligen finns det de som menar att den blir mer allmängiltig om den inte är att betrakta som homosexuell. Ett tråkigt resonemang.

Tre schlagerdängor, fyra attackhanar

Det var en väldigt tråkig låt som vann eurovisionstjosan, ja så är det ibland. Men ändå kul att festivalen hålls på en så exotisk plats som Baku nästa år.
I övrigt tycker jag den tydligaste trenden i ESC i år var det starka inslaget av "jakt och attack"-haneutspel. Med Rysslands Alexej Vorobyov som värsta representant. Det var rena våldtäktsscenariet som den självförälskade unge ryssen spelade upp:

I choose my words like wise men do
And tonight I'll get you right
I rule my world like great men do
And I fight, I fight for mine
/..../
Oh oh.... I'm coming to get you
Oh oh... I'm running, I'm coming for you
Oh oh... I'm gonna get you
I know you, you want me to
/..../
If you really want to have fun tonight
Just scream
Oh oh oh... oh oh yeah... oh oh oh...
I know you want me to

Glädjande nog kom den här lille machogalten bara på sextonde plats.
Bättre gick det ju för Eric Saade, som körde en lightvariation på samma tema:

Stop, don't say that it's impossible
'Cause I know it's possible
Though I know you never look my way
I can say, you will one day
I can say, you will one day

I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular
My body wants you girl, my body wants you girl
I'll get you when I'm popular

Hm, jag tolkar det mer som ett hot än ett löfte.
Jag vill egentligen inte vara alltför elak mot den irländska tvillingduon Jedward, de var ju faktiskt roliga, mer schlager-Devo än schlagerdivor. Och deras text är lite mer originell - här är det "You’re saying yes when it is no, no, no, no" istället för tvärtom. Men alltså, i slutändan är det samma gamla tragiska spel här som annorstädes, och det centrala budskapet:

She’s got her lipstick on
Here I come, da da dum
She’s got her lipstick on
Hit and run, then I’m gone

Well well.

Mina personliga favoriter i år: Serbien, Tyskland, Österrike och Bosnien/Herzegovina. Det gick väl hyfsat för dem, två stycken bland de tio översta. Jag är i hyfsad takt med världen.

Uppdatering: nja, det är förstås inte bara kul med Baku nästa år (med anledning av detta och detta).

Den traditionsenliga FLM-reklamen och annat intressant

Igår fick jag hem det tolfte och senaste numret av FLM, en kulturtidskrift om film. Detta nummer har inte bara tidskriftens hittills vackraste omslag utan är dessutom ovanligt vältimat med sitt fokus på "filmiska frihetsdrömmar i Egypten, Tunisien, Algeriet och Libanon". Eva af Geijerstam skriver om Tunisien och Algeriet, Jonas Holmberg om Libanon och Wael Khairy om Egypten. Khairys text är född ur revoltyran och jag hoppas att den entusiasm som artikeln uttrycker inte ska visa sig ogrundad. Den avslutas starkt:

När demonstranter stormade och tog kontroll över säkerhetstjänstens byggnader över hela landet, fann de chockerande hemligheter. Nu väntar många berättelser baserade på verkliga händelser och skandaler på att bli exponerade filmiskt. I en av dessa byggnader fanns ett helt rum fullt av sexfilmer som användes av polisen för att utpressa medborgare från alla samhällsklasser, i ett annat rum fanns dokumentation av verkliga mord från kända fall som hållits hemliga, underjordiska rum innehöll tortyrkammare där fångar fortfarande satt inlåsta. En av fångarna blev chockad av att plötsligt få se civila människor. Han brast ut i tårar och detsamma gjorde demonstranterna när de fick höra vad han hade att berätta. "Jag har varit instängd här i elva år av skäl som förblir ett mysterium för mig."
Den egyptiska filmens framtid ligger i händerna på Egyptens unga. Det var de som tog ställning och marscherade i miljontals. Det var de som förhöll sig kompromisslöst mot gummikulor, polis, tårgas, skarp ammunition och inhyrda gangsters. Det är de som kommer att forma vår films framtid.

Naturligtvis medverkar även jag i detta nummer, som jag nästan alltid gör. Denna gång skriver jag om de olycksaliga systrarna Papin och deras filmiska/filosofiska genomslag. True crime!
-------------------------------------------------
Meanwhile fortsätter dessvärre följetongen om Facebooks vedervärdiga bildcensur.
-------------------------------------------------
...och avlutningsvis vill jag apropå att Patti Smith glädjande fått Polarpriset påminna om ett gammalt blogginlägg där jag hyllar hennes armhålor.

Det handlar om konsekvenserna, inte motiven

Kritiken mot sjukförsäkringsreglerna är inte seriös, menar Malin Lernfelt i GP. Den målar ut alliansregeringen som ond och fokuserar på enstaka fall.
Vem är det då som inte är seriös? Regeringens eventuella ondska är ju inte relevant överhuvudtaget. Kritiken gäller i första hand systemets konsekvenser - ja, just för enskilda människor eftersom den enskilda människan är det väsentliga. Det spelar ingen roll hur många gånger man försäkrar att "Regeringen vill ju väl!" och skyller allt på den tidigare socialdemokratiska regimen (som man samtidigt svartmålar) så länge människor drabbas av regler som inte fungerar och som orsakar ett helt oskäligt lidande för, ja, individer (brukar det inte vara individen som ska vara i fokus för borgerliga?). Lernfelt är indignerad över den läkare som i Svt Debatt "i falsett" skrek ut frågan om "man måste vara socialdemokrat för att vara mänsklig och empatisk?" Det hade varit mer sympatiskt om hon blivit indignerad över vad som var det väsentliga i läkarens kritik, nämligen hennes vittnesmål om de många - fler än en handfull - som far illa och ibland inte ens orkar leva under det nuvarande systemet.
När Lernfelt klagar över att kritiken skulle handla om en liten mängd enstaka fall bortser hon också från hur media fungerar. Man vill som oftast ha ett enskilt fall, en klar protagonist, att fokusera på. Men de enskilda fallen har blivit många nu. Ännu fler är de som känner någon drabbad eller har någon av dem i vår närhet. En vän till mig, som har en väldigt konkret fysisk sjukdom (varken cancer eller hjärtfel), var illa ute men för honom ordnade det sig efter den första korrigeringen av reglerna. Det är just de protester Lernfelt dömer ut som hysteriska som gjort att systemet nu setts över i två omgångar. Men uppenbarligen räcker korrigeringarna inte till.
"Det är inte (...) svårt cancer- eller hjärtsjuka som i första hand riskerar att utförsäkras (även om det finns ett litet antal ytterst olyckliga fall av den sorten) utan människor med mer eller mindre diffusa smärt- och ångestdiagnoser" skriver Lernfelt och lyckas både osynliggöra andra grupper samt misstänkliggöra människor med smärt- och ångesttillstånd genom att karakterisera dessa som "diffusa". Tycker hon att kronisk migrän är en diffus diagnos, f ö? Ett av de fall som togs upp i Debatt handlade just om detta. Jag undrar om Lernfelt verkligen lyssnade på det som sades.

Krauss och andra tips

Jag recenserar idag i Kristianstadsbladet Nicole Krauss nya roman Det stora huset.
---------------------------
Margareta Flygt talade i radioprogrammet OBS! igår om den nazistiske affärsmannen François Genouds verksamhet under efterkrigstiden.
---------------------------
Flera intresseväckande artiklar har på sistone berört frågan om nödvändigheten av inre skrymslen och hemliga rum. "Utan hemligheter är man ingen", skrev Ann Heberlein i DN i början av månaden. Ungefär samtidigt publicerades en understreckare i SvD av Merete Mazzarella om otrohetsaffärer inom litteraturen, där den hemlighållna utomäktenskapliga förbindelsen blir just ett hemligt rum i vilket (som i Victoria Milan-sajtens träffsäkra men naturligtvis cyniskt exploitativa reklam) "livet blir levande". Idag skriver Anita Goldman i Expressen om historikern Eva Österbergs nya bok Tystnader och tider. En bok om "påtvingad och självvald tystnad" Recensionens sista stycken: 

Tystnad är i mångt och mycket ett negativt värdeladdat ord i vår samtid, öppenhet däremot positivt. Men Österberg citerar den franske filosofen Jacques Derrida som hävdar att om individens rätt till det hemliga inte upprätthålls, lever vi i ett totalitärt rum. Om allt skall paraderas på det offentliga torget är det ett illavarslande tecken på att demokratin håller på att bli totalitär. Vår unika integritet kräver tillgång till hemliga rum även i vår offentlighets- och synlighetskultur.
Detta tänker jag, är viktigt att beakta i en tid där realitysåpor, bloggar och sociala medier överallt bjuder in var och en till allt möjligt om var och en.
På ytan är det attraktivt och öppet, men under ytan finns ofta - just ingenting.
Öppenheten av det slaget leder till ett annat slags tystnad, den som stavas tomhet och meningslöshet.

Facebookcensuren fortsätter

En vän fick just sin profilbild, en fin bild av Tom of Finland, bortplockad på Facebook. Den censurverksamhet som Kulturnyheterna rapporterade om förra veckan fortsätter alltså.
Toleransnivån tycks, med tanke på bortplockandet av bilden på en romantisk och påklädd kyss mellan två män, vara lägre i fråga om homosexualitet. Även om Facebook ångrat sig i fråga om just den bilden har signalen gått fram. På Tom of Finland-bilden i frågan finns ingen penis i sikte, även om det framgår tydligt att det är en erotisk situation som skildras (och det är inte bara två utan tre personer involverade, herreminje!). Inte syns det mycket penis på den censurerade Mapplethorpebild Kulturnyheterna rapporterar om heller. Den bilden är inte heller direkt erotisk överhuvudtaget.
Men oavsett huruvida censuren slår blint mot alla eller är striktare mot vissa grupper är den naturligtvis oacceptabel.
På mig har den bara effekten att jag inte vill finna mig i att bli så absurt begränsad. Jag använder nu Tom of Finland-bilden som min egen profilbild. Never give up, never surrender.

Kulturpolitik yey

Att kulturpolitik inte är något som vinner val är en gammal trist hävdvunnen uppfattning. Men att det ändå är något som kan engagera vet varje bloggare som diskuterat kulturpolitiska frågor och kommit in i infekterade diskussioner i kommentarsfältet, varje middagsgäst som erfarit hur frågor om kulturstöd kan förstöra den fina vinstämningen vid bordet och, förstås, varje populistisk politiker som försöker spela på "anti-elitistiska" folksträngar i syfte att öka sin popularitet.
Under flera år nu har kulturpolitiken sagts kunna vara en dark horse som mot alla odds kan komma att löpa upp till en tätposition bland vattendelande politiska frågor. Så är det ju också faktiskt något som inte bara berör en liten randgrupp skäggapor och batikhäxor utan bor i själva hjärtat av det som utgör människo-, medborgar-, demokrati- och livssyn.
Att Håkan Juholt som nytillträdd s-ledare nu går ut i DN-debatt med en stridsartikel om just kulturpolitik tycks bekräfta den ökade betydelsen av just detta politikområde och det är oerhört glädjande. Han gör det dessutom bra (jo, jag förstår att han nog inte skrivit själv men det spelar ju mindre roll). Visst är det floskelvarning på formuleringar om att utrusta "människor med vingar" och "uppmuntra till eget skapande genom hela livet". Men så befriande att Juholts text uttrycker en helt annan attityd gentemot kulturarbetare än den styvmoderliga eller närmast sadistiska som förebrår dem för att de inte är vad de inte är, d v s pengagenererande entreprenörer, respektive relegerar dem till overkligheten. Här sägs istället att man vill stå upp för en kulturpolitik som "respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för."
Men det viktigaste i texten är naturligtvis värnandet av själva kulturområdet som något essentiellt och sär-artat - "måste vi reducera allt mänskligt till varor och tjänster på en marknad, alla medborgare till kunder, alla konstnärer, vårdare, förskollärare med flera till företagare och köpgalleriorna till de enda avgiftsfria offentliga rummen?"
Ja jag är så glad för den här texten att jag helt enkelt vill avsluta med att citera dess sista stycken:

"Jag vill utveckla det synsätt som innebär att ett levande och starkt kulturliv är en oerhörd tillgång för oss alla; intellektuellt, känslomässigt, demokratiskt. Det döljer inte att kultur kan ge nya jobb och ekonomiskt gynnsamma följdverkningar – men låt oss se det som goda bieffekter. Konsten gör oss heller inte nödvändigtvis till bättre människor eller löser samhällsproblem – men medborgarskapet blir fullödigare och livet rikare.

Därför är det en självklarhet för mig som socialdemokratisk partiordförande att prioritera kulturpolitiken. Att lyfta läsandet och litteraturen, filmen, teatern, musiken och konsten formar ett samhälle där man tillåts vara människa.

Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra, möts som jämlikar och växer tillsammans.

Min förtvivlan är stor över hur jag ser att Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del i formandet av vår samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att vi ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Ett annat Sverige är möjligt."

Gammalt depp återupptäckt

Man blir äldre, hjärnan börjar mjukas upp, man har bloggat några år, man börjar glömma saker som man tagit upp; man börjar upprepa sig. Plötsligt kom jag ihåg - angående det där med feelbadfilm och omröstningen till höger - att jag redan för några år sedan faktiskt gjorde en deppfilmlista här på bloggen. Jag avhandlade också i ett annat inlägg skillnaden mellan bra feelbadfilm och filmer som i sig bara är deprimerande.
Som tur är återfinns några filmer från den gamla listan i den nya, i omröstningen (som jag vet bara intresserar mig själv och en handfull närmast sörjande, but still). Annars hade det varit ännu mer pinsamt.

Uppdatering:  I dagens Nya vågen i P1 får vi veta att "Lyckokulturens terrorepok är över. Pessimismen är det nya svarta". Äntligen, säger jag. Min bästa tid är nu och jag minns den snö som föll i fjol.
Programmet handlar nu inte om feelbadfilm men är mycket givande lyssning om pessimismens uttryckssätt och fördelar, vilken musik man kan stå ut med att lyssna på under förtvivlan mm.

Ungern

En repressiv medielag, hård styrning av kulturlivet, galopperande antisemitism, antiziganism och stämpling av intellektuella som "smutskastare" - det tycks vara läget i Ungern idag. I förra veckan anordnade Svenska Pen en ungersk afton, och Ola Larsmos beskrivning av kvällen är skrämmande läsning. Att det finns de som under förevändning att "skydda yttrandefriheten" och värna sitt hemland (mot vad? olika personers vittnesbörd om deras personliga upplevelser av gårdagens och dagens Ungern?) försöker skrämstyra vad som sägs och sker på en författarafton i Sverige vittnar om den slags kollektiva hysteri som alltid vänder sig mot minoriteter och/eller oliktänkande och utser dem till farliga häxor. Samma anda kan man se i kommentarerna till Svante Weylers intervju med Imre Kertész i Expressen. Weyler har för övrigt saxat lite ur Volker Hagedorns mer extensiva artikel om ungerskt kulturliv.
En av de ungerska kulturpersonligheter som befinner sig under tryck är filmregissören Bela Tarr. Han har yttrat hård kritik mot regimen och sedan tagit tillbaks kritiken samtidigt som han förklarat att det inte är möjligt att vara kritisk i Ungern utan att utnämnas till förrädare. Den ungerska premiären på Tarrs senaste film The Turin Horse (A torinói ló), som han sagt ska vara hans sista, har ställts in.

En ny roman

Jag tyckte mycket om Yiyun Lis roman De hemlösa. Det gjorde även Paulina Helgeson i SvD och Nina Lekander i Expressen.

En förflugen tanke

I veckan publicerade Ulrika Westerlund och Emelie Mire Åsell en debattartikel i Expressen, där de beskrev resultatet av en studie om HBT-personen som säljer sex (dock saknas hänvisning till var själva studien kan läsas). De skrev bland annat:

Hälften av dem vi pratat med upplever lagen som ett stigma som hindrar dem från att söka stöd för att antingen få ett så tryggt liv som möjligt som sexsäljare, eller för att lämna sexsäljandet bakom sig. Ingen uppger att lagen har hindrat dem från att få tag i köpare.

Som ett brev på posten eller mail i inboxen kom sedan en debattartikel på Brännpunkt av Ebon Kram, Gudrun Schyman m fl, där det förespråkas att sexsäljare ska ges bättre möjligheter att lämna sysslan - genom att de ska betraktas och behandlas som brottsoffer:
alla personer som köps i prostitution är offer för sexköpsbrottet. Detta skulle ge dem målsägandestatus och göra deras rätt till skadestånd och andra former av kompensation otvetydig. Utöver att göra sexköpare och kopplare ansvariga gentemot dem de utnyttjat skulle detta också finansiellt hjälpa personerna att lämna prostitutionen.

Som vanligt tas från detta håll ingen som helst hänsyn till skillnader i situation, inställning mm mellan olika sexsäljare/sexköpare. Men det är förstås positivt att man uppmärksammar det bisarra i en situation där en verksamhet olagliggjorts samtidigt som de som befinner sig i den inte får hjälp att lämna den. Att Westerlund/Åsell funnit att lagen rentav kan uppfattas som ett direkt hinder för att lämna verksamheten är dock intressant och något jag hade velat veta mer om.

Tänk om det helt enkelt hade kunnat vara så att jag, om jag varit sexsäljare i tio år och nu velat lämna detta bakom mig, kunde stega in på arbetsförmedlingen, säga som det är och bli hjälpt genom att förmedlas ett annat arbete. Utan rädsla för negativa återverkningar eller diskriminering.
Men detta ter sig idag så utopiskt att det känns barnsligt att ens uttrycka en sådan föreställning.

Iran, kvinnor och film

Liten rapport i Kvällsposten från årets IFEMA-festival i Malmö.

Filmer som kan släcka solen

Som några har noterat kör jag nu en feelbadfilmomröstning i bloggens högermarginal. På mystiskt vis har datorn dock spelat mig ett aprilspratt, och flera röster har försvunnit. Bland andra ett par på Saló.
Saló är också en av de filmer som finns med på "den modiga lilla grisen" Jonas (och Kristofers) feelbadfilmlista. Där finns flera intressanta tips. Men vad gör en kitschfilm som Dancer in the Dark mitt i all konstnärlig misär? undrar jag. Undrar också över populariteten av den hatiska dokumentärfilmen Dear Zachary i kommentarsfältet. En film som förvisso gestaltar sorg men också ett primitivt hämndbegär mot en kvinna som demoniseras på alla plan, inte bara på grund av de handlingar hon utfört utan också för att hon (förskräckligt nog!) var tolv-tretton år äldre än sin pojkvän, redan hade barn och brukade tala om sex med opassande frispräkighet. Jag förundras över att Svt köpte in filmen.
Självklart tycker jag att mitt eget urval av misärfilm är bäst (duh!) - det är filmer som inte bara frestar på tårkanalerna (fast ibland är misären så total att inte ens tårar kan ge en lättnad) utan också är god filmkonst. Men jag glömde förstås några kandidater. Alltid glömmer man några kandidater. Jag glömde ju Herzogs Stroszek. Och visst hade jag också kunnat ha med Breillats Fat Girl, som Johan Hilton nämner i sin blogg på Expressen.
Hur som helst är jag glad över att det uppenbarligen finns många feelbadfilmkonnässörer därute. Jonas har för övrigt fortsätt hypen genom att utlysa en rolig tävling.
Ps. Är du självmordsbenägen rekommenderar jag dock inte att du av ren nyfikenhet tar dig för att kolla in de här filmerna, om du inte redan sett dem.

Texter om reality-tv

- Jag har skrivit en essä om tv-dramatik med dokusåpetematik (Tidningen Kulturen)

- Elin Grelson har skrivit två texter om tv5:s nya satsning Jobbjägaren (Göteborgsposten och Aftonbladet)

Kajsa Ekis Ekman och konsten att pervertera

Att läsa Ekis Ekmans bok Varat och varan tog mig lång tid. Inte för att den är särskilt svårläst eller särskilt tjock, utan för att den väckte en sådan frustration hos mig att jag för själsfridens skull (själsfriden är bräcklig just nu) blev tvungen att lägga den ifrån mig efter var och varannan sida.

Jag har ingen förståelse alls för det närmast unisona hyllandet av boken. Författarinnans analys har sagts vara ”knivskarp”, hennes ursinne "disciplinerat" och demaskerande. Men vad jag ser i texten är en närmast genomgående demonisering och pervertering av perspektiv som inte passar författarinnans svartvita världsbild. Och redan i andra meningen ser jag en verklighetsbeskrivning målas upp som jag är minst sagt undrande över.

Den andra meningen lyder: ”Sedan 1998, då ILO, International Labor Organization, rekommenderade stater att legalisera prostitutionen för att få del av intäkterna har Holland, Tyskland, Nya Zeeland och delar av Australien gått denna väg.” Bilden är tydlig. En organisation som har som uppgift att verka för arbetares bästa uppträder här istället som en snöd agent i statshallickpatriarkatets tjänst. Men när jag letar efter uppgifter om ILO:s rekommendation hittar jag bara hänvisningar till denna rapport. Och ett uttalande där det sägs att det inte ankommer på ILO att utfärda rekommendationer gällande lagstiftning. Några sidor senare hänvisar Ekis Ekman till rapporten i en fotnot. Den blir där till den tunna moraliska fernissa som ILO använder för att maskera över sin ruttenhet med: ”När ILO förespråkade en legalisering av sexindustrin 1998 var deras huvudsakliga argument att stater kunde tjäna pengar på en lukrativ industri. Men för att kunna hävda detta var det ju nödvändigt att prostitution också legitimerades moraliskt. /.../ Genom att döpa om prostitution till sexarbete, förklara att det kunde vara resultatet av ett fritt val, att samhället måste 'erkänna individens rätt att arbeta som prostituerad' och istället arbeta för bättre arbetsförhållanden, gav ILO regeringar moralisk legitimitet att tjäna pengar på prostitutionen.” Citatet sägs i den vidhängande fotnoten komma från sidan 15 i studien. Återigen ges ingen övrig hänvisning till något uttalande från ILO:s sida. Och citatet hör i själva verket till denna mening i studien – en mening som berör ”The 1949 Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others”: ”The Convention views a prostitute as a victim; it does not recognize the right of an individual to choose to work as a prostitute.”

Att citera innebär alltid att skära ut en bit text ur ett större sammanhang. Sammanhanget i detta fall är en diskussion om olika sätt att se på sexindustrin/prostitution; inte, som man kan tro av Ekis Ekman, en argumentation för individens rätt att sälja sex. Man skulle kunna ursäkta henne med att det faktiskt är så att rapporten i det stora hela uttrycker en negativ hållning till förbudslinjen. Men problemet är att Ekis Ekman gör den till ett entydigt led i en ondskefull agenda. Rapporten, vars huvuddel finns för var och en att läsa på nätet, är i själva verket tämligen mångfasetterad och passar inte in i författarinnans svartvita världsbild – det hon gör är att reducera den, underordna den en ond vilja som förutsätts snarare än visas, och därmed förvrida den.

Denna förvridning, eller pervertering, är genomgående i hur Ekis Ekman tar sig an sina meningsmotståndare och ja, alla som inte delar hennes syn på lagstiftning och prostitution/sexarbete. Hennes arroganta demonisering tar sig stundvis tämligen barnsliga drag, som då hon kallar debattörer som Petra Östergren och Susanne Dodillet för ”prostitutionsförespråkare” och förlöjligar dem för att de, som hon anser, hyllar ”horan” som kvinnoideal. Hennes sätt att resonera visar bara att hon faktiskt inte förstått vad de författare hon angriper egentligen diskuterar – nämligen vad som ska tolereras och hur man ska handskas med ett fenomen som finns, inte hur man (eller rättare sagt kvinna) ska vara. 

Även de som arbetar med skadereducering och förbättring av den situation som råder inom sexarbete/prostitution hånas friskt och det hand i hand med en bristfällig logik. Prostitution är en farlig och utsatt syssla där dödligheten är hög, påpekar E E och anklagar personer med skadereducerings/legaliserings/avkriminaliseringsperspektiv för att inte ha begripit detta. Samtidigt angriper hon Malmö stads prostitutionsrådgivning som delar ut kit till sexsäljare bl a innehållande larm. 

För Ekis Ekman kan det nämligen inte finnas någon genuin omsorg om sexarbetares situation bland dem som inte delar hennes perspektiv. Nej, de arbetar i själva verket i männens/torskarnas/hallickarnas tjänst. Via en annan författare berättar hon om hemska australienska Scarlet Allience, en av dessa sammanslutningar för sexarbetare som enligt Ekis Ekman egentligen inte finns, och hur de ska ha rått kvinnor i prostitution att ”stanna och fortsätta hetsa upp en våldsam man”. Det låter förfärligt men är inte riktigt vad jag finner när jag tittar på det material som finns på organisationens hemsida. Där ges istället bl a rådet att söka lämna platsen snabbt om kunden visar våldsamma tendenser. 

Författare som citerar sexabetare som säger sig själva ha valt sin syssla och inte vilja lämna den ger enligt Ekis Ekman bara uttryck för sina egna hållningar. De har ett romantiserande perspektiv som egentligen förnekar horan hennes mänsklighet, genom att s a s hålla kvar henne i hor-positionen. Men vad är då Ekis Ekmans eget perspektiv? Ja, hon förnekar snarast sin egen subjektivitet genom att framställa sig som allvetande. Vissa av de citat hon visar fram som exempel på en cynisk förnekelse av offersituationer är onekligen bestickande, främst när det gäller situationer som inbegriper barn. En rapport från Australien gällande kommersiell sexuell exploitering av barn inleds med en beskrivning av en utnyttjandesituation som Ekis Ekman menar är alltför förskönande. Det må hon ha rätt i, men när hon tar sig för att själv beskriva vad som hände (”Männen tog med sig Peter hem, våldtog honom hela natten och lämnade 50 dollar på sängen”) undrar jag verkligen var hon har fått sin information ifrån. Inte var hon väl där? Ingenstans hänvisas det till att Ekis Ekman själv skulle ha talat med barnet ifråga eller någon annan som varit involverad.

Varat och varan är från början till slutet en djupt ohederlig bok som fuskar bort allvarliga frågor om synen på offerskap och förtingligande av människor. Jag slutar helt enkelt att tro på författarinnan redan efter ett par sidor. Flera av dem hon angriper har också gått i svaromål. Det gäller även för den del av boken som handlar om surrogatmödraskap. Tyvärr har väl det överlag positiva mottagande boken fått dock gjort att de demonstämplar Ekis Ekman delat ut ändå kan ha bränt sig in i köttet.

Söndagstips

Jag gillar inte sajten Newsmill något vidare. Jag gillar inte själva idén med köpta debatter, jag gillar inte den moraliska nihilism som gör att högerextremister och rasister tillåts presentera sig själva och sprida sitt hat som vore de vilka seriösa debattörer som helst, och framför allt gillar jag inte den hjärnlösa "millnings"-grejen.
Jo, jag har själv skrivit på Newsmill en gång men det lär inte hända igen.
Dock är det så att jag fortfarande går in där och läser ibland. Tyvärr har ju sajten blivit en rätt central offentlig arena. Nu ligger också en sändning av en intressant debatt om religion och respekt ute där, jag hittar ingen direktlänk men änsålänge ligger filmen på förstasidan (man får scrolla ner lite).
Debatten är (som sagt) intressant, även om det som så ofta när det gäller frågan om respekt för trosuppfattningar egentligen saknades en part som uppfyller den plats frågorna trots allt kretsar kring - den dogmatiskt troendes plats, den som är positiv till lagar mot blasfemi och/eller motståndare till det sekulära samhället. Det är lite som i de upphetsade diskussionerna om "mångkulturalism" och "identitetspolitik"; den fiende som åberopas syns och hörs sällan på nära håll.
Hursomhelst, mina sympatier i debatten på Newsmill ligger främst hos Ann Heberlein, trots att jag inte är troende själv. Och det gladde mig att hon var modig och rak nog att inleda med att erkänna ett par tillfällen då hon själv brustit i respekt under debatt. Ett av dessa tillfällen var hennes fetma-attack. En incident hon också skriver om i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (för övrigt en stark depressions-skildring) men där far ut i otidigheter mot sin debattmotståndare. Att hon gör det där får väl ses som en konsekvens av just det tillstånd hon vill skildra: den rasande depressionen, där man är magnifikt självupptagen och absolut inte i stånd att anamma den "välvillighetens princip" som Heberlein för fram i respekt-debatten och som jag instämmer i att man ska försöka använda sig av (jag vet att jag själv brister där ibland).

Tips 2: Emma skriver utmärkt om rundgången i könsdebatten.

Nya Expo

Det nya numret av tidskriften Expo innehåller bl a en artikel av Anders Dalsbro om den "nationella" rörelsens motsägelsefulla hållning i fråga om judar och antisemitism, en granskning signerad Daniel Poohl/Maik Baumgärtner av hur oheliga allianser byggs mellan europeiska högerpopulister och israeliska samt amerikanska politiker, och en artikel av undertecknad om den judiska minoriteten i Iran.
Läs mer här.

Sylvia Plath

"Throughout their marriage Sylvia had tried to be on good terms with her in-laws, but now she turned against them, calling them 'inhuman Jewy working class bastards', though the Hugheses were not of course Jewish. At the same time that she could declare 'I think I might well be a Jew' in her poem 'Daddy', in her letters she would use the word Jew derogatorily."
(Ur Koren/Negev, Lover of Unreason - Assia Wevill, Sylvia Plath's rival and Ted Hughes Doomed Love)

8:de-mars-texter

- Min egen i Kristianstadsbladet

- Rakel Chukris i Sydsvenskan

- Eric Sundströms på Dagens Arena

...och feminist ska man förstås vara varje dag, egentligen. Inte bara idag.

Hur jag blir vegetarian igen

Recenserar idag Pelle Strindlunds bok Jordens herrar i Kristianstadsbladet. Göran Greider gör detsamma i Aftonbladet.
Boken tar inte bara upp köttätande utan också djurförsök. En för mig betydligt svårare fråga än kosthållnings-diton. Jag kan förhållandevis enkelt avstå från att äta kött, men vad blir konsekvenserna av att överge alla medicinska djurförsök? Strindlund går inte in på detta i detalj, men menar att vi oavsett följderna inte kan, eller rättare sagt bör, fortsätta utsätta djur för plågsam försöksverksamhet. Jag vill hålla med honom men är osäker på om jag kan stå för en sådan hållning om det är så att vissa försök är nödvändiga för att förhindra vissa andra, svåra och större lidanden. När det gäller kosmetika, däremot, är det självklart och lätt att förespråka förbud. Och det är sorgligt att ett sådant förbud, eller rättare sagt ett förbud mot att sälja kosmetiska produkter som testats på djur, nu förhalas i Europa.

Klasskildringar

Omröstningen här på bloggen (högermarginalen) om "bästa klasskildringen på film" var inte precis den mest populära jag haft men här är i alla fall ett utsnitt ur den förväntade vinnaren:



Det finns förstås så många andra bra filmer som hade platsat att ha med. Menschen am Sonntag. Family Life. Winter's Bone. Eller den här, The Maids, en filmatisering av Jean Genets pjäs med samma namn, en underbart icke-naturalistiskt skildrad maktkamp mellan herrskap och tjänstefolk med bland andra den tyvärr nyligen avlidna skådespelerskan Susannah York:



Uppdat.: Well, klippen blir ju hopplöst avklippta här på bloggen så man får klicka sig fram till YouTube-sidorna. Här och här.

Påminnelser

Imorgon kväll visas filmen Defamation på Svt. Med anledning av det påminner jag om en kommentar till filmen som jag ursprungligen skrev för Expressen.
I torsdags var det ju Förintelsens minnesdag och Expressen (återigen) publicerade en mycket läsvärd artikel om dagens antisemitism och andra fördomsmönster.
Samma dag sände Studio ett i P1 ett inslag om ett hedervärt initiativ från en grupp gymnasister i Malmö.

Uppdat.: Läs även David Hirshs kommentar till Defamation i Guardian.

Uppdat. 2: Anna-Lena Lodenius skriver också om filmen.

Sexkrigen

Jag utlovade nyligen i en kommentar att jag skulle skriva ett inlägg om debatten om integration kontra assimilation. Well, det får vänta lite. Tiden går, man har annat att göra.
Just nu nöjer jag mig med att dela ut intressanta länkar på temat "sexkrig", och kort kommentera.

Flera intressanta strider utspelar sig. Läsare av Tanja Suhinina lär inte ha missat de infekterade diskussionerna hos bloggaren NoBoyToy - diskussioner som grenat av sig hos Tanja och annorstädes. Och som är intressanta för att de säger en del om a) synen på analsex, som å ena sidan något tabuiserat kvinnor inte förmodas frivilligt vilja ägna sig åt, å andra sidan något män så gärna ägnar sig åt att de inte drar sig för låga övertalningstekniker eller rent tvång, och b) olika synsätt på vad som kan sägas vara feministiska förhållningssätt och strategier - och på vad som kan sägas vara "bra sex".

Det som stör mig personligen mest i det inlägg som utlöste sistnämnda diskussion - "Tankar under sex" - är hur inläggets protagonist, en anonym kvinna som tänker nedsättande tankar om en man hon tycker är en dålig älskare och som uppenbarligen har skribentens sympatier, kommenterar utseendet på den man hon har sex med. "Varenda karl borde ställa sig och runka framför spegeln så att dom verkligen får se hur dom ser ut när dom är kåta. Inte upphetsande." Alltså, att män inte "får" vara sexuellt upphetsande ögongodis för kvinnor ser jag som ett slags jämställdhetsproblem, och en av de faktorer som gör mainstreamporr så tråkig. Jag förstår att det inte nödvändigtvis är menat att vi ska "hålla med" kvinnan i inlägget i allt vad hon tänker, men det uttrycker trots allt en attityd som tyvärr inte är helt ovanlig bland kvinnor (och skribenten tar sin protagonists parti i olika kommentarer). Vi är, för att ungefärligen citera Jonas Holmberg i en artikel som berör samma fenomen, blott alltför "välskolade i traditionella begärsriktningar".

På en annan plats i nätet sitter Johan Lundberg och tror sig ha upptäckt hur prataomdet-kampanjen, den som handlar om sexuella gråzonserfarenheter, skulle ha varit resultatet av en ljusskygg anti-assange-lobbyverksamhet. Det är inte så lite larvigt. Man kan, om man inte är så mån om "avslöja" kvinnor som är näsvisa nog att - på kultursidor rentav, the nerve! - vilja prata högt om sådant det är bara alltför bekvämt för alltför många att istället tala tyst om, av det "bevismaterial" Lundberg länkar till i själva verket se något som ligger helt i linje med vad som hela tiden sagts från prataomdet-håll. Öppet.

Finklerfrågor

Skriver om Howard Jacobsons lysande, hittills oöversatta roman The Finkler Question i Kristianstadsbladet idag. Den må vara svartsynt men innehåller också mycket komik - jag är rädd att jag inte riktigt lyckats få fram det. Skrattet fastnar inte bara i halsen hela tiden.
Häromveckan hölls det ett seminarium om antisemitism i dagens Europa på Per Ahlmark-stiftelsen. Filmer och texter har lagts ut på nätet för oss som inte kunde vara där. Anthony Julius föredrag "Hating Jews" är särskilt intressant att lyssna på i samband med teckningen av Jacobsons romanfigur Finkler. Julius menar att den form av judefientlighet vi ser idag liknar den som var förhärskande innan den "vetenskapligt" rasinriktade antisemitismen slog igenom vid 1800-talets slut. Dagens judefientlighet handlar inte om att stämpla alla judar undantagslöst som underlägsna, utan om att dela upp dem i "goda" vs "onda". Men nu handlar det inte om att judar måste vara villiga att döpa eller assimilera sig för att anses "goda" - de måste ta avstånd till Israel. Man kan jämföra med detta citat ur romanen, där Finkler, den "gode" antisionisten, förbereder sig för att delta i en debattkväll på temat Mellanöstern:
Audiences were hungry to hear what Finkler told them, whatever the subject, on account of his being on television, but in the matter of Palestine they were as empty buckets. That didn't mean they hadn't made their minds up. They had. But they sought Finkler's confirmation. A thinking Jew attacking Jews was a prize. People paid to hear that.

Liten Bjurwaldexposé

Lisa Bjurwald har skrivit flera läsvärda ledarartiklar i DN på sistone. Idag om assimileringstankens återkomst, häromdagen om ryskt homohat och häromveckan om prata-om-det-kampanjen (där jag i och för sig ställer mig skeptisk till talet om uråldriga instinkter men helhjärtat instämmer i själva resonemangskärnan).

Könsmaktsordningen och konspirationstänkandet

Gudrun Schymans talibantal var ingen pedagogisk höjdare precis, det ska medges. Men hur många gånger har vi inte sett henne på tv, förklarandes att begreppet könsmaktsordning inte innebär att alla män alltid och i alla situationer är överordnade alla kvinnor, utan att gruppen män är överordnad gruppen kvinnor. Att det finns ett generellt mönster, en tendens, en seglivad tradition vi alla - män som kvinnor - ägnar oss åt att återskapa (även om många av oss också försöker bekämpa den).
Detta har förmedlats till oss av Gudrun Schyman säkert ett hundratal gånger, alltid uttalat med samma pedagogiska tydlighet och långsamhet, till detta har ofta lagts att män också kan vara lidande av könsmaktsordningen.
Ändå har budskapet inte gått in. Det har blivit smärtsamt tydligt i de senaste dagarnas diskussion. Om och om igen görs påståenden av typen att ordet könsmaktsordning indikerar att "kvinnor skulle vara underordnade i samtliga situationer". Om och om igen lyfts lösryckta sanningar om mäns situation (de begår oftare självmord, dricker mer etc) fram som om de vore ovedersägliga motbevis mot teorin om könsmaktsordningen. Men det är de inte.
Och inget säger att man inte kan kombinera en "tro" på könsmaktsteorin med en "tro" på andra maktordningar som kan genomkorsa den och förstärka respektive försvaga den på olika sätt.
Okej, jag vet, nu behandlar jag Gudrun Schyman som om hon vore den ultimata profetiska sanningssägaren. Men jag tycker bara precis att hon är så otroligt tydlig när hon pratar om just detta med könsmaktsordningen och jag förstår helt enkelt inte riktigt varför det ändå är så svårt att få poletterna att trilla ner.

På samma sätt förstår jag inte heller varför det är så svårt att utrota tanken på att "tron" på denna könsmaktsordning förutsätter ett konspirativt tänkande. Visst, det kanske är så som Anna Svensson skriver att "(v)issa tror på allvar att männen konspirerar mot kvinnorna, andra tror det inte". Jag kanske har levt ett skyddat liv men jag har, dock, nog aldrig träffat någon kvinnlig feminist som på allvar tror att män medvetet konspirerar mot kvinnor. Och jag tror det inte själv heller. Det vanliga är - väl? - trots allt att istället utgå från att det handlar om invanda/inlärda beteenden. Om jag t ex upplever att jag blir nedtystad i en diskussion, eller om kloka saker jag säger plötsligt tillskrivs en man, då utgår inte jag från att detta ingår i en konspiration. Jag utgår istället från att omgivningen - och ibland jag själv - handlar i enlighet med mycket väl innötta mönster. 
Visst kan jag då ta fel ibland, visst kan det hända att jag tror mig utsatt som kvinna när jag "bara" är utsatt som människa. Men oftare är en feministisk medvetenhet till hjälp än till hinder. 
I Oscar Sundells krönika - den som lyfte förslaget att ersätta begreppet "feminism" med "ekvalism" eller "egalism" - är det Aase Bergs text i Expressen om vad hon såg som ett nedtystande av Unni Drougges roman Bluffen vilken används som exempel på denna föregivna konspirationstro. Det kan då vara värt att titta på vad Berg faktiskt skrev. Nämligen såhär:
Den pinsamma tystnaden är ingen medveten ihjältigning. Den är bara en skruvande oförmåga att förhålla sig till något oidentifierbart som katten har släpat in.

Offerkofta kan du vara själv

Jag blir faktiskt rejält förbannad när jag läser postningen Feminismen – en intern historia på Ivar Arpis blogg Ozymandias Suspensoar. Både för de många tankefelen och för den underliggande tonen. Här talas det om (kvinnliga) feministers härskartekniker och offerkoftor - av en man som gör anspråk på att berätta feminismens historia, peka ut dess problem och sedan lite storsint konstatera att den kan få vara kvar på grund av dess affektionsvärde och fina historia, samtidigt som det görs stora affärer av hur styggt och illa behandlad skribenten blivit när han framfört avvikande åsikter inför den feministiska åsiktsmaffian (ja för den kvinnliga feministiska åsiktsmaffian får ju aldrig mothugg liksom). Man ska inte tala illa om andra människors offerkoftor när man bär en själv. (Ja egentligen gillar jag inte ordet överhuvudtaget men här kan jag inte låta bli det.)
Men först till tankefelen, eller rättare sagt självmotsägelserna:
- "Historiskt sett har kvinnor ansetts som mindre vetande än män, mindre kunniga, mer känslobundna, som irrationella och virriga, som fäders och makars egendom, men inte mindre värda", skriver Ivar. Smällfet självmotsägelse. Hur är det möjligt att vara någons egendom men samtidigt lika mycket värd? Nej, det är förstås inte möjligt.
- "Rättvisa handlar i tredje vågens feminism inte längre om lika förutsättningar utan om millimeterrättvisa i utfallet. Man utgår ifrån att samhällets strukturer – attityder, värderingar, bemötande – alltid är ojämställda och aktivt missgynnar kvinnor." Så skriver Ivar och beklagar sig över kvoteringstänkandet. Samtidigt beklagar han sig över att de flesta vårdnadstvister utfaller till moderns fördel. Där blir det plötsligt viktigt med hyfsat lika utfall. Också det faktum att
"väldigt många fler kvinnor än män" har engagerat sig i prata-om-det-samtalet och att "både kvinnors och mäns berättelser i regel pekar på kvinnor som offer och män som förövare" ser skribenten uppenbarligen som ett problem. Även där hade han alltså velat ha ett annat utfall. I vissa fall - när det gäller män - blir det rätt att räkna procent, i andra fall - när det gäller kvinnor - blir det fel, enligt Arpi. Det är i alla fall en slutsats som ligger nära till hands att dra.
- I en tirad om de hemska angrepp Ivar Arpi fått utstå trycks det på att en av hans vedersakare är ledarskribent. Lite längre ner talas det om "(d)e flesta som är betalda megafoner för att prata om genus" (betalda megafoner? vilka? av vem? radikalfeministmaffian?). Tiraden inleds med följande stycke: "Det blir parodiskt hur os(m)akliga angrepp de etablerade (sic) feminister (sic igen) kan göra. Offerkoftan de fått genom teorin om könsmaktsordningen får dem att gå direkt förbi sakfrågor till att diskutera position." Jahaja - men om man inte ska diskutera position varför gör du det då själv? Och, förresten, varför skulle du inte kunna vara priviligierad som man även i förhållande till en kvinna som råkar vara ledarskribent?
Alltså, detta sagt - Arpi har rätt i att vissa åsikter har svårare att göra sig gällande inom dagens feminism. Jag blir ännu mer förbannad av Ekis Ekmans härskartekniker (som Arpi använder som exempel) än vad jag blir av Arpi och jag har ju själv erfarenhet av hur frustrerande det kan vara att ha en avvikande åsikt om sexköpslagen. Men det är inte teorin om könsmaktsordningens fel. Ibland får man bara precis kämpa för sin åsikt gentemot en dominerande sådan. Det kan Arpi också göra. Ta det som en kvinna - gråt och kämpa.
Jag håller också med Arpi om att det vore bra om fler män berättade om sina problem och upplevelser som, just, män. Jag tror alla skulle tjäna på det, både män och kvinnor. Ärligt talat har jag svårt att se att en sådan rörelse skulle bli särskilt motarbetad från feministiskt håll. Kanske är jag naiv där men hursomhelst - det är väl bara att testa. Bara sätt igång.

Rälationer

Det är väl lika bra att utse 2011 års bästa bloggpostning redan nu: Niklas Hellgrens "Flykten från förhållandet".