kollektivsnyftare

Filmen Magnolia visas på lördag kväll i SVT. Det går kanske inte att hitta något bättre exempel på vad jag högst personligen kallar kollektivsnyftartrenden inom senaste decenniets spelfilm. Ändå finns det så många: Om jag vänder mig om, Crash, Små danska olyckor, The Safety of Objects, Wonderland, Sånger från andra våningen, Happiness, Kod okänd, Hundstage, Fyra nyanser av brunt (eller Fyra nyanser av klassförakt, som jag fanimej tycker att den borde hetat) m fl m fl. Och i bakgrunden Short Cuts. Alla är freskliknande episodfilmer eller mer eller mindre sammanbundna kollektivskildringar där rollfigurerna alltid är små på jorden och dessutom kommer till korta. Kontaktlöshet, maktlöshet, kärlekslöshet, medellöshet, emotionell och intellektuell oförmåga att orientera sig i en stor och kall värld eller komma loss ur sin dumma lilla hörna är vad som porträtteras. Ofta finns det ett eller annat "förlösande ögonblick" av närhet eller försoning som blir till strimmor av ljus i ett gråtmilt mörker.
Nu är jag väl elak och orättvis va? Jag kan höra medcineaster häftigt dra efter andan när de ser verk av Seidl, Solondz, Andersson och, inte minst, Haneke förekomma i en text om snyftare. Och ja, i alla fall då det gäller de icke-svenska namnen här får jag erkänna att jag är ute på djupt vatten. Men då återstår ju bara att fortsätta simma, eller hur? Seidls Hundstage tillsammans med Runges Om jag vänder mig om är för mig för övrigt exempel på hur kollektivsnyftare också kan vara mycket bra film: båda de här filmerna placerar åskådaren i en frontal position gentemot rollfigurerna istället för att sätta sig över båda parter; båda förmår nå fram till deras och våra smärtpunkter. Att hitta smärtpunkterna är något jag hört Ingmar Bergman tala om som en god regissörs uppgift, och jag tvekar inte att överta det där omdömet trots prettovarningen. Bergman själv har varit en mästare på att hitta de bultande såren och peta runt i dem utan att sätta sig över de människor han porträtterat. Han må ha varit en auktoritär skitstövel att jobba med (det har både en och annan skådespelerska sagt honom vara) men gentemot sina rollfigurer är/var Bergman en sann demokrat. Därför förblir också filmer som Persona, Tystnaden eller Skammen, trots den beskäftiga 68-generationens anklagelser om "borgerlighet", starkare gestaltningar av maktrelationer (då det gäller Persona även mer specifikt klassrelationer) mellan människor än de flesta öppet politiska filmer. Men Bergmans sextiotalsproduktion (hans bästa tid som filmregissör) handlar om kammarspelsdramer, intima gestaltningar av små grupper människor. Det går knappast att borra så djupt inom ramarna för en kollektivskildring -- formen gör det i alla fall mycket svårare att nå smärtpunkterna annat än på ett gottköpt sätt, som i Magnolia med hjälp av ymniga tårflöden, genom att låta rollfigurerna sjunga med till en melankolisk mjuk Aimee Mann-låt (jfr scenen i Sånger från andra våningen där alla personer i en tunnelbanevagn, eller om det är en spårvagn, börjar sjunga Fångarnas kör) och genom att låta det helt bibliskt regna ner grodor från himlen. Björn Runge och Ulrich Seidl klarar saken bättre. Hundstage kräver dessutom något av åskådaren -- kräver att vi ska orka med att se de jobbiga människor han visar fram i jobbiga situationer utan att lätta på trycket genom en trygg gemenskapsupplevelse. Och kan man inte tycka om hans ostylade figurer kanske man egentligen inte förmår tycka om människor punkt slut?
Nu är förstås tonläget i de här filmerna ett annat än i den klassiska hollywoodmelodramen. Det finns gott om effekter man kan kalla distanserande, ironiska. Solondz Happiness driver med sina rollfigurer rakt av och Fyra nyanser av brunt vet inte riktigt vilket ben den ska stå på. Haneke söker omgärda sina karaktärer med ett lager av språklös iskyla. Men i grunden är historierna så lika och den sorg som finns i dem densamma, oavsett om tårarna rent faktiskt tränger ut eller inte.
Jag är sannerligen inte den som brukar ropa efter politrukerna när jag ser en film man kan anklaga för att kolportera falskt medvetande. När det gäller vissa av de här uppräknade kollektivsnyftarna måste jag dock medge att jag känner en viss frustration, rentav irritation över det sätt som reella, sociala, ekonomiska problem döljs eller fås att försvinna bakom en dimma av gråtmildhet. Och ja, det är framför allt de båda oscarsbelönade hollywoodprodukterna Crash och Magnolia detta gäller. Jag avskyr det slentrianmässiga avfärdande av Hollywood man ser och hör så ofta, men måste erkänna att det finns fall där även den mest klichéartade kritiken är befogad.
Samtidigt som det också finns exempel på starka emotionella, smärtpunktstryckande filmer från samma landskap. Det är ju inte tårarna som sådana jag vänder mig emot; när jag tänker på hur jag i tjugoårsåldern en gång satt och på fullt allvar diskuterade med en väninna om huruvida det kunde betraktas som "rätt" eller "fel" att gråta på bio känner jag hur skammens rodnad täcker osv...Nej, jag är inte den som vill frånta någon det rent terapeutiska värdet av att älska Lassie. Men jag föredrar det rena melodramat, filmen som inte utger sig för att vara något annat än vad den är och som har den raka, respektfulla attityd till sina rollfigurer man också kan hitta hos flera av de bästa art cinema- eller "independent"-filmarna (som också kan vara Hollywood, tänk på David Lynch t ex). Ett underbart exempel på en hollywoodmelodram som har den "frontala" attityd till sina rollfigurer jag efterfrågar, och som förutom att vara emotionellt rik också är ganska rik ur ett klass- och genusperspektiv, är Brokeback Mountain. Medan Monster's Ball kan användas som exempel på en melodram där rollfigurerna mer än vara tillräckliga i sig eller ens särskilt trovärdiga mest används i tårryckningssyfte. Det är ingen tillfällighet att den filmen slutar med en kvasireligiös bild på de båda små huvudpersonerna sittande under den stora stjärnavalvet, hjälplöst blickande uppåt. Det är synd om människorna. Och det är bekvämast att betrakta dem med en sentimental distans. Monster's Ball påminner faktiskt inte så lite om en typisk kollektivsnyftare, med sina typifierade rollfigurer och osannolika, försonande möten över de sociala skrankorna.
Gnäll! Stön! Yl! Nu räcker det kanske med sådant för ett tag framöver. Jag lovar att min nästa bloggtext kommer att bära på ett ljust budskap. Risken är att det dröjer tills dess...

biblioteken förnyar sig

Det kan väl aldrig vara helt fel att det snackas bibliotek som det görs nu. Bakgrunden är förstås moderaternas öppning mot en avgiftsbeläggning av boklån för vuxna. I DN har det lilla stycke som handlar om bibliotek i det moderata kulturprogrammet Kulturen 2.0 (obs! det är en pdf-fil som kommer upp om du klickar fram det) bl a bemötts genom två ganska förutsägbara texter: dels författaren och bibliotekarien Christer Hermanssons kulturartikel "Bibliotek är en god sak" från 19/3, dels dagens ledare "Förnya biblioteken".
Hermansson vill, sympatiskt och riktigt, påminna om hur uppskattade och nödvändiga våra folkbibliotek är. Han är orolig för vart den nya regeringens marknadstänkande kan leda. I sin iver att bevara, eller kanske rättare sagt bygga ut i enlighet med traditionella riktlinjer, visar han dock upp ett rätt osympatiskt förakt för andra medier än Boken. Det är "boken, läsfrämjandet och författarna som är basen och det väsentligaste i biblioteken", slår han fast, "skräpkultur" som dataspel göre sig inte besvär. Därmed undviker han att ta upp bibliotekens betydelse när det gäller att tillhandahålla film och musik samtidigt som han hånar de insatser nytänkande bibliotek, såsom vårt stadsbibliotek här i Malmö, gör när det gäller att såväl rikta sig till nya besökargrupper som göra tillgången till dataspel (något många uppskattar och anser sig få något ut av) mera jämlik (alla kanske inte har råd att köpa spelen Christer Hermansson?).
Faktum är att biblioteksverksamheten förnyar sig för fullt, kanske inte överallt men i alla fall här och var. När Dagens Nyheters ledarskribent idag uppmanar till förnyelse gör hen det med hänvisning till den s. k. Dieselverkstaden i Nacka, ett biblio/mediatek som drivs i form av ett personalkooperativ -- och samma ställe används som avskräckande exempel i Hermanssons artikel. Förnyelsen, den hotande eller begärliga, kopplas till en förnyad driftsform; något moderutterna också säger sig vilja öppna upp för. Just personalkooperativ, ska jag säga, är en driftsform jag personligen inte kan se något att invända emot sålänge biblioteksverksamheten som sådan i grunden är ordentligt reglerad och finansierad via det allmänna. Vad jag vill peka på är att det redan finns en förnyelse inom den traditionella folkbiblioteksverksamheten, och dessutom att denna förnyelse till en del gör det vanskligt att använda sådana traditionella mått som utlånings- och besöksfrekvens för att mäta bibliotekens värde och framgång (om man nu tvunget måste mäta, något i sig tvivelaktigt skulle jag vilja säga). Både skriften Kulturen 2.0 (åh, allt måste vara 2.0 nuförtiden...) och DN-ledaren pekar på framför allt sjunkande utlåningssiffror som ett problem för biblioteken (i det förstnämnda fallet lite motsägelsefullt eftersom det i inledningen till det kulturpolitiska programmet tvärtom påstås att bokutlåningen inte minskar). Men en del av det som det moderna biblioteket kan stå till tjänst med är ju sådant som sker online. Jag behöver inte besöka biblioteket, inte ens låna hem digital information till min dator, för att läsa engelska e-böcker eller lyssna på musik via mitt biblioteks hemsida på nätet.
Sådant måste tänkas in i biblioteksverksamheten nu. Och de olika traditionella, socialt värdefulla typer av uppsökande verksamheter ett välfungerande folkbibliotek också sysslar med får förstås inte heller glömmas bort. DN:s ledare pekar, slutligen, helt riktigt på generösa öppettider som en nödvändighet för att vi fullt ut ska ha glädje av våra bibliotek. Men jag är övertygad om att den allra mest traditionsenliga, gammeldagsa kommunalt drivna folkbiblioteksfilial med glädje skulle utöka sina öppettider om den ges ekonomiska möjligheter. Det politiska, ekonomiska och moraliska stödet är till syvende och sist det som är avgör vilken kvalitativ nivå folkbiblioteksverksamheten allmänt befinner sig på.

PS: Kolla gärna in det imaginära Slussenbiblioteket och deras utlåtande om Kulturen 2.0.

omtanke parad med självbelåtenhet

Två debattartiklar på SvD:s Brännpunkt sysselsätter sig med det hedersrelaterade våldet. Den ena är författad av det moderata socialborgarrådet Ulf Kristensson och handlar om behovet och Stockholms stads lednings uttalade målsättning att kartlägga samt motverka hedersproblematik -- den andra, som är undertecknad av två centerpartister, ifrågasätter nödvändigheten av att de som fått skyddad identitet till följs av dylik problematik ska behöva få sina fall omprövade varje år (det är en livslång problematik).
Jag tycker det är bra att man talar om hederskulturer och att politiker som Ulf Kristensson visar en vilja att kartlägga, förstå och motverka fenomenet. Ingen kan väl vara förtjänt av förtigande och passivitet. Vad jag vänder mig emot är den lätt svenskchauvinistiska ton som -- oavsiktligt, förutsätter jag -- genomsyrar båda artiklar. Jag undrar också lite över adressen när jag läser dessa meningar i de båda centerpartisternas text: "Det finns tiotusentals som ­lever under hedersförtryck i Sverige. Alla är inte hotade till livet, men många skulle bli det om de gjorde saker som vi etniska svenskar ser som självklarheter." Vilka "vi etniska svenskar" är det som avses -- de själva eller (de förmenta) läsarna? Och har de inkluderat Knutbysektens sexualmoral i sin föreställning om vad som är självklart och naturligt för "oss etniska svenskar"?
Kristensson skriver att "misshandel av egna familjemedlemmar är inget som ens i det fördolda accepteras eller uppmuntras i traditionell svensk kultur." Men är det för att implementera "svensk kultur" (om den nu är så fin) vi ska motarbeta hedervåld eller är det för att skydda människor och stärka kvinnors rättigheter?

Uppdatering: Så har också Kristensson, ser jag nu, föga förvånande fått kritik bl a från Kurdiska riksförbundet.

27/3: Idag svarar Kristensson på kritiken (som kommit från olika håll och som han kallar för "påståenden om rasism") med katastrofala meningar som de här:
"Rättigheter handlar om individuell frihet och att göra det bästa av sitt liv, inte om socialbidrag.
Skyldigheter handlar om att göra rätt för sig och försörja sig själv, inte om att följa påbud från släkt och tradition. Bakom detta ligger varken misstänksamhet eller oartighet."
Nä visst Kristensson. Inte vilar det något ogint, misstänksamt eller ohövligt över detta inte. Det är ett otroligt varmt och välkomnande tonfall du har. NOT.

the great man's secret

Det har varit förvånande, beklämmande, men också lite fascinerande att bli varse den enormt höga toleransnivå som gäller för Carl Bildts handlande och agerande i förhållande till andra högt uppsatta politiker. Killen framstår som en mobbare och en lögnare. Han ledde en helt katastrofal regering under nittiotalet. Den man han angett som sin politiska förbild är en misstänkt krigsförbrytare och konspiratör som bland annat aktivt stödde militärkuppen i Chile då den brutale, fascistiske diktatorn Pinochet tog makten. Vid sidan av sina fredsmäklaruppdrag har Bildt sedan sin statsministertid varit styrelseproffs i olika företag, bland annat ett oljebolag vars agerande förorsakat stora lidanden för Sudans befolkning. Men allt det där är likgiltigt, för honom själv och för de hundratals entusiastiska fans som skriver i karlens blogg. Han sitter säkert i flygplanet. Det hjälper inte ens att drevinstinkten väcks till liv hos horder av journalister, att kvällspressvärta backas upp av intellektuella. Här förloras inga fattningar, och när man avbryter den journalist som intervjuar redan i första meningen så anses inte detta handla om oacceptabel ohövlighet utan om journalistisk inkompetens. Bildt ter sig som ett intelligenstest, som en naturkraft man måste visa sig vuxen att hantera för att få respekt.
Ja så är det men ändå inte. Är det inte en lite annan ton som råder bland kommentatorerna på bildtbloggen dessa dagar? Man har insett att det inte går att föra någon dialog med Calle på bloggen -- han svarar inte. Man käbblar inbördes medan guden onåbar svävar uppe bland flosklerna. En del reagerar med missklädsam underdånighet på detta ("Det är nog bäst för oss alla att han sparar sin energi till debatter på 'högre nivå'. Det är tillräckligt intressant med alla andras åsikter här på bloggen.") medan andra är arga eller frustrerade ("Carl svarar ju aldrig, så varför begär ni att han skall svara när ni vet att han inte gör det. Jag har sett att han bloggat att han KANSKE lägger sig i debatten. Alltså bara KANSKE. Ingen vet ens om läser vad som skrivs, visserligen har han sagt att han läser allt som kommenteras. Ni skriver till Carl Bildt som om han vore en gud."). Det finns också de som driver öppet med gudomen. Inom bloggosfären finns inte bara skarpt satiriska inlägg om fenomenet Bildt, a man with an M -- det finns dessutom en hel blogg till Bildts vanära ("Carl Bildt som klippan i okunskapens malström" heter den). Den Store Mannens hemlighet är att han bara är en Stor Man om han betraktas som genom ett förstoringsglas.

fullständigt meningslöst

Den enda någotsånär hållbara åsikten jag hört om vad som egentligen är meningen med konstnärlig eller "kulturell" verksamhet yttrades av Polly, uppasserskan i Basil Fawltys hotell Fawlty Towers. Drabbad av plötslig inspiration tar hon fram block och penna och börjar teckna under arbetstid. "Vad ska det vara bra för?" undrar hennes arbetsgivare som inte ser poängen med skissandet. Tja, vad är överhuvudtaget någonting bra för undrar Polly då -- "What's the point of being alive?"
Den depressive Basil Fawlty, som tar djupt intryck av Pollys svar, tolkar hela incidenten till livets nackdel. Så kan man ju också göra. Ett annat sätt att reagera är att inse det futila i att alltid söka efter motiv och nyttoaspekter. Att istället fråga sig vad det ständiga ifrågasättandet kommer sig av (ett ifrågasättande som blivit till ett hävdvunnet motiv inom konsten på samma sätt som ifrågasättandet av livets mening är en del av livet -- och konsten).
Nu är det ju så att även en människa kan känna sin rätt att existera ifrågasatt, inte minst sådana människor som i likhet med konsten kostar pengar. De kanske söker efter vägar att ändå göra gott, kanske genom något slags ideellt engagemang eller dylikt. På motsvarande sätt söker man rättfärdiga konstens/kulturens existens genom att peka på hur mycket gott den kan göra. Hur den kan få människor att förstå varandra och sig själva bättre. Hur den kan läka såriga själar. Och visst kan den göra det. Den kan till och med bidra till att skapa ekonomisk tillväxt. Allt det där vet vi ju. Men att ständigt spänna fast konsten/kulturen framför en eller annan behjärtansvärd kärra måste i längden vara att göra den en otjänst. Kan den inte nån gång få lov att bara vara sig själv? Det vill säga skiftande, mångfacetterad, enkel, än njutbar än plågsam, än ond än god, än storartad än bagatellartad och ibland kanske till och med fullständigt meningslös. Kan den inte få finnas även då, när den är meningslös -- eftersom den nu helt enkelt är en del av den mänskliga existensen?
En skugga av omoral vidlåder den konstnärliga och kulturella historien vid sidan av allt det fina. Den utgår såväl från skaparnas som själva artefakternas och mottagarnas sida. Konstnären som utnyttjar sin omgivning i sitt skapande -- de geniala pjästexterna som, hur många vittvättar man än kör dem genom, också innehåller element av antijudaism och misogyni -- finsmakarna vars goda smak används som ett instrument att förtrycka de med sämre tillgång till kulturellt kapital. Allt det där vet vi väl också? Och det gör förstås lika lite konsten/kulturen till något nödvändigt ont-i-sig som att allt det där fina gör att vi kan tala om något nödvändigtvis gott-i-sig. Jag vill inte upphöja omoralen till att vara något acceptabelt. Ibland, tror jag, kommer sig omoralen inom konsten just av att den blåses upp till att vara något den inte är (en del talar t ex öppet om konst som ett acceptabelt religionssubstitut i dagens avkristnade västvärld). Vad jag vill säga med allt det här högtravandet är helt enkelt att de som vill motivera samhällets ekonomiska stöd till konst och kulturella uttryck genom att hänvisa till alla dess positiva återverkningar instrumentaliserar konsten på ett sätt som faktiskt också, i likhet med en del politrukiska strävanden genom tiderna, domesticerar den till att agera knähund eller dragåsna. Medan de som, å andra sidan, tycker att konsten borde klara sig utan allmänt stöd nog borde fundera över vad detta kan tyckas säga om deras syn på livet och människovärdet i stort.

synden att kosta pengar

"Var familj borde vara som ett litet självgående, vinstdrivande företag", sade en högervriden vän i ett försök att provocera mig. Han var lite full liksom jag och det lyckades inte -- jag lät ingenting rubba mitt goda humör. Men det han sade fastnade ändå, på något sätt. Jag vet inte om han uttryckte en faktisk åsikt han hade som han ville ventilera på ett lite aggressivt sätt eller om det var spriten som talade (spriten säger så mycket konstigt). Jag vet inte om nyliberala, klassiskt liberala, libertarianer eller vad de olika moderna högersinnade än väljer att kalla sig verkligen tänker i dylika banor eller inte. Men den ekonomistiska logiken bakom idén ter sig bekant. Allting måste "bära sig". Bidrag och förlitande på det allmänna är ohälsosamt. Envar sin egen lyckodräng och den vars lycka inte vill växa ska inte räkna med positiva rättigheter utan glädja sig åt den värme som ligger i omgivningens frivilliga stöd -- där den finns.
Jag är så glad att jag inte lever på bidrag idag. Det kan tyckas att en av de största synder man kan göra sig skyldig till är den att kosta pengar. "Det blir dyrare för samhället att hålla en människa inlåst i ett helt liv" menade en dödsstraffsförespråkande tonåring på TV en gång. Och häromdagen såg jag ett nyhetsinslag om hur älgstammen i Sverige minskar eftersom skogsbolagens intresse av skadefri, lönsam skog väger tyngre än älgliv. Nej, livet i sig kan om vi ser på realiteterna faktiskt inte påstås ha något större värde -- är det konstigt att folk blir deprimerade, ångestladdade, utbrända och kanske intresserade av Stora Trygga Män, mystiska lugnande läror eller hatfyllda ångestavledande sådana som säger sig kunna tala om hur mycket pengar andra kostar, sådana som kommer hit från andra länder? Eller också stirrar man sig kanske blind på det ofödda livet, som om kvinnans rätt att kontrollera sin egen fertilitet bar skulden till upplevelsen av tomhet.
Att känna skepsis mot ett potentiellt likriktande samhälle och en stat som kan tvinga in en i sammanhang man inte bett om att vara i, det ser jag som högst förståeligt, till och med sunt. Men när denna skepsis tar sig uttryck i en slags oginhetens ideologi, som främst handlar om att hålla hårt i de egna pengarna så att de inte via det allmänna skulle kunna hamna i händerna på någon, enligt det egna förmenandet, oförtjänt -- det är då jag inte hänger med längre. Den som inte vill leva i slaveri måste inse att kravet på lönsamhet och applicerandet av marknadsekonomiska principer på livets alla områden bara är en annorlunda form av ofrihet och förföljelse av dem som inte passar in.

manshjärnan och kvinnohjärnan

Vi tycks ha fått hjärnfeber.
Innan har vi haft sånt som blod- och jordförgiftning, livmodershysteri, eugenetisk röta och skallfrenesi.
Nu är det till kartläggningen av hjärnan vi sätter vår lit för att få lite vägledning om vilka vi är och hur vi bör leva.
Det vill säga: för många har allt stått klart redan tidigare och den nya fokuseringen på "kvinnlig hjärna" vs "manlig hjärna" (egentligen borde vi tala om två olika typer av hjärnor menades det i något program i Kunskapskanalen) är bara en ytterligare fixering av tingens ordning. De borde dock fundera ett varv till. För som Susanna Hakelius Popova så elegant påpekar i sin senaste gästkrönika på Göteborgspostens ledarsida innebär faktiskt det här nya bekönandet av hjärnvindlingarna en viss frikoppling av det cerebrala könet från den övriga kroppens. "Vi kan aldrig vara säkra på att en manlig kropp också bär omkring på en manlig hjärna, vilket troligen bäraren av hjärnan inte heller kan vara."
"Vi gör oss olyckliga!" brukar en manlig vän till mig säga om vad jag antar att han uppfattar som det genusmedvetna samhällets försök att slå sönder det där magiska som innebär att män är män och kvinnor underlägsna. Ja, jag raljerar nu men kan inte låta bli när jag tänker på hur den här rolige och trevlige mannen plötsligt kan vara oerhört förolämpande när han på ett nedsättande vis talar om kvinnor inom film eller inom idrott samtidigt som han alltid intygar att detta med könens primat inte är någon värdering -- "vi är olika men lika mycket värda", visst, det är ju vad som gäller. Jag kan föreställa mig min väns ansiktsuttryck om det med hjälp av en mirakelscanning skulle visa sig att hans egen hjärna efter biologistiska linjer egentligen bäst skulle matcha en kropp som Britney Spears.

noterat

I DN förtäljer Clas Barkman under vinjetten "Sverige från utsidan" om bilder av Sverige i utländsk press. Idag bland annat om brittiska Morning Star, som i Ispwich-mordens efterspel skriver om prostitutionspolitik. Barkman sammanfattar: "I en enkät som det brittiska inrikesministeriet skickat ut till 850 olika myndigheter och organisationer i Storbritannien förordar många den svenska modellen. De 80 000 prostituerade som finns på de brittiska öarna vill dock inte höra talas om något sådant. Deras sammanslutning English collective of prostitutes anser att deras yrke borde vara lika lagligt som alla andra yrken."
Där har vi det igen alltså. Hur länge ska man fortsätta ignorera vad sexsäljare själva säger om sin situation? Nej visst, vi vet naturligtvis inte om English collective... kan tala för alla dessa 80 000 (och hur vet vi att de är 80 000?). Men att det här finns ytterligare en sammanslutning av sexarbetare som alltså är beredda att kämpa för sin sak, det borde åtminstone vara en tankeställare för dem som så trosvisst anser sig tala för en förkrossande majoritet prostituerade när de förespråkar sexköpsförbud.

yta och innehåll

Jag vill fortsätta diskutera Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister ytterligare något. Det är en väldigt rik bok med många uppslag. Analysen av pornografi och olika former av sexarbete som företeelser med positiva sidor är konsekvent men görs med många inpass, kortare reflektioner och hänvisningar till idéer som i sig själva är värda att närmare undersöka eller fundera vidare på. Därför är det synd att mottagandet av boken i så stor utsträckning inskränkt sig till en ofruktbar debatt som gått i spinn. Att Östergren faktiskt trots sin kritiska hållning fortfarande utgår från en feministisk position, kanske till och med radikalfeministisk då hon hellre diskuterar socialt än biokemiskt kön, är dessutom något som tyvärr kommer i skymundan ibland. Boken förtjänar ett bättre öde än att bli tagen som gisslan i ställningskampen "för eller emot sexköpslagen" -- den är ett viktigt bidrag till svensk könspolitisk litteratur, modigare och (ja jag tycker faktiskt det) mer tankeväckande än Nina Björks Under det rosa täcket.
Genomgående i boken är författarens uppgörelse med en tidigare föreställningsvärld. Från att ha rört sig inom kretsar av kvinnorörelsen där en genomnegativ inställning till pornografi och prostitution inte fick ifrågasättas, och från att fullt ut ha accepterat "läran" om dessa företeelsers fördärvlighet, har Östergren blivit till en fullfjädrad kättare som funnit att knappast någon av de gamla dogmerna håller för granskning. Kanske bidrar styrkan i förkastelsen av "det gamla" till att blockera vissa läsares förmåga att ta till sig boken. Det som tidigare varit vitt har blivit svart, och tvärtom. Men det är också Östergrens fullständiga outsiderposition gentemot ett hävdvunnet feministiskt "etablissemang" som gör henne fri i tanken och anden. Den erfarenhet av att förkastas, en erfarenhet som i viss mån beskrivs i boken, hon erhållit under sin "omvändelse" kan ha skapat en känsla av samhörighet med de kvinnor vars berättelser utgör bokens hjärta -- kvinnor som upplever sig förkastade av både kvinnorörelsen och majoritetssamhället. Bristen på "kritisk hållning" (vad en sådan nu egentligen skulle innebära) gentemot de medverkande sexsäljarna har beklagats från vissa håll, men jag vill mena att det finns en stark poäng och en moralisk styrka i valet att inte sätta sig över, inte ifrågasätta, utan låta erfarenheter och synpunkter som under så lång tid inte bekräftats och beaktats äntligen få göra sig gällande.
Däremot tycker jag att den del av boken som handlar om pornografi litegrann lider under "omvändelsesyndromet" på sina ställen. I sin vilja att visa hur porrfilm till innehållet kan gå emot inlärda förväntningar och till och med vara subversiv utifrån ett könsperspektiv gör Östergren det lite väl lätt för sig. Så här lyder ett stycke ur texten (s. 134f):

I en film där man på baksidestexten utlovades att en liten Lolita skulle bli tagen av en busslast män, visades något helt annat. Förvisso skulle tjejen föreställa ung (dock inte barn) men inte var hon en vän liten varelse. I stället var det hon som tog initiativ till gruppsex med ett gäng lama karlar som inte verkade veta vad de skulle göra av sig själva.
Samma sak skedde på ”svensexan” där en strippa enligt baksidestexten lovades få en rejäl påsättning. I själva verket var det strippan som fick hjälpa de unga och tafatta männen att komma igång. Baksidestexten på en annan film utlovade vilda orgier i en matvaruaffär. Flera män skulle sätta på en hjälplös stackars kvinna. Så var inte fallet. I stället var det en målmedveten och kåt ung dam som stegade in i butiken och frågade sin väninna kassörskan om hon trodde att det fanns några villiga karlar i butiken. Det trodde väninnan, så kvinnan tog helt sonika kontakt med männen i butikskorridorerna.

Problemet här är att det inte följer någon diskussion om eller problematisering av själva ytan -- den bild av sig själv som pornografin här projicerar. Baksidestexterna, det dessa filmer "utlovar", måste det inte ses som en del av pornografin likaväl som innehållet? Om det är så att ett subversivt innehåll bara kan utspela sig under en sexistisk yta ter sig den motvilja många kvinnor känner inför pornografi som ganska befogad, rationell. Det kanske är för mycket att begära att Östergren i sin bok skulle föra ett ingående resonemang om pornografins spelregler, om relationen mellan dess yta -- de förutsättningar den målar upp -- och vad som finns därunder. Hennes syfte är ju nu helt enkelt att komplicera en enkel, helsvart bild. Men det finns en spricka här som hon i sin entusiasm över det subversiva innehållet förbigår. Den sprickan kanske i sin tur skulle kräva en helt egen studie.

tv 8

Under mina genomzappningar av tv-kanalerna har det ofta hänt mig att hakan fallit ner när jag kommit till tv 8. Än får jag se ett fisförnämt vinprovningsprogram med skrattretande tydlig adress till besuttna eller wannabebesuttna, än ett bordssamtal med Calle Bildt som guru och Åke Ortmark som underdånig page; här är det en talkshow med ingen annan än Bert Karlsson som värd, där ett schulmanskt familjetrauma som spelas upp under Fredrik Virtanens glada tillrop. Men väldigt ofta är det något helt annat som erbjuds -- något som tar oss direkt till världens brännhärdar och berättar för oss om de senaste decenniernas viktigaste politiska skeende.
Utrikesbevakningen är helt enkelt bättre på tv 8 än vad den är på SVT. Och det bör Eva Hamilton, en kvinna med vad det verkar goda ambitioner, oroa sig för. Tänk på det förkortade sändningstillståndet Eva! Tv 8 har månadsteman, till exempel "Ryssland efter Sovjet" eller, som nu, "Islam och arabvärlden". Och på dessa teman sänds mängder med dokumentärer, ofta mycket sevärda sådana som tar åskådaren på allvar. Dessutom har tv 8 utrikesmagasinet "Världen i fokus" som sänds nästan varje vardagskväll och leds av kunniga personer. (Min favoritprogramledare av dem är Grim Berglund, som kan säga "Tack snälla för att ni ville komma hit till 'Världen i fokus' idag" till inbjudna gäster på ett alldeles hjärtskärande varmt sätt.)
Nu vet man väl aldrig riktigt hur det utvecklar sig, tv 8 verkar kameleontartat byta skepnad med jämna mellanrum. Men på sätt och vis var det lättare när man kunde avfärda kanalen som någonslags medieskola för Timbronissar (vilket den delvis fortfarande är). Lättare för mig alltså, som är en hängiven public service-diggare.

ungdomen visar vägen

Just som man trodde att den personliga integriteten inte var någonting folk var beredda att gå i demonstrationståg för att skydda gick fyra politiska ungdomsförbund ihop med Piratpartiet & arrangerade manifestationer i fyra städer igår (17/2) mot det nya telefontrafikavlyssningsförslaget. Grön Ungdom, LUF, Ung Pirat (visst är det ett underbart namn?) och Ung Vänster var det som visade detta goda omdöme. Bilderna från Malmö i Rapport visade på en ganska liten skara deltagare dessvärre - men det kan möjligen förklaras av bristande annonsering. Jag för min del hade i alla fall inte sett något om arrangemanget.
Detta handlar ju inte bara om FRA-förslaget utan om en nödvändig attitydförändring vad gäller integritetsfrågor överhuvudtaget. Upplevd otrygghet och en mediekultur som gjort gränsen mellan offentligt och privat mer än lovligt oklar har samverkat till att skapa en stor acceptans för olika former av övervakning. Något som kan komma att slå tillbaka mot oss alla, men som idag främst torde hota de minoritetsgrupper vars medborgerliga rättigheter sitter löst i "kampen mot terrorismen". Att ta ställning mot kontrollsamhället är därmed också en fråga om solidaritet.

mansoffer

Debatten om "nya P1" är i full gång. Jag för min del instämmer fullständigt i kritiken mot programsatsningar som Lantz i P1 och Stil. Anklagelserna om förytligande borde inte vara så svåra för radioledningen att förstå.

Men efter detta gnäll vill jag berömma en programserie som tyvärr precis tagit slut. Fyra av fem delar finns fortfarande att lyssna på i sr:s 30-dagarsarkiv på nätet - man kan klicka sig fram från programmet MANNENs hemsida. Man får skynda sig lite för att höra del 2, den sändes 21/1 med rubriken "Mannen som förbrukningsvara" och innehåller bland annat ett fascinerande samtal med genusforskare Per Folkesson om män som offrar sig i krissituationer och män som blir offrade i krig. "Kvinnor och barn först!" är mönstret för hur man agerar i nödlägen. Männen förväntas offra sig för andras säkerhet, i en utsträckning som inte står i paritet till kroppstyrka och eventuell större lämplighet att agera vid katastrofer. När männen inte fick sätta sig i Titanics livbåtar berodde ju inte det på att de skulle haft bättre möjlighet att klara sig därute i ishavet inuti en sjunkande båt.
Att män i stor utsträckning också utgör civila offer i militära konflikter och krigsliknande situationer är ett faktum som ofta förbises. Alltför slentrianmässigt talar vi endast om kvinnor och barn som de ständiga förlorarna. Det ter sig logiskt eftersom män i överväldigande utsträckning är de som utför, utlöser och dirigerar våldet. Men män väljs inte sällan ut som offer just i egenskap av män. Att en anfallsstyrka tömmer ett samhälle på män och avrättar dem är ett återkommande fenomen. Det var män som var offer i Srebrenica; i Tjetjenien har det förekommit att byar tömts på män. En förkrossande majoritet av alla civila offer för våldet i Irak sedan 2003 är män -- det har inte minst handlat om män som sökt polistjänst eller någon annan typ av arbete med anknytning till ockupationsmakten.
Att män väljs ut som offer i situationer som dessa handlar förstås om att man vill oskadliggöra fienden. Männen är de som skulle kunna utgöra ett hot mot aggressorerna -- sådan är i alla fall rollfördelningen. Därmed, menade Folkesson i P1-programmet, kan det inte sägas att antalet mansoffer skulle motbevisa en syn på mannen som överordnad i samhället. Snarare är det så att män i vissa lägen blir till bondeoffer i en kamp där vissa överordnade mäns makt står på spel. Deras offer bevarar snarare än ruckar på en patriarkal ordning -- men de utgör ett mycket högt pris att betala för denna, ett oskäligt pris för den stora majoriteten av män.
Jag vet inte om jag är beredd att följa Folkesson hela vägen i hans analys. Men det var mycket givande att lyssna på honom. Det är alltid viktigt att fakta som stökar till vår gängse bild av män och kvinnor tas på allvar. När vi hör talas om en grupp av män som dödats och dumpats på en soptipp i Irak, och som har det gemensamt att de alla heter Omar vilket avslöjar deras religiösa tillhörighet, då kan det vara värt att tänka på att de är offer för det sekteristiska våldet i Irak i egenskap av att vara sunniter men också, högst sannolikt, i egenskap av att vara män.

gåtfull torsk II

Eftersom det är "Alla hjärtans dag" idag kan det vara lämpligt att spinna vidare på torsktemat utifrån ett allmänt dejtnings- och köttmarknadsperspektiv. Det finns kärlek och romantik här i världen, ja det gör det, tack och lov. Men det finns också en hänsynslös raggningsverksamhet därute, en systematisk exploatering av framför allt kvinnor vars hjärtan målmedvetet krossas av män som under falska förespeglingar lockar dem att ha sex utan ersättning. Män som dessa är sannerligen föraktliga i förhållande till en hederlig vardagstorsk. Det lär till och med finnas internationella nätverk som skolar in unga män i denna kvinnoföraktande syssla.
Jag är ironisk men menar också allvar. Efter min förra postning om Torsken, det gåtfulla djuret, skrev Isabella ett inlägg med titeln "Har jag kunder eller hemska könsköpare" på sin blogg. Och bland annat påpekar hon där att "om en man anlitar våra tjänster kan han betraktas som en svag man av andra män och kvinnor. Jaha så du måste köpa sex!" Jag tycker det är ett viktigt påpekande. Det finns nog inte bara en enda enhetlig manlighetskonstruktion, det finns nog en hel del olika parametrar, variablar & förhållningssätt & allt det där. Men uppenbarligen är raggningsförmåga någonting som gör att en karl kan uppfattas som extra karlakarlig på sina håll. Eller ska jag använda ordet "grabb" istället kanske? För nog är det väl en kotlettkammad sprätt i tjugofemårsåldern som idag bäst förkroppsligar Jägaren på singelsavannen. Och ja, att "behöva betala" för något som han kan få gratis utan att kärlek behöver involveras, det ter sig förstås enbart löjeväckande för den här snubben.
Jag minns att ett gäng arga unga kvinnor här i Malmö någon gång under nittiotalet var inne på att fotografera torskar för att hänga ut bilderna på stan. När jag tänker på den känslomässiga exploatering av kvinnor som helt ostraffat, ja till och med i viss mån påhejat, äger rum helt öppet omkring oss undrar jag hur de kunde vara så säkra på att verkligen fånga de värsta mansdjuren med sin aktion. Nej, jag vill inte gullifiera torsken -- jag inbillar mig inget annat än att tillvaron för gatuprostituerade är mycket besvärlig, ofta full av förakt kommande från både Onda torskar och Onda icke-torskar (minns en artikel där en kvinna beskrev detta förakt, okända människor, även andra kvinnor, kunde spotta på henne helt öppet). Men jag undrar, liksom Isabella och Louise, varför sexhandeln så konsekvent får bära hundhuvudet för allt förtryck & all skit inte minst kvinnor utsätts för i denna vår tillvaro? Petra Östergren framför i sin omtalade men egentligen inte särskilt omdiskuterade bok tesen att utomstående kvinnor tenderar projicera in sina egna upplevelser av förtryck och sexism i deras föreställningar om den värld prostituerade, porraktriser och strippor rör sig i; en värld de egentligen inte känner närmare till. Jag tror det ligger mycket i det. Och därmed gör vi det så enkelt, bara alltför enkelt, för oss.

den gåtfulle torsken I

Jag känner ingen sexköpare. Åtminstone tror jag inte att jag gör det. Det kan förstås när jag tänker efter vara så att någon jag känner köper sex utan att jag vet om det - det är väl inget man skyltar om precis, det är både olagligt och skambelagt. Ja kanske inte skambelagt i de ökända nätfora där arroganta män betygsätter sexuella tjänster de erhållit av utländska kvinnor vars kroppar beskrivs på ett minst sagt respektlöst sätt. Men skambelagt kanske i sådana sällskap där den mer matnyttige torsken kan tänkas gömma sig?
Hur som helst. Min erfarenhet av torskar är nog densamma som så många andra kvinnors: man har befunnit sig på ett s k horstråk och upplevt hur män i bilar betraktat en, någon gång tilltalat en på ett sätt som inte känts bra alls. Jag bodde inte långt från ett sådant stråk i min ungdoms dagar, och jag minns hur en påstridig torsk följde efter mig nästan hela vägen hem -- mina "dra åt helvete" verkade bara elda upp honom, han flinade liderligt.... Kanske trodde han att jag var en domina? Jag för min del kände mig inte som en sådan i den situationen direkt.
När jag nyligen läste Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister blev jag ånyo varse om att det är just med torsken jag har mina problem i den toleranta syn på sex och sexpolitik jag vill ha. Där jag hajar till mest under läsningen är inför de kvinnor, också gatuprostituerade sådana, som talar på ett varmt sätt om sina kunder, som berättar om kamratskap med stammisar och till och med om ömsesidig sexuell njutning. Ungefär samma sak har jag upplevt vid läsning av Isabellas blogg Att arbeta som eskort.
Risken när man utsätts för en sådan "chock" är att man ersätter en tidigare svart bild med en vit. Som om fjäll hade fallit från ens ögon, om en dålig ordvits ursäktas. Låt oss istället säga att det, vilket tycks sannolikt, finns såväl Ond som God, och därutöver genomsnittligt grådaskig torsk. Förtjänar då all torsk att hotas av utrotning? Låt oss tänka på handlingen som sådan: att köpa sexuell tillfredsställelse med hjälp av mänsklig, kroppslig assistens. Nej, jag kan inte med bästa vilja i världen se något förkastligt i det, givet att det finns så många andra mänskliga behov som kan tillfredsställas med hjälp av ekonomiska transaktioner - vi är alla, tyvärr, slavar under det monetära systemet och att kämpa mot detta måste vara en annan kamp. Att se just sexköp som förkastligt i sig, det förutsätter att det oavsett övriga omständigheter är skadligt att tillhandahålla en sådan tjänst. Nej, det är inte skadligt alls, finns det då en del kvinnor som säger (för det är hela tiden kvinnorna som ska räddas undan detta). Då brukar argumentationen förflyttas till att handla om skadan på hela samhället, och på kvinnokollektivet i synnerhet, som sexhandeln innebär. Men vilar det inte en ganska egendomlig "organisk" och samtidigt exkluderande samhällssyn under det här: vissa företeelser blir till oacceptabla "bölder" på samhällskroppen -- de måste skäras bort för att inte sprida sin sjukdom vidare i systemet. Dylika operationer är vanskliga. Risken finns att vitala organ ryker med av bara farten.
Så menar jag då att det ska ses som "naturligt" att vissa män herrefolksaktigt åker runt och väljer ut kvinnor att tillfredsställa sig med på ett sätt som kränker deras människovärde? Nej verkligen inte. Men kanske att detta handlar om ett kvinnoförakt endemiskt i detta samhälle men inte specifikt för sexköpsfenomenet -- och att förbudet mot sexköp inte kommer åt det här utan kanske rentav bara gör det svårare för de mest utsatta sexsäljande kvinnorna att välja bort den Onda torsken. Vittnesmålen om att prostitutionen blivit farligare efter förbudet är för många för att ignoreras. Gatuprostitution var inte någon trygg verksamhet tidigare heller -- men även då handlade detta delvis om att verksamheten förvisas till otrygga platser utom synhåll för den "ärbara offentligheten". Här i Malmö lobbade barnfamiljer och andra boende framgångsrikt under nittiotalet för att slippa ha prostitutionen på den egna bakgården. Hur förståeligt detta än är måste man också inse vilka konsekvenser det kan föra med sig. Morden i Ipswich är det ultimata, om än extrema, exemplet på vad som kan hända när prostitution sopas undan från gatubilden utan att ansvar tas för de bortsopade.
Om den bästa strategin är att försöka få in prostitutionen inomhus genom inrättande av "minibordeller" där sexsäljare kan gå samman och hjälpa varandra skapa en säker miljö (något man tydligen talar om i England nu) eller om det är bättre att, som på vissa håll i Tyskland, försöka skapa trygga zoner i gatumiljö som är övervakade av ordningsmakten, det vet inte jag. Och jag vet överhuvudtaget inte vad som är den bästa linjen i sexköpsfrågan -- full legalisering eller endast avkriminalisering. Det är komplicerade frågor mina kunskaper inte räcker till för att ta ställning i. Vad jag absolut tycker däremot är att vi måste överge en syn på den prostituerade kvinnan som någon som inte kan vara annat än en slasktunna för den Onda torskens allra vidrigaste behov. En sådan syn, det är att fullständigt ge upp. Att ge upp inför en syn på mannen som ett hopplöst äckel (en syn många chauvinistiska män på ett perverst sätt faktiskt delar) och på kvinnor som madonnor och horor -- där madonnan idag är en modern "jämställd" kvinna med ett "hälsosamt" sexliv medan horan är på en plats där hon aldrig kan aspirera på vare sig jämställdhet eller hälsa. Hon är ett sjukdomstecken, ett symptom på mannens äckel och hennes individualitet, hennes subjektsstatus är fullständigt fråntagen henne.

sista kontrollen

Detta ämne är inget kul. Det är deprimerande och det ger noll gensvar (i alla fall har det gjort så hittills). Men jag tycker att man ska försöka fullfölja det man påbörjat. Två gånger tidigare har jag genomfört Kamfertexts lilla undersökning av könsfördelningen inom medias kulturdebatt och -analys -- första delen här, andra här.
Senast såg ju saker & ting lite ljusare ut än vad de gjorde vid första kontrollen. Men nu är det väl back to normal då. Under januari månad har Sydsvenskans kultursida i sin nätversion haft i genomsnitt 5 artiklar skrivna av kvinnliga skribenter att erbjuda mot 12, 5 skrivna av män. Ungefär som vid första kollen alltså. Göteborgsposten hade ett dagssnitt på 7 artiklar av kvinnor mot 10 av män -- men då är det alltså så att GP:s kultursida på nätet innehåller en del intervjuer och annat journalistiskt material som kan kallas mer "lättviktigt" vid sidan av litteraturrecensioner och analytiska reflektioner.
Tänkandet sköts av män. Det riktiga tänkandet. Kan man förledas att tro. 6 understreckare i Svenskan var författade av kvinnor mot 22 av män denna januarimånad. 1 essä av 8 i DN bär kvinnlig signatur. Män har stått för 23 inslag i P1:s OBS, kvinnor för 14.
Därmed inte sagt att inte Svenskans understreckare skulle vara läsvärda, för det är de. Inte heller att OBS inte skulle vara lyssnansvärt. Det är det. En del människor ser nog inte detta som ett problem överhuvudtaget. Feminister ska jämt komma & tvinga sig på med sitt kvoteringssnack, tänker de kanske. Andra ser det som ett problem men verkar vara rätt hjälplösa inför den "naturliga" ordning som gör att självsäkra och -hävdande män tar så gott som all j-a plats.
Men herregud. Ingen tror väl idag på fullt allvar att kvinnor är dummare? Att kvinnor inte kan skriva? Så varför inte på allvar börja rucka på den ordning som gör att vi med få undantag hålls kvar i kulturens knatteliga. Vi är många kvinnor som tänker, läser, iakttar, skriver och talar -- vi vill bli lästa, sedda, lyssnade på och uppfattade. Släpp in oss på riktigt nån gång.

tantsporten nr 1

Har sömnproblem just nu så det är inte mycket bevänt med mig om dagarna. Tur då att det är EM i konståkning, min favoritsport vid sidan om fotboll (att titta på alltså, inte utöva), och att nästan allt visas på Eurosport. Jag sitter fastklistrad i soffan med en påse kolor varje dag.
Gillar man konståkning är man en äkta Tant. Jag försöker bära min tantighet med stolthet, men ärligt talat, jag har en del problem. Inför bekanta brukar jag tala om min förkärlek för tantsporten nr 1 som "min perversion". Det känns mycket coolare att prata om sin kärlek till det spanska och det portugisiska fotbollslaget. Då handlar det om en manlig arbetarklassport gone chic -- konståkning däremot är så kärringaktigt att det inte ens är bögigt. Det är tingeltangel på is: fladdrande glittriga maskeraddräkter med matador- eller faraomotiv, Händel med pålagda beats och melodramatiskt armvevande. Detta sitter jag alltså och tittar på med full emotionell inlevelse. Någon meta-attityd varken vill eller kan jag få till. Jag kan inte ens aspirera på att försöka dekonstruera min tantighet genom att virka eller sticka en grytlapp med subversiva porrmotiv under betraktandet (jag behärskar som modern tant inget av dessa hantverk).
Fast helt utan queera inslag är ändå inte konståkningen. Till exempel så förekommer det att damen lyfter herren inom den mest smaklösa av de olika grenarna, isdansen. Detta har jag dock flera gånger hört kommenteras med visst missnöje av tanterna vid tv-micken, samma tanter som ogillar par där damen är längre till växten än herren (vilken därför får bära "platåskridskor" eftersom en sådan brist måste åtgärdas enligt regelverket) eller som syrligt kommenterar en kvinnlig åkares val av byxdress till tango (det borde förstås varit klänning). Men inom herråkningen finns det alltid en eller annan som kommer undan med att öppet bete sig fruntimmersaktigt på isen. Jag minns Ilya Klimkin föreställa svanen i Svansjön till exempel -- ett oerhört vackert och gripande program, men den känslige Klimkin var tyvärr så nervös att han flera gånger föll omkull. Amerikanske Johnny Weir, som inte bara är bögig utan också avvikande i sitt hemland genom sin kärlek till Ryssland, gjorde en annan svan förra året när han åkte till Camille Saint-Saëns. Hur bra som helst.
Jag hörde en gång ett radioinslag med Ebba Witt-Brattström där hon talade om sin förkärlek för operan Rigoletto på grund av dess manlige huvudpersons känsloindränkta arior - det är något speciellt med att höra män uttrycka starka känslor på ett sätt de sällan ges utrymme för, menade hon. Jag förstår vad hon menade även om jag inte finner just Rigoletto vara någon särskilt intressant opera. Jag kan uppleva samma fenomen då och då när jag tittar på manlig konståkning. Det kan vara en stark upplevelse att se en sombert svartklädd ung man (inte alla dräkter är grälla) mjukt sväva runt på isen ackompanjerat av den melankoliska, romantiska valsmusiken till filmen In the Mood For Love.
Eller är det bara jag som är gumsjuk?

mysko rapportering

Jag har sett två inslag på SVT om mordet på Hrant Dink i Turkiet, jag har läst 3-4 artiklar i svensk press om detsamma. Genomgående har det undanglidande språkbruket i fråga om folkmordet på armenier -- den fråga som lett fram till Dinks död -- varit. Man skulle av svenska mediers rapportering kunna tro att det är osäkert om något folkmord verkligen ägt rum. Att det hela, på hardcorepostmodernt vis, bara handlar om olika berättelser som kommer i konflikt med varandra. Följande citat ur en artikel i Svd är typiskt: "Hrant Dink ville få turkarna att lyssna till armeniernas historieskrivning om det osmanska rikets sönderfall när armenierna gjordes till syndabockar och utsattes för det som många ser som 1900-talets första stora folkmord." Hm, "armeniernas historieskrivning", "många ser som".... På TV talades det obestämt om "massakrer" och "beskyllning om folkmord". Wtf? Varför?

några ord om en tillfällig nedläggning

I förrgår skakades bloggosfären av en mindre skandal: plötsligt var Isabellas blogg Att arbeta som eskort nedlagd av WordPress. Sent på kvällen låg bloggen uppe igen. WordPress bad om ursäkt till dess ägare och tillkännagav att det hela varit ett rent misstag. Som kommentarerna till detta inlägg visar låg det dock ett aktivt försök att släcka ner bloggen bakom -- någon har påstått att den skulle förespråka människohandel....
Isabella, som egentligen heter något annat, har vigt sin blogg åt frågor om prostitution (d v s sexsäljande) och människohandel. Hon berättar om sitt arbete som eskort och bedriver opinionsarbete mot sexköpslagen, samtidigt som hon kämpar mot människohandel -- d v s ofrivillig prostitution. Att denne någon varit oförmögen att uppfatta detta, eller blivit så upprörd över att det finns en annan åsikt om sexköpslagen än den sanktionerade att han/hon medvetet farit med lögn, det är betecknande för det svenska debattklimatet i denna fråga. WordPress insåg snabbt att det inte fanns någon grund för nedläggningen, och det hedrar dem. Men hur kan det komma sig att någon, förmodligen en person som anser sig stå för goda, humanistiska värden, agerar så uppenbart odemokratiskt? Förmodligen handlar det om det starka genomslag den svenskorwellianska synen på all prostitution som människohandel har haft.
Händelsen fick mig att reflektera lite över bloggosfärens funktioner och över hur känsligt det är för yttre påtryckningar. Mr Brown skrev nyligen ett inlägg om bloggandets särskilda funktion i auktoritära samhällen. Han har naturligtvis en stark poäng när han betonar "vilken politisk sprängkraft bloggen som medium kan ha i ett land där de demokratiska institutionerna är svaga och där media är hårt kontrollerad". I Sverige finns det för det mesta ingen särskild orsak till att de politiska bloggarnas innehåll annat än rent språkligt (och möjligen skvallermängdsmässigt) skulle skilja sig särskilt mycket från innehållet i de olika formerna av "gammelmedia". Bloggosfären blir i den bemärkelsen mindre viktig. Men sexköpsfrågan är ett undantag. Här spelar bloggosfären en stark roll. I bloggosfären har Isabella och hennes kollegor ett utrymme där de, på egna villkor och under den pseudonym lagstifitningen och horstigmat nödvändiggör, kan argumentera för sin sak.
Isabella är visserligen en aktiv debattör som också publicerar sig i pressen. Men det är inte alla media som släpper fram en anonym skribent. Dessutom gäller oftast en särskild ordning för hur sexsäljare porträtteras i media -- de underställs olika auktoriteter och blir till belägg för dessa auktoriteters teser. Även om sexsäljaren själv tillåts formulera ett inlägg då & då sker detta alltså inom en starkt begränsande ram. Inom bloggosfären finns inte denna ram.
Den som gav sig på Isabellas blogg insåg förmodligen att den har en alldeles särskild sprängkraft. Där bjuds regelbundet andra sexsäljare in som gästskribenter. Dessutom fungerar den som en slags uppsamlingscentral, där den sexköpsdebatten i svenska media fångas upp, belyses och kommenteras. Skulle hennes blogg stängas ner så krymper vårt demokratiska utrymme.
Uppdatering: Isabella har nu lagt ut ett inlägg som närmare beskriver hur det hela gick till och hur kommunikationen mellan henne och den person som låg bakom nedsläckningen såg ut. Personen i fråga upplever sig ha blivit missuppfattad. Att döma av den mailkonversation mellan henne och Isabella som återges är det mer korrekt att säga att hon anklagar bloggen för att befrämja människohandel, inte för att, som jag skrivit ovan, förespråka den.
Även detta är dock ytterst tveksamt. I Sverige betraktas det som en Sanning Ingen Får Ifrågasätta att existensen av sexhandel automagiskt medför slavhandel. Även detta borde naturligtvis granskas och öppet kunna diskuteras.

film & filmkritik....

”Du har det bra, du som är filmvetare – det måste vara härligt att få sitta och titta på film hela dagarna!”. Den som yttrar en sådan mening menar inte något illa, men omedvetet uttrycker hon en uppfattning om studiet av film som något lättsamt och inte särskilt krävande, något som står i närmast antitetisk relation till intellektuellt arbete. En närbesläktad situation upplever filmvetaren när hon ställs inför den intellektuella som uttryckligen meddelar att film för henne, det är och ska vara avkoppling och ett nöje – den intellektuella som snobbar med att inte ha sett någon Bergmanfilm, med att ha En värsting till syster med Whoopie Goldberg som favoritfilm – men som har en helt annan attityd gentemot skönlitteraturen.

Litteraturen har en särställning i vår kultur. Det skrivna ordet inger respekt – det är kopplat till intellektet, till tankearbete och kreativ fantasi, medan film tenderar att förknippas med lättja, konsumtion och ibland överväldigande primitiva känslor. Filmmediet är dessutom på ett annat sätt avhängigt av ekonomiska resurser, vilket ytterligare sänker dess så att säga andliga värde. Jag vill påstå att denna hävdvunna hierarkiska ordning fortfarande gäller. Och den påverkar förstås filmkritikens status, utformning och utrymme.

Postmodernismens försök att upplösa den kulturella hierarkin har naturligtvis haft viss effekt. Idag kan vilken kultursida som helst behandla populära genrer som skräckfilm eller action på ett seriöst sätt. Samtidigt har jag en känsla av att det försök till integration av så kallad nöjes- och kulturjournalistik som gjorts i postmodernistisk anda resulterat i att filmen låsts fast i ett populärkulturfack – fast nu med positiva istället för negativa förtecken. Problemet med det är att ”film” klumpas ihop och filmer som är mycket olika både till utseende och syfte behandlas på ett och samma sätt. Medan det inte borde vara någon principiell skillnad exempelvis mellan att recensera en film av bröderna Dardenne och att recensera en diktsamling av Thomas Tranströmer – i båda fallen borde det krävas tillräckliga förkunskaper och goda arbetsvillkor. Men idag, när tabloidisering regerar, drabbas filmkritiken särskilt hårt. Dagens Nyheter införde nyligen betygsättning på filmer, och därmed finns det inte längre någon stor dagstidning i Sverige som inte har en filmkritik som är anpassad för annonsmarknaden.

När litteraturvetaren Magnus Eriksson i Obs! 16/1 talade sig varm för en klassisk kritikerprofil som Jan Aghed hyllade han en typ av kritiker som i dagsläget är mycket sällsynt – den specialiserade filmkritikern som fullt ut kan ägna sig åt sitt filmkritikervärv, och som gör detta med entusiasm och ambition. Nyare kritiker ägnar sig i allmänhet åt mycket annat vid sidan av att recensera film, de få som försöker koncentrera sig på sitt filmskrivande för en osäker frilanstillvaro. Eriksson uttalade en hård dom över dagens yngre filmkritikerkår, och även om jag tycker han överdrev har han rätt i att vi lever i en mediakultur där filmhistoriska kunskaper och cineastisk passion inte smäller särskilt högt. Men framtiden är öppen. Dagens filmklimat, där biografen verkar bli allt mindre viktig medan dvd-spelaren hemma i vardagsrummet öppnat för helt nya filmvanor, borde kunna medföra en förändring av filmkritiken i positiv riktning – om viljan finns. Dvd-utgivningen innebär, oavsett vilken teknisk form den kommer att anta i framtiden, inte bara möjligheter till ett mer intimt sätt att se på film utan också en bättre tillgång till delar av filmhistorien. Därmed ökar också behovet av ett seriöst offentligt samtal omkring film.

Jag efterlyser alltså en mer differentierad filmkritik och filmjournalistik. Jag är medveten om att en sådan utveckling kan bidra till att ytterligare cementera kulturella hierarkier, och det är i och för sig inte önskvärt – all film förtjänar kunnig och seriös kritik. Men den stora variation som finns inom filmen måste väl någon gång tas i beaktande. Varken den så kallat smala eller den så kallat breda filmen kommer riktigt till sin rätt så som situationen nu är. Är det rimligt att den senaste Wallanderfilmen recenseras på samma premisser som, till exempel, De andras liv? Att det mest verkar vara tur om t ex barn- och ungdomsfilm recenseras av personer som är kunniga på just det området? Alternativet är förstås att det skapas arenor för filmanalys utanför kritiken. Där är vi inte heller idag – specialiserade tidskrifter som når bortom den akademiska världen lyser i stort sett med sin frånvaro.

Jag genomförde förrförra året en liten studie i svensk filmkritik av idag (publicerad i Solskenslandet, red. Hedling/Wallengren), och hade då kontakt med några kritiker som nappade på möjligheten att fritt ge uttryck för synpunkter på verksamheten. Ett återkommande klagomål var just detta att kritiken så ofta av nöd blir lite av hastverk – i värsta fall har recensenten bara två timmar på sig att författa något mellan pressvisning och tidningsdeadline. Och att man saknar möjligheten att fördjupa sig i längre, mer djuplodande resonemang om vissa filmer. Det vore väl något för kulturredaktioner på radion, tidningarna och varför inte också SVT att fundera över.

jag borde äta upp min icke-existerande hatt...

...apropå detta att Mona Sahlin, tio år för sent, faktiskt ser ut att kunna bli sossarnas partiledare och statsministerkandidat. Jag hade nämligen kunnat svära på att hennes möjligheter dödades i mediejakten då när den begav sig. Ibland är det kul att ha haft fel.
Men lite orolig är jag allt. Att någon av hennes motståndare, som politiska kommentatorer så hemlighetsfullt talar om (vad är det som gör att vissa, vilka de nu kan vara, är så inriktade på att stoppa just henne?) ska slänga upp en joker och media på nytt hamnar i trans. Jag minns så väl hur det var då, under den där icke-affären. Hur okända och bekanta bröstade sig med metamediasmarta strömlinjeformade analyser av allt från Sahlins klädsel till hennes tårar. Hur Göran Skytte höll ett polisiärt förhör med henne i sin "talkshow" - bland annat lyftes den väldigt viktiga frågan om huruvida inte Monas make faktiskt vid ett tillfälle varit sjukskriven utan att de facto vara sjuk (och nej, det var inte någon långtidssjukskrivning det handlade om).
Att Ulrica Messing, som jag hörde i nån nyhetssändning, låtit meddela att hon egentligen är intresserad av uppdraget men inte vill utsätta sig och familjen för granskningen borde, som det heter, stämma till eftertanke.

fruntimmer, fruntimmer

"Men det finns ju inte så många kvinnliga filmregissörer" har man ju fått höra när man beklagar sig över det klena inslaget av fruntimmer i exempelvis cinemateksutbudet. Nej, jag ska inte påstå att det finns lika många kvinnliga som manliga filmskapare att välja mellan. Men väl att det nog finns/har funnits fler fruntimmer på det här området (också) än vad de flesta förmodligen tror. Här några namn:

Vera Chytilova, Lizzie Borden, Jane Campion, Helke Sander, Lina Wertmüller, Agnès Jaoui, Vibeke Lökkeberg, Marilou Diaz-Abaya, Joyce Wieland, Larissa Shepitko, Aparna Sen, Jackie Raynal, Marziyeh Meshkini, Michelle Citron, Lana Gogoberidze, Vivienne Dick, Abigail Child, Annette K. Olesen, Lotte Reiniger, Kathryn Bigelow, Agnès Varda, Iris Gusner, Suzanne Osten, Susan Seidelman, Claire Denis, Diane Kurys, Carolee Schneeman, Jill Godmilow, Amy Heckerling, Maria Luisa Bemberg, Tahmineh Milani, Patricia Rozema, Mai Zetterling, Helma Sanders-Brahms, Maya Deren, Wanda Jakubowska, Helle Ryslinge, Colline Serreau, Sarah Maldoror, Claudia Schillinger, Pascale Ferran, Su Friedrich, Sara Gomez, Gillian Armstrong, Erica Beckman, Barbara Hammer, Christine Edzard, Dorothy Arzner, Mimi Leder, Marianne Ahrne, Monika Treut, May Spils, Gunnel Lindbom, Anna Hoffman-Uddgren, Ulrike Ottinger, Mathilde Landeta, Lynne Ramsay, Suzanne Bier, Marianela Alas, Samira Makhmalbaf, Patty Jenkins, Leontine Sagan, Penny Marshall, Laleen Jayamanne, Alice Guy, Mary Ellen Bute, Leslie Thornton, Lisa Cholodenko, Marta Meszaros, Nora Ephron, Lucia Murat, Marjorie Keller, Nadine Trintignant, Kimberly Peirce, Pernille Fischer Christensen, Ula Stöckl, Jytte Rex, Julie Taymor, Julie Dash, Mary Harron, Lisa Ohlin, Germaine Dulac, Agnieszka Holland, Natalya Bondarchuk, Catherine Breillat, Margaretha von Trotta, Mira Nair, Evelyn Schmidt, Liliana Cavani, Chantal Akerman, Ingemo Engström, Kira Muratova, Rakhshan Bani-Etemaa

Där några namn. Omkring hundra sådär. Det är regissörer från olika tidsperioder och olika världsdelar som jobbat i vitt skilda genrer och stilar. Something for everybody. Något kan vara felstavat; jag kan ha råkat upprepa något. Förhoppningsvis väcks någons nyfikenhet, någon driftig människa kanske kan få inspiration till ett festivals- eller filmklubbsprogram, en artikel eller ja, vad fan som helst. En internetresurs kanske, i stil med den här eller den här. Visst, jag vet att alla tänker på jämställdhet nuförtiden. Det finns framför allt universitetsstudier för sånt där. Och ibland tänker jag: feminism är bara en karriärsväg idag. Det händer ju ingenting. Jag måste ju ha fel, eller hur? Snälla, säg att jag har fel.

bonjour tristesse: cinemateket i malmö vt -07

Med posten damp cinematekets vårprogram ner idag. Resignerat konstaterar jag att det är business as usual efter ett förhållandevis spännande höstprogram. Jag har inte kollat in stockholmsprogrammet eftersom jag är för avundsjuk, misstänker att det i all sin stinnhet rymmer pärlor vi malmöiter inte får ta del av -- vi bor i den avgjort minst spännande cinemateksstaden, men nå ja, kanske är det vårt eget fel -- malmöpubliken är ofta trög och otacksam...men skyll inte på mig, jag för min del har då alltid strävat efter att vara en fin & duktig cinemateksbesökare...
Vad har de att komma med här då? Den femtioelfte Antonioniserien och så Hitchcock, suck... Altman, ja han dog ju nyss, det är klart. Och så Sven Nykvist -- ja, det är klart att Nykvist måste hyllas, inget snack om det. Men herregud: KIESLOWSKI, för helvete... Jag är säker på att det inte är första gången för honom heller, denne den kanske mest överskattade av alla helgonförklarade manliga nittonhundratalsauteurer... En serie kallas för Filmform och sägs bestå av konstfilmsklassiker, det hade varit kul om det inte bara handlat om en föreställning bestående av fyra korta filmer. I det paketet ingår två av de tre kvinnliga regissörerna i programmet; Gunvor Nelson och miss Universum. Den tredje är Sofia Coppola vars intetsägande Virgin Suicides visas i önskeprogrammet "På begäran". De två återstående serierna är för det första fyra filmer valda av fyra olika danska regissörer -- och det är klart att regissörer ska få välja cinemateksfilmer, gärna mer sånt, synd bara att de med 50% Fassbinder valde så himla förutsägbart (Simon Staho överraskar dock genom att ambitiöst välja Shoah, vilken förstås måste ägnas två heldagsvisningar) -- för det andra vårens enda riktigt överraskande och spännande inslag, Yoshishige Yoshida x 2. Det fanns ju också en japansk nya vågen under sextiotalet, vid sidan av de olika europeiska och sydamerikanska, och att sprida kunskap om sådana från vår horisont sett "perifera" och okända fenomen, som dock varit mycket viktiga i filmhistorien, det ingår väl som ett av de viktigaste inslagen i Cinematekets uppdrag?
Skönt att få gnälla av sig. Men min kritik är också allvarligt menad: filmhistorien är större än något dussin manliga auteurer, och så länge vi fortsätter att reducera den så länge kommer det fortsätta vara svårt att få filmen att bli en respekterad konstform på jämnfot med litteratur, annan bildkonst osv. Som det är nu är den fortfarande "populärkultur" som då och då kan höja sig upp till esoteriska höjder med hjälp av en Stor Man.
Betyg för vårens cinemateksprogram i Malmö: två Charlottes av fem möjliga.
Fast det är klart att vi ska fira Altman och Nykvist.

hört det förut

Gårdagens DN innehåller bl a en notis om en ny tysk film som "bryter tabun". Det handlar om Dani Levys Mein Führer, enligt uppgift från BBC:s nätupplaga "den första inhemska filmen som smädar den tyske diktatorn". Suck. Snart sagt varenda jäkla tyska film på temat Tredje riket som kommer ut marknadsförs i de termerna, en aningslös journalistkår hakar på, och si! det råder minnesförlust inte ifråga om den historiska perioden som sådan men om den tyska filmhistorien rörande densamma.
Volker Schlöndorffs Der neunte Tag från 2004 (en film som vad jag vet inte gått på svenska biografer men visades på Stockholms filmfestival) påstods till exempel vara den första tyska spelfilm som innehåller scener från ett koncentrationsläger - när detta förekom redan i Eugen Yorks Morituri från 1947, en film som alltså spelades in redan innan dess att någon av de båda tyska efterkrigsrepublikerna bildats. Der Untergang, den med Bruno Ganz som Hitler, målades också upp som ett stort genombrott i tyskarnas umgänge med sitt förflutna, ett beträdande av tidigare förbjuden mark. Men G W Pabst, som efter att ha gjort sig känd för sina stumfilmer med Louise Brooks gjorde sig till medlöpare under nazismen, spelade redan 1955 in Der letzte Akt som behandlar samma skeende och gestaltar i stort sett samma persongalleri inklusive Hitler. Visserligen spelades denna film in i Österrike - men det rör sig om samma språkområde, en delad historia, en regissör som är djupt insyltad i den tyska filmhistorien och en känd tysk författare bakom manus, Erich Maria Remarque. Och vad gäller detta med att smäda diktatorn i en komedi, ja, vi har ju i alla fall Ulli Lommels fars Adolf und Marlene från 1977, där tyrannen springer benen av sig efter filmstjärnan men bara lyckas tråka ut henne. (Visst låter det lite småkul? Det är de underbara fassbinderskådisarna Kurt Raab och Margit Carstensen som spelar huvudrollerna.) Nu blev den filmen väl inte precis någon internationell framgång (vilket Der letzte Akt f ö var) men har vi redan glömt den smålöjliga och småroliga Schtonk! från tidigt nittiotal, den var väl hyggligt framgångsrik också här i Sverige? Visserligen förekommer ju inte H i egen låg person i denna komedi om den lönsamma fabrikationen av hans dagböcker, men upphovsmannen bakom falsifikationen i filmen börjar efterhand tala med den välbekanta österrikisk accenten och på ett larvigt sätt uppfatta sig intagen av Diktatorns ande (där försökte jag mig på ett torrt skämt, ordet Schtonk! som är filmens titel härrör nämligen från den rotvälska Adenoid Hynkel talar i Chaplins film - vilket förstås ytterligare understryker filmens intention att smäda den tyske diktatorn tillsammans med dem som fortfarande är besatta av honom).
Nå, detta sagt - visst har filmer om Tredje riket ibland förorsakat animerad tysk debatt. Vilket ju är bra, på sätt och vis. Vi får hoppas att Levy gjort en bra och riktigt rolig film, oavsett om den visar sig vara kontroversiell eller inte.

miljömuppar i mitt hjärta

Varför är Miljöpartiet inte mer populärt egentligen? Det borde ha en betydligt större anhängarskara givet att vårt senkomna och av nöd framtvingade spirande miljömedvetande bekräftar vad mp länge hävdat. Men än fortsätter medelklassen att gå gasande och rapande in i undergången - så leds vi också av ett parti som tycker att ekonomisk tillväxt måste ha företräde framför miljöåtgärder.
Till en del handlar det nog om nåt så korkat som stil. I hovkulturens dagar verkar miljömuppstilen helt hopplöst pinsam. Från vänsterhåll tillkommer en misstänksamhet inför mesmullens uppenbara brist på konfliktmedvetande. Var finns aggressiviteten? Kan vi se Peter och Maria hålla brandtal för massorna i en gigantisk manifestation mot exempelvis sänkta lägstalöner? De är bra på att ta strid för utsatta grupper som till exempel gömda flyktingar, men deras brist på förmåga att verkligen välja sida vad gäller den ekonomiska politiken uppfattas som en svaghet - och, menar jag, är det också. Att de fortfarande inte fullt ut vill välja sida tyder trots allt på en bristande verklighetsförankring.
Partiet har medlemmar som vill verka för en tydligare vänsterprofil, till exempel Jimpan. Skulle de lyckas skulle Miljöpartiet på ett unikt sätt kunna kombinera ekonomisk rättvisepolitik med realistisk miljöpolitik och en liberal eller frihetlig hållning. Ibland visar miljöpartister prov på ett förvånansvärt fritänkande, till exempel då Alexander Chamberland och hans unga gröna ifrågasatte den inom vänstern så vanliga förbjudande hållningen mot all form av pornografi (se här). Den sorgligt fimpade friårsreformen är ett annat exempel. För att citera Wetterstrand herself: "Friåret är en av de mest liberala reformer som genomförts i Sverige - ändå stoppas den nu av partier som samtliga kallar sig liberala. Moralismen vinner över den liberala människosynen vid tanken på den onyttiga medborgaren..."
Sympatiskt är också förslaget att införa nya namn i namnsdagskalendern. Det borde vara en självklarhet att Ali, Muhammed och Zeinab m fl ska kunna fira namnsdag precis som Lena, Rickard och jag. Finns det några vettiga skäl däremot? Namnsdagsnamnen har varit föremål för modernisering förr - det är dags att göra en ny upprustning nu.

den vägen vandrade

Året rinner ut...
...så vad har då hänt under året?
Ja, till att börja med ska de hädangångna minnas. Några av dem levde en gång i DDR, Landet som inte längre är. Döden tar både förföljare och förföljda, men oftast är både levande och döda gråmelerade snarare än svarta skurkar eller vita hjältar. Aldrig blir väl detta så tydligt som i ett totalitärt samhälle. Under året har bland andra Gerhard Behrend, Frank Beyer, Jenny Gröllmann och Marcus Wolf dött. Mest känd av dessa var förstås Wolf, spionchefen och den svartaste av dessa fyra. Märkligt nog betraktade han sig själv som en reforminriktad mjukis. Förvånad över att plötsligt riskera fängelsestraff i sitt hemland flydde Wolf till Moskva då muren föll - liksom hans far en gång gjort, men då under helt andra omständigheter. Att de båda sönerna till den judiske läkaren och författaren Friedrich Wolf, efter att i flykt undan nazismen tillbringat en del av sin barndom och ungdom i sovjetisk exil, kom att tillhöra den östtyska intelligentsian och inta höga poster i DDR:s politiska respektive kulturella landskap, det är en omständighet som blottar lite av den mänskliga själens bråddjup. Visserligen utbildades de till att tillhöra den kommunistiska eliten - men i trettiotalets Moskva med dess vågor av utrensningar levde de ju också i en skräckens och angiveriets atmosför. Yngre brodern Konrad Wolf blev filmregissör och kulturpolitruk. Men inte heller han gick fri från den otillåtande övervakningen av kulturprodukter. En av hans filmer, Sonnensucher, lades på hyllan och låg där i fjorton år innan den fick premiär. Konrad Wolf, som dog 1982, är kanske den enda östtyska regissör vars konstnärlighet åtnjuter internationell aktning. Jag för min del har dock svårt att se hans romantiska, godmodiga och allmänt överlägsna ryska rollfigurer utan att rysa litegrann invärtes.
Frank Beyer däremot tenderar mer betraktas som en skicklig hantverkare (vilket minsann inte är fy skam). Även han regisserade film och han stod bakom den enda östtyska film som nominerats till en Oscar, Jakob der Lügner från 1975. Det är en smärtsam historia och en av de filmer alla som tror att Förintelsen inte är ett ämne som förekommer i tysk film borde se. Beyer blev väldigt omilt behandlad av den östtyska regimen, ändå framhärdade han i att inte bara försöka leva och verka i sitt hemland utan dessutom i att behålla sitt partimedlemskap fram tills dess han blev utesluten under förödmjukande former. Berodde hans medlemskap på en uppriktigt känd övertygelse eller handlade det om anpassning och strategi - eller kanske om någon slags pliktkänsla? Gör det långvariga medlemskapet Beyer till en medlöpare?
Jenny Gröllmann arbetade också inom filmen, som skådespelerska. Hon var under åttiotalet gift med Ulrich Mühe, en kollega. Mühe spelar Stasi-officerare i De andras liv - en underrättelseagent med uppdraget att avlyssna ett känt skådespelarpar. I realiteten har Mühe anklagat sin förra fru, Gröllmann, för att ha tillhört Stasi. Gröllmann förnekade detta fram till sin död - hon har delvis rentvåtts genom ett domstolsbeslut som förbjöd Mühe att fortsätta sprida dylika rykten. Vem vet vad som verkligen utspelat sig mellan de båda makarna. Gröllmann medverkar i en av de enligt min mening bästa östtyska spelfilmer som gjorts - Dein unbekannter Bruder i regi av Ulrich Weiss från 1982. Filmen utspelar sig under Tredje riket men dess kallsvettiga paranoia säger en del om livet i DDR.
Om det fanns något sådant som en östtysk folksjäl...nä, det är ju en löjlig tanke. Men mer än någon annan av dessa lyckades Gerhard Behrend som en av skaparna till Das Sandmännchen, den animerade dockan John Blund, nå östtyskarnas hjärterötter. Man försökte men lyckades inte fimpa den lille gubben med sandsäcken från barntv-tablån vid tiden för återföreningen - lyckades inte eftersom det blev publikstorm. Åtminstone detta invanda och hemtama ville man ha kvar. Den östtyske John Blund blev nyligen föremål för en grov norsk dokumentär som visats i svensk tv (John Blund - en socialistisk hjälte) där figurens propagandistiska egenskaper lyftes fram på ett förenklat sätt; filmen visade egentligen inte mycket mer än att alla kulturella uttryck, och i synnerhet ett uttryck med så uppenbart pedagogiskt uppsåt, görs i ett visst historiskt och samhälleligt sammanhang. Samma fördömande attityd som filmens skapare uppvisade mot diktaturens Sandmännchen skulle man i princip kunna uppvisa mot allt och alla som fanns och levde i DDR och därmed skulle man egentligen bara demonstrera sin egen skenhelighet.

vänsterpartikultur

Idag meddelar Tasso Stafilidis att han lämnar Vänsterpartiet. Detta kommer de allra flesta av hans gamla partikamrater att strunta i eftersom han väljer att lämna först nu, efter det att han förlorat sin riksdagsplats vilket bekräftar den vanliga uppfattningen att de som står/stått för den interna v-kritiken bara är giriga och maktgalna karriärister. Jag begriper inte varför han inte hoppade av tidigare, jag begriper inte de som är kvar i partiet - det var ju längesen det blev tydligt varthän det barkade.
I veckans upplaga av den "oberoende" vänstertidningen Flamman finns en egenartad artikel om en kvinna som för två år sedan lämnade Partiet och blev aktiv moderat. Varför är detta efter två år plötsligt en nyhet? Varför förtjänar detta ett helt litet reportage? Det kan välan ändå inte vara så himla anmärkningsvärt - människor kan undergå de mest märkliga förvandlingar och byta fot i hur grundläggande frågor som helst, det borde vara allom bekant. Kanske kan man om man letar riktigt ordentligt rentav hitta någon vänsterpartist som en gång varit moderat? Under min tid som aktiv vänsterpartist i Malmö kom det till en medlem som tidigare varit kristdemokrat, vilket gav upphov till en del hånfulla kommentarer bakom människans rygg. För bland De Rättrogna finns ofta en föreställning om att vi går och bär på en i grunden oföränderlig Sann Inre Politisk Identitet. I avgörande ögonblick visar det sig vem som är Att Lita På och vem som inte är det - vem som i grund och botten bara är en rödlackerad blåbloding.
Så finns det de som hela tiden måste hållas på the straight and narrow med de Sanna Kamraternas hjälp för att de inte ska vackla. Osäkra typer som skulle kunna byta fot om de skulle hamna i dåligt sällskap eller utsättas för alltför mycket dålig litteratur. I Tyskland är den syndiga människans behov av kamp mot sin "innere Schweinehund" ett begrepp - inom vänstern finns det de som måste kämpa mot sin "inre borgarbracka". Naturligtvis blir "nyheten" om gotländskan som bytte sida intressant i ljuset av partiets fortlöpande rättningar i leden, senast manifesterad av uteslutningen av företroendevalda medlemmar som vägrade samarbete med socialdemokraterna. – De senaste årens frånvaro av studieverksamhet och livaktigt diskussionsklimat inom vänsterpartiet, kan göra att man blir ointresserad till slut, säger den gotländske v-ordföranden. Ja, "studieverksamhet och livaktigt diskussionsklimat" kan vara väldigt positivt och utvecklande. Men för den som så önskar kan det också fungera som en ständigt pågående uppfostran och självstympning.

tjuvnyp

Igår beskrev Karolina Ramqvist på sin blogg hur en man stod och gned sina könsdelar mot henne på tunnelbanan och hur hon inte tyckte att hon kunde hantera det hela på nåt bra sätt. "Många av er är säkert jätteduktiga på att säga till eller gå undan eller vad man nu gör men jag tycker att det är för hemskt, jag vill inte titta på en sån här person, jag vill inte säga någonting till honom." En reaktion jag känner så väl igen. Klarar jag inte av att förhindra en vardagssexgalning jag råkar ut för från att få orgasm med min ofrivilliga hjälp på bussen, i tunnelbanan, i biografen eller på andra sidan telefonlinjen så känner jag mig inte duktig. Rentav känns det som att min oskicklighet kräver sin förklaring på nåt sätt.
Nej, detta händer inte precis dagligdags. Men jag kan utan lång eftertanke räkna upp åtminstone ett halvt dussin tillfällen då jag råkat ut för det Ramqvist kallar "sexmobbning" - vilket jag tycker är missvisande eftersom mobbning är något betydligt värre än den här typen av "miniatyrövergrepp" som, vilket Ramqvist också avslutar sin bloggtext med att påpeka, mest är banala och pinsamma att utsättas för. Ja nu ska vi se...det var den klassiske blottaren i parken, det var han som glodde och slickade sig om munnen på spårvagnen, det var den anonyme telefonstönaren, det var snubben som oombedd visade mig en nakenbild inne på sitt arbetsrum, det var den tunga armen över mitt lår i biografmörkret och så var det den där andra biografincidenten då en man som tidigare hjälpt mig hitta rätt i multiplexet kom och satte sig bredvid mig i salongen mitt under föreställningen och så småningom, efter att ha fällt några oskyldiga kommentarer om filmen, började runka. Det här sista tillfället kändes extra pinsamt eftersom jag inte begrep vad killen höll på med förrän jag han rusade ut med nån slags smådiaboliskt skratt och jag såg satsen han lämnade efter sig på sätet.
Ärligt talat, jag tycker inte jag blivit speciellt traumatiserad av de här upplevelserna, jag har inte fått problem med att gå på bio själv eller röra mig fritt på grund av detta. Det är inte jag som ska känna skam för dem, det är de män som inte förmår ta ansvar för sin sexualitet som har problem. Detta gäller oavsett om jag "gör något åt" saken eller inte. Men visst känner jag också trycket att vara en "stark kvinna", detta avskyvärda uttryck som verkar kunna innebära allt från att dubbelarbeta utan att bli utbränd till att se till att man minsann aldrig blir utsatt för någonting, i alla fall aldrig utan att hämnas Dirty Weekend-style. De kommentarer Karolina fått visar att det i sådana här fall liksom i våldtäktsfall finns en tendens att hellre problematisera kvinnans än mannens beteende. Det är ju fult att "vara offer". Är Karolina svag eller?...
Könsmaktsordningen finns överallt och ingenstans. Självklart är den här typen av incidenter, som varenda jävla tjej råkar ut för i någon form någon gång, eller många gånger, under sin livstid ett uttryck för en könsmaktsordning som gör att tillräckligt många män inte anser sig behöva bry sig om vad de kvinnor de kåtar upp sig på egentligen tycker om dem och om situationen. Samtidigt är de fanimig inte värre än vad vi gör dem till. En idiot och lite sperma på sätet bredvid mig i biografmörkret behöver inte vara mer än just det. Vi vill så gärna hitta den formel som ska ta bort ordningen: förbjuda torskar eftersom de verkar förkroppsliga hela det här syndromet (om det verkligen är så eller inte blir för jobbigt att försöka ta reda på), hitta ett kvinnligt beteende som ska trolla bort problemet, tillsätta en statlig utredning ochsåvidare. Jag vill också få bort skiten. Men orealistiska målsättningar, falska föreställningar, syndabockar och symbolpolitik lär inte hjälpa.

moonbase 3 - det sunda förnuftets seger i världsrymden

Jag har ingenting emot Christer Fuglesangs hjältestatus. Nu är jag själv ingen flaggviftande person precis men jag tycker de många syrligheter som yttrats om rymdjublet, inte minst inom bloggosfären (den inverterade världsrymden?), känns lite jante faktiskt.
Men det var inte det jag tänkte skriva om.
Nej, det var det där med den kommande koloniseringen utav månen jag kom att tänka på vilket i sin tur kom mig att tänka på den fina gamla BBC-science fiction-serien Moonbase 3. Den blev inte populär på sin tid (1973), bara sex av planerade tretton avsnitt spelades in och sändes. Men vi är några nördar som tack vare BBC:s dvd-utgivning kunnat upptäcka serien nu i efterhand i alla fall. Min make, som är en större sf-vän än jag, fick den i present för några månader sen. Vi kom att gilla den lika mycket båda två. Jag blev helt fascinerad av detta lite melankoliska och nästan naturalistiska psykodrama i nedtonad rymdmiljö. Specialeffekterna är så få att de nästan inte finns. Inte en utomjording är i sikte. Dramatiken bygger på sådant som arbetsplatskonflikter, verksamhetsfinansiering och de regelbundna psykiatriska utvärderingarna av rymdstationspersonalen. Det mest visuellt upphetsande som förekommer är skådespelarnas fulsnygga sjuttiotalsfuturistiska kostymering. Rent stilistiskt och dramaturgiskt är Moonbase 3 den absoluta motpolen till Star Trek.
Okej, vi snackar inte drama på högsta nivå. Även skådespeleriet är nedtonat, kanske lite väl mycket så - åskådaren avkrävs ett visst tålamod. Men det finns något starkt sympatiskt med hela konceptet. Det är brittisk public service-dramatik av fint nittonhundratalssnitt. Ett upplysningsprojekt i universums mörker.

selbstdarstellung

"Hon kunde inte tala om sin konst på ett intressant sätt...hon var blek - det fanns ingenting som stack ut..." Var det inte så det hette i första delen av Ernst Billgrens TV-serie AK3, den om Kommittén som i hemlighet styr över det svenska konstlivet? Orden yttras av den unge manlige karriärsprofessorn om den konstelev som precis tagit livet av sig inför ögonen på sina lärare. Hon hade velat ha svar på varför Kommittén inte valt ut henne att ingå i den grupp konstnärer "som ska få komma fram". Svaret ges istället med detta postuma omdöme.
Det finns ett fantastiskt tyskt ord för detta att presentera sig för andra på ett sätt som avses övertygande, att visa upp sig, "föreställa sig själv" rentav - Selbstdarstellung. Jag kan inte finna någon bra svensk direktöversättning av detta ord - finns några förslag var goda meddela dessa, ni eventuella språkexperter där ute. Ordet används ibland pejorativt, kanske litegrann på samma sätt som när vi skåningar anklagar någon för att "fågla sig". Ibland handlar det mer neutralt om självbild, självporträttering. Hur som helst kanske man kan säga att flickan i Billgrens serie inte lyckats med den Selbstdarstellung som krävts för att komma fram i miljön ifråga. Var högstatusmiljö kräver sin speciella typ av Selbstdarstellung. Men det där med att kunna tala om det man gör på ett intressant sätt - använda rätt kodord på ett ledigt sätt, sticka ut men inte framstå som alltför främmande - det är nog något som gäller i många sammanhang, jag kan precis föreställa mig hur någon humanioraprofessor yttrar samma ord som Billgrens om någon förhoppningsfull men försagd student med drömmar om en forskningskarriär. Det är bara att byta ut orden "sin konst" mot "sitt ämne". Och naturligtvis fungerar i allmänhet kraven på att kunna föra sig som utslagsmekanismer med slagsida mot framför allt klasstillhörighet.
När Billgrens huvudperson nu senast sprang runt och viftade med ett sociogram som visade hur de personer som uppbär centrala positioner inom konstlivet relaterar till varandra var väl detta tydligaste tänkbara demonstration av att vi här har att göra med en bourdieuiansk spänningsserie. Jag tänker med förundran och fascination på den uppenbarligen djupt kända ilska mot Billgren som programledaren för SVT:s konstmagasin Arty visade efter att ha intervjuat honom inför seriepremiären. Hon kände, sa hon, att Billgren bara spelade en roll som konstnär. Det fanns, beklagade hon sig, ingen enhet mellan person och konstnärspersona. Har Billgren gått för långt i att visa fram hur han föreställer sig själv i sin roll som konstnär? Ironin blev komplett när sagda programledare i programmets sista sekunder visade upp Bourdieus bok Konstens regler - där, förkunnade hon, kunde vi lära oss hur konstvärlden fungerar. Ja, men en del av det som Bourdieu sade kan vi uppenbarligen också lära oss genom serien AK3. För vad är Kommittén om inte bara precis en förtätad dramatisk bild av det "system av relationer" som vi enligt Bourdieu måste kartlägga för att förstå dynamiken inom ett fält.