Ordet antisemitism

Alla vet väl vad Svenska kommittén mot antisemitism jobbar med (eller snarare mot)? Ja just det, mot yttringar av fientlighet gentemot judar som grupp. När vi överhuvudtaget talar om antisemitism så är vi nog för det mesta överens om vad det är vi talar om. Vi talar inte om fientlighet mot alla som tillhör den semitiska språkgruppen - vi talar om fientlighet mot judar. Som grupp. Vi vet att den mest extrema formen av antisemitism - den som företräddes av Hitler och Tredje rikets utrotningspolitik - exklusivt riktade sig mot judar. Förvisso var det inte bara judar som Tredje riket ansträngde sig för att förinta. Deras industriella folkmord omfattade också romer. Men vi vet att det inte är fientlighet mot romer den som talar om antisemitism avser. Fientlighet mot romer kallas antiziganism och omfattar ett föreställningskomplex som skiljer sig från det föreställningskomplex som åtföljer fientligheten mot judar. Detta sistnämnda - som bland annat handlar om att det hatade objektet ses som en girigbuk, som maktfullkomlig, som översexuell, lojal endast mot den egna klanen och dess dolda agenda mm - gäller inte för övriga medlemmar av de folkgrupper som talar det vi kallar semitiska språk; det gäller judar och enbart judar. Att ett försök att ge hatet mot judar en vetenskaplig grund genom uppfinnandet av en "semitisk" ras som skulle stå i ett slags antitetiskt förhållande till den "ariska" nu givit oss beteckningen "antisemitism" för fientlighet mot judar, ja det är väl att beklaga men det förändrar inte det faktum att det är, återigen, just fientlighet mot judar som grupp som avses med ordet.
Ändå finns det en utbredd ryggmärgsreaktion som gör att när det talas om antisemitism inom arabvärlden så kommer påståendet "Araber kan väl inte vara antisemiter - de är ju själva semiter!" som ett brev på posten. Varför? Ibland kan det handla om den gamla vanliga oviljan att diskutera antisemitism - genom att istället fokusera på semantik eller genom att göra en annan grupp än den som avses till den förfördelade parten undgås i själva verket ämnet. Vad anledningen än är så gör reaktionen att diskussionen fastnar vid semantik.
Alltså: om någon säger "Antisemitismen ökar i Frankrike" så reagerar vi inte med att föreställa oss en ökande fientlighet som riktar sig mot araber, judar och etiopier. Detta är inte vad som avses, och vi vet vad som avses. Men om någon säger "Antisemitismen ökar inom arabvärlden", ja då reagerar alltså vissa av oss med förnekelse. Och ordet används plötsligt på ett helt annat sätt. Det är högst egendomligt.
Låt mig avsluta med att citera ur Svenska kommittén mot antisemitisms hemsida:

Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper (semitiska språk) och rasliga och etniska klassificeringar. Den dåtida rasforskningen hade utifrån språkvetenskapens klassificeringar lanserat idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått biologiskt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt nedbrytande verksamhet och konspiratoriska planer på herrvälde över den föregivna ”ariska rasen”.

Ordet antisemitism vann snabbt acceptans i breda kretsar, även bland dem som motsatte sig den antijudiska propagandan. Det används fortfarande i dag, både inom forskning och i dagligt tal, som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder ordet antisemitism är det dock viktigt att vara medveten om att det är missledande: antisemitism är en nonsensterm i den meningen att det inte finns och aldrig har funnits någon ”semitism” i förhållande till vilken man kan vara ”anti”. Antisemitism betyder och har alltid endast betytt fördomar och fientlighet mot judar. Det har inte och har aldrig haft med fientlighet mot individer och grupper som talar semitiska språk att göra. Således är det även fullt möjligt för individer som talar semitiska språk att hysa antisemitiska uppfattningar.

(Detta skrivet med anledning av denna bloggpost och diskussionen i kommentarsfältet till den.)

Mycket kan man skylla på FRA....

men hör Sverigedemokraternas opinionsframgångar dit? Det tror en SKOP-analytiker som uttalar sig i DN: - Det är mer borgerlig svaghet än oppositionens styrka som återspeglas i väljarbarometern. FRA-frågan och turerna kring riksdagens om- röstningar har minskat tilltron till de etablerade partierna, vilket i sin tur skapar utrymme för Sverigedemokraternas framgång.
Mja, jag tvivlar. SD var på g redan före FRA-debatten och det är ju inte precis som om de har utmärkt sig i den, tvärtom.
Däremot tror jag en ökande allmän otrygghetskänsla, som regeringen gör sitt bästa för att underblåsa med t ex de nya sjukskrivningsreglerna, hjälper till. Och SD mobiliserar enormt ute på nätet, samtidigt som etablerade medier blivit allt mer likriktade och gör lite för att återfå befolkningens förtroende. Vi har en offentlighet som präglas av hänsynslöshet, ytlighet och snabba slogans, vilket skapar ett klimat som passar SD perfekt även om de (fortfarande) inte är de etablerade mediernas mest välkomna gäster.

Skyller på FRA gör också ett gäng högerstudenter på Svenskans Brännpunkt. De reagerar mot den bild av en vänsterinriktad studentgeneration som gavs av företrädare för de rödgröna studentförbunden i söndags. Nä, det är inget fel på studenterna, menar dagens skribenter. "90-talisterna som nu är på väg in i den högre utbildningen ser världen som full av möjligheter och vill ta del av ­dessa både i privat- och yrkesliv. Fler vill starta företag och den egna karriären är viktig. Det är inte oss unga det är fel på, det är politikerna och deras val som är problemet." Och återigen tas FRA upp som ett exempel på hur snett regeringen ("40-talisterna", kallas de här) hamnar i förhållande till Ungdomen. Det är ju en oerhört intressant bild av den friska och i grunden högerinriktade ungdomen som ges i artikeln. Man tänker sig att de tänker sig i grunden vänsterinriktade personer som ett gäng håglösa melankoliker utan intresse för den egna karriären - riktigt sjuka typer alltså. Jag kan inte låta bli att tänka på ryska filmbolaget Mosfilm och deras gamla sovjetlogo - ett friskt och kraftfullt övermänniskopar i arbetarochbonde-attire som höjer hammare och skära mot skyn. Jag tycker att högerungdomens självbild påminner om den. Fast det är förstås inte hammare och skära som lyfts mot skyn. Hellre sedlar kanske, eller speglar. Och det är inte arbetarochbondemundering som gäller utan kritstrecksrandigt. (Dessutom får vi förstås döpa om hela företaget till Måsfilm.) Men det var inte detta jag ville ta upp egentligen, utan hur FRA görs till en slags generalfråga som ska kunna lösa och förklara det mesta i vårt politiska liv just nu. Och som överskuggar allt annat. På ett sätt är det bra - FRA är en viktig fråga av grundläggande demokratisk vikt. Men det är lätt att den får oss att glömma allt det andra det finns anledning att lasta regeringen för - sådant som skiljer höger från vänster och som förmodligen spelar minst lika stor eller större roll för den gängse studentens, eller medborgarens, allmänna politiska världsbild.

Men nu blir det semester! I en vecka sisådär. Eller två. Kanske t o m 3. Läs under tiden: Antigayretorik, Blogge (försök bortse från den uppskruvade retoriken om du är vänsterläsare, koncentrera dig på grundargumentationen), Catti, Opassande.
Och deltag i de mindre seriösa enkätundersökningarna t h!

2 x 2

Jag kör maximalt twinglyhoreri idag. För det finns både två stycken Brännpunktsartiklar i SvD & två stycken kulturartiklar i DN som jag bara måste kommentera. Vi börjar med Brännpunkt och oppositionens gemensamma utspel inom mediepolitiken.
Det är de kulturpolitiska talesmännen (som av en händelse (nej, inte alls - kultur är ju nåt för käringar) är alla tre kvinnor) för de tre rödgröna som författat en gemensam debattartikel. Jag saxar in favoritdelar av deras budskap:

•Förhindra inte att public service­bolagen får stabila och långsiktiga ekonomiska förutsättningar att vara just de breda och folkliga massmedier som tittarna och lyssnarna vill ha. Det innebär att uppräkningen av avgiften måste kunna vara högre än de två procent som kulturministern nu låst sig vid – om kostnadsökningar och skenande inflation motiverar det. Annars stryper staten i smyg public service.
Att säkerställa en bred och folklig public service innebär också att SVT måste få möjligheter att köpa in stora idrotts- och kulturevenemang.
Regeringen bör därför säga absolut nej till utredarens förslag att halvera SVT:s möjligheter att sända sponsrade program såsom OS eller VM. Annars kapar regeringen bakvägen SVT:s möjligheter att kombinera det nyhetsförmedlande och grans­kande med det breda och folk­liga.
/---/
•Behåll det presstöd som möjliggör en mångfald inom tidningsvärlden. Visserligen ogillar vi ofta vad som skrivs i borgerliga ledarkommentarer i till exempel Stockholms näst största morgontidning.
Men vi är beredda att kämpa hårt för att det ska finnas mer än en röst också bland storstadstidningarna. Den borgerliga regeringen är här allt för EU-­foglig istället för att stå upp för värnandet av en mångfald också bland storstadstidningarna i Sverige.
•Riv upp FRA-lagen. Grundproblemet utifrån ett mediepolitiskt perspektiv är här att skydda journalisternas källor, något som är själva grunden i den rätt till information som är demokratins förutsättning.
Vad gör FRA om man i jakten på terrorister även fångar upp material som till exempel handlar om jakten på terrorister från forskare, journalister eller politiker?
Det är ingen självklarhet att de värden vi bygger vårt öppna samhälle på är immuna mot nötning eller undergrävande. Friheten på medieområdet är en demokratisk kärnfråga som ständigt måste hållas levande och aldrig får tas för given.

Mittpunkten av de tre jag valt ut är förstås tacksam att kommentera. Nog är det höjden av avslöjande ironi att just Svenska Dagbladet är bidragsberoende. Inte så att Svenskan alltid är en bidragsfientlig tidning - Carl Otto Werkelid på kultursidan är en ofta klok och balanserad försvarare av immateriella värdens rätt till materiellt understöd - men vi vet ju alla hur det kan låta ibland på dess ledarsida och hos krönikör Skytte. Nå, det är väl som med Linda Skugge: man kan håna och sparka mot andras bidrag hur mycket som helst, men när det kommer till kritan så både söker och nyttjar man dylika för glatta livet. Själv är ju viktigast. Tycker vissa.
I anslutning till detta blir det logiskt att länka till Slavenka Draculics artikel i DN, ett eftermäle till den oberoende kroatiska tidningen Feral Tribune, som överlevt flera repressiva regimer för att nu till följd av bristande ekonomi ha lagts ner. Draculic anger två skäl för dess slutliga död:

Det första är ekonomiskt. Någon smart person i regeringen fann till sist det effektivaste - och mest diskreta - sättet att göra slut på odjuret. Inte ens en tidning som sålts i 20.000 exemplar i veckan och fått fler internationella utmärkelser än landets övriga press sammantagen kan överleva utan annonser. Och FT fick inga! Statsägda företag förstod bättre än att annonsera i FT, och de privata, som naturligtvis ville stå på god fot med den politiska toppen, fick allt annat än finstämda signaler om att även de borde undvika det.
Det andra skälet till att FT dog är vi, dess läsare, och det civila samhället över lag. Det har att göra med bristen på ansvar för det gemensamma samhällsintresset. Under den vilda kapitalism och barbariska diktatur som utgör den så kallade fria marknaden har tanken att vi behöver FT för att den försvarar våra gemensamma, inte enskilda politikers privata intressen inte hållits levande nog. Vi är alla ansvariga, FT dog av försumlighet i våra armar.

Jag är glad att de tre oppositionspartierna slår vakt om det gemensamma samhällsintresset. Jag bara hoppas att det finns tillräckligt med väljare som också gör det, i dessa högerlibertarianismens dagar.

För det tredje har generalsekreteraren för Majblommans Riksförbund skrivit ett senkommet svar på Mats Odell idiotiska förslag om att motverka fattigdom genom att lära svenska folket finanskunskap. Egentligen har redan satiriska Badlands Hyena levererat det bästa svaret. Men Lena Holm, som majblommegeneralen heter, är också klok när hon skriver:

Finansminister Mats Odell skriver i Svenska Dagbladet 24/6 att ”många hushåll har svårt att få pengarna att räcka till. Ekonomiska bekymmer beror dock inte alltid på dåliga inkomster. Tvärtom. Det handlar om att köpa saker på kredit istället för att spara, att inte planera för oförutsedda utgifter och att inte i tillräcklig utsträckning ha kontroll över vad pengarna går till.”
Han vill därför satsa på privatekonomisk folkbildning.
Jag tycker att detta ger en bild av en aningslöshet som borde vara främmande för en regering år 2008.
/---/
Varu- och tjänstemarknaden fungerar så att hushåll med en låg och osäker inkomst missgynnas. Konsumtion försvåras eller blir dyrare. Det är helt enkelt dyrt att vara fattig.
Fattigdom är sällan ett resultat av oförmåga att hushålla, det handlar om familjer som kämpar för att få tillvaron att gå ihop utan några marginaler utöver det allra nödvändigaste. Det är en vardagens vanmakt.

Ja, det är dyrt att vara fattig. Och tråkigt. Framför allt tråkigt, tycker jag. Att aldrig kunna resa någonstans. Aldrig kunna bjuda sina vänner på något annat än nödtorftighet. Aldrig kunna förgylla sina höstkvällar med en förkovrande kvällskurs. Sällan kunna gå på bio och framför allt aldrig kunna spontanköpa något vackert. De där SMS-lånen är förödande, det är sant, och visst är det bra att varna mot dem. Men det gäller kanske att förstå varför man tar till dem överhuvudtaget. Handlar det alltid mest om ungdomligt oförstånd eller allmän dumhet? Nej, jag har aldrig tagit till dem för egen del. Men nog har jag känt att det har legat nära, ibland. Och hade jag haft ett barn som jag aldrig kunnat göra glad med någon speciell leksak så hade jag kanske till slut gått i fällan.

För det fjärde vill jag hurra lite för Ulrika Kärnborgs intervjuserie "Tankar som kan förändra världen". Kärnborg tillhör vanligtvis inte mina favoritskribenter precis. Tycker hon ofta är slarvig och inte precis omdömesgill. Men här gör hon nåt briljant, genom en så enkel sak som att rent konkret lyfta fram tre inflytelserika kvinnliga tänkare (idag har turen kommit till Martha Nussbaum) utan att ens kommentera deras kön. Istället för att bara klaga på att viktigt tänkande oftast förknippas med män så visar Kärnborg rent praktiskt att så inte behöver vara fallet. Hon går in och anlägger fröet till en mottradition. Själv fastnar jag ofta i klagandet. Men det är klart, det är ju möjligt, ja rent av troligt, att klagandet hjälper till att inspirera den här typen av action.

På tiden

Sydsvenskans filmkritiker Jan Aghed har läst franska filmtidskriften Positif. Den innehåller en återgivning av den entusiastiska recension som Michelangelo Antonioni skrev av den tyska antisemitiska propagandafilmen Jud Süss år 1940. Tidskriften tar även upp den sedermera neorealistiska ikoniserade regissören Roberto Rosselinis medlöperi med den italienska fascismen.
Aghed beskriver upptäckten av Antonionis underskrift under hyllningsskriften till Jud Süss som "chockerande". Men saken har ju varit känd länge. Jag har skrivit om den här och här. Visste Aghed verkligen inte om detta sedan tidigare? Hur det än må vara med den saken är det på tiden att en inflytelserik filmtidskrift och en svensk kultursida tar sig an historien, om än som i Sydsvenskans fall tämligen kortfattat.

Ps. För övrigt var Antonioni en av manusförfattarna bakom Una pilota ritorna, en av de tre propagandafilmer i fascismens tjänst som Rosselini spelade in och som Aghed tar upp.

"Bidragsberoendet"

Ett inslag i Rapport igårafton förtäljde om en rapport sammanställd av Swedbank. Det handlade om det ökade bidragsberoendet i Sverige - och storsatsningar mot detta bidragsberoende utlovades från både höger och vänster. Swedbanks representant talade i inslaget visserligen om fattigdom och utsatthet, men fokus i reportaget låg alltså på hur många som får bidrag och fenomenet gick under rubrikbeteckningen bidragsberoende.
Vad är det då för fel att använda det ordet? Är man fattig, klarar man inte att betala hyra och mat så blir man ju beroende av ekonomiska bidrag. Förvisso, men när problemet beskrivs med den övergripande termen bidragsberoende istället för fattigdom så framkallar man på en gång en bild av personer som utgör en belastning för samhället och en bild av ett slags individuell problematik. "Bidragsberoende", det låter som en försvagande sjukdom i klass med narkomani och alkoholism. "Åh, ge mig mitt bidrag goe herrn, jag klarar mig inte utan det!" säger den darrande farbrorn med mössan i hand till den rödbrusige alliansväljaren som anser att problemet lättast åtgärdas med rehab i form av indragna pengar. Så botas den veke, så kan han börja fungera som en initiativtagande achiever (människans naturtillstånd, enligt den kärva men inte sällan själv sedan barnsben rätt välbärgade alliansväljaren).
Det är som med ordet utanförskap. Helt utan att man märkt hur det egentligen gick till så lever man i ett språk som bottnar i en problemformulering som bottnar i en världsbild som bottnar i ett ställningstagande för den som har snarare än den som icke har.

Uppdatering: Dagens Arena skriver också om rapporten, fast på ett helt annat sätt.

Tyska indianer

En mycket läsvärd artikel i Aftonbladet om Hollywoodindianer uppmärksammar nätsidan Fake Indians (vilken för övrigt leder vidare till några bildgallerier på faktiska indianer man kan se på film (i allmänhet i biroller)). Jag kommer att tänka på den serbiske hedersindianen Gojko Mitić, en annan Fake Indian fast förknippad med DEFA (så hette den östtyska filmindustrin) istället för Hollywood. Här är han i inledningen till Chingachgook, die grosse Schlange från 1967 (Mitić är den tjusige manlige kontrahenten i klippets romantiska scen):



När man talar om att de s. k. Indianerfilme, västernhistorier med indianer som huvudpersoner och offer för en imperialistisk vit nybyggarkultur, var en populär genre i DDR (en liten exkurs i ämnet finns här för tyskläsande) så skrattar folk på sig av löje. Tysktalande indianer som rider runt i Harzgebirge, på Kuba eller i någon sovjetisk trakt, det är ju nästan för bra för att vara sant! Och visst, jag skrattar också. Men tänk om den (öst)tyska varianten inte är mycket overkligare än den hollywoodska?
Det blir lite extra skruvat (eller blir det det egentligen?) med den östtyska approprationen av västerngenren för egna politiska syften. Men den tyska fascinationen för indianer är av djupgående art, och inskränker sig inte alls till det östra Tyskland. Äventyrsförfattaren Karl May bär stor skuld i det hela. Hans fiktiva alter ego Old Shatterhand samt den fiktiva Apachehövdingen Winnetou har blivit arketyper i det kollektiva tyska medvetandet. När DEFA inledde sin Indianerfilmtrend på sextiotalet gjordes det som ett svar på de populära västtyska Karl May-filmatiseringarna. Men indianer var i viss mån närvarande också under sjuttio- och åttiotalets s. k. "nya tyska film". En klar fascination för indianer ser man inte minst hos Werner Herzog. Och maverickfilmaren Herbert Achternbusch föreställde ofta själv indian i sina improvisatoriska lågbudgetfilmer. Som i Der Komantsche (1980) t ex, där han spelar en bayersk comancheindian i koma, vars drömmar spelas in och visas på TV.
Indianer har kunnat fylla en mängd funktioner i tyskt själsliv. Folkmorden på indianer lyfts gärna fram i skuldavlastande syfte; de utgör det ultimata beviset på att "de andra har minsann också gjort fel". Och "de andra", det är rentav de där denazificerande andravärldskrigssegrarna det. För östtyskar lämpar sig indianer väl för identifikation i flera avseenden: under DDR:s livstid tedde de sig lika sårbara i förhållande till den Vite Mannens värld som den reellt existerande socialismen i förhållande till den expanderande kapitalismen. Västtyskar, som i den östtyska retoriken sågs som bärare av både det nazistiska arvet, den gamla kolonialismen och den amerikanska neoimperialismen, kunde fylla rollen av giriga vitingar som "go east" istället för west. Men den romantiske indianen, den ädle vilden, kunde ändå samtidigt fungera som symbolisk bärare av protestkulturer i både väst och öst. Långt före det att vi i Sverige fått våra asfaltindianer, som riktat sina pilar mot stadsjeepar, hade Förbundsrepubliken sina Stadtindianer. Om de inte alltid var så sympatiska var den ansats till alternativkultur som fanns i DDR desto mer behjärtansvärd. Att just Gojko Mitić, i en av sina få filmroller efter murens fall, spelade oppositionell i filmatiseringen av populära romanen/pjäsen Helden wie wir (1999), ter sig fullständigt logiskt. Liksom att det är Mitić i rollen av indianhjälte som huvudpersonen i en annan återföreningskomedi, Sonnenallee (också 1999), ser framför sig under ett på hemgjord väg framkallat drogrus. I Sonnenallee ser vi västliga turister åka runt i bussar och nedlåtande begapa de stackars inmurade östborna som vore de exotiska indianer i ett reservat. Och efter murens fall ter sig parallellen mellan Ossin och de nordamerikanska indianstammarna än mer hållbar. Som det står i en uppsats om Sonnenallee jag hittade på nätet: "the lot of the native Indian underdog can now be compared to the lot of the Ossis who have also, since unification, been struggling to defend their sense of dignity and cultural identity against the superior power of the Wessi colonizers. And like the Indians living in reservations today, selling souvenirs of their extinct culture to whites, there is a growing demand for memorabilia of the extinct East German state, manifest in GDR theme parks and consumer goods – not just by nostalgic East Germans but also by West German entrepreneurs and consumers."
Så vad har då hänt med Gojko Mitić idag? Ja, han var under lång tid förvisad till just en slags theme park - han spelade en ledande roll vid "Karl May-festspelen" som ägt rum varje år sedan 1952 i orten Bad Segeber. Men det tröttnade Mitić på sommaren 2006. Den sista uppgiften i tyska wikipedia anger att han övergått till att spela Chief Bromden i en scenuppsättning av Gökboet på stadsteatern i östtyska staden Schwerin.

Ännu några schatteringar

För några veckor sedan skrev Madeleine Leijonhufvud årets konstigaste Kommentar i Svenska Dagbladet. I glädjeyra över att Danmark då tyckts berett att anta vår sexköpslag (något som i själva verket uteslutits redan tre dagar före det att Leijonhufvuds artikel gått i tryck - p g a det i övrigt vidriga partiet Dansk Folkepartis motstånd) slår artikelförfattaren nästan knut på sig själv för att få Sverige att framstå som ett sexualpolitiskt paradis:

Här i Sverige finns också röster, bland annat i bloggvärlden, om att ”sexarbete” ska ses som ett näringsfång värt respekt. Men vad vi framför allt har lyckats med här i Sverige – och det måste vara unikt, historiskt och geografiskt – är att flytta fokus i könshandeln till kunderna. Den (i regel) manlige könsköparen har fått ett ansikte.
Därmed undgår kvinnor som hamnar i prostitution här i landet mycket av det fördömande som annars alltid följt, både från andra kvinnor och från män. Vi odlar inte längre myten om madonnor och horor. ­Ordet hora (”luder” på danska) är på god väg att mista sin betydelse och används nog snart inte ens som skällsord ungar emellan.

Man undrar vilken verklighet hon ser framför sig egentligen. Har den manlige könsköparen fått ett ansikte? Jag för min del ser en skuggfigur snarare än en människa av kött och blod. Odlar vi inte längre myten om madonnor och horor? Är ordet "hora" på god väg att mista sin betydelse? Det vore, som Johan Lundberg skriver på Axessbloggen, intressant att få ta del av de fakta som hon baserar sina påståenden på.

Helt annorlunda låter den debattartikel av Anna Hulusjö och Jonna Abelsson som återfinns i dagens Göteborgspost. De båda författarna är socialsekreterare på prostitutionsgruppen, & författare till den nyligen utförda studien I sexualitetens gränstrakter - en studie av ungdomar i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster (Isabella har f ö kommenterat studien här). Deras ärende är att utifrån den komplexa verklighet de funnit att ungdomars sexhandlande utgör försöka göra också vårt sätt att se på sexhandel något mer komplex.

Synliggör könshandeln som inte passar mallen

uppmanar de oss. Det är nämligen så att

Polariserade föreställningar om sexualitet, kön och prostitution kan många gånger hindra oss från att se hela den komplexa bilden av ungdomar som säljer sex. Vi ser det som vi är förprogrammerade att se: mannen som förövare eller köpare och kvinnan som offer eller säljare.

Samtidigt är Hulusjö/Abelsson noga med att distansera sig från den lika förenklade bild som i allt väsentligt ter sig som ett negativ till ovanstående. De skriver:

Få debatter är så svartvita som prostitutionsdebatten. Är "horor" lyckliga eller är de olyckliga? Är sexsäljare i själva verket driftiga affärskvinnor/affärsmän eller är de offer för sexualbrott och återupprepningstvång?
Kanske beror bristen på nyanser på att prostitution, i mångt och mycket, fortfarande är ett skuggfenomen omgärdat av starka mytbildningar?
/---/
Prostitutionsdebatten präglas av binära oppositioner, språkliga motsatspar, så som frivillighet/tvång, köpare/säljare, förövare/offer och man/kvinna.

Längre upp i artikeln har de markerat sin egen position genom att skriva:

Nordiska enkätstudier av ungdomar som säljer sexuella tjänster visar entydigt att gruppen killar som uppger att de har tagit emot ersättning för sexuella tjänster är större än gruppen tjejer. Dessa forskningsresultat används då och då av ivriga debattörer och prostitutionslobbyister i försök att underminera eller dementera teorier kring och syn på prostitution som ett strukturellt problem och ett utslag av en rådande könsmaktsordning. Dessa personer menar att eftersom det är fler killar än tjejer som uppger att de säljer sex så kan prostitution följaktligen inte ses som ett könsmaktsfenomen.

Man förstår att de inte köper detta försök att kasta bort könsmaktsbegreppet; så följer också ett resonemang om tillförligheten i dessa siffror som för in möjligheten att tjejer kanske oftare tiger om utförda sexuella tjänster på grund av - själva horstigmat. Alltså som ett resultat av könsmaktsordningen. Att kvinnor/tjejer som utför sexuella tjänster tolkas på ett annat sätt än män/killar som gör detsamma är i själva verket ett av de sätt som denna ordning manifesterar sig på.

Samma handling: sexuell tjänst mot ersättning, tolkas på vitt olika sätt beroende på vilket kön den som utförde handlingen har. Tal om killars sexsäljande färgas av en syn på mäns sexualitet som aktiv, potent och kontrollerande. Medan tal om tjejers sexsäljande färgas av en syn på kvinnors sexualitet som passiv, underordnad och kontrollerad.
/---/
Samtal om och dekonstruktion av dessa stereotypa föreställningar skulle kunna leda till möjligheten att se att destruktivitet, äventyrlighet, utsatthet och identitetssökande kan existera i olika kombinationer som förklaringsmodell för både killars och tjejers sexsäljande.
Så hur hänger då könsmakt och prostitution ihop? Teorier kring könsmaktsordning ger inte en heltäckande förklaring till varför prostitution existerar, men är ovärderliga för att förstå hur vi förstår och hanterar prostitutionsfenomenet och dess olika uttryck.

Helt klart tillför dessa båda kvinnor ytterligare några schatteringar i en mer nyanserad bild av prostitution. Samtidigt kan man som Isabella notera att även de använder begreppet offer/förövare i sin beskrivning av hur rollerna inom sexhandeln kan skifta (Isabella hänför sig till en radiointervju, men samma språkbruk används i dagens artikel). Den enda förändring de åstadkommer här är alltså justeringen att rollerna "offer" resp. "förövare" kan spelas av en och samma person vid olika tillfällen ("Den som en gång var offer, hjälplös, försvarslös och utelämnad, kan den också vara förövare, den som kontrollerar, styr och agerar? Hur förstår man de ungdomar som i vår enkät uppger att de både givit och tagit emot ersättning för sexuella tjänster?"). Jag hade också önskat att de varit mer specifika i sin beskrivning av den onyanserade så kallade "prostitionslobbyn" - det är nämligen lätt gjort att man i sin iver att vara nyanserad själv ägnar sig åt att måla upp skuggbilder som man sedan positionerar sig gentemot.

What's the big idea?

Samtliga som försvarat FRA-lagen i media har hävdat att den är missförstådd. Så gör även herr Reinfeldt idag. Man undrar när den Stora Förklaringen ska komma, den som skingrar dimmorna. För inte kan det väl vara detta: "försvarsunderrättelsetjänst riktar sig inte mot enskilda individer, utan mot utrikes företeelser av mer diffus art inom ramen för vår säkerhetspolitik." Jag fattar inte riktigt hur dessa diffusa företeelser kan iakttas och förmedlas utan att några individer är involverade. Finns det en slags spöktrafik ute i kabelnätet som saknar både avsändare och mottagare? Onekligen fantasieggande.

Via Opassande ser jag att det finns dels en namninsamling som heter Brev som brev och som handlar om bevarande av brevhemligheten, dels en rent fysisk namninsamling mot FRA-lagen där man enkelt kan skriva ut formulär, samla in namnunderskrifter & sedan skicka in. En fantastisk grej är också att det rentav finns ett FRApedia. Och en av de saker FRApedia berättar om är dagens demonstration här i Malmö. Timbuktu är konferencier! Samling 17.00 på Gustav, utanför Burger King!

Uppdatering: Läs också Claes Krantz, Badlands Hyena.

Är våldtäkt ett långsamt verkande mord?

Å ena sidan, å andra sidan. Min kluvenhet är stark när jag läser Slavenka Drakulics artikel om våldtäkt som krigsförbrytelse. Eller, som rubriken lyder, "(v)åldtäkt som folkmord". För våldtäkt är, avslutar Drakulic sin text med att hävda, "ett slags långsamt verkande mord". Och systematiska massvåldtäkter blir ju då ett slags långsamt verkande folkmord.
Drakulic skriver att "(u)nge­fär 30 000 offer för sexuellt våld i Bosnien har faktiskt inte fått erkänd status som krigsoffer", och jag delar hennes indignation. Jag påminns om de bittra orden i den anonymt författade EN KVINNA I BERLIN. EN SANN BERÄTTELSE. Dagboksanteckningar från den 20 april till den 22 juni 1945:

Jag tänker nu ofta på vilket väsen jag brukade göra kring genomresande soldater på permission, hur jag skämde bort dem och med vilken respekt jag bemötte dem. Ändå kom de till en del från Paris eller Oslo, städer som låg betydligt längre ifrån fronten än det ständigt bombarderade Berlin. Eller de kom rentav från den djupaste fred, från Prag eller Luxemburg. Till och med om de kom från fronten verkade de fram till 1943 så propra och välnärda som knappast någon är idag. Och de berättade gärna historier där de själva framstod i god dager. Vi däremot kommer vackert att få hålla mun, kommer att få låtsas som om vi, just vi, hade sluppit undan. Annars kommer ingen man att vilja ta i oss längre. (s. 138)

I föreställningen om massvåldtäkter som folkmord ryms också den ibland medvetet uttänkta kalkylen att fiendens kvinnor (för det är ju så, att fienden är en man medan kvinnan är mannens territorium) minsann ska föda fiendens barn; intet, inte sådden på åkrarna och inte livsfröna i kvinnornas magar, ska längre höra fienden till. Och en ultrarasistisk regim som den nationalsocialistiska var naturligtvis väldigt medvetet om detta hot mot "folkstammen". Ett av den döende NSDAP-förvaltningens sista dekret gick ut på att alla kvinnor som blivit gravida efter att ha våldtagits av en rysk soldat automatiskt och direkt skulle få göra abort - ett dekret som dock mer eller mindre drunknade i den allmänna villervalla som rådde under krigets slutskede.

Drakulic går inte fullt ut in i den här föreställningsvärlden. Men hon gör det till viss del, då hon skriver:

sexuellt våld är ett extremt effektivt vapen under etnisk rensning. Det skambelägger inte bara de våldtagna kvinnorna, utan förödmjukar också deras män som varit oförmögna att skydda dem. Därför våldtogs kvinnor ofta medvetet mitt framför ögonen på sina män. Sexuellt våld kan förstöra ett helt samhälle, eftersom stigmat stannar kvar - inte glömt, inte förlåtet.

Och så här lyder slutklämmen:

Förra veckan antog FN:s säkerhetsråd en resolution som slår fast att våldtäkt kan vara ett krigsbrott och ett inslag i folkmord. /----/ (D)et är en historisk resolution eftersom sexuellt våld slutligen erkänns som ett krigsbrott och därför kan bestraffas. Ingen man kan längre försvara sig med påståendet att han skulle ha kunnat döda en kvinna som han "bara" våldtagit, eftersom våldtäkt är ett slags långsamt verkande mord.

Alltså, jag har inte läst denna resolution och jag vänder mig inte emot att systematiska våldtäkter liksom andra grova systematiska övergrepp behandlas som krigsbrott, som brott mot mänskligheten. Men jag undrar över den syn på våldtäkt som förmedlas i Drakulics text - en syn som på ett plan reproducerar förövarens.
En syn som säger att våldtäkt alstrar ett stigma som aldrig kan suddas ut. Att en våldtagen kvinna är i grunden förstörd - och att hon inte ens är det primära föremålet för attacken, utan hennes man; hennes folk.
Jag har aldrig blivit våldtagen och det vore mig fjärran att tala om för våldtagna kvinnor vad de ska känna. Det kanske är så att många våldtagna kvinnor verkligen upplever att de utsatts för "ett långsamt verkande mord" - och vem är jag i så fall att säga att de har fel? Ändå vill jag opponera mot att denna syn förmedlas den våldtagna kvinnan av hennes omgivning. Mot att man säger henne att hon är förstörd i grunden och att hon nu är bärare av ett outplånligt stigma.
Enkelt uttryckt: det verkar vara ett lite destruktivt sätt att bemöta någon som utsatts för ett övergrepp. Och jag tror inte heller att samhället i stort mår bra av att våldtäkter som företeelse vidhängs en så stor ballast av negativ mystik. Vare sig den förmedlas i en rättssal, en tidningsartikel eller av omgivningens outtalade attityder.

Två anledningar att känna rädsla

....för vår framtida utveckling.

Den första är Anders Wiks debattartikel på DN Debatt. Som skönt är finns det redan många inom bloggosfören som bemött Wik och gjort det på ett bra sätt - jag har just nu inget att tillföra till vad man kan finna hos Opassande, Marys moderata karameller, Syrrans granne, Kirira, Jakob Heidbrink, Radikalen, Scaber Nestor, Politiskt inkorrekt, Alltiallon, Claes Krantz, Blogge & Christer Åberg.

De två sistnämnda bloggarna leder vidare till det andra skälet att känna rädsla. Blogge skriver: "Varför inte säga som det är, att FRA-lagen är ett direkt beställningsuppdrag – en order – från Vita huset i syfte att kartlägga irakier, iranier och andra som i sin kraft av sin blotta etnicitet anses vara potentiella terrorister?" Christer Å citerar Wiks tillbakavisande av att FRA:s tänkta och faktiska verksamhet skulle passa bra in i en eventuell framtida diktatur - "De system som FRA har och skall ha passar inte särskilt bra för en kommande svensk diktatur - om man nu tänker på sådana alternativ. FRA-systemet skulle vara felriktat och alldeles för trubbigt för att användas mot svenskar. Det finns andra elektroniska trafikövervakningssystem som passar diktaturer mycket bättre" - och tillägger själv: "Men om vi tänker på ett större perspektiv då? Exempelvis EU?"
Nu är det väl troligen - förhoppningsvis - inte så enkelt som att FRA-lagen är ett beställningsuppdrag från USA, och EU visar väl trots sitt oomtvistliga demokratiska underskott inte direkt några tecken på att hålla på att omvandlas till en totalitär superstat. Men en artikel om ett planerat samarbete mellan USA och EU i kriget mot terrorismen, ett samarbete som handlar om utbyte av personuppgifter - det andra skälet att känna rädsla - ger ett möjligt perspektiv på FRA som både tar vägen över EU och bekräftar det Blogge skriver: de som för egen del har mest anledning att ängslas är irakier, iranier och andra som i sin kraft av sin blotta etnicitet anses vara potentiella terrorister. "Helyllesvenskar" som jag har kanske inte stå stor anledning att vara rädd för att storebrors blick ska bränna sig fast i det egna skinnet - i alla fall inte i nuläget. Men vi har alla anledning att känna en viss rädsla för ett samhälle där grannen, om inte man själv, när som helst kan bli upphämtad och skickad till ett icke-existerande fängelse någonstans inom de allierade zonerna.

Ps. Aftonbladet erbjuder sin, förvisso intressanta, bild av lagens uppkomst.

Ingen organiserad manifestation mot FRA i Malmö imorgon - men frågan lever vidare

I motsats till vad jag tidigare hävdat blir det tydligen ingen manifestation mot FRA på Gustav här i Malmö imorgon.* Lite synd, men själva frågan lever vidare i vilket fall som helst.
Sedan jag senast skrev om den har bl a det hänt att Camilla Lindberg (ni vet folkpartisten som röstade nej) berättat i media om hur hon trakasserats av partikamrater inför omröstningen. (Mina och Christopher Kullenbergs lumpna spekulationer om att hennes ställningstagande skulle kunna ha handlat om en uppgörelse snarare än hjältemod avslöjades därmed i all deras ruttenhet.) Främst är det gruppledaren Johan Pehrson som pekas ut, medan major Björklund och partisekreterare Ullenhag sägs ha betett sig sjysst. Ja, ska man vara lite cynisk (och det har jag nyligen fått lära mig att man ska när det gäller partipolitik) så är det helt enkelt så att Pehrson som gruppledare har uppgiften att svinga partipiskan; något de båda andra slipper. Det handlar alltså kanske inte så mycket om vem som är hygglo och vem som har en sådan personlighet att han gillar att skrika på folk, utan mer om att man till viss del blir sina funktioner. Jag kan rekommendera ett intressant inslag om detta med partipiskor i Godmorgon, världen! från i söndags (P1). En av de medverkande statsvetarna i inslaget tyckte - precis som Sören Holmberg i DN - inte att partipiskan var något entydigt negativt, eftersom det finns lägen då man kan behöva nå en överenskommelse i en viktig fråga. Jag har svårt att se det positiva i trakasserier, måste jag säga. En diskussion som strävar efter att finna en lösning som är acceptabel för alla, ja det är väl en annan sak. Men nog finns det frågor som i första hand är samvetsfrågor, och som inte lämpar sig vare sig för piskor eller respektfull pragmatism? Och är inte FRA-frågan just en sådan fråga - där den enskilda ledamotens samtal med sitt eget samvete borde vara mycket viktigare än gruppmanglingarna?
----------------
Bloggtips: Anna-Lena upptäcker tjugotalsfilm med queertema, Kalle undersöker sociologers relation till ordet ontologi, Nima frågar efter skälen för sextiosju riksdagsledamoters frånvaro under FRA-omröstningen och får en massa svar om riksdagens s k kvittningssystem, Henrik Alexandersson rapporterar om konstigheter från Bryssel och Rut återupplever vildmarksromantik.

* Jag clutz kom inte på att kolla vad nätverket STOPPAFRALAGEN.NU skrivit om manifestationen förrns nu - men nu gjorde jag alltså det och den tid som gäller i Malmö är alltså 3:E JULI KLOCKAN 17.00 - med polistillstånd & allt.
Det blir en grej imorgon men om den står följande på nätverkets hemsida:

OBS: demonstrationerna den 28:e juni i Stockholm och Malmö saknar organisatörer och demonstrationstillstånd. Därför rekommenderar vi att
ni istället går på de organiserade demonstrationer med tillstånd, som anordnas den 3:e juli i både Stockholm och Malmö.

Vi vill påminna alla om att en fredlig och trevlig demonstration är det bästa sättet att uppnå meningsfulla resultat.

Ain't that the truth.

City idag

Malmö Lund City förstås.
Min krönika finns här. Den handlar om klädkoder och sociala konventioner.
Ett absurt exempel på exkluderande klädkod ges i en annan artikel i tidningen, det handlar om en ung kvinna som inte tilläts träna i Enighets sportcenter - eftersom hon bär slöja. Helt oacceptabelt säger jag. Det finns inget som helst vettigt skäl för en sådan regel - man kan tycka att bruket av slöja är inherent kvinnoförtryckande eller inte, hur man än ställer sig i den frågan borde det stå klart att det inte främjar någons individuella frihet att förhindra denna någon från att ägna sig åt en fritidssysselsättning denna någon valt att vilja ägna sig åt - förhindra med mindre än att denna någon anpassar sig efter en klädkod hon lika lite valt själv som de av sedlighetspolisen övervakade kvinnorna i Iran väljer huruvida de ska täcka sina hårväxter eller inte, vill säga.

Andra inslag i tidningen: Turkarna är de stora vinnarna i fotbolls-EM, skriver Fredrik Lindstrand. Ja, jag är böjd att hålla med. Men Spanien har fortfarande det vackraste spelet. Och jag kommer att bli så nervös ikväll då Spanien möter Ryssland att jag förmodligen inte kommer att kunna sitta kvar i soffan alla nittio minuterna.
Timbuktu protesterar mot FRA-lagen, får vi också veta. Han kanske dyker upp på demonstrationen på lördag. (Klockan 12.00 på Gustav.)

Ps. Fredrik Häréns sommarpratprogram igår: Bullshit 2.0

Doktor i etik uttrycker sig oetiskt

Jag är inte ensam om att ha reagerat på Ann Heberleins artikel

Fläskdebatten

i Expressen. Skribenten Agneta Blomqvist menar rentav att Heberlein ger uttryck för

En nazistisk människosyn

(fast man måste ju inte alltid spela ut nazistkortet varje gång någon uttrycker förakt, tycker jag).

Heberleins artikel gick ut på att det finns en, för att travestera ett utmärkt tyskt begrepp, kulturchiceria - eller rättare sagt Nina Björk - som slår ner på lyxshopping medan tjocka människor ur arbetarklassen, vars konsumtion och val av kommunikationsmedel Heberlein ser som ett större miljöproblem, går fria från kritik. Detta söker Heberlein råda bot på genom att ohämmat uttrycka sitt äckel inför

feta människor i illasittande kläder, människor som av allt att döma styrdes av sina allra lägsta begär, människor som fortsatte att äta långt efter det att de var mätta, människor som för länge sedan fått sina grundläggande behov av mat och vatten tillfredställda men ändå – ändå! – fyllde tallriken till bredden en gång till.

Bakgrunden är en (naturligtvis mer eller mindre ofrivillig) tripp ombord på ett av Silja Lines flytande nöjespalats, en riktigt sjaskig miljö. En miljö Heberlein, meddelar hon oss, arbetat som städerska i. Kanske tror hon att hennes erfarenhet av att ha torkat upp spyor ur de flytande nöjespalatsens handfat ger henne ett moraliskt alibi för sin hänsynslöshet. Men jag tycker det är svårt att ursäkta de formuleringar som sticker ut huvudet här:

De feta människorna som trängs kring smörgåsbordet konsumerar i genomsnitt 18 procent mer kalorier än normalviktiga, vilket bidrar både till livsmedelskrisen i världen och till klimatförändringen.
Det går bra att hetsa mot det vackra folket som köper Hermèsväskor – men de mindre vackra som lägger sina slantar på tyska chips och storpack importerad pizza, som göder sina barn med sockrade frukostflingor och läsk, angår inte deras begär mig?/---/
Vidare använder feta människor i högre utsträckning än normalviktiga bil, buss och andra transporter, vilket leder till större utsläpp av växthusgaser. Egentligen ett ganska självklart resonemang – tjocka människor äter mer och rör sig mindre. Det är därför de är tjocka, eller hur. /---/
Dålig ekonomi och låg status ger sämre matvanor med övervikt som följd. Därför är det känsligt att kritisera feta människor och deras glupande aptit (stackarna, nåt roligt ska de väl ändå få ha?). Därför är det lättare att hacka på den där symboliska väskan om och om igen. Sparka uppåt applåderas alltid.
Men om det inte bara handlar om applåder, om det faktiskt handlar om en genuin oro, kanske det är nödvändigt att sparka också i det feta, slappa, ömkliga hullet? Även om det är äckligt.


Blomqvist påpekar att fetma också kan vara sjuklig. Det kan handla om en dåligt fungerande bukspottskörtel. Även där det inte finns någon sådan förklaring ter sig Heberleins förmenta frispråkighet - de är tjocka för att de äter mer och rör sig mindre - som en till dumhet angränsande simplifiering, som inte räddas av den nödtorftiga efterföljande sociologin. Men framför allt har väl, påpekar Blomqvist, också tjocka människor existensberättigande. Jag skulle vilja fylla på och säga att tjocka människor har väl inte bara rätt att få finnas till utan också rätt att visas respekt som människor.
Heberlein svarar Blomqvist med att undvika det centrala - det egna språkbruket och de värderingar som visar sig däri. Istället pekar hon på att hon minsann stödjer sig på en artikel i ansedda The Lancet, som handlar om frosseriets miljökonsekvenser. Jag undrar om artikeln i The Lancet också rekommenderar oss att sparka i det feta, slappa, ömkliga köttet (även om det är äckligt). Att Heberlein dessutom flera gånger ogillande beskriver Björks konsumtionskritik som översittaraktig (Björk är, får vi veta, "docerande") tyder, skulle jag vilja påstå, på en totalt obefintlig självinsikt. Hur mästrande tror du att du själv framstår som för en överviktig människa, Heberlein? Fast det är klart, "sadistisk" är kanske ett bättre ord än "mästrande" i ditt fall.

Expressen presenterar Heberlein som nytillkommen medarbetare. Jag har aldrig sett henne skriva på samma sätt i Sydsvenskan. Jag undrar om Expressens kultursida har någon slags avtal med sina medarbetare, som säger att man gärna ska skriva så brutalt som möjligt på deras sidor. Man ska vara sådär naket rå, liksom. Well, det kanske funkar ibland - när man slår åt rätt håll. När man faktiskt har en poäng. Men inte när det främsta syftet verkar vara att självrättfärdigt och med fel adress söka hämnas på dem vars spyor man en gång torkade upp - och att som bonus få räcka finger åt dem som kritiserar den typ av konsumtion man själv (enligt Heberleins egen utsago) gärna ägnar sig åt.
-------------------
Rekommenderad läsning denna dag: Kirira skriver om makthavares arrogans, Emma uppdaterar en översikt över övervakningslagar, Claes Krantz efterlyser en socialdemokratisk kamp mot nyfattigdomen och Vänstra Stranden kommenterar detta med universitetsavgifter för utländska studenter.

Nu börjar strax kvällens semifinal, jag är taggad. Tyvärr gissar jag att turkarna tar slut nu mot tyskarna. De har iofs verkat klara av allt genom ren viljestyrka under tidigare matcher - men herregud, nu är halva laget borta p g a skador och utvisningar medan Tyskland har det väl förspänt för sig. Men nu är jag igång igen & tjatar om fotboll...f'låt.

Tidens tecken

Direkt efter FRA-omröstningen kommer nyheten att USA ökat sina befogenheter för telefonavlyssning.
It's a global thing baby.
Och vi medborgare är hänvisade till att i all maktlöshet försöka tolka och förstå tidens tecken.
Men det nöjer vi oss förstås inte med. Emma berättar om planerade protestaktioner.

Som vanligt innebär politisk vrede att kreativiteten flödar fritt. Men jag blir lite beklämd av att så mycket vrede riktas mot de "unga klämda" (Federley, Johansson, Sigfrid & fler) medan förhållandevis lite vrede riktas mot dem som hållit i partipiskorna. Kanske har jag själv bidragit till drevet något - detta är också självkritik. Det är så lätt så lätt för oss att i all trygghet i hemmets lugna sitta & ge uttryck för våra åsikter via ett tangentbord - ibland under alias t o m. Visst innebär FRA-lagstiftningen (och inte bara den) att risken för att ett fullskaligt autoritärt samhälle kan införas har ökat dramatiskt. Men vi är inte där idag. Vi bloggare befinner oss (den överväldigande majoriteten av oss alltså) i en helt annan situation än de som trakasserats, pressats och kanske t o m hotats (med uteslutning) av människor de jobbar tillsammans med och ser som allierade i en politisk kamp de tror på. Att vi dessutom befinner oss i ett motsatt drev där vi piskar på varandra i vår ilska och rättfärdighet bör också hållas i åtanke. Det är enkelt och bekvämt att hänvisa till riksdagspolitikers feta löner och karriärer, att helt förklara den sviktande moralen med köttgrytedynamiken - men då bortser man helt från hur gruppdynamik och mänsklig psykologi kan fungera. Riksdagspolitiker, även fega sådana, är inte mindre människor än andra. Och det är när man befinner sig i en utsatt minoritet, när man riskerar något, som ens mod och integritet prövas. Handen på hjärtat - är Du, kära läsare, i den situationen?

Jonathan har skrivit en läsvärd postning om hur man gärna, och felaktigt, vill förminska motståndet mot FRA genom att tala om det som "enbart" ett nätuppror med allt vad det innebär av lågstatus. Bloggosfären är ju i viss mån stigmatiserad, sedd som en samling gapiga, brutala och ansvarslösa individer, och det är klart att om motståndet ses som intimt länkat med detta så kanske man inte tycker det behöver tas på stort allvar alltid.

Mary ger perspektiv på det där med partipiskan och dess vidrighet.

Farmor Gun tar upp djävulskapen att lägga ut personliga uppgifter om FRA-anställda på nätet. Detta är förstås helt oacceptabelt. Jag fick f ö nyss en lång kommentar (anonym naturligtvis) som listade FRA-anställda och uppgifter såsom hemadress, kreditkortsnummer mm. Vidrigt. (Avvisade naturligtvis kommentaren - här framträder en av fördelarna med att använda sig av kommentarsgranskningsfunktionen.)
---------------------------
Jag vet att fotbolls-em är mindre viktigt, men jag måste bara: visst är det kul att tyskarna kallar Bastian Schweinsteiger för "Schweini"?

Jaha. Nähä.

Ett kort ögonblick iförrgårkväll tyckte jag att det där med återremitteringen ändå var en halv seger. Som före detta politiskt aktiv i kommunpolitiken (små riksdagsgrupper i miniatyr) vet jag att det där med återremittering ofta ter sig som det enda praktiskt möjliga sättet att kasta lite grus på maktens på förhand uppgjorda viljeriktningar (oavsett om makten innehas av sossar eller borgare). Men om det ska vara någon mening med återremittering ska det handla om att man sätter sig ner och låter beslutet det handlar om dras några varv till, tänker efter några extra mil. Inte om att (vilket det i realiteten oftast handlar om) nödtorftigt plåstra igen en bristfällig idé. Framför allt inte om att plåstra igen en bristfällig idé under en lunch med enda syfte att rädda en regerings anseende.
Förutom det faktum att vi nu antagit en skrämmande lag har FRA-historien på ett ovanligt tydligt sätt demonstrerat det politiska spelets - med dess riter och dubbelmoral - fullständiga otillräcklighet och absurditet utifrån ett medborgarperspektiv.
Jag har inte mycket mer att tillägga, jag avslutar istället med att citera ur Patrik Svenssons artikel i Sydsvenskan idag:

"Det var ett sällsynt välregisserat teaterstycke den borgerliga alliansen uppförde vid tisdagens FRA-debatt. Först ett tårdrypande tal från symbolgestalten Fredrick Federley och krav på ytterligare integritetsskydd. Sedan försvarsministern som läste innantill från ett förberett anförande om att visst kunde man se över integritetsskyddet. Och så klimax med Federley som sa okej, då yrkar jag på återremittering.
Så hade både Federley och regeringen räddat hedern från den chockartade upplevelsen av en ny politisk verklighet som för första gången visade sin fulla potential.
Eller hade de? Var detta verkligen lösningen och slutet på det hela? Nej knappast, inte nu när demokratin verkligen blivit varm i kläderna. Inte när den där återremitteringen egentligen inte förändrar ett smack för själva grundproblematiken.
/---/
Det kommer att krävas mödosam genomlysning och diskussion för att ställa allt till rätta igen. Det enda positiva är att vi har fått en ny och kraftfull plattform för en sådan process. Räkna med fortsatta hårda bandage i bloggvärlden."

Läs också: Cattis, diver007, Jacob S, Jimpan 1, Jimpan 2, Jonathan, Kalle P, Emma, Det perfekta tomrummet, Röd libertarian, Thomas Tvivlaren, Farmor Gun, Anna T, Marys moderata karameller, Rick F, Projo.
Den enda möjliga hjältinna vi fick se var alltså Camilla Lindberg.
Men det finns ju, som Christopher Kullenberg spekulerar, möjligheten att det ligger någon slags överenskommelse bakom det också.
Hennes enda nejröst utgjorde förvisso aldrig något hot.
--------------------
För övrigt så har jag fått en ny idol i mitt panteon av fotbollslandslagstränare: Guus Hiddink. Han borde naturligtvis ingått i min lista av landslagstränare ni kan rösta på i den lilla opinionsundersökningen till höger. Men nu gör han inte det. Förlåt Guus. Förlåt alla.

Liberalernas dilemma....

De stora medierna har vaknat och det blir allt tydligare att FRA-frågan, som så många andra riksdagsfrågor, är en del av ett politiskt spel där lojaliteten med "den egna sidan" och positioneringen gentemot det andra blocket är/blivit minst lika viktigt som själva sakfrågan för ledamöterna. Vilket hos oss i allmänheten banar väg för politikerförakt. Jag frågar mig om det överhuvudtaget finns några hedervärda skäl för att rösta ja till förslaget. Alliansfritt Sverige listar de mest förkastliga. Allan Widmans skäl att rösta ja är inte heller imponerande. Man kan inte låta bli att jämföra den knapphändiga text i Aftonbladet där han redogör för dem med miljöpartisten Peter Rådbergs både skarpsintare och något fylligare motivering för att rösta nej. Inget av Widmans argument är hållbart. Att hot mot den svenska utlandsstyrkan i Afghanistan skulle kunna undanröjas genom avlyssning av kommunikation till och från Sverige, vilket Widman menar, är ett högst märkligt antagande (och som många påpekat lär den som vill genomföra en terrorattack på svensk mark kunna göra så med eller utan kommunikation med parter utanför landets gränser i vilket fall som helst - det finns ju sånt som olika former av kryptering etc). Att vi måste anta lagen "för att hänga med i den tekniska utvecklingen" är inte precis heller något bra argument. Tidigare fanns något som kallades "brevhemlighet" - ett uppskattat integritetsskydd. Att hänga med i den tekniska utvecklingen innebär snarare att översätta brevhemligheten till dagens kommunikationsmedel - d v s motsatsen till den föreslagna FRA-lagen. Widmans tredje skäl att säga ja är egentligen inte heller det något som talar för lagen som sådan, utan en tunn moralisk fernissa som ska göra det möjligt för liberalen att säga ja. Det är, säger Widman, "ingen lätt sak att låta myndigheter på ett så generellt sätt få ta del av kommunikation till och från Sverige. Men med den parlamentariska insyn och det integritetsråd som föreslås så har jag kommit fram till att det går att genomföra det hela." Parlamentarisk insyn my ass, säger jag. Parlamentarikerna kommer att få den insyn som FRA vill ge dem, helt enkelt. Det "integritetsråd" som föreslås, ja det består av FRA själva, liksom. Hur godtrogen kan man egentligen bli?
Man kan brösta sig och göra detta till en höger-vänsterfråga, men med tanke på Bodströms historia är det att göra saker & ting lite väl enkla för sig. Att sossarna röstar nej ser faktiskt ut att mest hänga ihop med deras allmänna oppositionsroll. Ulf Bjereld säger i DN: "Egentligen skiljer sig inte socialdemokraternas förslag särskilt mycket från det borgerliga." Och hur v och mp hade röstat om de hade ingått i en regering tillsammans med s, det kan man förstås bara spekulera över.
Men självklart är det samtidigt lite extra pikant, det där med att just liberalerna, den individuella frihetens käpphästryttare, nu är beredda att inte bara underkasta sig parti- & blockpiskorna utan dessutom göra det samtidigt som de godkänner ett politiskt förslag som går på tvärs mot allt vad värnandet av individens frihet heter. Liberalens vånda uttrycks med briljans och patos i den här redan vitt spridda Dead Poets Society-pastischen - signerad Mattias Svensson och Freddi Westerlund:



(Funnen via Blogge.)

The life of the mind

I en fin essä i DN beskriver Anna Lindgren den kvinnliga minoritetsproblematiken i form av ett schackproblem. Essän är strukturerad i elva punkter - elva olika schackdrag. Utgångsläget är situationen att vara ensam kvinna i en församling bestående av hundra schackspelare - och problemet som ska lösas är vilken strategi som bör anammas för att kunna handskas med problemet "att bli varse om sig själv som ensam kvinna i en församling bestående av hundra schackspelare". Man måste, som Lindgren skriver, "hantera den subjektiva känslan av det objektiva faktum att man avviker från en homogen grupp". Och det tjänar ingenting till att försöka stoppa huvudet i sanden och låtsas som att avvikandet inte finns - söker man själv glömma gör omvärlden det oundvikligen åter påmint.

3. Denna känsla av synlighet, som helt enkelt är ett resultat av sällsynthet, måste även förstås i relation till att schackvärlden i hög utsträckning befolkas av människor som anser kvinnan vara en särart. Det är svårt att komma åt, eftersom det är en inneboende egenskap i spelets kulturella status. Schacket har ett egenintresse av att upprätthålla en viss exklusivitet. Eftersom kvinnor är den enda grupp som ännu inte är inkluderad, så vill man inte gärna tro att kvinnor kommer att bli lika bra - det blir onekligen en degradering, för då kan bokstavligen vem som helst bli bra.
Jag vet inte varför kvinnor slutar att spela, men jag vet att det här är anledningen till att kvinnor inte börjar att spela. Ingen vuxen människa vill tillbringa sin fritid med att ställa sig lägst i en hierarki där en enda person inbillar sig att han är överlägsen på grund av sitt kön. Den godbiten bjuder man inte på.
Det här är verkligen ett reellt problem - anta att ett gäng tjejer börjar samtidigt och plötsligt bildar bulk längst ner i botten av schackturneringarna. I övrigt bara män. Det ser inte bättre, utan sämre ut. Rent statistiskt så bidrar man då till att förstärka könsskillnaderna i ratingbandet, i varje fall i ett kortsiktigt perspektiv.

4. Vad är konsekvensen av en grupps dominans inom ett område? Naturligtvis att den får tillfälle att förskansa sig, få bättre kunskaper och en fördel gentemot alla andra. Att komma som kvinna till ett mansdominerat område innebär ofta att man från en sämre utgångspunkt förväntas försöka motbevisa den rådande ordningen genom att helst bli bättre än andra. Om man lyckas med det är allt gott och väl, och bördor bliva minne blott.

5. Fördelen (och nackdelen) med en kollektiv identitet är att bara när bördan delas av flera axlar, så kan den enskilda falla ur. Det är inget svek mot mannen att vara man och dålig i schack, när 99 av de 100 bästa i världen är män. Som kvinna, måste man antingen hänge sig helt, det kan man göra på ett område, kanske två, under en period i ett liv. Eller inte spela alls? Kan man inte vara hellre än bra och skrävlande överskatta sin förmåga i hela sitt liv? Är det breddområde som nästan alla män befinner sig i inte möjligt att beträda för kvinnor?
Jo och nej. Inte på samma villkor. Inte utan att göra sig löjlig. Inte utan att bekräfta folks fördomar. Inte utan att avsäga sig sin självcensur och acceptera att Världen ser med hånfulla ögon, men att det inte ligger inom min räckvidd, det behöver inte vara min uppgift, här och nu, att ändra världens sätt att se.

Men man måste utsätta sig.

Det finns mycket fördomar för att det finns så få bra kvinnor. Kvinnor vill inte börja spela för att det finns så mycket fördomar. Få kvinnor blir bra om få kvinnor spelar. En grundläggande insikt är att kvinnor i toppen fyller en funktion mindre som förebild för kvinnor och mer som föreläsning för män. Ju fler kvinnliga elitspelare som slår sig fram, desto mer utrymme finns det också för kvinnlig bredd.

Nej, detta handlar naturligtvis inte (bara) om schack. Lindgren skriver sin essä i ett sammanhang som visserligen inte är så extremt i sin mansdominans som fördelningen 99-1, men i vilket hon ändock tillhör en tydlig minoritet. DN:s essäer skrivs fyra av fem gånger av en man. Jag räknar till 51 länkade essäer i marginalen till Lindgrens text ute på DN-nätet. Elva av dem är skrivna av kvinnor; fyrtio av män.* Och alla vet ju att DN är det medium som har högst kulturelitstatus (vilket är en del av förklaringen till att vi blir så arga på det när det inte lever upp till sin upplevda höjd). Att könssegregationen är lite extra tung just där, även om den existerar också på andra plaser där the life of the mind utspelar sig (av Svenskans trettio senaste understreckare är tjugotvå författade av män), det har förstås sin speciella orsak och betydelse.

8. Jag hade ju alltid undrat i tysthet om det har ett egenvärde att sträva efter en jämn könsfördelning. Och först när jag började spela schack formulerat vad det har för värde på det personliga planet. Men för världen i stort? Svaret är att det inte finns något egenvärde i att ha lika många män som kvinnor, men om man inte har det är det ett tecken på att något är fel.
Om man har som utgångspunkt att alla människor är lika så förväntar man sig ju att framgång och status också ska fördela sig lika. Hittar man då grupper som fastnat på vägen här och var, då är det ett misslyckande. Då är det ett alarmerande tecken på systemfel.
Schacket har något som gör att både barn och vuxna kan mötas på lika villkor, över alla gränser utom kön. Av alla strukturella problem som man kan tänka sig så har det alltså något som exklusivt drabbar kvinnor.
Schack i vår tid bär på nyckeln till ett av våra största samhällsproblem.

Och lösningen kan inte heta att skapa särskilda arenor för kvinnor.

10. När man stöter på hinder så finns det två principiella sätt att komma vidare. Antingen löser man problemen eller så går man runt dem. Och jag tror att oavsett vad man tror om damturneringar, så är det att gå runt problemen. Jag vet inte vad det är för mekanismer som gör att det läcker kvinnor som ett såll ur schacket, men inte upphäver man dem på det sättet. Man skulle kunna tro att det löser synlighetsproblemet, men det kvarstår ju, det enda man har gjort är att försöka göra individuella kvinnor mindre synliga. Jag tror att schack behöver samma ideologiska diskussion som så många andra, om vad som är syftet och vad som är målet.
För mig är målet inte bara kvinnor, utan att identifiera och låsa upp vad det än är som upprätthåller kunskapsdominansen och håller kvinnor ute. Där, i det ledet, i den processen, har vi den verkliga vinsten.
Om det känns övermäktigt. Om man inte ens i ett spel oberoende av kropp, pengar, språk, och därför också av ålder, klass, nationalitet; om man inte ens där lyckas låsa upp detta okända sista som drabbar kvinnor - då förstår jag inte hur man ska klara det någonstans alls.

Detta okända sista som drabbar kvinnor. Att fortfarande i medelåldern känna skräcken för att vara den dumma lilla bruden. Att försöka antingen vara ofelbar (vilket misslyckas eftersom man är mänsklig) eller osynlig (vilket bara lyckas om man inte har några som helst bekräftelsebehov (men det har man eftersom man är mänsklig)). Utanför Lindgrens spel (jag undrar iofs om det verkligen är så frikopplat från klass som hon beskriver det) finns alla de kroppslösa markeringar som satt sig i kroppen och i själen - hos betraktaren liksom hos den betraktade. Jämförelsen mellan spelet och essäsidorna håller inte fullt ut. Men det finns även då det gäller det intellektuella och fördjupande samtalet ett ideal som säger att där ska anden kunna röra sig fritt. Utan pengar, utan betungande kropp.
Så förljuget det är. Men ändå så omöjligt att låta bli att sträva efter.

* Det är inte någon tillfällig trend att könsfördelningen på mer djupgående kulturartiklar är så sned. Den har alltid varit sned och är just nu mindre snarare än mer sned än vanligt. Jag har kontrollerat saken här, här och här.

Uppdatering: På sidan Schacksnack länkar man till Lindgrens artikel under rubriken "Varför är det så få kvinnor som spelar?" Man avböjer att kommentera ytterligare, men väljer att illustrera inlägget med en stor bild på två blondiner på scen, konventionella skönheter med aftonklänning och glitter runt handleden i leende färd med att riva av något musikaliskt nummer. Detta är alltså vad schacksnackarna tycker bäst illustrerar ett resonemang om kvinnor och schack. Jag förstår att få kvinnor känner sig tilltalade av en sådan miljö. (Eller råkar den ena kvinnan på bilden vara Anna Lindgren? Jag tvivlar.)
Den första kommentar jag fick till den här postningen, en kommentar jag ganska snabbt tog bort, var en hänvisning till en tonårstjejs blogg. Kommentatorn, som utgav sig för att vara den här tjejen, öste på med smileys och pusskramar och uppmanade mig att gå in på bloggen för att ge svar på frågan "om hon skulle passa med blå ögon" (något bloggerskan undrar efter lite lek med photoshop). Tja, varför lämnar man en sådan kommentar måntro?

Sketchfavoriter, del 3

Varför inte försöka liva upp tristessen med lite Adrian Edmonson & Rik Mayall. Sunkig och äcklig råhumor som är så osmaklig att den liksom befinner sig bortom osmaklighet. Sexism som befinner sig bortom sexism. Smuts som befinner sig bortom smuts. Bottom, kort sagt.



Och varför inte ett live-avsnitt också:



Mycket mer finns inte att säga.

Ny krönika, nytt nummer av flm, ny sexualmoral

Min senaste varannanveckaskrönika i Malmö Lund City kan läsas här.
---------------------
Här kan man läsa en debattartikel som propagerar för en ny sexualmoral hos unga. Den kommenteras klokt av Hanna Wagenius. Även om artikelförfattarna ter sig bra mycket mer vidsynta än vad andra förfasare över ungdomsaborter, smittspridning mm brukar vara så ger de ändå uttryck för en normativ sexualsyn man kan ifrågasätta. "Kärlek och sexualitet hör ihop" skriver de, som om detta vore en självklarhet. Men det är ingen självklarhet. Och det är framför allt inte självklart att sex alltid åtföljs av kärlek. Men även i de fallen där det inte gör det är det fullt möjligt att själva akten genomförs med ömsesidig respekt osv. Och jag tycker inte man ska förmedla en förljugen bild av sexualitet till ungdomar - en som säger att sex utan kärlek skulle vara en anomali och något "onaturligt".
----------------------
Läs också idag: Rakel Chukri om ett osynligt folk, Isabella om utvärderingen av avkriminalisering av sexhandel på Nya Zeeland, Ilse-Marie om alliansens politik för utanförskap, Hynek om Kapten Stofil, Heiti om alternativa företagsformer.
Rakel Chukri dyker upp igen som nyckelperson när Jonathan återvänder till diskussionen om tidskriften Mana.
-----------------------
Nu ska jag dyka ner i soffan med det nya numret av filmtidskriften flm.

Ps. På förekommen anledning ser jag mig nögdad att börja med kommentarsgranskning. De som inte har något annat ärende än att spy galla kan alltså hädanefter känna sig blåsta.

Vart tog allt som ligger mellan svart och vitt vägen?

undrar jag när jag läser Maria Hagbergs debattartikel i Expressen idag.
Maria anklagar diskrimineringsombudsmannen Katri Linna för att förtrycka kvinnor:

"Nyligen stämde Linna Arbetsförmedlingen. Eftersom en muslimsk man på en arbetsintervju på ett företag vägrade ta en kvinna i handen uteblev hans ersättning - därför påstås Arbetsförmedlingen ha handlat på 'ett diskriminerande sätt'. Arbetsförmedlingen sägs alltså enligt DO ha kränkt mannen. Huruvida kvinnan på företaget kände sig kränkt verkar DO däremot inte bry sig om."

Tja, kvinnan blev ju inte av med sin inkomst i alla fall, kan man påpeka.
Fall som de här är viktiga att diskutera. Både män och kvinnor som vuxit upp med att man tar i hand som en artighetsbetygelse upplever det som kränkande när någon inte vill ta i hand. Men ska en sådan vägran bestraffas med ekonomiskt vite? Ska hela arbetsmarknaden vara stängd för den vuxna person som nu lever efter andra regler för hur man hälsar eller hur tänks det? Vad jag vet händer det dessutom även män att kvinnor av samma skäl inte vill ta dem i handen - varför hela Hagbergs utbrott om kvinnodiskriminering tycks mig lite malplacerat (jag fick en gång den kommentaren av en manlig lärare i alla fall - att han tyckte det var tråkigt med kvinnliga kollegor som inte ville ta honom i hand). Men framför allt rör sig Maria Hagberg långt bort från varje ansats till en förnuftig diskussion som försöker visa respekt för båda sidor. Vad som visar sig i hennes artikel är inte "respekt för kvinnor" utan "hat mot religion". Hon går så långt som till att fråga "om DO Katri Linna är religiös eller vad som gör att hon upprepade gånger ifrågasätter den sekulära staten och ger religionsfriheten företräde framför lagstiftning och kvinnors rättigheter". Det enda andra exemplet är då Göteborgs Stad stämdes på skadestånd efter att några slöjprydda kvinnor nekats inträde på en badanstalt. Dessa båda exempel får Maria att fråga

Vilka kränkningar ska nästa gång leda till stämning? Ska en del sharialagar får tillämpas i Sverige, ska religiös övertygelse vägas in i fall av kvinnomisshandel? Det kan låta dramatiskt, men ger man efter för religiösa krav kommer det snart nya krav.
I Iran sker åsiktsregistrering om vilken religion man erkänner sig till, utan att uppge detta vid studier och anställning får du inte tillträde till någotdera.
I Irak har nyligen införts samma passregler som Iran som omyndigförklarar kvinnan, hon får inte ansöka om pass utan mannens tillstånd. Det finns sedlighetspolis som arresterar, åsiktsregistrerar och misshandlar. Kvinnor fängslas för att de inte följer regelsystem om klädsel.
I Iran utövas en öppen könsapartheid där kvinnor får gå på bak i bussen och har särskild ingång på universitetet. Vi lider av en oerhörd naivitet i det svenska samhället, när vi inte ser farorna med den religiösa fundamentalismen.

Tonläget är detsamma som i en debattartikel i Stockholms Fria Tidning om slöjförbud för flickor under arton. Maria stod ursprungligen med bland de som undertecknat artikeln, nu står av någon anledning bara namnet Soleyman Ghasemiani kvar på nätsidan. Själva idén med slöjförbud för barn tycker jag gott man borde kunna ha en seriös diskussion om, även om jag tycker gränsen om en sådan ska införas kunde sättas vid femton istället. Men själva retoriken i artikeln får mig att studsa högt. En artikel om slöjdebatten i Frankrike hånas starkt och frågan ställs varför skribenten, som menar att slöjan oftast bärs frivilligt i Frankrike, inte tar upp sedlighetspolisen i Iran. Som om den opererade även i Frankrike - och Sverige.
Samma bisarra sceneri framsuggereras i Expressen. Som om vi förde en kamp mot mullorna här i Sverige, och varje eftergift åt "muslimerna" vore en seger för den iranska regimen. Nej, islamismen lurar inte runt hörnet här idag. Däremot gör Pia Kjaersgaard det.
Jag tycker det är tråkigt att Hagberg valt den här oförsonliga och onyanserade vägen. För "hennes" nätverk, Nätverket mot hedersrelaterat våld (som Maria är ordförande för, och som jag förresten stödjer), är viktigt. Och den kritik hon riktat mot Sveriges feministiska etablissemang för att detta blundar för hedersproblematiken tycker jag hon haft en poäng i (även om jag misstänker att kritiken delvis handlar om hennes personliga besvikelse över att inte ha valts som Fi:s språkrör (vilket hon varit nominerad till)). Jag hoppas att det finns mer moderata krafter bakom henne i Nätverket.... För jag tror inte det kan åstadkomma så mycket genom att, för att tala med Rabiatfeministen, föra ett antireligiöst korståg snarare än en kamp för rättvisa och frihet.