Det antijudiska arvet

En kuriös understreckare i Svenskan om "rättegången mot Jesus" gör att man påminns om det igen. Inte så mycket i själva understreckartexten (som dock är nog så egendomlig) kanske men i valet av illustration till den. Det är Boschs "Jesus bär korset" som tronar över texten, en målning där den gamla, kristna antijudiska ikonografin firar triumfer. Där är de böjda näsorna. Där är de tjocka läpparna. Där är, framför allt, de illasinnade ansiktsuttrycken och de disharmoniska anletsdragen, i bjärt kontrast till Kristus egna, harmoniska.
Den som sitter vaken länge och har tillgång till dansk tv kan i natt få sig till livs Mel Gibsons The Passion of the Christ (danska TV 2 kl 2.15) - lämpligt på långfredagsnatten när de små, som bör skyddas från filmens exceptionella tortyrscener, sover. Gibsons film är naturalistisk då det gäller våldet som skildras (Jesu lidande ska återges så evangelietroget som möjligt) men medeltida i sitt bildspråk i övrigt. Det finns ansikten i The Passion.... som påminner om Boschs. Och jo, de finns hos demonerna, och hos den skränande judiska illasinnade folkhopen - inte bara på de romerska soldater som utsätter Kristus för tortyr. Vid påsktid för fyra år sedan skrev Göran Rosenberg i DN att "Med större visuell förslagenhet har den antijudiska urberättelsen knappast gestaltats sedan Oberammergaus glansdagar". Det där sistnämnda syftar på de traditionella antijudiska passionsspel Oberammergau gjort sig känt för. Fast Rosenberg menar att de inte är värre än andra:

Den kristna påsken är judepogromernas tid. Den sedan medeltiden utvecklade traditionen att på långfredagen framföra folkliga passionsspel där "judarna" om och om igen bespottar, plågar och korsfäster Gud åtföljdes under flera århundraden med rutinmässig regelbundenhet av folkliga vålds- och plundringsexpeditioner till judiska stadsdelar och getton. Passion på förmiddagen, pogrom på eftermiddagen. De traditionella passionsspelen i Oberammergau i Bayern var i det avseendet inte mer antijudiska än andra, vilket dock var fullt tillräckligt för att Adolf Hitler 1934 skulle upphöja dem till "ett värdefullt redskap" i kampen mot judarna.

Kanske är det följdriktigt att man i dagens Tyskland under senare år ofta visat filmer som Schindler's List på tv vid påsktiden. Om man gör så även i år vet jag inte - men även om det finns något tvetydigt i att använda påsken för att på det här sättet s a s påminna sig om sitt eget syndafall, varvid betraktandet av förintelsegestaltningar kanske till och med blir till en slags ställföreträdande Golgatavandring för den tyska publiken, så hoppas jag att man inte ersatt den här nya semitraditionen med Gibsons The Passion of the Christ.
Mest troligt är kanske att man som på en vanlig fredagkväll också eller i stället helt enkelt bjuder på skrattfest. Som man gör på TV 1 - klockan 23.55 visas Rat Race - sk(r)attjakten. Ja, långfredagen är nu en gång inte längre vad den har varit.

Själv är jag hursomhelst fullständigt mentalt upptagen av konståknings-vm. Och gläds åt att min favorit kanadensaren Jeffrey Buttle leder inför herrarnas friåk i morgon eftermiddag.

Språkfrågor?

Malm svarade sina kritiker en förmodligen sista gång i DN-debatten om islamofobi i måndags. Svaret förtjänar att kommenteras. För det första kan han inte sluta med det där att tillmäta sina motståndare epiteten liberala och konservativa, som om det är detta som är det egentliga problemet (se Jimpans postning "Andreas Malm, liberalerna och islamofobin" angående det här). För det andra går artikeln till stor del ut på att rada upp egna meriter som skulle diskvalificera kritiken mot honom - en förståelig taktik, det är självklart inte roligt att anklagas för att blunda för antisemitism när man angripit delar av vänstern för att sprida material av den judehatande Israel Shamir. Men samtidigt en strategi som skjuter bredvid målet. Plötsligt heter det att:

Den enda rimliga principen är denna: man kan givetvis kritisera det sionistiska projektet och den judiska staten, islamistiska projekt och islamiska stater, judisk religion och islamisk religion utan att för den skull vara vare sig antisemit eller islamofob. Men vid sidan om kritik finns också hat - mot judar i deras egenskap av judar, mot muslimer i deras egenskap av muslimer.
Ska det vara så svårt att se?

När Malm själv i princip sagt att hat mot judar inte längre skulle vara ett problem. Något man i själva verket talar om för mycket. När han själv marscherat med den judehatande organisationen Hizbollah (något han undviker kommentera). Det luktar dubbelmoral lång väg.
Men för det tredje så sätter Malm fingret på en verkligt problematisk tendens, den som gör att diskussionen om ännu mer problematiska tendenser här i Sverige tenderar att fastna i begreppsdiskussioner istället för diskussioner om det faktiska problemet. Som om yttringar av rasism, övergrepp och diskriminering var mindre intressanta att diskutera i sig än frågan om vilken språkdräkt de ska kläs i. En hållning som i grunden handlar om att man underskattar själva det fenomen som ska ringas in. Malm:

Rudbeck och Elensky vägrar medge att det finns ett hat mot muslimer som griper omkring sig i Europa. Vilka perceptionssvårigheter som ligger bakom denna envisa hållning har jag svårt att förstå. Hör de inte vad högerpopulistiska partier över hela kontinenten skränar? Ser de inte att de vinner röster? Läser de inte om vad som händer i Danmark, i Holland, i vårt eget land från Simrishamn till Hisingen? Anar de inte att det offentliga samtalets och populärkulturens gängse demonisering av muslimer kan ha någon liten betydelse för att forma föreställningar - för att inte tala om krigen i Afghanistan, Irak eller Palestina (men här förstår jag att ideologin förblindar)? Nej, de förnimmer blott censuriver. Carl Rudbeck hävdar att Ingmar Hedenius enligt min logik skulle diagnostiseras med fobi.
Som om det var teodicéproblemet Bruce Bawer, Bat Ye'or och de andra Eurabienförfattarna behandlade. Som om det var allmänfilosofisk ateism som motiverade Sverigedemokraterna, Vlaams Belang eller FPÖ. Som om idéer om att muslimer suger ut icke-muslimer på pengar, förökar sig i hypertakt, kontrollerar Europa genom sammansvärjningar, är cancer, barbarer, femtekolonnare och måste hållas borta, fördrivas eller dödas - det vill säga just de idéer mina artiklar behandlade - utgör något slags ärbar religionskritik?
Om de är något annat - om de är en rasism riktad mot männi­skor med bakgrund i muslimska kulturer - behöver de ett namn. Är "islamofobi" dåligt? Det är ett oskarpt begrepp. Så är även fallet med "antisemitism" (judar är inte de enda semiterna), med "främlingsfientlighet" (föremålen för fientligheten är sällan främlingar i objektiv mening) och med "rasism" (biologiska raser existerar inte). Det hör till denna tankevärld att den söker gränser där inga finns. Konturerna i de termer som ska avspegla den blir därför med nödvändighet luddiga, men det gör det - tyvärr - inte mindre påkallat att tala om saken.
Islamofobi är nu det begrepp som satt sig i den internationella diskursen om den alltmer hysteriska och omfattande rasism som riktas mot människor identifierade som muslimer. Man kunde önska att termen i stället var "antimuslimism", "antimuslimsk rasism" eller något liknande, men de ligger sämre i munnen och lider av svagt stöd; alla försök att lansera dem har hittills runnit ut i sanden. Om vi vill ha ett ord för rasism mot muslimer är det nog, vare sig vi gillar det eller ej, islamofobi som gäller för överskådlig framtid.
Men, lyder så invändningen, inte kan man väl vara rasistisk mot en religiös grupp? Ronny Ambjörnsson menar (3/3) att "anti­semitism är rasism, något man inte kan säga om islamofobi, som ju drabbar människor vilka inte har mer än religionen gemensamt". Att kunskapen om rasismens historia sitter så löst är förbluffande. I vad började antisemitismen om inte i demoniseringen av en religiös grupp? Mot vilka riktades det senaste folkmordet i Europa - det i Bosnien under tidigt 1990-tal - om inte mot muslimer, som avskiljdes, deporterades och massmördades i sin egenskap av just muslimer? Skulle det krävas hudfärg eller gemensamma gener eller någon annan biologisk "rasegenskap" för att man ska kunna tala om rasism? Nej: det enda som krävs är att människor döms utifrån sin härkomst. Detta är just det öde som allt oftare drabbar muslimer, definierade som människor med ursprung inom islam, oavsett vilken grad av tro de har.

Här tycker jag han är riktigt bra, Malm.
Och jag vill göra en koppling till en text av Jonathan Leman som man kan läsa som pdf-fil genom att klicka HÄR (texten finns utlagd via Svenska kommittén mot antisemitisms hemsida). Leman beskriver hur ledarskribenten (numera prästen) Helle Klein vid ett tillfälle förnekade förekomsten av antisemitism i Mellanöstern med motiveringen att "araber inte kan vara antisemiter eftersom de själva är 'semiter'". En helt meningslös övning i lingvistisk - som tyvärr bara är alltför vanlig. Jag kan bara eka Malms ord här: "Att kunskapen om rasismens historia sitter så löst är förbluffande".
Man kan dock också göra en koppling till frågan om hedersrelaterat våld. Fortfarande är vi i Sverige fast i frågan om huruvida man kan kalla det våld och förtryck det är frågan om för "hedersrelaterat". Samtidigt om själva våldet och förtrycket pågår därute, likgiltigt av vilket begrepp vi använder för att tala om det och oförsvagat av att ha reducerats till en språkfråga.

Föga förvånande

Björn Elmbrant på Dagens Arena har läst medlemmarnas synpunkter i socialdemokraternas jobbrådslag och finner en rädsla för ökad anpassning till borgerlig retorik och problembeskrivning. Det är föga förvånande. Alltför länge har man trott att förnyelse och anpassning till väljarkåren stavas m-i-t-t-e-n-p-o-l-i-t-i-k. De som deltagit i sossarnas rådslag är förstås inte "folket" utan vissa delar av medlemskadern - men jag skulle gissa att de bättre representerar medelsossen än de kavajklädda på regeringskansliet.

"Bjuvs arbetarkommun skriver i en sammanfattande suck att 'alltför ofta i jobb-rådslaget känns det som om vi anammat borgarnas vokabulär och synsätt'. Och det ligger en del i den iakttagelsen.
/---/
'Hur ska a-kassan tydligare stärka arbetslinjen?' frågar partiledningen, likt ett eko av den borgerliga regeringen. Den unisona kören nerifrån är att arbetslinjen ska stärkas på andra sätt än genom att försämra a-kassan.
Några röster i rådslaget tvekar t.o.m. inför själva ordet 'arbetslinje', eftersom det inte längre förknippas med socialdemokraternas trygghet, utan med moderaternas piska.
/---/
Även om det är en glädjekalkyl, när det sagts att 5 000 personer skulle ha deltagit i samtalen om jobben, är det ingen slagen rörelse som talar i de svar vi läst, utan en stark solidarisk röst.
Tydliga värden och värderingar efterlyses av 'dom därnere', som ett alternativ till finansminister Anders Borg och hans räknenissar. Därför får Mona Sahlin och de andra i s-toppen passa sig, så att inte de också fastnar i teknik och taktisk anpassning."

En av kommentatorerna till Elmbrants artikel sätter dock fingret på en öm punkt:

"Jag bor en en av landets större kommuner och där är det en handfull yrkes- och fullblodspolitiker som hållit i alla trådar, och formulerat kommunens svar till rådslaget. Bjuvs Arbetarkommun i all ära, men jag misstänker att det ser ut på likartat sätt runt om i landet. Den s k 'Rörelsen' representerar helt enkelt ingen rörelse längre, enär det inte längre existerar någon sådan...Möjligen undantaget Bjuv..."

Vilket påminner om att stärkt interndemokrati och nya former för organisering kan vara en lika viktig del av den önskade förnyelsen som det politiska innehållet.

Svenskan idag

...innehåller flera goda inslag.
För det första går kampen för papperslösa flyktingars rätt till vård vidare. Det är Rätt till vård-initiativet som har inne en opinionsartikel på Brännpunkt. "FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, har uppmärksammat den situation som idag råder i Sverige för papperslösa och asylsökande. Paul Hunt anser att dessa grupper inte får sin rätt till hälsa tillgodosedd och har därför officiellt uppmanat den svenska regeringen att ändra på detta. Paul Hunt påpekar att mänskliga rättigheter inte är förknippade med medborgarskap." Nej just det. Mänskliga rättigheter är inte förknippade med medborgarskap. Inte egentligen. Men nog är samhället inrättat, ja världen inrättad, som om det vore så. När det gäller papperslösas rätt till vård borde det, kan det inte vara så svårt att förbättra situationen dock. Om andra länder "lyckas vara mer mänskliga" så att säga, då borde väl vi också kunna.
De fall ur verkligheten som artikeln tar upp borde väl kunna få till och med en hal typ som Tobias Billström att haja till lite (fast det är förstås att tro honom om för mycket - han vet redan om att det är på det här sättet):

Verkligheten idag får ofta ödesdigra konsekvenser för den som inte vågar söka vård eller inte har råd att betala. För papperslösa Maria kan det ha varit direkt livsavgörande. Hon hade under en tid haft ont i kroppen och känt sig trött. Men Maria vågade inte uppsöka vården av rädsla för att då bli avvisad ut ur Sverige.
Till slut sökte hon till Röda Korset som hjälpte henne träffa en läkare. Diagnosen var bröstcancer som då hade spridit sig så mycket att den inte gick att bota.
En annan patient som inte fick vård i tid var Suzanne. Några ­månader in på sin graviditet kände hon sig yr och orkeslös. Suzanne fick ingen hjälp på mödravårdscentralen eftersom hon inte hade råd att betala. I trettionde graviditetsveckan blev läget akut eftersom Suzanne hade en långt gången havandeskapsförgiftning.
Hon förlöstes på sjukhus med akut kejsarsnitt. Pojken som föddes var gravt tillväxthämmad och krävde avancerad vård på avdelning för tidigt födda. Havandeskapsförgiftningen ledde vidare till att Suzanne fick en blodpropp i benet som krävde lång efterbehandling. Regelbundna kontroller på mödravårdscentral hade hejdat havandeskapsförgiftningen med lägre vårdkostnader för samhället.

Och det är ju fasansfullt att det är de ekonomiska argumenten man tvingas ta till för att motivera varför en mänsklig attitydd mot papperslösa vore önskvärd.

Den andra Brännpunktsartikeln på nätet idag utgörs av ett vädjande om en större och långsiktigare fördelning av medel till psykiatrin. Det är en gäng skötare och fackliga företrädare för skötare inom Stockholmspsykården som skriver,och jag låter dem tala för sig själva:

Några siffror från Stockholms södra sjukvårdsdistrikt: de senaste fem åren har antalet patienter till öppna vården ökat med 50 procent, medan vi som arbetar bara blivit obetydligt fler. Brister den öppna vården ökar trycket mot den slutna.
Förra året hade vi där en beläggning på 120 procent. Platsbristen gör att vi tvingas lägga flera psykiskt sjuka i samma rum och att vi ger nattpermission åt vissa patienter för att bereda plats för akut intagna. Det har hänt att personalen tvingats bälteslägga patienter i en aula. Vi kan inte längre göra ett bra jobb.
Det ökade trycket mot psykvården i länet beror bland annat på att människorna blivit fler. Men samtidigt har kommunerna skurit ner på förebyggande insatser, till exempel skolpsykologer.
I vårt distrikt har kommunen dragit ner resurserna för gruppboende och sysselsättning. I vårt dagliga arbete går samarbetet mellan kommun och landsting ut på att hantera följderna av urholkade resurser.
Förr arbetade många av oss politiskt för att påverka utvecklingen inom den psykiatriska vården. Nu är jobbet så krävande att vi inte orkar det längre. De psykiskt sjuka tappar röster på den politiska arenan.
Stockholms läns landsting, där en stor del av landets invånare ­lever, tar nu det unika steget att lägga ut den öppna psykiatriska vården på privata händer. Det är ett vågspel, som skapat stor oro hos oss anställda för att ­patienter ska komma ännu mer i kläm.
Lösningen på den underdimensionerade psykvården är mer resurser, inte ändrad organisation eller fler utförare.
Psykiatrin fick nyligen mer pengar genom psykiatrisamordningen. Tyvärr går de till kortlivade projekt och punktinsatser som inte löser de problem och den brist på resurser som präglar det dagliga psykiatriska arbetet.
Detta är inte värdigt ett rikt välfärdssamhälle.

Min enda fråga är om man verkligen kan hävda att vi har ett rikt välfärdssamhälle. Det tycks mig som att vi idag snarare har ett svagt välfärdssamhälle befolkat av människor av vilka vissa är rika och blir allt rikare på grund av skättelättnader som ytterligare försvagar detta det redan svaga välfärdssamhället.

Den tredje Svenskanartikeln jag vill lyfta fram är Karoline Erikssons skräckfilmskolumn:

Vad ventilerar skräckfilmen idag? Andra numret av filmtidskriften Flm suckar över alla fantasilösa nyinspelningar – i dagarna kom den dystra nyheten om en kommande cover på Rosemary’s baby. Men ska man spåra samtidshot har nog tortyren i till exempel Hostel en del att göra med de medeltida förhörsmetoder som blivit så populära på senare tid, även om just Irakkriget bearbetats flitigare i ”vanlig” film det senaste året. En av de mer kontroversiella, Brian de Palmas Redacted (biopremiär i maj) är inspirerad av tragedin i irakiska Mahmudiyah 2006, då ett gäng amerikanska soldater våldtog en 14-åring som de sedan avrättade tillsammans med hennes familj. Hur många skräckfilmer krävs det för att rensa ut en sån historia ur hjärnan?

Det var klokt reflekterat av Karoline. Jag lyfter på hatten åt att hon faktiskt hittar någon slags underliggande "mening" med tortyrskräckfilmen eller åtminstone funktion som den fyller - en subgenre jag själv har väldigt svårt för (och sannerligen inte kunnat se någon poäng med).

Found on the nät

Det finns en allmänt utbredd föreställning om arkiv som säger att de är dammiga platser fulla av dammiga världsfrånvända människor. Pyttprat är vad det är. Dumt snack. Okej, det lär finnas ett och annat snävt arkiv vars innehåll intresserar en knappologiskt orienterad och världsfrånvänd mindre krets (vilket inte behöver betyda att denna krets är ointressant - världsfrånvända människor är som regel rätt intressanta). Men eftersom arkiv innehåller spår, nedteckningar, kvarlevor från mänsklig verksamhet genom århundraden så innehåller de helt enkelt historien om oss människor. Men i nedbruten, utspridd, fragmenterad form. De mest dramatiska livsöden likväl som de mest hjärtskärande obemärkta lämnar sina spår i våra arkiv.
Och med datautvecklingen och internet har det öppnat sig helt nya möjligheter för många arkiv att öppna sig mot världen. Men man kanske ändå har lite svårt att nå ut. Få människor lär surfa in på Statens Arkivs hemsida för att få sig till livs rafflande historier ur det levande livet. Ändå är det just vad man kan göra. Riksarkivet lägger regelbundet ut dokument och information därom som allmänheten kan ta del av. Och det är ofta dramatiska historier det handlar om. En pojke som avlägger bekännelse om att han pressats vittna falskt mot en häxanklagad prästfru. En dragon som misstänks "hafwa beställt med" (=haft en relation med) en annan prästfru åker i fängelse efter att ha misshandlat både frun och hennes make. Och så denna historia, den tragiska, dold bakom den hurtfriska rubriken "Djävulen - en dålig affär!":

År 1727 förskrev sig den 24-årige uppbördsskrivaren Erik Ahlgren till djävulen i syfte att uppnå personlig ekonomisk vinning. För att ge maximal tyngd åt kontraktet använde Ahlgren sitt eget blod att skriva med. Sedan prästen fått reda på saken och anmält honom för befallningsmannen, hölls en rannsakning av tingsrätten som förklarade Ahlgren skyldig till hädelse. Hovrätten i sin tur dömde Ahlgren till döden.

Straffet förvandlades till livstids straffarbete och maximal "skamexponering" eftersom dödsstraff inte ansågs tillräckligt avskräckande:

Dödsdomar skulle enligt gällande författningar underställas Kungl. Maj:ts nådiga omprövande. Ahlgrens sak behandlades i rådskammaren den 17 november 1727 i närvaro av nio riksråd. Två av riksråden ansåg att hovrättsdomen var välförtjänt, men majoriteten ville hitta ett straff som kunde göra mera ”impression och sky hos folket” än en kortvarig avrättning. Kungl. Maj:t resolverade att Ahlgren istället för livsstraff skulle plikta med fjorton dagar på vatten och bröd, stå två timmar på en schavott och skämmas i den stad där han hölls arresterad, undergå uppenbar kyrkoplikt, och därefter transporteras till Marstrand för livstids straffarbete. Längs vägen till Marstrand skulle han dessutom i varje stad uppvisas på en schavott för allmänheten.

Så varför gjorde han det då, den där Ahlgren? Hans enda förklaring var att han önskat ”störta sig i avgrunden”. I brevet, som inleds med hälsningsfrasen "Högdtärade Fader Fannen, min högsta förtröstare", skriver han: "om iag får så många penningar iag här i wärlden lÿster skall iag tiena dik här i wärden med Kråp och Siähl".
Naturligtvis var Erik Ahlgren känd som en skötsam och oförarglig ung man.
Undrar vad, om något, som for honom genom kroppen när han skrev sitt brev.
-----------
En annan fascinerande historia om upphittade livsspår kan man läsa om hos herr Nessle. "En ung kvinna hittade alla familjen Beards ettusenfemhundra diabilder från 1953 - 68 på en loppmarknad i södra Kalifornien, och har till mänsklighetens fromma lagt ut ett generöst urval på Flickr." Internätet, bland så mycket annat ett stort levande arkiv.
-----------
Annan rekommenderad helgläsning finns att hittas via den rödgröna bloggportalen Agenda 2010+. En portal som ständigt växer. En av de nya bloggarna där är Subversio, som idag skriver om folkligt motstånd mot nynazism. En annan är Koldioxidskatt, och det är förstås inte så svårt att lista ut vad den bloggen handlar om. "Det är kossorna som skiter" heter det senaste irriterade inlägget där.
-----------
På annan plats i bloggosfären finns Isabella, som idag inte bara berättar om hur hon citeras i Washington Post utan också serverar information om en kommande pjäs på Dramalabbet i Stockholm. I do for money heter den och bygger på samtal som pjäsförfattaren fört med thailändska prostituerade. Detta är bara det senaste i raden av exempel på hur beredskapen att låta sexsäljande kvinnor komma till tals i det offentliga har ökat. Ett annat exempel är RFSU-tidskriften Ottar, som bl a har en intervju med sexsäljerskan "Greta Garbo" med i sitt senaste nummer (finns också på nätet här). Många är nog irriterade och arga över denna utveckling. Själv tycker jag det är på tiden att sexsäljande kvinnor inte längre behandlas som omyndiga personer man pratar över huvudet om.

Tänkvärt om Malms selektiva antirasism i DN

En skribent vid namn Jonathan Leman tar i DN upp och formulerar det som skavt i mig efter läsningen av Andreas Malms artikelserie om islamofobi - jag har visserligen gått in på problemet här men Leman gör det helt enkelt bättre, grundligare och mer genomtänkt. Samtidigt som jag tycker att han delvis har fel. Jag återger ett sammandrag av artikeln:

Att Malm politiserar debatten kring islamofobi borde knappast överraska. I Arbetaren 19/7 -06 kallade han dem som inte gav sitt stöd till Hizbollah för islamofober. Han talade också om att "hedern bär rörelsen [Hizbollah] med sig genom resten av historien". Man kan fråga sig vilken trovärdighet en debattör som öppet stödjer en antidemokratisk, antisemitisk, misogyn och homofobisk organisation har när det kommer till ämnet fördomar.
Nyligen skrev Malm att islamofobin har ersatt antisemitismen, och att den sistnämnda är historia (DN 18/2). /---/
Det är vanligt i debatten att konstruera en motpol mellan den påstått allomfattande islamofobin och den påstått obefintliga antisemitismen. /---/ Den brittiska rapporten All-Party Parliamentary Inquiry into Antisemitism från 2006 och EUMC-rapporten från 2003 har visat att antijudiska attityder är ett långtifrån perifert fenomen. Även hatbrottsstatistiken understryker att fientlighet mot judar i hög grad är reellt. Enligt BRÅ:s hatbrottsstatistik från 2006 är antisemitiska hatbrott till och med överrepresenterade i förhållande till islamofobiska hatbrott om man ser till befolkningsgruppernas storlekar. Statistiken för hatbrott i till exempel Frankrike, Schweiz och Storbritannien under senare år visar på samma mönster.
Men det bortser Malm ifrån. I stället skriver han att antisemitismen "väckt ramaskrin" medan "islamofobi knappt ännu har ifrågasatts". Jaså? TV 4:s nollrasism-vecka i höstas ägnades åt islamofobi och den här kultursidan har lyft ämnet. Vi kan med jämna mellanrum se en levande debatt om fördomar mot muslimer, vilket är bra, samtidigt som antisemitismen ofta utelämnas och till och med förnekas. Det var inte minst tydligt under debatterna om Muhammedkarikatyrer då ett stort antal tyckare påstod att kränkningar mot judar i dag vore otänkbart. I debatterna om Hillersberg år 2000 och om Gilad Atzmon förra året möttes påtalandet av antisemitism av en offentlig tystnad. Ett färskare exempel är tidskriften Mana, vars antisemitism bland andra Expo har uppmärksammat. På DN Kultur försvarade flera skribenter publikationen, som återkommande uttryckt judefientlighet medan antisemitismen aldrig togs upp.

Det är bilden av den uteblivna debatten om antisemitism jag inte riktigt tycker stämmer. Nog har Hillersberg diskuterats, till exempel. Och kommer inte Leman ihåg den livliga diskussionen om danska tv-serien Örnen på Expressens kultursida häromåret? Jag håller dock med om att debatten om antisemitism gott kunde vara både mer djuplodande och mer omfattande. Jag minns min egen frustration då jag under nittiotalet förgäves sökte få till stånd en diskussion om Fassbinderpjäsen Soporna, staden och döden, som spelats på scen flera gånger i Sverige utan någon ordentlig diskussion omkring de anklagelser om antisemitism som riktades mot den i (Väst)Tyskland. Den spelades för övrigt också som radiopjäs, i regi av Britt Edvall som introducerade pjäsen med orden att "det blivit upplopp av den sionistiska opinionsapparaten varje gång man försökt sätta upp den i Tyskland". Ingen reagerade.
Samtidigt är jag övertygad om att det kan finnas en minst lika stor frustration hos människor som i högre utsträckning och mer djuplodande skulle vilja diskutera yttringar av islamofobi. De exempel Leman tar upp utgör inte precis någon flodvåg av islamofobidiskussion. Och vad Leman förbiser men som Malm tog upp är att islamofobin till skillnad från antisemitismen har en politisk plattform. Vilket gör den dubbelt angelägen att tackla idag.
Vad gäller detta att Malms trovärdighet tar skada av hans Hizbollahromantik är jag dock helt enig med Leman. Och jag är lätt chockerad över hur lättvindigt den accepteras av vänsterbloggare som mina av mig ofta uppskattade bloggkollegor RedLib och Ia. Man skriver om historien så att det krig som i själva verket utlöstes av Hizbollah blir till en ensidig israelisk aggression. Och man ekar Malms ord om att "föra en dialog" om Hizbollahs mindre smakliga inslag. Naivt så det förslår - tror man verkligen att de som för Hizbollah är välkomna, användbara propagandaverktyg kommer att hamna i en situation där de på jämlik fot kan säga "Pojkar, det där med antisemitismen är väl ändå lite dumt" och sedan dessutom få gehör för det?

Den nödvändiga kritiken

"För något år sedan deltog jag i en kvinnoseparatistisk Ta Natten Tillbaka-demonstration, under vilken män kastade isklumpar och tomma ölflaskor på oss, gjorde juckade rörelser mot tonårstjejer och skrek något om att vi nog bara fått för lite kuk på sistone. Kvinnor som kräver rätten till sina egna kroppar är uppenbarligen oerhört provocerande." Så skriver bloggaren Akujuhan. Och det påminner mig om kompisen som berättade att han hört några grabbar tala om att de köpt ägg som de skulle kasta på åttonde mars-tåget i lördags (nej, jag vet inte om de gjorde det). Det finns så mycket avsky mot feminism, och man behöver inte vara förespråkare av separatism som metod (fast just när det gäller Ta Natten Tillbaka-demonstrationer finns det faktiskt en poäng i att bara kvinnor (& transor) deltar) för att tycka att herregud liksom. Har vi inte kommit längre?
En helt annan sak är den inomfeministiska diskussion som förs, eller kritik som kommer från håll som inte nödvändigtvis är antifeministiska. Exempelvis Petra Östergrens mot det sätt hennes bok Porr, horor och feminister mottogs på:

Karlar har i århundraden ägnat sig åt att ignorera och förvränga kvinnors liv och tankar. Nu gör kvinnliga skribenter samma sak. Åtminstone när det handlar om forskning som görs om och av obekväma och lösaktiga fruntimmer, de som inte tillhör en man eller passar in i ett rättstänkande etablissemang. Den feministiska och maktkritiska diskussionen förtjänar bättre. Ny, provocerande och intressant genusforskning görs, både inom och utom universiteten. Kvinnliga tidningsskribenter är ofta den enda länken mellan denna forskning och vanligt folk. Det förpliktigar. Gängse regler kring rapportering och argumentation ska följas. Dessutom måste den självpåtagna rollen som feminismens ideologiska grindvakt överges, den skymmer sikten för den normativa maktens många uttryck.

Betydligt längre går Lisbeth Lindeborg i en debattartikel i Expressen. Artikeln har fått titeln "Feminister är moraliskt medskyldiga till mord", och den är verkligen kvällstidningsrubriksättares våta dröm (när kommer Pär Ströms analys?) - här kan hen ta i men ändå vara rättvisande. Lindeborg berättar om ett seminarium om hedersrelaterat våld som hon bevistat i Stockholm, och hennes dom över den svenska feminismens handlingsförlamning inför detta fenomen är inte nådig:

Ty även om de flesta i panelen var eniga om att ”något måste göras”, även om några personer hade konstruktiva förslag, även om inläggen från publiken var värdefulla, så rann det hela ut i sanden. Gudrun Schyman visade sig inte ens ha förstått vad det rör sig om då hon avfärdar begreppet ”brott i hederns namn/hedersvåld”.
För egen del kunde jag knappt tro att jag hörde rätt. ”Brott i hederns namn” är ett vedertaget begrepp i alla större internationella sammanhang. ”Crimes in the name of honour” eller ”Verbrechen im Namen der Ehre” är det begrepp som används i såväl juridiska som politiska (regeringssammanhang) i alla länder, inom EU och inom FN.
/---/
I Stockholm finns exempelvis Sara Mohammad, med kurdisk bakgrund, som nu i åratal hjälpt förföljda kvinnor aktivt genom sin organisation ”Glöm inte Pela och Fadime”. Men till skillnad från en rad hjälpande kvinnor i Tyskland, såsom Seyran Ates, Serap Cileli, Necla Kelek, vilka alla åtnjuter högt anseende och utmärkts med landets högsta utmärkelser, lyser det breda stödet för Sara Mohammad med sin frånvaro. I stället ses hon på håll som en extremist, påpekades i paneldebatten som jag deltog i. En människa som alltså försöker rädda liv, pekas ut som extremist. Jag frågar mig i vilket samhälle vi befinner oss.
Brott i hederns namn är ”en fasaväckande realitet mitt ibland oss”, bekräftar Seyran Ates. Då svenska ”ledande” feminister inte reagerar mot denna, utan förvrider sanningen, bryter de inte bara mot de mänskliga rättigheterna utan gör sig även moraliskt medskyldiga till misshandel och mord.

Nu är inte Lindeborg den mest nyanserade debattör som finns, och jag tycker att vissa av hennes uttalande om muslimer (kanske inte specifikt i denna artikel men annorstädes) stämmer in på det Andreas Malm varnade för i sin beryktade artikelserie om islamofobi, den där skräcken för ett annalkande Eurabien. Och jag tycker nog att hennes fördömande av den svenska feminismen är väl hårt - trots allt så var/är väl åtminstone de flesta överens om att något måste göras. Men så läser jag Maria-Pia Boëthius krönika i ETC - "Låt oss kalla det feghetsmord". Hon skriver:

Varför tala om ”hedersmord”, när allt fler blandar ihop kultur med ras? Bättre då att säga som det är. Mord som bottnar i mäns feghet, i deras rädsla att krympa i andra mäns ögon. Feghetsmord på unga kvinnor – jag vägrar kalla dem hedersmord – sträcker sig långt tillbaka i historien och fanns före religionerna. Och jag tycker inte vi ska tillföra språket ett ord som ”hedersmord” utan helt enkelt byta ut det mot feghetsmord, vilket det ju är.

Jag för min del tycker Boëthius blandar bort korten. Lindeborg har ju en poäng i att ordet "heder" är ett internationellt vedertaget begrepp i studierna av och diskussionen om detta fenomen - varför ska vi i Sverige krångla bara för att vi tycker att "heder" konnoterar något fint. Är det inte bättre att ha ett enhetligt språkbruk om man vill ingå i en internationell kamp mot detta internationella problem - för det vill vi väl? Visserligen har Boëthius rätt i det där med att "kultur" är det nya kodordet för "ras" i vissa kretsar - men här kan vi helt enkelt inte låta dem sätta dagordningen. De - Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga krafter - hämtar tvärtom näring av att den svenska feminismen förefaller ointresserad av hedersvåldet. Det ger dem en chans att framstå som kvinnornas försvarare. Som om de hade det minsta intresse av att förbättra kvinnans ställning inom hederskulturer, liksom. Det är inte bara män utan också kvinnor från dylika miljöer Sverigedemokraterna vill kasta ut.
Min reaktion efter att ha läst Boëthius krönika ovanpå Lindeborgs artikel blev hur som helst att få tummen loss att anmäla mitt intresse för att ansluta mig till Nätverket mot hedersrelaterat våld. Ett nätverk uppbyggt av svenska feminister. Gå med du också, vetja.

Jag vägrar välja mellan att vara queer och att vara feminist

Och inte trodde jag att ett sådant val överhuvudtaget skulle kunna bli till en stridsfråga, ärligt talat, tills dess att jag läste Linna Johanssons Expressenledare "Jag vägrar bli queer". I vanlig linnajohanssonordning förenklar och improviserar Linna Johansson fram en text som låter små fragment av en komplicerad verklighet bli till en närmast heltäckande monokrom bild av densamma. "I Sverige har queer blivit synonymt med att ställa frågor men aldrig ge några egna svar. Petra Östergren ville med sin bok om lyckliga horor bara 'ställa frågor'. Queeranhängare vill gärna definiera andra men aldrig definiera sig själva", dundrar hon. Jag fattar ingenting. Detta med att "ställa frågor", förvisso en hållning som ibland är skrattretande slentrianmässig, är sannerligen inget specifikt för queer-rörelsen (om det nu finns en sådan rörelse) utan genomsyrar konstvärlden, litteraturen, ja en stor del av samtiden i själva verket. Och vad gäller detta med att vägra definiera sig själv - var inte det där med att komma bort från alltför snäva definitioner själva poängen? Inte för Linna, uppenbarligen. Hon gör denna definition: queerdiggare är helt enkelt slavar under chefsideologen Gayle Rubin. Det finns, säger Linna, en konflikt mellan feminism och queer. "Varför? Därför att feminister, som jag själv, vägrar att göra Rubin till vår nya chefsideolog. Rubin tecknade en gång ett schema över dåtidens sexualmoral: reproduktivt sex i hemmiljö stod i topp, i botten återfanns motsatsen, sex i parker, med redskap, mot betalning. De nya hjältarna för sexpositiva feminismen blev då horan, strippan, dominatrixen. Användbart? Nej. Föreställningen att det finns två sorters kvinnor, en lydig hemmakatt och en som helst gör det inför publik är en patriarkal tankefigur."
Här är alltså pudelns kärna. Och Johansson har varit inne på detta innan, samma indignerade anklagelse (då mer specifikt riktad mot Östergren) om att heroisera horor. Hon kanske har tänkt till och insett att hon måste försöka förklara varför det är så hemskt att ha en positiv attityd till horor (att de allmänt skulle heroiseras inom queerrörelsen ställer jag mig dock rätt frågande till). Och då blir det alltså detta: horan är en patriarkal tankefigur, alltså kan hon inte hyllas. Men hallå, säger jag då. Är hon en tankefigur? Nej, hon är en människa av kött och blod, hon finns ju för fan i verkligheten. Läs Isabella: "Visst kan det vara chockerande när vi sexarbetare framträder i media och öppenhjärtigt berättar om vårt arbete. Det blir nog en chock för vissa att se, höra och läsa att även horor är MÄNNISKOR och inte symboler för all möjlig slags skit man så gärna förknippar med oss. Vi är inte de fördomarna som finns om oss." Det är möjligt att "madonnan" också finns i verkligheten. Inte vet jag i och för sig vad som menas med "lydig hemmakatt", men det finns kanske någon kvinna därute som tycker det stämmer in bra på henne. Hon förtjänar i så fall kanske inte heller förakt och/eller ifrågasättande, lika lite som horan. Poängen är väl att vi kvinnor måste tillåtas uppta alla de olika platser som finns i ett vitt spektra av sexuella vanor, liv, preferenser. Inte att vi måste vara något annat än just horor och madonnor - för då är vi fortfarande begränsade.


DAGENS LÄSTIPS som nästan inte har med övriga postningen att göra är Hynek Pallas (som vanligt) kloka kommentar i Svenskan, "Få debattörer har egen erfarenhet av förtryck".

...och ps, Linna: om du verkligen tycker att "Petra Östergrens bok om lyckliga horor" är ett bra sätt att beskriva Porr, horor och feminister så tycker jag du ska läsa om den, för då kan du inte ha tagit in mycket av boken.

Det verkligt upprörande

Nej, jag kan inte finna det upprörande i sig att New York-guvernören Eliot Spitzer (förmodligen) har köpt sex. Det är förstås upprörande för hans fru, såvida de inte har ett fritt förhållande eller så. Men detta är å andra sidan inget som angår någon annan än paret själva. Överhuvudtaget hade inte detta behövt angå någon annan än Spitzer, frun och den prostituerade kvinnan, som jag hoppas Spitzer haft och visat respekt för, om det inte varit så att guvernören bland annat kämpar mot just prostitution. Hyckleriet gör att hans eget sexköpande naturligtvis blir intressant.
Men det verkligt upprörande finner jag i detta stycke: "Spitzer beskrivs som 'en återkommande kund' i en lyxring med prostituerade som kostade omkring 6.000 kronor till 20.000 kronor i timmen. För detta fick den manlige köparen 'exklusiva, vackra, utbildade ledsagare från fina familjer och med bra bakgrund' enligt företagets egen hemsida som nu har stängts." Utbildade ledsagare från fina familjer och med bra bakgrund. Kvinnor av ras som det hette förr. Det är skillnad på folk och folk. Och detta är det verkligt upprörande. Att man måste dölja något som man tror är skit under flera lager av något som man tror är guld. Detta i landet där vem som helst kan bli president.

Standort Feminismus

...som det kanske heter på tyska. Tänkte att man kunde slå en flukt på vårt grannland Tyskland, hur går diskussionen om feminism där? När jag bodde i Berlin ett par år omkring millenieskiftet var det fortfarande jämställandet av feminism med rabiat manshat som gällde. Idag verkar situationen ha lättat upp något. Åtminstone tycks det så att döma av de svar som sex (unga, framgångsrika, suck....vad tycker de andra, de gamla och misslyckade, skulle man nån gång också vilja veta) kvinnor ger i Die Zeit på frågan om huruvida feminism behövs idag (en artikel som naturligtvis skrivits dagen till ära, inför åttonde mars alltså).
Jag sammanfattar & översätter:

Kvinna 1: Kvinnan av idag trycks inte längre ned, men det ställs för höga krav på henne. Det har blivit omöjligt för henne att finna sig tillrätta i en enskild roll men hon kan inte heller uppfylla alla de roller som hon har. Hon ska vara en god moder, vara framgångsrik i sitt yrkesliv samt dessutom förstås en attraktiv fru och älskarinna. Paradoxalt nog har man samtidigt lyft bördan av att ensam ansvara för brödfödan i familjen från mannens axlar, varför man lite cyniskt skulle kunna säga att kvinnans emancipation innebär mannens befrielse. Och att omöjligheten att motsvara kraven är den nya typen av kvinnoförtryck.

Kvinna 2: Den miljö jag rör mig i och min arbetsplats på teatern utgör ett tämligen priviligierat, skyddat område. Ändå har jag upplevt situationer som jag är övertygad om att en man hade sluppit. Till exempel så presenterades jag en gång av diskussionsledaren vid ett samtal med pressen som "dramaturgen som ser ut som en fotomodell - vilket ju snarast utgör ett undantag i det yrket". Och det skulle väl föreställa en komplimang.

Kvinna 3: Det är viktigt att villkoren för kvinnor med barn förbättras. Det behövs för det första betydligt fler dagisplatser och för det andra också sådana dit man kan lämna barnen utanför "normalarbetstiden" nio-till-fem.

Kvinna 4: En högre grad av solidaritet kvinnor emellan vore önskvärt, i synnerhet i arbetslivet.

Kvinna 5: Ja, det behövs en ny feminism, eftersom det fortfarande anses vara en särskilt kvinnlig problematik, detta att kombinera arbetsliv med föräldraskap. Därtill är det inte självklart att kvinnor kan inta ledande positioner och att män tar sig tid att vara föräldrar.

Kvinna 6: Varken offerfeminism eller särartsfeminism för oss vidare. Kan vi inte nyansera oss lite mer? Det finns ju tillräckligt med bevis för olika typer av könsdiskriminering. Medan de nya feministerna betonar att de inte vill ses som offer är det nu männen som gör sig till martyrer. Mest vedervärdig är den där satsen som unga kvinnor brukar sätta framför sina krav: "Jag är ju ingen feminist, men....."
-----------------
"KVINNOR UPPLEVER JOBBDISKRIMINERING" läser jag på DN. Det påminner mig om en rolig postning av Ia på Kvalitetsbloggen: "Kvinnor kan alltid känna. De kan känna och de kan tycka. Jag kan känna, säger de; och jag kan tycka. De känner och tycker inte direkt, de känner och tycker indirekt. Jag kan tycka att jag har lite dålig lön. Jag kan känna att jag trivs lite dåligt på jobbet." Ja, och de upplever. Jag undrar hur många läsare som fastnar för inslaget av subjektivt kännande i den här nyheten. "Ja, men är de verkligen diskriminerade?" Så kan man ju tänka.

Ps. "Bland männen sade bara 2 procent att de någon gång blivit offer för diskriminering", står det i DN (männen upplever inte, de är antingen offer eller så är de det inte, tydligen). Vad säger Pär Ström?

Åh....

Daniel Sandströms brackiga lördagskrönika om litteraturfilmatiseringar gör mig så trött.
Såhär:

Den litterära världen har sedan länge ett oförlöst förhållande till sina mer brackiga kollegor i filmvärlden. Man gillar inte allt geschäft, bara pengarna det ger.
Och så finns ju problemet med att göra boken ”rättvisa”, att vara romanen ”trogen”, för övrigt genialt skildrat av Spike Jonze och Charlie Kaufman i filmen ”Adaptation”. En bra litterär roman har bara en liten chans att bli en lika bra film, medan en dålig bok oftast lyfter som film. Det säger sig självt: litterära storverk kommer alltid att bli stympade för att få plats på vita duken. Men en bra regissör kan alltid lyfta ett mediokert romanunderlag till oväntade höjder.
Ett exempel är Stanley Kubrick, som lyckades bättre när han gav sig i kast med verk av populärförfattare som Lionel White (vars ”Clean Break” blev den mästerliga ”The Killing”) eller Stephen King (”The Shining”) än när han satsade på att filmatisera litterära giganter som Thackerays ”Barry Lyndon” eller Nabokovs ”Lolita”.
Ett aktuellt exempel på att den hyllade litterära romanen sällan fungerar som film är Ian McEwans ”Försoning”.
Kritikern A O Scott höll i den största sågen när han i New York Times konstaterade att filmen endast erbjöd dekorativa bilder medan McEwans prosa vände ut och in på läsaren.
Jo visst är det så. Samtidigt är invändningen inget annat än en kliché.
Alla författare som jag intervjuat har i princip sagt samma sak när filmatiseringar kommer på tal: det går inte att göra boken rättvisa. ”Glöm det”, brukar Richard Ford säga till de filmmänniskor som vill göra en film som ska vara ”trogen” hans verk. ”Boken är redan trogen mot sig själv. Det räcker med att ni gör en underbar film.”.
Framför allt ska man inte tro att författare blir ledsna när filmen inte gör romanen rättvisa. Ian McEwan förklarade i en intervju här i Sydsvenskan att han gillade filmversionen av ”Försoning”, men tillade snabbt: ”för att vara en mainstreamfilm, gjord för 50 miljoner dollar av ett stort bolag, så tycker jag att den håller bra klass.”
Ni hör reservationerna, hur McEwan uttrycker sitt stöd för filmen genom att samtidigt hålla den på mattan.
I själva verket är de flesta författare livrädda för att filmen på något sätt ska överglänsa romanen. Den enda författare som jag har träffat som varit riktigt missnöjd med en filmatisering är Jeffrey Eugenides, vars roman ”Virgin Suicides” framgångsrikt fördes över till vita duken av Sofia Coppola. ”I min värld är det boken som är stor, inte filmen”, sade den annars så generöse Eugenides buttert när filmsuccén kom på tal. Men det paradoxala med Coppolas filmatisering är att dess framgång bygger på hennes kärlek till romanen. I stället för att försöka föra över varje komponent i boken till film, valde hon att försöka få fram ”bokens essens och framställa den visuellt”.
Hon gjorde verkligen boken rättvisa. I så hög grad att skillnaden mellan original och kopia suddades ut. Innerst inne är det nog vad varje filmatiserad författare fruktar.

Ni hör den föregivet fördomsfulla tonen men den avgrund av litterär självgodhet som finns därunder? Den totala oförmågan att tänka annat än i litterära termer. "Det säger sig självt: litterära storverk kommer alltid att bli stympade för att få plats på vita duken", säger Sandström. Men, eh, du kanske inte skulle tänka i sidantal och meningsuppbyggnader när det handlar om filmatiseringar? Du kanske missar själva filmspråket i din självklara förkärlek för litteraturen?
Hur som helst är dina val av exempel talande. Du förmår helt enkelt inte uppskatta ett filmiskt mästerverk som Barry Lyndon. (Du kanske skulle behöva se om den några gånger? Det är nämligen en film som växer, som behöver ses ett flertal gånger. Försök att öppna dig för det visuella, och för rytmen i bild, musikval och scenväxlingar. Själva musikaliteten i det hela. Försök uppskatta ironin i berättarrösten och dess relation till det som visas.) Medan en totalt medioker och passionslös film som Virgin Suicides får stå för den "lyckade filmatiseringen". En film som bara är en sval yta. Nej, det håller inte Sandström. Du är något på spåren när du talar om hur en god filmatisering kan bygga på att regissören söker hitta ”bokens essens och framställa den visuellt”. Men samtidigt visar dina exempel att du kanske har svårt att se regissören som något annat än en slav under författaren, en "god interpret" som inte får göra något självständigt? Du uppskattar alltså en film som "gör boken rättvisa i så hög grad att skillnaden mellan original och kopia suddas ut". Jaha, jag gissar att boken, som jag inte läst, i så fall torde vara lika beige som Coppolas film. Du säger ju också att "storverk" inte kan bli bra filmer, så jag får väl gissa att du inte tycker Eugenides bok är så exceptionell. Men filmen och regissören håller sig hur som helst på mattan, så då blir det "bra". En regissör som Kubrick som alltid var en självständig konstnär och satte sin egen prägel på såväl Barry Lyndon som Lolita, honom kan du bara uppskatta när han använder sig av dåliga litterära förlagor. Slutsats: filmen måste alltid vara det sämre mediet. Regissören måste vara underlägsen författaren. Man ska inte röra giganterna!
-----------
"Åh...." tänker jag också när jag läser Svenskans artikel "8 kända röster om hur det är att vara kvinna: Vad är det bästa respektive det sämsta med att vara kvinna i Sverige i dag? Dagen till ära har SvD.se tagit tempen på jämställdheten med hjälp av några kända svenska röster – både kvinnor och män. 'Det farligaste man kan göra som kvinna är att se sig själv som offer', säger Anitra Steen, vd för Systembolaget till SvD.se." Ja, det är ju jävligt lätt för henne att säga, tänker jag. Och så undrar jag vad i hela helvetet Pär Ström, Tobias Billström och Jan Guillou har att säga mig om "hur det är att vara kvinna i Sverige idag". Deprimerande är det också hurdan beredskap det finns att använda sig av åttonde mars i egna syften, som Nordkorea fast mindre extremt. "Det sämsta är att vi just nu har en meningslös feministdebatt styrd av medierna och med allt för liten förankring i kvinnors verklighet", säger till exempel Ebba Witt-Brattström som aldrig missar en chans att slå mot den yngre och idag förhärskande gruppen feminister. Och Tobias Billström: "Vi lever i ett av världens på papperet mest jämställda länder. Men det finns fortfarande informella hinder, bland annat att kvinnors arbetsmarknad är så begränsad till offentlig sektor." Det där är bara den gamla vanliga högerretoriken, förklädd till omsorg om kvinnor. Och det kommer vi att få höra många gånger än: att kvinnor "stängs in" i den offentliga sektorn, som om den vore till för att vara en speciellt sadistisk arbetsgivare för stackars kvinnor som inte vill något hellre än att bli FRIA i det PRIVATA. Som om inte den offentliga sektorn fanns till för oss alla, för hela samhället, för att skapa en basal grad av trygghet och frihet. Som om inte könsfördelningen inom den offentliga sektorn kunde förändras utan att den offentliga sektorn försvagas.
Men mest av allt retar jag mig på det där "Dagen till ära....." Är Svenskan intresserad av jämställdhet kunde man börja arbeta på att bli en jämtegrerad tidning istället för att visa omsorg genom att ha pliktskyldighetsartiklar inne "dagen till ära" den åttonde mars.

Vinnare och förlorare

Vinnare i veckans kamfertextsopinionsundersökning, som handlade om vilket världshistoriskt skeende vi helst vill se på vita duken (eller på storbilds-tv) i form av en rejäl mastodontfilm, blev suffragettrörelsen. An excellent choice. Varför inte med Tilda Swinton som någon av damerna Pankhurst? Kanske med Jane Campion som regissör?

Själv röstade jag dock på romernas förintelse.
Det finns de som tycker att man inte ska göra spelfilm om förintelsen. De är färre idag än vad de var pre-Schindler's List, men de finns fortfarande. Jag håller som ni förstår inte alls med. Förintelsen utspelade sig inte på en annan planet, utan här, i denna högst verkliga och påtagliga värld. Att överlevare haft svårt att sätta ord på sina upplevelser (det gäller dock inte alla) är högst förståeligt, men att hävda att just detta av alla världsliga skeenden skulle undandra sig representation (trots att det representerats gång på gång på gång) bygger på en mystifiering av just denna del av den mänskliga historien (hur många historiska skeenden låter sig representeras i sin helhet överhuvudtaget, om man tänker efter) och dessutom på en oerhörd nedvärdering av just spelfilmen som medium. För det är spelfilmen man brukar lyfta fram som särskilt olämplig för att skildra förintelsen, det är sällan man ger sig på Primo Levis eller Imre Kertesz böcker därom.
Att propagera för ett tabu mot förintelseskildringar på film kan innebära att helt enkelt göra det alltför lätt för sig. Man ser gärna något vulgärt och gottköpt i att sitta och snyfta framför en film som Schindler's List, men det är väl inte bara jag som tycker det är svårt och plågsamt att se den och andra spelfilmer där människor, barn förföljs och fråntas allt, även sina liv? Att det gör ont att sitta och gråta framför Schindler's List snarare än att det är "tillfredsställande", snarare än att det rätt och slätt leder till någon slags individuell katharsis som skulle stå i motsatsställning till en ökad kunskaps- och medvetenhetsnivå? Claude Lanzmanns Shoah, en lång dokumentärfilm utan i vilken förintelseförloppet nogsamt rekonstrueras i samtalsform, genom intervjuer med överlevande (och en & annan förövare), brukar tjäna som motexempel till hollywoodska förintelsedramer och anses vara mer "moraliskt högtstående". Jag tycker Shoah är väldigt värdefull men vill inte ställa den emot spelfilmer om förintelsen (även om Lanzmann själv gör det). Den som inte vill ta in kan naturligtvis använda olika strategier - intellektualisering, till exempel - såväl i detta fall som då det gäller spelfilmer. Dessutom finns det inslag i Shoah man kan ifrågasätta - bekant är till exempel den scen där Lanzmann pressar en chockad överlevare, som varit frisör i ett förintelseläger, alltså rakat av håret på nyanlända fångar, att demonstrera för kameran hur rakningen gick till i en salong hyrd speciellt för detta ändamål.

Nu är kanske inte just Schindler's List den film jag tycker är allra bäst av de spelfilmer om förintelsen som gjorts. Man kan ju tänka på Ön i fågelgatan (Kragh-Jacobsen, 1997), Pianisten (Polanski, 2002) eller Aus einem deutschen leben (Kotulla, 1977 (denna film har Rudolf Höss som huvudperson och bygger inte på emotionell identifikation)). Men jag tycker verkligen att Spielbergs film duger, den är fullt okej. Och jag skulle önska att någon regissör med samma berättarförmåga och samma typ av ekonomisk backning som Spielberg skulle göra en Stor Berättelse med romernas förintelse som tema. En film som skulle kunna nå ut till en masspublik. För jag tror att det skulle hjälpa till att skapa en större medvetenhet och kunskapsnivå angående detta, och en medföljande ökad medvetenhet om den förföljelse av romer som sker också idag.
------------
Min nya opinionsundersökning blir en pendang till Mymlans korande av åttiotalets slemmigaste låt. Det blev Chris De Burghs Lady In Red som utsågs - helt rätt. Frågan är om det går att bli slemmigare. Men eftersom jag litegrann vill komma ifrån den där uppdelningen "åttiotalet=ont, sjuttiotalet=gott" så tänkte jag att vi nu kunde kora sjuttiotalets slemmigaste... Mitt urval blir hänsynslöst subjektivt. Frågan är om ni bloggläsare är gamla nog att känna till de här gamla cirkushästarna... fast ni kan ju ha hört dem som bakgrundsmuzak på nån pub nån gång eller nåt. Några av dem är häpnadsväckande långlivade.
-----------
Meanwhile, på Agenda 2010+....: Claes målar upp ett fruktansvärt framtidsperspektiv, och Cattis tror på Satan. Och Svensson konstaterar att den store rorsmannen George Bush tror på tortyr.
Vissa dagar är verkligheten lite extra skrämmande.

Okej

Jag tycker rent spontant faktiskt inte Folkpartiets förslag om att ta bort rättigheten för vissa att slippa gymnastik och/eller sex- och samlevnadsundervisning på grund av föräldrarnas ogillande av dessa ämnen är så dumt. Rubriksättningen -
"Tvinga invandrarflickor att delta i sexundervisning"
- är som den är, braskande och som designad för att utlösa ryggmärgsreflektioner vilka ibland kan vara berättigade men knappast, som jag ser det, i det här fallet. För det handlar om att ta bort en rätt att av ofta förtryckande skäl slippa det som för andra redan är ett obligatorium, inte om att skapa ett nytt och särskilt tvång för invandrarflickor. Jag har svårt att som Heiti se detta som en fråga om att "ersätta mångfald med enfald" - att bevara kulturella skillnader är inget självändamål i den mån dessa handlar om att kontrollera flickor och hålla kvar dem i ett tillstånd av okunskap och osjälvständighet, så mycket tycker jag vi borde ha lärt oss under de senaste deceinniernas lopp. Samtidigt kan jag förstå hans rädsla för risken "att vi får se en massiv flykt från kommunal skola till mer inbjudande friskolor med religiösa förtecken". För visserligen säger ju folkpartisterna på DN Debatt att sådana inte ska kunna fungera som en frizon i dessa avseenden, men i realiteten är det lätt hänt att de i praktiken gör så trots en yttre anpassning till Skolverkets krav (bäst vore det att bara undantagsvis tillåta konfessionella friskolor, anser jag).
Med tanke på Folkpartiets nya image som Sveriges främsta ordningochredaparti under ledning av major Björklund, och den förkärlek för repression som nyligen visade sig i förslaget att ge polisen befogenheter att ingripa mot skolkare (något Moderaterna som parti dock har sagt nej till) är det förstås påkallat att man frågar sig hur detta ska implementeras. Lärarförbundet påpekar att dialog är att föredra framför det råa tvånget. Ordförande Eva-Lis Preisz säger: " Det är inte så lätt att säga ja eller nej till det folkpartiet säger. Men det får inte gå till totalkonflikt." Gör det det riskerar eleverna komma i kläm. Bloggaren Johanna Nylander går också in på detta: "Att föra dialog om att anpassa undervisningen efter religiösa eller kulturella önskemål först är ju faktiskt inte en motsättning med att undervisningen är obligatorisk. Socialdemokraterna är dock av en annan åsikt, och tycker lagen är bra som den är, utan deras vice ordförande i utbildningsutskottet är misstänksam mot utspelet eftersom att folkpartiet enligt henne har lagt fram förslag som 'andas främlingsfientlighet'. Personligen tycker jag inte det finns en uns främlingsfientlighet i att kräva att skolbarn får samma undervisning oavsett bakgrund, kultur eller religion. Snarare tvärt om." Jag håller med Nylander om att man inte behöver läsa in någon främlingsfientlighet i detta. Men jag tror att det kan finnas lägen då en fullgod undervisning kan komma att kollidera med "religiösa eller kulturella önskemål" - och jag är inte säker på att det är de sistnämnda som ska ges företräde.
Som ps vill jag lyfta fram de här raderna av Jakob Heidbrink om artikeln:

"Om man skall kritisera artikeln över huvud taget, kan man för det första kanske anmärka på att författarna förvisso talar om att problemet finns i olika grupper, men att tjejer med bakgrund i Mellanöstern och av muslimsk religiös övertygelse särskilt framhävs. Det kan antas att problemet är större än så (författarna antyder också att problemet även förekommer hos invandrare från Sydamerika och Östeuropa; vi skall heller inte glömma bort att det i Mellanöstern finns en del kristna och judar också). Det finns säkert en eller annan svenskfödd kristen fundamentalist som inte tillåter sin dotter att delta i obligatorisk undervisning heller. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att man i en debattartikel (med dess begränsade utrymme) framhäver den grupp invandrare till vilken majoritetsbefolkningens kulturella avstånd är störst. Det är alltså ok att fokusera på den grupp som tycks ha störst problem."

Ja, men det ställer krav på läsaren att inte tolka artikeln islamofobiskt. Inget fel i det dock, kanske. Ett öppet samhälle ställer krav på sina invånare.


En liten peppning inför åttonde mars, kanske?
-----------
..och så, som vanligt, de eviga 2010+-referenserna.... Jo, alltså. Jimpan tycker att Billström är sverigedemokratisk. Ilse-Marie återvänder till ett kärt ämne: alliansens vårdpolitik. Ilona skrvier om våld mot kvinnor. Och peppar inför åttonde mars, hon också.

Kungamordet

Jag följer serien med spänning.
Reine Brynolfsson spelar kvinnomisshandlaren Gert Jakobsson med mjuka, smygande rörelser, han är inte helt olik Simpsonsseriens mr Burns. Sublimt obehaglig. Hans attraktionskraft som politiker och som uppvaktare av den unga Yasemine obegriplig. Men det är ingen ointressant och helt oberättigad bild serien ger av den nya socialdemokratin - en otålig massa av grå maktpretendenter, en förnyelse som behåller den gamla socialdemokratins maktfullkomlighet och patriarkala tradition men klipper av dess folkliga förankring och livsnerv. Till och med den unge revoltören Ivar Hellenius (Sven Ahlström) är grå som en flagnande strukturtapet - han och hans medvapendragare hånar de båda gammelmansinslagen i partiledningens verkställande utskott men ter sig mest som yngre spegelbilder av desamma.
Det hade kunnat vara för mycket, detta att serien blandar politisk intrig med hustrumisshandel och turkisk hedersproblematik. Men än så länge tycker jag det funkar, de olika ingedienserna förstärker smaken av varandra istället för att göra hela anrättningen fadd. Möjligen är det turkiska inslaget det svagaste. Apropå det har jag svårt att skaka av mig en reflektion som jag gjort så många gånger innan, i samband med andra filmer, tv-serier, böcker.... det handlar om Yasemines kyskhet. Visst, vi har sett henne ha en erotisk dröm om Gert. Vi har hört henne tala om honom som sexig i ett samtal med en väninna. Men när han gör sina närmanden, då slutar det med att hon sparkar honom i skrevet - och det görs tydligt (för alla utom Gert) att hon är oskuld. Så när släktingarna från "hemlandet" lite senare kallar henne hora och försöker dränka henne, då vet vi ju.... att detta är orättvist. Hon är ju ingen hora! Eller?
Visst, det är vanskligt att spekulera i alternativa handlingsmöjligheter när rollfigurernas utformning och dramatikens fortskridande lagts fast, men fantisera kan man ändå alltid.... Tänk om Yasemine hade kastat sig över den slemmige Gert, själv tagit initiativet och genomfört världens råknull med honom där i vardagsrumssoffan... Hade scenen med släktingarnas övergrepp inte längre fungerat då? Hade hon i så fall inte längre framstått som offer utan i stället lite vagt som skyldig, i alla fall medskyldig? Det tål att fundera över.

För övrigt: Det senaste draget i den allmänna kampen mot horstigmat gjordes av P3-programmet Verkligheten i söndags (hemsida här, du kan lyssna i efterhand - inslaget kommer i andra timmen). De hade bjudit in tre sexarbetare som berättar om vad de gör. Alla tre bloggar tydligen, men det är bara två av dem vars blogg är synlig för mig: Greta Garbo (det är ett kaxigt alias) och Mimmi.
-----------
På Agenda 2010+ skriver SSK-bloggen om bostadspolitik, Mikaela om en Synovateundersökning, Tunström om sjukvårds- och Kaj om arbetsmiljöpolitik.

Glöm inte delta i Kamfertexts spännande opinionsundersökning till höger!

Läge för lite olydnad?

Det där med idrott och politik kan vara knivigt. Lika lite som det alltid är sant att de båda inte hör ihop är det självklart att idrottare från Israel, Kina eller Nordkorea ska behandlas som representanter för deras länders politik och ständigt åtföljas av små protesttrupper när de befinner sig utomlands. Det händer att politiska utspel i samband med stora idrottsevenemang blir pinsamma - man kan ju tänka på Claes Borgströms idé om att använda fotbolls-vm som en möjlighet att protestera mot tvångsprostitution (vilken dels byggde på ett underlag av vandringssägner, dels gav intryck av att värdlandet Tyskland skulle sakna lagstiftning mot och vilja att motarbeta sexuell trafficking) - men de kan också vara kraftfulla, inte minst när det är idrottare själva som använder sig av det massmediala pådraget vid stora idrottsliga evenemang för att föra fram ett politiskt budskap.
Jag tänker på de båda amerikanska löpare som under OS i Mexiko 1968 höjde sina knutna nävar i protest mot svartas situation i USA. Eller Muhammed Aboutrikas t-shirt-trick under afrikanska mästerskapen i fotboll.
Dessa exempel handlar om idrottare som fattat egna beslut och fått stå för dem.
Som respons på Madeleine Sjöstedts uppmaning till Gunilla Lindberg, vice ordförande i IOK, att motverka "munkavlepåbud" inför OS i Kina skriver Lindberg och de två andra svenska IOK-representanterna lite mesigt idag att:

"De nationella olympiska kommittéerna är fristående organisationer, som endast har kravet på sig att deras stadgar står i överensstämmelse med den 'Olympiska Chartern' (IOK:s stadgar). I övrigt gör man som man vill. Men IOK ger gärna råd till nationella olympiska kommittéer i frågor av olika slag. Så har också skett, och sker, i den nu aktuella frågan.
IOK:s råd är entydigt. Man understryker att de Olympiska spelen är ett idrottsevenemang och inte det lämpliga tillfället för olika slag av politiska manifestationer. I övrigt hänvisar man till den Olympiska chartern där den relevanta paragrafen är nr 51 som stadgar att 'No kind of demonstration or political, religious or racial propaganda is permitted in any Olympic sites, venues or other areas.' Därutöver stadgar ­paragraf 49 att de olympiska deltagarna inte får ta på sig rollen som journalister eller mediarapportörer.
Olympiska idrottsmän och ledare är vuxna människor, som handlar på eget ansvar men IOK förväntar sig att alla deltagande nationers olympier respekterar vad stadgarna föreskriver. I övrigt har de alltså full rätt att säga vad de vill, och göra vad de vill inom ramen för de lagar som gäller i det land de besöker."

Ingen munkavle alltså, eftersom Kina formellt har yttrandefrihet (vad händer om landet ifråga helt saknar detta, även i lagstiftningen alltså?). Men samtidigt "får" idrottarna alltså inte uppmärksamma på förtrycket i Kina inom ramarna för själva spelen.
Kommer någon att våga vara olydig, får vi se en t-shirt som kräver frigivning av någon av Kinas samvetsfångar eller någon annan, uppfinningsrik protest uppe på prispallen i sommar?

Nej tack, jag behåller nog helst rättigheterna till min själ för mig själv

Besökare på den här bloggen har kanske lagt märke till de små annonserna som dykt upp i nederkanten eller på marginalen om sistone. Ett desperat försök från min sida att få in lite kulor. Som naturligtvis inte gett någon utdelning - det genererade så lite pengar att jag förmodligen skulle ha fått vänta i över ettochetthalvt år innan någon utbetalning överhuvudtaget skulle komma att göras till mig. Men nu har jag av ett helt annat skäl bett om att mitt AdSensekonto skyndsammast ska avslutas. Anledningen är de nya villkor de ville att jag skulle skriva under på. I dem står det nämligen att jag ska förbinda mig att inte "delta i någon åtgärd eller aktivitet som framställer Google på ett ofördelaktigt sätt eller på annat sätt ringaktar eller nedervärderar Googles rykte eller anseende".
Det är vansinnigt, det är ett villkor som påminner om diktaturers vana att lagstifta mot "förtal" av landets ledare, styrelseskick o dyl. Motsatsen till demokrati och yttrandefrihet med andra ord.
Självklart kan jag inte godta det. Jag kan leva med att ge utrymme för annonser även för sådant jag inte till hundra procent ställer mig bakom själv. Men jag kan inte leva med att kringskära min egen yttrandefrihet.
Kanske fanns detta med i villkoren redan från början, kanske har jag inte upptäckt det förrän nu, i de nya villkor de plötsligt presenterar. Kanske är det till och med så att jag inte heller som Bloggerbloggare "får lov" att kritisera Google (Blogger är ju förbundet med Google). Det är en risk jag gladeligen tar. Min gamla, en gång övergivna plan att övergå till WordPress (jag övergav planen eftersom Blogger ger bättre layoutmöjligheter till användaren) kanske får dammas av igen. Eller så lägger jag helt enkelt av med att blogga - såhär kan man tamejfan inte ha det. Fuck you, Google.
------------------
Ung Vänster är också en organisation vars demokratiska tradition man kan ifrågasätta. Just nu är förbundet aktuellt för ett förslag dess styrelse lägger inför nästa kongress och som går ut på att Ung Vänster inte ska samarbeta med andra fack än LO, och heller inte med delar av LO som avviker från den centrala linjen.
Tidningen Arbetaren

"har talat med en distriktsaktiv medlem i Ung Vänster som vill vara anonym eftersom han bryter mot Ung Vänsters tradition att inte föra fram intern kritik i media.
Han berättar att kritiken mot förbundsstyrelsens skrivningar är utbredd inom organisationen och tror att diskussionerna kommer att bli stora när förslaget tas upp på kongressen.
– Det är många som tycker att de har en ganska konstig beskrivning av Septemberalliansen och en felaktig syn på samarbete med radikala LO-klubbar och sektioner. Att de skulle vara styrda av små vänstergrupper skulle jag snarare säga är LO-ledningens bild.
Han menar att det som många medlemmar inom Ung Vänster reagerar främst mot i förslaget är att lokala LO-klubbar och sektioner pekas ut.
– Det är just dem vi ser som hoppet inom LO. Om det ska komma till en enighet inom arbetarrörelsen så kommer den underifrån, säger han.
Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson menar att förslaget handlar om att välja den mest strategiska och radikala sättet att arbeta.
I det här dokumentet pekar ni i princip ut allt som inte följer LO:s centrala linje som sekter. Vad har ni emot initiativ som kommer underifrån?
– Vi tycker det är jättebra med initiativ underifrån och samarbetet kommer ju framför allt att kunna bedrivas lokalt. Det vi reagerar mot är fackklubbar som består av personer som driver stora delar av sin verksamhet med LO som fiende. Däremot tycker vi att radikala fackklubbar som agerar inom ramarna för det man gemensamt har bestämt är positivt.
I förslaget skriver styrelsen också 'Vi vägrar ansluta oss till dem som kräver politiska strejker eller till dem som kritiserar LO för att man anser att de är för passiva.'"

Wahnsinn. Saknar Ung Vänster en stark sovjet att luta sig mot eller vad är det frågan om egentligen? För det är uppenbarligen inte rädslan för bristande demokratiska värderingar som gör att man söker fly undan "sektvänstern". Hade det varit så hade man inte själv haft en tradition som gör att medlemmar inte öppet kan framföra kritik mot förbundet, och man hade sannerligen inte gått ut med ett påbud om att inte kritisera LO. Och om man hade haft som främsta intresse att komma ifrån ett vänsterklimat präglat av fiendebilder så hade man inte själv ägnat sig åt att måla upp sådana.
Om Ung Vänsters medlemmar nu gillar lydnad så vore det mer konstruktivt om de försökte sublimera denna böjelse, spela ut den på en annan arena än den politiska. Varför inte genom att prova på lydnadssex, eller genom att bearbeta böjelsen inom en konstnärlig ram. Det vore långt mer konstruktivt och förhoppningsvis tillfredsställande för alla parter.
Andra som bloggar om detta: Svensson, LOKE.
-----------
Ett tredje exempel på problem med det fria ordet är den twinglycensur svenska pressdrakar med jämna mellanrum ägnar sig åt - man kan tänka på DN:s blockering av Isabella Lund (ni kanske har reagerat på att jag tagit bort den lilla protestloggan uppe i vänsterhörnan, det beror endast på att jag upptäckte hur fult det blev i vissa webbläsare, inte på att jag inte längre tycker att DN agerar fel) eller på det nyliga exemplet med censurering av Blogge och Oscar Swartz. Vissa kallar inte dessa exempel för censur eftersom man "bara" blockerar en kanal, inte hotar själva bloggens-i-frågas existens. Och visst, det är ett begripligt resonemang, men man bör fundera över vad den här typen av kringskärning innebär för det offentliga samtalet och om inte konsekvensen lik förbannat stavas censur. Om det inte till slut blir till sofism att hårddra begreppet så. Detta även när man tar i beaktande att också en demokrati har vissa yttersta ramar ingen bör överträda.
Den hysteri som möter Isobel Hadley-Kamptz ledare i Expressen (28/2) (se också här och här) är förstås inte exempel på censur, men väl på reaktioner som kan bana väg för om inte reell censur så en rejäl självcensur. En självcensur av den destruktiva sorten, som skapar en tankens kortslutning och en häxjaktsstämning, inte det humana och öppna samhällsklimat jag utgår ifrån att de allra allra flesta av oss verkligen vill ha.
-----------
Eftersom jag är inne på the gyllne days of disco, det sena sjuttiotalet vill jag förära er med ännu en fin melodi från den epoken. En som givetvis är full av sex, fast inte så öppet som Donna Summers I Feel Love. Ett exempel på lyckad sublimering, kanske?



Visst är det underbart bra?
------------
Hett på Agenda 2010+ just nu: Ilona förklarar ordet "heteronormativitet", Anna kommenterar maktskiftet på Kuba, Ulf är inne på att få Sverigedemokraterna att outa sig som ett högerparti och Thomas Svensson diskuterar EU.
Andra heta grejer i bloggosfären: Tanja om rysk internetkultur, Magnus Linton om FARC, David Nessle om ghanesisk affischkonst. Internationellt värre.
I Sydsvenskan har vi en intressant artikel om horstigma och krackelerande sexmoralism av Mariah Larsson. Det är nog som Isabella skriver: Sydis är lite öppnare, har en lite mer vidsynt attityd än DN och annan stockholmsmedia.

Tveksamt

Torbjörn Elensky ifrågasätter i DN idag bruket av ordet "islamofobi", så som det brukats i Andreas Malms artikelserie om - islamofobin idag. Det är, skriver Elensky, ett "skrämord" som hålls upp "för att sprida hat, isolationism och intolerans":

Det ironiska är att personer som Andreas Malm i dag använder "islamofobi" på exakt samma sätt som de anklagat Israelvänner för att missbruka ordet "antisemitism": de använder det för att tysta kritik av religiösa och politiska organisationer och institutioner genom att svepande kalla dessa "rasistiska".
Det måste gå att hålla isär begreppen, den nuvarande sammanblandningen tjänar inte någon god sak, vare sig i det ena eller det andra fallet - minst av allt judars eller för den delen troende muslimers individuella rättigheter.

För i själva verket finns det ingenting som skulle kunna heta islamofobi, menar Elensky, som inte helt enkelt i stället och mer rättvisande kan kallas för "rasism":

På vilket sätt är islamofobi ett relevant och användbart begrepp för att ringa in en viss typ av rasism? Den rasism som drabbar människor med ursprung i Mellanöstern och Nordafrika drabbar oavsett om de är muslimer, kristna, druser, alawiter, araber, kurder, berber, ateister, liberaler eller kommunister - oavsett vilken etnisk grupp, gren eller parti de tillhör. Sydöstasiater kan i gengäld mycket väl vara muslimer, men de omfattas knappast alls av samma slags fördomar som sina arabiska och afrikanska trosbröder- och systrar.
Var går gränsen för islamofobi? Får man säga att Saudiarabiens regering hänvisar till Koranen när den förbjuder kvinnor att ta körkort? Får man påvisa ens de kopplingar de själva gör, eller måste man utgå från att det finns en god islam, som är den sanna, och att alla som gör avsteg från den per definition inte är muslimer och således inte på något sätt kopplas till islam, oavsett vad de själva säger? Är Hizbollah muslimskt? Är Irans regering?

Och så hänvisar han till ett upprop mot islamistisk extremism, undertecknat av bland andra Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali och Taslima Nasreen. Uppropet tar avstånd från begreppet islamofobi eftersom det, skriver Elensky, "sammanblandar kritik av religionen islam med rasism mot troende människor". Men noga räknat är det som står i uppropet ordagrant detta: "We refuse to renounce our critical spirit out of fear of being accused of 'Islamophobia', a wretched concept that confuses criticism of Islam as a religion and stigmatisation of those who believe in it." Stigmatisering alltså, inte rasism. Det kan tyckas vara en petitess, och det är möjligt att de som skrivit under verkligen tycker som Elensky att ordet "islamofobi" enkelt och bättre skulle kunna bytas ut mot "rasism". Men jag för min del är tveksam. Även om Malm med sin artikelserie litegrann blåst upp begreppet, och därmed devalverat det, genom sitt märkliga sätt att blanda in Norberg och Demirbag-Sten i diskussionen så visar den ändå, inte minst i den respons Malm fick från Jimmie Åkesson, att det finns en fientlighet mot muslimer just som muslimer. Att det finns en rädsla för islam som säkert är sammankopplad med "vanlig" rasism men där själva religionen är en viktig del av hur rädslan och fientligheten yttrar sig. Före Jimmie Åkessons explicita uttalande att just muslimer inte passar in i Sverige (som om inte islam redan vore en svensk religion, en del av Sverige, i det att det nu finns många svenska muslimer) hade vi exempelvis Ny demokratis Vivianne Franzéns ryande om att våra barn skulle komma att tvingas vända sig mot Mecka. Uppropet av Rushdie och andra får kanske ses i sin speciella kontext, och i ljuset av den situation han och en del av de andra undertecknarna befinner sig i. Den situationen ska vi visa solidaritet med - men det är ju skillnad, Elensky, mellan det Malm skriver om och det som den iranska eller sudanesiska regimen kallar islamofobi. De använder tveklöst begreppet på ett helt odemokratiskt sätt, som ett förtrycksinstrument - men gäller detta i en svensk kontext? Malm komprometterade sig förvisso moraliskt när han för några år sedan valde att marschera med Hizbollahanhängare i protester mot Israel, och en annan skribent hade nog haft lättare att framstå som trovärdig. Men ingen har presenterat några uppgifter som skulle tyda på att själva den problematik han pekar på inte skulle finnas. Och de få islamistkramare som finns (eller kanske framför allt fanns?) inom vänstern innebär verkligen inte att det skulle finnas ett klimat i Sverige som gör att kritik av islamism inte kan framföras. Möjligen har begreppet islamofobi använts ett par gånger för mycket, och det är sant att det alltför länge funnits en flathet inför sådant som hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap - företeelser som egentligen inte är specifika för islam, men som kommit att bli förknippade därmed - men att komma dragande med påståenden om att det finns saker som "inte får sägas", och sedan samtidigt säga dem, det är ju bara barnsligt. Vill du diskutera islamism, sätt igång! vetja. Det är möjligt att det diskuteras för lite. Och det är fullt möjligt att skilja mellan en kritik av islamistiskt tankegods och yttringar av islamofobi som de vilka herr Åkesson och hans gelikar vräker ur sig. Det är eller borde också vara möjligt att rätt och slätt tycka illa om religionen islam utan att för den skull hävda att närvaron av muslimer utgör ett hot och utan att frånkänna muslimer deras rätt att utöva sin religion - kanske är det här nånstans den skiljelinje som efterlyses i artikeln går?

För övrigt: en annan som säger "sätt igång och diskutera!" idag är Ingrid Bosseldal i GP. Hon har skrivit ett
mycket klokt svar på en annan kverulansartikel med påstått beskuret yttrandeområde som ämne.

Uppdatering: Gustav Fridolin svarar Elensky, bra. "Vadå konstruktion?" undrar han. "...självklart är det så att olika utanförskap multipliceras. En afrikansk, muslimsk kvinna är sannolikt mer utsatt än en svensk man som konverterat till islam. Men vem är egentligen betjänt av att man för den sakens skull avfärdar fenomenet islamofobi och vägrar se strukturer i rasismen?"