ebbe och jag

Allt är oerhört vackert. Som Schubert och Caspar David Friedrich med en liten touch av Tati faktiskt. Det är vad man i brist på bättre brukar kalla poetiskt eftersom det framkallar känslor och förnimmelser som man inte känner igen.
Så skriver Leif Furhammar om Ebbe Gilbes film Drömmen om det goda livet, en resedagbok från Rügen som sändes på SVT i fredags kväll (och repriserades idag, sänds en gång till på torsdag). Furhammar har nästan rätt -- fotografen Thomas Frantzén har verkligen åstadkommit något anmärkningsvärt med den här solindränkta filmen, bilderna ser stundvis ut att vara målade direkt i ljus och den ackompanjerande musiken av Schubert är väldigt väl vald. Men regissörens högtravande reseanteckningar, inlästa på ett poserande eftertänksamt vis som söker ge intryck av spontanitet och intimitet, hade jag gärna sluppit. Filmen hade varit bättre med bara bild, musik, den kvinnliga informativa speakerrösten, textskyltar och de tyska röster som sparsmakat, men med desto större tyngd, får komma till tals.
Jag för min del kastades när jag såg filmen sex år bakåt i tiden, tillbaka till min semester på Hiddensee, en liten bilfri ö med karaktär av tillflyktsort undan den stora världen snarare än, som intilliggande Rügen, hemvist för storslagna utopier -- eller kanske snarare dystopier. Hiddensee ligger som ett litet fristående bihang till vänster om sin större systerö och är än mer solig och ljusindränkt, vilket gjort den till en slags Skagenmotsvarighet. Men den Stora Konstnärspersonlighet som främst associeras med ön är en författare, Gerhart Hauptmann, nobelpristagaren som på sin ålders höst köpte ett hus där. Somrarna från 1929 fram till och med och 1943 tillbringades mestadels där, huset är idag ett museum med sin autentiska inredning. Dess borgerligt ombonade vardagsrum utgör en klar kontrast mot fascistparadiset Proras cementboxar, men är egentligen inte mindre kväljande. Hauptmann genomlevde Tredje riket i en högst halvhjärtad inre exil, han lät sig firas av nazipampar och riktade anklagelser mot de författarkollegor som, likt familjen Mann, lämnade hemlandet. Den sista strofen i dikten Die Insel (Ön) från år 1945 lyder: In meines Hauses stillen Raum / herrscht der Traum (ung. I rummen i mitt tysta hus / härskar drömmens rus eller I det tysta husets rum / härskar drömmen stum eller nåt annat som rimmar). Ett decennium tidigare, 1934, skrev han i en anteckning: Den största konsten är att tiga (Schweigen ist die grösste Kunst).
Jag blev osams med mitt resesällskap under vistelsen (blir man inte alltid det?). Upprinnelsen till grälet låg egentligen några veckor tillbaka, då vi hade sett Catherine Breillats film Romance tillsammans i Berlin och tolkat den på helt olika sätt (jag ansåg att huvudpersonen Marie blev våldtagen i trappscenen, Gabi ansåg inte det och tyckte för övrigt att Marie var en riktigt fjantig typ; jag tyckte till slut att Gabi var dumdrygheten personifierad, hon tyckte att jag var en sinnessjuk manshatare). När konflikten blossat upp började vi göra våra ö-utflykter på varsitt håll. Jag hamnade bl a på en liten gård där man (barn och jag) kunde köpa godsaker att ge till två små getter, en svart och en vit, som delade inhägnad tillsammans. Den vite djävulen snodde åt sig allting, blockerade effektivt vägen för sitt syskon och genomskådade alla mina försök att lura iväg den till en avlägsen hörna medan jag försökte utfodra den desperate svarte. Till slut gav den upp, den svarte geten, stod bara och stirrade på mig med stumt anklagande blick medan den vite triumferade. Jävla förtryckarget. Du lyckades göra mig till medförtryckare. Jag försökte förklara det hopplösa i att låta de båda vistas i samma inhägnad för bonden när han strosade förbi, han skrattade lite. "Ja, den är svår, den vite."

Ps. RÄTT LÅT VANN IGÅR! Stop it with the västchauvinism already ni som klagar på östdominansen, ni fattar ingenting -- ESC blir bättre & bättre för varje år. Fast det var synd att inte Georgien, Finland och Frankrike fanns med bland de tio bästa.

lernfelt slår till igen

Göteborgspostens ledarskribenter är en konstant källa till förvåning och förtvivlan. Ibland kommer Gert Gelotte eller Susanna Popova med något tänkvärt, men detta uppvägs tyvärr av de, för att låna ett ord min bloggkollega Louise P brukar använda, kaskadspyor eller tanklösa dumheter GP-läsaren ibland kan råka ut för. Malin Lernfelt är en av de som står för de grövsta dumheterna. Ingen människa behöver vara fattig i Sverige så länge reglerna följs! trumpetade hon till exempel tanklöst ut i december, i en ledarkrönika (med den talande rubriken "Fattigdom eller 'fattigdom'?") där man också kan läsa följande klokskap: "Barn är gratis att tillverka. Men de kostar pengar. Så egentligen borde fler människor kanske tänka efter lite innan de satte barn till världen. Vad är det till exempel för fel att skaffa sig en buffert innan man skaffar barn? Med lite framförhållning kan man ibland komma långt..." Jadu Malin, jag tycker du ska ta en tripp ut till Rosengård och kolla in trångboddheten där. Tala om för familjerna att de gott kunde ha tänkt efter lite innan de skaffade så många barn, och att det absolut inte är fel att skaffa sig en buffert inför varje barnafödsel. I februari gick Lernfelt in i en debatt på Isabellas blogg där hon försvarade sin kollega Emma Wanges ledarkrönika "Inte ett yrke som alla andra" i vilken Isabellas val att uppträda under ett alias ifrågasattes samtidigt som sexsäljande kvinnors behov av anonymitet mystifierande nog lyftes fram. Lernfelt skriver i en kommentar till Isabella, som försökt förklara de risker som följer av att bli "upptäckt" som prostituerad: "Du menar alltså i så fall på allvar att ditt jobb som prostituerad är så viktigt för dig att du är beredd att riskera dina barn, ditt hem, din ekonomi osv för att få fortsätta? Personligen hade jag aldrig utsatt mig själv eller mitt barn för såna risker…men vi är ju alla olika."
I april skriver Malin med patos om att alla människor måste få synas och att vi måste motverka alla former av mobbing och kränkningar, mot barn såväl som mot vuxna. Så idag slår hon till med en härlig rallarsving under rubriken "Bort med henna och gamla koftor". Där står det bland annat såhär: "Alla människor skall ha tillgång till kultur i form av böcker, teater och muséer, det är grundläggande i vårt demokratiska samhälle. Däremot är det inte en självklarhet att bidragssystemen skall se ut som nu. Och det är inte av Gud givet att det är samma gamla vänstervridna koftbärare med henna i håret alternativt grått okammat rufs, som för evigt skall ha rätten att definiera vad som är kultur och inte. Det är dags att röra om i kulturgrytan ordentligt. Vik hädan alla bittra kulturelitister!" Tjena Malin. Det var ju oerhört respektfullt skrivet. Och (som vanligt) utan nån skarpare logik. För det är ju just tillgången många av dessa fula och dumma kulturmänniskor värnar om i sin kritik mot att regeringen avskaffat det fria inträdet på ett antal museer, liksom mot att man öppnat för möjligheten till avgiftsbelagda boklån. Ska du inte dra den om den bittra bibliotekarienuckan med hårdkammad knut också? Om du har en mer nyanserad mäniskosyn än så måste jag nog tala om för dig att tja, tyvärr, det kommer inte fram i det du skriver.
Vad är det egentligen som krävs för att kunna jobba som ledarskribent på GP? En närmast total oförmåga till mer djuplodande reflektion parad med en grundläggande brist på respekt för lågstatusmänniskogrupper såsom horor, trångbodda invandrarflerbarnsfamiljer och oestetiska kulturproggare? Jag bara undrar.

vissa blir ju liksom inte tillfrågade

Jag vill återknyta till min förrförra post som handlade om Rachel Wottons anförande vid en internationell konferens för sexarbetare i Hongkong 2006. Avslutningen på anförandet är nämligen tillämpbart på det som nu händer i Norge, där den socialdemokratiska majoriteten vill införa en likadan sexköpslag som den vi har i Sverige.
Det är betecknande att de i den norska regeringen som sökte förhindra kriminaliseringen är sådana som lyssnat på sexsäljares röster och organisationer, medan svenska "experters" röster verkar ha varit viktigare för den majoritet som ställer sig bakom den (för en blick på norska mediers bild av hur lagen tillkommit, se Isabellas listning av senaste månadens artiklar angånde sexköp, många av dem är norska och speglar den norska debatten). Wottons slutkläm:

En hållning som bygger på kunskap – till skillnad från en reflexmässig tillflykt till myter och ett moralisk utdömande av sexbranschen – är vad som krävs för att de behov av mänskliga rättigheter, hälsa och säkerhet som finns hos sexarbetare över hela världen fullt ut ska kunna erkännas.
/.../
Jag brukar säga att jag aldrig skulle få för mig att utarbeta regler för tandläkare som de ska åtfölja eftersom jag själv inte är någon tandläkare. Jag ber att sexarbetare ska visas samma respekt. Inom branschen finns en uppsjö av praktiskt förvärvad kunskap om de behov som finns och om den problematik branschen har att tampas med; denna kunskap bör respekteras och konsulteras. Sexarbetare är de som frågor angående tillhandahållandet av sexuella tjänster först och främst angår. Kom ihåg: tala inte om oss utan med oss. (Remember: nothing about us, without us.)

Det borde ju vara självklart. Varför är det inte det? Därför att sexarbetares röster, tycks det mig, ständigt dränks ut av andra människors tal om vad som är bäst för "samhället" och för "alla kvinnor". Kan man inte någon gång vända på perspektivet? Alla människors rätt att bli hörda kanske också är vad som är bäst för "samhället", till och med för "alla kvinnor"?

avkriminalisering vs legalisering

Har ägnat lite tid på sistone åt att efter bästa förmåga översätta ett anförande som en talesperson för Scarlet Alliance, sammanslutning för australiensiska sexarbetare, höll vid en konferens i Hong Kong häromåret (tidigare har det tagits upp på Isabellas alltid viktiga blogg). Det var inte så lätt eftersom dokumentet innehåller en del juridisk lingo och eftersom det australisensiska politiska systemet inte är så där direkt översättbart till det svenska. Anyhow, tänkte saxa lite ur texten även om den möjligen är full av misstag från min sida. Det kan tyckas att diskussionen om avkriminalisering eller legalisering av sexbranschen inte är helt relevant här i Sverige där man bestämt sig för försäljning av sexuella tjänster per definition är förtryck och inte får förekomma -- men jag tycker det praktiskt inriktade, närmast kommunalgrått pragmatiska tonfall som Rachel Wotton, talespersonen ifråga, har är föredömligt och hoppas att det alltid kan göra intryck på nån. Målsättningen för praktiskt politiskt arbete på det här området borde, som jag ser det, handla om att göra tillvaron så hanterlig och värdig som möjligt för involverade parter, inte om att ta en grupp utsatta människor som gisslan i en ideologisk strid om hur verkligheten borde se ut. Det finns, tvärtemot vad en hel del debattörer vill göra gällande, inget som förhindrar att en sådan pragmatisk attityd skulle kunna gå hand i hand med en ständigt pågående strävan efter sann ekonomisk och könsmässig jämlikhet, även grundläggande samhällelig förändring.
Utgångspunkten för Wotton är den avkriminalisering av sexarbete (d v s försäljning av sexuella tjänster) som skett i delstaten New South Wales.
Här kommer vi in mitt i anförandet:

Så vad är skillnaden mellan att vara "legaliserad" och att vara "avkriminaliserad"?
Innan jag fortsätter skulle jag vilja klargöra skillnaden mellan legalisering och avkriminalisering, eftersom dessa båda begrepp ofta används utan åtskillnad men i samband med sexbranschen måste sättas in i sina respektive sammanhang. Då sexbranschen är ILLEGAL innebär detta att det finns specifika lagar som beskriver de aktiviteter vilka är att betrakta som kriminella och berättigar till polisingripande. Då den är LEGALISERAD innebär detta att tidigare lagar avskaffats och ersatts med en ny lagstiftning där de aktiviteter som nu är tillåtna, LEGALISERADE således, beskrivs. /.../ Trots att det finns en utbredd föreställning om att det är en legalisering av branschen vi företrädare för sexarbetare först och främst eftersträvar är så inte fallet. Detta för att legalisering innebär en situation omgärdad av föreskrifter, en situation där särvillkor råder för de delar av branschen som inkluderats i lagstiftningen. I de flesta fall har legaliseringen inneburit en licensmodell. I Australien har detta rest hinder som gjort det omöjligt för en stor del av branschen att kunna ta sig in i den legala sektorn. Till exempel så tillåter Queensland bara ”bordeller” med upp till fem (5) rum, och dessa får inte tillhandahålla eskortservice. Den potentiella bordellägaren måste skaffa tillgång till en lokal, och sedan ansöka om tillstånd. I allmänhet tar ansökningsprocessen två år, och under den tiden kan alltså inte verksamheten vara igång vilket innebär att den inte kan generera några inkomster. Oberoende sexsäljare, vidare, tillåts ENBART arbeta ensamma och kan inte dela sin arbetsplats eller ens sin mobiltelefon med en kollega utan att riskera åtal. /.../ Ovanpå detta är det dessutom så att legalisering tenderar gå hand i hand med en registrering av sexarbetare som är överflödig och diskriminerande. I praktiken innebär dylik registrering att poliskåren behåller makten över sexarbetares verksamhet. Det sker att legalisering äger rum utan att den faktiska sexbransch vars verksamhet det gäller konsulterats i tillräcklig utsträckning, vilket leder till att de personer förändringarna i lagstiftningen borde avse skydda istället ytterligare marginaliseras och kriminaliseras då större delen av branschen fortsatt befinner sig utanför laglighetens ramar.

AVKRIMINALISERING innebär att strafflagstiftningen gällande sexarbete som utförs av vuxna människor avskaffas och att sexbranschen betraktas som vilken annan affärsverksamhet som helst. Det behövs inga ”nya” eller ”specifika” lagar för att reglera branschen, istället gäller den uppsjö av lagar som redan finns på plats – lagar gällande exempelvis beskattning, stadsbyggnadsplanering och bygglagar, anställningsskydd och handelsvillkor. Avkriminaliseringstanken bygger på ett jämlikhetsideal. Undantag från gällande regler övervägs enbart om den juridiska jämställdheten på grund av den höga grad av diskriminering sexarbetare fortfarande utsätts för i samhället skulle äventyra dessas rätt till privatliv eller hälsa och säkerhet.

POSITIVA RESULTAT AV AVKRIMINALISERING

/.../ Först nu upplever sexarbetare att de kan söka hjälp hos polisen uan att riskera förföljelse eller att arresteras. De kan nu träda fram och, precis som alla andra, göra anmälningar om de blivit bestulna, utsatts för våldtäkt, misshandel eller annat brott.

/.../ Samma spelregler gäller nu för sexarbetare som för alla andra i den meningen att deras sysselsättning nu inte längre är utsatt för förbud utan ses som ett val av försörjningskälla bland andra. Att ha ett brottsregister som "prostituerad" är något som kan ha negativa återverkningar under en hel livstid: det kan göra att man förvägras inresa i andra länder, det kan inverka menligt på ens möjligheter att träffa andra yrkesval framöver, det kan göra att man anses "olämplig som förälder", att man nekas ta lån, hyra eller köpa bostad /.../. Jämställdheten innebär också att sexarbetare och deras kunder innehar samma rättsliga status.

/.../ Många inom sexbranschen har alltid betalat skatt utifrån den inkomst de tjänat som sexarbetare. Avkriminaliseringen medför emellertid möjligheten att öppet redogöra för sitt arbete och att på jämlik fot med sysselsatta inom andra områden begära avdrag för utgifter som uppträder i samband med utövandet av arbetet.

/---/

Anförandet hållet vid den internationella konferensen The Ins and Outs of Sex Work and the Law Conference, arrangerad av Zi Teng, Hong Kong, 20-22/10 2006.

föraktet är konstant

Igår 24/4 kunde man läsa en konstig liten kortartikel i DN med titeln "Även Jimmie Åkesson läser skönlitteratur" (jag tror inte den finns utlagd på nätet, har i alla fall inte hittat den). Det är Jonas Thente som reflekterar lite omkring förlaget Modernistas senaste nyhetsbrev, där SD-ordförandens läsvanor redovisas. Thente avslutar: "En förtjänst är väl i alla fall det faktum att Åkesson alls läser skönlitteratur. Jag tvivlar på att någon av de demokratiska partiernas ledare gör det." Que?
Vad menar karlen? Är han ironisk? Hur är det möjligt att efter nittonhundratalet fortfarande hålla fast vid en föreställning om den skönlitteraturläsande människans allmänna överlägsenhet? För jag anar att det är nånslags bakhuvudets "de är ju så korkade, obildade och värdelösa, våra politiker, tänk om de läst skönlitteratur då hade de blivit förfinade som Horace Engdahl och Stefan Jonsson och då hade vi fått elitpolitik här i landet!" det är frågan om. (Att det är något konstigt med själva föreställningen att övriga partiledare och språkrör inte skulle kunna ha någon roman liggande på nattduksbordet kan vi lämna därhän f t.) Samtidigt upplöser föreställningen sig självt genom hänvisningen till att även (en best som) Jimmie Å läser -- eftersom detta enligt den här tankebanans logik borde göra honom till den bäste, mest humanistiske och djupsinnige politikern, medan det ju samtidigt beskrivs som anmärkningsvärt att just han är en konsument av les belles lettres.
Men egentligen borde man förstås inte vara förvånad. Det är allas förakt mot alla som gäller. Den liberale debattörens förakt mot kulturkoftorna. Kulturkoftans förakt mot märkesväskköparen (och där går inte jag fri). Märkesväskköparens förakt mot den fattiga grå kyrkråttan. Gråsossens mot den lattedrickande, dansande pomovänstern. Den akademiskt skolade pomovänsterkillens mot den korkat låga damtidningsnivån på svensk kulturdebatt. Den svenska kulturdebattens mot bloggosfären. Bloggosfärens mot självgod gammalmedia (återigen, jag går inte fri). Rundgång rundgång i all evighet amen.
Inget är så pinsamt som föraktet. Inget så korkat. Så avslöjande för den som bär det. Min särskilda akilleshäl är de jag uppfattar som arroganta och uppblåsta klättrande intellektuella unga män. Sådana som exempelvis just Jonas Thente varit eller är. Ingen går fri, också damen med de påklistrade vingarna bär ett sarkastiskt grin på sina läppar. Och gör det lätt för alla att räcka tunga åt henne.

svampmoln i horisonten

Det begränsade kärnvapenkriget utspelar sig nu i våra TV-apparater. Både i 24 och i Jericho detonerar bomberna. Vad som chockerar mig är den nästan idylliserade bilden av amerikansk tillvaro i krigstid, av de i jämförelse med de dokumentära bilderna från Hiroshima till synes högst hanterliga konsekvenserna av attackerna. Inga deformerade kroppar, inget avfallande skinn, på sin höjd lite rinnande blod. När kommer infernot? Kommer det? Eller är det bortretuscherat som de båda tvillingtornen från pre-septemberlandskapet. Berätta för mig om jag har fel. Jag glider in i och ut ur serierna med fjärrkontrollen i handen, stannar sällan kvar särskilt länge då jag blir så illa berörd. Det är de där svartvita bilderna från 1945 som förföljer mig.
Jag vet att populärkulturella uttryck sällan eller aldrig är entydiga, att man inte ska dra förhastade slutsatser av vare sig deras eventuella budskap eller publikens sätt att hantera dem. Man ska inte drabbas av panik. Femtiotalets kärnvapenattacker mot utomjordingar och naiva föreställningar om hur man kunde skydda sig mot radioaktivt nedfall åtföljdes inte av någon urladdning mellan supermakterna. I efterhand har kalla krigets science fictionberättelser kunnat tolkas som flerbottnade och kretsande kring vantrivsel i det moderna konsumtionssamhället lika mycket som rysskräck. Låt oss hoppas att samma sak gäller här -- att de återkommande bilderna av ett USA i krig mot "ondskan" har fler dimensioner än vad som tycks omedelbart tydligt. Men den möjligheten ska inte avhålla oss från att titta kritiskt.

harhjärtan

Ni kanske hörde talas om den där revisorn som låste in sig på arbetsrummet för att skydda sig och sin rapport från ledningen för länsstyrelsen i Skåne? Klicka annars HÄR för att komma till Sydsvenskans artikelsamling i frågan. I bakgrunden till den anmärkningsvärda händelsen synes det finnas en tilltrasslad situation med missnöjda anställda, möjlig vänskapskorruption och mobbing. Revisor Sjölin granskade personalchefen med avseende både på hennes ekonomiska förehavande och hennes beteende mot medarbetare. Personalchefen ansåg sig trakasserad och beordrade granskningens omedelbara slut. Övrig ledning och själve landshövdingen kopplas in. Efter att ha avtvingat Sjölin rapporten stänger man av honom från arbetet, kort tid därpå är han uppsagd. Men Sydsvenskan hittar hela tiden anonyma vittnesmål som säger att personalchef och övrig ledning är förövare, inte offer. Jag har ingen annan kännedom om fallet än det som kommit fram i media, men eftersom detta påminner mig så starkt om situationen på en av min mans tidigare arbetsplatser -- ett ställe som var som ett svart hål dit personal och andra berörda sögs in för att landa i en karusellkross av maktmissbruk, utmattningsdepressioner och inne- respektive utegäng -- kan jag inte annat än intuitivt ta ställning för den anonyma klagokören och dess sparkade hjälte.
Så hör jag att "anställda på länsstyrelsen i Skåne klagar i ett anonymt brev till regeringen på arbetsklimatet på länsstyrelsen". Och då börjar jag faktiskt undra. Vad är det som gör att de här människorna fortsätter uppträda anonymt egentligen? Vore det inte mer respektingivande att lätta lite på förlåten nu när en person har fått sätta sitt arbete till och verkar ha utsatts för rena förföljelsen inför öppen ridå?

Sydsvenskan har de senaste veckorna kartlagt arbetsklimatet genom kontakter med både nuvarande och före detta anställda. Bilden är tydlig: anställda vågar inte gå emot ledningen på grund av risken för bestraffning.
/---/
– Det som händer när man har avvikande uppfattning är till exempel lägre lönehöjning än övriga, omplacering eller att man tvingas sluta /.../
/---/
De flesta vill vara anonyma av rädsla för reaktioner. Flera av de tidigare anställda har i sina nuvarande arbeten antingen kontakt med länsstyrelsen på olika sätt eller är rädda att det inte ser bra ut att kritisera tidigare arbetsgivare.

Så, bland annat, står det i en av Sydsvenskans artiklar.
Men. Hallå. Liksom. Någon gång måste man visa lite civilkurage. "....rädda att det inte ser bra ut att kritisera tidigare arbetsgivare...." Vad är det för slags anpasslighet?
Den enda kategori arbetare som har verklig anledning att dölja sina identiteter är sexarbetare. Där kan vi börja tala om risk för repression: skönstaxering, möjligt omhändertagande av eventuella barn, social utfrysning med mera. Men att riskera få lite mindre pengar, omplaceras, i värsta fall bli uppsagd men då ändock ha ett fack bakom sig som har till uppgift att stå en bi -- naturligtvis innebär detta olika grader av lidande, men är det värt att utsätta sig för den självförnedring tigandet och och papperspåsen över huvudet innebär i syfte att undkomma, att kunna fortsätta ett liv i mittfåran?
Vi pratar mycket om tystnaden som brett ut sig på landets arbetsplatser. Om lojalitetskrav med absurda konsekvenser. Och det ska vi naturligtvis prata om -- tystnadens kultur är ett hot mot demokratin. Men vi måste också tala om de krav demokratin ställer på oss för att den verkligen ska fungera. Att demonstrera med papperspåsar över huvudet -- är inte det att redan ha gett upp inför överheten? Är inte det att redan ha gett upp föreställningen om ett samhälle där yttrandefrihet råder?
De flesta av oss är lite fega och patetiska människor. Och det borde vi ha rätt till att vara -- det är väl inget fel på att helt "småborgerligt" vilja kura ihop sig i sin håla egentligen. Men hur kan man ha mage att kräva att andra ska kämpa för en, vädja om omgivningens hjälp utan att själv vara beredd till risktagande?
Ja, jag vet -- detta är ett fall jag inte har någon insiderkännedom om alls, på sätt och vis borde jag kanske inte uttala mig om det. Men rent principiellt sett, är det inte dags att börja stå upp för sina åsikter och sina värderingar lite oftare, och detta även ute på arbetsplatserna?

herr roslund försämrar livskvaliteten

Här i Malmö har vi mer än vår beskärda del av knäppskallar i politiken. En av de obehagligare är moderaten Carl-Axel Roslund -- en person som gjort sig bemärkt för sexism, homofobi, klasspolitik a la artonhundratal och nu också ren, oförblommerad främlingsfientlighet. Det var i dagens P1-morgon som Roslund gjorde det makalösa uttalandet att det är "osvenskt att tigga". Han, och otroligt nog också hans partikollegor här i Malmö, vill förbjuda tiggeri på stadens gator. Enligt honom finns det inga svenska hemlösa bland dem som tigger, och det vet alla i Malmö. Istället handlar det om människor som ser östeuropeiska ut och som kommer hit i ligor. Ett helt otroligt uttalande -- här har jag, malmöbo sedan mer än tjugo år, regelbundet gått & gett pengar till missbrukande menlösa malmöiter. Man lär sig känna igen dem. En del har börjat sälja Aluma (de hemlösas tidning), några av dessa faller ifrån den verksamheten eftersom de inte klarar av de krav som är förknippat med detta. Herr Roslund har aldrig brytt sig om att tala med någon av de tiggare han vill förbjuda. Han anser sig veta hur det ligger till med allt ändå. Han anser sig ha rätt att dehumanisera de östeuropeer som kommer hit och vars liv han inte vet något om. Han har hållit på med socialpolitik i flera decennier, säger han, och därför anser han sig veta att "ingen behöver lida nöd i Sverige" -- att socialen ställer krav på nödställda människor för att de ska få hjälp, krav på drogfrihet och "skötsamhet" som inte alla kan leva upp till, det är inget han har klarat av att begripa under hela den långa tiden och han tycker inte att han behöver lyssna på de som efter att ha gjort förstahandserfarenheter kan berätta för honom hur saker och ting fungerar.
Det är kanske på sätt och vis logiskt att Roslund inte begriper hur det kan funka, det där med att vara blottställd och lida nöd i Sverige. För moderaterna har ofta en syn på socialpolitik som går ut på att de mindre bemedlade eller mindre välanpassade (ungefär samma sak) ska uppfostras. En syn som i stort sett överensstämmer med mycket av det som händer på socialkontoren, och därför en syn som inte upptäcker missförhållanden. Om någon asocial jävel står och tigger är detta för Roslund bara en anledning att med högröd nuna undra vafan människan inte bara precis tar och skärper sig för istället för att fula ner stadsbilden. Tja, varför inte löpa linan ut Carl-Axel, man skulle kanske kunna inoperera ett litet datachips i ärmen på alla malmöbor, ett chips som talar om hurdana ekonomiska tillgångar man har och kan skilja ut dem som har fast bostad från dem som för en suspekt omkringflackande tillvaro. Socialen kan tillgodose sina klienter med särskilda "socialchips", där belöningspoäng för skötsamhet ger vissa tillgodohavande i stadens matvaruaffärer medan överträdelser såsom att inte aktivt ha sökt tillräckligt många arbeten eller ha vägrat lämna urinprov för drogtest ger minus i tillgångar. Poliser, och varför inte särskilda tjänstepersoner vid stadens infartsleder, kan utrustas med scanners och datautrustning som enkelt kan skilja agnarna från vetet och avgöra vem som har rätt att vistas var. Ägare till finare etablissemang och mer högklassiga köpcentra såsom Hansacompagniet har naturligtvis rätt att förse dörrvakter med samma utrustning. Det är ju viktigt att tänka på vilken status varumärket "Malmö" har sett i ett internationellt perspektiv.
Tråkigt nog måste man ta Roslund på allvar, inte bara för att han har malmömoderaterna med sig utan också för att samma tongångar hörs från moderat håll i Helsingborg (där man för övrigt också vill förbjuda ungdomar att vistas på skolor de inte är elever i). Dessutom finns de allt populärare SD, som tacksamt slickar i sig herr Roslunds oblyga etnocentrism, i flanken. Carl-Axel, jag ser dig och det du står för som ett samhällshot. Du sprider värderingar och åsikter som gör livet svårare och lite mindre värt att leva. Du står för en livs- och människofientlig politik. Du trampar på andra utan att tveka och har inte ens vett att skämmas för det.

liv eller performance

Danska konstnären Simone Aaberg Kaern gjorde häromåret en fin utställning på Malmö konsthall. Temat var kvinnor som flyger, något Aaberg Kaern som själv har flygcertifikat tydligen länge upptagits av. Verket Sisters in the Sky -- en serie porträtt av kvinnliga stridspiloter -- samsades med filmsnuttar, bilder och objekt relaterade till ett projekt konstnären beskrivit med dokumentärfilmen Om konsten att flyga till Kabul. Projektet gick ut på att flyga från Danmark till Kabul för egen maskin, i syfte att träffa en flicka med flygardrömmar och ta med henne upp på en tur. Idén hade Aaberg Kaern fått efter att ha läst en intervju med Fariel, som flickan heter, i en dansk tidning.
Dokumentären visades naturligtvis i samband med utställningen, men jag kom aldrig att se den då varför det var med viss förväntan som jag såg den sändas i SVT igår annandag påsk. Besvikelsen blev desto större. Där utställningen var informativ, reflekterande och poetisk visade filmen fram en bara alltför bekant bild av hur den våghalsiga och naivt egoistiska Konstnären utan vidare eftertanke behandlar omgivningen som konstmaterial, beståndsdelar i en performance. När en man inte kan ge henne tillstånd att flyga in över NATO-kontrollerat luftrum, och svarar hennes uppmaningar att strunta i regelboken med ett lätt vädjande "Jag har fru och barn", reagerar Aaberg Kaern bara med irritation och beslutar flyga ändå utan tillstånd -- som om detta vore en heroisk handling i en reell humanitär insats. Bristen på respekt för det besvärliga sits hennes agerande sätter inte bara henne själv utan också de små människorna på marken därnere i är total.
Upprepade gånger beskriver konstnären sitt projekt i termer av att det är en "gåva" till flickan Fariel, ett frihetsfrö som mottagaren kan välja att vårda, ett litet utsnitt av kaos avsett att bryta mot de strukturer hon och andra afghanska flickor befinner sig i. Själv får hon, säger hon, ingenting för detta, det är något hon gör av besatthet och hon måste till och med lägga ner pengar hon inte ens har i realiserandet av sina planer. Samtidigt beskrivs den flygtur hon vill ge flickan som en performance. När Fariel till slut inte spelar den roll som utsetts åt henne, och anger sin morbrors motstånd som skäl, kallar konstnären detta för att flickan "inte ville ta emot gåvan". Att hela handlingen utgör ett konstverk som bär Aaberg Kaerns namn, som kan spridas, skrivas upp i dess skapares CV och bidra till uppbyggandet av en karriär, och att "gåvan", om det överhuvudtaget är någon, därför måste betraktas som en del av ett ömsesidigt utbyte reflekteras det inte över. Snarare än att ge flickan ett ögonblicks frigörande kaos sätter konstnären in henne i en uttänkt struktur. Och vad denna struktur egentligen står i för relation till Fariels liv vet inte konstnären särskilt mycket om fast hon har en del förutfattade uppfattningar om det; detta liv var tänkt att utgöra en del av Aaberg Kaerns performance.

ingen lammstek för min del, tack

Men hur sjukt är inte det där med påskalammet på middagsbordet egentligen? O guds lamm som borttager världens synder.
Att lamm inom den kristna världen kan vara en påskmåltid är, med tanke på hela offerlammsmystiken, djupt bisarrt. Men så ser jag också överhuvudtaget något djupt oanständigt i förhärligandet av offret, syndabocken som kristenheten knäböjer inför. Är det inte dags att ta ner killen från korset nu? Det finns en underbar scen i Marianne Rosenbaums självbiografiska film Pepparmintfreden där den lilla flicka som är Marianne leker med en liten jesusfigur och försöker lösgöra den från korset för att vårda den. Prästen och tillika skolläraren i den lilla bayerska by filmen utspelar sig tittar på med viss oro. Hur ska han egentligen ställa sig till detta?
Men ja, påsken ska förstås egentligen vara en glädjens högtid. Så mycket har jag förstått, särskilt efter samtal med min amerikanska väninna som vuxit upp i en mormonfamilj. Jag, som hade en slags barnatro men sedan lämnade kyrkan och trots återkommande grubblerier under en depressiv period aldrig lyckats uppbringa någon verklig tro i mitt hjärta, tänkte länge på långfredagen och därmed korsfästelsen som hela grejen med påsken liksom. Det där med återuppståndelsen, det är ju bara ett litet bihang, något man klistrat in efter den långa passionsberättelsen för att göra det hela aptitligt, så har jag betraktat det hela. Man må ursäkta denna tolkning -- trots allt är det ju korset som är själva symbolen för kristendomen och den uppspikade Jesus som utgör blickfånget i de allra flesta kyrkor, inte den glatt omkringspankulerande, till livet återuppväckte Jesus.
Och let's face it, det är helt enkelt mycket lättare att tro på korsfästelsen än på återuppståndelsen. Att en mobb med glädje utsätter en medmänniska för det martyrium det innebär att uppspikas på ett kors för att lämnas åt döden, och detta efter att ha blivit hånad och torterad, javisst, sånt har hänt, det vet vi ju (vad händer förresten på Guantanamobasen idag)? Men att återkomma från döden på det där sättet, nej, ursäkta mig men det kräver en alldeles särskild övertygelse för att tro på det. I believe in the crucifixion but not in the resurrection. Det är bara det att för mig är "offret" meningslöst och borde inte ha skett.
Är jag taskig mot kristna nu, mobbar jag de troende på det sätt som Bitte Assarmo beklagade sig över i en debattartikel i SvD nyligen? Deltar jag i en "hatkampanj mot kristna högtider" (ja, hon menar på fullt allvar att det bedrivs sådana kampanjer här i landet, med media och opportunistiska politiker i främsta ledet)? Nej naturligtvis inte. Jag yttrar bara en åsikt, eller rättare sagt inte en ens en åsikt utan en viss vag obehagskänsla. Inför ett fenomen jag konfronterats med gång på gång såsom uppvuxen i ett till största delen sekulariserat men ändock kristet dominerat Sverige. Jag är döpt och konfirmerad. Mina föräldrar är dock inte troende och jag har aldrig tvingats in i någon kyrklighet av något slag whatsoever. Men det fanns under mina första skolår ett ämne som hette "kristendom". Kyrkan är för mig som för så många andra svenskar den plats där jag flera gånger tagit förväl av döda, där släktingar döpt sina barn. De helgdagar vi har följer i stort sett kristna traditioner. Kort sagt: vi lever i ett samhälle där kristendomen är den dominerande religionen och ett på flera sätt tydligt inslag i samhället. Ända tills helt nyligen hade vi en statskyrka. I det perspektivet kan det inte gärna sägas vara annat än fånigt att framställa sig som förföljd i egenskap av att vara kristen. Jag undrar om inte Assarmos reaktion, liksom det faktum att hon otroligt nog fått en del gensvar inom bloggosfären, har att göra med en maktlöshetskänsla inför att den kristendomens särställning och kulturella överhöghet många kommit att ta för given nu inte längre är lika självklar?
Nej, jag ogillar inte kristna människor, undantaget en och annan fundamentalist. Ibland kan jag känna en viss avundsjuka på den där förmågan att tro. Det finns åtminstone ett samfund som fascinerar och lockar mig, trots att det förblir utom räckhåll, och det är kväkarna -- de tycks vara så odogmatiska och människovänliga ett samfund överhuvudtaget kan bli. Under de senaste tio-femton åren har det hänt att jag saknat gamla tiders långfredagars allvar och tristess. Att alla dagar är ungefär likadana numera, och att det alltid går att konsumera, är inte precis något som skänker tillvaron någon djupare mening. Men vilken typ av mening hade jag egentligen velat ha? Kristi blod för mig utgjutet vill jag helst slippa. Jag deltar inte i en kannibalistisk rit där intagandet av en marterad kropp ska skänka salighet.

nio bandnamn och en filmfestival

Jag tror det var min gode vän Jonas som en gång tyckte detta skulle vara ett bra bandnamn (för er med begränsade datorer finns det alltså en bild härovanför på en kvinna som utbrister "Jag tyar inte längre Karl-Oskar!"). Det är bara att instämma. Annars finns det ju också väldigt många bra namn på existerande band: The Kristet Utseende, Fint tillsammans, Judas Priest och Iron Butterfly är några av mina favoriter (jag vet, de har helt olika karaktär). Faktum är att det finns så många bra bandnamn att de snart kommer att ta slut! Så, kära ungdomar, jag erbjuder några av mina egenhändigt påkomna till er där ute som har en namnlös musikorkester. Mitt enda krav på motprestation är att ni riktar ett tack till mig på den första cd-skivan, eller vad det nu blir för format på musikutgivningen i framtiden. Here goes, med förslag på lämplig genre inom parentes för varje namn:
Young Doctors in Love (synthpop)
Flores para los Muertos (industri, satansmusik)
Melodrama Queen (artyfartypop)
The Candy-Coloured Clowns (doo-wop)
Liten vacker slav till salu (feministisk punk)
Johnny Stravinsky & his Psychosexual Liberation Front (country & western)
It's All Bossanova to Me! (electro)
Dead Cthulu Awaits Dreaming (world music)
The Carmilla Love Bites (disco)
Håll tillgodo!

Ett annat ljust budskap är att det anordnas en festival med film av kvinnliga regissörer i Malmö nu under april (18-20/4). Programmet finns som pdf-fil här. Visst är det på sätt och vis bisarrt att klumpa ihop filmer av kvinnor på det här sättet, men så länge fruntimmers utstickande hakor ständigt drunknar i ett hav av män är det ändå påkallat.

kollektivsnyftare

Filmen Magnolia visas på lördag kväll i SVT. Det går kanske inte att hitta något bättre exempel på vad jag högst personligen kallar kollektivsnyftartrenden inom senaste decenniets spelfilm. Ändå finns det så många: Om jag vänder mig om, Crash, Små danska olyckor, The Safety of Objects, Wonderland, Sånger från andra våningen, Happiness, Kod okänd, Hundstage, Fyra nyanser av brunt (eller Fyra nyanser av klassförakt, som jag fanimej tycker att den borde hetat) m fl m fl. Och i bakgrunden Short Cuts. Alla är freskliknande episodfilmer eller mer eller mindre sammanbundna kollektivskildringar där rollfigurerna alltid är små på jorden och dessutom kommer till korta. Kontaktlöshet, maktlöshet, kärlekslöshet, medellöshet, emotionell och intellektuell oförmåga att orientera sig i en stor och kall värld eller komma loss ur sin dumma lilla hörna är vad som porträtteras. Ofta finns det ett eller annat "förlösande ögonblick" av närhet eller försoning som blir till strimmor av ljus i ett gråtmilt mörker.
Nu är jag väl elak och orättvis va? Jag kan höra medcineaster häftigt dra efter andan när de ser verk av Seidl, Solondz, Andersson och, inte minst, Haneke förekomma i en text om snyftare. Och ja, i alla fall då det gäller de icke-svenska namnen här får jag erkänna att jag är ute på djupt vatten. Men då återstår ju bara att fortsätta simma, eller hur? Seidls Hundstage tillsammans med Runges Om jag vänder mig om är för mig för övrigt exempel på hur kollektivsnyftare också kan vara mycket bra film: båda de här filmerna placerar åskådaren i en frontal position gentemot rollfigurerna istället för att sätta sig över båda parter; båda förmår nå fram till deras och våra smärtpunkter. Att hitta smärtpunkterna är något jag hört Ingmar Bergman tala om som en god regissörs uppgift, och jag tvekar inte att överta det där omdömet trots prettovarningen. Bergman själv har varit en mästare på att hitta de bultande såren och peta runt i dem utan att sätta sig över de människor han porträtterat. Han må ha varit en auktoritär skitstövel att jobba med (det har både en och annan skådespelerska sagt honom vara) men gentemot sina rollfigurer är/var Bergman en sann demokrat. Därför förblir också filmer som Persona, Tystnaden eller Skammen, trots den beskäftiga 68-generationens anklagelser om "borgerlighet", starkare gestaltningar av maktrelationer (då det gäller Persona även mer specifikt klassrelationer) mellan människor än de flesta öppet politiska filmer. Men Bergmans sextiotalsproduktion (hans bästa tid som filmregissör) handlar om kammarspelsdramer, intima gestaltningar av små grupper människor. Det går knappast att borra så djupt inom ramarna för en kollektivskildring -- formen gör det i alla fall mycket svårare att nå smärtpunkterna annat än på ett gottköpt sätt, som i Magnolia med hjälp av ymniga tårflöden, genom att låta rollfigurerna sjunga med till en melankolisk mjuk Aimee Mann-låt (jfr scenen i Sånger från andra våningen där alla personer i en tunnelbanevagn, eller om det är en spårvagn, börjar sjunga Fångarnas kör) och genom att låta det helt bibliskt regna ner grodor från himlen. Björn Runge och Ulrich Seidl klarar saken bättre. Hundstage kräver dessutom något av åskådaren -- kräver att vi ska orka med att se de jobbiga människor han visar fram i jobbiga situationer utan att lätta på trycket genom en trygg gemenskapsupplevelse. Och kan man inte tycka om hans ostylade figurer kanske man egentligen inte förmår tycka om människor punkt slut?
Nu är förstås tonläget i de här filmerna ett annat än i den klassiska hollywoodmelodramen. Det finns gott om effekter man kan kalla distanserande, ironiska. Solondz Happiness driver med sina rollfigurer rakt av och Fyra nyanser av brunt vet inte riktigt vilket ben den ska stå på. Haneke söker omgärda sina karaktärer med ett lager av språklös iskyla. Men i grunden är historierna så lika och den sorg som finns i dem densamma, oavsett om tårarna rent faktiskt tränger ut eller inte.
Jag är sannerligen inte den som brukar ropa efter politrukerna när jag ser en film man kan anklaga för att kolportera falskt medvetande. När det gäller vissa av de här uppräknade kollektivsnyftarna måste jag dock medge att jag känner en viss frustration, rentav irritation över det sätt som reella, sociala, ekonomiska problem döljs eller fås att försvinna bakom en dimma av gråtmildhet. Och ja, det är framför allt de båda oscarsbelönade hollywoodprodukterna Crash och Magnolia detta gäller. Jag avskyr det slentrianmässiga avfärdande av Hollywood man ser och hör så ofta, men måste erkänna att det finns fall där även den mest klichéartade kritiken är befogad.
Samtidigt som det också finns exempel på starka emotionella, smärtpunktstryckande filmer från samma landskap. Det är ju inte tårarna som sådana jag vänder mig emot; när jag tänker på hur jag i tjugoårsåldern en gång satt och på fullt allvar diskuterade med en väninna om huruvida det kunde betraktas som "rätt" eller "fel" att gråta på bio känner jag hur skammens rodnad täcker osv...Nej, jag är inte den som vill frånta någon det rent terapeutiska värdet av att älska Lassie. Men jag föredrar det rena melodramat, filmen som inte utger sig för att vara något annat än vad den är och som har den raka, respektfulla attityd till sina rollfigurer man också kan hitta hos flera av de bästa art cinema- eller "independent"-filmarna (som också kan vara Hollywood, tänk på David Lynch t ex). Ett underbart exempel på en hollywoodmelodram som har den "frontala" attityd till sina rollfigurer jag efterfrågar, och som förutom att vara emotionellt rik också är ganska rik ur ett klass- och genusperspektiv, är Brokeback Mountain. Medan Monster's Ball kan användas som exempel på en melodram där rollfigurerna mer än vara tillräckliga i sig eller ens särskilt trovärdiga mest används i tårryckningssyfte. Det är ingen tillfällighet att den filmen slutar med en kvasireligiös bild på de båda små huvudpersonerna sittande under den stora stjärnavalvet, hjälplöst blickande uppåt. Det är synd om människorna. Och det är bekvämast att betrakta dem med en sentimental distans. Monster's Ball påminner faktiskt inte så lite om en typisk kollektivsnyftare, med sina typifierade rollfigurer och osannolika, försonande möten över de sociala skrankorna.
Gnäll! Stön! Yl! Nu räcker det kanske med sådant för ett tag framöver. Jag lovar att min nästa bloggtext kommer att bära på ett ljust budskap. Risken är att det dröjer tills dess...

biblioteken förnyar sig

Det kan väl aldrig vara helt fel att det snackas bibliotek som det görs nu. Bakgrunden är förstås moderaternas öppning mot en avgiftsbeläggning av boklån för vuxna. I DN har det lilla stycke som handlar om bibliotek i det moderata kulturprogrammet Kulturen 2.0 (obs! det är en pdf-fil som kommer upp om du klickar fram det) bl a bemötts genom två ganska förutsägbara texter: dels författaren och bibliotekarien Christer Hermanssons kulturartikel "Bibliotek är en god sak" från 19/3, dels dagens ledare "Förnya biblioteken".
Hermansson vill, sympatiskt och riktigt, påminna om hur uppskattade och nödvändiga våra folkbibliotek är. Han är orolig för vart den nya regeringens marknadstänkande kan leda. I sin iver att bevara, eller kanske rättare sagt bygga ut i enlighet med traditionella riktlinjer, visar han dock upp ett rätt osympatiskt förakt för andra medier än Boken. Det är "boken, läsfrämjandet och författarna som är basen och det väsentligaste i biblioteken", slår han fast, "skräpkultur" som dataspel göre sig inte besvär. Därmed undviker han att ta upp bibliotekens betydelse när det gäller att tillhandahålla film och musik samtidigt som han hånar de insatser nytänkande bibliotek, såsom vårt stadsbibliotek här i Malmö, gör när det gäller att såväl rikta sig till nya besökargrupper som göra tillgången till dataspel (något många uppskattar och anser sig få något ut av) mera jämlik (alla kanske inte har råd att köpa spelen Christer Hermansson?).
Faktum är att biblioteksverksamheten förnyar sig för fullt, kanske inte överallt men i alla fall här och var. När Dagens Nyheters ledarskribent idag uppmanar till förnyelse gör hen det med hänvisning till den s. k. Dieselverkstaden i Nacka, ett biblio/mediatek som drivs i form av ett personalkooperativ -- och samma ställe används som avskräckande exempel i Hermanssons artikel. Förnyelsen, den hotande eller begärliga, kopplas till en förnyad driftsform; något moderutterna också säger sig vilja öppna upp för. Just personalkooperativ, ska jag säga, är en driftsform jag personligen inte kan se något att invända emot sålänge biblioteksverksamheten som sådan i grunden är ordentligt reglerad och finansierad via det allmänna. Vad jag vill peka på är att det redan finns en förnyelse inom den traditionella folkbiblioteksverksamheten, och dessutom att denna förnyelse till en del gör det vanskligt att använda sådana traditionella mått som utlånings- och besöksfrekvens för att mäta bibliotekens värde och framgång (om man nu tvunget måste mäta, något i sig tvivelaktigt skulle jag vilja säga). Både skriften Kulturen 2.0 (åh, allt måste vara 2.0 nuförtiden...) och DN-ledaren pekar på framför allt sjunkande utlåningssiffror som ett problem för biblioteken (i det förstnämnda fallet lite motsägelsefullt eftersom det i inledningen till det kulturpolitiska programmet tvärtom påstås att bokutlåningen inte minskar). Men en del av det som det moderna biblioteket kan stå till tjänst med är ju sådant som sker online. Jag behöver inte besöka biblioteket, inte ens låna hem digital information till min dator, för att läsa engelska e-böcker eller lyssna på musik via mitt biblioteks hemsida på nätet.
Sådant måste tänkas in i biblioteksverksamheten nu. Och de olika traditionella, socialt värdefulla typer av uppsökande verksamheter ett välfungerande folkbibliotek också sysslar med får förstås inte heller glömmas bort. DN:s ledare pekar, slutligen, helt riktigt på generösa öppettider som en nödvändighet för att vi fullt ut ska ha glädje av våra bibliotek. Men jag är övertygad om att den allra mest traditionsenliga, gammeldagsa kommunalt drivna folkbiblioteksfilial med glädje skulle utöka sina öppettider om den ges ekonomiska möjligheter. Det politiska, ekonomiska och moraliska stödet är till syvende och sist det som är avgör vilken kvalitativ nivå folkbiblioteksverksamheten allmänt befinner sig på.

PS: Kolla gärna in det imaginära Slussenbiblioteket och deras utlåtande om Kulturen 2.0.

omtanke parad med självbelåtenhet

Två debattartiklar på SvD:s Brännpunkt sysselsätter sig med det hedersrelaterade våldet. Den ena är författad av det moderata socialborgarrådet Ulf Kristensson och handlar om behovet och Stockholms stads lednings uttalade målsättning att kartlägga samt motverka hedersproblematik -- den andra, som är undertecknad av två centerpartister, ifrågasätter nödvändigheten av att de som fått skyddad identitet till följs av dylik problematik ska behöva få sina fall omprövade varje år (det är en livslång problematik).
Jag tycker det är bra att man talar om hederskulturer och att politiker som Ulf Kristensson visar en vilja att kartlägga, förstå och motverka fenomenet. Ingen kan väl vara förtjänt av förtigande och passivitet. Vad jag vänder mig emot är den lätt svenskchauvinistiska ton som -- oavsiktligt, förutsätter jag -- genomsyrar båda artiklar. Jag undrar också lite över adressen när jag läser dessa meningar i de båda centerpartisternas text: "Det finns tiotusentals som ­lever under hedersförtryck i Sverige. Alla är inte hotade till livet, men många skulle bli det om de gjorde saker som vi etniska svenskar ser som självklarheter." Vilka "vi etniska svenskar" är det som avses -- de själva eller (de förmenta) läsarna? Och har de inkluderat Knutbysektens sexualmoral i sin föreställning om vad som är självklart och naturligt för "oss etniska svenskar"?
Kristensson skriver att "misshandel av egna familjemedlemmar är inget som ens i det fördolda accepteras eller uppmuntras i traditionell svensk kultur." Men är det för att implementera "svensk kultur" (om den nu är så fin) vi ska motarbeta hedervåld eller är det för att skydda människor och stärka kvinnors rättigheter?

Uppdatering: Så har också Kristensson, ser jag nu, föga förvånande fått kritik bl a från Kurdiska riksförbundet.

27/3: Idag svarar Kristensson på kritiken (som kommit från olika håll och som han kallar för "påståenden om rasism") med katastrofala meningar som de här:
"Rättigheter handlar om individuell frihet och att göra det bästa av sitt liv, inte om socialbidrag.
Skyldigheter handlar om att göra rätt för sig och försörja sig själv, inte om att följa påbud från släkt och tradition. Bakom detta ligger varken misstänksamhet eller oartighet."
Nä visst Kristensson. Inte vilar det något ogint, misstänksamt eller ohövligt över detta inte. Det är ett otroligt varmt och välkomnande tonfall du har. NOT.

the great man's secret

Det har varit förvånande, beklämmande, men också lite fascinerande att bli varse den enormt höga toleransnivå som gäller för Carl Bildts handlande och agerande i förhållande till andra högt uppsatta politiker. Killen framstår som en mobbare och en lögnare. Han ledde en helt katastrofal regering under nittiotalet. Den man han angett som sin politiska förbild är en misstänkt krigsförbrytare och konspiratör som bland annat aktivt stödde militärkuppen i Chile då den brutale, fascistiske diktatorn Pinochet tog makten. Vid sidan av sina fredsmäklaruppdrag har Bildt sedan sin statsministertid varit styrelseproffs i olika företag, bland annat ett oljebolag vars agerande förorsakat stora lidanden för Sudans befolkning. Men allt det där är likgiltigt, för honom själv och för de hundratals entusiastiska fans som skriver i karlens blogg. Han sitter säkert i flygplanet. Det hjälper inte ens att drevinstinkten väcks till liv hos horder av journalister, att kvällspressvärta backas upp av intellektuella. Här förloras inga fattningar, och när man avbryter den journalist som intervjuar redan i första meningen så anses inte detta handla om oacceptabel ohövlighet utan om journalistisk inkompetens. Bildt ter sig som ett intelligenstest, som en naturkraft man måste visa sig vuxen att hantera för att få respekt.
Ja så är det men ändå inte. Är det inte en lite annan ton som råder bland kommentatorerna på bildtbloggen dessa dagar? Man har insett att det inte går att föra någon dialog med Calle på bloggen -- han svarar inte. Man käbblar inbördes medan guden onåbar svävar uppe bland flosklerna. En del reagerar med missklädsam underdånighet på detta ("Det är nog bäst för oss alla att han sparar sin energi till debatter på 'högre nivå'. Det är tillräckligt intressant med alla andras åsikter här på bloggen.") medan andra är arga eller frustrerade ("Carl svarar ju aldrig, så varför begär ni att han skall svara när ni vet att han inte gör det. Jag har sett att han bloggat att han KANSKE lägger sig i debatten. Alltså bara KANSKE. Ingen vet ens om läser vad som skrivs, visserligen har han sagt att han läser allt som kommenteras. Ni skriver till Carl Bildt som om han vore en gud."). Det finns också de som driver öppet med gudomen. Inom bloggosfären finns inte bara skarpt satiriska inlägg om fenomenet Bildt, a man with an M -- det finns dessutom en hel blogg till Bildts vanära ("Carl Bildt som klippan i okunskapens malström" heter den). Den Store Mannens hemlighet är att han bara är en Stor Man om han betraktas som genom ett förstoringsglas.

fullständigt meningslöst

Den enda någotsånär hållbara åsikten jag hört om vad som egentligen är meningen med konstnärlig eller "kulturell" verksamhet yttrades av Polly, uppasserskan i Basil Fawltys hotell Fawlty Towers. Drabbad av plötslig inspiration tar hon fram block och penna och börjar teckna under arbetstid. "Vad ska det vara bra för?" undrar hennes arbetsgivare som inte ser poängen med skissandet. Tja, vad är överhuvudtaget någonting bra för undrar Polly då -- "What's the point of being alive?"
Den depressive Basil Fawlty, som tar djupt intryck av Pollys svar, tolkar hela incidenten till livets nackdel. Så kan man ju också göra. Ett annat sätt att reagera är att inse det futila i att alltid söka efter motiv och nyttoaspekter. Att istället fråga sig vad det ständiga ifrågasättandet kommer sig av (ett ifrågasättande som blivit till ett hävdvunnet motiv inom konsten på samma sätt som ifrågasättandet av livets mening är en del av livet -- och konsten).
Nu är det ju så att även en människa kan känna sin rätt att existera ifrågasatt, inte minst sådana människor som i likhet med konsten kostar pengar. De kanske söker efter vägar att ändå göra gott, kanske genom något slags ideellt engagemang eller dylikt. På motsvarande sätt söker man rättfärdiga konstens/kulturens existens genom att peka på hur mycket gott den kan göra. Hur den kan få människor att förstå varandra och sig själva bättre. Hur den kan läka såriga själar. Och visst kan den göra det. Den kan till och med bidra till att skapa ekonomisk tillväxt. Allt det där vet vi ju. Men att ständigt spänna fast konsten/kulturen framför en eller annan behjärtansvärd kärra måste i längden vara att göra den en otjänst. Kan den inte nån gång få lov att bara vara sig själv? Det vill säga skiftande, mångfacetterad, enkel, än njutbar än plågsam, än ond än god, än storartad än bagatellartad och ibland kanske till och med fullständigt meningslös. Kan den inte få finnas även då, när den är meningslös -- eftersom den nu helt enkelt är en del av den mänskliga existensen?
En skugga av omoral vidlåder den konstnärliga och kulturella historien vid sidan av allt det fina. Den utgår såväl från skaparnas som själva artefakternas och mottagarnas sida. Konstnären som utnyttjar sin omgivning i sitt skapande -- de geniala pjästexterna som, hur många vittvättar man än kör dem genom, också innehåller element av antijudaism och misogyni -- finsmakarna vars goda smak används som ett instrument att förtrycka de med sämre tillgång till kulturellt kapital. Allt det där vet vi väl också? Och det gör förstås lika lite konsten/kulturen till något nödvändigt ont-i-sig som att allt det där fina gör att vi kan tala om något nödvändigtvis gott-i-sig. Jag vill inte upphöja omoralen till att vara något acceptabelt. Ibland, tror jag, kommer sig omoralen inom konsten just av att den blåses upp till att vara något den inte är (en del talar t ex öppet om konst som ett acceptabelt religionssubstitut i dagens avkristnade västvärld). Vad jag vill säga med allt det här högtravandet är helt enkelt att de som vill motivera samhällets ekonomiska stöd till konst och kulturella uttryck genom att hänvisa till alla dess positiva återverkningar instrumentaliserar konsten på ett sätt som faktiskt också, i likhet med en del politrukiska strävanden genom tiderna, domesticerar den till att agera knähund eller dragåsna. Medan de som, å andra sidan, tycker att konsten borde klara sig utan allmänt stöd nog borde fundera över vad detta kan tyckas säga om deras syn på livet och människovärdet i stort.

synden att kosta pengar

"Var familj borde vara som ett litet självgående, vinstdrivande företag", sade en högervriden vän i ett försök att provocera mig. Han var lite full liksom jag och det lyckades inte -- jag lät ingenting rubba mitt goda humör. Men det han sade fastnade ändå, på något sätt. Jag vet inte om han uttryckte en faktisk åsikt han hade som han ville ventilera på ett lite aggressivt sätt eller om det var spriten som talade (spriten säger så mycket konstigt). Jag vet inte om nyliberala, klassiskt liberala, libertarianer eller vad de olika moderna högersinnade än väljer att kalla sig verkligen tänker i dylika banor eller inte. Men den ekonomistiska logiken bakom idén ter sig bekant. Allting måste "bära sig". Bidrag och förlitande på det allmänna är ohälsosamt. Envar sin egen lyckodräng och den vars lycka inte vill växa ska inte räkna med positiva rättigheter utan glädja sig åt den värme som ligger i omgivningens frivilliga stöd -- där den finns.
Jag är så glad att jag inte lever på bidrag idag. Det kan tyckas att en av de största synder man kan göra sig skyldig till är den att kosta pengar. "Det blir dyrare för samhället att hålla en människa inlåst i ett helt liv" menade en dödsstraffsförespråkande tonåring på TV en gång. Och häromdagen såg jag ett nyhetsinslag om hur älgstammen i Sverige minskar eftersom skogsbolagens intresse av skadefri, lönsam skog väger tyngre än älgliv. Nej, livet i sig kan om vi ser på realiteterna faktiskt inte påstås ha något större värde -- är det konstigt att folk blir deprimerade, ångestladdade, utbrända och kanske intresserade av Stora Trygga Män, mystiska lugnande läror eller hatfyllda ångestavledande sådana som säger sig kunna tala om hur mycket pengar andra kostar, sådana som kommer hit från andra länder? Eller också stirrar man sig kanske blind på det ofödda livet, som om kvinnans rätt att kontrollera sin egen fertilitet bar skulden till upplevelsen av tomhet.
Att känna skepsis mot ett potentiellt likriktande samhälle och en stat som kan tvinga in en i sammanhang man inte bett om att vara i, det ser jag som högst förståeligt, till och med sunt. Men när denna skepsis tar sig uttryck i en slags oginhetens ideologi, som främst handlar om att hålla hårt i de egna pengarna så att de inte via det allmänna skulle kunna hamna i händerna på någon, enligt det egna förmenandet, oförtjänt -- det är då jag inte hänger med längre. Den som inte vill leva i slaveri måste inse att kravet på lönsamhet och applicerandet av marknadsekonomiska principer på livets alla områden bara är en annorlunda form av ofrihet och förföljelse av dem som inte passar in.

manshjärnan och kvinnohjärnan

Vi tycks ha fått hjärnfeber.
Innan har vi haft sånt som blod- och jordförgiftning, livmodershysteri, eugenetisk röta och skallfrenesi.
Nu är det till kartläggningen av hjärnan vi sätter vår lit för att få lite vägledning om vilka vi är och hur vi bör leva.
Det vill säga: för många har allt stått klart redan tidigare och den nya fokuseringen på "kvinnlig hjärna" vs "manlig hjärna" (egentligen borde vi tala om två olika typer av hjärnor menades det i något program i Kunskapskanalen) är bara en ytterligare fixering av tingens ordning. De borde dock fundera ett varv till. För som Susanna Hakelius Popova så elegant påpekar i sin senaste gästkrönika på Göteborgspostens ledarsida innebär faktiskt det här nya bekönandet av hjärnvindlingarna en viss frikoppling av det cerebrala könet från den övriga kroppens. "Vi kan aldrig vara säkra på att en manlig kropp också bär omkring på en manlig hjärna, vilket troligen bäraren av hjärnan inte heller kan vara."
"Vi gör oss olyckliga!" brukar en manlig vän till mig säga om vad jag antar att han uppfattar som det genusmedvetna samhällets försök att slå sönder det där magiska som innebär att män är män och kvinnor underlägsna. Ja, jag raljerar nu men kan inte låta bli när jag tänker på hur den här rolige och trevlige mannen plötsligt kan vara oerhört förolämpande när han på ett nedsättande vis talar om kvinnor inom film eller inom idrott samtidigt som han alltid intygar att detta med könens primat inte är någon värdering -- "vi är olika men lika mycket värda", visst, det är ju vad som gäller. Jag kan föreställa mig min väns ansiktsuttryck om det med hjälp av en mirakelscanning skulle visa sig att hans egen hjärna efter biologistiska linjer egentligen bäst skulle matcha en kropp som Britney Spears.

noterat

I DN förtäljer Clas Barkman under vinjetten "Sverige från utsidan" om bilder av Sverige i utländsk press. Idag bland annat om brittiska Morning Star, som i Ispwich-mordens efterspel skriver om prostitutionspolitik. Barkman sammanfattar: "I en enkät som det brittiska inrikesministeriet skickat ut till 850 olika myndigheter och organisationer i Storbritannien förordar många den svenska modellen. De 80 000 prostituerade som finns på de brittiska öarna vill dock inte höra talas om något sådant. Deras sammanslutning English collective of prostitutes anser att deras yrke borde vara lika lagligt som alla andra yrken."
Där har vi det igen alltså. Hur länge ska man fortsätta ignorera vad sexsäljare själva säger om sin situation? Nej visst, vi vet naturligtvis inte om English collective... kan tala för alla dessa 80 000 (och hur vet vi att de är 80 000?). Men att det här finns ytterligare en sammanslutning av sexarbetare som alltså är beredda att kämpa för sin sak, det borde åtminstone vara en tankeställare för dem som så trosvisst anser sig tala för en förkrossande majoritet prostituerade när de förespråkar sexköpsförbud.

yta och innehåll

Jag vill fortsätta diskutera Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister ytterligare något. Det är en väldigt rik bok med många uppslag. Analysen av pornografi och olika former av sexarbete som företeelser med positiva sidor är konsekvent men görs med många inpass, kortare reflektioner och hänvisningar till idéer som i sig själva är värda att närmare undersöka eller fundera vidare på. Därför är det synd att mottagandet av boken i så stor utsträckning inskränkt sig till en ofruktbar debatt som gått i spinn. Att Östergren faktiskt trots sin kritiska hållning fortfarande utgår från en feministisk position, kanske till och med radikalfeministisk då hon hellre diskuterar socialt än biokemiskt kön, är dessutom något som tyvärr kommer i skymundan ibland. Boken förtjänar ett bättre öde än att bli tagen som gisslan i ställningskampen "för eller emot sexköpslagen" -- den är ett viktigt bidrag till svensk könspolitisk litteratur, modigare och (ja jag tycker faktiskt det) mer tankeväckande än Nina Björks Under det rosa täcket.
Genomgående i boken är författarens uppgörelse med en tidigare föreställningsvärld. Från att ha rört sig inom kretsar av kvinnorörelsen där en genomnegativ inställning till pornografi och prostitution inte fick ifrågasättas, och från att fullt ut ha accepterat "läran" om dessa företeelsers fördärvlighet, har Östergren blivit till en fullfjädrad kättare som funnit att knappast någon av de gamla dogmerna håller för granskning. Kanske bidrar styrkan i förkastelsen av "det gamla" till att blockera vissa läsares förmåga att ta till sig boken. Det som tidigare varit vitt har blivit svart, och tvärtom. Men det är också Östergrens fullständiga outsiderposition gentemot ett hävdvunnet feministiskt "etablissemang" som gör henne fri i tanken och anden. Den erfarenhet av att förkastas, en erfarenhet som i viss mån beskrivs i boken, hon erhållit under sin "omvändelse" kan ha skapat en känsla av samhörighet med de kvinnor vars berättelser utgör bokens hjärta -- kvinnor som upplever sig förkastade av både kvinnorörelsen och majoritetssamhället. Bristen på "kritisk hållning" (vad en sådan nu egentligen skulle innebära) gentemot de medverkande sexsäljarna har beklagats från vissa håll, men jag vill mena att det finns en stark poäng och en moralisk styrka i valet att inte sätta sig över, inte ifrågasätta, utan låta erfarenheter och synpunkter som under så lång tid inte bekräftats och beaktats äntligen få göra sig gällande.
Däremot tycker jag att den del av boken som handlar om pornografi litegrann lider under "omvändelsesyndromet" på sina ställen. I sin vilja att visa hur porrfilm till innehållet kan gå emot inlärda förväntningar och till och med vara subversiv utifrån ett könsperspektiv gör Östergren det lite väl lätt för sig. Så här lyder ett stycke ur texten (s. 134f):

I en film där man på baksidestexten utlovades att en liten Lolita skulle bli tagen av en busslast män, visades något helt annat. Förvisso skulle tjejen föreställa ung (dock inte barn) men inte var hon en vän liten varelse. I stället var det hon som tog initiativ till gruppsex med ett gäng lama karlar som inte verkade veta vad de skulle göra av sig själva.
Samma sak skedde på ”svensexan” där en strippa enligt baksidestexten lovades få en rejäl påsättning. I själva verket var det strippan som fick hjälpa de unga och tafatta männen att komma igång. Baksidestexten på en annan film utlovade vilda orgier i en matvaruaffär. Flera män skulle sätta på en hjälplös stackars kvinna. Så var inte fallet. I stället var det en målmedveten och kåt ung dam som stegade in i butiken och frågade sin väninna kassörskan om hon trodde att det fanns några villiga karlar i butiken. Det trodde väninnan, så kvinnan tog helt sonika kontakt med männen i butikskorridorerna.

Problemet här är att det inte följer någon diskussion om eller problematisering av själva ytan -- den bild av sig själv som pornografin här projicerar. Baksidestexterna, det dessa filmer "utlovar", måste det inte ses som en del av pornografin likaväl som innehållet? Om det är så att ett subversivt innehåll bara kan utspela sig under en sexistisk yta ter sig den motvilja många kvinnor känner inför pornografi som ganska befogad, rationell. Det kanske är för mycket att begära att Östergren i sin bok skulle föra ett ingående resonemang om pornografins spelregler, om relationen mellan dess yta -- de förutsättningar den målar upp -- och vad som finns därunder. Hennes syfte är ju nu helt enkelt att komplicera en enkel, helsvart bild. Men det finns en spricka här som hon i sin entusiasm över det subversiva innehållet förbigår. Den sprickan kanske i sin tur skulle kräva en helt egen studie.

tv 8

Under mina genomzappningar av tv-kanalerna har det ofta hänt mig att hakan fallit ner när jag kommit till tv 8. Än får jag se ett fisförnämt vinprovningsprogram med skrattretande tydlig adress till besuttna eller wannabebesuttna, än ett bordssamtal med Calle Bildt som guru och Åke Ortmark som underdånig page; här är det en talkshow med ingen annan än Bert Karlsson som värd, där ett schulmanskt familjetrauma som spelas upp under Fredrik Virtanens glada tillrop. Men väldigt ofta är det något helt annat som erbjuds -- något som tar oss direkt till världens brännhärdar och berättar för oss om de senaste decenniernas viktigaste politiska skeende.
Utrikesbevakningen är helt enkelt bättre på tv 8 än vad den är på SVT. Och det bör Eva Hamilton, en kvinna med vad det verkar goda ambitioner, oroa sig för. Tänk på det förkortade sändningstillståndet Eva! Tv 8 har månadsteman, till exempel "Ryssland efter Sovjet" eller, som nu, "Islam och arabvärlden". Och på dessa teman sänds mängder med dokumentärer, ofta mycket sevärda sådana som tar åskådaren på allvar. Dessutom har tv 8 utrikesmagasinet "Världen i fokus" som sänds nästan varje vardagskväll och leds av kunniga personer. (Min favoritprogramledare av dem är Grim Berglund, som kan säga "Tack snälla för att ni ville komma hit till 'Världen i fokus' idag" till inbjudna gäster på ett alldeles hjärtskärande varmt sätt.)
Nu vet man väl aldrig riktigt hur det utvecklar sig, tv 8 verkar kameleontartat byta skepnad med jämna mellanrum. Men på sätt och vis var det lättare när man kunde avfärda kanalen som någonslags medieskola för Timbronissar (vilket den delvis fortfarande är). Lättare för mig alltså, som är en hängiven public service-diggare.

ungdomen visar vägen

Just som man trodde att den personliga integriteten inte var någonting folk var beredda att gå i demonstrationståg för att skydda gick fyra politiska ungdomsförbund ihop med Piratpartiet & arrangerade manifestationer i fyra städer igår (17/2) mot det nya telefontrafikavlyssningsförslaget. Grön Ungdom, LUF, Ung Pirat (visst är det ett underbart namn?) och Ung Vänster var det som visade detta goda omdöme. Bilderna från Malmö i Rapport visade på en ganska liten skara deltagare dessvärre - men det kan möjligen förklaras av bristande annonsering. Jag för min del hade i alla fall inte sett något om arrangemanget.
Detta handlar ju inte bara om FRA-förslaget utan om en nödvändig attitydförändring vad gäller integritetsfrågor överhuvudtaget. Upplevd otrygghet och en mediekultur som gjort gränsen mellan offentligt och privat mer än lovligt oklar har samverkat till att skapa en stor acceptans för olika former av övervakning. Något som kan komma att slå tillbaka mot oss alla, men som idag främst torde hota de minoritetsgrupper vars medborgerliga rättigheter sitter löst i "kampen mot terrorismen". Att ta ställning mot kontrollsamhället är därmed också en fråga om solidaritet.

mansoffer

Debatten om "nya P1" är i full gång. Jag för min del instämmer fullständigt i kritiken mot programsatsningar som Lantz i P1 och Stil. Anklagelserna om förytligande borde inte vara så svåra för radioledningen att förstå.

Men efter detta gnäll vill jag berömma en programserie som tyvärr precis tagit slut. Fyra av fem delar finns fortfarande att lyssna på i sr:s 30-dagarsarkiv på nätet - man kan klicka sig fram från programmet MANNENs hemsida. Man får skynda sig lite för att höra del 2, den sändes 21/1 med rubriken "Mannen som förbrukningsvara" och innehåller bland annat ett fascinerande samtal med genusforskare Per Folkesson om män som offrar sig i krissituationer och män som blir offrade i krig. "Kvinnor och barn först!" är mönstret för hur man agerar i nödlägen. Männen förväntas offra sig för andras säkerhet, i en utsträckning som inte står i paritet till kroppstyrka och eventuell större lämplighet att agera vid katastrofer. När männen inte fick sätta sig i Titanics livbåtar berodde ju inte det på att de skulle haft bättre möjlighet att klara sig därute i ishavet inuti en sjunkande båt.
Att män i stor utsträckning också utgör civila offer i militära konflikter och krigsliknande situationer är ett faktum som ofta förbises. Alltför slentrianmässigt talar vi endast om kvinnor och barn som de ständiga förlorarna. Det ter sig logiskt eftersom män i överväldigande utsträckning är de som utför, utlöser och dirigerar våldet. Men män väljs inte sällan ut som offer just i egenskap av män. Att en anfallsstyrka tömmer ett samhälle på män och avrättar dem är ett återkommande fenomen. Det var män som var offer i Srebrenica; i Tjetjenien har det förekommit att byar tömts på män. En förkrossande majoritet av alla civila offer för våldet i Irak sedan 2003 är män -- det har inte minst handlat om män som sökt polistjänst eller någon annan typ av arbete med anknytning till ockupationsmakten.
Att män väljs ut som offer i situationer som dessa handlar förstås om att man vill oskadliggöra fienden. Männen är de som skulle kunna utgöra ett hot mot aggressorerna -- sådan är i alla fall rollfördelningen. Därmed, menade Folkesson i P1-programmet, kan det inte sägas att antalet mansoffer skulle motbevisa en syn på mannen som överordnad i samhället. Snarare är det så att män i vissa lägen blir till bondeoffer i en kamp där vissa överordnade mäns makt står på spel. Deras offer bevarar snarare än ruckar på en patriarkal ordning -- men de utgör ett mycket högt pris att betala för denna, ett oskäligt pris för den stora majoriteten av män.
Jag vet inte om jag är beredd att följa Folkesson hela vägen i hans analys. Men det var mycket givande att lyssna på honom. Det är alltid viktigt att fakta som stökar till vår gängse bild av män och kvinnor tas på allvar. När vi hör talas om en grupp av män som dödats och dumpats på en soptipp i Irak, och som har det gemensamt att de alla heter Omar vilket avslöjar deras religiösa tillhörighet, då kan det vara värt att tänka på att de är offer för det sekteristiska våldet i Irak i egenskap av att vara sunniter men också, högst sannolikt, i egenskap av att vara män.

gåtfull torsk II

Eftersom det är "Alla hjärtans dag" idag kan det vara lämpligt att spinna vidare på torsktemat utifrån ett allmänt dejtnings- och köttmarknadsperspektiv. Det finns kärlek och romantik här i världen, ja det gör det, tack och lov. Men det finns också en hänsynslös raggningsverksamhet därute, en systematisk exploatering av framför allt kvinnor vars hjärtan målmedvetet krossas av män som under falska förespeglingar lockar dem att ha sex utan ersättning. Män som dessa är sannerligen föraktliga i förhållande till en hederlig vardagstorsk. Det lär till och med finnas internationella nätverk som skolar in unga män i denna kvinnoföraktande syssla.
Jag är ironisk men menar också allvar. Efter min förra postning om Torsken, det gåtfulla djuret, skrev Isabella ett inlägg med titeln "Har jag kunder eller hemska könsköpare" på sin blogg. Och bland annat påpekar hon där att "om en man anlitar våra tjänster kan han betraktas som en svag man av andra män och kvinnor. Jaha så du måste köpa sex!" Jag tycker det är ett viktigt påpekande. Det finns nog inte bara en enda enhetlig manlighetskonstruktion, det finns nog en hel del olika parametrar, variablar & förhållningssätt & allt det där. Men uppenbarligen är raggningsförmåga någonting som gör att en karl kan uppfattas som extra karlakarlig på sina håll. Eller ska jag använda ordet "grabb" istället kanske? För nog är det väl en kotlettkammad sprätt i tjugofemårsåldern som idag bäst förkroppsligar Jägaren på singelsavannen. Och ja, att "behöva betala" för något som han kan få gratis utan att kärlek behöver involveras, det ter sig förstås enbart löjeväckande för den här snubben.
Jag minns att ett gäng arga unga kvinnor här i Malmö någon gång under nittiotalet var inne på att fotografera torskar för att hänga ut bilderna på stan. När jag tänker på den känslomässiga exploatering av kvinnor som helt ostraffat, ja till och med i viss mån påhejat, äger rum helt öppet omkring oss undrar jag hur de kunde vara så säkra på att verkligen fånga de värsta mansdjuren med sin aktion. Nej, jag vill inte gullifiera torsken -- jag inbillar mig inget annat än att tillvaron för gatuprostituerade är mycket besvärlig, ofta full av förakt kommande från både Onda torskar och Onda icke-torskar (minns en artikel där en kvinna beskrev detta förakt, okända människor, även andra kvinnor, kunde spotta på henne helt öppet). Men jag undrar, liksom Isabella och Louise, varför sexhandeln så konsekvent får bära hundhuvudet för allt förtryck & all skit inte minst kvinnor utsätts för i denna vår tillvaro? Petra Östergren framför i sin omtalade men egentligen inte särskilt omdiskuterade bok tesen att utomstående kvinnor tenderar projicera in sina egna upplevelser av förtryck och sexism i deras föreställningar om den värld prostituerade, porraktriser och strippor rör sig i; en värld de egentligen inte känner närmare till. Jag tror det ligger mycket i det. Och därmed gör vi det så enkelt, bara alltför enkelt, för oss.

den gåtfulle torsken I

Jag känner ingen sexköpare. Åtminstone tror jag inte att jag gör det. Det kan förstås när jag tänker efter vara så att någon jag känner köper sex utan att jag vet om det - det är väl inget man skyltar om precis, det är både olagligt och skambelagt. Ja kanske inte skambelagt i de ökända nätfora där arroganta män betygsätter sexuella tjänster de erhållit av utländska kvinnor vars kroppar beskrivs på ett minst sagt respektlöst sätt. Men skambelagt kanske i sådana sällskap där den mer matnyttige torsken kan tänkas gömma sig?
Hur som helst. Min erfarenhet av torskar är nog densamma som så många andra kvinnors: man har befunnit sig på ett s k horstråk och upplevt hur män i bilar betraktat en, någon gång tilltalat en på ett sätt som inte känts bra alls. Jag bodde inte långt från ett sådant stråk i min ungdoms dagar, och jag minns hur en påstridig torsk följde efter mig nästan hela vägen hem -- mina "dra åt helvete" verkade bara elda upp honom, han flinade liderligt.... Kanske trodde han att jag var en domina? Jag för min del kände mig inte som en sådan i den situationen direkt.
När jag nyligen läste Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister blev jag ånyo varse om att det är just med torsken jag har mina problem i den toleranta syn på sex och sexpolitik jag vill ha. Där jag hajar till mest under läsningen är inför de kvinnor, också gatuprostituerade sådana, som talar på ett varmt sätt om sina kunder, som berättar om kamratskap med stammisar och till och med om ömsesidig sexuell njutning. Ungefär samma sak har jag upplevt vid läsning av Isabellas blogg Att arbeta som eskort.
Risken när man utsätts för en sådan "chock" är att man ersätter en tidigare svart bild med en vit. Som om fjäll hade fallit från ens ögon, om en dålig ordvits ursäktas. Låt oss istället säga att det, vilket tycks sannolikt, finns såväl Ond som God, och därutöver genomsnittligt grådaskig torsk. Förtjänar då all torsk att hotas av utrotning? Låt oss tänka på handlingen som sådan: att köpa sexuell tillfredsställelse med hjälp av mänsklig, kroppslig assistens. Nej, jag kan inte med bästa vilja i världen se något förkastligt i det, givet att det finns så många andra mänskliga behov som kan tillfredsställas med hjälp av ekonomiska transaktioner - vi är alla, tyvärr, slavar under det monetära systemet och att kämpa mot detta måste vara en annan kamp. Att se just sexköp som förkastligt i sig, det förutsätter att det oavsett övriga omständigheter är skadligt att tillhandahålla en sådan tjänst. Nej, det är inte skadligt alls, finns det då en del kvinnor som säger (för det är hela tiden kvinnorna som ska räddas undan detta). Då brukar argumentationen förflyttas till att handla om skadan på hela samhället, och på kvinnokollektivet i synnerhet, som sexhandeln innebär. Men vilar det inte en ganska egendomlig "organisk" och samtidigt exkluderande samhällssyn under det här: vissa företeelser blir till oacceptabla "bölder" på samhällskroppen -- de måste skäras bort för att inte sprida sin sjukdom vidare i systemet. Dylika operationer är vanskliga. Risken finns att vitala organ ryker med av bara farten.
Så menar jag då att det ska ses som "naturligt" att vissa män herrefolksaktigt åker runt och väljer ut kvinnor att tillfredsställa sig med på ett sätt som kränker deras människovärde? Nej verkligen inte. Men kanske att detta handlar om ett kvinnoförakt endemiskt i detta samhälle men inte specifikt för sexköpsfenomenet -- och att förbudet mot sexköp inte kommer åt det här utan kanske rentav bara gör det svårare för de mest utsatta sexsäljande kvinnorna att välja bort den Onda torsken. Vittnesmålen om att prostitutionen blivit farligare efter förbudet är för många för att ignoreras. Gatuprostitution var inte någon trygg verksamhet tidigare heller -- men även då handlade detta delvis om att verksamheten förvisas till otrygga platser utom synhåll för den "ärbara offentligheten". Här i Malmö lobbade barnfamiljer och andra boende framgångsrikt under nittiotalet för att slippa ha prostitutionen på den egna bakgården. Hur förståeligt detta än är måste man också inse vilka konsekvenser det kan föra med sig. Morden i Ipswich är det ultimata, om än extrema, exemplet på vad som kan hända när prostitution sopas undan från gatubilden utan att ansvar tas för de bortsopade.
Om den bästa strategin är att försöka få in prostitutionen inomhus genom inrättande av "minibordeller" där sexsäljare kan gå samman och hjälpa varandra skapa en säker miljö (något man tydligen talar om i England nu) eller om det är bättre att, som på vissa håll i Tyskland, försöka skapa trygga zoner i gatumiljö som är övervakade av ordningsmakten, det vet inte jag. Och jag vet överhuvudtaget inte vad som är den bästa linjen i sexköpsfrågan -- full legalisering eller endast avkriminalisering. Det är komplicerade frågor mina kunskaper inte räcker till för att ta ställning i. Vad jag absolut tycker däremot är att vi måste överge en syn på den prostituerade kvinnan som någon som inte kan vara annat än en slasktunna för den Onda torskens allra vidrigaste behov. En sådan syn, det är att fullständigt ge upp. Att ge upp inför en syn på mannen som ett hopplöst äckel (en syn många chauvinistiska män på ett perverst sätt faktiskt delar) och på kvinnor som madonnor och horor -- där madonnan idag är en modern "jämställd" kvinna med ett "hälsosamt" sexliv medan horan är på en plats där hon aldrig kan aspirera på vare sig jämställdhet eller hälsa. Hon är ett sjukdomstecken, ett symptom på mannens äckel och hennes individualitet, hennes subjektsstatus är fullständigt fråntagen henne.