Människa 1.0?

Läste Zadie Smiths intressanta essä om "Generation Facebook" och översköljdes av osorterade, motsägelsefulla tankar. Å ena sidan: hur rätt hon har. Hur platt och patetisk blir man inte på Facebook. Jag känner inte till "Facebook Connect" som hon skriver om men det verkar ligga i linje med de röster som höjs för att vi alltid borde vara igenkännbara och öppna på nätet - en utveckling som tycks öppna för en slags total "normalitetskultur" där vi ska vara genomskinliga: motsägelsefria och behärskade, utan skamhärdar man kanske vill eller måste ha kvar men bevara för sig själv.
Å andra sidan: undervärderar inte Zadie Smith individens förmåga att använda FB efter egen vilja? Man måste inte ange "relationsstatus", till exempel. Och visst finns det de som hellre visar fram sin smak i "arkitektur, idéer eller växter" än "filmer, musik, böcker och tv-program" även om det till skillnad från det sistnämnda inte finns färdiga mallar för det förstnämnda. Inte alla jagar efter maximalt antal "vänner" - vissa vill bara vara "vän" med sådana de faktiskt också känner in real life medan andra i princip är öppna för alla. Inte alla håller heller på med konsekvent gullenuttsnuttande i sina statusuppdateringar. Jag har några FB-vänner som är modiga nog att tala om på sina sidor när de inte mår så bra. Och några som är tämligen ambitiösa och lägger ut diktrader eller länkar till längre texter de vill ha kommentarer på.
Men visst finns det, å tredje sidan, ett dominerande sätt att kommunicera på som återspeglar flockmentalitet och livssnuttifierande. En väninna noterade med lätt bitterhet att det inlägg som gett henne mest reaktioner var när hon meddelade att hon köpt ny soffa, och bifogade en bild på densamma. Medan inlägg om ångest och depp ger betydligt mer begränsad respons (trots att det kanske är då responsen som mest behövs).
Samtidigt - innebär inte, å fjärde sidan, FB-kontot ett bejakande av vissa djupt mänskliga svagheter och behov? Som handlar om beroendet av omvärlden, av att "vara med och leka" ibland? Inte alla behöver eller vill bejaka det och vissa har det helt enkelt inte lika mycket. Men det är, som sagt, mänskligt. En av de många kommentarerna till artikeln säger: "Folk som inte använder FB försöker ständigt hävda sig genom just detta, som de är starka individer, som insett att FB bara är en tecken på hur dum människan är i dess behov att hålla kontroll, att de inte är datanrödar osv." I Smiths fall verkar det (ursäkta att jag psykologiserar) främst handla om rädslan att vara/verka ytlig. Att berövas föreställningen om exklusivitet och själsdjup. Hon skriver: "Jag drömmer om en webb som tillgodoser behoven hos en människa som inte längre finns. En privatperson, en människa som är ett mysterium för omvärlden och – viktigare ändå – för sig själv. Människan som mysterium: det är en idé om individen som förvisso förändras, kanske redan har förändrats." Ja, det är svårt (för mig) att inte attraheras av den bilden - men jag undrar om en sådan människa någonsin funnits. Vi är sociala varelser och jag instämmer med att vi rimligen förändras med de miljöer vi rör oss i, men undrar om det kan ha skett en så djup och radikal förändring på så kort tid. Smith talar till och med om olika människotyper. Och hon gör det på ett ganska obehagligt sätt. Facebook är, menar hon, "internets Vilda Västern, tämjt för att passa småstadsfantasier hos en småstadssjäl." Vissa är mindre än andra, och när hon talar om Människan 1.0 vs Människan 2.0 får det hela lite A- och B-lag över sig.
Å ena sidan å andra sidan... jag följer alltså inte med Smith fullt ut men ska erkänna att jag känner en viss oro för den galopperande normopati som nätet inte i sig bär skulden till men sannerligen underlättar för. Jag tycker dock att den blir tydligare i twitterflöden, där folk kommunicerar med varandra kretsvis och visar upp sina glatta ytor inför öppen ridå s a s. Är inte Twitter egentligen mer aktuellt att prata om än Facebook, och borde det inte vara en fantastisk gruva för gruppsociologisk analys? Även där är det dock (å femte sidan) att notera hur vissa sticker ut och av. Även där finns det de som vågar visa när de mår dåligt, att de har svagheter o s v. Tack och lov.

Iranspecial

Kristianstadsbladets kultursida är idag tillägnad Iran - jag recenserar en bok av Hooman Majd, Emilia Söelund skriver om en serieroman som publiceras på nätet och John Palm konstaterar att "Allting som är kul är förbjudet".

Uppdatering: Lite konfunderad blir jag av Per Jönssons recension av Majd. Jag undrar nästan om vi läst samma bok. Ja delvis har vi ju förstås inte det, eftersom Jönsson också skriver om uppföljaren The Ayatollah's Democracy, vilken jag ännu inte läst. Men när nu Jönsson skriver om Ahmadinejads inställning till judar och "sionism" (ett ord Majd till skillnad från Jönsson konsekvent sätter citationstecken runt), och tycks måna om att framställa denna som acceptabel, undrar jag varför han förbigår de avsnitt som handlar om förintelsekonferensen. Eller från ett stycke som detta, om Majds besök på utrikesdepartementet (s. 96f i boken):

En varm vinterdag 2007 snöade det lätt när jag från ett soligare stadscentrum kom till denna anläggning tjugo minuter för tidigt till mitt sammanträffande med vice utrikesministern för forskning och utbildning och den man som är huvudansvarig för att pränta in Mahmoud Ahmadinejads ideologi i Irans diplomathjärnor. Jag beslöt att stanna strax utanför ingången några minuter och ställde mig i skydd under tak utanför en stor bokhandel som var tillgänglig för allmänheten men ännu inte hade öppnat för dagen. I skyltfönstret fanns exemplar av varje tänkbart politiskt verk från öst till väst, både av persiska författare och många översättningar till farsi som låg ordnade i konstfulla travar på samma sätt som de skulle ha varit i vilken kommersiell bokhandel som helst i väst. En framskjuten plats, nästan mitt i skyltfönstret, intogs av översättningen till farsi av Mein Kampf, med ett fotografi av Adolf Hitler på framsidan. Det var en upprörande bild som jag inte kunde låta bli att stirra på medan jag undrade om president Ahmadinejad personligen hade instruerat ministeriet att ställa fram boken så att alla kunde se den eller om en anställd själv hade förutsett presidentens smak när det gällde politisk litteratur.

Kungaboken

Recenserar den idag för Kristianstadsbladet.
Camilla Henemark har ju nu bekräftat de uppgifter som berör hennes relation med kungen, och det stärker förstås bokens trovärdighet.
Jag tyckte som framgår inte precis om boken. Men en del av de situationer som beskrivs dröjer sig kvar hos mig och fyller mig med en växande vrede. De som följer min blogg vet att jag inte förfasar mig över sexköp, inte heller över strippklubbar. Men jag förfasar mig över ojämlikhet. Boken om kungen säger verkligen något om vådan av enkönade miljöer, där man bekräftar och upphöjer varandra. Och de frånvarande blir något radikalt annorlunda, som till slut riskerar förlora sin mänsklighet. Den middag som beskrivs i boken där damsällskapet kommer iklädda endast pälsar, som glider av varpå damerna blir dekorationer snarare än sällskap, beskriver detta så tydligt. Här handlar det också om damer som herrarna känner personligen, inte om efterskickade "tjejer från förorten". Det gör saken varken mer eller mindre förkastlig men är ändå ack så talande: de dekorativa kvinnorna är personer som herrarna redan känner och som borde vara deras kamrater.

Om antisemitism

Andreas Lovén, journalisten bakom Skånskans artikelserie om antisemitism i Skåne, skriver en avslöjande text i DN om de reaktioner han fått på ämnet. Jag känner ju i viss mån igen detta att man blir misstänkliggjord, i alla fall ifrågasatt, när man engagerar sig just i frågan om antisemitism. Och eftersom jag själv är vänster så vet jag ju att det är sant, att det finns en särskild blindhet för denna fråga just där. Men riktigt så dåliga erfarenheter som Lovén har jag inte gjort. Jag tycker faktiskt att han borde ha namngett de två socialdemokrater som han tar upp. Det äger ett visst allmänintresse vilka de är.
Man måste dock framhålla de goda krafter som också finns inom vänstern. Här är en sådan. De vänstersympatisörer jag själv umgås med - som dessutom är malmöiter - är också tänkande människor som är medvetna om problematiken. "Vänstern" är inte monolitisk. Det vet naturligtvis alla innerst inne, men vi tenderar att, för enkelhets skull, generalisera, det är mänskligt men ack så lätt att den underförstådda överenskommelsen om att generaliseringen inte ska tas bokstavligen till slut bleknar bort.
Det råder ett slags, inte absolut men ändock, tabu mot att tala om antisemitism. Aron Flam uttrycker saken elegant. "När får man antyda att någon styrs av fördomar mot judar? När får man kalla någon för antisemit? Måste en person paradera upp och ner för gatorna iförd nazistuniform för att någon ska reagera?" frågar han retoriskt. Det är inte bara på vänsterkanten som vanföreställningen härskar att antisemitism är något som endast kan handla om mordiskt, nationalsocialistiskt (och övervunnet) glödgat hat. Jag såg den senast hos den liberale debattören Fredrik Segerfeldt: 
"Anklagelser om antisemitism är ett vapen med vass klinga, vars svingande blad får den mest luttrade debattör att ducka. Vem vill liknas vid en industriell massmördare i nazistuniform? Det är orättvist och ohederligt. Och en grov förolämpning."
Så skrev Segerfeldt nyligen i en artikel på Newsmill. Och visst är det grovt att likna någon som ser sig själv som antirasist vid en industriell massmördare i nazistuniform. Det är bara det att det är i den "anklagades" huvud denna liknelse uppstår - den finns inte nödvändigtvis hos den "anklagande". 

Fotbollsporr

Alla mina tre favoritfotbollslag har vunnit fantastiska segrar i år.

Att läsa är att tolka

... och man kan göra det mer eller mindre väl.
För några veckor sedan när diskussionen om utställningen Mus, Mouse, Maus på Stockholms stadsbibliotek rasade åberopades ofta den arbetsdefinition av antisemitism som tagits fram i EU. Såväl vissa som var kritiska mot utställningen som andra som var kritiska mot kritiken behandlade denna arbetsdefinition, eller rättare sagt dessa riktlinjer, vilket är vad det handlar om, som om den i punktform slog fast exakt hur ett antisemitiskt yttrande ser ut; som om det handlade om budord ristade i sten. Som om ingen vidare tolkning behövdes vad gäller kontext för att kunna fastslå vad som är och inte är antisemitism och inga gråzoner funnes. Så raljerades det exempelvis i P3:s Brunchrapporten över saken och programledaren gjorde sig lustig över hur EU-definitionen skulle göra honom till antisemit eftersom han skämtsamt brukar kalla sin judiske kompis för "Jesusmördare".
Nu är det förstås så att de relevanta avsnitten i texten lyder som följer - och jag stryker under vissa partier för att understryka dem, samt använder mig av den engelska texten eftersom den faktiskt är något tydligare:

Contemporary examples of antisemitism in public life, the media, schools, the workplace, and in the religious sphere could, taking into account the overall context, include, but are not limited to:
 - Calling for, aiding, or justifying the killing or harming of Jews in the name of a radical ideology or an extremist view of religion.
- Making mendacious, dehumanizing, demonizing, or stereotypical allegations about Jews as such or the power of Jews as collective — such as, especially but not exclusively, the myth about a world Jewish conspiracy or of Jews controlling the media, economy, government or other societal institutions.
- Accusing Jews as a people of being responsible for real or imagined wrongdoing committed by a single Jewish person or group, or even for acts committed by non-Jews.
- Denying the fact, scope, mechanisms (e.g. gas chambers) or intentionality of the genocide of the Jewish people at the hands of National Socialist Germany and its supporters and accomplices during World War II (the Holocaust).
- Accusing the Jews as a people, or Israel as a state, of inventing or exaggerating the Holocaust.
- Accusing Jewish citizens of being more loyal to Israel, or to the alleged priorities of Jews worldwide, than to the interests of their own nations.
 

Examples of the ways in which antisemitism manifests itself with regard to the state of Israel taking into account the overall context could include:

- Denying the Jewish people their right to self-determination, e.g., by claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavor.
- Applying double standards by requiring of it a behavior not expected or demanded of any other democratic nation.
- Using the symbols and images associated with classic antisemitism (e.g., claims of Jews killing Jesus or blood libel) to characterize Israel or Israelis.
- Drawing comparisons of contemporary Israeli policy to that of the Nazis.
- Holding Jews collectively responsible for actions of the state of Israel.

(Man kan ladda ner texten härifrån)

Ja, som ni ser - det talas alltså om taking into account the overall context, att ta hänsyn till sammanhanget, och om en lista på exempel som skulle kunna (could) utgöra exempel på antisemitism.
Vad gäller utställningen ifråga har jag inte sett den men jag kan ju se att det finns de som riktat kritik mot inslag i den på ett fullt rimligt sätt: genom att tolka utifrån innehåll och kontext.

Helt annorlunda förhåller det sig med Björn Wimans beslut att efterhandscensurera en Rockystrip som enligt honom skulle "spela på antisemitiska budskap", ja rentav "innehåller ett helt omisskännligt antisemitiskt uttryck". Man kan se serien här. Istället för att vara antisemitisk driver den snillrikt med antisemitiskt syndabockstänkande. Efter kritik ändrar Wiman sin motivering med att ta bort stripen och säger nu att den kan missförstås "utanför kontexten av införstådda DN-läsare som kan sin Rocky". Ja, väldigt mycket kan ju missförstås. I det här fallet tycks det mig dock rätt osannolikt att missförståelsen skulle delas av särskilt många, givet att hela premissen "det är familjen Bonnier som ligger bakom att jag träffar så elaka brudar vilket gör mig mer produktiv i Bonniers media" (detta är alltså det resonemang Rocky för) är absurd och tämligen osannolik förmodligen även för de flesta av de läsare som i övrigt är lagda åt konspirativt tänkande.
Men framför allt tycks det mig märkligt att en kultursideschef inte vill slå ett slag för texttolkning, utan istället förespråkar simplifiering.
Nu blir istället hans eget agerande föremål för egendomliga tolkningar. På Kulturnyheterna undrar man "varför DN plockar bort en seriestrip från DN:s webb som driver med judar" (här har innehållet alltså förändrats) medan man "med självklarhet publicerade profeten Muhammed som rondellhund". Här uppstår en helt ny kontext för stripen - plötsligt befinner den sig i ett sammanhang där det finns en föreställning om att judar är en priviligierad grupp i förhållande till muslimer.
Och där finns det en rejäl grogrund för antisemitismen att växa i.

Round-up

Sedan sist har SKMA:s senaste nyhetsbrev lagts upp på nätet. Två artiklar har också lagts ut separat: "Frihetsflottans mörkare sidor" samt "Europas ultrahöger på offensiv: 'Det är var och ens plikt att vara islamofob'" Den förstnämna artikeln, som jag är medförfattare till, har grovt missförståtts och rutinmässigt avfärdats av Ship to Gaza Malmö. Jonathan Leman svarar på deras respons, varpå de uppdaterar sitt blogginlägg med ytterligare svammel som inte alls bemöter de frågor vi tog upp. Att den helt anonyma skribenten påstår sig syssla med "journalistik" skulle kunna vara lustigt men skrattet fastnar i halsen.
 --------------------------------------------------
Per Svensson har på kultursidan i Sydsvenskan fått välförtjänt kritik för sin romantiserade Malmöbild. Tyvärr väljer dock kritikerna att helt meningslöst racka ner på Sydsvenskans "Vi älskar Malmö"-kampanj, som om denna skulle kunna utgöra något destruktivt och utesluta andra former av engagemang i staden. Rakel Chukri svarar dem bra. Och idag skriver Svensson en lite mer nyanserad "försvarstext" för Malmö.
Det är förstås märkligt att staden alls behöver försvaras. Att det finns fattigdom och segregering här betyder inte att vi malmöbor lever i en helveteshåla. Men idag kan man läsa sånt som "Malmö - staden där alla hatar alla" (för att citera en FB-bekant). Sådant är förstås något tröttande och frustrerande för oss som bor här och vet att det inte är sant.
----------------------------------------------------
En annan märklig bild av Malmö, närmare bestämt av Möllevången, ges av Isabelle Ståhl på SvT Debatt. Hon skriver om sin egen bekantskapskrets, som hon uppenbarligen egentligen hatar, och gör den till själva Möllan. Saxat ur texten:

Visst, man skriver gärna arga blogginlägg om att polisen ropar apajävel åt invandrarna ibland, men nu är man för rädd för att inte vilja ha den ständigt närvarande i kvarteret och där stannar alla försök till aktivism. Visst borde de sociala problemen ha förebyggts tidigare, men nu är det ändå redan kört, verkar många resonera.
/---/
I själva verket är Möllan en ganska hipsterhomogen plats där vita medelklasskids med Raybanglasögon och t-shirts med ironiskt tryck hänger i samma stela barer med dyr öl och minimaltechno. Det talas 100 språk men man hör i regel bara två, förutom på Friskis och svettis på passet med afrikansk dans.  Man träffar aldrig någon ickearisk eftersom man undviker ställena där de är. Om man ser en invandrare låter man blicken mjukt glida ned till Iphonens display för att kolla twitter. Alla har vuxit upp i bekväma radhusområden och är i hemlighet tacksamma för utförsäljningen av hyresrätter och segregationen som gör att man slipper besvärliga konfrontrationer.
/---/
De är kanske vegetarianer men röstar ändå på det parti som kan ge dem några fler hundralappar i plånboken så att de kan köpa en platteve och en Moccamaster.

Meh, det finns ju aktivism på Möllan. En aktivism som även den förhånas, inte av Ståhl visserligen men i samma anda. Och vad gäller vilka partier man röstar på där - tja, i Möllans sex olika valdistrikt fick den rödgröna oppositionen mellan 60,91 och 74,95 procent av rösterna. Visst bor där även sådana som Isabelle Ståhls kompisar. Men varför de plötsligt ska representera hela stadsdelen förstår ju inte jag.
Uppdat: Måste tillägga att jag egentligen misstänker att det finns ett mer generöst synsätt på de personer Ståhl beskriver. Hur få de nu än må vara. Att de förmodligen inte är de platta karikatyrer de blir i hennes text.

Let's march boldly toward a bright and shining future

Skotten i Malmö - en historia som bara blir mer och mer egendomlig, och obehaglig.
Som malmöbo vill man i dessa dagar hålla lite extra på sin stad, eftersom den kommit att bli en symbol för kaos och våld, och eftersom SD-falangen använder den som ett skräckexempel på det de ser som det "mångkulturella samhällets" urspårning. Men jag tycker Per Svensson träffade lite snett i sin hyllning till Malmö i förra veckans Debatt. Vi har problem i Malmö. Inte på det sätt som SD-människorna menar. Men, framför allt, i det att staden är oerhört segregerad. Att vissa bor med kackorlackor och andra gör bostadsklipp. Det går en skarp skiljelinje mellan östra (där skotten avlossats) och västra delen av staden. Visst har Malmö blivit livaktigare de senaste decennierna, men den "framgångssaga" Svensson talade om är sannerligen inte något som kommer alla till del. Timbuktu skriver bra om den sociala segregationen på Aftonbladets debattsida idag.
På kultursidan i samma tidning finns en annan bra artikel om situationen, av Ulrika Kärnborg.

Uppdat.: Bra synpunkter på beslutet att skicka Ullenhag till Malmö, och därmed göra skotten till en integrationsfråga, gavs av panelen i Godmorgon världen! i morse.
-------------------------------------------
För att radikalt byta ämne, fast hålla mig inom ångestens ramar, vill jag varmt rekommendera ett besök på konstföreningen GL Strand i Köpenhamn. Där visas fram till januari en fantastisk utställning med konstverk av David Lynch - The Air is on Fire. Lynch är ett konstnärligt geni men inte nödvändigtvis en person med genomgående gott omdöme - som man kan se av den lilla filmen här.

Frimurare

Recenserar idag Peter Ullgrens Hemligheternas brödraskap. Om de svenska frimurarnas historia i Kristianstadsbladet.
Ett exempel på hur frimurarna fortfarande kan betraktas som en judiskt-dominerad sammansvärjning med sikte på världsdominans kan man läsa om här. 

Invandrare - och män

Skjutningarna i Malmö är oerhört skrämmande. Jag kan tycka att det tagit väldigt lång tid innan det blivit ordentligt rabalder omkring dem. Man kan jämföra med våldtäkterna i Örebro, till exempel.
Att piska upp panik har väl förvisso inget egenvärde i och för sig. Det är ju också så att vi i Malmö är rätt luttrade vad gäller skjutvapen som tas i bruk. "Malmö är Malmö", som en snubbe säger lakoniskt i dagens reportage i Studio Ett. Men tanken ligger ändå nära, att den fram till nu ganska svaga uppmärksamhet som de här händelserna fått handlar om att offren, med bara ett undantag, är både invandrare och män.
Invandrarmän tycks passa bättre in i en stereotyp gärningsmannaprofil än i offerrollen. Nu, till slut, uppmärksammas att det tycks vara invandrare som är måltavlan. Och medierapporteringen ger det hela en Lasermansdramaturgi. Men offrens kön talar man överhuvudtaget inte om. Vad vet jag - det kanske inte betyder något att offren är män. Det kanske är en slump. Det kanske bara precis handlar om att kvinnor inte rör sig ute ensamma om kvällarna på samma sätt som män, och att de därför inte är lika tacksamma att skjuta på. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur annorlunda det hade varit om ett dussintal kvinnor skjutits helt omotiverat då de stått och väntat på bussen, gått och handlat, besökt gymmet osv. Då hade könet varit högst relevant att tala om.

Ett tråkigt ps till den här historien är förstås de totalt empatilösa, självmedlidsamma lyssnar/läsarkommentarer som finns på exempelvis Studio Etts hemsida, som skrivs av människor som inte alls själv är drabbade av dåden men som tar alla tillfällen i akt att lufta sitt invandrarhat och dra sina trötta gamla valser om hur såna som de "aldrig får komma till tals". När man läser kommentarsfält på tidnings- och mediesajter kan man tro att hela världen, bortsett från en liten klick "medieelit" som ligger bakom själva artiklarna och inslagen som kommenteras, består av Sverigedemokrater and worse. Man måste ständigt påminna sig om att det handlar om en liten men synnerligen aktiv grupp personer som ägnar väldigt mycket tid åt att kommentera på nätet. Jag börjar fundera på om man inte borde bilda en motgrupp som gör likadant, i syfte att förhindra den utnötning av motståndet mot hatretorik som hatkommentarerna håller på att åstadkomma.

Chauvinistmaskineriet

Knappt hade man försvarat Marcus Birros rätt till känsloutbrott innan han gjorde sig skyldig till nya värderingsmässiga grumligheter.
Det ena har förstås inte direkt med det andra att göra. Att försvara människors rätt att visa upp sina sår, att reagera på det som vederfars dem, är en sak. Att sedan en specifik individs ständiga offentliga känsloutbrott alltför ofta involverar oacceptabla attityder mot andra, och att detta förstås ska kritiseras, är en annan. Tänker jag mig.
Vad gäller Birros utbrott mot förorterna är det väl att märka att målet för attacken inte bara är förorterna utan, förstås, också den där förkättrade kultureliten.

På internet läser jag om mördaren som utsatte henne för ett skoningslöst, barbariskt lidande, som krossade flera ben i hennes kropp, och jag tänker på alla sobra förbannade kulturdamer och -herrar som gärna vill förstå dessa förbannade ghetton, dessa stinkande avträdeshögar till bostadsområden. 

Det är alltså ett mord på en kvinna som utlöser känslorna och den första reflexen tycks vara att i sin tur vilja sparka in i det löjligt rosablommiga hullet på kulturdamer som "vill förstå". Jo, visserligen kommer kulturherrarna med på ett hörn. Men jag tror inte att det bara är av artighet som damerna nämns först. Kulturvärlden är kvinnligt kodad. Män som befinner sig inom den känner inte sällan ett behov av att distansera sig mot det suspekt mjukt feminina som redan tycks ligga i själva ordet, kultur.
I sin kommentar till Birros förortskrönika skriver Isobel Hadley-Kamptz träffsäkert att

I sin slagfärdiga machostil gör Birro /.../ kopplingen till hur militanta muslimer, "skäggiga män i klänningar" hotar världen på samma sätt som invandrargangsters och kvinnomördare hotar oss här i Sverige.
Den skojsiga klänningsformuleringen är nog ingen slump. Många av dem som ogillar främlingar har också svårt för det upplevt omanliga.

Visst är det så.
Men inte bara de som ogillar främlingar har detta problem.
Det är intressant att se hur det återfinns i en avskedstext till Birro av ett tidigare fan. Här blir det väldigt tydligt hur det tidigare idoldyrkandet hänger ihop med ett behov att markera distans till batikhäxor, korkade brudar som inte fattar den hårda maskulina arbetarklassverkligheten och "småtjejer från Askim i Gudrun Sjödén-uniform" (vilka genom en nästan omärklig turnering i den besvikna beundrarens ögon i efterhand framstår som lierade med Birro och inte de motpoler beundraren trott). Det första mötet med Birro, mötet med poeten som estradör, kännetecknas av att både den stjärnestungne tonåringens medföljande mamma och en okänd tjej i publiken görs besvärade. I egenskap av kvinnor/tjejer. Tonåringen själv, emellertid, kände "den där befrielsen som han hade längtat efter".
Den f d tonåringen heter Alexander Bengtsson, och visst skriver han sin Birro-uppgörelse utifrån en distans till sitt forna jag. Samtidigt saknas totalt en direkt problematisering av den egna (gamla?) sexismen. Trots att besvikelsen på Birro handlar om dennes ständige fördomsfullhet och generaliseringsiver.
Men - vi har förvisso alla våra blinda fläckar.

Uppdatering: Bengtsson har svarat på min kritik med ett nytt inlägg. Jag har inget vidare att säga om saken, förutom att det var trevligt att få respons.

Vi är inte änglar utanför nätet

Det s k Flashbacksjälvmordet är svårt att smälta och hantera. Men det är två saker i diskussionen runt det hela som skaver lite extra hos mig.

För det första detdär med att självmord tydligen fortfarande är ett tabuiserat ämne inom "seriös" media. Vem är denna beröringsskräck bra för? Om man är rädd för copycat-fall borde man i konsekvensens namn inte heller rapportera om exempelvis dödsskjutningar i skolmiljö. Eller, för den delen, på arbetsplatser. Tabuet just omkring självmord är knappast något som gagnar självmordsbenägna, och naturligtvis inte heller de som har begått självmord. Såvida man inte anser att detta att ta sitt liv är en skam - en attityd knappast ägnad att hjälpa deprimerade människor som ofta är skuld- och skamtyngda så det räcker, som inte borde behöva känna att eventuella självmordstankar är något som gör dem än mer misslyckade än vad de redan tror sig vara. Vänner och anhöriga till självmördare är inte heller hjälpta av en hyssj-hyssjattityd.

För det andra detta att diskussionen om de hetsande kommentarerna, den elakhet som självmördaren drabbades av och som kan ha bidragit till att han verkligen tog steget, har fokuserat dels på att det handlar om ungdomar, dels på det faktum att elakheten uttrycktes på internet. Såväl elakheten som självmordsbenägenhet i stort behandlas som ett ungdomsproblem. Ja, det är ju också ett sätt för "vuxna" människor att skjuta problematiken ifrån sig. Det är inte bara unga människor som tar livet av sig, inte heller på spektakulära sätt. Det är inte heller bara unga människor som kan vara elaka, empatistörda och fantasilösa i sin attityd mot andra. Hur många har tagit livet av sig på grund av arbetsplatsmobbning, på grund av rigida myndighetsbeslut, på grund av att vården svikit och bemötandet varit okänsligt?
Hurdana är vi utanför nätet egentligen - är det så självklart att alla skulle skynda till hjälp om någon skulle börja iscensätta sitt självmord ute på torget, som det exempelvis hävdades i Studio Ett igår? Jag minns livligt hur skrämd jag blev av en artikel i Situation Stockholm förra sommaren. I en intervju med två stycken "förhandlare" som kallas in när någon hotar att kasta sig nedför en bro eller dylikt berättades det om hur vid ett tillfälle en hel skolklass hetsat en ung kvinna att hoppa till sin död. Ja, jag har inte tidningen kvar och detta blir hörsägen av hörsägen. Men handen på hjärtat - vi vet väl alla hur människor ibland kan bete sig? Jag förnekar inte detta med att anonymiteten och snabbheten på nätet lockar fram elakheten lite extra. Men den extrema dikotomi mellan tillvaron utanför och inne på nätet som nu ibland målas upp håller inte helt för verklighetens test. Och visst, unga människor som inte förstår konsekvenserna av sitt handlande lika väl som mer erfarna individer, som inte fullt ut hunnit utveckla sina empatiska förmågor, tenderar förmodligen bete sig något mer hänsynslöst. Men vet vi egentligen vilken ålder de hänsynslösa kommentatorerna i fråga har? Och är det inte i vilket fall som helst mer rakt på sak att, hur naivt det än må verka, diskutera människors bristande mänsklighet i stort än att låta det här fallet tjäna som ursäkt för utökad internetövervakning, och/eller drabbas av allmän moralpanik över den sedeslösa ungdomen.

Uppdat.: Saken diskuterades - efter den upptrampade stigen - på Svt Debatt ikväll. Betecknande var att Aaron Israelsson sade sig ha påminnts om en händelse i den "fysiska verkligheten" när han läste självmordstråden på Flashback. Nämligen om hur ett mobbgäng på skolgården kastat sig över en kamrat och inte slutat sparka på honom ens när han sedan länge låg ner på marken.

Som om

Det ska vara en filmvetare till att recensera Ulrika Kärnborgs nya roman Som om, kan jag tycka efter att ha läst en del andra recensioner. En kritiker skriver om det påhittade regissörsnamnet Evelyn James - romanhuvudpersonens hjälte - som om (hehe) det vore en reell person. En annan berättade i sin ursprungliga text - som nu faktiskt ändrats på nätet - att han inte förstod att någon Evelyn James inte finns förrän han var i färd att skriva sin recension och googlade på namnet. Samme recensent menar att boken är "svår att ta på allvar". Tja, möjligen är det lättare för en kvinnlig läsare. Möjligen men inte nödvändigtvis. Hursomhelst är det roligt att läsa hur olika tankar denna roman givit upphov till hos olika skribenter.

Women talk

Via Flm-bloggen, som i sin tur går via Roger Wilson, blir jag uppmärksammad på det så kallade Bechdeltestet.
För att en film ska klara testet krävs att den uppfyller följande tre kriterier: (1) it has to have at least two women in it, who (2) who talk to each other, about (3) something besides a man.
Lätt oroad går jag fram till dvd-samlingen. Vid en snabb koll på de två översta hyllorna, och utan att alltså kolla igenom filmerna ordentligt vilket hade tagit evigheter, uppskattar jag att generöst räknat en fjärdedel av filmerna verkligen uppfyller kriterierna om man ska - och det ska man tycker jag - tolka "talk to each other" som verkliga konversationer. 
Den film som mest störst råge klarar testet är ironiskt nog från Iran (Abbas Kiarostamis 10). Där pratar kvinnor med varandra filmen igenom. Ja, visserligen kretsar en hel del kring män. Men kvinnorna tillåts vara huvudpersoner i sina liv, s a s.
Självklart kan kvinnors samtal om en man också vara intressanta. Och möjligen är det också så att det inte vimlar av intressanta, intellektuella och själfulla samtal mellan män inom fiktionsfilm i stort. Men ändå. När får vi vår Min middag med Andrea? En (spel)film som bara återger en enda lång spännande middagskonversation mellan två kvinnor. Eller finns det redan någon motsvarande historia som jag inte kan se för mitt inre just nu? Tipsa mig gärna i så fall.

Rekommenderas vidare

Att låta humöret rinna över är att erkänna att man blivit sårad. Men jag blir mer skrämd av kontrollerade teflonpersonligheter som låtsas som att ingenting någonsin bekommer dem.

Nu råkar detta handla om någon jag kanske inte håller högst av författare och ibland kan känna mig rentav förbannad på i den mån man kan bli förbannad på någon man inte är personligen bekant med. Men det spelar ingen roll, jag tycker blogginlägget som citatet kommer från är så bra att jag vill rekommendera det vidare. Det är Clara Törnvall på kulturradions Nya Vågen som skrivit.

Och så tycker jag man ska lyssna på det senaste Nya Vågen-programmet, som handlar om SD och deras kultursyn. Lyssna och fundera vidare över detta med hatet mot den där spöklika "kultureliten". Jag håller inte med de som säger att kampen mot "kulturetablissemanget", d v s själva föreställningen om ett förtryckande sådant snarare än något reellt förtryckarmaskineri, inte riskerar få samma fäste här som i Danmark, med en allt hätskare ton i offentligheten som resultat. Nästan alltid när kulturfrågor diskuterar i ett större sammanhang väller hatet och föraktet fram. Och det inte alls bara från SD- och KD-håll. Och inte är det så stor skillnad mellan det som sades i den här Sydisartikeln inför valet och sådant som ofta sägs från högerliberalt håll - minus det där med "skånskt kulturarv" då alltså.

Centrum och periferi

Jag rekommenderar idag Per Wirténs nya bok Där jag kommer från. Kriget mot förorten. Den är en (trots smärre överdrifter) skarp analys av den hierarkiska relationen mellan centrum och periferi, och de föreställningskomplex som styr uppdelningen.
Det är intressant att se hur väl vissa av reaktionerna på SD:s valframgångar låter sig förstås i ljuset av Wirténs reflektioner. Alice Teodorescu är en av dem som i ett missriktat försök att visa tolerans ondgör sig över den sorg och vrede många känner inför valresultatet. Hon förlägger också orsaken till det i "miljonprogammens" verklighet. Det är det gamla välbekanta vi-och-dem-mönstret hon använder sig av, där SD och deras väljare blir de stackars martyriserade "andra" vi minsann inte ska känna oss förmer än.

Vi som sannolikt inte bor i vandaliserade mångmiljonprogram, som inte har våra barn i skolor där svenska är exotiskt, vi som alltid vet bättre. Det är vi som nu utbrister att ni antingen är med oss, eller med rasisterna, vi som gillar olikhet men bara om man röstar ”rätt”. 

Att ogilla intolerans blir alltså en form av inskränkthet i denna analys. Men hur man än vrider och vänder på det - SD och deras politik står för främlingsfientlighet och bygger i sig på ett vi-och-dem-perspektiv. De röster som nu söker vrida perspektivet till att offerstämpla de intoleranta glömmer att de därmed sparkar på en tredje part. Men det var nu inte vad jag ville peka på, utan på hur Teodorescu tycks tro att SD-väljare faktiskt bor i vandaliserade mångmiljonprogram, och/eller att det är där som roten till det onda bor. Tja, vi hade samma resonemang redan efter förra valet. Och jag ställer mig lika frågande nu som då.
En framtida analys får visa vilka som röstat på SD och var de bor. Snart kommer Valmyndighetens hemsida att innehålla det nödvändiga grundmaterialet. Bilden kommer säkert att bli komplicerad. Men en lärarvän till mig berättade att SD erhållit över 50 procent av rösterna vid valet på en skola i Ystad. Jag kollar resultatet för skolvalet i Ystad kommun - SD nära 26%. Ystad, alltså. En helt annan typ av periferi än den Teodorescu skriver om, en periferi vi inte ens ser som periferi. En kommun med låg andel invandrare. En liten stad med gullerosutseende. Att bekämpa intolerans innebär inte att, som artikelförfattaren vill hävda, att naivt stämpla ut människor som onda. Däremot är det naivt att inte vilja se verkligheten, och de tankemönster SD-framgångarna är sprungna ur.

I övrigt: Lisa Bjurwald levererar en genomtänkt bredsida mot Neudings/Lundbergs förutsägbara "vi måste våga diskutera"-debattinlägg.
Jonas Gardell skriver roligt om valnattens SD-musik.

Ps. Det står i ingressen till min recension att Wirténs bok är en essäsamling. Det stämmer dock inte. Den är en enda lång essä i bokform.

Valkommentarer

- Min egen i Kristianstadsbladet
- Per Wirtén på Dagens Arena
- Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg i SvD

Uppdat.: Daniel Poohl i DN.

Uppdat. 2:  Hynek Pallas om valvakan i en dubbelpostning på sin egen blogg och på Weird Science.

Nårsk kånnst kommenterar också valet

Utan hoppsasteg in i framtiden

Nej, jag kan inte påstå att jag ser fram emot söndag. Jag är direkt rädd för valresultatet. Mycket tyder ju på seger för alliansen och SD i riksdagen. En mardröm. Men visst, jag har naturligtvis gjort min medborgerliga plikt. Jag har spridit mina rödgröna gracer och röstat på alla de tre rödgröna partierna. Tre olika val, tre olika partier. Och naturligtvis finns hoppet kvar. De rödgröna kanske vinner. SD kanske ändå inte kommer in. Fast dystert ser det ut, mycket dystert.
Hela valrörelsen har känts absurd för mig. Som om verkligheten har råkat på sniskan. En och annan tycker säkert det är på tiden och bara rätt att vi mer eller mindre gamla vänstermänniskor får vår verklighetsbild ifrågasatt. Ja men det är ju inte på nåt bra sätt kan jag då tycka. Det började med 1) Fp:s stora affischer på Marit Paulsen och texten "Kärnkraft. För klimatets skull." Marit Paulsen - en gammal vänstermänniska som tänkt om. Som nu tillhör de många som knäböjer inför kärnkraften. Nej, jag kan inte se det positiva. Jag ser bara en brist på omsorg för framtiden och jorden. Känslan av absurditet tilltog såsnart jag förstod att 2) moderaterna kör på samma linje som i förra valet, fast nu än mer extremt. Alltså att de snor socialdemokraternas identitet. Det "enda arbetarpartiet" kallar de sig nu. Nej, finns inget positivt i att man tar klassperspektivet och perverterar det till en "alla ska tamejfan jobba!"-piska.
Men det värsta är ju att det 3) tycks fungera. Alltför stora delar av väljarkåren köper alliansens verklighetsbild. "Vi företräder inga särintressen" säger moderaterna. Men de förvandlar varje enskild människa till ett litet särintresse som sätter sin egen plånbok, sitt eget bostadsklipp och sina egna barns bästa möjliga skolgång framför det allmännas bästa.
Och vad gör då socialdemokraterna? Ja de går 4) ut med ett vansinnigt förslag om "butlers" i tunnelbanan. Finns det inte viktigare att ta itu med? Och kunde de inte åtminstone valt ett annat ord? Trodde de att detta skulle attrahera massorna? Jag förstår att de har svårt att nå ut i Stockholm.
Jaha och så sitter man här och får 5) inte bara ett utan två nummer av SD-kuriren i brevlådan. Tiden då enskilda brevbärare kunde vägra dela ut sådant är förbi. Ja vad ska man göra - tiga ihjäl dem fungerade aldrig och att särbehandla dem gör dem till martyrer. Men nu är brunsörjan plötsligt en nästan normal del av det politiska landskapet. Nej, en halvgammal vänstermänniska som jag trodde aldrig att det skulle hända. Och det är inte bra att det har hänt.
De är inte bara normaliserade utan 6) enligt en av alla dessa opinionsundersökningar det tredje största partiet. Större än t ex vänsterpartiet. Vars partiledare, den gamle kommunisten Ohly, 7) desperat försöker vinna sympatier genom att fria i direktsändning. Vafan, liksom.
Det finns mer. Saker som skulle kunna vara roliga, som jag önskar att jag kunde skratta åt. Som 8) danskarnas önskan om att skicka valobservatörer till det odemokratiska Sverige. Eller att det kanske tredje största partiet har en pressekreterare som på mer än ett sätt lever i 20/30-talet (jag tänker på 9)  gatustridandet). Vissa försök att motarbeta detta parti är också 10) rätt absurda.
Varje valrörelse har förstås sina pajasartade inslag. Men den här gången...
Önskar ändå att jag blir positivt överraskad på söndag. Att inte hela landet gripits av irrationellt Sahlinhat och främlingsskräck. Hoppet lever, fast det är svagt.

Uppdat.: En sista vädjan från Stellan Skarsgård.

Flmläsning

Nya dubbelnumret av FLM dök upp lagom till helgen och innehåller diger läsning om bland annat klasskildringar i svensk film och fatsuits i amerikansk. Dessutom får man med detta nummer en dvd med spännande kortfilmer av nordiska "auteurer". Det finns med andra ord ingen ursäkt för att inte prenumerera på denna den enda riktigt stunsiga svenskspråkiga filmtidskriften.
Själv medverkar jag med en text om Adèle Hugo, Truffaut och den obesvarade kärlekens vansinne.

...och här finns det en föga överraskande, beklämmande och intressant betraktelse över hur olika flickors och pojkars sexdebut skildras i the movies.
Uppdat: hos Mariah finns ett ps till det här.

Recension och icke-kommunikation

- Jag recenserade Ann Heberleins En liten bok om ondska till Kristianstadsbladet, publicerades igår.

- I Göteborgsposten har frågan om antisemitism inom Palestinarörelsen åter blossat upp. Tre debattörer reagerade för några dagar sedan på Ingrid Lomfors några veckor gamla ledarkrönika. Debattörerna svarar egentligen inte på någon av de frågor Lomfors ställde. Så är det här också en debatt som brukar kännetecknas av icke-kommunikation, en ovilja att förstå. Idag svarar en folkpartist på de tre och därmed återtar frågan sin invanda, ofruktbara plats i höger-vänsterdimensionen.