Femininum

I dagens Svd-understreckare skriver Ylva Lagercrantz Spindler om ett nymornat feministiskt intresse inom den tyska teatervärlden. "Och det är välkommet i ett Tyskland där titeln regissör fortfarande har en alldeles egen feminin böjning, regisseurin, medan man i Teatersverige för ganska länge sedan frångått böjningsformen skådespelerska."
Visst är en feministisk pånyttfödelse välkommen i Tyskland, ett tämligen manschauvinistiskt land. Men är det inte lite snett att använda den feminina böjningen av regissör som förtryckstecken? Den feminina ändelsen är gängse i det tyska språket: Psychologin, Terapeutin, Polizistin, Ärztin... (=kvinnlig psykolog, terapeut, polis, läkare...).
Medvetna skribenter använder formen PsychologInnen, TerapeutInnen, PolizistInnen, ÄrztInnen när det handlar om plural - för att tydliggöra att gruppen inbegriper både kvinnor och män.
Om tyska kvinnor upplever detta som ett problem torde det handla om något ganska nytt. När jag bodde i Berlin (ca tio år sedan) kallade sig kvinnliga discjockeys (och de var ganska många) för DJanes - liksom som en markering av att en dj inte nödvändigtvis är manlig.
Och med tanke på att mannen är norm osv kan man väl fråga sig om det nödvändigtvis är ett feministiskt framsteg att det ses som nedvärderande att kalla en kvinnlig skådespelare för skådespelerska.
Själv använder jag helst feminina former när jag tänker på det. Författarinna, lärarinna... Visst vore det bisarrt att börja skapa feminina former i svenskan där sådana inte finns ("polisinna", "läkarinna" o dyl). Men jag har alltid haft svårt att förstå dem som tycker det är förklenande att exempelvis kalla en kvinnlig författare för författarinna. Vad de säger är ju i grund och botten att det kvinnliga könet är skamligt att påtala. Att se "författarinna" som något mindervärdigt i förhållande till "författare" är att säga att kvinnor (i sig själva; oavsett vad som ligger i betraktarens öga) är mindervärdiga.

Den galna galna lesbianen

Har under senaste veckan sett några av de förra årets filmer som jag inte såg förra året. De visade sig vara en hyfsad lektion i hur ojämnt utvecklingen går mellan hur lesbiskhet vs manlig homosexualitet tenderar framställas på film.
Dvd-omslaget till En enda man visar förvisso på de gränser och den förljugenhet som fortfarande finns i samband med temat manlig homosexualitet. Där ser vi dimmigt Julienne Moore och Colin Firth i vad som tycks vara en romantisk situation, bredvid bilden på Firths allvarliga ansikte. Visst handlar det delvis om Moores stjärnstatus, att hon finns med på omslaget. Men man hade kunnat välja en annan bild. Omslaget ger sken av att det finns ett centralt och ömsesidigt heterosexuellt love interest i filmen. Det gör det inte.
I själva filmen, dock, är förljugenheten mer av ett tema som öppet tas upp än något som kännetecknar gestaltningen. Det finns inget vare sig smygande eller patologiserande över Firths begärande blick på de båda halvnakna tennisspelande unga männen på universitetsområdet (scenen måste ses i helscreensmode, klicka på titeln överst osv):



Som kvinnlig, heterosexuell, medelålders åskådare kan jag inte låta bli att fundera över om det hade gått att byta kön på Colin Firth. Eller också, för den delen, på både Firth och tennisspelarna. Samma frågor inställer sig då Firths rollfigur stöter på en stilig och trevlig ung spanjor som vid ett (om jag inte minns fel) drugstore-besök erbjuder honom sina sexuella tjänster. Och naturligtvis ifråga om den unge student som, under detta som Firths depressive universitetsprofessor tänkt sig skulle vara hans sista dag i livet, söker upp sin lärare och visar ett intensivt, ömsint intresse för honom.
Det måste förstås sägas att filmen ändå slutar tragiskt, trots att studenten avvärjer självmordshotet (förlåt för spoilern). Och detta handlar väl inte bara om att filmen bygger på en äldre litterär förlaga. Själva möjligheten av att den istället kunnat sluta i ett lyckligt kärleksrus mellan student och lärare torde fortfarande vara för mycket begärt.

Så över till Oskuldens tid, en film i internatmiljö, där en lesbisk Jean Brody-liknande gestalt till lärare förälskar sig i den nya spanska eleven Fiamma. Lärarinnan, spelad av Eva Green, är förvisso initialt dyrkad av den klick elever hon utsett till sitt simhoppsteam. Hon är tjusig och berättar fängslande historier från sitt vilda förflutna. Lite sensualism finns det också i filmen, under en nattlig gemensam simtur får vi se lite naket, i alla fall bröst snett från sidan och romantiska undervattensbilder (där gruppen dock är i helbild och kameran inte, som i tennisscenen i En enda man, vilar på upphetsande detaljer).
Under den tjusiga ytan visar sig Greens lärarinna, miss G, inte oväntat egentligen vara mer eller mindre galen. Hennes historier om sin vilda ungdom är påhittade, tagna från Mary Kingsleys memoarer. I själva verket tycks hon aldrig ha vistats utanför internatskolan, där hon också varit elev.
Hon blir en kvävande kraft som söker hålla kvar flickorna i skolans helkvinnliga miljö. Det finns förvisso i filmen också viss romantik och sensualism flickorna emellan, och ett begär till lärarinnan, men detta placeras tryggt inom en ram där det handlar om att förbereda sig för den större världen och de heterosexuella äventyr flickorna ska ha där. Följande scen gestaltar saken tydligt - flickorna pratar om att leka en spännande nattlek där den tillkommande mannen ska ingå, om än i utklädd flickform; miss G bevakar dem svartsjukt och ogillande i bakgrunden:



Lärarinnan är en vampyr som förgriper sig på sitt kärleksobjekt och till slut också dödar henne. Ja, vi befinner oss här i 1930-talets värld på alla sätt. Kan inte den lesbiska kärleken ta klivet ut ur den semi-sadistiska internatskolemiljön snart? Jag vet att detta bara är ett exempel, men det finns ju fler. Tänk på Judy Denchs genompatologiska gamla blodsugare till lesbian i Notes on a Scandal, till exempel.
När jag försöker komma på en film med ett lesbiskt kärlekspar som skulle kunna jämföras med Brokeback Mountain vad gäller romantik och sensualism kommer mig bara Boys Don't Cry till sinnes, och där uppträder Hilary Swank i mansskepnad.
Men båda filmerna - Brokeback Mountain och Boys Don't Cry - är förvisso tragiska. Den homosexuella kärleken har det på många sätt så mycket lättare idag, åtminstone i "vår" kulturella miljö, och den kan gestaltas så mycket öppnare än vad var fallet för bara några decennier sedan. Men nog finns det en bra bit kvar. Och det är deprimerande att klichén med den galna lesbianen lever kvar på bioduk, data- och tv-skärm.

Goldman, kärlek, underkastelse och självkritik

Jag var inget vidare positiv till Anita Goldmans nya roman Kärlekskursen, som jag recenserar i Kristianstadsbladet idag. Man känner sig lite elak när man skriver en så pass negativ recension, och därför är det ganska skönt att se att andra varit mer positiva - samtidigt som jag inte förstår kvinnliga, även feministiska recensenter som så bejakar den kvinnliga självuppgivelse Goldman hyllar.
En recensent som är kritisk mot boken men på helt fel sätt är, tycker jag, Maria Nyström i UNT. Här verkar själva det lidande Goldman (ändå) skildrar utlösa en slags ogint ogillande hos läsaren. Det gråts för mycket. "Det blir bara för mycket med denna falsettliknande dramatik, som när Katja exempelvis måste sitta under skrivbordet och skriva för att markera hennes 'tillstånd'." (Katja är alltså namnet på bokens huvudperson.) Alltså jag må vara en naiv läsare som i alla tårar och i hopkurandet under skrivbordet ser en enkel beskrivning av ett sammanbrott. Jag kan intyga Nyström att det är fullt möjligt att mitt i vardagen drabbas av aldrig sinande tåreflöden, de kan pågå under år, och vad gäller att sitta under skrivbordet så påminns jag om hur jag själv en gång satt under ett bord (matbord dock) och pep av ångest. Inte för att "markera mitt tillstånd" utan för att vissa tillstånd helt enkelt kan göra att man beter sig så, helt galet va!, kryper ihop på marken eller golvet i förtvivlan, krälar runt på alla fyra för att man inte förmår hålla sig upprätt varken i bokstavlig eller bildlig talan.
Att Nyström dessutom ser en "besatthet av män" och en "narcissistisk oförmåga att älska" visar väl mest att hon inte läst ordentligt. Huvudpersonens sorg i samband med att maken lämnar henne handlar ju inte om besatthet utan om insikten att hon faktiskt aldrig riktigt älskat honom, inte "på riktigt". Vad gäller känslorna för terapeuten är nog besatthet det rätta ordet men det handlar ju också som en närmast självförintande underkastelse som rimmar illa med narcissism.
Själv kom jag att tänka på relationen mellan en sektledare och dennes proselyt. Så gjorde även Karl Johan Nilsson i Helsingborgs Dagblad.
Men jag kanske inte borde använt ordet "veckotidningsform".
-------------------------------------
Apropå självkritik och brist på densamma skriver Liv Strömquist oerhört roligt och träffande i Efter Arbetet om offerkoftebegreppet och vem som verkligen skulle kunna sägas bära den där omspunna koftan.

Amos Oz och Svansjön

- Recenserar idag Amos Oz nya bok Lantliga scener (Kristianstadsbladet)

- Rickard Söderberg skrev häromdagen intressant om den könskonservativa operavärlden (Expressen). Han påminner också om Matthew Bournes fantastiska helmanliga uppsättning av Svansjön som ett positivt motexempel. Jag såg uppsättningen på tv och blev djupt rörd av den, om än inte på samma sätt som Söderberg. Jag är glad att nu åter fått veta namnet på upphovspersonen till en uppsättning jag alltid haft i minnet även om jag glömde vem som låg bakom. Man kan se delar av den på YouTube. Av kommentarerna där framgår att det råder en kontrovers huruvida uppsättningen är att betrakta som "gay eller inte". Tydligen finns det de som menar att den blir mer allmängiltig om den inte är att betrakta som homosexuell. Ett tråkigt resonemang.

Tre schlagerdängor, fyra attackhanar

Det var en väldigt tråkig låt som vann eurovisionstjosan, ja så är det ibland. Men ändå kul att festivalen hålls på en så exotisk plats som Baku nästa år.
I övrigt tycker jag den tydligaste trenden i ESC i år var det starka inslaget av "jakt och attack"-haneutspel. Med Rysslands Alexej Vorobyov som värsta representant. Det var rena våldtäktsscenariet som den självförälskade unge ryssen spelade upp:

I choose my words like wise men do
And tonight I'll get you right
I rule my world like great men do
And I fight, I fight for mine
/..../
Oh oh.... I'm coming to get you
Oh oh... I'm running, I'm coming for you
Oh oh... I'm gonna get you
I know you, you want me to
/..../
If you really want to have fun tonight
Just scream
Oh oh oh... oh oh yeah... oh oh oh...
I know you want me to

Glädjande nog kom den här lille machogalten bara på sextonde plats.
Bättre gick det ju för Eric Saade, som körde en lightvariation på samma tema:

Stop, don't say that it's impossible
'Cause I know it's possible
Though I know you never look my way
I can say, you will one day
I can say, you will one day

I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular
My body wants you girl, my body wants you girl
I'll get you when I'm popular

Hm, jag tolkar det mer som ett hot än ett löfte.
Jag vill egentligen inte vara alltför elak mot den irländska tvillingduon Jedward, de var ju faktiskt roliga, mer schlager-Devo än schlagerdivor. Och deras text är lite mer originell - här är det "You’re saying yes when it is no, no, no, no" istället för tvärtom. Men alltså, i slutändan är det samma gamla tragiska spel här som annorstädes, och det centrala budskapet:

She’s got her lipstick on
Here I come, da da dum
She’s got her lipstick on
Hit and run, then I’m gone

Well well.

Mina personliga favoriter i år: Serbien, Tyskland, Österrike och Bosnien/Herzegovina. Det gick väl hyfsat för dem, två stycken bland de tio översta. Jag är i hyfsad takt med världen.

Uppdatering: nja, det är förstås inte bara kul med Baku nästa år (med anledning av detta och detta).

Den traditionsenliga FLM-reklamen och annat intressant

Igår fick jag hem det tolfte och senaste numret av FLM, en kulturtidskrift om film. Detta nummer har inte bara tidskriftens hittills vackraste omslag utan är dessutom ovanligt vältimat med sitt fokus på "filmiska frihetsdrömmar i Egypten, Tunisien, Algeriet och Libanon". Eva af Geijerstam skriver om Tunisien och Algeriet, Jonas Holmberg om Libanon och Wael Khairy om Egypten. Khairys text är född ur revoltyran och jag hoppas att den entusiasm som artikeln uttrycker inte ska visa sig ogrundad. Den avslutas starkt:

När demonstranter stormade och tog kontroll över säkerhetstjänstens byggnader över hela landet, fann de chockerande hemligheter. Nu väntar många berättelser baserade på verkliga händelser och skandaler på att bli exponerade filmiskt. I en av dessa byggnader fanns ett helt rum fullt av sexfilmer som användes av polisen för att utpressa medborgare från alla samhällsklasser, i ett annat rum fanns dokumentation av verkliga mord från kända fall som hållits hemliga, underjordiska rum innehöll tortyrkammare där fångar fortfarande satt inlåsta. En av fångarna blev chockad av att plötsligt få se civila människor. Han brast ut i tårar och detsamma gjorde demonstranterna när de fick höra vad han hade att berätta. "Jag har varit instängd här i elva år av skäl som förblir ett mysterium för mig."
Den egyptiska filmens framtid ligger i händerna på Egyptens unga. Det var de som tog ställning och marscherade i miljontals. Det var de som förhöll sig kompromisslöst mot gummikulor, polis, tårgas, skarp ammunition och inhyrda gangsters. Det är de som kommer att forma vår films framtid.

Naturligtvis medverkar även jag i detta nummer, som jag nästan alltid gör. Denna gång skriver jag om de olycksaliga systrarna Papin och deras filmiska/filosofiska genomslag. True crime!
-------------------------------------------------
Meanwhile fortsätter dessvärre följetongen om Facebooks vedervärdiga bildcensur.
-------------------------------------------------
...och avlutningsvis vill jag apropå att Patti Smith glädjande fått Polarpriset påminna om ett gammalt blogginlägg där jag hyllar hennes armhålor.

Det handlar om konsekvenserna, inte motiven

Kritiken mot sjukförsäkringsreglerna är inte seriös, menar Malin Lernfelt i GP. Den målar ut alliansregeringen som ond och fokuserar på enstaka fall.
Vem är det då som inte är seriös? Regeringens eventuella ondska är ju inte relevant överhuvudtaget. Kritiken gäller i första hand systemets konsekvenser - ja, just för enskilda människor eftersom den enskilda människan är det väsentliga. Det spelar ingen roll hur många gånger man försäkrar att "Regeringen vill ju väl!" och skyller allt på den tidigare socialdemokratiska regimen (som man samtidigt svartmålar) så länge människor drabbas av regler som inte fungerar och som orsakar ett helt oskäligt lidande för, ja, individer (brukar det inte vara individen som ska vara i fokus för borgerliga?). Lernfelt är indignerad över den läkare som i Svt Debatt "i falsett" skrek ut frågan om "man måste vara socialdemokrat för att vara mänsklig och empatisk?" Det hade varit mer sympatiskt om hon blivit indignerad över vad som var det väsentliga i läkarens kritik, nämligen hennes vittnesmål om de många - fler än en handfull - som far illa och ibland inte ens orkar leva under det nuvarande systemet.
När Lernfelt klagar över att kritiken skulle handla om en liten mängd enstaka fall bortser hon också från hur media fungerar. Man vill som oftast ha ett enskilt fall, en klar protagonist, att fokusera på. Men de enskilda fallen har blivit många nu. Ännu fler är de som känner någon drabbad eller har någon av dem i vår närhet. En vän till mig, som har en väldigt konkret fysisk sjukdom (varken cancer eller hjärtfel), var illa ute men för honom ordnade det sig efter den första korrigeringen av reglerna. Det är just de protester Lernfelt dömer ut som hysteriska som gjort att systemet nu setts över i två omgångar. Men uppenbarligen räcker korrigeringarna inte till.
"Det är inte (...) svårt cancer- eller hjärtsjuka som i första hand riskerar att utförsäkras (även om det finns ett litet antal ytterst olyckliga fall av den sorten) utan människor med mer eller mindre diffusa smärt- och ångestdiagnoser" skriver Lernfelt och lyckas både osynliggöra andra grupper samt misstänkliggöra människor med smärt- och ångesttillstånd genom att karakterisera dessa som "diffusa". Tycker hon att kronisk migrän är en diffus diagnos, f ö? Ett av de fall som togs upp i Debatt handlade just om detta. Jag undrar om Lernfelt verkligen lyssnade på det som sades.

Krauss och andra tips

Jag recenserar idag i Kristianstadsbladet Nicole Krauss nya roman Det stora huset.
---------------------------
Margareta Flygt talade i radioprogrammet OBS! igår om den nazistiske affärsmannen François Genouds verksamhet under efterkrigstiden.
---------------------------
Flera intresseväckande artiklar har på sistone berört frågan om nödvändigheten av inre skrymslen och hemliga rum. "Utan hemligheter är man ingen", skrev Ann Heberlein i DN i början av månaden. Ungefär samtidigt publicerades en understreckare i SvD av Merete Mazzarella om otrohetsaffärer inom litteraturen, där den hemlighållna utomäktenskapliga förbindelsen blir just ett hemligt rum i vilket (som i Victoria Milan-sajtens träffsäkra men naturligtvis cyniskt exploitativa reklam) "livet blir levande". Idag skriver Anita Goldman i Expressen om historikern Eva Österbergs nya bok Tystnader och tider. En bok om "påtvingad och självvald tystnad" Recensionens sista stycken: 

Tystnad är i mångt och mycket ett negativt värdeladdat ord i vår samtid, öppenhet däremot positivt. Men Österberg citerar den franske filosofen Jacques Derrida som hävdar att om individens rätt till det hemliga inte upprätthålls, lever vi i ett totalitärt rum. Om allt skall paraderas på det offentliga torget är det ett illavarslande tecken på att demokratin håller på att bli totalitär. Vår unika integritet kräver tillgång till hemliga rum även i vår offentlighets- och synlighetskultur.
Detta tänker jag, är viktigt att beakta i en tid där realitysåpor, bloggar och sociala medier överallt bjuder in var och en till allt möjligt om var och en.
På ytan är det attraktivt och öppet, men under ytan finns ofta - just ingenting.
Öppenheten av det slaget leder till ett annat slags tystnad, den som stavas tomhet och meningslöshet.

Facebookcensuren fortsätter

En vän fick just sin profilbild, en fin bild av Tom of Finland, bortplockad på Facebook. Den censurverksamhet som Kulturnyheterna rapporterade om förra veckan fortsätter alltså.
Toleransnivån tycks, med tanke på bortplockandet av bilden på en romantisk och påklädd kyss mellan två män, vara lägre i fråga om homosexualitet. Även om Facebook ångrat sig i fråga om just den bilden har signalen gått fram. På Tom of Finland-bilden i frågan finns ingen penis i sikte, även om det framgår tydligt att det är en erotisk situation som skildras (och det är inte bara två utan tre personer involverade, herreminje!). Inte syns det mycket penis på den censurerade Mapplethorpebild Kulturnyheterna rapporterar om heller. Den bilden är inte heller direkt erotisk överhuvudtaget.
Men oavsett huruvida censuren slår blint mot alla eller är striktare mot vissa grupper är den naturligtvis oacceptabel.
På mig har den bara effekten att jag inte vill finna mig i att bli så absurt begränsad. Jag använder nu Tom of Finland-bilden som min egen profilbild. Never give up, never surrender.

Kulturpolitik yey

Att kulturpolitik inte är något som vinner val är en gammal trist hävdvunnen uppfattning. Men att det ändå är något som kan engagera vet varje bloggare som diskuterat kulturpolitiska frågor och kommit in i infekterade diskussioner i kommentarsfältet, varje middagsgäst som erfarit hur frågor om kulturstöd kan förstöra den fina vinstämningen vid bordet och, förstås, varje populistisk politiker som försöker spela på "anti-elitistiska" folksträngar i syfte att öka sin popularitet.
Under flera år nu har kulturpolitiken sagts kunna vara en dark horse som mot alla odds kan komma att löpa upp till en tätposition bland vattendelande politiska frågor. Så är det ju också faktiskt något som inte bara berör en liten randgrupp skäggapor och batikhäxor utan bor i själva hjärtat av det som utgör människo-, medborgar-, demokrati- och livssyn.
Att Håkan Juholt som nytillträdd s-ledare nu går ut i DN-debatt med en stridsartikel om just kulturpolitik tycks bekräfta den ökade betydelsen av just detta politikområde och det är oerhört glädjande. Han gör det dessutom bra (jo, jag förstår att han nog inte skrivit själv men det spelar ju mindre roll). Visst är det floskelvarning på formuleringar om att utrusta "människor med vingar" och "uppmuntra till eget skapande genom hela livet". Men så befriande att Juholts text uttrycker en helt annan attityd gentemot kulturarbetare än den styvmoderliga eller närmast sadistiska som förebrår dem för att de inte är vad de inte är, d v s pengagenererande entreprenörer, respektive relegerar dem till overkligheten. Här sägs istället att man vill stå upp för en kulturpolitik som "respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för."
Men det viktigaste i texten är naturligtvis värnandet av själva kulturområdet som något essentiellt och sär-artat - "måste vi reducera allt mänskligt till varor och tjänster på en marknad, alla medborgare till kunder, alla konstnärer, vårdare, förskollärare med flera till företagare och köpgalleriorna till de enda avgiftsfria offentliga rummen?"
Ja jag är så glad för den här texten att jag helt enkelt vill avsluta med att citera dess sista stycken:

"Jag vill utveckla det synsätt som innebär att ett levande och starkt kulturliv är en oerhörd tillgång för oss alla; intellektuellt, känslomässigt, demokratiskt. Det döljer inte att kultur kan ge nya jobb och ekonomiskt gynnsamma följdverkningar – men låt oss se det som goda bieffekter. Konsten gör oss heller inte nödvändigtvis till bättre människor eller löser samhällsproblem – men medborgarskapet blir fullödigare och livet rikare.

Därför är det en självklarhet för mig som socialdemokratisk partiordförande att prioritera kulturpolitiken. Att lyfta läsandet och litteraturen, filmen, teatern, musiken och konsten formar ett samhälle där man tillåts vara människa.

Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra, möts som jämlikar och växer tillsammans.

Min förtvivlan är stor över hur jag ser att Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del i formandet av vår samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att vi ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Ett annat Sverige är möjligt."

Gammalt depp återupptäckt

Man blir äldre, hjärnan börjar mjukas upp, man har bloggat några år, man börjar glömma saker som man tagit upp; man börjar upprepa sig. Plötsligt kom jag ihåg - angående det där med feelbadfilm och omröstningen till höger - att jag redan för några år sedan faktiskt gjorde en deppfilmlista här på bloggen. Jag avhandlade också i ett annat inlägg skillnaden mellan bra feelbadfilm och filmer som i sig bara är deprimerande.
Som tur är återfinns några filmer från den gamla listan i den nya, i omröstningen (som jag vet bara intresserar mig själv och en handfull närmast sörjande, but still). Annars hade det varit ännu mer pinsamt.

Uppdatering:  I dagens Nya vågen i P1 får vi veta att "Lyckokulturens terrorepok är över. Pessimismen är det nya svarta". Äntligen, säger jag. Min bästa tid är nu och jag minns den snö som föll i fjol.
Programmet handlar nu inte om feelbadfilm men är mycket givande lyssning om pessimismens uttryckssätt och fördelar, vilken musik man kan stå ut med att lyssna på under förtvivlan mm.

Ungern

En repressiv medielag, hård styrning av kulturlivet, galopperande antisemitism, antiziganism och stämpling av intellektuella som "smutskastare" - det tycks vara läget i Ungern idag. I förra veckan anordnade Svenska Pen en ungersk afton, och Ola Larsmos beskrivning av kvällen är skrämmande läsning. Att det finns de som under förevändning att "skydda yttrandefriheten" och värna sitt hemland (mot vad? olika personers vittnesbörd om deras personliga upplevelser av gårdagens och dagens Ungern?) försöker skrämstyra vad som sägs och sker på en författarafton i Sverige vittnar om den slags kollektiva hysteri som alltid vänder sig mot minoriteter och/eller oliktänkande och utser dem till farliga häxor. Samma anda kan man se i kommentarerna till Svante Weylers intervju med Imre Kertész i Expressen. Weyler har för övrigt saxat lite ur Volker Hagedorns mer extensiva artikel om ungerskt kulturliv.
En av de ungerska kulturpersonligheter som befinner sig under tryck är filmregissören Bela Tarr. Han har yttrat hård kritik mot regimen och sedan tagit tillbaks kritiken samtidigt som han förklarat att det inte är möjligt att vara kritisk i Ungern utan att utnämnas till förrädare. Den ungerska premiären på Tarrs senaste film The Turin Horse (A torinói ló), som han sagt ska vara hans sista, har ställts in.

En ny roman

Jag tyckte mycket om Yiyun Lis roman De hemlösa. Det gjorde även Paulina Helgeson i SvD och Nina Lekander i Expressen.

En förflugen tanke

I veckan publicerade Ulrika Westerlund och Emelie Mire Åsell en debattartikel i Expressen, där de beskrev resultatet av en studie om HBT-personen som säljer sex (dock saknas hänvisning till var själva studien kan läsas). De skrev bland annat:

Hälften av dem vi pratat med upplever lagen som ett stigma som hindrar dem från att söka stöd för att antingen få ett så tryggt liv som möjligt som sexsäljare, eller för att lämna sexsäljandet bakom sig. Ingen uppger att lagen har hindrat dem från att få tag i köpare.

Som ett brev på posten eller mail i inboxen kom sedan en debattartikel på Brännpunkt av Ebon Kram, Gudrun Schyman m fl, där det förespråkas att sexsäljare ska ges bättre möjligheter att lämna sysslan - genom att de ska betraktas och behandlas som brottsoffer:
alla personer som köps i prostitution är offer för sexköpsbrottet. Detta skulle ge dem målsägandestatus och göra deras rätt till skadestånd och andra former av kompensation otvetydig. Utöver att göra sexköpare och kopplare ansvariga gentemot dem de utnyttjat skulle detta också finansiellt hjälpa personerna att lämna prostitutionen.

Som vanligt tas från detta håll ingen som helst hänsyn till skillnader i situation, inställning mm mellan olika sexsäljare/sexköpare. Men det är förstås positivt att man uppmärksammar det bisarra i en situation där en verksamhet olagliggjorts samtidigt som de som befinner sig i den inte får hjälp att lämna den. Att Westerlund/Åsell funnit att lagen rentav kan uppfattas som ett direkt hinder för att lämna verksamheten är dock intressant och något jag hade velat veta mer om.

Tänk om det helt enkelt hade kunnat vara så att jag, om jag varit sexsäljare i tio år och nu velat lämna detta bakom mig, kunde stega in på arbetsförmedlingen, säga som det är och bli hjälpt genom att förmedlas ett annat arbete. Utan rädsla för negativa återverkningar eller diskriminering.
Men detta ter sig idag så utopiskt att det känns barnsligt att ens uttrycka en sådan föreställning.

Iran, kvinnor och film

Liten rapport i Kvällsposten från årets IFEMA-festival i Malmö.

Filmer som kan släcka solen

Som några har noterat kör jag nu en feelbadfilmomröstning i bloggens högermarginal. På mystiskt vis har datorn dock spelat mig ett aprilspratt, och flera röster har försvunnit. Bland andra ett par på Saló.
Saló är också en av de filmer som finns med på "den modiga lilla grisen" Jonas (och Kristofers) feelbadfilmlista. Där finns flera intressanta tips. Men vad gör en kitschfilm som Dancer in the Dark mitt i all konstnärlig misär? undrar jag. Undrar också över populariteten av den hatiska dokumentärfilmen Dear Zachary i kommentarsfältet. En film som förvisso gestaltar sorg men också ett primitivt hämndbegär mot en kvinna som demoniseras på alla plan, inte bara på grund av de handlingar hon utfört utan också för att hon (förskräckligt nog!) var tolv-tretton år äldre än sin pojkvän, redan hade barn och brukade tala om sex med opassande frispräkighet. Jag förundras över att Svt köpte in filmen.
Självklart tycker jag att mitt eget urval av misärfilm är bäst (duh!) - det är filmer som inte bara frestar på tårkanalerna (fast ibland är misären så total att inte ens tårar kan ge en lättnad) utan också är god filmkonst. Men jag glömde förstås några kandidater. Alltid glömmer man några kandidater. Jag glömde ju Herzogs Stroszek. Och visst hade jag också kunnat ha med Breillats Fat Girl, som Johan Hilton nämner i sin blogg på Expressen.
Hur som helst är jag glad över att det uppenbarligen finns många feelbadfilmkonnässörer därute. Jonas har för övrigt fortsätt hypen genom att utlysa en rolig tävling.
Ps. Är du självmordsbenägen rekommenderar jag dock inte att du av ren nyfikenhet tar dig för att kolla in de här filmerna, om du inte redan sett dem.

Texter om reality-tv

- Jag har skrivit en essä om tv-dramatik med dokusåpetematik (Tidningen Kulturen)

- Elin Grelson har skrivit två texter om tv5:s nya satsning Jobbjägaren (Göteborgsposten och Aftonbladet)

Kajsa Ekis Ekman och konsten att pervertera

Att läsa Ekis Ekmans bok Varat och varan tog mig lång tid. Inte för att den är särskilt svårläst eller särskilt tjock, utan för att den väckte en sådan frustration hos mig att jag för själsfridens skull (själsfriden är bräcklig just nu) blev tvungen att lägga den ifrån mig efter var och varannan sida.

Jag har ingen förståelse alls för det närmast unisona hyllandet av boken. Författarinnans analys har sagts vara ”knivskarp”, hennes ursinne "disciplinerat" och demaskerande. Men vad jag ser i texten är en närmast genomgående demonisering och pervertering av perspektiv som inte passar författarinnans svartvita världsbild. Och redan i andra meningen ser jag en verklighetsbeskrivning målas upp som jag är minst sagt undrande över.

Den andra meningen lyder: ”Sedan 1998, då ILO, International Labor Organization, rekommenderade stater att legalisera prostitutionen för att få del av intäkterna har Holland, Tyskland, Nya Zeeland och delar av Australien gått denna väg.” Bilden är tydlig. En organisation som har som uppgift att verka för arbetares bästa uppträder här istället som en snöd agent i statshallickpatriarkatets tjänst. Men när jag letar efter uppgifter om ILO:s rekommendation hittar jag bara hänvisningar till denna rapport. Och ett uttalande där det sägs att det inte ankommer på ILO att utfärda rekommendationer gällande lagstiftning. Några sidor senare hänvisar Ekis Ekman till rapporten i en fotnot. Den blir där till den tunna moraliska fernissa som ILO använder för att maskera över sin ruttenhet med: ”När ILO förespråkade en legalisering av sexindustrin 1998 var deras huvudsakliga argument att stater kunde tjäna pengar på en lukrativ industri. Men för att kunna hävda detta var det ju nödvändigt att prostitution också legitimerades moraliskt. /.../ Genom att döpa om prostitution till sexarbete, förklara att det kunde vara resultatet av ett fritt val, att samhället måste 'erkänna individens rätt att arbeta som prostituerad' och istället arbeta för bättre arbetsförhållanden, gav ILO regeringar moralisk legitimitet att tjäna pengar på prostitutionen.” Citatet sägs i den vidhängande fotnoten komma från sidan 15 i studien. Återigen ges ingen övrig hänvisning till något uttalande från ILO:s sida. Och citatet hör i själva verket till denna mening i studien – en mening som berör ”The 1949 Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others”: ”The Convention views a prostitute as a victim; it does not recognize the right of an individual to choose to work as a prostitute.”

Att citera innebär alltid att skära ut en bit text ur ett större sammanhang. Sammanhanget i detta fall är en diskussion om olika sätt att se på sexindustrin/prostitution; inte, som man kan tro av Ekis Ekman, en argumentation för individens rätt att sälja sex. Man skulle kunna ursäkta henne med att det faktiskt är så att rapporten i det stora hela uttrycker en negativ hållning till förbudslinjen. Men problemet är att Ekis Ekman gör den till ett entydigt led i en ondskefull agenda. Rapporten, vars huvuddel finns för var och en att läsa på nätet, är i själva verket tämligen mångfasetterad och passar inte in i författarinnans svartvita världsbild – det hon gör är att reducera den, underordna den en ond vilja som förutsätts snarare än visas, och därmed förvrida den.

Denna förvridning, eller pervertering, är genomgående i hur Ekis Ekman tar sig an sina meningsmotståndare och ja, alla som inte delar hennes syn på lagstiftning och prostitution/sexarbete. Hennes arroganta demonisering tar sig stundvis tämligen barnsliga drag, som då hon kallar debattörer som Petra Östergren och Susanne Dodillet för ”prostitutionsförespråkare” och förlöjligar dem för att de, som hon anser, hyllar ”horan” som kvinnoideal. Hennes sätt att resonera visar bara att hon faktiskt inte förstått vad de författare hon angriper egentligen diskuterar – nämligen vad som ska tolereras och hur man ska handskas med ett fenomen som finns, inte hur man (eller rättare sagt kvinna) ska vara. 

Även de som arbetar med skadereducering och förbättring av den situation som råder inom sexarbete/prostitution hånas friskt och det hand i hand med en bristfällig logik. Prostitution är en farlig och utsatt syssla där dödligheten är hög, påpekar E E och anklagar personer med skadereducerings/legaliserings/avkriminaliseringsperspektiv för att inte ha begripit detta. Samtidigt angriper hon Malmö stads prostitutionsrådgivning som delar ut kit till sexsäljare bl a innehållande larm. 

För Ekis Ekman kan det nämligen inte finnas någon genuin omsorg om sexarbetares situation bland dem som inte delar hennes perspektiv. Nej, de arbetar i själva verket i männens/torskarnas/hallickarnas tjänst. Via en annan författare berättar hon om hemska australienska Scarlet Allience, en av dessa sammanslutningar för sexarbetare som enligt Ekis Ekman egentligen inte finns, och hur de ska ha rått kvinnor i prostitution att ”stanna och fortsätta hetsa upp en våldsam man”. Det låter förfärligt men är inte riktigt vad jag finner när jag tittar på det material som finns på organisationens hemsida. Där ges istället bl a rådet att söka lämna platsen snabbt om kunden visar våldsamma tendenser. 

Författare som citerar sexabetare som säger sig själva ha valt sin syssla och inte vilja lämna den ger enligt Ekis Ekman bara uttryck för sina egna hållningar. De har ett romantiserande perspektiv som egentligen förnekar horan hennes mänsklighet, genom att s a s hålla kvar henne i hor-positionen. Men vad är då Ekis Ekmans eget perspektiv? Ja, hon förnekar snarast sin egen subjektivitet genom att framställa sig som allvetande. Vissa av de citat hon visar fram som exempel på en cynisk förnekelse av offersituationer är onekligen bestickande, främst när det gäller situationer som inbegriper barn. En rapport från Australien gällande kommersiell sexuell exploitering av barn inleds med en beskrivning av en utnyttjandesituation som Ekis Ekman menar är alltför förskönande. Det må hon ha rätt i, men när hon tar sig för att själv beskriva vad som hände (”Männen tog med sig Peter hem, våldtog honom hela natten och lämnade 50 dollar på sängen”) undrar jag verkligen var hon har fått sin information ifrån. Inte var hon väl där? Ingenstans hänvisas det till att Ekis Ekman själv skulle ha talat med barnet ifråga eller någon annan som varit involverad.

Varat och varan är från början till slutet en djupt ohederlig bok som fuskar bort allvarliga frågor om synen på offerskap och förtingligande av människor. Jag slutar helt enkelt att tro på författarinnan redan efter ett par sidor. Flera av dem hon angriper har också gått i svaromål. Det gäller även för den del av boken som handlar om surrogatmödraskap. Tyvärr har väl det överlag positiva mottagande boken fått dock gjort att de demonstämplar Ekis Ekman delat ut ändå kan ha bränt sig in i köttet.

Söndagstips

Jag gillar inte sajten Newsmill något vidare. Jag gillar inte själva idén med köpta debatter, jag gillar inte den moraliska nihilism som gör att högerextremister och rasister tillåts presentera sig själva och sprida sitt hat som vore de vilka seriösa debattörer som helst, och framför allt gillar jag inte den hjärnlösa "millnings"-grejen.
Jo, jag har själv skrivit på Newsmill en gång men det lär inte hända igen.
Dock är det så att jag fortfarande går in där och läser ibland. Tyvärr har ju sajten blivit en rätt central offentlig arena. Nu ligger också en sändning av en intressant debatt om religion och respekt ute där, jag hittar ingen direktlänk men änsålänge ligger filmen på förstasidan (man får scrolla ner lite).
Debatten är (som sagt) intressant, även om det som så ofta när det gäller frågan om respekt för trosuppfattningar egentligen saknades en part som uppfyller den plats frågorna trots allt kretsar kring - den dogmatiskt troendes plats, den som är positiv till lagar mot blasfemi och/eller motståndare till det sekulära samhället. Det är lite som i de upphetsade diskussionerna om "mångkulturalism" och "identitetspolitik"; den fiende som åberopas syns och hörs sällan på nära håll.
Hursomhelst, mina sympatier i debatten på Newsmill ligger främst hos Ann Heberlein, trots att jag inte är troende själv. Och det gladde mig att hon var modig och rak nog att inleda med att erkänna ett par tillfällen då hon själv brustit i respekt under debatt. Ett av dessa tillfällen var hennes fetma-attack. En incident hon också skriver om i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (för övrigt en stark depressions-skildring) men där far ut i otidigheter mot sin debattmotståndare. Att hon gör det där får väl ses som en konsekvens av just det tillstånd hon vill skildra: den rasande depressionen, där man är magnifikt självupptagen och absolut inte i stånd att anamma den "välvillighetens princip" som Heberlein för fram i respekt-debatten och som jag instämmer i att man ska försöka använda sig av (jag vet att jag själv brister där ibland).

Tips 2: Emma skriver utmärkt om rundgången i könsdebatten.

Nya Expo

Det nya numret av tidskriften Expo innehåller bl a en artikel av Anders Dalsbro om den "nationella" rörelsens motsägelsefulla hållning i fråga om judar och antisemitism, en granskning signerad Daniel Poohl/Maik Baumgärtner av hur oheliga allianser byggs mellan europeiska högerpopulister och israeliska samt amerikanska politiker, och en artikel av undertecknad om den judiska minoriteten i Iran.
Läs mer här.