50-listan, 1: L'Avventura

Medan jag varit borta har Iain Stott på The One-Line Review samlat ihop, lagt ut och bearbetat resultatet av alla "50 Greatest Films"-listor han fått in av 187 cineastnördar - såväl professionella filmvetare och filmarbetare som fria diggare - från 34 olika länder. Jag är en av deltagarna, och min lista kan ses här. Titlarna följer i bokstavs-, inte rangordning, och jag kan berömma mig av att ha en hyfsat självständig smak med ett dussintal filmer jag varit ensam om att inkludera men bara fyra som kom med på den ultimata 50-listan, d v s Iains sammanställning av de femtio filmer som fått flest "röster" sammanlagt.
Den ultimata listan är rätt förutsägbar, med Citizen Kane i toppen och Antonionis L'Avventura i botten. Iain kommenterar själv:

They say that doing something over and over again in the same manner yet expecting differing results is a sign of insanity. Now whilst I haven’t undertaken a poll of this type before, I have seen enough to know that the results seldom differ. Yet, I still set out hoping to achieve something that I really should have known not to expect – surprises. But if I’m honest with myself, I never really expected anything other than what we have ended up with. After all, if you ask people to list the 50 greatest films, you can’t really be disappointed when that’s exactly what they do. Well, consensusly speaking anyway – because the individual lists themselves are teeming with diversity. And after all, isn’t the real pleasure of these polls derived from perusing the individual lists, rather than from the results.

The only real surprise, and it’s not much of one really, is that Do the Right Thing has made the top 50.

Inte förvånande men ändå värt att notera, apropå ett tidigare inlägg här, är också att inte mindre än 31 av de 50 ultimata titlarna kommer från USA.

Ett givet projekt för bloggen, fast ett som jag inte vet om jag kommer att ha uthållighet att fullfölja, är förstås att gå igenom min egen lista med åtföljande YouTube-klipp i den mån såna finns. Jag börjar från början så får vi se hur långt jag kommer. Min lista inleds med L'Avventura, som alltså faktiskt kvalade in på ultimat-listan (om än på sista plats). Filmen har också en svensk titel: Äventyret. Den är en modernistisk klassiker från 1960, och hur osannolikt det än kan te sig idag var den tämligen populär när den kom: många såg den, den var en s. k. "snackis" (hatar det ordet). Det revolutionerande med Äventyret var/är att filmens ursprungliga huvudperson, Anna, helt enkelt försvinner och ersätts av väninnan Claudia, som inte bara blir filmens nya centrum utan också övertar rollen som partner till Annas älskare Sandro. Alla är utbytbara. Allt är futtigt och intigt.

Fanvideos till Boards of Canada

Utav, i tur och ordning, nonameno5, Neil Krug och derekzoolander.







...och nu stänger bloggen igen några veckor. Trevlig semester/sommar!

En liten uppvisning i intellektuellt ohederlig argumentation

Det är vad Zaida Catalán åstadkommer i den här debatten mot Magnus Betnér på temat sexköpslagen:



Hon använder alla de gamla vanliga utnötta och undermåliga retoriska tricks som brukar dyka upp i varje debatt på det här temat. Man är antingen "för" prostitution och tycker det är "bra", eller så ser man problemen och då är man "mot", och en av de allra mest relevanta frågorna är förstås huruvida man skulle vilja att ens egen dotter säljer sex. Nu trotsade Betnér förväntningarna på sitt sätt och undvek att hamna i den klibbiga gropen. Men det är beklämmande att en politiker med särskilt intresse för sexköpsfrågan lägger sig på en så låg nivå.
Catalán verkar helt enkelt sakna intresse för verkligheten. Hon låtsas som att vi inte vet att det finns en försvarlig andel män bland de som säljer sex. Och hon använder sig av den utvärdering av den tyska (legaliserande) lagstiftningen som gjordes för några år sedan på ett fullständigt ohederligt sätt. "Den visar att kvinnorna inte alls har fått det bättre!" triumferar hon. Man kan ju undra om hon överhuvudtaget läst den tyska utvärderingen (och har hon läst den har hon hursomhelst bara läst mellan raderna, men då endast plockat upp de signaler hon själv velat varsebli). För den som är intresserad av att verkligen läsa den finns en sammanfattning på engelska i pdf-format HÄR. För tyskläsande finns HÄR en annan pdf-fil som ger exempel på hur diskussionen efter utvärderingen fortfarit i Tyskland. Det finns olika åsikter i Tyskland om hur man ska kunna gå vidare för att åstadkomma faktiska förbättringar för sexsäljare (något som, tro det eller ej, hela tiden varit en målsättning), men dominerande slutsatser som dras är att den formella situationen för sexsäljare visserligen förbättrats men att den behöver kompletteras med fler konkreta insatser, och att det finns ett problem i att vissa förbundsländer inte följer den nya lagstiftningens intentioner. Att legaliseringen i sig skulle utgöra ett misslyckande är inte den allmänna meningen och inget man kan utläsa ur utvärderingen från 2007 såvida man inte hyser en stark vilja att så ska vara fallet. Däremot kan man utläsa att den nya lagstiftningen i sig inte varit tillräcklig för att på kort tid åstadkomma en bättre och tryggare arbetsmiljö för sexsäljare - vilket är något helt annat.
Att det sedan alltid bara är Tyskland och Holland som förs fram som alternativ till den svenska förbudslinjen är en annan tråkig aspekt på debatten i Sverige. Men det får bli en annan diskussion.

Men hur var det då, egentligen?

I Jersilds värld ligger, såvitt jag nu förstår, ansvaret för hur ett yttrande kan komma att uppfattas hos mottagaren. I min värld ligger ansvaret för hur ett yttrande kan komma att uppfattas hos den som yttrar sig.

Så skriver Göran Rosenberg i sitt svar till P C Jersilds svar på Rosenberg-Larsmo-kritiken mot Humanisternas kampanj. Ett svar som också sätter punkt för debatten i DN.
Båda de synsätt Rosenberg presenterar på var ansvaret för en tolkning ska förläggas är förstås alldeles för grovhuggna. Särskilt som det i fallet ifråga inte handlar om vardagliga yttringar utan om visuella uttryck som faktiskt kräver visst tolkningsarbete från betraktarens sida. Ja, mottagaren har ett visst ansvar för sina tolkningsmönster, den som tvivlar på det får också hävda att skulden för de ideologiska kapningar t ex Nationaldemokraterna gör av olika filmer, konstverk och annat i deras lilla tidning Nationell idag ligger helt på avsändarsidorna. En i sin förlängning omöjlig ståndpunkt.
Rosenberg m fl har pekat på ett sätt att tolka Humanistkampanjen som möjligen skulle kunna vara utbrett. Men inte visat på att så faktiskt varit fallet. Vi vet lika lite idag om hur kampanjen faktiskt mottagits av den breda allmänheten som vi visste när debatten om den startade.

Hon har hår

Jag älskar omslagsbilden till Patti Smiths album Easter. Idag har bilden på den linneklädda och uppenbart behålösa Smith en helt annan laddning än vad den hade då skivan kom 1978 - och det som skapar laddningen är förstås inte så mycket behålösheten som det faktum att hon flashar sin håriga armhåla mot betraktarens öga som vore det en medveten provokation.
Hur många kvinnor vågar sig på att låta exponera sin kroppsbehåring på detta sätt idag? Hur många vågar ha synlig kroppsbehåring överhuvudtaget - utanför den pornografiska subscen som riktar sig till män med särskilt intresse för hår? Hur många, utom de som är villiga eller redan vana vid att betraktas som kommunistfeministsuggehäxor, vågar förresten vara behålösa? Jag vet att det inte är alla kvinnors innersta önskan att låta bli allt vad hårborttagningsmetoder och behåar heter. Men jag tror mig också veta att inte så få kvinnor styrs mer av panik inför möjligheten att de skulle kunna framstå som äckliga och omöjliga än av faktiska personliga preferenser.
Smith fortsätter för övrigt att vara hårig på ett olämpligt sätt än i denna dag. I dokumentären Dream of Life syns det tydligt att hon förvärvat ett av klimakteriehaggornas mest hatade attribut: den lilla mustaschen. Och att hon inte verkar vara intressad av att till varje pris försöka dölja den.
Hon har säkert alltid struntat i det där med bikinilinje också.

Klass, kön och minoriteter

Lawen Mohtadi skriver så bra i GP:

Det går en tunn linje mellan solidaritet och översitteri. Den brasklappen hålls fram av många som vill visa att de äger en känslighet av något slag inför västs förhållande till länder i syd eller öst. Många, skribenter i offentligheten, andra kunniga och reflekterande människor, tvekar och backar hellre ett steg än talar i klartext om det som just nu pågår i Iran. De är rädda att låta imperialistiska. Varför ska vi säga åt dem vad de ska göra? Problemet med en sådan inställning är att man då accepterar uppdelningen öst och väst. Man går med på tanken att demokrati bara kan komma härifrån och att diktatur är en del av där borta. Men är det någonting som borde genljuda i våra liv, vi som tänker på händelserna i Iran som det bästa som hänt på mycket länge, så är det kvinnorörelsens slagord från 1979: "Frihet är varken västligt eller östligt, det är universellt". Att som brydd svensk vara tyst för att man är rädd att gå in i kolonisatörsrollen utmanar inte alls idén om "vi här" och "de där", att det som drabbar dem inte skulle påverka oss. Det förstärker snarare den bild som regimen vill skapa: Iran är ett offer och kraven på demokrati är en konspiration från väst.

Därpå övergår hon till att ta upp de iranska protesternas könsdimension - och etniska minoriteters relation till regimen. Dessa aspekter är helt frånvarande hos dem som mer eller mindre föraktfullt talar om protesterna som ett medel- och överklassfenomen - och hyser romantiska föreställningar om det enkla, fattiga folk ute på landsbygden som stödjer regimen. Föreställningar som utgår från en klumpig, enkelspårig klass- och maktanalys.

Ett avspänt meningsutbyte?

Humanistdebatten går vidare. Och det visar att Humanisternas offensiv har lyckats i en mening: den har väckt reaktioner, den pratas om. Vilket tyder på att de rört vid en nerv. Jag ser det som ett tecken på att Humanisterna utgör ett positivt, vitaliserande inslag i offentligheten.
Nu har tio kristna debattörer svarat på det manifest för ett sekulariserat samhälle som publicerades på DN Debatt 19/6. Debattörerna skriver:

Det kan bara konstateras att den slagordsmässiga tonen i det här manifestet, och i mycket av den offentliga debatten, förhindrar ett avspänt meningsutbyte. Annars skulle det vara rimligt att diskutera om det verkligen är förenligt med ett humant samhälle att miljoner ofödda varje år dödas av helt legala aborter och att befruktade foster blir mänskliga försöksdjur.

Det skulle också kunna föras en debatt om det enkönade äktenskapets berättigande utan att alla motståndare beskylldes för att vara homofober och för att sympatisera med dem som tar till våld mot homosexuella.

På allvar tycks de alltså mena att användandet av uttryck som att miljoner ofödda dödas skulle bana väg för ett "avspänt meningsutbyte". Att det skulle vara invändningsfritt, och inte alls väcka känslor, att tala om embryon i stamcellsforskning som mänskliga försöksdjur. Att homosexuella, och alla som anser att homosexuella ska åtnjuta samma rättigheter som heterosexuella, helt lugnt och avspänt ska tolerera en debatt om det enkönade äktenskapets berättigande - där det ska anses helt okej, och inte alls diskriminerande, att förvägra homosexuell kärlek likaberättigande (sålänge alla är goda nog att tycka att homosexuella ska slippa få pryl, så...).

Det är lite lustigt med den totala bristen på insikt i hur den egna positionen kan vara precis lika provocerande, och upplevas som inte precis mindre rigid, än de klara ställningstaganden debattörerna reagerar på. Blindheten för att de egna värderingarna inte är självklara demonstreras också av att en av de personer som får statuera exempel på oundgänglig kristen godhet är moder Teresa. "Skulle moder Teresa vara en bakåtsträvare?" är den rubrik som artikeln fått. Och för flera bloggare är svaret självklart: ja, visst var hon det.

Om Iran i DN

På DN Debatt kräver ett gäng intellektuella och opinionsbildare att den svenska regeringen ska tuffa till sig lite ifråga om Iran. Ja, det vore naturligtvis väldigt välkommet. Den relativa tystnaden och passiviteten från Bildt & co är helt förkastlig. Möjligen görs det saker bortanför pressens och allmänhetens insyn - vi får väl åtminstone hoppas på det - men själva svalheten som regeringen utåt demonstrerar i förhållande till händelseutvecklingen ter sig tämligen demoraliserande.

På kultursidan återfinns en förkortad, översatt version av en artikel ursprungligen publicerad i Asian Times. Artikelförfattaren Pepe Escobar skriver bland annat:

Den teopolitiska oligarkins ­panikreaktion – att skylla på utländska ”terrorister”, på USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland – missar fullständigt själva kärnfrågan. Men det gör också de stora skaror inom den vänster i väst som fastnat i den falska logiken ”alla USA-imperialismens fiender är mina vänner”. De har lurats att okritiskt svälja regimens propaganda, är blinda för det iranska samhällets komplexitet och förstår inte innebörden i den nya politiska ekvationen.

Den som tror att ”västmarionetter” ropar Allah Akhbar över hus­taken i Iran, eller blir skjutna av Basij på gatorna, är närmast krimi­nellt korkad.

Nu är nog inte den vänster som mer eller mindre delar mullahregimens lägesanalys särskilt omfattande, i alla fall så vill jag helst inte tro det. Men den finns och representeras i bloggosfären inte minst av vår gamle vän Jinge, som den 16:e juni skrev såhär:

När jag nu ser bilder på hur tusentals människor går ut på gatorna i Iran så undrar jag förstås över vilka krafter som ligger bakom det uppenbara missnöje vi kan se. Det är nog inte så lätt att leva i Iran alla gånger, men är demonstrationerna ett resultat av amerikanska skattebetalares surt förvärvade slantar så riktar vi nog vår kritik åt fel håll. Det är nog inte Mahmoud Ahmadinejad som sagt det som USA och Israel säger att han sade, det är nog snarare så att allt precis som vanligt handlar om USA:s strävan efter totalt världsherravälde.

Och visst visar sig en märklig kongruens mellan regimens tal om utländska uppviglare och den form av "mediakritik" som bedrivs av Pierre Gilly eller just Jinge. För dem är samtliga större medier västmarionetter. Exiliranier i Sverige och deras kontakter på plats är inte intressanta, inte heller den rapportering som kommer från exempelvis Sydsvenskans Kinga Sandén och framför allt inte den uppsjö av analyser som görs av Irankännare av skiftande nationaliteter; nej, här är det bara "de ofta Washingtonfinansierade pratminusen" (Gilly) och rapportering "utifrån en amerikansk synvinkel" (Jinge) som gäller.
Vad som är så beklämmande med paret Gilly/Jinge och deras gelikar är den totala blindhet de uppvisar för hur de underbygger en världsbild som är typisk för auktoritära/totalitära samhällen. Föreställningen om den utifrån kommande, undergrävande fienden är sannerligen inget specifikt för Iran - även om den där har en faktisk historia av destruktivt utifrånkommande inflytande att hämta näring ur - utan ständigt återkommande diktaturlingo som borde kunna kännas igen vid det här laget. Att det förekommer osäkra uppgifter och att rapporteringen ter sig likartad i olika tidningar och andra medier är naturligtvis egentligen inget specifikt för mediebilden av vad som händer just i Iran just idag, men för dessa båda herrar blir varje sådant exempel ett bevis för sluga västliga attacker - eller "sionistiska" som det annars gärna heter hos Jinge, helt analogt med de Ahmadinejadtrogna demonstranter som bränner amerikanska flaggor där stjärnorna som symboliserar delstaterna gjorts till Davidsstjärnor.

Uppdatering: Verkligt tragiskt är att teokratins retorik om "utländska agenter" faktiskt har inflytande över omvärldens agerande, på så sätt att den fungerar passiviserande - ju mer omvärlden "lägger sig i", desto mer tycks de styrande få vatten på sin kvarn och ytterligare skäl att slå ner på oppositionen.

Diggare

Det är en trend. Först var det Sakine Madons korta diggartext om Florence Valentins senaste album på Expressens kultursida. Sen kom Henrik Petersens hyllningstext till Depeche Mode på Aftonbladet Kultur. Därpå fyllde Morrissey femtio och alla möjliga kultursidor var fulla av alla möjliga fantexter. Och nu idag förklarar Andreas Nordström i Expressen vältaligt sin kärlek till AC/DC. Slutsats: kultursidorna blir mer och mer en tillflyktsort för popochrockdiggare som ger uttryck för sitt digg. Och det är väl okej. Ganska kul, t o m. Jag hoppas bara att det inte är skivbolagen som sitter nånstans där i bakgrunden och trycker på.
Hursomhelst. Texterna tenderar, bortsett från Madons kortis, att utgöras av mäns diggande av andra män (även om Susanne Ljung får vara med på ett hörn hos Nordström), och att varva självbiografiska anekdoter med analyser av idolernas aura och omgivningens respons. Både Petersens text om Depeche och Nordströms om AC/DC ställer idolerna i motsatsställning till ett kallsinnigt kulturetablissemang och förser dem - och indirekt skribenterna själva - med underdoggens subversiva stämpel. Det är lite lustigt. Inte bara för att skribenternas kultursideshyllningar i sig snarare vittnar om acceptans, omfamnande, utan också för att de drar diametralt olika, och motstridiga, slutsatser om vad det är som utanförskapet egentligen utgörs av. Distansen, bristen på patos hos AC/DC fungerar avtändande på de intellektuella, menar Nordström ("De visar aldrig så lite som en tendens till sårbarhet"). Medan Petersen ser Depeche Modes hudlösa distansbrist som deras akilleshäl ("Depeche Modes styrka var deras svaghet: de skämdes inte för att skämmas").
Jag vet inte. Nog är det fortfarande så att traditionell hårdrock, folkhemshårdrock s a s, är en lågstatusgenre, och samma gäller för traditionell synthpop (till skillnad från electronica som The Knife eller Sophie Rimheden). Kanske har det med arbetarklassanknytningen att göra (fast Nordström avfärdar den teorin rätt övertygande i fallet AC/DC), kanske handlar det istället om de råenkla, "primitiva" melodierna. Men jag undrar om det inte också är så att de båda skribenterna helt enkelt gärna vill att den där auran av något icke-accepterat, någon slags utanförskap, ska finnas där. Man vill ju så gärna vara lite subversiv. Vilket inte är helt lätt idag - i en tid då filmcensuren lägger ner och Motorsågsmassakern går att hyra på stadsbiblioteket; då Sonic Youth (som Nordström lätt briljant kallar "morgontidningspunkare") tillägnas en stor utställning på Malmö konsthall; då inte ens porr, numer ett respekterat ämne för akademiska studier, erbjuder någon verklig frizon undan snillet och smaken. Och då kultursidorna är fulla av rockochpopdiggares fantexter.

Jävla Malmö II

Den flitige nollbudgetfilmaren och lokalantipatrioten Henrik Möller har sin egen kanal på YouTube. Där finns det en massa film om flera olika, mest negativa, saker. Men Möller har framför allt vigt sin verksamhet åt att med hatkärlek (fast betoningen ligger på hat) porträttera en viss sida av Malmö - det skitsura, inskränkta, aggressivt självbelåtna Malmö. Det Malmö som glömts av tiden, som befinner sig geografiskt nära men ändå långt bortom centrum, mysiga Möllan, Ribban och nymodigheter som högskolan och Bo 01-området. Vars hjärta ugörs av stadens dödaste punkter: Sevedsplan, Nobeltorget, Norra Grängesbergsgatan, Dalaplan. Där det vänliga leendet alltid är långt borta och det slentrianmässiga föraktet regerar. Ett Malmö som säger nej till allt utom öl, våld och meningslöst tidsfördriv. Ja ett Malmö som, skulle man kunna säga, är emot själva livet.
I den här filmen, Nobellvägen (som Möller gjort tillsammans med Claes Leijonhufvuds Video Direkt), råkar en aningslös dokumentärfilmare från Helsingborg irra sig in i detta mörkrets hjärta, ledsagad av tre skitjobbiga folkölsberoende svennar (obs filmen är över en halvtimme lång):

"...i sionistiska medier...."

Ayatolla Khamenei har i morse hållit ett tv-sänt tal till det iranska folket. DN ("sionistmedia", alltså) beskriver talet som "en apell där han drog upp en klar linje mellan det iranska folket och de fiender utanför Iran som han menade ville förstöra landet genom rykten och anklagelser." Khamenei ska ha förklarat att:

- Det handlar inte om en valkampanj som den beskrivits i sionistiska medier, i USA eller Storbritannien, där en kamp skulle ha pågått mellan krafter utanför och innanför etablissemanget, nej det var en valkamp mellan kandidater inom etablissemanget.

Tänk, det låter ju nästan som Jinge. Eller som signaturerna Baqir och Nils på sajten MuslimNytt. En paranoid och indirekt - genom de föreställningar om "judemakt" som ligger i bakgrunden - rasistiskt färgad världsbild.

Kastrationsångest

Sent omsider blev det äntligen av att jag gick och såg Lars von Triers Antichrist. Jag hade alltså haft lång tid på mig att bli rejält uppjagad inför den. Större delen av filmen satt jag, helt oförmögen att koncentrera mig, och bävade för det som jag visste skulle komma: scenen med den rostiga saxen.
Den kom alltså först framemot slutet av filmen. Kvinnorna på bänken bakom reagerade starkt, med upprörda utrop och kraftiga rörelser. Och för min del var det klippt (hahahahaha bad pun intended). Blodet som sprutade ut ur resterna av Charlotte Gainsbourgs klitoris fastnade på näthinnan och filmupplevelsen kom helt att överskuggas av min kastrationsångest.
Filmen ger den kvinnliga publiken en "unik mulighed for at smage på begrebet kastrationsangst, der ellers har været forbeholdt mænd", skrev danske kritikern Jacob Wendt Jensen. Jag vet inte riktigt vad han menar - att kvinnor inte skulle kunna ha känt kastrationsångest före detta stora ögonblick eller att detta helt enkelt är första gången man spelat på möjligheten till kvinnlig kastrationsångest i en fiktionsfilm. Menar han det förstnämnda har han naturligtvis helt enkelt fel. Själv känner jag vad som avgjort är just denna typ av ångest varje gång jag hör talas om rituell könsstympning av flickor. Men det sistnämnda kan mycket väl vara fallet (har någon andra exempel på filmer som tydligt frammanar kvinnlig kastrationsångest så använd gärna kommentarsfältet).
Om Lars von Trier är först i det avseendet kan man ju nästan säga att det finns en slags feministisk potential i filmen, hur misogyn den nu än är i övrigt. För visst är den det. Misogyn alltså. Jag var trots allt inte så borta att jag inte registrerade detta. Och misstänkte att den där tillägnan till Tarkovskij på slutet inte bara hade med bildspråket att göra utan också med kvinnosynen. Till von Triers fördel talar att han åtminstone uppenbarligen, på ett helt annat sätt än Tarkovskij, hyser en medvetenhet om det problem som den icke-fullständigt-goda och icke-fullständigt-moderliga kvinnan utgör för en madonnadyrkande patriark.

Varför är Humanisterna så provocerande?

Ateismen provocerar, skrev Lena Andersson i DN för några dagar sedan, och det är "främst intellektuella i kulturskiktet" som den retar upp:

”Så du är troende”, är en vanlig spydighet till ateisten som uppvisar minsta lidelse i sitt motstånd mot knasigheterna som större delen av jordens befolkning inrättar sina liv efter.
Ordet tro är intressant i sammanhanget, för vad personen avser är motsatsen: ”Så du tror att du vet.” Och meningen med hela denna retoriska övning är att tala om för gudsförnekaren att hon är religiös.
/---/
Agnosticismen anses bland de ljumma icketroende ha högre filosofisk halt och tyda på ett öppnare sinne. Det diffusa, lösa, otydliga, svala, svårtolkade och otolkade hålls högt i kulturlivet, medan tydlighet och hetta har lägre status då även okunniga personer i folkdjupet gärna fastslår både det ena och det andra med eftertryck.

Genom att tala om religiösa sedvänjor och uppfattningar som "knasigheter" visar förstås Andersson direkt att hon själv inte håller sig för god för att ge ifrån sig spydigheter, och det är inte ägnat att öka toleransen för den organiserade ateism som föreningen Humanisterna - där Andersson är aktiv - företräder.
Men det är inte bara respekt och tolerans som Andersson vill ha, utan ett klart och tydligt ställningstagande från de intellektuellas håll - ett ställningstagande för ateismen; det i Anderssons ögon enda verkligt hållbara ställningstagandet. Hon har ett ärende. Hon vill påverka. Liksom Humanisternas blågula reklamkampanj, vilken Andersson stolt hänför sig till. Tre bilder med religiösa symboler - en Davidsstjärna, en halvmåne och ett kors - plus texten "Gud finns nog inte". Och en hemsida med ett test som är hyfsat "riggat" för att få en stor majoritet av besökarna att framstå som solklara Humanister.
Uppenbarligen verkar detta i sig provocerande på vissa. Som på beställning kom också Göran Rosenbergs respons på kampanjen i dagens DN. Rosenberg förstår inte varför det inte blivit ett ramaskri omkring den, han tolkar den som "missionerande" och ett uttryck för intolerans mot troende (en syn på troende människor som ett problem som måste bekämpas).
Det är ett märkligt cirkelresonemang. Rosenberg ifrågasätter ju själv att förbundet Humanisterna lägger ut så mycket pengar på sin opinionsbildande verksamhet - och verkar därmed se ett, som Andersson uttrycker det, lidelsefullt och tydligt ställningstagande för ateism som ett problem. Men den huvudsakliga svagheten i Rosenbergs argumentation är att han utgår ifrån att vi lever i ett samhälle där "vi inte är vana vid" direkt religiös påverkan. "Missionera för sin tro får man göra i Kina och Afrika, om ens där numera", skriver han. Jag undrar om han brukar röra sig ute på stan överhuvudtaget? Det kan inte bara vara i Malmö som man ständigt ansätts av olika religiösa samfund med rikliga mängder propagandamaterial. Under flera månader har Scientologi-kyrkan kört en rejäl offensiv på Triangeln och Gågatan här i stan, satt upp tält och små bord där de erbjuder "gratis stresstest" som är riggade på ett, det är jag bergfast övertygad om, betydligt mer försåtligt och för den enskilda mer potentiellt skadligt sätt än Humanisternas kampanj. Men detta är vi så vana vid att ingen förfasar sig över saken i media. Även Svenska kyrkan, denna på ytan milda församling, prånglar ut sitt material till massorna. Jag är inte medlem men får ständigt hem deras tidning Amos i brevlådan. Tonläget är förvisso lågmält och man verkar idag mer inriktad på att vara en inrättning som allmänt intresserar sig för "det mänskliga" än på att ständigt övertyga sig själv och andra om guds existens - men just detta att en trots allt religiös institution gör anspråk på att vara den plats där man å allas vägnar ägnar sig åt tillvarons djupa och svåra frågor kan förstås vara nog så irriterande för den som säger nej till gudstro, men fortfarande är människa med allt vad det innebär.
En poäng har dock Rosenberg när han pekar på ojämnheten mellan Humanistkampanjens tre visuella symboler. Medan Davidsstjärnan och halvmånen är lätt igenkännbara symboler för judendom respektive islam så är det gula korset på blå botten också liktydigt med svenska flaggan. Rosenberg skriver:

Vad kampanjen mer eller mindre öppet säger, och framför allt signalerar med sitt val av symboler, är att problemet med människor som fortfarande verkar tro att Gud nog finns (för det är ju detta som verkar vara Humanisternas problem) i hög grad är ett problem med människor av muslimsk eller judisk tro. Jag anar att detta kanske inte är vad kampanjmakarna har avsett men det är så jag tror att kampanjen riskerar att uppfattas, inte minst av människor som anser att människor av muslimsk eller judisk tro är ett problem i sig.

Risken att antijudiska och islamofobiska förhandsinställningar förstärks genom valet av symboler finns nog - vi är inte alltid så sofististikerade i vårt sätt att deschiffrera visuella budskap som olika kampanjmakare vill ha oss till. Men det finns naturligtvis också alternativa reaktionsmönster. En bekant till mig som bara såg bilderna och missade texten trodde t ex att det hela var en behjärtansvärd kampanj för större tolerans gentemot icke-kristna religioner. Vad den dominerande reaktionen kan tänkas vara vet vi helt enkelt inte riktigt.

En annan sak man kan rikta kritik mot Humanisterna för är att de verkar blanda ihop kamp för ökad sekularisering med kamp för ateism. Det ena är inte nödvändigtvis liktydigt med det andra. Men att propaganda för ateism måste vara en lika legitim del av ett pluralistiskt samhälle som vilken form av opinionsbildning som helst (som håller sig inom ramarna för demokratins spelregler), detta borde i sig vara självklart. Så varför blir den så ifrågasatt? Andersson har en poäng i att det kulturella etablissemanget tenderar att föredra mångtydighet och öppenhet framför klara och entydiga ("vulgära") ställningstaganden. Kanske upplevs det också som förvirrande att en sammanslutning med namnet "Humanisterna" kan driva en så tydlig och specifik agenda - ordet "humanism" äger ju en behagligt mysig aura av allmän konvivialitet och tolerans. Oavsett skälen borde det väl ändå vara dags börja se Humanisterna som en intresseförening som alla andra, med en agenda de har sin fulla rätt att driva utan att ständigt bli i grunden ifrågasatta. Den irritation de väcker på sina håll framstår för mig som både oproportionerlig och egendomligt ogin.

Valet i Iran

Nimas blogg uppdateras ständigt med nya bilder och rapporter från inside Iran, samt tips på vad man i Sverige kan göra för att protestera mot repressionen.

På annan plats i bloggosfären spekuleras det stilenligt och med förment "antirasistiska" förtecken istället om hur mediabilden av valfusk och gatuterror i Iran i själva verket skulle vara en propagandaprodukt av "sionister", Israel och USA.

Lennart Persson

Passerade just Musik & Konst, som jag gör nästan varje dag, och såg att butiken håller stängt p g a begravning. Lennart Perssons begravning. Det finns knappast något halvgammalt popsnöre i Malmötrakten som inte har någon form av relation till Lennart Persson. Och det gäller förstås också för mig.
För mig var han aldrig så mycket rockskribenten Lennart Persson, han var helt enkelt en av de stränga farbröderna inne på Musik & Konst. De som man retade sig lite på men ändå hade respekt för. Den något mildare av dem i och för sig. Men ändå. Det har aldrig gått för sig att komma in där och fråga efter precis vad för musik som helst. "Sån där hitlistemusik tycker jag inte är särskilt intressant", lär Lennart ha sagt till en kund som frågade efter New Order nån gång under 80-talet. Själv gjorde jag en gång misstaget att fråga efter ett tyskt synthband, och fick bara en kall blick och en huvudskakning till svar.
Om man däremot visade intresse för något lagom svårtillgängligt men rockhistoriskt mytomspunnet som exempelvis Sopwith Camel eller Soft Machine, då kunde det hända att man blev inviterad in bakom disken, till och med hälsad på på gatan av Lennart och Peter. Och så är det nog fortfarande. Fast nu är det bara Peter kvar.

I otakt med Europa

Det är lite lustigt. Länge har ju Sverige haft en minst sagt skeptisk attityd till EU, vänt sig inåt och missnöjesröstat av hjärtats lust i EP-valen - i den mån man röstat alls.
Nu framstår Sverige plötsligt som något helt annat. Fortfarande går man i otakt med resten av Europa men på ett helt annat sätt. Sverige ökade sitt valdeltagande igår medan valdeltagandet i Europa generellt sjunker. I Sverige röstade man i första hand på de liberala och europavänliga alternativen - och i den mån man missnöjesröstade så var det främst i den personliga integritetens och frihetens namn. Plötsligt framstår Sverige nästan som något av en internationalistisk och tolerant, till och med lite avantgardistisk utpost i ett alltmer konservativt, xenofobiskt och nationalistiskt präglat Europa.
Med undantag för jävla Malmö då förstås alltså.

Jävla Malmö

Jag gillar ju min hemstad för det mesta. Men att SD just här fick 5,7 procent av rösterna till EU-valet, det får mig faktiskt att skämmas lite.
Dessutom ligger Danmark bara en bro bort - och där gick Dansk Folkeparti kraftigt framåt, som ett led i den allmänna förstärkningen av Europas högerpopulistiska krafter.
Man ska förvisso vara väldigt glad att PP knep outsiderplatsen i det svenska valet, istället för SD (och personligen är jag förstås glad över att mp, som jag röstade på, gick fram), men det samlade heleuropeiska resultatet ter sig mest som en jävla katastrof. Och Malmös valresultat som en liten spegelskärva av detta.

När det politiska blir personligt

Sydsvenskans kultursida anordnade igår afton en diskussionskväll om islamofobi här i Malmö - man kan se utdrag ur den här.
Diskussionen präglades till stor del av frustration och, som Pernilla Ouis också konstaterade, låsta positioner. "Det beror på dig", sade Per Svensson till kvällens huvudperson Andreas Malm. Och jag förstår vad Svensson menar. Malms auktoritära sätt, snarhet till generaliseringar, svartvita tänkande och fullständiga oförmåga till självreflektion låste debatten redan från början - vilket är synd eftersom han har en del viktiga poänger.
Den anklagelse Ouis och Svensson riktade mot Malm var framför allt att han uppvisar ett kolonialt och sexistiskt förhållningssätt gentemot islamkritiska kvinnor - en anklagelse som inte togs på allvar överhuvudtaget av den ilskne antirasisten. Nog är det egendomligt att en person som är så snar att tala om strukturellt förtryck blir så indignerad och tar det så personligt när det antyds att även han skulle kunna vara präglad av hävdvunna förtryckande tanke- och beteendemönster. Malm är inte ensam om att reagera så, jag har sett det många gånger. Men man borde kunna kräva mer. Att han skulle kunna stanna upp och tänka efter en halv sekund istället för att bara hånskratta och underkänna kritiken genom att hänvisa till sin egen allmänna förträfflighet och långa meritlista som de förtrycktas förkämpe. "Skulle JAG förakta kvinnor!" utbrister Malm indignerat. Som om det var det saken gällde. Att ena sekunden tala om vikten av genomgripande diskursanalys ifråga om islamofobi, men andra sekunden göra frågan om sexistiska förhållningssätt till något som enbart handlar om individuell karaktär, det är ett inkonsekvent och omoget förhållningssätt.

Fallet Kurras

Upptäckten att Karl-Heinz Kurras, den polis som sköt ihjäl studenten Benno Ohnesorg - skottet som var upptakten till radikaliseringen av den västtyska studentrörelsen och bildandet av terrororganisationer som RAF - i själva verket var en Stasi-agent är fullständigt omvälvande och måste leda till en om inte total så i alla fall rejäl revidering av historien. Skyldig var ju inte bara den, som det hette, fascistiska västtyska staten utan i själva verket också landet bakom den, som det hette, antifascistiska skyddsvallen. Och de som lät sig förledas till att ta ställning för en våldsam motrörelse handlade i själva verket bara så som de grå männen bakom skyddsvallen, Kurras uppdragsgivare, önskade.
Men inte bara 68-rörelsen utan också delar av det borgerliga västtyska etablissemanget, närmare bestämt de som försvarade dödsskjutningen, har levt i en illusion. De har närt en kommunist, inte en rättrådig västorienterad poliskonstapel vid sin barm. Om detta och andra infallsvinklar på fallet Kurras skriver Bernd Ulrich i Die Zeit - tysktalande rekommenderas läsa. Även en intervju med historikern Hubertus Knabe, där bl a det faktum att tyska riksdagen vägrar låta närmare undersöka Stasis inverkan på BRD:s politiska liv tas upp, kan rekommenderas.

Coverbandet Sisters of Mercy

"Dessa kvinnor som vädjar", skriver Nina Björk angående Caroline af Ugglas schlagerhit och, framför allt, Dolly Partons Jolene. Men kommer fram till att det är okej att gilla texten till en låt som Jolene, trots det krypande obehaget inför desperationen och den passiva acceptansen av den vackraste kvinnans övertag i kampen om en till synes viljelös man - eftersom dess nakna vädjande "drar undan mattan på kategorier som 'svaghet' och 'styrka'" och representerar kärleken i dess renaste form, helt i "avsaknad av strategier".
Som tur är finns det ju också män som har sjungit Jolene. Jack White i White Stripes men i synnerhet Andrew Eldritch i Sisters of Mercy. Eldritch gör det verkligen briljant, gjorde det långt innan "queer" blev ett modebegrepp men lyckas verkligen vara queer på ett förtrollande sätt tack vare den totalt traditionellt manligt heterosexuella framtoning han och de andra gothpojkarna i grunden hade, namnet till trots. (Jag skriver "hade" - jag vet att bandet fortfarande existerar men det är ju bara som skuggor av sina forna jag.)
Det blir en väldigt fin kollision. Jag menar hör själva:



Överhuvudtaget undrar jag om inte Sisters of Mercy egentligen var bäst som coverband. När jag själv numer nån gång får lust att höra dem är det i alla fall bara Jolene och den här underbara versionen av Knockin' on Heaven's Door jag är intresserad av:


(They don't make posörer like that anymore, förresten.)