Helt rätt, Adaktusson!

Inte trodde jag att den dag skulle komma då jag skulle hylla Lars Adaktusson i en bloggpost. Men idag ser jag en krönika av mannen i Svenskans nätupplaga som förtjänar att lyftas fram. Den handlar om Sveriges, och världens, undfallenhet mot Kinas regim.

När Fredrik Reinfeldt i samband med det kinesiska presidentbesöket vägrar ta upp behandlingen av enskilda regimkritiker – eller fumlar runt i terminologin och talar om att ”vi tycker väldigt mycket om mänskliga rättigheter” – beror det på att svenska storbolagschefer ska ligga bra till hos dem som styr över världens största marknad.

Det är, nämligen, så att "ekonomiska realiteter är och förblir avgörande i relationerna till jordens största nation".
Och det är vidrigt, det är skamligt, det borde vara pinsamt för våra politiska ledare.

Om politisk värde-löshet skriver också Vänstra Stranden i en högst läsvärd text. Och om ekonomism och repression ur ett lite annat perspektiv skriver Kalle P, nu är utgångspunkten ett visst dominerande operativsystems framfart i vår digitala tillvaro. Kalle förklarar dessutom vad en Pangloss-liberal är. Läs.

Återanvändandet av de döda

DN förtäljer (inte på nätet) idag om en spännande doktorsavhandling i arkeologi. Det är Ing-Marie Back Danielsson som lägger fram tesen att mänskliga benrester återanvändes i tillverkning av svärd och keramik under järnåldern. Men det handlade, enligt henne, inte om någon enkel och respektlös nyttomaximeringsprincip utan också om en synsätt där de föremål i vilka resterna av de döda kommit till bruk blir besjälade (Per Mortensen, "Benrester återanvändes under järnåldern", under vinjetten "Avhandlingen").
Det vidrigaste och mest själlösa sättet att återanvända de döda torde väl vara det som utövades i Tredje rikets förintelseläger. Allt av värde togs om hand i Auschwitz för den tyska, ariska befolkningens fromma -- så var i alla fall tanken. Judar ansågs värdelösa; man såg till att beröva dem allt värde in i döden. Judar ansågs vara utsugare; man exploiterade dem i högre grad än vad någon trott möjligt. Back Danielsson säger att hon ser anledningen till att forskare tidigare missat återanvändningen av delar av järnålderns döda kroppar i den dominerande synen på människan som en odelbar helhet. Den synen gällde inte i dödslägren. Men ingenting var besjälat där. Förövarnas egen själlöshet speglades i hanterandet av mänskligt material.
Själva återanvändningstanken ligger förstås annars i tiden idag. Organdonationer. Planer på frystorkning av de döda kropparna som en miljövänlig begravningsmetod och ett sätt att låta de döda direkt få ingå i naturens kretslopp. Detta är återanvändning i livets tjänst -- en återanvändning som blir precis så själfull och värdig som vi låter den.
Jag vill gärna bli frystorkad, och hoppas att denna metod snart kan börja tas i bruk. Men jag avstår helst från det jag hörde en präst tala om på TV då metoden först började diskuteras offentligt: möjligheten att låta en växt spira ur den den dödes kvarlämnor. Visserligen är detta en tanke oändligt mer livsbejakande än idén med stenen över jorden över boxen med lite instängda benrester, men samtidigt känner jag ett inslag av prestationstvång här, ett prestationstvång som fortsätter till och med efter det att döden har inträffat. Tänk om resultatet inte blir någon blomstrande buske utan en torr och förvriden pinne, hur ska då inte detta kunna tolkas? Kanske som en spegelbild av mitt liv, som mina synders lön eller rentav som ett bevis på materialets (min) allmänna oduglighet? Tanken på att fortsätta som buske ger mig dessutom känslan av ett tvång att fortsätta producera, leverera, efter livets slut . Aldrig får man någon ro.

Skolgårdsramsor och annat snusk

Här kommer Rasken med den stora tasken
och Ida med sin stora slida

Så löd den vördnadslösa ramsan om rekordserien Raskens på min barndoms skolgård. TV och radio var de främsta källorna till glädje -- nästan alla delade populärkulturella upplevelser kunde dras i smutsen på ett eller annat sätt. Barn-TV-ikonerna Misse och Mojjes lilla välkomstsång till oss i publiken blev till något helt annat i mina försigkomna klasskamraters munnar:

Här kommer Misse
å Mojje
Vi gillar allt som skoj e'
Kom inte hit
här luktar SKIIIT!
I vår lilla vrå för två

Den snuskigaste omtolkningen av en känd sång var nog den av världshiten Guantanamera, en tolkning som dock förmodligen härstammar från en infantil full vuxen någonstans:

Guantanamera
Jag doppa' kuken i lera
Leran den tooorkaaa...
jag runka' allt va' jag oooorkaaaa.....

Det var förstås pojkarna som sprang runt och vrålade sånt här, medan vi flickor agerade ömsom fnissande, ömsom äcklad eller trött suckande publik. Av de här tre exemplen tror jag (av vad jag kan minnas) att det bara var det mittersta jag för min del kunde uppskatta. De andra låg liksom för långt bort från min erfarenhetshorisont. Men det fanns en snuskig vits som jag alltid brukade skratta åt mer eller mindre mot min vilja. Fan vet hur gammal den här vitsen är, den har i alla fall visat sig leva kvar i våra dagar. Den var nämligen en av de exempel på barnhumor som fick leksakstillverkaren Brio att ta sin hand ifrån boken Vad heter Usamas glömska bror? Var var det jag Laden, en samling skämt utgivna 2005, insamlade av barn från hela landet. Min grannpojk & klasskamrat D berättade den såhär, och med barnslig röst i rollen som "Arin":

- Vad heter du då min lilla vän?
- Arin...
-Men k:ået då?
- Ja, litegrann....

I boken heter det istället såhär:

- Vad heter du?
- Erstin.
- Men Kåt då?
- Ja. Lite ibland.

Ni märker skillnaden va? Det är inte bara namnet som ändrats, "min lilla vän" har fallit bort dessutom. Visst kan man fortfarande berätta den på så sätt att "Erstin" tydligt är ett ganska litet barn, men av att bara läsa vitsen framgår inte vilken åldersgrupp hon egentligen befinner sig i.
Det var inte precis de pedofilvibbar den här vitsen har i fel typ av öron som gjorde den så oemotståndlig för mig som elva-tolvåring. Det var väl den där totala perspektivomkastningen som gjorde det, något som är utmärkande för lyckad crazyhumor. Här handlar det alltså inte om den klassiska snuskgubben och den "oskyldiga" lilla flickan utan, liksom, om den omvända situationen.
Inte för att jag hade mer än vaga, barnsliga föreställningar om sådant som kåthet och vad snuskgubbar egentligen gör då det här begav sig. Visst blir också barn upphetsade, men som de flesta av oss är medvetna om skiljer sig den upphetsningen från det som kommer senare. Pojkarna i klassen kan knappast heller fullt ut ha greppat innebörden av alla sina vitsar. Men de låg uppenbarligen hela tiden steget före. Pojkar är och var, helt enkelt, mer förtrogna med snusk. Eller, man kan förstås uttrycka det annorlunda: de har inte en lika intim, och därmed också en mindre tabuladdad, relation till sina kroppar. Eller: de tillåts, på ett annat sätt, utforska och leva ut sin sexualitet.
Jag blev chockad när jag för några år sedan såg Patrice Chereaus film Son frère ("Hans bror"), i vilken en man mister sin bror och därpå bland annat säger: "Han var allt man kunde önska sig av en bror. Vi runkade tillsammans..." (formuleringen fritt ur mitt minne, innebörden oförändrad). Jag för min del kan inte ens fullt ut föreställa mig någon motsvarande situation med mitt likkönade syskon. Och nej, jag kan inte heller föreställa mig att få höra någon liknande replik kommande ur en kvinnas mun i en fransk film om denna kvinnas nyligen avlidna syster. Bröder som runkar ihop är kanske något typiskt för den katolska machokulturen, tänkte jag. Men under fyllesamtal med manliga vänner har det visat sig att erfarenheter av den där typen inte är helt ovanliga här i Svedala heller, om inte med bröder så med samkönade kompisar. Den manliga sexualiteten är inte sällan, verkar det som, på ett annat sätt än den kvinnliga kollektivt formad.
Hade det varit bättre om tanken på systrar som onanerar tillsammans inte tedde sig så främmande eller genant? Jag vet inte.
Hade det varit bättre om pojkar generat sig mer för att dela sin sexualitet med andra pojkar?
Inte vet jag.

Drömmen om Den Starka Hjältinnan

Jag har alltid haft ett obekvämt förhållande till den allestädes närvarande vurmen för "starka kvinnor". Det gör sig påmint nu i samband med SVT:s dokumentärfilmsserie "Kvinnans plats" -- enligt hemsidan "sex fascinerande, magstarka och prisbelönta dokumentärer om kvinnors styrka mot alla odds". Jag har inget att invända mot urvalet av filmer eller mot att lyfta fram kvinnliga dokumentärfilmare. Det är alltså sättet att, i tablåer, på nätet och av påannonsörer, beskriva serien jag reagerar på. Det är som om vi lever kvar i en tid då kvinnor fortfarande definieras som det svaga könet -- och som att vi ständigt, i jämställdhetens namn, samtidigt måste motbevisa denna grundsyn. Men motbevisandet blir snarare till en bekräftelse då "starka kvinnor" tenderar att lyftas fram som exceptionella varelser, som det där lyckliga undantaget vi använder oss av för att bekräfta den inbillade regeln att vi människor inte låter oss hindras av våra omständigheter. Why I believe you can do just about anything you want girl, so long as you put your mind to it.
Min främsta invändning mot "starka kvinnor"-romantiken är att den inte upplöser, utan snarare befäster, den hierarkiska dikotomin stark/svag. Visst förstår jag varför man från feministiskt håll gärna lyfter fram "starka kvinnor". Man vill skapa en motbild mot den av det svaga könet och de subjektslösa offren. Man vill lyfta fram förebilder som inspirerar. Hur ska man kunna kämpa om man uppfattar sig själv som "svag"? Problemet uppstår när ifrågasättandet av föreställningen om svaghet övergår i ett oreflekterat hyllande av styrka. Få människor skulle väl idag tycka det vore en bra idé med en dokumentärfilmserie som fokuserar på "starka män", trots att män förstås också kan befinna sig i svåra omständigheter de måste försöka övervinna. Den "starke mannen", det begreppet rymmer snarare föreställningar om dominans, aggressivitet, kanske tävlingsinstinkt eller förtryck eller självbedrägeri; i alla fall inte "frigörelse". Vurmen för den "starka kvinnan" kanske också hänger samman med en romantisk uppfattning om kvinnan som någon som inte i första taget skulle använda sin styrka mot andra. Jag måste tänka på de båda olika kvinnor jag känt i mitt liv som definierat sig själva i termer av klassiska "starka kvinnor" och som uppfattat sig som martyrer under ett patriarkat där sådana som de uppfattas vara skrämmande. Båda har från min synvinkel sett, var och en på sitt sätt, i själva verket varit mästare på att manipulera och domptera omgivningen.

Underliggande i kvinnostyrkehaussningen anar jag, vidare, en föreställning om att vi kvinnor ska göra oss förtjänta av vår jämställdhet. Vi måste minsann visa att vi inte är de där våpen tidigare århundradens läkare har velat ha oss till. Jag kan i protest mot detta fantisera om att, som en slags ultimat provokation mot samtiden, bilda en sammanslutning för svaga kvinnor (förutsatt att någon mer än jag själv skulle vilja vara med). Själv är jag psykiskt sett ganska labil (panikångestattacker) och tämligen svag rent fysiskt, men jag anser sannerligen att jag ska vara att betraktas som jämlik ändå.
Men nej, en sådan förening skulle väl förmodligen inte heller bidra till att upplösa dikotomin. Kanske bara befästa den ytterligare. Dyrkan av kvinnokraft är hursomhelst inte något vidare lyckat instrument i kampen mot patriarkatet, därpå är jag säker. Den Starka Hjältinnan kan visserligen vara en Hanna från Arlöv men lika gärna en Leni Riefenstahl (hon har sina feministiska followers hon också) eller en trygg bullkindad matrona med ett barn under varje arm och särskilt ansvar för hushållsbudgeten. Den sistnämnda hyllas gärna av män utan intresse för omfördelningar av hushållsarbetet. Den "starka kvinnan" behöver inte vara en rebell. Hon kan helt enkelt vara den som orkar med att dubbelarbeta. Och som alltid har en näsduk och ett tröstande ord till hands när barnen ramlar och slår sig, eller när maken blir förbigången på sin arbetsplats. Den vanligaste drömmen om den Starka Hjältinnan kanske är den om en Pippi Långstrumpmamma som bär oss alla på sina armar. Finns hon på riktigt? Och om hon finns, gör hon feminismen en tjänst eller en otjänst?

Vanmakt

Min vän är rasande. Och maktlös. Han blev uppsagd lagom till sommaren -- för att sedan återanställas i mitten av augusti, lagom till höstterminens början. Då behövs han igen, som lärare.
De är i sin fulla rätt att göra så. Facket? Nej, de har inget att invända.
Visst kommer min vän att överleva sommaren. Han har väl rätt till sin a-kassa antar jag. Såvida inte arbetsförmedlingen hittar något lämpligt feriejobb för en medelålders gymnasielärare. Plocka jordgubbar kanske.
Jag har också haft min tid som inhoppande lärare of sorts, som högskolehora (så kallas det, ordat "hora" används ju nästan alltid för att beteckna en förnedrande arbetssituation). Vi vill använda dig på två kurser under våren, kan det heta. Visst, man ställer ju upp. Någon gång kanske man blir lite hemmastadd med en kurs och börjar utveckla planer för den -- varpå man sedan upptäcker att man plötsligen och oförklarligen blivit utbytt mot någon annan nästa gång den beger sig.
Herr Reinfeldt talar om flexibilitet på arbetsmarknaden. Jag tror aldrig han har behövt uppleva flexibiliteten inpå sitt eget skinn.

Kvinnor som förtrycker kvinnor

Jag gillar Carina Rydberg. Minns hur hon satt och försvarade Per Gunnar Evanders dotter i Fredrik Virtanens pratshov, dottern som angripit faderns sätt att litterärt utnyttja sin familj och Carina Rydberg som själv till synes hämningslöst hänger ut sin omgivning i sina real life-romaner. Mot de andra gästernas hipsteruppfattning att Evanders dotters invändningar mot fadern var värdelösa på grund av hennes anklagelsers bristande litterära kvaliteter hävdade Rydberg allas rätt att "få säga sitt" -- och hade dessutom mage att förklara sig främst vara intresserad av vad som är sant.
Nu har Carina Rydberg sagt ett sanningens ord igen. Hon har lyssnat på diskussionen om Frida Muranius låt Dunka mig gul och blå i P1:s Studio Ett och konstaterar att kvinnors rena, ohämmade sexualitet fortfarande förnekas utrymme -- av andra kvinnor i det här fallet.
Lite mer systerskap och lite mindre förmynderi vore fint.

Ett bisarrt ps: det verkar, apropå detta med förmynderi mot vissa kvinnor, som att DN censurerar bort Isabellas blogg från twinglytjänsten. Det här inlägget var först länkat, sedan efter några timmar mystiskt försvunnet. Hallå...demokrati...yttrandefrihet...?

Allt kött är hö

Nina Björk ägnar sina söndagskolumner i DN på att utforska relationen mellan det olönsamma immateriella i den mänskliga existensen och det säljbara i ett kapitalistiskt konsumtionssamhälle. Idag (tydligen har texten inte än lagts ut på nätet) har hon nått fram till pudelns kärna: det senare har för länge sedan rullat över det tidigare och krossat allt effektivt motstånd. Men frågan är om inte det hela till och med har gått längre än vad Björk tycks tro. Hon skriver bland annat: "Det enda syftet med Åhléns kaffeservis är att vara säljbar; endast när den köps har den nått syftet med sin existens. Och riktigt så är det ju inte med människan. Vi gör barn utan att tänka på en marknad. Vi försöker inte designa eller uppfostra barn enbart för att de i framtiden ska bli möjliga att köpa." Men, fortsätter hon sedan, det lyckliga barnatillståndet ersätts så småningom av tvånget att bli anställningsbar, det vill säga säljbar. Och ju tidigare i livet du lär dig gilla läget, desto bättre ser dina överlevnadschanser ut. "Med andra ord: ju fortare en människa inser likheten mellan sig själv och en kaffeservis desto troligare att hon i framtiden ska lyckas sälja sig själv på en marknad. Vad vill arbetsköparna köpa nu och i morgon? /.../ Där har du svaren inte på vem du är eller vad du vill göra i ditt liv, men vem du ska bli för att ha en rimlig chans att bli köpt."
Det är fascinerande att ställa Nina Björks text mot s-politikerna Luciano Astudillos och Thomas Östros debattartikel i samma tidning. Den ska förstås som en offentlig delrapport i den socialdemokratiska själv- och omprövningen efter valförlusten, och fokuserar på jobbpolitiken -- det som sägs ha varit partiets svaga punkt under valrörelsen. Centralt är något som kallas "den nya arbetslinjen". Bland annat såhär:

En god arbetslinje måste se till att ungdomarnas väg till arbete blir så snabb och effektiv som möjligt.
Trygghet i förändringen blir en nyckelfaktor. Vår ekonomi befinner sig i ständig omvandling. Det gör att också de som har ett tryggt och utvecklande arbete i dag riskerar perioder av arbetslöshet i framtiden. En ny arbetslinje måste också rikta in sig mot dem som i dag har ett arbete men oroar sig för att kompetensen inte kommer att räcka till när strukturomvandlingen slår till.
/---/
Konkurrensen på de globala marknaderna kommer att fortsätta att hårdna. /.../ Frågan om kompetensutveckling i arbetslivet kommer att växa de kommande åren.

Idag handlar det inte så mycket om att bli något som att ständigt hålla sig formbar och föränderlig i säljbarhetens tjänt. Det livslånga lärandet handlar om att kunskap är färskvara, underställd kvartalsrapporterna. Sådan kunskap som kan omsättas i reda pengar, alltså (tillfälliga vinster). Annan kunskap är inte säljbar. Den är ingen färskvara men inte heller någon annan typ av vara, och som sådan onödig.
Allt biologiskt nedbrytbart material är, vidare, färskvaror -- som vi och våra inneboende skiftande drömmar. Kaffeservisen som mer beständig vara har idag god möjlighet att överleva oss alla och överglänsa oss vad gäller värde och säljbarhet. Den kan ju komma att bli en klassiker -- och betinga ett högt värde på framtida auktioner. Socialdemokraterna har inte precis något att sätta emot.

Komplettering: aha, nu har Björks kolumn lagts ut på nätet.

Bilder, ord

"Filmåskådaren talar inom sig själv, och den som läser en bok ser en film för sitt inre öga."
Så säger den tyske regissören Edgar Reitz i boken Drehort Heimat (1993). Okej, han säger det på tyska -- det är jag som översätter.
Yttrandet ställer den vanliga föreställningen att film är passiviserande, medan bokläsande är aktivt, stimulerande, fullständigt på ända. Ligger det något i Reitz ord? Ja, gör det inte det?

En helt annan grej: ett roligt länktips för cineastnördar: Wikipediasatiren Uncyclopedias definition på film noir.
Yeah.

Appendix

Till föregående postning: Idag presenterar Isabella via sin blogg den nya hemsidan till det relativt nystartade nätverket SANS -- Sexsäljares och allierades nätverk i Sverige.
Ur målsättningen:

Vi vill ha en mer sansad politik och lagstiftning kring försäljning och köp av sexuella tjänster, en avkriminalisering som innebär att strafflagstiftningen kring sexuella tjänster mot betalning mellan samtyckande vuxna individer avskaffas. Sexsäljare skulle då verkligen kunna skyddas av de lagar som redan finns, ex. lagar mot våldtäkt, sexuellt utnyttjande, människohandel.
/.../
Nätverket består av en blandad grupp av människor och man behöver inte vara sexsäljare eller kund, eller för prostitution som ett fenomen för vara medlem. Det viktiga är att man vill att alla människor ska ha mänskliga rättigheter och att en mer human och pragmatisk politik förs kring försäljning av sexuella tjänster.

Det är välgörande att läsa de lugna, nyanserade och faktainriktade texterna hos SANS. Namnet är väl och förstås medvetet valt för att visa på att man vill utgöra en motvikt till de mer sanslösa bland de debattörer som i stort sett lyckats kapa hela sexköpsdebatten. Japp, känslor spelar verkligen roll för hur politiska frågeställningar formas och betraktas. Och just den här frågan är sällsynt känsloladdad, innehåller så många explosiva kopplingar till de individuella erfarenheter i synnerhet kvinnor gör, att förnuftet ibland närmast blockeras. En ofta förekommande föreställning är att de som ifrågasätter sexköpslagen är hjärtlösa. Från min ståndpunkt sett handlar det snarare dels om att försöka låta sitt hjärta samverka med sin hjärna (en oslagbar kombination), dels om att söka vidga hjärtat så att det förmår omsluta även sådana erfarenheter som inte sammanfaller med de egna.
De som står bakom sexköpsförbudet motverkar egentligen inte "horstigmat". Jag citerar från hemsidan igen:

Petra Östergren skriver i sin bok "Porr, horor och feminister" att fd sexsäljare som gör en syndabekännelse ofta får stöd från andra kvinnor om de förmedlar en bild av att sälja sex som stämmer överens med offerbilden. Om de inte gör detta så kan de istället i princip omyndigförklaras genom att man påstår att de har utsatts för så starka trauman så att de måste ha förträngt den hemska upplevelsen de varit med om. Och vem vill bli idiotförklarad?
Det finns även ett maktperspektiv i detta där exempelvis viss forskning och vissa fd sexsäljare som gjort avbön godkänns medan annan forskning och andra sexsäljares röster inte accepteras.
Dvs förmedlar man den bild andra vill höra så godkänns man och om man inte gör det så ifrågasätts man hårt. Lyckas en sexsäljare övertyga om att han/hon inte tillhör den stereotypa fördomsfulla bilden så förvandlas han/hon direkt till ett undantag.

Bilden av "horan" är i den genusmedvetna jämställdhetens tid den av ett subjektslöst offer. En som antingen saknar egen sexualitet eller har en förkastligt omedveten och antifeministisk sådan; den "horaktiga" sexualiteten är helt präglad av vår patriarkala könsmaktsordning. Den behagar och underkastar sig. Horstigmat har idag, skulle jag vilja säga, kompletterats med förkastelsen av den heterostereotypa föreställningsvärlden. Ett exempel på detta är en kulturkrönika av Rasmus Malm i Göteborgsposten, "Dags att ta tillbaka sexliberalismen". Malm beskriver hur feminismen idag alltmer präglas av en bejakande och aktiv hållning gentemot sexuella uttryck såsom pornografi, en hållning som inbegriper egen porrproduktion med queera, subversiva drag. "Mycket av den sexradikala rörelsens energi kommer från queer-scenen. Som produktionsbolaget Sexy films skriver i sitt manifest: 'Vi tror inte på kampen mellan könen, vi tror på kampen mot könen'", citerar Malm med gillande. Avslutningen på krönikan lyder som följer:

En modern feministisk tidning som Bust fyller idag sitt länkbibliotek med alternativporr, som får Andra Långgatan att likna en kd-konferens i jämförelse.
I det moralkonservativa USA är kampen en annan. Där är porrmotståndet kidnappat av den kristna högern. Här i Sverige är sexradikalismen, istället kidnappad av nyliberalerna. De som helt saknar maktperspektiv och istället upprepar mantrat om "formellt samtycke mellan vuxna". De som ogillar sexköpslagen och talar om någon lycklig eskorttjej med egen blogg. Där går gränsen. Det är dags att ta tillbaka sexradikalismen från nyliberalerna, och feminismen från de sexfientliga.

Citatet tyder på en närmast total okunnighet om hur debatten faktiskt förs. Jag för min del betackar mig å det kraftigaste för att bli kallad "nyliberal" (och skulle vilja tipsa Malm om bloggen Röd Libertarian för ytterligare perspektiv). "Någon lycklig eskorttjej med egen blogg" hänsyftar högst sannolikt till Isabella, eftersom hennes blogg är något av ett centrum för diskussionen om sexköpslagstiftningen -- men hon är långt ifrån den enda sexarbetande kvinna som har en egen blogg, och ordet "lycklig" används i debatten långt oftare av förbudsförespråkarsidan. Frågan om samtycke är bara en av flera viktiga infallsvinklar på problematiken, och maktperspektiv saknas inte; det ser helt enkelt annorlunda ut på den sida som ifrågasätter sexköpslagstiftningen, den fokuserar där på den enskilda sexsäljaren snarare än att utgå från en schematisk och bristfällig samhällsbild. Hur sympatisk Malms bild än är av en levande och kreativ feminism som bejakar kvinnans sexuella njutning och uttrycksmöjlighter så förblir denna feminism bristfällig om den inte förmår visa tolerans och solidaritet även mot kvinnor vars sexuella beteende på ett annat sätt än det "standardqueera" står i motsättning till majoritetssamhällets normer och lagar.

Ps. Bilden är inte min den här gången, utan SANS logotyp.

Kvinnor som gått över gränsen

1. En kvinna som jobbar som strippa blir, enligt Expressen, underkänd på sin undersköterskeutbildning -- på grund av strippjobbet. Sådana som hon, säger hennes handledare, har inte inom vården att göra.
2. En kvinna som studerar till psykolog viker ut sig i en herrtidning -- och blir, på grund av detta, förvägrad praktikplats under utbildningen, dessutom uppmanad gå i terapeutisk behandling samt göra avbön och "förklara sig" inför sina klasskamrater (detta enligt Expressen/GT).
3. Hitlåten Dunka mig gul och blå av & med Frida Muranius bannlyses både av SR Kronoberg och SR Blekinge. Den skulle, menar man, kunna tolkas som en sexistisk uppmaning till kvinnomisshandel. På Feminetik diskuteras huruvida låten kan sägas utmana könsstereotypier på ett korrekt sätt eller inte.
Vore det inte läge i det här läget att i stället diskutera mänskliga fri- och rättigheter och vem de ska gälla för? Uppenbarligen utsätts kvinnor som på ett oacceptabelt sätt "upprätthåller könsstereotypierna" genom sitt sexuella beteende för en systematisk diskriminering (för deras eget bästas skull förstås, i god social ingenjörskonstsanda). Så tillåts ju inte heller sexarbetande kvinnor i Sverige att organisera sig fackligt. Hellre vill man väl att de ska gå i terapi och komma till insikt om sitt människovärde. Typ.


Ps. Tack till duktiga och intelligenta Tanja Suhinina för info om de båda första fallen.

Politik & feelings

If coldness were not a fundamental trait of anthropology, that is, the constitution of people as they in fact exist in our society, if people were not profoundly indifferent toward whatever happens to everyone else except for a few to whom they are closely and, possibly, by tangible interests bound, then Auschwitz would not have been possible, people would not have accepted it. /---/ The coldness of the societal monad, the isolated competitor, was the precondition, as indifference to the fate of others, for the fact that only very few people reacted. The torturers know this, and they put it to the test ever anew.
Understand me correctly. I do not want to preach love. I consider it futile to preach it; no one has the right to preach it since the lack of love, as I have already said, is a lack belonging to all people without exception as they exist today. To preach love already presupposes in those to whom one appeals a character structure different from the one that needs to be changed. For the people whom one should love are themselves such that they cannot love, and therefore in turn are not all that lovable. One of the great impulses of Christianity, not immediately identical with its dogma, was to eradicate the coldness that permeates everything. But this attempt failed, surely because it did not reach into the societal order that produces and reproduces that coldness. Probably the warmth among people that everyone longs for has never been present at all except during short periods and in very small groups, perhaps even among peaceful savages.

Det är Theodor Adorno som talar. Fast han sade det nog på tyska. Föredraget i vilket han sade det hölls 1968 och finns återgivet under titeln "Education after Auschwitz" i textsamlingen CAN ONE LIVE AFTER AUSCHWITZ? A PHILOSOPHICAL READER (2003). Orden klingar märkligt naiva, lite rörande och melodramatiska men också cyniskt uppgivna, desillusionerade, på en och samma gång. "Peaceful savages"? Kylan som genomtränger allt och värmen alla längtar efter?
När jag läser gårdagens understreckare i Svd kommer jag att tänka på Adorno och hans försök att identifiera den auktoritära personligheten för att med hjälp av socialpsykologi kunna bekämpa fascistiska och rasistiska samhällstendenser. Understreckaren är författad av historikern Kim Salomon och den handlar om en bok om de mänskliga rättigheternas framväxt, Lynn Hunts Human Rights: A History. Hunt, skriver Salomon, spårar ursprunget till 1948 års FN-deklaration tillbaka till sjuttonhundratalet och de erfarenheter som då lade den känslomässiga grunden för föreställningen om mänskliga fri- och rättigheter. Även om han som historiker är skeptisk till de paralleller författarinnan drar mellan sjutton- och nittonhundratal fastnar Salomon för den koppling mellan känsloliv och politiska värdesystem hon gör: "Hunt visar /.../ på känslornas politiska betydelse. Embryot till företeelser som den amerikanska och franska deklarationen finns i den emotionella sfären. Boken fungerar därmed som ett belysande exempel på att det oberäkneliga och ologiska måste tillmätas betydelse för att skapa historiska sammanhang. Politiska och ideologiska tankefigurer kan inte frikopplas från känslor."
Ett negativt och givet exempel på känslornas och det irrationellas makt är förstås just Auschwitz. Alla försök att förstå förintelsen utifrån rationella förklaringsmodeller -- som den traditionella marxistiska tesen om antisemitismen som ett kalkylerat sätt att tämja folkets antikapitalistiska intressen -- blir skeva, falska, stympade. Och varför skulle inte andra känslor än hat och rädsla, empati t ex, också kunna spela en roll i mänsklighetens politiska liv -- varför skulle inte känslor också kunna spela en positiv politisk roll?
Frågan som inställer sig blir om det är möjligt, eller önskvärt, att försöka forma det samhälleliga känslolivet med hjälp av socialpsykologisk kunskap. Vem skulle kunna ta sig an uppgiften? Och mot vem ska den i första hand riktas: skolbarnen (i vanlig ordning), den föreställda "massan" såsom den i Landskrona, eller kanske snarare styrelse- och chefsrummen -- och Lidingö, Östermalm, Limhamn?

Om behovet av förnyelse och den vanliga människans klagan

Mona Sahlins artikel på DN-debatt idag gör mig riktigt, riktigt besviken. Kanske övertolkar jag, kanske är det DN som satt rubrik och ingress på sådant sätt att socialdemokratisk självkritik och förnyelse helt enkelt verkar innebära mera av sameold-sameold mittenpolitik: det ska ställas krav på folk, det ska talas om skyldigheter minsann, inte bara rättigheter. Faktum är att större delen av artikeln inte helt oväntat består av kritik mot alliansen. Men även bloggaren och den s-politiska sekreteraren Claes Nordmark tolkar Sahlin i de här termerna -- fast ser inget problematiskt med dem, tvärtom. "Vi socialdemokrater går nu förhoppningsvis från att i valet mest ha pratat om rättigheter för den enskilde till att även prata om plikter för den enskilde", skriver han. Earth to Sahlin & Nordmark: hallå, vad tror ni det är som gjorde det möjligt för "det nya arbetarpartiet" att vinna valet med hjälp av gamla bilder och symboler från arbetarrörelsens ungdom? Ni verkar inte ha begripit att den förnyelse som behövs inte stavas högeranpassning utan en förnyelse inom ramarna för de bästa av vänsterrörelsens grundvärderingar. De som handlar om rättvisa, trygghet, allas lika värde -- inte om balansen mellan morot och piska. Vi är individer, inte dragdjur spända framför vagnen Sverige.

......och nu över till nånting helt annat. Eller kanske ändå inte, eftersom detta också handlar om människors lika värde och försök till förnyelse: årets sommarvärdar. Jag tillhör de många som älskar att lyssna på sommarpratarna. I år kommer jag som vanligt försöka lyssna på allihop, eller i alla fall ge dem alla en chans. Särskilt ser jag fram emot Susanna Alakoski, hon gör så jäkla bra radiokrönikor i P1-programmet Godmorgon världen!. Och Mona Sahlin ska jag förstås också lyssna på. Och Peter Martinsson, den där killen som blev lyssnarnas val.
I år försökte man sig nämligen på något nytt: att låta helt vanliga människor få en chans att bli sommarpratare. De har fått skicka in ljudinspelningar och sedan har en grupp på tio legat ute på SR:s hemsida som kandidater vi vanliga lyssnare kunnat rösta på. Som en vanlig och hörsam lyssnare klickade jag fram kandidaterna och lyssnade på dem, allihop. Alla hade de någon slags lidande, någon avvikelse, någon anpassningssvårighet eller så kallat funktionshinder att berätta om. Ärligt talat, det var ganska motbjudande tyckte jag. Att försöka välja mellan kvinnan som berättar om sitt cancerbesked, mannen som berättar om hur det är att vara kortvuxen i en jättevärld och den unga grabben som berättar om sina problem att finna sig tillrätta i i-världen-varon. Vems lidande vägde tyngst? Det verkade vara vad som stod på spel. När vi vanliga människor ställs inför utsikten att få nittio minuters talartid i riksradio, ja då blir det liksom som en slags möjlighet till kompensation för allt lidande man har gått igenom. Och som ett fall eller en diagnos vars intresse för omvärlden ligger i just detta, att vara ett fall eller en diagnos.
Men nej, jag missunnar inte Peter Martinsson hans Sommarprogram. Det är tydligen något han alltid drömt om. Och jo, det är intressant att få höra om livet som kortvuxen.

Ps. Nej, jag röstade till slut alltså inte på någon av kandidaterna till lyssnarnas val.

Alla är tjejer

...tycker jag det känns som just nu.
Överallt ser jag tjejiga flickor och pojkar, män och kvinnor, med tjejigt beteende och tjejiga drömmar. Och det är ganska trefligt.
Förra veckan till exempel. Från deckarserien Murder in Suburbia där två unga kvinnliga snutar rekonstruerar ett händelseförlopp med hjälp av Barbie och Ken via Zoolander, som jag äntligen fick sett i halvpackat tillstånd med kompisar i fredags, till Sorority Boys som jag ramlade in i när jag senare satt och slözappade under natten, en rätt kass men lite sympatisk historia där killar klär ut sig till tjejer och på det sättet vinner tjejernas hjärtan och förtroende samtidigt som de själva blir lite tjejigare. Den ena snuten i Murder in Suburbia har en tillfällig pojkvän som hon kan gråta tillsammans med framför TV:n, men förhållandet tar slut eftersom killen inte står ut med att ständigt höra om de hemskheter hans flickvän jobbar med. Derek Zoolander i Zoolander är en manlig fotomodell som agerar sjöjungfru i TV-reklamen och har ett andlöst sätt att tala misstänkt likt Marilyn Monroe. Det handlar inte om att han är bög. Det handlar om att han är tjejig. Visst är det tråkigt att filmer som denna eller Blades of Glory fortfarande kräver heterosexuella romanser som alibi men samtidigt är de, precis som berättelser av Sorority Boys-typen, sköna motvikter mot bilden av kvinnor som faller för machismo. Här har vi tjejer som gillar killar som är tjejer.
Själv har jag aldrig varit någon tjejig tjej. Men det är svårt att inte falla för det tjejiga tjejideal som representeras av Elle Woods, huvudpersonen i Legally Blonde-filmerna. Hon är visserligen stilfixerad och bär märkeskläder men det är kärlek, hygglighet, systerlig lojalitet, målinriktad gullighet som driver henne, inte den sjukligt narcissistiska, kallt kalkylerande och prestigeinriktat hjärtlösa tjejiga tjejighet Sisela Lindblom beskriver i De skamlösa. En värld med fler Elle Woods-aktigt tjejigt tjejiga män och kvinnor, killar och tjejer, det skulle kunna vara en lite bättre värld. En gulligare värld.

Medborgaransvar utan övre åldersgräns

Bilderna från Rostock gjorde mig glad. Nej, inte de som visade de vanliga alfahannarna gå i strid mot polisen, utan de som visade gråsprängda damer och herrar värdigt och fredligt bärande plakat med budskap till den lilla krets som kallas "världens ledare". Kanske var en del av demonstranterna människor som inte alltid varit så värdiga. Kanske har några av dem ett mindre hedervärt förflutet. Det förändrar i så fall inte det faktum att de just denna dag tog sitt medmänskliga ansvar på ett exemplariskt sätt och visade sin omsorg om världen.
Jag har vänner, medsextiotalister, som tycker att det där med att demonstrera och protestera helt självklart är en grej för unga. Det är, hur förståeligt man än må tycka det är att inte vilja råka hamna i ett hav av skrikande svartklädda machotyper med gatstenar i nävarna, en lätt bisarr inställning. Som om vårt engagemang om yttervärlden skulle "mogna bort" med åren, eller som om detta med medborgarprotester inte skulle vara ett ibland nödvändigt inslag i vårt samhälles politiska liv utan mest ett av många sätt som varje ny generation visar sin tillfälliga vrede mot vuxensamhället på. Det är också en attityd som förstås bidrar till att förstärka övervikten av ungdomar och risken för aggressivt beteende i demonstrationstågen. En generationsmässigt mer blandad protestkultur kanske skulle kunna bli en lugnare och mer fruktbar sådan?
Det vore förstås också roligt om det funnes en mindre förutsägbar protestkultur inom "vänstern" i vid mening. När Kinas president kom till Göteborg igår fanns lite Amnesty, lite liberal ungdom och några Falun Gong-utövare på plats, står det i DN. Ändå handlar det om företrädaren för ett klassiskt imperialistiskt land -- liksom USA en ockupationsmakt (Tibet) -- med ett extremt kapitalistiskt rovsystem där gruvarbetare dör som flugor. En diktatur och ett land som tillämpar dödsstraff i långt högre utsträckning än amerikat. Kinas miljöpolitik påverkar dessutom hela världen, vilket vore ytterligare en anledning att ställa sig med plakaten. Men kanske är det så att G8-mötet tog för mycket på krafterna hos den ganska lilla grupp människor i Sverige som lyfter röven från soffan för att gå ut och säga sin mening. Jag själv har skam till sägandes inte deltagit i någon demonstration eller protestaktion på två år -- och detta var förstås något bilderna från Rostock också påminde mig om. Att jag själv har blivit en alltför passiv person. Att jag inte riktigt tar mitt ansvar. Det ska bli ändring på den saken.

Familjen Fisher, normaliteten och "De skamlösa"

Jag måste fortsätta älta Six Feet Under ett litet slag.
En sak har alltid retat mig, och det är att ordet dysfunktionell ständigt dyker upp i beskrivningar av serien. Familjen Fisher, meddelar Wikipedia och förklarade SVT:s påannonsör beskäftigt, har problem och är dysfunktionell. Jaha. Motsatsen till dysfunktionell torde väl vara funktionell. En familj som fungerar väl. En välintegrerad social enhet som spottar ut ekonomiskt lönsamma, välanpassade individer. De tyska familjerna i toalettrengöringsreklamen med andra ord; de som ser ut som om Hitler vunnit kriget. Ja, i relation till dem ter sig familjen Fisher verkligen missanpassad. Men i relation till våra egna liv, om vi tittar efter ordentligt? Jag menar, med hänsyn tagen till att Six Feet Under är psykodramatisk fiktion, där saker & ting dras längre mot spetsen, verkligheten och dess vardagsproblem framstår i något förhöjd dager?
Det är ju möjligt att detta med dysfunktionalitetsföreställningen härstammar från seriens främste kreatör Alan Ball, jag vet inte (men tror det inte), jag har inte forskat i saken. Men det förändrar i så fall ändå inte saken för mig: familjen Fisher framstår som så oerhört mycket mer mänskliga och hyggliga mot varandra än såväl många andra TV-kreationer, såsom den giriga familjen Ewing eller galningarna i Falcon Crest, som en hel del par och familjer jag både läst om i tidningen och upplevt IRL. Ska man använda ett begrepp som dysfunktionella familjer borde det kanske reserveras för sådana familjeenheter där man ägnar sig åt att systematiskt kränka och göra varandra illa. Där man stöter ut, stöter bort, eller tvärtom håller fången. Där det förekommer misshandel eller sexuella övergrepp eller där familjemedlemmar ständigt spelas ut mot varandra, biter huvudet av varandra, deltar i en ständig och meningslös maktkamp. Sådana som herr Norén skriver om.
Som alla förstår handlar inte detta om att jag vill göra familjen Fisher till en mönsterfamilj, utan om att jag tycker beskrivningen av den som dysfunktionell tyder på ett väldigt snålt tilltaget normalitetsmått. De har förstås inte alltid betett sig exemplariskt utifrån en moralisk synvinkel. Mest frånstötande har de varit de gånger de i sin tur stött ut det abnorma ur familjens famn. När modern Ruth i ett slag vänder sig bort från sin nye man George eftersom han, stackars stackars George med sin hemska barndomsupplevelse, blivit galen. När dottern Claire gör likadant mot sin sambo Billy då dennes gamla psykos bryter ut på nytt. De sjuka beter sig då som om de inte har rätt att förvänta sig något annat. Att bli galen är att göra sig omöjlig och förverka sin rätt att bli älskad. Fisherfamiljen har dock inte stött bort sina egna utan sådana som utifrån försökt komma in i familjen. De är liksom normalt osympatiska i vissa situationer. Och det är illa -- men som sagt normalt, om "normalt" ska stå för något i stil med "allmänt förekommande".
Lever vi i en ovanligt normopatisk tid just nu? Jag får ofta den känslan. Avvikelser accepteras om det finns en särskild plats, diagnos och behandlingsplan för dem. Hela den stil- och modebesatthetsvåg vi upplever handlar förstås också om inre och yttre konformitet, om att hänga samman och vara "rätt" i ett eller annat hänseende. Så är det formidabla karriäristmonstret Tito i Sisela Lindbloms väskdebattsframkallande roman De skamlösa inte bara en aggressiv narcissist utan också en extrem normopat som lägger stor vikt på enighet mellan inre och yttre stil -- i ett roligt avsnitt blir hon till exempel skrämd av att den pojkvän hon just förlovat sig med har varit ute och joggat i fel klädsel, i vardagskläder, och inte planerat sin eftermiddag ordentligt.
Men... vi alla avskyr ju Tito. Så låter henne också Lindblom (vilken för säkerhets skull har skrivit in sig själv, författaren/berättaren, i boken) till slut tappa ansiktet och stilen i ett porrigt slutcrescendo där mallgrodan avslöjas som den slampa hon är. Eller...så handlar detta snarare om att en form av normopati ställs mot en annan.

Serien är slut, familjen lever vidare

Så tog då Six Feet Under slut. Jag var svårflörtad till att börja med, jag är ju sådan, jag tyckte hela begravningsentreprenörsgrejen verkade misstänkt crazy chic, som Sopranos med dess mysromantiska mafioso light-stämning. Men jag började älska serien under den andra säsongen och jag har fortsatt älska den sedan dess, även när söndagskvällarna började bli direkt smärtsamma på grund av den övermåtta ångest och sorg som drabbade familjerna Fisher & Diaz med kundkrets.
Det allra sista avsnittet, som ju sändes i söndags ifall någon missat detta, var sorgligt men satte stopp för det ständigt pågående sammanbrottet genom att trots allt bjuda på hoppfullhet, tillförsikt, konsolidering. Fadersarvet förslösades icke utan förvaltas vidare av en ny kärnfamilj, modifierad och representerande ett mer tolerant och öppet USA: det homosexuella interetniska paret med deras två svarta pojkar som adopterats från slummen. Fortfarande är det förvisso patriarkalt så det förslår -- vi får i drömlika, möjligen av Claire fantiserade flashforwards se hur den äldre pojken intresserat följer Davids arbete nere i likkällaren, en fortsättning av familjetraditionen antyds alltså. Claire själv, som sagt möjligen upphovet till de framtidssyner publiken får ta del av, befinner sig däremot ensam i en bil ute i öknen, på väg mot okända mål. Men hon har träffat en man, en traditionell republikan med tryggt jobb och utan psykos, och han figurerar i bilderna av hennes egen framtid. Det är en tydlig symbolik: ett kommande äktenskap mellan de två halvor som nu delar landet i två klyftor, separerade av en avgrund (Claire är ju en flummig, antirepublikansk krigsmotståndare till konstnär).
Det sista avsnittet bryter litegrann, på ett negativt sätt, av mot de övriga rent konstnärligt, genom dess så tydligt tillkämpade tillrättalägganden, tvånget att slutligen skapa någon slags harmoni. Men samtidigt måste jag erkänna att jag är lättad. Den nya babyn fick överleva, oskadd. Modern Ruth, vars depression varit något av själva hjärtat i serien, tycktes förlösas litegrann med hjälp av en kort och intensiv sorgeperiod. De båda adoptivpojkarna fick ett tryggt hem. Något annat hade kanske vi i publiken helt enkelt inte riktigt orkat med.

the neverending schlagerdiskussion

Den diskussion som envist fortsätts föras om Eurovisionsschlagerfestivalen är, särskilt i sin metaversion, totally fucking fascinerande. Och ibland nog mer avslöjande än vad de som för diskussionen själva inser. För mig som gillar ESC är det hur kul som helst att tävlingen fortsätts att ältas, även om anledningen är de etnocentriska och chauvinistiska reaktionerna härifrån förlorarhållet. Vissa gör något konstruktivt av situationen. En som tagit besvikelsen över det snöpliga slut vår stolta Ark gick till mötes i öster som utgångspunkt för att reflektera om demokratins natur och begränsningar, om relationen mellan majoriteter och minoriteter, är statsvetare Peter Esaiasson i en spännande debattartikel i Göteborgsposten. Från andra, däremot, kommer det oundvikliga smakdömandet som hänger samman med ett tvångsmässigt demonstrerande av det egna (verkliga eller inbillade) kulturella kapitalet. Sydsvenskans Daniel Sandström inleder en skarp text om den svenska nedvärderande synen på österopeer med att peka på kulturskribenters förutsägbara melodifestivalbashing varvid han sedan, liksom för säkerhets skull, flikar in att kritiken mot "jippot" (ordet man tar till för att uttrycka sin avsmak) naturligtvis är befogad. "Musikaliskt är den (festivalen, alltså) svår att härda ut och efter en halvtimme med semifinalen var mitt mått rågat för i år." Mest pinsam är emellertid Marcus Birro (är han inte det rätt ofta?), som med vad han förmodligen tror är strindbergskt förakt vräker ur sig att ESC är "vulgär revy" och "underhållning för den medelfulle medelsvensson en medel-lördag mitt på året".
Well, jag ska inte säga var jag tycker att Marcus Birro hör hemma på en litterär rangskala (och där fick jag det sagt lik förbannat). Men låt mig som så många andra argumentera genom att upphöja det egna jaget, mig själv till en eftersträvansvärd norm: påpeka att förmågan att uppskatta schlager, liksom då det gäller andra musikformer, är en fråga om tillvänjning och öronträning. Från min sida sett är det en klar brist att inte kunna se, och höra, storheten i exempelvis årets albanska bidrag (vilket skamligt nog inte gick vidare från semifinalen) -- framfört med ett uppträdande som hade kunnat äga rum på Club Silenzio i Mulholland Drive. Melodi, text, sång, scenkostym (komplett med guldtrådar hängande från armarna och ett klänningssvep som täckte halva scengolvet); allt sammantaget ett bidrag som var värt att älska inte bara för dess campestetiska kvaliteter utan också helt i sin egen rätt och utan distanserande ironi. Det finns känslomässiga och estetiska kvaliteter i god schlager som det borde ingå i vår allmänkulturella fostran att träna upp mottagligheten för.
Och för att vi sedan ska kunna vara säkra på att rätt låt verkligen vinner, att det blir folkets val, borde vi naturligtvis införa röstplikt i hela Europa. Alla som uppnått en ålder över fyra år kan och bör avge sin röst i Eurovision Song Contest. Hur ska vi annars komma åt de där messnobbarna som smygtittar men inte deltar i röstningen (för det vore att ta evenemanget på allvar och behöva stå för sitt intresse)?
Menar jag allvar med det här då? Nej, såklart inte. Jo förresten. Nej. Jo. Nej, jag förstår ju att det där med röstplikt är en ouppnåelig utopi.
By the way, var på bio idag & såg den underbara konståkningskomedin Blades of Glory. Den reaktion konståkningsvärlden visade fram i filmen på det faktum att två män skulle delta som par i paråkningsgrenen påminde inte så lite om vissa svenska reaktioner på vissa ESC-bidrag: "They've turned the whole thing into a freak show!" (Hoppas det nån gång blir verklighet med samkönade konståkningspar förresten.)
Många inom bloggosfären har skrivit bra om schlagertjosan, t ex Anna-Lena Lodenius och Per Wirtén.

ebbe och jag

Allt är oerhört vackert. Som Schubert och Caspar David Friedrich med en liten touch av Tati faktiskt. Det är vad man i brist på bättre brukar kalla poetiskt eftersom det framkallar känslor och förnimmelser som man inte känner igen.
Så skriver Leif Furhammar om Ebbe Gilbes film Drömmen om det goda livet, en resedagbok från Rügen som sändes på SVT i fredags kväll (och repriserades idag, sänds en gång till på torsdag). Furhammar har nästan rätt -- fotografen Thomas Frantzén har verkligen åstadkommit något anmärkningsvärt med den här solindränkta filmen, bilderna ser stundvis ut att vara målade direkt i ljus och den ackompanjerande musiken av Schubert är väldigt väl vald. Men regissörens högtravande reseanteckningar, inlästa på ett poserande eftertänksamt vis som söker ge intryck av spontanitet och intimitet, hade jag gärna sluppit. Filmen hade varit bättre med bara bild, musik, den kvinnliga informativa speakerrösten, textskyltar och de tyska röster som sparsmakat, men med desto större tyngd, får komma till tals.
Jag för min del kastades när jag såg filmen sex år bakåt i tiden, tillbaka till min semester på Hiddensee, en liten bilfri ö med karaktär av tillflyktsort undan den stora världen snarare än, som intilliggande Rügen, hemvist för storslagna utopier -- eller kanske snarare dystopier. Hiddensee ligger som ett litet fristående bihang till vänster om sin större systerö och är än mer solig och ljusindränkt, vilket gjort den till en slags Skagenmotsvarighet. Men den Stora Konstnärspersonlighet som främst associeras med ön är en författare, Gerhart Hauptmann, nobelpristagaren som på sin ålders höst köpte ett hus där. Somrarna från 1929 fram till och med och 1943 tillbringades mestadels där, huset är idag ett museum med sin autentiska inredning. Dess borgerligt ombonade vardagsrum utgör en klar kontrast mot fascistparadiset Proras cementboxar, men är egentligen inte mindre kväljande. Hauptmann genomlevde Tredje riket i en högst halvhjärtad inre exil, han lät sig firas av nazipampar och riktade anklagelser mot de författarkollegor som, likt familjen Mann, lämnade hemlandet. Den sista strofen i dikten Die Insel (Ön) från år 1945 lyder: In meines Hauses stillen Raum / herrscht der Traum (ung. I rummen i mitt tysta hus / härskar drömmens rus eller I det tysta husets rum / härskar drömmen stum eller nåt annat som rimmar). Ett decennium tidigare, 1934, skrev han i en anteckning: Den största konsten är att tiga (Schweigen ist die grösste Kunst).
Jag blev osams med mitt resesällskap under vistelsen (blir man inte alltid det?). Upprinnelsen till grälet låg egentligen några veckor tillbaka, då vi hade sett Catherine Breillats film Romance tillsammans i Berlin och tolkat den på helt olika sätt (jag ansåg att huvudpersonen Marie blev våldtagen i trappscenen, Gabi ansåg inte det och tyckte för övrigt att Marie var en riktigt fjantig typ; jag tyckte till slut att Gabi var dumdrygheten personifierad, hon tyckte att jag var en sinnessjuk manshatare). När konflikten blossat upp började vi göra våra ö-utflykter på varsitt håll. Jag hamnade bl a på en liten gård där man (barn och jag) kunde köpa godsaker att ge till två små getter, en svart och en vit, som delade inhägnad tillsammans. Den vite djävulen snodde åt sig allting, blockerade effektivt vägen för sitt syskon och genomskådade alla mina försök att lura iväg den till en avlägsen hörna medan jag försökte utfodra den desperate svarte. Till slut gav den upp, den svarte geten, stod bara och stirrade på mig med stumt anklagande blick medan den vite triumferade. Jävla förtryckarget. Du lyckades göra mig till medförtryckare. Jag försökte förklara det hopplösa i att låta de båda vistas i samma inhägnad för bonden när han strosade förbi, han skrattade lite. "Ja, den är svår, den vite."

Ps. RÄTT LÅT VANN IGÅR! Stop it with the västchauvinism already ni som klagar på östdominansen, ni fattar ingenting -- ESC blir bättre & bättre för varje år. Fast det var synd att inte Georgien, Finland och Frankrike fanns med bland de tio bästa.

lernfelt slår till igen

Göteborgspostens ledarskribenter är en konstant källa till förvåning och förtvivlan. Ibland kommer Gert Gelotte eller Susanna Popova med något tänkvärt, men detta uppvägs tyvärr av de, för att låna ett ord min bloggkollega Louise P brukar använda, kaskadspyor eller tanklösa dumheter GP-läsaren ibland kan råka ut för. Malin Lernfelt är en av de som står för de grövsta dumheterna. Ingen människa behöver vara fattig i Sverige så länge reglerna följs! trumpetade hon till exempel tanklöst ut i december, i en ledarkrönika (med den talande rubriken "Fattigdom eller 'fattigdom'?") där man också kan läsa följande klokskap: "Barn är gratis att tillverka. Men de kostar pengar. Så egentligen borde fler människor kanske tänka efter lite innan de satte barn till världen. Vad är det till exempel för fel att skaffa sig en buffert innan man skaffar barn? Med lite framförhållning kan man ibland komma långt..." Jadu Malin, jag tycker du ska ta en tripp ut till Rosengård och kolla in trångboddheten där. Tala om för familjerna att de gott kunde ha tänkt efter lite innan de skaffade så många barn, och att det absolut inte är fel att skaffa sig en buffert inför varje barnafödsel. I februari gick Lernfelt in i en debatt på Isabellas blogg där hon försvarade sin kollega Emma Wanges ledarkrönika "Inte ett yrke som alla andra" i vilken Isabellas val att uppträda under ett alias ifrågasattes samtidigt som sexsäljande kvinnors behov av anonymitet mystifierande nog lyftes fram. Lernfelt skriver i en kommentar till Isabella, som försökt förklara de risker som följer av att bli "upptäckt" som prostituerad: "Du menar alltså i så fall på allvar att ditt jobb som prostituerad är så viktigt för dig att du är beredd att riskera dina barn, ditt hem, din ekonomi osv för att få fortsätta? Personligen hade jag aldrig utsatt mig själv eller mitt barn för såna risker…men vi är ju alla olika."
I april skriver Malin med patos om att alla människor måste få synas och att vi måste motverka alla former av mobbing och kränkningar, mot barn såväl som mot vuxna. Så idag slår hon till med en härlig rallarsving under rubriken "Bort med henna och gamla koftor". Där står det bland annat såhär: "Alla människor skall ha tillgång till kultur i form av böcker, teater och muséer, det är grundläggande i vårt demokratiska samhälle. Däremot är det inte en självklarhet att bidragssystemen skall se ut som nu. Och det är inte av Gud givet att det är samma gamla vänstervridna koftbärare med henna i håret alternativt grått okammat rufs, som för evigt skall ha rätten att definiera vad som är kultur och inte. Det är dags att röra om i kulturgrytan ordentligt. Vik hädan alla bittra kulturelitister!" Tjena Malin. Det var ju oerhört respektfullt skrivet. Och (som vanligt) utan nån skarpare logik. För det är ju just tillgången många av dessa fula och dumma kulturmänniskor värnar om i sin kritik mot att regeringen avskaffat det fria inträdet på ett antal museer, liksom mot att man öppnat för möjligheten till avgiftsbelagda boklån. Ska du inte dra den om den bittra bibliotekarienuckan med hårdkammad knut också? Om du har en mer nyanserad mäniskosyn än så måste jag nog tala om för dig att tja, tyvärr, det kommer inte fram i det du skriver.
Vad är det egentligen som krävs för att kunna jobba som ledarskribent på GP? En närmast total oförmåga till mer djuplodande reflektion parad med en grundläggande brist på respekt för lågstatusmänniskogrupper såsom horor, trångbodda invandrarflerbarnsfamiljer och oestetiska kulturproggare? Jag bara undrar.

vissa blir ju liksom inte tillfrågade

Jag vill återknyta till min förrförra post som handlade om Rachel Wottons anförande vid en internationell konferens för sexarbetare i Hongkong 2006. Avslutningen på anförandet är nämligen tillämpbart på det som nu händer i Norge, där den socialdemokratiska majoriteten vill införa en likadan sexköpslag som den vi har i Sverige.
Det är betecknande att de i den norska regeringen som sökte förhindra kriminaliseringen är sådana som lyssnat på sexsäljares röster och organisationer, medan svenska "experters" röster verkar ha varit viktigare för den majoritet som ställer sig bakom den (för en blick på norska mediers bild av hur lagen tillkommit, se Isabellas listning av senaste månadens artiklar angånde sexköp, många av dem är norska och speglar den norska debatten). Wottons slutkläm:

En hållning som bygger på kunskap – till skillnad från en reflexmässig tillflykt till myter och ett moralisk utdömande av sexbranschen – är vad som krävs för att de behov av mänskliga rättigheter, hälsa och säkerhet som finns hos sexarbetare över hela världen fullt ut ska kunna erkännas.
/.../
Jag brukar säga att jag aldrig skulle få för mig att utarbeta regler för tandläkare som de ska åtfölja eftersom jag själv inte är någon tandläkare. Jag ber att sexarbetare ska visas samma respekt. Inom branschen finns en uppsjö av praktiskt förvärvad kunskap om de behov som finns och om den problematik branschen har att tampas med; denna kunskap bör respekteras och konsulteras. Sexarbetare är de som frågor angående tillhandahållandet av sexuella tjänster först och främst angår. Kom ihåg: tala inte om oss utan med oss. (Remember: nothing about us, without us.)

Det borde ju vara självklart. Varför är det inte det? Därför att sexarbetares röster, tycks det mig, ständigt dränks ut av andra människors tal om vad som är bäst för "samhället" och för "alla kvinnor". Kan man inte någon gång vända på perspektivet? Alla människors rätt att bli hörda kanske också är vad som är bäst för "samhället", till och med för "alla kvinnor"?