fredag, juni 18, 2010

Manligheten

Jag börjar mer och mer tänka som Malin Ullgren i DN. Varför talar vi så lite om de problem män och manlighet orsakar? Det handlar ju inte heller bara om våld, såvida man inte också räknar in emotionellt (själv)förtryck och oförmåga till ömsesidighet som en form av våld.
En orsak till tystnaden kan vara att vi i grunden likhetsorienterade feminister - vilket så många av oss ju är - inte gärna vill peka ut det ena könet som särskilt problematiskt. Vi vill inte landa i en essentialistisk form av kvinnodyrkan.
Anyway. Isobel Hadley-Kamptz kommenterar Ullgrens text bra. Själv är jag plågad av smärta och sjukdom just nu och orkar inte spinna vidare på temat.
Men en relaterad frågeställning är ju varför halva världen tycks vara beredd att kyssa Diego Maradonas arsle. Visst är han en kul personlighet, det är trevligt med temperament och allt det där - men vad är det som gör att skäggprydda machopaket med revolutionära pretentioner blir så till den grad avgudade? Killen verkar ju i grund och botten inte vara mycket mer än ännu en homofobisk chauvinist-narcissist.

tisdag, juni 15, 2010

Skrämmande s-bloggning

Se här.

söndag, juni 13, 2010

Söndagsmatiné (50-listan del 20)

Maya Derens Meshes of the Afternoon.
Del 1:



Hela listan här.
Tidigare delar...se föregående inlägg.

lördag, juni 12, 2010

50-listan, del 19: Inland Empire

Jag förlorar orden när det kommer till David Lynchs senaste filmer, och i synnerhet Inland Empire. Så är inte heller Lynch i första hand någon intellektuell regissör. Filmerna utmärks av absurditet och abstraktion men främst av en extrem emotionell intensitet. De kräver att man tittar med sinne och känsla i första hand. Det är inte heller svårt att göra så eftersom de tenderar att nå rakt ner till undervegetationen vare sig man vill eller inte. Och det är dess mörkaste delar de siktar mot.
Vilket inte innebär att det inte skulle finnas narrativa linjer och igenkännbara motiv i dem. Den som önskar kan läsa det här ganska intressanta filmkritikersamtalet utifrån Inland Empire. Vad jag saknar i det är dock en behandling av den rent sociala och den feministiska dimensionen av filmen (och så måste jag säga att det kryper i hela kroppen på mig av den nedsättande jämförelse en av samtalsdeltagarna gör till förmån för en banal skitfilm som Junebug). Förutom motivet med att glida in i och ut ur berättelsevärldar, och dess existensiella dimension med att glida in i och ut ur "roller", finns motivet att glida ut ur samhället. Att bli någon som ligger blödande på gatan och vars ångest bemöts med "It's just you dyin', is all".
Och för den som läst feministisk filmteori är Inland Empire precis hur rik som helst.
Det finns inte mycket till bra klipp på YouTube, men här i alla fall eftertexterna - en mindre skrämmande del av filmen som inte är så visuellt njutbar här men iallafall bjuder på en fin låt.



Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15,16, 17, 18

onsdag, juni 09, 2010

Brännpunkt, debatten...

Idag  avslutar Willy Silberstein diskussionen om antisemitism och kollektiv skuldbeläggning på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Det inledande inlägget möttes av en liten våg av reflexmässiga reaktioner och och den vanliga oförmågan att läsa innantill när det kommer till ämnet antisemitism.
För det första tycks många ha svårt att läsa och förstå "Svenska kommittén mot antisemitism", det som Willy Silberstein är ordförande i. SKMA blir enligt dessa personers läsförståelse "Israeliska ambassaden i Sverige" eller något åt det hållet. Eller hur ska man annars förstå det märkliga svar Silberstein fick av Pierre Schori, Marianne Lindberg de Geer och Mikael Wiehe. Israel har ju kollektiv skuldbeläggning som strategi! utbrister de och kräver att Willy Silberstein ska beklaga det inträffade. Som om han bar skuld till det och som om varje diskussion om antisemitism nödvändigtvis måste handla om den israeliska statens agerande.Ska man lasta varandra för undvikande av beklagande är det att notera att de tre artikelförfattarna inte beklagar detta, som Willy skriver om: "Via Facebook nås jag av följande meddelande av en person med ett typiskt judiskt namn: ”de senaste 48 timmarna har jag och mina barn (som är vuxna) fått ta emot cirka 45 telefonsamtal om hur vi ska bli behandlade när de får tag på oss judar och avslutar jobbet som Hitler inte hann göra och hur mina barn och barnbarn (och de visste namnen på barnen och barnbarnen) ska dödas på torget.”
För det andra inträder en märklig selektiv varseblivning som vänder vissa utsagor till sin motsats. "Jag är rätt säker på att Palm inte är antisemit", skriver Silberstein apropå Veronika Palm, hon med "Vem-ska-Dom-Utvalda-bränna-nästa-gång"-citatet. Ändå lyckas vissa läsa detta som "Jag är helt övertygad om att Veronika Palm är antisemit". Det tycks t ex Jonas Sjöstedt göra, han skriver på sin blogg: "Det är viktigt att hålla tanken och rågången klar. Kritik av Israel får aldrig bli hat eller fördomar mot judar. Däremot tycket jag nog att Silberstein i sitt viktiga ärende skjuter över och förbi målet. Jag har svårt att se varken Veronica Palm eller Torbjörn Tännsjö som antisemiter, en och annan olycklig formulering till trots. Skjut istället på de verkliga antisemiter som faktiskt finns och förtjänar kritiken." Sjöstedt har läst på ett blint och reflexartat sätt. Jag skrev två kommentarer till honom som han märkligt nog inte velat publicera, bl a skrev jag: "Kritiken handlar alltså om vilken retorik man använder och vilka stämningar man kan underblåsa med den."
Felläsningen på bloggen "Alltid rött alltid rätt" får dock delvis tillskrivas Svenska Dagbladets rubriksättare.  "Det finns ingen skyldighet att kritisera Israel", har man kallat Willy Silbersteins slutreplik. "Willy Silberstein påstår att man inte har någon skyldighet att kritisera Israel", skriver bloggaren ifråga. Men Silbersteins argument handlar alltså om att just judar, som grupp, inte har en jämfört med andra människor särskild skyldighet att rikta kritik mot Israel. Han säger alltså något annat än det den här skribenten vill göra gällande. 

Endast en kommentar har publicerats på Svenskans nätsida till dagens artikel. Därefter har kommentarsfunktionen stängts av - vad tror ni det kan bero på? Den ensamma kommentaren lyder:

Det du kritiserats för är att du inte tagit klart avstånd från staten Israels ageranden på skilda områden, där man ligger i konflikt med folkrätten och övriga världen vad gäller agerandet.
Du har uppvisat en förlåtande och förklarande attityd till deras agerande, som gränsar till dumhet eller oförmåga att förstå och delas av ingen förutom de renläriga.


Vilka tror Du, kära läsare, det är som avses med uttrycket "de renläriga"?

Uppdatering - kloka synpunkter på Tännsjö:
- Lisa Magnusson i Aftonbladet
- Svante Holmberg på Newsmill

måndag, juni 07, 2010

Fega skitar

Jag syftar på det här.

Det kräver lite god musikalisk terapi.





Uppdat: De backar! Bra,

lördag, juni 05, 2010

Länkar & shit

Det är mycket nu, som man brukade säga på 80-talet. Eller om det var 90-talet.
Här en liten länkskörd:

- J Leman tar (liksom jag) upp förljugna (eller vad ska man kalla dem? dumma, naiva? insiktslösa? värre?) länkar till gårdagens artikel av Willy Silberstein

- Fredrik Stangel har gjort en ambitiös analys av "Israel är en apatheidstat"-påståendet

- Anna Veeder resonerar vidare omkring Torbjörn Tännsjö och gårdagens debatt

- Kommentar till en artikel av Martin Aagård i Aftonbladet idag:
"Jag förvånas över att våra svenskar med judisk bakgrund tror mer på sionisternas mördiska propaganda än på våra svenska humanister" Det otäcka är inte att en och annan kommentar av den här typen slinker igenom, utan att det finns ett stöd för dem - 12 läsare ger tummen upp åt den här "judarna-är-opålitliga-och-främmande-element"-utsagan.
En annan kommentar pekar istället ut muslimer som fienden. Och det är förstås lika deprimerande det.

- ...vilket osökt leder mig in på Ralph Haglunds deprimerande "EUrabien"-retorik på Newsmill. Naturligtvis flödar rasismen just nu från fler än ett håll.

-  Donald Boströms "avslöjande" att hela staten Israel är skyldig till organstöld (...) har uppenbarligen intagit sin plats i demonstrationstågen - som synes av fotografier från demo i Malmö


- ...men det finns också klokhet och eftertanke. På Kommunalarbetaren till exempel.

fredag, juni 04, 2010

Sen sist...

- Ship to Gaza (Sweden) har satt upp en alternativ, officiell Facebooksida som ska vara fri från rasism. Igår skrev man:
"Vi har nu fått kontrollen över den andra Fan pagen och rensat bland alla rasistiska inlägg. Så nu är allt bra där och man kan stanna kvar i den fan pagen, denna sida kommer raderas inom en snar tid."
Det låter bra. (Jag har förstås ingen lust att agera polis & hålla på & kontrollera sidan för att se om detta verkligen stämmer utan litar på att man agerar i enlighet med den insiktsfullhet man härmed visat prov på.)

- Willy Silberstein har skrivit en artikel på SvD Brännpunkt om den antisemitism som nu blommar ut. Deprimerande nog visar många av reaktionerna på en total oförmåga att skilja frågorna åt - den israeliska attacken mot Ship to Gaza å ena sidan; antisemitism i Sverige å den andra. Reflexmässigt antas Willy ha som syfte att "tysta kritiken" mot Israel trots att det han skriver om handlar om något helt annat. Vad ligger egentligen till grund för ett sådant antagande?
Får man lov att påpeka att det till exempel kan vara olämpligt att döpa en debattråd till "Judetrix" - eller ingår jag då i ett "propagandamaskineri" som "försöker tysta kritiken mot Israel"?

- Torbjörn Tännsjös absurda uppmaning till judar att ta avstånd från Israels agerande i syfte att slippa antisemitism diskuterades i dagens Studio Ett. Tännsjö visade att han, uppenbarligen med avsikt, feltolkat Willys artikel och att han inte äger de argumentationsanalytiska insikter man borde kunna kräva av en professor i filosofi.

Uppdatering:  Här har vi en bloggare som inte döljer sin fördomsfullhet bakom vaga hänvisningar till "Israelapologeter" e dyl. Nä här är det fullt blås:

Så har då de judiska stormtrupperna i media  ryckt ut för att försvara hemlandets senaste gangsterattack.
Juden Willy Silberstein drar igång den judiska standardvalsen   – börjar bli både sliten och falsk -  om ”fördomarna” om judarna.
Som alltid så är judarna helt ”oskyldiga”.

Den här snubben erkänner också att antisemitism är något som finns - men den är (läs & lär Torbjörn Tännsjö) förstås judarnas eget fel:

Grunden till judarnas snyftande och tjat om antisemitism är att denna attityd är helt ogrundad och bara elaka rykten ungefär, ”fördomar”.  En liten del av attityderna kan kanske vara av den karaktären,högst 20%, resten då??
Man kan mosa judarnas hyckleri om antisemitismen med denna enkla fråga: Varför råkar inte andra folk ut för liknande ”anti”- attityder ?

Men det är förstås dumt av mig att ta upp det här. Det stjäl ju fokus från Israelkritiken! Den enda tanke vissa kan hålla i huvudet, tydligen.

onsdag, juni 02, 2010

Kommentarer på Ship to Gazas Facebooksida

Organisationen som sådan ska inte lastas för detta; jag antar att man har annat för sig än att rensa ut kommentarer på sin logg.
Men det måste sägas - antisemitismen och det kollektiva skuldbeläggandet formligen exploderar. Detta är en del av det senaste dygnets exempel:

- "Usa, där sitter några politiker som inte kan öppna munnen man tror att israil som styr usa ,usa som mildrade snacket idag det behövs mycket hårdare krav till israil för att de ska förstå att de gör så jävla fel"
 (Fyra personer instämmer i denna föreställning att Israel håller USA i ett demoniskt järngrepp, en av dem kommenterar "klart dom styr, ekonomin i alla fall" och "usa-judar/israeler alltså")

- Guds utvalda mördar på internationellt vatten medans USA klappar sin femtioförsta stat på axeln. Hur länge skall 'förintelsen' göra det möjligt för Israel att förgripa sig på rättvisan? Hur hade det sett ut om det var Iran som ockuperade kringliggande länder och mördade och stod i? Död åt...imperialismen!  
(Tre personer gillar detta)
Uppdatering: kommentaren nu borttagen.


- det er for langt ud, det isrealer gør, de er bleven vant til ingen siger dem imod fordi hitler har gjort dit og dat i anden verden´s krig.men det de gør hverdag i Gaza er værre end hva hitler gjort mod dem.nu er det nok, folk skal stå sammen for at hjælp andre folk i nød, vores regeringer kan ikke gør noget for de er b...ind i både hånd og mund med jødiske penge og verden´s bank.lade den international samfund efterforske hvad der sket på den skib da den blev angreb af isrealer, fordi skIben BEFANDT sig i INTERNATIONAL FARVAND ikke i ISREALISKE FARVAND. kondolere til dem der mistet livet og deres familie. long live too freedom in world not only i west
(1 person gillar)


- Nu får de vara nog, de kan väl inte vara palestiniernas fel att hitler var dum på judarna i europa, världsunionens "dåliga" samvete borde ta slut. Israel är de verkliga terroristerna!
 (Nio personer gillar detta)

-De flesta människor som har något innaför huvudet har en känsla för vad som är rätt och fel. Hur kommer det sig att de stackarna som inte fick någon innanför huvudet sitter på makten? att försöka förinta ett helt land som inte är deras från början är lite väl hitler style eller hur? israel kanske har pengarna men de h...ar absolut inget hjärta. OM alla bara visste hur mycket Israel har gjort bakom världens ögon så skulle tom stenar gråta!
(En person gillar)

- Det verkar som vi glömt bort vår historia om vad "israelerna" vad med om, och man tycker dom borde lärt sig, men icke nu gör dom precis samma sak som nazisterna gjorde, men med den skillnaden att nu sitter världens stora ledare bara och tittar på. FÖR JÄVLIGT
(Personen som skrivit denna kommentar spär på med ytterligare 3 kommentarer: 
"Kan bara säga att agade barn agar bäst", "Tyvärr är det många som inte vågar prata om det "israelerna" var med om, men man börjar verkligen undra om Hitler visste nåt vi inte visste. Och jag är inte rasist, men jag blir så jävla förbannad så man kokar av ilska", "Gaza kan man likställa med ghettona som Hitler uppförde runt omkring i europa, eller ett stort fängelse".)

- Kan inte alla, och då menar jag verkligen alla, sluta hävda att deras religion är den bästa och de är "de utvalda". Därefter kan alla, och då menar jag alla, börja acceptera att man inte är rasist eller anti-semit bara för att man kritiserar det ena eller det andra landet. Jag skiter fullständigt i om någon är jude eller muslim, eller kristen för den delen. Beter de sig illa så förtjänar de kritik.
(Fyra gillar, två instämmande kommentarer)
Uppdat: kommentaren nu borttagen.

- Världen vi lever i är så jäkla sjuk. Barn dör i palestina på grund av saknaden av medecin och brist på vatten. och inte någon jävel vågar säga nånting eller ens, höja rösten, ( nu pratar jag om varje lands politiker och annat högsatt folk ). Ja, ingen vågar säga något. lägga sig i, eller ens säga emot. Nej. Varför då. Ju, för att det är Israel. Ett utsatt folk. eller en gång i tiden utsatt folk. men inte längre. Men nu efter att ha varit utsatta, så utsätter dom människor för precis samma elände. Hur kommer det sig. Varför. Varför vågar ingen säga ifrån, när det kommer till Israel o Judar
(Två personer gillar, två kommenterar - den ena skriver "Håller med fullständigt,det är så mesigt allting om Israel, varför inte stänga israel, kör ut dom i öknen"; den andre först "Politikerna kanske inte säger något pga illuminati?" sedan "Eller rädda för att bli kallade för antisemiter?")

- Ett folk som själva blivit förtryckta...förtrycker andra...lär av historien...Gaza vår tids Ghetto...
(Fem personer gillar, en kommenterar: 
"Bäst för alla hade varit att Israel fick en stat i USA det finns stora obebodda områden. Inte så smart att slå sig ner i mellanöstern.")

- Den judiska lobbyn i USA har ett alldeles för stort inflytande både ekonomiskt och politiskt för att USA ska ha en självständigt utrikespolitik. Med andra ord faller alltid USA:s vetorätt på de resolutioner och åtgärder som FN beslutar gällande israels barbariska handlingar gentemot det palestinska folket och då vetorätten inte har någon betydelse i vissa resolutioner där israel är tvunget att följa så skiter, israel helt enkelt i de totalt. Den ignoransen som israel har påvisar att DEM är de enda landet i världen som står över lagen utan att ställas till svars för det. Då kan man börja fråga sig var är trovärdigheten för världssamfundet hur mycket väger det egentligen ??!!
(Två personer gillar detta.)

De här kommentarerna representerar inte majoriteten av alla kommentarer på forumet. Men de är för många för att ignoreras. Jag har sett än grövre saker ("Dags att gaza..." & dyl) som förmodligen tagits bort; jag har sett en hel del reaktioner mot den här typen av övertramp.
Det är ändå viktigt att fortsatt uppmärksamma på att sådana här saker finns där.
"Man måste få kritisera Israel" brukar det heta, "utan att bli kallad antisemit". De senaste dagarna har hela världssamfundet - med rätta - gjort just detta. Ändå sägs det, i kommentarer som dessa, att "ingen vågar" säga emot Israel. Att landet skulle utgöra en makt som i det fördolda sitter på ekonomiska och andra nycklar till Världsherraväldet. Det är ingen "normal" politisk kritik som utövas i de här exemplen.
Allra vanligast tycks hänvisningarna till Tredje riket och det judiska folkets forna lidanden vara. Ibland välvilligt menade amatörsocialpsykologiska "analyser" om forna offer som blir bödlar. Under humanitetens täckmantel gör man i den typen av resonemang det judiska folket kollektivt skyldigt till vad som inträffat. Genom att hänvisa till händelser som ägde rum innan staten Israel bildades, och som var ett kollektivt trauma för judenheten, görs attacken mot Ship to Gaza till en specifikt "judisk" handling.
Och så även, naturligtvis, i de kommentarer som talar om "det utvalda folket" - även när de låtsas utöva religionskritik. Det handlar om en illvillig tolkning av den judiska religionen, men också om en av de allra mest förekommande retoriska figurerna i antisemitisk propaganda. Att till och med en högt uppsatt socialdemokratisk riksdagspolitiker kan använda sig av den på sin blogg, tydligen utan att ens förstå vad det egentligen är hon då ger uttryck för, är väl om något ett tecken på att ribban för vad man "kan" säga när det gäller judar och Israel ofta verkar ligga för lågt snarare än för högt.

måndag, maj 31, 2010

Några kommentarer angående dagens katastrof

- Blogginlägg av Rasmus Fleischer

- Anna Veeder på Newsmill

- Willy Silberstein om kollektiv skuldbeläggning av judar - något man kan se här (där f ö även hela gruppen muslimer antas bära kollektivt ansvar för vissa islamistiska gruppers agerande)

Uppdat:  Bloggat på SKMA blogg.

söndag, maj 30, 2010

Adjö herr Hopper

Du var så fin.



Uppdatering: Hynek i Svenskan.

lördag, maj 29, 2010

Antigayförföljelse i Uganda

En dokumentär om den hetskampanj mot homosexuella som pågår i Uganda kan ses via sajten QX.

Uppdatering: Tor på Antigayretorik har talat och skrivit om situationen i Uganda och en del andra afrikanska länder vad gäller synen på homosexualitet.

fredag, maj 28, 2010

The end is nigh

Årets ESC är inte det bästa. De verkliga hitsen är få, och även om kitschfaktorn är hög så saknas den äkta känslan.
Men några pärlor finns ändå, framför allt den här Led Zeppelin-inspirerade domedagsschlagern från Ukraina:



Vi ska förstås inte heller glömma bort den lille godbiten från Israel:



...eller för den delen de underbara ryssarna:


 (Jag uppfattade först texten fel & trodde han sjöng "I hope not that you kill me" istället för "I hope now that you hear me". Om man ersätter det sista med det första blir det ännu bättre allting.)

måndag, maj 24, 2010

"Du får inte skrämma bort honom"

Jag har ingen aning om vilken relation kvinnan på tåget från Stockholm kan ha stått i till den hon talade med. Men mitt bestående intryck: deprimerande. "Nej, du får inte... du måste vänta på att han hör av sig... han måste bevisa sig för dig... Vad är det du vill veta - om han kommer att lämna sin flickvän för dig? Men det kan du bara få reda på genom att låta honom höra av sig. Jodå, han kommer att ringa... jag lovar. Du kan inte hålla på så, och skicka 25... okej, 3. Men det är ju som 25... Du får inte skrämma bort honom nu!"

Och detta får mig osökt att tänka på den här vanvettiga ledaren om Mona Sahlin.
Nej okej, inte helt osökt kanske. Men "kvinnor som skräms" kan möjligen vara den gemensamma nämnaren.

torsdag, maj 20, 2010

"They call us DEATH!" (50-listan del 18)

Inferno är min favorit bland giallopappan Dario Argentos fina filmer. Jag vet att många Argentodiggare tvärtom ser den som en av de sämre verken men det är mig naturligtvis likgiltigt - jag älskar Inferno för dess långt drivna drömlikhet med ständigt skiftande perspektiv och drastiska inskott. Som så ofta med Argento är den också mycket operamässig. Opera är ett återkommande tema i Argentofilmer och hörs ganska mycket på soundtracket i Inferno, tillsammans med det vanliga pumpande syntetiska score som även det är så argenteskt, och opera är något den starka skräckmelodramatiken påminner om.
Vissa tycker förstås att over the top-grejen är något som har med larvighet och tafflighet att göra. De har fel! De förmår bara precis inte uppskatta...
Nu återger jag här de sista tio minutrarna av filmen och skiter i det här med att jag kanske spoilar något för någon.



Hela 50-listan här.  Tidigare delar.... äsch, se föregående inlägg.

tisdag, maj 18, 2010

50-listan, del 17: High Noon/Sheriffen

I'm on a roll här med min 50-lista nu...

En annan självskriven film här är Fred Zinnemanns High Noon, eller Sheriffen som den faktiskt egentligen heter på svenska, från 1952. Ogillad av vissa för att den är för artsy-fartsy för att vara en "riktig västern" - uppskattad av andra just därför. 
Med en europeisk vänsterintellektuell regissör och en ännu mer vänsterinriktad manusförfattare har filmen om en ensam man och hans kamp mot kollektiv feghet lästs som en allegori över McCarthy-eran. Ibland har man hellre velat se den som en sartreansk västern. Tydligt är hursomhelst att filmen bär på ett klassiskt expressionistiskt arv, med (vid sidan av "Do Not Forsake Me, Oh My Darlin'") dissonant musik, skeva vinklar och enkel symbolism. Man skulle också närmast kunna kalla den ett kammardrama, som bygger på rummets och (framför allt) tidens enhet.
Men framför allt är den jävligt spännande. Enligt en entusiast som vigt en hel nätsida åt den här filmen har den bara visats på svensk tv en enda gång. Hen skriver:

Jag var mycket ung när jag såg på den här filmen första gången. Den visades på tv. Vad jag vet om så har filmen visats i svensk tv endast en enda gång. Det var väldigt fascinerande att se filmen och extremt spännande. Jag gillade skarpt hur klockorna på filmen tickade ned mot den explosiva slutet. De actionscenerna som utspelas där står än idag.

Jag kan skriva under på varje ord, jag har också ett mycket levande minne av att som mycket mycket ung - samtidigt som den för mig okända skribenten då, kanske - ha suttit på nålar framför föräldrahemmets tv, fylld av stark oro för hur Gary Cooper skulle klara sig.

Dessutom kan man, och det tycker man är roligt som medelålders cineast, se en ung Lee van Cleef i Sheriffen.

Tyvärr får man inte dela med sig av filmen från Youtube. Man kan klicka sig fram till att se hela filmen på 
http://www.highnoon.se/
men jag tycker man ska köpa den på dvd istället. 

Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15,16

söndag, maj 16, 2010

50-listan, del 16: Budbäraren

Fel klass, fel tid, fel ålder, fel allting... En kärlekshistoria med den klämda, osedda parten i centrum.
Jospeh Loseys känsliga socialpsykologiska betraktelse Budbäraren (The Go-Between, 1970) med manus av Harold Pinter har en självklar plats på min 50-bästa-filmer-lista.



Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15

lördag, maj 15, 2010

And his name is Ove Svidén

Visst kan man ha förståelse för att Rapport inte ville presentera den antisemitiske konspiracisten och mystikern på Centerns riksdagslista med namn - för att inte ge spridning åt hans idéer. Men eftersom det faktiskt handlar om en man som aspirerar på en riksdagsplats får det väl ändå anses ha ett visst allmänintresse vad karlen heter och var hans hemsida finns.
(Och jag är förstås ingalunda först på banan här utan det finns all over the nät.)
Jonathan tar upp mannen och hans idéer något utförligare.

torsdag, maj 13, 2010

Några nyheter

- På SKMA blogg återges en av texterna i det senaste nyhetsbrevet, Wolfgang Benzs "Antisemiter och islamofober - hatspridare med gemensamma drag".

- Attacken på Lars Vilks i Uppsala... så sorgligt på så många olika sätt. Vilks anger i inledningen av sitt föredrag David Irving som en möjlig representant för yttrandefriheten. Och med den här typen av attacker är det tveklöst så att han själv mer och mer blir till en sådan. Hade vi verkligen inte varit förtjänta av lite bättre symbolfigurer för vad som faktiskt är en absolut nödvändighet om den samhälleliga tillvaron överhuvudtaget ska vara uthärdlig?
Känns bra i alla fall att Karin Olsson på Expressen Kultur och Åsa Linderborg i Aftonbladet går hyfsat i takt här.

- I serien "Blame it on..." noterar vi att en katolsk präst i New York skyller katolska kyrkans pedofilskandal på "judisk media". Jaha, vilken surpris. Eller rättare sagt inte. Finns det nåt man inte kan skylla på judarna?

onsdag, maj 12, 2010

Så lätt

Det är så lätt att skapa ett offer... Man låser in någon i ett mörkt rum. De börjar lida. Man ger näring åt lidandet. Metodiskt, systematiskt och kallt. Upprätthåller det. Subjektet genomgår ett antal faser. Efter ett tag får deras trauma - den där lilla, lättöppnade sprickan - dem att se saker som inte finns.
("Mademoiselle" i Pascal Laugiers film Martyrs)

söndag, maj 09, 2010

Blame it on...

Jag är inget äkta South Park-fan, även om jag tycker vissa avsnitt är fantastiska. Riktigt fan är däremot Fredrik Strage, som i en fyndig krönika för några dagar sedan parafraserade Churchill i uppmaning till kamp mot det hot mot demokratin som hoten mot serien utgör:

Vi ska slåss på internet, vi ska slåss på haven och oceanerna, vi ska slåss med växande tillförsikt och växande styrka med hjälp av bittorrentsajter, vi ska försvara vår tv-serie till varje pris, vi ska slåss i gammelmedier, vi ska slåss på bloggar, vi ska slåss på Facebook och på gatorna, vi ska slåss i bergen; vi ska aldrig ge oss.

Jag drar mitt lilla strå till stacken genom att här länka till de båda avsnitt som Comedy Central-fegisarna beslutat inte visa i Sverige. Tja, lätt för mig att tala om fegisar kanske som själv inte hotats, men ändå...
Samtidigt måste jag säga, efter att ha sett (de roliga) avsnitten, att det är nästan liksom för bra, det hela. Att hoten närmast låter sig användas som ett välkommet publicity stunt av nåt slag.
Men jag är säkert alltför cynisk.

Anyhow, i en lustig (eller ja...) twist på den här storyn noterar man hur vissa tar tillfället i akt att skylla allting på... ni-vet-vilka. "Det är kanske intressant att notera att den "muslimska" gruppen som hotar South Park är skapad av judar med bakgrund i bosättarrörelsen" står det i en kommentar till Strages krönika. Kommentatorn hänvisar till en postning på Hampus Eckermans blogg Motbilder. Det handlar alltså om en (1) man som tidigare varit jude och bosättare, och som också tidigare varit ledare för gruppen Revolution Muslim, vilken tydligen ligger bakom hoten mot serien. Mannen i fråga har alltså konverterat till islam.
Men för vissa är det väl så att vem som är jude, det bestämmer de.
Och på något mystiskt sätt tycks judar för dessa människor multiplicera sig ohejdat där bakom kulisserna där de manipulerar och håller på.

fredag, maj 07, 2010

Dagens citat

Det fina med romantiska tragedier som utspelar sig på artonhundratalet är att karaktärerna får uttrycka sina känslor i vältaliga, vackra fraser som skulle låta psykotiska i en modern relation. Och eftersom romantik är en form av psykos så ger det – tvärtemot vad som ofta sägs – en sannare bild av kärleken än många moderna filmromanser.

(Kerstin Gezelius i recension av Effi Briest, DN. Filmen har jag inte sett men how very well put.) 

torsdag, maj 06, 2010

50-listan, del 15: Trasdockan

...sisådär ett halvår senare återvänder jag till mitt evighetsprojekt att presentera min 50-bästa-filmerna-lista här på bloggen. Det kommer naturligtvis aldrig att avslutas.
Men nu var det en fin understreckare om nyligen avlidna Alice Miller som kom mig att tänka på Charles Laughtons underbara film Trasdockan (Night of the Hunter, 1955). Mig veterligen den enda film Laughton regisserade och ett totalt mästerverk. En brutal saga i bröderna Grimms anda, försatt till depressionens USA och med ett foto som borde kunna användas som illustration av begreppet "djupsvart". En film noir ur barnperspektiv, kanske man kan kalla den.
Fast jag misstänker att Alice Miller inte fullt ut hade godkänt den kärva men godhjärtade kvinna filmens båda barn tar sin tillflykt till.



(Och som av en händelse har vi här också det alltför aktuella "zigenaren-som-syndabock"-temat.)

Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14

söndag, maj 02, 2010

Den gamla veckelbjörnen och andra melankoliska figurer

En serie bilder, ett par dikter och ett melankolins A-W - här. På tyska.

fredag, april 30, 2010

Lite här, lite där. Igen.

- Skrivit ett inlägg på SKMA blogg angående den här postningen.

- Noterar den nyöppnade sajten Expo Skola.

- ... och att The Falls sångare Mark E Smith verkar falla in under kategorin "jobbiga människor man måste älska".

tisdag, april 27, 2010

Ickedebatt

"Eventuella motargument drunknar i en hetsig ickedebatt", skriver Sakine Madon i sin replik till Sörenson, Persson och Cornell på Expressens kultursida. Det är rätt fantastiskt. Handlar det om ohederlighet eller oförmåga eller en kombination? Cornells artikel är i princip bara, just, argumentation för inkomstgarantin. Sörensons blogginlägg plockar isär Madons bild av teatervärlden och kultursfären - men för Madon är endast två meningar i Sörensons text intressanta - några ord hon menar visar att Sörenson "inte läst henne ordentligt". Persson tar förvisso snarare upp Madons tonläge och -fall - men varför skulle han inte kunna göra det, när nu "högt tonläge" är något Madon själv uppenbarligen anser vara relevant att kritisera.
Tja. Det var ju likadant när Madon dök upp här, i kommentarsfältet. Jag hade där försett henne och andra med flera länkar till rätt intensiv argumentation angående kulturstöd i allmänhet; bland annat just inkomstgarantin. Madons reaktion? "Argumentera gärna för er sak". Jag vet inte varför hon säger "ni" till mig men vad gäller artighet så föredrar jag den i form av att min motpart tar in åtminstone lite av mina ord. Jag skulle gissa att det är likadant med Sörenson, Cornell och Persson.

Ps. Sörenson svarar.

måndag, april 26, 2010

Några kungörelser

- Svenska kommittén mot antisemitism har kommit ut med årets första nyhetsbrev. Det innehåller bland annat en artikel av Wolfgang Benz som utlöst en het debatt i Tyskland och som det finns anledning att återkomma till.

- Litteraturbloggen Nittonde stolen meddelar att den lägger ner. Det är jättetråkigt. Den var en rolig och fördomsfri blogg att följa.

- Valet i Ungern... Lyssna här, läs här.

lördag, april 24, 2010

Bäst i test

"Allt som inte är vulgärt kan platsa under begreppet fin borgerlig kultur", skriver Göran Skytte i Svenskan. Det är hur komiskt som helst. Anyhow, det blev en företrädare för vad som idag platsar som fin borgerlig kultur som vann i Kamferdroppars tävling om vilket skandalkonstverk som är mest älskansvärt (högermarginalen). Nämligen Stravinskijs Våroffer, som på sin tid (1913) fick publiken att skrika oförskämdheter. Och det handlade inte bara om att musiken upplevdes som chockerande utan också om själva dansuppförandet som ansågs "primitivt".
Joffrey-baletten gjorde 1987 en rekreation av Nijinskijs ursprungliga koreografi (tillsammans med Roerichs scenbild och kostymer), och här är den sista tredjedelen med balettens klimax där offret dansar sig till döds:



(Man får stå ut med att klippet börjar lite mitt i.)

I övrigt var det en spännande omröstning där De Geers Skända flaggan och Vilks förbannade rondellhund länge låg sida vid sida med Våroffer, tills sistnämnda ryckte ifrån samtidigt som Motorsågsmassakern dök upp som en dark horse och började plocka röster.
Våroffer är en högst värdig vinnare. Jag är dock lite besviken över att de falska Brillo-boxarna inte fick fler röster. Det är ju ett underbart häxmästarspratt.

fredag, april 23, 2010

Mera av samma

- Radioinslag om antisemitism och islamofobi i Frankrike

- Bra ledare i GP om burkaförbud

- Croneman om Parlamentet (ibland har han rätt)

onsdag, april 21, 2010

Rädd för Europa

Den andra omgången av ungerska valet blir en rysare.
Samma dag är det val i Österrike.
Men vi har dem förstås här också - högerpopulisterna i form av SD och så de rena nassarna icke att förglömma.

Uppdatering: Det här är inte heller särskilt kul - burkaförbud på väg i Belgien. 
En riktigt skrämmande utveckling.
Dags för vänner av demokrati att ta ställning istället för att, som vissa gör, gömma sig bakom ett meningslöst ifrågasättande av ordet "islamofobi".

måndag, april 19, 2010

Den korta versionen

Vissa ämnen är konstant frustrerande att diskutera. Ändå kan jag inte hålla mig borta från dem. Ett sådant ämne är sexköpslagen, ett annat är nutida antisemitism, ett tredje är kulturpolitik. Man får olika uppsättningar av vänner vs "fiender" i de här olika frågorna; d v s jag får det i alla fall. Och de är frustrerande för att de tenderar att följa så väl intrampade banor. Alla tre frågor väcker känslor - trampar på blottade nerver.
Det finns, kan jag tycka, en sund kärna i vissa spontana reaktioner mot de så kallade konstnärslönerna. Det handlar om ett bidrag som lika mycket motiveras som ett erkännande av "värdefulla insatser" som en ekonomisk försäkring. Det är, som clownen Manne formulerade saken på morgon-TV, en "ära" att få inkomstgarantin. Tycker man att andra former av arbete - städa på SL, vara akutläkare, vara vårdare på ett LSS-boende - också skulle förtjäna ett erkännande är det inte märkligt om man reagerar med sin magkänsla mot inkomstgarantin för vissa konstutövande. Men ska man på allvar ta ställning i frågan får man kanske tänka lite längre. Det är märkligt hur många som uttalar sig självsäkert om saken utan att ha gjort det. Debatten är full av ilskna utbrott, illa dolt förakt mot konstutövare och en total blindhet för att konstnärligt utövande trots allt till sin natur ofta är något annat än "vanligt företagande" (varför skulle vi annars ha offentligt finansierade kulturinstitutioner som bibliotek, konsthallar, teatrar etc). Visst är "konstnärslönerna" en anomali. Men så är ju också konstnärligt arbete i sig en anomali.
Man behöver inte som Malte Persson i Expressen använda ett ord som "gapigt" i sin kritik mot Sakine Madons ledarkrönika från häromveckan (hade han använt det ordet om skribenten varit en man?). Men Persson har ju rätt i sak. Madon ger uttryck för ett oreflekterat ressentiment och förstärker de nedvärderande attityder mot kulturutövare som finns sedan länge. Konstnärligt arbete har alltid varit ifrågasatt och väldigt beroende av en välvillig omvärld; det är nog därför, snarare än, som Madon vill tro, på grund av en odemokratisk och självförhärligande attityd som reaktionerna mot hennes typ av argumentation blir så starka.
Nu önskar jag att jag vore Tanja Suhinina, som brukar orka att samla ihop argumentationsmönster hon ser anledning att ifrågasätta och ta itu med dem grundligt. Jag förmår bara skrapa på ytan, men följande tankefel/brister vill jag i alla fall peka på hos Madon - utifrån både krönikan och TV-framträdandet med clownen Manne:

1. Oförmåga att skilja på systemet i sig och enskilda personer som kommer i åtnjutande av det. Att inte alla av de som får inkomstgarantin är personer som faller en på läppen är liksom inget argument mot systemet som sådant. Det är nästan som att tycka att biblioteksverksamheten är fel eftersom det finns böcker på biblioteket som man inte gillar. Personligen gillar jag inte clownen Manne - jag gillar inte clowner överhuvudtaget. Men systemet ska garantera en viss bredd. Inte tillfredsställa enskilda personers smak eller åsikter.

2. "Känner jag inte till dem så är de inget att ha." Madon gör sig ju skyldig till flera självmotsägelser när hon a) kritiserar att systemet finns samtidigt som hon b) kritiserar att fel personer får komma i åtnjutande av det och det för att c) de som får det är sådana som (tror hon - hon vet inte och lär inte ha gjort några vidare efterforskningar) skulle klara sig bra ändå, men samtidigt d) för att de är okända och obskyra personer, som översättare t ex. Tja, det här, det sistnämnda, är ju anledningen till att det är sakkunniga som ska utse vilka som får inkomstgarantin. Sådana som förstår att exempelvis en för den breda allmänheten okänd översättare kan ha gjort en viktig insats på kulturområdet.

3. Förutfattade meningar om "motståndarsidans" motiv. I sin ledarkrönika skriver Madon att anledningen till att vissa är upprörda över möjligheten till inkomstgarantins bortfall är att man är mot breddning, alltså mot tanken att omvandla garantin till tidsbegränsade stipendier som fler kan komma i åtnjutande av. "Det här motståndet mot minsta lilla breddning av kulturpolitiken är märkligt", skriver hon. Men hallå. Det kanske handlar om något annat? Ja inte bara kanske - det handlar faktiskt om något annat. Men om man bara förmår se en otäck, knappt mänsklig "elit" som gör allt för att skydda sina privilegier så blir det förstås svårt att ta in.

Det finns som sagt mer. Som oförmågan att inse att den egna hånfulla tonen leder till motreaktioner. Oviljan att ta in det allra bittersta av den andra sidans argument. Osv.
Men det får vara så länge.

Tillägg: Jag glömde förklara själva anledningen till att jag tycker just Madons argumentation är intressant att ta upp. Det är helt enkelt för att den är så typisk. De tankevurpor och det förakt som hennes inlägg på det kulturpolitiska området brukar vara fulla av är sådant som går igen på andra håll - som känns igen från ett otal bloggdiskussioner och periodvis återkommande attacker i media. Därför.

söndag, april 18, 2010

Snälla Killar/Män och Starka Tjejer/Kvinnor

Det har sagts så mycket och så mycket klokt om det så kallade Nice Guy-syndromet, jag orkar inte försöka tillföra något till den diskussionen även om det är ett ämne man kan älta omkring i oändlighet när man väl kommer igång.
Ett inlägg i frågan som öppnar upp ett nytt spår är i alla fall Julia Skotts där hon funderar över den kvinnliga motsvarigheten till Snälle Killen - och framkastar möjligheten att det kanske är Starka Tjejen.
Ja flickor och pojkar det här är ju inget nytt utan jag känner väl igen syndromen sedan min ungdomstid på nittonhundratalet. Och märker fortfarande av det omkring mig. Både snubbarna som beklagar sig över att kvinnor/tjejer "bara vill ha skitstövlar" och inte de (som de inbillar sig) förträffliga personer de själva utgör, och kvinnorna/tjejerna som förklarar bristen på gensvar från det motsatta könet med att de "skrämmer bort" killarna på grund av sin styrka.
Det finns naturligtvis väsentliga skillnader mellan dessa båda former av självbedrägerier. Men i båda fallen reducerar man sig själv, det andra könet samt övriga medlemmar av sitt eget kön till klichéer. Starka Kvinnan-figurerna borde någon gång tänka på vad de egentligen säger om andra kvinnor/tjejer genom att framhäva sig själva som alltför hard to handle för alla de män som ju bara vill ha ett litet våp.
Men förvisso, ibland är vi ju verkligen inte mycket mer än trista klichéer. Själv har jag ett par gånger i livet varit en annan typ av kliché som Julia beskriver, den som hittar på ursäkter åt snubben som behandlar en som skit när man istället bara precis borde inse att man gått på en nit och försöka stå ut med den smärtan.
Det där med att vakna upp och inse att "sålunda har jag älskat ett svin". Det är inte alltid lätt.

Uppdat.: Jag borde förstås angående Nice Guy-syndromet ha länkat till Queen of Nice Guy-analys Tanja Suhinina. Nu gör jag det. Hon har precis kommit med ett nytt inlägg på temat.

lördag, april 17, 2010

Saker som går åt fel håll

- "Förslaget om att förlänga upphovsrätten på skivinspelningar från 50 till 70 år är på väg att få majoritet i EU:s ministerråd."

-
Kapten Stofil har gått ur tiden.

- Sydsvenska Dagbladet har en helt idiotisk omgjord webbsida, där artiklar presenteras enbart med hjälp av rubriker och dessutom är försedda med känslobarometrar ala Newsmill. Total infantilisering.

tisdag, april 13, 2010

Död man lever och är vid god vigör

I en artikel i Sydsvenskan i alla fall.
Det handlar om SS-officeren och krigsförbrytaren Martin Sandberger som enligt Salomon Schulman i en artikel publicerad igår påstås "leva flott" och vara vid "förvånansvärt god vigör". Här har något brustit i faktagranskningen, eftersom Sandberger är död sedan några veckor tillbaka.
Men nå, det kanske har publicerats en rättelse nånstans i tidningen. Något som inte lagts ut på nätet.

Och i övrigt kan man ju ändå dela Schulmans indignation.

Uppdat.: kontaktade SDS som kommer att ta in en rättelse.
Kom ihåg var ni läste det först! :)

måndag, april 12, 2010

Shake it, baby

I ett spännande radioprogram talar Tiina Rosenberg bland annat om att få orgasm till Richard Wagner. Orgasm med viss hjälp dock - inte enbart till följd av musiken. Men programmet handlar alltså om musik som något att ge sig hän åt och förlora kontrollen till.
Det låter härligt men påminner mig ändå om en udda och mer obehaglig form av musikalisk kontrollförlust: musikepilepsi. Jo, det finns faktiskt. Spastiska anfall utlösta vid starka musikupplevelser. Jag hörde om det i ett annat radioprogram, för länge länge sedan. Tydligen tas det upp i den här boken, som jag inte läst.
Tanken är skrämmande för mig. Jag kan själv förlora mig i musik till gränsen av en kontrollförlust som inte alltid är enbart behaglig. Det finns en mörk sida av allt. Or is it just me?

söndag, april 11, 2010

Orimliga krav på personlig misshandelsdokumentär

Kontrasten mellan det starka intryck Linda Thorgrens Blood calls you gjorde på publiken under Tempo dokumentärfilmsfestival i Stockholm och det svala mottagande filmen fått i svensk press är stark. En filmkritiker kan naturligtvis inte ge sig hän känslomässigt, stänga av sin kritiskt-reflekterande del på samma sätt som en vanlig publikmedlem kan tillåta sig att göra. Men den nödvändiga distansen har i det här fallet resulterat i en egendomligt styvmoderlig attityd som inte tar hänsyn till grundförutsättningarna för själva filmens tillkomst, och som i sin efterlysning av en mer "objektiv" eller inkluderande behandling av filmtemat ställer helt orimliga krav på vad som faktiskt är ett personligt vittnesmål från ett brottsoffer - och inte låtsas vara något annat. Att Thorgren under filmens gång avtäcker ett större mönster som går igen genom generationerna är den allmängiltighet som så ofta nås genom det djupt personliga. Att hon gör det utifrån sin egen situation, och med motvillig hjälp av sin mor - inte utifrån sin förövares situation och utan att ha lika stort utbyte av en fader som svikit och varit frånvarande - är det något man bör hålla emot henne?
I Sydsvenskan klagar Mattias Oscarsson på "den ensidiga bilden av männen, som närmast framstår som oberäkneliga sadister. Alexis (den misshandlande maken, min anm.) kommer aldrig till tals, och först i slutet konfron­terar Linda sin ångerfulle far." (Oscarson kallar f ö också filmen lite förklenande för "självterapeutisk".) Jeanette Gentele i Svenskan gör ungefär samma poäng: "Det onda arvet finns säkert lika mycket på förövarnas som offrens sida, men där går Linda Thorgren inte vidare. De frågor hon ställer till sin mamma uteblir när hon konfronterar sin pappa. Det är synd." Än längre går Mats Johnson i GP som också kommer med den mest egendomliga formuleringen av samma invändning: "Att Alexis aldrig intervjuas förstärker känslan av att detta inte är en dokumentär i traditionell bemärkelse utan något annat, ofta en partsinlaga i en vårdnadstvist."
I dessa de personliga dokumentärernas tid är det väl ändå högst egendomligt att recensenter inte ser det tämligen självklara i att en kvinna som är så rädd för en person att hon byggt galler för sina fönster i syfte att skydda sig från denne inte förmår ha den kontakt med sin förövare som hade krävts för att hon skulle kunna återge "hans sida av saken". Att hon har misshandlats får väl anses hyfsat bevisat genom de domar som fallit i saken. Av filmen framgår att Thorgren ändå försökt få till en intervju med mannen - men att han helt sonika gick och dog på vägen. Ja, mannen är alltså död. Vilket gör Johnsons anklagelse om "partsinlaga i en vårdnadstvist" helt absurd.
Även anklagelsen att fadern inte får komma tillräckligt mycket till tals är en synpunkt som på märkligt vis bortser från just den subjektivitet filmen med nödvändighet bygger på. Att far och dotter inte haft kontakt på många år, att han under lång tid avvisat kontaktförsök, att filmaren bär på ett berg av agg och bitterhet som hon (vilket är filmens styrka) inte fegar för att visa upp är faktorer som liksom måste tas i beaktande innan krav på "större opartiskhet" ställs.
Man måste med dessa reaktioner för ögonen ställa sig frågan om det överhuvudtaget skulle gå att berätta om erfarenheten att bli misshandlad och vuxit upp med misshandel utan att anklagas för att vara "partisk".
Det känns befriande att se Jacob Lundström på fLm ge ett helt annat omdöme. Själv är jag inget okritiskt fan av subjektiva dokumentärer som gruppfenomen, och just Algeria som Jacob jämför med är som jag ser det ett exempel på hur det händer att sådana spårar ur i ren narcissism. Blood calls you är i jämförelse betydligt starkare och viktigare. En av de saker filmens regissör och berättare vittnar om är hur ensam hon blivit sedan den stund hon blivit till ett offer. De egendomliga kritikerreaktionerna blir till en bekräftelse av detta, hur omgivningen vänder ryggen åt den som inte sticker under stol med sin smärta, sina behov och sin utsatthet.
Ändå tyckte jag att filmen saknade något, och även om jag tycker Eva af Geijerstams omdöme i DN är alldeles för hårt är hon något på spåren. Trots all smärta finns det också något bedövat och ofullgånget över långa sträckor av Blood calls you. Men det kanske ligger i sakens natur? Filmen kanske lider av PTSD - posttraumatiskt stressyndrom.

lördag, april 10, 2010

Medierna, Boström och Bulten

Förra lördagen återvände radioprogrammet Medierna till Donald Boströms organstöldsartikel. Jag bloggar kort om saken på SKMAs blogg.
Redaktionen på Medierna förtjänar för övrigt en eloge för sitt envetna sätt att behandla denna historia.

En annan typ av envetenhet står bloggaren Bulten i Bo för; en figur vars ihärdiga angrepp alla som någon gång skrivit om antisemitism lär ha utsatts för. Nu riktar han ännu ett försåtligt slag mot judar och anti-antisemitisk verksamhet, som vanligt under förment "antirasistisk" fana.
Bulten vet att han tröttar ut de flesta, varför han kan ta ut svängarna ordentligt på sin blogg utan att någon orkar gå till motangrepp. Men jag tar mig nu friheten att peka finger åt honom utan att släppa in honom här på min blogg - som är min.

fredag, april 09, 2010

....ordning och reda och trygghet och disciplin....

"Frivilliga" drogtester på elever, eventuella punktskatter på onyttiga varor, skamvrån som normaliserat uppfostringsverktyg, tankar om offentlig skambeläggning av misstänkta sexköpare, internetcensur för allas vårt bästa, ständig fokus på fasta ramar oavsett om det gäller barnens läggtider eller vuxna neurotikers KBT-terapier... Varje utbrott av omänsklighet i myndighetsmiljö bemöts med försäkringar om att "rutiner ska ses över" eller med hänvisningar till en uppenbarligen inte internaliserad "värdegrund" som måste förstärkas. Det är väl detta vi kallar nannysamhället - en fixering vid ytnormer, ibland meningslösa sådana, som i värsta fall, vilket visades i söndagens Dokument inifrån på SvT, upprätthålls med sanktionerat våld.
I ett riksdagsprotokoll ser jag nu att Björklund talar för att ge åklagare "rätt att fatta beslut om att vid misstanke göra drogtest också på 14-åringar". Jag är inte förvånad. Björklund är indignerad och sårad över socialdemokraternas brist på stöd för den här typen av åtgärder:

"Jag får oerhört mycket kritik av interpellantens parti för att vi från regeringen fokuserar på att det behövs ordning och reda och trygghet och disciplin i skolan. Ni röstar emot våra förslag. 
Nu sade interpellanten att alliansregeringen vill drogtesta elever. Det är väl inte regeringen som ska drogtesta? Åklagare kommer att få rätt att fatta beslut om att vid misstanke göra drogtest också på 14-åringar.Vi vet nämligen att drogerna breder ut sig, också under 15-årsgränsen. Vi vet det. 
Men ni röstar emot. Ni röstar emot alla åtgärder. Sedan står interpellanten här och kritiserar mig för att saker och ting händer. Det är klart att sådant här händer i skolväsendet. Det är drygt en miljon ungdomar som går i svensk skola. Det händer saker hela tiden, saker som vi inte vill ska hända. 
Det vi kan göra här är att ge lärare och rektorer befogenheter att ingripa. Man kan då inte rösta emot befogenheterna och sedan stå och klandra utbildningsministern när saker händer. Ge rektorer och lärare befogenheter att ingripa! Det kommer inte att bli en problemfri värld då heller. Det kommer att uppstå problem i relationer med människor och sådant. Men vi ger dem som är vuxna i skolan myndighet och auktoritet att agera. Det är det vi kan göra. Men där sviker ni. Ni röstar emot. 
Ni skäller på mig ständigt och jämt, eftersom ni tycker att jag fokuserar på trygghetsfrågorna och disciplinfrågorna i skolan. Men det är vad det handlar om. Stöd regeringens arbete i stället för att vara emot det! Då kommer vi att bädda bättre för att lärare och rektorer ska få möjlighet att ingripa när problem faktiskt uppstår." 

Det tycks omöjligt för regeringsföreträdaren att tänka "trygghet" utan att samtidigt tänka "disciplin". Lika omöjligt som det tycks vara för socialminister Hägglund att tänka på kriminalpolitik i några andra termer än "straff". Att försöka tänka i större dimensioner är tydligen uttryck för "falsk humanism". Wellwell.
I deras replik till Hägglund påpekar paret Sarnecki/Fries att ministern fäktar mot väderkvarnar eftersom ingen förespråkar ett straffritt samhälle. Men de pekar också på det futtiga i att bara prata straff och moral i frågan; framför allt på att det brister i, just, moraliskt hänseende. Hägglund är måhända ett symptom på en växande blind fläck i frågor om, som hans kollega Björklund uttryckte saken, "relationer med människor och sådant".

onsdag, april 07, 2010

Pausmusik



söndag, april 04, 2010

"Jag kunde se mig själv som ett offer eller en framåtblickande arier"

Under påsken har jag läst ut Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Jag var en arier (2009). Det är en skildring av Sverige som nationalsocialistisk lydstat år 1976. Historien berättas omväxlande av huvudpersonen Thomas som är en ung sportjournalist (och den som tänker rubrikmeningen), flickvännen Karin som tillhör den underjordiska motståndsrörelsen, och führern himself som är ingen annan än Albert Speer.
De avsnitt som fungerar sämst är, som jag ser saken, de som berättas ur Speers synvinkel. De stoppar upp den framåtskridande berättelsen om Thomas och Karin och deras skilda men delvis konvergerande utvecklingslinjer, och de är alltför stöpta i en viss förutsägbar manlig-härskar-form (komplett med gubbsjuka)  för att egentligen vara intressanta.
Hursomhelst. Även om en kontrafaktisk historieskildring har som syfte att visa på alternativa möjligheter till sådant vi idag tar för givet, hur det hade kunnat vara helt enkelt, så kan de naturligtvis utöva samtidskritik genom att lyfta fram sådant som, i den dystopiska föreställda världen, faktiskt inte ligger så långt från den verklighet vi är i här och nu. Det är förstås inte så att varje "Vägra vara offer"-skanderande feminist i själva verket är en kryptonazist. Men linjen mellan en kämpande vägran att lägga sig platt och en föraktfull syn på det "svaga" offret är tunn. Meningen jag citerar i rubriken sticker till, liksom de korta inblickar Samuelsson ger i huvudpersonernas syn på det som är kroppsligt och beteendemässigt avvikande i den skötsamma arierelitbubbla de rör sig inom. Även Karin, som ju ändå tillhör motståndsrörelsen, kan kalla en man för "anglosachsiskt ful" och känner ett intensivt hat mot en annan man som är berusad, som tappar självkontrollen och börjar kräkas i en tågvagn. Thomas å sin sida känner en märkvärdig lust i att titta på en servitris med oestetiskt avlångt ansikte; en kvinna som ligger långt från det harmoniska skönhetsideal hans Karin så väl uppfyller.
I dessa helrakade dagar, då chockumentärer och fiktiva berättelser med Outsiders-prägel tillfredsställer vårt behov av det annorlunda, är det inte svårt att hitta beröringspunkter med ett tänkt nationalsocialistiskt efterkrigssamhälle där det "fula" och det "sjuka" är fiendebilder - särskilt inte som denna tänkta nationalsocialism leds av den förhållandevis sofistikerade realpolitikern Speer, inte av en aggressivt skrikande, öppet sadistisk Hitler2. Vad är det som verkligen skrämmer oss idag? Ska jag döma av publikreaktionerna på Sam Raimis Drag Me to Hell från häromåret skrämmer en tandlös gummas infekterade halsslem betydligt mer än en djävulsfigur i getgestalt. Kroppsäckel, men inte den metafysiska ondskan, får publiken att vråla. Och då förstås också med viss förtjusning, inte bara äckelskräck.
Vad en och annan recensent tagit fasta på i Jag var en arier är bilden av författarkollegiet som en samling anpasslingar. Ola Larsmo beskrev Samuelssons bild av litteraturens roll i samhället som "infernalisk". "Den är välanpassad. Den är medelklassig. /.../ I Samuelssons roman strävar författarna efter en enda sak: att få synas, att få 'vara med' där det räknas, inne i värmen."
Det låter ju som en högst mänsklig egenskap att vilja få vara med, att vilja räknas. En egenskap författare likväl som så många andra kan ha. Man ska aldrig prata om vad "alla" "alltid" vill. Men att vi tenderar att vara anpasslingar lite till mans är det väl svårt att argumentera mot. Och som Ylva Herlitz skriver i en intressant understreckare om en intressant bok som tydligen brännmärker samtiden som en "normalitetens diktatur":
"Att göra som folk gör mest kan vara förödande – fast det beror förstås på vad de gör."

lördag, april 03, 2010

Förakt förklätt till "anti-elitism"

Håkan Lindgren tells it like it is i Göteborgsposten:

Man målar upp en påhittad elit som förtrycker oss med sina kunskaper och sin kultur – som duktiga små nätrebeller ska vi självmant vända ryggen till allt sådant. Detta förakt är lika obehagligt oavsett om det kommer från vanligt hederligt folk, från ovanligt ohederliga politiker eller från tryggt etablerade mediepersonligheter som struntar i vad nästa skribentgeneration ska leva av så länge de själva kan sälja ännu en hört-talas-om-internet-krönika.
Kulturföraktet kallas anti-elitism. Om det fanns ett uns allvar i denna anti-elitism skulle den rikta sin udd mot den verkliga eliten: de stora medieägarna, och de anonyma organisationer som serverar de underbemannade redaktionerna färdiga nyheter och köpta opinionsundersökningar.

Lindgren ser hur en falsk motsättning mellan den betalda skribent"eliten" och nätets fria obetalda skribenter om och om igen målas upp. Han ser sig själv gång på gång uppmanad att vända ryggen åt kultursidor och liknande arenor, eftersom det finns en föreställning om att vi frifräsiga bloggare bör vända ryggen åt de där "elfenbenstornen".
Vad han dock inte tar upp är den andra sidan av myntet: de återkommande angrepp på bloggar och bloggandet man kunnat se från olika håll inom gammelmedia de senaste åren. Bilden av bloggosfären som en träskmark full av dåligt språk, elakhet och allmän vulgaritet. En bild som naturligtvis närts av den faktiska hotbild nätets gratisskrivande utgör för den betalda skribenten, och som slår tillbaka mot etablerade media genom att den har hjälpt till att bädda för skyttegravskriget. Ett meningslöst skyttegravskrig eftersom det i själva verket, som Lindgren påpekar, alltid rått ett fruktbart ömsesidigt utbyte mellan kan-själv-kulturen och den etablerade, betalda kulturen.
Kan-själv-kulturen kommer som Lindgren skriver alltid att finnas eftersom det alltid finns människor med ett stort uttrycksbehov. Bara en extremt repressiv politik skulle kunna trycka ner den. Det betalda skrivandet, däremot, finns bara så länge som någon vill betala för det. Och ja, det krävs fortfarande professionella skribenter om vi vill ha ett seriöst reflekterande medielandskap. Lindgren igen:

Mediekritiska bloggar, som tänker längre och minns mer än de som yttrar sig i etablerade media, är en livsviktig tillgång, men vår tids mest älskade mediemyt har bloggosfären ännu inte punkterat: den att bloggar kan ersätta professionella reportage. Och ingen verkar vara intresserad av att ställa frågan vem som gynnas av ett samhälle utan professionella reportrar.

Det mest uppenbara exemplet där är naturligtvis det djuplodande samhällsreportaget. Men även den reflekterande kulturartikeln, som kanske inte kräver att skribenten ens beger sig ut ur sin kammare, vinner på att vara betald. Den borde vara mer betald. Kulturartiklar betingar idag nästan inget pris alls, och det är skamligt. Skrivandet vinner i djup och utformning på att det finns de som faktiskt har tid och ro att på allvar ägna sig åt det. Och uppenbarligen är vi intresserade även av tidningarnas kulturdelar, även om många låtsas som motsatsen - hade det inte funnits ett intresse hade DN Kultur kunnat självdö utan att detta blivit föremål för någon vidare diskussion överhuvudtaget.

Uppdatering: Rosemari på Kulturbloggen tar upp Lindgrens artikel som ett exempel på förakt mot bloggar. Jag menar att hon helt enkelt missförstått artikeln. Det finns ingen sådan tendens i den. I själva verket står ju Lindgren och Rosemari på samma sida vad gäller nedskärningar av kulturmaterial på tidningsredaktioner - och Lindgren har inte uttalat sig nedsättande om vare sig Kulturbloggen eller någon annan bloggare. Utan pläderat för samexistens utan spelade motsatsförhållanden. Men reaktionen säger något om hur djupt rotade ryggmärgsreflexerna hunnit bli i den här frågan.

tisdag, mars 30, 2010

2 länkar

1. SUM, Sveriges unga muslimer, ställer in det planerade besöket av Abdullah Hakim Quick och jag kommenterar på SKMA-bloggen.

2. Gunilla Kinn har skrivit en högintressant kommentar i SvD angående New York och slaveriets historia.

Uppdatering: även om det spräcker 2:an vill jag också tipsa om Håkan Arvidssons SvD-kommentar ang dansk flykting- och "integrations"politik.

måndag, mars 29, 2010

Den där skurken Kristus

Den brittiska författaren och Alma-pristagaren Philip Pullmans senaste roman retar upp kristna läsare. I boken "The good man Jesus and the scoundrel Christ" har Jesus fått en skurkaktig tvillingbror - Kristus. Kristus förråder sin bror och låter en mystisk främling använda den kontroversielle predikanten och hans tro till att skapa en ny, mäktig religion kallad kyrkan.
Historien har gjort att författaren fått kritik från upprörda människor som anklagar honom för hädelse, redan innan boken nått bokhandlarna. När Pullman nyligen föreläste om boken på Oxforduniversitetet var det med säkerhetsvakter vid sin sida, uppger Reuters.

Ovanstående ur en artikel i GP. 
Ja Pullman är ju inte precis ensam. Förutom Serrano, som jag tog upp nyligen i en postning, finns förstås också Elisabeth Ohlson Wallin och hennes Ecce Homo-utställning. "Ecce Homo har vid flera visningar utsatts för attentat och vid några tillfällen har man lyckats förstöra ett eller flera fotografier. Enskilda museitjänstemän har fått motta hot, och museilokaler har vandaliserats. Elisabeth Ohlson Wallin har mordhotats, bombhotats och fått hatbrev mm" står det i Wikipedia. 
Visst, inga flaggor som brinner. Och i Ohlson Wallins fall också gott om kristna som inte bara intagit en motsatt ståndpunkt utan t o m varit beredda att visa konsten i kyrkorummet. 
Men ändå något att tänka på i samband med Cordelia Edvardsons kontrastering av "goda" kränkta kristna mot "onda" kränkta muslimer häromdagen. 

Uppdatering: När jag surfar runt lite på nätet angående detta med "hädelse" och censur gällande den kristna religionen hittar jag det här i Wikipediaposten "Freedom of speech versus blasphemy":

In 2008 a punk festival in Linköping, Sweden, used marketing posters showing Satan defecating on Jesus on the cross, under the slogan "Punx against christ!" The poster was taken down by the municipality of Linköping. The publication of the poster in the local newspaper Östgöta Correspondenten caused death threats to the editor-in-chief.

Detta var något jag helt missat. En länk till Corren visar att affischen var avsedd som ett inlägg i debatten om Muhammedkarikatyrerna.

söndag, mars 28, 2010

En påle i fittan

Att det ena könet är värt mer än det andra kan väl knappast betraktas som en nyhet. Det är liksom snarare no shit Sherlock. Men när det formuleras som "Pojkar värda mer än flickor bland oss unga" hajar man ändå till litegrann. Man vill gärna betrakta unga som framtidens hopp. Man vill som medelålders känna att det finns åtminstone något som går framåt, någon form av progressivitet. Och visst känns det också så ibland. Men ibland känns det snarare tvärtom. Sedan en väninna för nåt halvdussin år sedan förklarade för mig hur det gick till på hennes dotters dagis - nämligen så att de små flickorna knöt skorna åt de små pojkarna - får jag allt oftare känslan av total urspårning istället för framåtskridande vad gäller relationen mellan könen. Endast i små urbana medelklassenklaver finns den feministiska medvetenheten, verkar det som, och då oftast i form av fernissa snarare än på djupet.
Angående Bjästafallet har jag inte något klokt att säga som inte redan sagts. Rent personligen slogs jag när jag till slut såg reportaget igår mest av den unga anonyma flicka som på nätet lagt upp frantiska hatkommentarer om de båda våldtagna (eller så som hon tänkte sig det då alltså - inte våldtagna utan bara orättvist anklagande) flickorna. Det språkbruk hon använde var som taget ur en Jack the Rippers korrespondens, och det ekade dessutom starkt av den kristna traditionens allra sämsta sidor. Det skulle brännas på bål, men först efter tortyr. Det skulle köras upp pålar i fittan på tjejerna. Det skulle våldtas, "på riktigt", sönder och samman etc. Vad är det för avgrundslikt självhat som tittar fram här egentligen?
Senare igår såg jag Lisbeth Salander slå sönder en av de män som hatar kvinnor. Och vad säger hon till sexmördaren när hon går till attack? "Jävla fitta." Naturligtvis.

fredag, mars 26, 2010

Beräknat belopp att få tillbaka

Visst är jag på ett plan glad att få tillbaks så mycket pengar på skatten. Den som under lång tid varit fattig kan inte annat. Men nog finns det något egendomligt över hela situationen. Det är ju inte som att det inte finns samhälleliga behov att fylla. Ändå beter sig skattemyndigheten som bartendern i The Shining ("Your money is no good here mr Torrence...").
Nå. Jag försökte, med min lilla inkomst, att göra mitt för samhällets bästa.
Jag hoppas att nästa regering vill ta emot mina pengar.

torsdag, mars 25, 2010

Piss Christ som rondellhund?

Kan man tala om Lars Vilks rondellhundskonstverk utan att tala om dödshoten? Jag skulle önska att någon ville göra det. Jag skulle önska att någon konstvetare eller kollega till Vilks skulle ta bladet från munnen och säga något spontant om vad de egentligen tycker om den där hunden som konstverk, utan den ständiga metasmartheten och utan att hela tiden relegera frågan om "bra eller dålig konst" till meningslöshetens sfär. Eller är det för naivt?
Vad som utlöser min frustration är Cordelia Edvardsons krönika i Svenskan, "Rätten att yttra sig kan inte tystas ned". Edvardson menar att alltför många har en ursäktande hållning till hoten mot Vilks. Att de inte förmår skilja mellan sin personliga avsmak och Vilks rätt att vara osmaklig. "(V)issa opinionsbildare och debattörer i Sverige har på ett försåtligt sätt avkrävt konstnären, och dem som publicerar hans verk, ett slags moralisk självcensur", skriver hon. Hon har nog rätt i det, att det kan finnas ett slags alltför bekvämt sätt att resonera här, ett ganska meningslöst "visst är det fel att hota dig, men du borde nog aldrig ha gjort det du gjorde..." Det är i den påföljande jämförelsen med Andres Serranos verk Piss Christ  som jag inte kan följa Edvardson längre. Hon skriver:

Serranos 1989 i USA utställda och prisbelönta fotografi visar ett krucifix av plast, nersänkt i en flaska fylld med konstnärens urin - därav verkets titel "Piss Christ". Givetvis kände sig miljoner kristna djupt kränkta av, även förbittrade, över Serranos hädelse mot det de höll heligt. Visst blev det en proteststorm. Men de kränkta kristna var helt på det klara med att landets grundlag skyddade både deras rätt till fri religionsutövning och rätten att protestera inom lagens ram när de kände sig kränkta, såväl som Serranos bruk av sin (konstnärliga) yttrandefrihet, utan fruktan för hot och hämndaktioner mot sin person.

Nu har ju faktiskt Serranos verk varit i föremål för mer eller mindre handgripliga önskemål om "moralisk självcensur". Kristdemokrater i Alingsås ansåg inte att verk av honom skulle ställas ut inom den kommunala konstverksamheten. I Lund löpte nazister amok och slog sönder delar av en Serranoutställning på Kulturen under hösten 2007 - men okej, de är väl inte att räkna in i kategorin "kränkta kristna". Dock noterar jag att man i en intervju med Serrano i Svenskan angående Piss Christ kan läsa följande: "Andres Serrano som är född och troende katolik blev framförallt utsatt för hårda angrepp från kyrkligt håll, men också dödshotad och persona non grata i vissa konstsammanhang."
Vad som verkligen gör att jag vänder mig emot jämförelsen mellan muhammedhunden och Piss Christ är emellertid att den bortser från den väldigt starka skillnad i såväl uppsåt som utformning som föreligger mellan de båda konstverken. Serrano, som växte upp i en strikt katolsk miljö, arbetar i en inom-kristen kontext s a s, och sammanställningen urin + krucifix kan lika gärna tolkas som en uppvärdering av piss (en del av det mänskliga) genom att sätta det i samband med ett "heligt objekt", som en nedvärdering av kristusgestalten. Så har det också tolkats av många. Det är dessutom ett verk som präglas av stark skönhet (eller är det vulgärt att tala om sådant?). Men framför allt är Serrano en konstnär som, även om han uppenbarligen gör många upprörda, deltar i en tämligen rak kommunikation med sin publik (så rak den nu kan vara när det handlar om konst som kan tolkas på olika sätt). Till skillnad från Vilks, som leker en - tycks det mig - meningslös och manipulativ lek med media och omvärld, och verkar ha en uppifrån- tillsammans med sitt utanförperspektiv på det han gjort till föremål för sin konst.

Uppdatering: Jag upptäcker att jag varannan gång jag tittar på Piss Christ tycker att det är kitschigt, varannan gång tycker det är vackert.... bara så ni vet det.

tisdag, mars 23, 2010

Grattis på hundraårsdagen

...Akira Kurosawa, fast du varit död i ett dussin år.
Med anledning av jubileet publicerar Svenskan en intressant understreckare om Kurosawas filmkonst, författad av Mats Karlsson.
Det här ger mig anledning att återvända till min 50-lista, den där listan på mina 50 bästa filmer (yeah right... såna listor blir aldrig optimala) som jag började beta av här på bloggen men inte kom särskilt långt med... Ran finns med på listan. Och här är ett utdrag ur den fantastiska stridsscenen, där den storslagna elegiska musiken av Toru Takemitsu kontrasterar förtrollande mot de brutala bilderna som delvis går i ett helt annat tempo:



Ps. Det är härligt att se att SvD-artikeln utlöser en liten men ändock diskussion om sånt som japansk film och filmisk människosyn. Cineasmen lever! litegrann.

söndag, mars 21, 2010

Om Guillou på SKMA-blogg

Kort inlägg utav mig här.
Som kanske följs av ytterligare ett eftersom Guillous artikel i AB häromveckan var så oerhört absurd.

lördag, mars 20, 2010

Antisemitismdebatt på låg nivå

När Mats Odell anklagade vänstern för att ha medansvar för ökande trakasserier  mot judar så var detta ett typexempel på hur antisemitism är något som instrumentaliseras politiskt. För Odell är huvudangelägenheten att klämma åt sina politiska motståndare snarare än värna om den judiska minoriteten.
Lars Ohly och Dror Feiler svarar å sin sida med den gamla trötta hänsvisningen till att "man måste kunna kritisera Israel" bla bla bla. Den där ständiga hänvisningen till tabuet som inte finns.
Vem i dessa dagar är inte kritisk mot Israel? Alltså mot agerandet vad gäller bosättningar etc. Kritiken är mer än välförtjänt och det kostar inte på att framföra den. För någon.
När ska vi få en diskussion om antisemitism som bygger på kunskap och genuint intresse istället för egennytta och gamla innötta reflexer?

torsdag, mars 18, 2010

Förnuft och känsla

... eller "Jag är hysterisk, Kurt. Jag är hysterisk därför att jag är gravid."
Sedan jag kollade sist har någon vänlig själ lagt upp Fassbinders Angst vor der Angst på tuben, och här är första delen (OBS endast för tyskspråkiga):



...och här är en spotifylista på temat "hysteri".