Kamfertext försöker fånga tidsandan

Jag biter mig fast i morgontidningarnas sommarserier som en iller. Nu tänker jag haka på Göteborgspostens serie "På spaning efter samtiden". Utgångspunkten blir vårens tre omdebatterade böcker Bitterfittan, De skamlösa och Smuts, vilka jag harvade igenom för några månader sedan. De här böckerna har alla har skrivits av kvinnor och utlöst eller anknyter till livligt förda debatter i offentligheten; de har även vissa andra gemensamma drag. Alla tre utspelar sig inom vad rubriken till Fredrik Lundbergs bidrag till den "medelklassdebatt" som kom att avlösa "konsumtionsdebatten" -- det kanske bästa bidraget -- kallar medieklassen. Närmare bestämt utspelar sig alla i Huvudstaden och har karriärskvinnor inom mediebranschen som centrala gestalter. De är, på olika sätt, del av den grupp inom medelklassen som dominerar offentligheten, fast på olika sätt. I Smuts arbetar hustrun till huvudfiguren Jonas, stjärnadvokaten som tvångsmässigt och för jämnan köper sex, på TV och är en sval kvinna med chefsposition, ett representativt hem och sinne för vad som (i författarinnan Katarina Wennstams värld) går hem hos publiken. De skamlösa är två kvinnor som jobbar på en damtidning och själva tycker att de befinner sig i världens centrum. Bitterfittan i Maria Svelands bok är mer eller mindre Maria Sveland själv, och Maria Sveland jobbar med radio. Lundberg skriver elakt om medie/medelklassen:

Den medelklass som dominerar offentligheten är apolitisk, sekulär, individualistisk och kosmopolitisk så det är många som varken kan eller vill inkluderas. Den har också en del sympatiska sidor som att den är för demokrati, yttrandefrihet, miljö och en viss social anständighet och mot rasism, homofobi och sexhandel. Det är inte alla medelklasser i alla länder som är så pass upplysta. Men även det smutsas ner av beskäftighet och förmätenhet.

Nu vet jag inte om jag tycker att upplysthet är särskilt betecknande för den svenska medelklassens syn på sexhandel. Däremot finns en hel del beskäftighet och förmätenhet. Sexhandel spelar en stor roll i både De skamlösa och Smuts; en liten roll i Bitterfittan. Självklart tecknas den negativt. Natalie i De skamlösa använder sexsajter på nätet som en spelplan för sina narcissistiska maktbehov; i Smuts sägs det att den man som köper sex alltid föder en cynisk internationell industri som handlar med människor (för författarinnan finns det bara en typ av sexhandel, och en typ av kunder), i Bitterfittan finns sexköp lite i bakgrunden som något bara grisiga utnyttjarmän kan ägna sig åt. Ingen av böckerna porträtterar någon sexsäljare, de förekommer i stort sett bara som tomma projektionsytor -- för romanfigurerna, men också för läsarna.
Men medelklassigheten är inte total. Den kan inte heller vara så. Lundberg igen:

Den 100-procentiga medelklassaren finns ju nästan inte. Skrapar man på individen så hittar man nästan alltid något som inte platsar. Något underklassigt, något provinsiellt, något vulgärt, något avvikande, något töntigt, något djupt engagemang.
Det kan man möta med ökade ansträngningar att anpassa sig eller genom att ifrågasätta "etablissemanget".

Bitterfittan är knappast apolitisk, och hon ifrågasätter "etablissemanget" bland annat genom att lyfta fram sin mammas "underklassighet". Den som har hört Svelands skickliga radioreportage vet att hon är engagerad i både klass- och könsfrågor. Hon var ansvarig för den intervju i vilken Ebba von Sydow famöst betecknade sig själv som arbetarklass, eftersom "hennes föräldrar alltid arbetat så mycket"; en händelse Sveland också tar med i boken. Faktum är att von Sydows ande kan sägas väga tungt över alla de här tre böckerna. Hon med adelsnamnet, överklassursprunget och femtiotalets sexualmoral. Hon som genom sin offentliga persona så tydligt satt normen för om inte en hel generation unga kvinnor så åtminstone rätt jäkla många. Hon framstår som någonting alla måste förhålla sig till, och som själva symbolen för att medelklassigheten inte, vilket man kan tro av Lundbergs artikel, är sig själv nog utan, i en situation där en stor del av medelklassen tydligen har råd att "lyxkonsumera", apar efter överklassmanér. Och det är något som saknas i Lundbergs analys (fast nej naturligtvis kan man inte begära att en halvlång debattartikel ska leverera en heltäckande klassanalys). Att, som Lisa Ahlqvist formulerar saken i en ganska nylig kulturkrönika i Göteborgsposten, det finns en livlig och välmående överklasskultur "inte minst som lockelse i en massa medelklasshuvuden". I Maria Svelands bok relateras von Sydow-intervjun med ilska. I De skamlösa kan man skymta delar av von Sydows offentliga gestalt i romankaraktären Tito, ett rosaklätt och bländande stilsäkert karriäristmonster som till skillnad från kollegan Natalie förstår att det inte är socialt acceptabelt att intressera sig för porr och sexsajter; i alla fall inte att offentligen skylta med ett intresse för detta. Så har Tito också ett överklassursprung medan Natta förvisso har sin rika släkting med Djurgårdsvillan men i övrigt saknar den verkliga, genuina förankringen i högreståndskretsar. Katarina Wennstams torskfru tillbringade sin tidiga barndom i dylika, men kastades ut ur paradiset då föräldrarna skildes. Som vuxen är hon helt inriktad på att återskapa det som gått förlorat, och detta styr hennes agerande inte minst då hon väljer att blunda för sin mans idoga sexköpande (ärligt talat, han håller på sju dagar i veckan, kan inte låta bli, precis som bokens domare som till och med dör med byxorna nere). Hon har en "naturlig" stilmedvetenhet och är den typ av kvinna som "ler okynnigt över vinglaset" och ständigt "lägger på ny mascara" (boken är tyvärr full av dessa språkklichéer). Men hon lider av att inte kunna leva ut sin sexualitet. När hon en gång i total kåthet har analsex med sin man blir han äcklad av henne efteråt (för den här typen av sexualitet är i hans föreställningsvärld helt reserverad för hororna) och hon översköljs av skam.
Detta är ett sympatiskt inslag i Wennstams bok: hon visar på att kvinnor faktiskt kan vilja ha analsex, att en ung "oskyldig" tonårsflicka faktiskt kan bli så kåt att hon får orgasm redan av att få sina bröst smekta och byxorna lätt gnidna, men att horstigmat vilar tungt över kvinnors sexualitet. Även Sveland ägnar ett kapitel åt det här: att kvinnor fortfarande, in this day and age, inte får vara alltför pådrivande, alltför kåta och sexuellt aktiva. Ja, det är fortfarande ett problem. Men ingen av författarna förmår verkligen ta konsekvenserna av detta, de förmår inte ansluta sig till en feminism som på allvar är solidarisk med "de verkliga hororna" och inkluderar dessa i den feministiska kampen istället för att använda sig av dem som stumma symbolfigurer vilkas existens på något plan görs ansvarigt för kvinnors sexuella och andra problem överlag. (Båda de kvinnliga huvudpersonerna i Smuts och Bitterfittan har, för övrigt, det gemensamt att de går omkring och fryser. Båda drabbade av en särskild kärlekslöshet riktad mot kvinnor.)
Lindblom snarast reproducerar horstigmat själv i sina satiriska porträtt. Både Natta och Tito har en oromantisk och konsumistisk attityd gentemot sex, Natta med sitt sexchattande på nätet, Tito med sitt uppslag om våra bästa snabbisar, en idé till ett featureinslag i damtidningen, presenterat i pastellfärger. Den senares förhållningssätt gentemot sex är fullständigt glatt och oproblematisk, kemiskt fritt från känslor (men med stil) och därför lika monstruöst som det faktum att Tito aldrig har problem med sin nattsömn och alltid är nyduschad och fräsch. Satiren är stundvis rasande skickligt genomförd, men vilka grunder vilar de egentligen på?

Sex och tårar

Görs det filmer idag som inte är en eller annan form av kollektivsnyftare? Ibland undrar jag. Och särskilt just nu, efter att ha kollat in två av de filmer jag missat ur sista tidens utbud -- Shortbus och Babel. Visst är de två filmerna olika varandra, de har olika temperament och spelar i olika ligor budgets-, kvalitets- och ambitionsmässigt; samtidigt är de så lika. Babel innehåller en del politisk kritik, men ställer det storpolitiska skeendet på samma fot som individuellt sorgearbete och mellanmänsklig kommunikationsbrist. Shortbus ter sig nästan lika biblisk som Babel när det metafysiska strömavbrottet drabbar New York och filmens sexklubbsbesökare förenas i en gemensam sång med budskapet att "we all will get it in the end" (och det är inte bara orgasm som åsyftas).

Min skamliga njutning

Kultursidans obligatoriska sommarserie i Sydsvenskan har i år titeln Guilty Pleasures. Det handlar om sådant "man inte kan låta bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt". Sådant "man skäms för att man tycker om, eller som man vet att man med sin smak, yrkesroll eller identitet inte borde tycka om". Mest läsvärt hittills har tveklöst Patrik Svenssons bidrag varit. Det handlar om skammen i att gilla John Lennon och andra medelklassrevolutionärer som nedvärderar de vinster den arbetarklass Patrik Svenssons föräldrar tillhör har gjort. Svensson pekar på att skammen inte alltid handlar om en oförmåga att passa in i medelklassen med dess influenser från överklassen; ibland är det faktiskt precis tvärtom. (Jag lackade ur lite när herr Svensson på själva kvinnodagen åttonde mars publicerade en stor artikel om könsfördelningen inom kulturjournalistiken, vilket jag med ungefärligen samma innehåll som Svensson skrivit om flera gånger på bloggen, och varje gång skickat länk till Sydis kulturredaktion. Men det där var inget att lasta herr Svensson för. Och nu kan jag väl erkänna att han "alltid" varit den sydisskribent jag gillat mest, ja han är en av Sveriges bästa kulturskribenter faktiskt. Skriver bra och har något att säga.)
Min skam, anyway, ligger bland annat i min förnuftsvidriga uppskattning av filmen Farlig förbindelse, den som ansvarar för myntandet av begreppet kaninkokerska ni vet. Glenn Close spelar en galen home-wrecker som förför yuppiefamiljefadern Michael Douglas under förespegling att hon som vuxen kvinna minsann skulle vara upplagd för lite kravlöst sex ingen behöver få veta något om, men sedan börjar bete sig som den mest uppmärksamhetskrävande toka världen någonsin sett. Som feminist borde jag verkligen inte gilla den här filmen. Men även om det var en tag sen sist nu (så det föreligger ett litet hopp om att jag växt ifrån den här olycksaliga böjelsen) har jag vid förmodligen sisådär ett dussintal tillfällen suttit som en hypnotiserad orm och avnjutit den framför videon. Sedan har jag förstås glömt bort den varje gång det varit dags att inför andra redogöra för vilka favoritfilmer jag har. Den dök upp i mitt medvetande när jag läste David Nessles bloggpost "Intresset ljuger inte" :

Ibland frågar folk en vad man har för favoritböcker eller favoritfilmer. Min naturliga instinkt är att försöka komma på några exempel som ska förmedla den rätta känslan av min person — högbrynt, men ändå skönt avspänd, liksom.
Men jag har insett att de listor man upprättar på det sättet inte är riktigt rättvisande. De blir snarast som ett slags chika, intellektuella accessoirer. Jag kom på att det enda ärliga vore att räkna upp de böcker man läser om gång på gång och de filmer som man ständigt återvänder till — inte bara under en period, utan år efter år.

De här visdomsorden påminde mig om min faktiska relation till Farlig förbindelse. "När jag uppdaterar min bloggprofil ska jag försöka minnas detta", skrev jag sturskt i en kommentar. Yeah right. Jag har såklart uppdaterat min bloggprofil sen dess, räknat upp nya favoritfilmer -- ingen Farlig förbindelse. När det väl är dags faller den bekvämt ur minnet. Jag vet inte vad som är mest pinsamt -- förnekelsen eller förtjusningen i en rulle jag måste medge är grovt sexistisk.
Jag har ju läst Susan Faludis Backlash. Jag vet att regissörens, Adrian Lynes, åsikter om yrkesarbetande kvinnor är, eller var i alla fall då Farlig förbindelse spelades in, av den karaktären att de får min näve att börja knyta sig per automatik. Jag känner till filmens tillkomsthistoria, att slutet skräddarsyddes för att passa en amerikansk publik som enligt testvisningar krävde den horaktiga och vansinniga kvinnans blod. Och visst kan jag försvara mig med att just slutet på filmen, där Lilla Präktiga Frun tuffar till sig och helt sonika skjuter ihjäl kaninkokarmonstret (yttrandes orden "Don't you ever come near my family again!") inte är vad som intresserar eller lockar mig med filmen; flera gånger har jag stängt av filmen i god tid före slutscenen. Visst kan jag rationalisera min uppskattning genom att hänvisa till det Edward Hopper-inspirerade fotot, eller det operamässigt teatrala. Jag kan också anföra att det inte så mycket är filmens könsmönster som talar till mig, utan snarare berättelsen om karriäristens behov av en kontrollerad tillvaro utan starka känslor och irrationella inslag (såsom det i form av Glenn Close). Men i slutändan är det ändå så att det jag upplever som så fascinerande i den scen där den häxliknande, svartklädda äktenskapsbryterskan smyger omkring i den äkte mannens trädgård, för att börja spy i rabatten när hon ser den mysiga lilla kärnfamiljsscenen genom fönstret, det handlar inte ens om att jag gör en feministisk motståndsläsning av filmen; det handlar förmodligen om något lika irrationellt som den galna, galna Glenn Close.

Vadå "oskuld"?

Det handlar inte bara om ett ord. Det finns, fortfarande, en attityd bakom. Alltså detta att sexdebuten kallas för att "förlora oskulden". Det är samma attityd som gör att Göteborgsposten i en artikel där man sympatiskt nog använder ordet sexarbetare om en av dessa skriver att hon är "söt som en oskyldig dotter". Att fotbollsfrun Malin Wollin i en krönika med titeln "ÄR DET DIN DOTTER SOM SKA SÄLJA SIN KROPP" förklarar att hennes "problem är egentligen inte att man jobbar som hora, att man jobbar med att suga av män i bilar med barnstolar och solskydd med Nalle Puh på" (nej visst, Malin, det verkar ju, eh, sannolikt att du inte ser det som ett problem). På ena sidan det nystrukna staketet finns det hela och rena, barnen och aftonsången. På andra sidan det smutsiga och fördärvade. Det som gör alla som kommer i kontakt med det skyldiga.

Spegeln, politikern och den kursande biografägaren

Som Malmöbo och filmoman har jag haft svårt att ens riktigt ta till mig detta att biografen Spegeln gått i konkurs. Visst klagar jag jämt på Malmöcinematekets repetativa utbud, visst har jag varit en alltför sällsynt gäst de senaste åren, men finnas där, det måste, i min värld, faktiskt en biograf som Spegeln; en biograf som tar filmmediet på allvar som konstnärligt uttrycksmedel och som strävar att ta sitt filmhistoriska ansvar. Tydligen menar emellertid kommunen allvar med att man, tillsammans med andra aktörer, vill driva verksamheten vidare. Suveränt. Mattias Nohrborg, Spegelns grundare, passar på att i ett inlägg på Sydsvenskans kultursida efterlysa ett tydligt filmpolitiskt ställningstagande från malmöpolitikerna i samma veva. Hans poäng, som han har helt rätt i, är att filmmediet sett utifrån en kulturpolitisk vinkel behandlas styvmoderligt i relation till uttrycksformer som litteratur, bildkonst och teater. En del negativa, personliga erfarenheter av den typ som ingen utomstående kan bedöma kommer också in i Nohrborgs artikel. Få saker kan reta upp lokalpolitruker som detta: enskilda lokala aktörers personliga klagomål på det lokala politiska etablissemanget. Visserligen fick Nohrborg medhåll från en ersättare i kulturnämnden, tillhörande oppositionen, men det svar han fick från kulturnämndens ordförande var, naturligtvis, en uppräkning av bevis på Malmös filmpolitiska godhet och det påföljande beskedet att kulturnämnden och Malmö stad, således, redan tar sitt filmpolitiska ansvar minsann.
Nå. Okej. Nämndsordföranden har inte helt fel. Från insatt (nej, inte s-politrukisk) källa har jag hört att Malmö är den kommun som satsar mest på filmmediet, och när man nu dessutom faktiskt sagt sig vara beredda att ta ett ansvar för Spegelns fortlevnad är det kanske inte mot Malmös politiker man ska rikta sin bön om ett större ekonomiskt engagemang för filmkonsten; snarare är detta en nationell fråga. Tänk om varje större ort vid sidan av konsthall, bibliotek och teater hade ett Filmens Hus, där film från hela världen och från olika tidsperioder kunde ses, där entusiaster kunde träffas osv...varför inte? Visserligen har vi filmomaner det bättre idag än kanske någonsin, film är inte nödvändigtvis bäst på bio utan kan med fördel avnjutas i hemmets intima miljö & på en rymlig skärm, och idag finns också för de som inte bor i större städer en rik distribution i form av internetaffärer som kan förse oss med dvd-utgåvor av filmer vi annars kanske aldrig fått möjlighet att se -- men det här är en lyx för de redan kunniga. För de/oss som vet vad vi ska leta efter och hur vi ska kunna hitta det. Och, inte att förglömma, som har råd att köpa det. Dessutom behövs förstås fortfarande bioduken och biografens sociala sammanhang. Vissa filmer är gjorda enkom för den stora duken och de stora salongerna, det ska inte glömmas. Jag delar i stort sett Nohrborgs filmpolitiska vision men har svårt att fullt ut sympatisera med honom i Sydsvenskans debatt. För när han besvarar kulturnämndens ordförande med att beskylla henne för politisk självgodhet, och med att ge henne rådet att vara "ödmjuk och lyhörd", då tycker jag han ska se sig i spegeln och försöka påminna sig vems fel det var att den här situationen uppkom. Hade du inte gapat över för mycket, d v s försökt ta över Astoriakedjan, som nu också gått i konkurs, så hade det varit business as usual på biografen Spegeln idag, Mattias.

Tyska slut

För ett par veckor sedan berättades det i nyhetssändingar om en mystiskt försvunnen sjö i Chile. Ingen vet riktigt vad som hänt, i mars låg sjön där som vanligt men två månader senare finns bara en nedsänkning i marken.
Nå, det är tydligen inte första gången en sjö rapporteras vara försvunnen. Ska man tro den östtyske regissören Ulrich Weiss byggde dennes film Miraculi (1991) på en tidningsnotis från sjuttiotalet om en sjö som försvunnit så snabbt som från en dag till nästa. Detta var i alla fall vad han sade till publiken vid en visning av filmen i Berlin våren 2000. Incidenten med sjön är dock blott ett av många bisarra inslag i filmberättelsen om en ung man som misslyckas med en småstöld och transformeras till en törnekroneförsedd jesusfigur med självpåtagen uppgift att kontrollera biljetter på spårvagnen. Eftersom Miraculi började spelas in året efter murens fall har sjön och dess försvinnande tolkats som en bild av DDR-systemets plötsliga och oväntade kollaps. Åren som följde på novemberhändelserna 1989 var förstås oerhört turbulenta för alla östtyskar. Oavsett om den här tiden genomlevdes i ett glädjerus eller innebar ett existensiellt trauma handlade det om att den mentala och geografiska karta de hade att orientera sig efter i snabb takt totalt ritades om. Weiss framhöll emellertid, till åhörarnas allmänna munterhet, att han skrivit ett utkast till filmen och lämnat in det för bedömning i den östtyska filmfabriken långt före 1989. Självklart fanns det inte en chans i helvetet att någon dramaturg på DEFA kunnat ta i en historia av Miraculis typ med tång ens. Den östtyska filmpolitiken var den mest fyrkantiga i hela östblocket. Men under tidsperioden från DDR-regimens framtvingade kursomläggning och fram till utförsäljningen av DEFA-fabriken 1992 kunde en mängd dittills omöjliga filmprojekt realiseras, Miraculi var ett sådant. Flera av de filmer som hade premiär under den här övergångstiden var kritiska betraktelser över DDR-systemet eller direkt relaterade till dess kaotiska förfall, och det är inte konstigt att Weiss film sågs som en av dessa. Oavsett tillkomsthistorien och regissörens egna uttalade intentioner låter den sig också läsas i det ljuset av en publik som söker bringa ordning i kaos. Men publiken till de sista årens DEFA-filmer var fåtalig. Den östtyska filmen hade ingen roll att spela i det nya Tyskland där allt kunde sägas öppet och där ett helt annat utbud började inta biograferna. Tyvärr innebar detta att intressanta filmer som Weiss, liksom sådana öppna men lågmälda uppgörelser med den gamla regimen och medlöperiet, såsom Peter Kahanes Die Architekten (1990) eller Egon Günthers Stein (1991), inte fått det genomslag de hade förtjänat.
Hynek Pallas framhöll i en bloggpost för ett tag sedan att den tyska filmen bättre än de östeuropeiska före detta östblocksländerna tagit itu med att skildra realsocialismen. Han menar också att humoristiskt ostalgiska skildringar i och med De andras liv, västtyske Florian Henckel von Donnersmarcks film som vann en Oscar i år, ersatts av en allvarligare blick på det förflutna, och att den speciella tyska situationen att öst införlivats med väst är en viktig faktor för denna den mer lyckade historiebehandlingen. Timothy Garton Ash säger något liknande i The New York Review of Books; det är den västtyska vanan att göra upp med det förflutna som gör sig gällande i behandlingen av DDR-historien. Och denna vana lägger ett raster av nazi-ikonografi och -symbolik över återgivningen av den andra moderna tyska diktaturen. Jag vet inte jag, om jag tycker nazi-stasi-parallellen i De andras liv är särskilt stark. Både Pallas och Ash bidrar hursomhelst fruktbart till diskussionen om De andras liv och arvet efter kommunismen, och vad gäller frågan om den tyska filmens/kulturens större och snabbare förmåga att göra upp med det förflutna i förhållande till de länder som till hundra procent befann sig bakom järnridån har jag ingen anledning att ifrågasätta deras resonemang. Men några frågetecken behöver sättas, några kompletterande perspektiv behöver, tycker jag, lyftas fram.
Ett sådant återfinns i Anna Funders kritik av filmen i majnumret av Sight & Sound ("Eyes Without A Face", s. 16-21). Funder, som skrivit den mycket läsvärda och extremt välformulerade boken Stasiland, ser filmen i ljuset dels av den skamlösa kamp för återupprättelse som idag förs av gamla Stasi-soldater på Berlins gator, och som innefattar sådant som (fortsatt) desinformation samt öppet hån av dem de tidigare förföljde, dels av hennes egna efterforskningar och möten med gamla Stasi-medlemmar, där någon ånger sällan eller aldrig uttryckts men där trots och förtrytelse över det nya Tysklands dom över deras gamla verksamhet varit desto vanligare. Omvändelsen av hvudpersonen Wiesler från en ond till en god man kritiseras även av Ash och Pallas för dess osannolika förenkling av totalitarismens problematik, men Funder för kritiken längre. Det är framför allt filmens postscript, dess bild av huvudpersonernas utveckling efter murens fall, som är Funders stötesten. Där framstår Wiesler som en grå, östtysk jedermann, en historiens förlorare som kånkar runt på en postsäck i, tror jag, de förfallna kvarteren i Prenzlauer Berg -- men en förlorare som får upprättelse genom den roman hans tidigare övervakningsobjekt tillägnat honom. Det här ser Funder som en skändlig bild. De gamla Stasi-medarbetarna, menar hon, är inte återföreningens förlorare utan tvärtom människor som fortsatt förstått att ordna det för sig. Där Ash ser filmen som riktad mot omvärlden, ett tyskt duktighetsbevis i Hollywoodkläder och med den populärkulturella bilden av Tredje riket och dess tydliga moraliska skiljelinjer mellan ont och gott som bakgrundsfond, ser Funder den snarare som ett symptom på en tysk motvilja mot att, än en gång, behöva konfrontera tysk ondska. Istället för att ge Stasimannen hjältestatus och en symbolisk syndaförlåtelse hade Funder velat se en film med en verklig hjälte, en av de oppositionella som jagades av Stasi, som protagonist.
Funders röst är nödvändig, den talar för Stasis offer. En del av dessa har tagit ställning mot filmen i Tyskland, men deras röster har dränkts av glädjetjuten efter Oscarsbeskedet. Men Funder är också någon som, bara delvis till följd av det inslag i östtyskt liv hon valt att titta närmare på, beskriver DDR-historien genom ett tämligen svartvitt raster av onda makthavare kontra goda oppositionella och förtryckta. Hennes bok är viktig och, som sagt, läsvärd, men den som intresserar sig för livet bakom muren gör klokast i att komplettera den med exempelvis historikern Mary Fulbrooks The People's State: East German Society From Hitler to Honecker, där siktet är ställt mot att försöka bidra till förståelsen av hur större delen av den östtyska befolkningen trots allt kunde leva och överleva i DDR-samhället under fyrtio år. Funder ger i sin kritik inte utrymme för de nyanser av grått mot grått som Pallas och Ash saknar i filmen. Men att sätta fokus på den bild filmen ger av det återförenade Tyskland, och det utifrån ett kritiskt perspektiv, menar jag är att sätta fingret på just de ömma punkter som behöver masseras. Själv reagerade jag på bilden av offret, pjäsförfattaren Dreymann, och dennes till synes problemlösa fortsatta karriär efter murens fall. När jag bodde i Berlin omkring millenieskiftet dominerades det intellektuella klimatet totalt av västtyskar, medan östtyskar, helt enkelt, diskriminerades på en mängd plan, från lägre pensioner och ersättningsnivåer till det sätt de öppet kunde beskrivas på -- att tio år efter avvecklandet av diktaturen i tyska radiokanaler få höra att östtyskar saknar förmåga till självständigt tänkande var inget någon ens reagerade över. In this good land, the professionalism of its historians, the investigative skills of its journalists, the seriousness of its parliamentarians, the generosity of its funders, the idealism of its priests and moralists, the creative genius of its writers, and, yes, the brilliance of its filmmakers have all combined to cement in the world's imagination the most indelible association of Germany with evil -- så skriver Timothy Garton Ash. Men beskrivningen är, helt enkelt, lite för rosenrosa. Återföreningen har haft sina offer, och en hel del östtyska röster, helt andra än de gamla Stasi-officerarnas, har haft svårt att göra sig gällande till följd av västlig arrogans.
För att återanknyta till inledningen vill jag till slut åter påminna om Ulrich Weiss, den begåvade regissören som ett decennium före Miraculi, med filmen Dein unbekannter Bruder (1981), spelade på nazi-stasi-parallellen, den Ash beskriver som ett post-återföreningsfenomen, så framgångsrikt att partiet ingrep. Synen på DDR som hitlertysklands arvtagare var högst levande bland kritiska östtyskar, till exempel ansåg en del av dessa att den antifascistiska ungdomsorganisationen FDJ egentligen bara vara samma gamla Hitlerjugend i ny skepnad -- en åsikt Anna Funder för vidare i sin artikel, där hon hävdar att "man bara bytte färg på halsdukarna"; det har oppositionella östtyskar berättat för henne -- och även om vi varken behöver eller bör anta den synen på DDR:s historia ska vi inte heller glömma bort den och de människor som faktiskt uppbar den.

Om sommarpratare, medelålderssymptom och frågan om individuell föräldraförsäkring

Jag vet att jag oåterkalleligen tagit klivet in i medelålderstillvaron när jag inser att JK Göran Lambertz är den sommarpratare jag hittills haft störst utbyte av. Trots att han spelade sådan musik som Lisa Nilssons Himlen runt hörnet och Roxettes Listen to Your Heart. När jag inte orkar reta mig på Ulf Lundells grabbighet utan istället är lite road av att han faktiskt låter som Mikael Persbrandts tolkning av Bruno K. Öijer i rollen som Ulf Lundell. När Lina Sjöberg, som har alla rätt i politiska övertygelser, sänker sig totalt i mina öron genom sitt barnsliga personangrepp då hon spelar en uppspeedad Manhattan Transferduett och leker att det handlar om en sexistisk kärleksaffär mellan Susanna Popova och Patriarkatet. Sedan må hon spela hur mycket Skunk Anansie och P J Harvey som helst. Det är bara att konstatera, tänker jag; den småaktiga präktigheten av idag varken ser ut eller låter som gamla Prusseluskan.
Tanken på Popova, hursomhelst, skapar en naturlig övergång till en annan samling sommarpratsutsändingar, nämligen de i Timbros Poddradio. Häromveckan lyssnade jag på Petra Östergrens bidrag däri, och blev, min beundran av denna kvinna till trots, besviken. För här lät hon inte som den oberoende själ jag sett henne som, utan litegrann som en typisk Timbrotrumpet. Men okej, det här handlar väl helt enkelt om att jag plötsligt inte var så enig med henne som jag vant mig vid att vara. Hon lät oroväckande lik just Susanna Popova när hon talade om det där med individualiserad föräldrasäkring. Det var "statlig styrning" hit och "misstroendeförklaring mot den enskilda kvinnans förmåga att välja det som är bäst för just henne" dit. Som om den föräldrapenning som nu finns vore något slags naturgivet faktum man inte ska ändra i, inte något som följt av ett politiskt beslut med, som alla andra beslut, vissa konsekvenser och viss bakgrund.
Jag tycker det är konstigt att individualistiskt inriktade feminister är så kritiska till tanken på en individualiserad föräldraförsäkring. Ironiskt nog hade Östergren precis innan detta tema kom upp kritiserat svensk feminism för att den inte förmår göra upp med kärleksmyten, och därför bidrar till att kvinnor låses fast i destruktiva parförhållanden. Ironin består i att den föräldraförsäkring vi nu har inte utgår från en syn på föräldrarna som individer med lika stort ansvar för föräldraskapet, utan styrs av ett partänkande, utgår ifrån tanken på föräldraparet som en slags naturlig, odelbar enhet. Alltså borde en individualistiskt orienterad feminist välkomna en reform som istället gör föräldrarna till två individer. En sådan reform skulle gå helt i linje med särbeskattningsreformen 1971, då gifta par upphörde att betraktas som en ekonomisk enhet (där mannen i standardfallet stod för inkomsterna) för att istället bli till två självständiga ekonomiska personer.
Man kan förstås beklaga sig över att ekonomiska faktorer i så hög grad styr föräldraskapet. Men så styr ju ekonomiska faktorer hela våra jävla liv. Att kämpa mot det måste vara något annat än att kämpa mot en potentiellt frigörande politisk reform, där kvinnan och mannen är jämbördiga individer. Hur naivt det än må låta: att kämpa mot de ekonomiska tvång vi lever under måste vara att kämpa mot kapitalismen, och mot det monetära systemets hållhake över alla livsområden. Inte mot försöken att skapa en motvikt mot detta via reformer. De reformer vi har infört må sedan vara bristfälliga -- hur suveränt hade det inte varit om det inte funnits något ekonomiskt tvång för någon av föräldrarna att gå till något arbete utanför hemmet överhuvudtaget under barnets första levnadsår? Jag vet, något sådant kan inte föreslås. Men kan man inte åtminstone sluta slå åt fel håll?

...och så till slut ett filmtips för i afton: Den amerikanske vännen, TV1 kl 23.45. Underbare Dennis Hopper, Samuel "Naked Kiss" Fuller i biroll, västtyska sjuttiotalsmiljöer, fin musik av Jürgen Knieper och härligt foto av Robby Müller.

Helt rätt, Adaktusson!

Inte trodde jag att den dag skulle komma då jag skulle hylla Lars Adaktusson i en bloggpost. Men idag ser jag en krönika av mannen i Svenskans nätupplaga som förtjänar att lyftas fram. Den handlar om Sveriges, och världens, undfallenhet mot Kinas regim.

När Fredrik Reinfeldt i samband med det kinesiska presidentbesöket vägrar ta upp behandlingen av enskilda regimkritiker – eller fumlar runt i terminologin och talar om att ”vi tycker väldigt mycket om mänskliga rättigheter” – beror det på att svenska storbolagschefer ska ligga bra till hos dem som styr över världens största marknad.

Det är, nämligen, så att "ekonomiska realiteter är och förblir avgörande i relationerna till jordens största nation".
Och det är vidrigt, det är skamligt, det borde vara pinsamt för våra politiska ledare.

Om politisk värde-löshet skriver också Vänstra Stranden i en högst läsvärd text. Och om ekonomism och repression ur ett lite annat perspektiv skriver Kalle P, nu är utgångspunkten ett visst dominerande operativsystems framfart i vår digitala tillvaro. Kalle förklarar dessutom vad en Pangloss-liberal är. Läs.

Återanvändandet av de döda

DN förtäljer (inte på nätet) idag om en spännande doktorsavhandling i arkeologi. Det är Ing-Marie Back Danielsson som lägger fram tesen att mänskliga benrester återanvändes i tillverkning av svärd och keramik under järnåldern. Men det handlade, enligt henne, inte om någon enkel och respektlös nyttomaximeringsprincip utan också om en synsätt där de föremål i vilka resterna av de döda kommit till bruk blir besjälade (Per Mortensen, "Benrester återanvändes under järnåldern", under vinjetten "Avhandlingen").
Det vidrigaste och mest själlösa sättet att återanvända de döda torde väl vara det som utövades i Tredje rikets förintelseläger. Allt av värde togs om hand i Auschwitz för den tyska, ariska befolkningens fromma -- så var i alla fall tanken. Judar ansågs värdelösa; man såg till att beröva dem allt värde in i döden. Judar ansågs vara utsugare; man exploiterade dem i högre grad än vad någon trott möjligt. Back Danielsson säger att hon ser anledningen till att forskare tidigare missat återanvändningen av delar av järnålderns döda kroppar i den dominerande synen på människan som en odelbar helhet. Den synen gällde inte i dödslägren. Men ingenting var besjälat där. Förövarnas egen själlöshet speglades i hanterandet av mänskligt material.
Själva återanvändningstanken ligger förstås annars i tiden idag. Organdonationer. Planer på frystorkning av de döda kropparna som en miljövänlig begravningsmetod och ett sätt att låta de döda direkt få ingå i naturens kretslopp. Detta är återanvändning i livets tjänst -- en återanvändning som blir precis så själfull och värdig som vi låter den.
Jag vill gärna bli frystorkad, och hoppas att denna metod snart kan börja tas i bruk. Men jag avstår helst från det jag hörde en präst tala om på TV då metoden först började diskuteras offentligt: möjligheten att låta en växt spira ur den den dödes kvarlämnor. Visserligen är detta en tanke oändligt mer livsbejakande än idén med stenen över jorden över boxen med lite instängda benrester, men samtidigt känner jag ett inslag av prestationstvång här, ett prestationstvång som fortsätter till och med efter det att döden har inträffat. Tänk om resultatet inte blir någon blomstrande buske utan en torr och förvriden pinne, hur ska då inte detta kunna tolkas? Kanske som en spegelbild av mitt liv, som mina synders lön eller rentav som ett bevis på materialets (min) allmänna oduglighet? Tanken på att fortsätta som buske ger mig dessutom känslan av ett tvång att fortsätta producera, leverera, efter livets slut . Aldrig får man någon ro.

Skolgårdsramsor och annat snusk

Här kommer Rasken med den stora tasken
och Ida med sin stora slida

Så löd den vördnadslösa ramsan om rekordserien Raskens på min barndoms skolgård. TV och radio var de främsta källorna till glädje -- nästan alla delade populärkulturella upplevelser kunde dras i smutsen på ett eller annat sätt. Barn-TV-ikonerna Misse och Mojjes lilla välkomstsång till oss i publiken blev till något helt annat i mina försigkomna klasskamraters munnar:

Här kommer Misse
å Mojje
Vi gillar allt som skoj e'
Kom inte hit
här luktar SKIIIT!
I vår lilla vrå för två

Den snuskigaste omtolkningen av en känd sång var nog den av världshiten Guantanamera, en tolkning som dock förmodligen härstammar från en infantil full vuxen någonstans:

Guantanamera
Jag doppa' kuken i lera
Leran den tooorkaaa...
jag runka' allt va' jag oooorkaaaa.....

Det var förstås pojkarna som sprang runt och vrålade sånt här, medan vi flickor agerade ömsom fnissande, ömsom äcklad eller trött suckande publik. Av de här tre exemplen tror jag (av vad jag kan minnas) att det bara var det mittersta jag för min del kunde uppskatta. De andra låg liksom för långt bort från min erfarenhetshorisont. Men det fanns en snuskig vits som jag alltid brukade skratta åt mer eller mindre mot min vilja. Fan vet hur gammal den här vitsen är, den har i alla fall visat sig leva kvar i våra dagar. Den var nämligen en av de exempel på barnhumor som fick leksakstillverkaren Brio att ta sin hand ifrån boken Vad heter Usamas glömska bror? Var var det jag Laden, en samling skämt utgivna 2005, insamlade av barn från hela landet. Min grannpojk & klasskamrat D berättade den såhär, och med barnslig röst i rollen som "Arin":

- Vad heter du då min lilla vän?
- Arin...
-Men k:ået då?
- Ja, litegrann....

I boken heter det istället såhär:

- Vad heter du?
- Erstin.
- Men Kåt då?
- Ja. Lite ibland.

Ni märker skillnaden va? Det är inte bara namnet som ändrats, "min lilla vän" har fallit bort dessutom. Visst kan man fortfarande berätta den på så sätt att "Erstin" tydligt är ett ganska litet barn, men av att bara läsa vitsen framgår inte vilken åldersgrupp hon egentligen befinner sig i.
Det var inte precis de pedofilvibbar den här vitsen har i fel typ av öron som gjorde den så oemotståndlig för mig som elva-tolvåring. Det var väl den där totala perspektivomkastningen som gjorde det, något som är utmärkande för lyckad crazyhumor. Här handlar det alltså inte om den klassiska snuskgubben och den "oskyldiga" lilla flickan utan, liksom, om den omvända situationen.
Inte för att jag hade mer än vaga, barnsliga föreställningar om sådant som kåthet och vad snuskgubbar egentligen gör då det här begav sig. Visst blir också barn upphetsade, men som de flesta av oss är medvetna om skiljer sig den upphetsningen från det som kommer senare. Pojkarna i klassen kan knappast heller fullt ut ha greppat innebörden av alla sina vitsar. Men de låg uppenbarligen hela tiden steget före. Pojkar är och var, helt enkelt, mer förtrogna med snusk. Eller, man kan förstås uttrycka det annorlunda: de har inte en lika intim, och därmed också en mindre tabuladdad, relation till sina kroppar. Eller: de tillåts, på ett annat sätt, utforska och leva ut sin sexualitet.
Jag blev chockad när jag för några år sedan såg Patrice Chereaus film Son frère ("Hans bror"), i vilken en man mister sin bror och därpå bland annat säger: "Han var allt man kunde önska sig av en bror. Vi runkade tillsammans..." (formuleringen fritt ur mitt minne, innebörden oförändrad). Jag för min del kan inte ens fullt ut föreställa mig någon motsvarande situation med mitt likkönade syskon. Och nej, jag kan inte heller föreställa mig att få höra någon liknande replik kommande ur en kvinnas mun i en fransk film om denna kvinnas nyligen avlidna syster. Bröder som runkar ihop är kanske något typiskt för den katolska machokulturen, tänkte jag. Men under fyllesamtal med manliga vänner har det visat sig att erfarenheter av den där typen inte är helt ovanliga här i Svedala heller, om inte med bröder så med samkönade kompisar. Den manliga sexualiteten är inte sällan, verkar det som, på ett annat sätt än den kvinnliga kollektivt formad.
Hade det varit bättre om tanken på systrar som onanerar tillsammans inte tedde sig så främmande eller genant? Jag vet inte.
Hade det varit bättre om pojkar generat sig mer för att dela sin sexualitet med andra pojkar?
Inte vet jag.

Drömmen om Den Starka Hjältinnan

Jag har alltid haft ett obekvämt förhållande till den allestädes närvarande vurmen för "starka kvinnor". Det gör sig påmint nu i samband med SVT:s dokumentärfilmsserie "Kvinnans plats" -- enligt hemsidan "sex fascinerande, magstarka och prisbelönta dokumentärer om kvinnors styrka mot alla odds". Jag har inget att invända mot urvalet av filmer eller mot att lyfta fram kvinnliga dokumentärfilmare. Det är alltså sättet att, i tablåer, på nätet och av påannonsörer, beskriva serien jag reagerar på. Det är som om vi lever kvar i en tid då kvinnor fortfarande definieras som det svaga könet -- och som att vi ständigt, i jämställdhetens namn, samtidigt måste motbevisa denna grundsyn. Men motbevisandet blir snarare till en bekräftelse då "starka kvinnor" tenderar att lyftas fram som exceptionella varelser, som det där lyckliga undantaget vi använder oss av för att bekräfta den inbillade regeln att vi människor inte låter oss hindras av våra omständigheter. Why I believe you can do just about anything you want girl, so long as you put your mind to it.
Min främsta invändning mot "starka kvinnor"-romantiken är att den inte upplöser, utan snarare befäster, den hierarkiska dikotomin stark/svag. Visst förstår jag varför man från feministiskt håll gärna lyfter fram "starka kvinnor". Man vill skapa en motbild mot den av det svaga könet och de subjektslösa offren. Man vill lyfta fram förebilder som inspirerar. Hur ska man kunna kämpa om man uppfattar sig själv som "svag"? Problemet uppstår när ifrågasättandet av föreställningen om svaghet övergår i ett oreflekterat hyllande av styrka. Få människor skulle väl idag tycka det vore en bra idé med en dokumentärfilmserie som fokuserar på "starka män", trots att män förstås också kan befinna sig i svåra omständigheter de måste försöka övervinna. Den "starke mannen", det begreppet rymmer snarare föreställningar om dominans, aggressivitet, kanske tävlingsinstinkt eller förtryck eller självbedrägeri; i alla fall inte "frigörelse". Vurmen för den "starka kvinnan" kanske också hänger samman med en romantisk uppfattning om kvinnan som någon som inte i första taget skulle använda sin styrka mot andra. Jag måste tänka på de båda olika kvinnor jag känt i mitt liv som definierat sig själva i termer av klassiska "starka kvinnor" och som uppfattat sig som martyrer under ett patriarkat där sådana som de uppfattas vara skrämmande. Båda har från min synvinkel sett, var och en på sitt sätt, i själva verket varit mästare på att manipulera och domptera omgivningen.

Underliggande i kvinnostyrkehaussningen anar jag, vidare, en föreställning om att vi kvinnor ska göra oss förtjänta av vår jämställdhet. Vi måste minsann visa att vi inte är de där våpen tidigare århundradens läkare har velat ha oss till. Jag kan i protest mot detta fantisera om att, som en slags ultimat provokation mot samtiden, bilda en sammanslutning för svaga kvinnor (förutsatt att någon mer än jag själv skulle vilja vara med). Själv är jag psykiskt sett ganska labil (panikångestattacker) och tämligen svag rent fysiskt, men jag anser sannerligen att jag ska vara att betraktas som jämlik ändå.
Men nej, en sådan förening skulle väl förmodligen inte heller bidra till att upplösa dikotomin. Kanske bara befästa den ytterligare. Dyrkan av kvinnokraft är hursomhelst inte något vidare lyckat instrument i kampen mot patriarkatet, därpå är jag säker. Den Starka Hjältinnan kan visserligen vara en Hanna från Arlöv men lika gärna en Leni Riefenstahl (hon har sina feministiska followers hon också) eller en trygg bullkindad matrona med ett barn under varje arm och särskilt ansvar för hushållsbudgeten. Den sistnämnda hyllas gärna av män utan intresse för omfördelningar av hushållsarbetet. Den "starka kvinnan" behöver inte vara en rebell. Hon kan helt enkelt vara den som orkar med att dubbelarbeta. Och som alltid har en näsduk och ett tröstande ord till hands när barnen ramlar och slår sig, eller när maken blir förbigången på sin arbetsplats. Den vanligaste drömmen om den Starka Hjältinnan kanske är den om en Pippi Långstrumpmamma som bär oss alla på sina armar. Finns hon på riktigt? Och om hon finns, gör hon feminismen en tjänst eller en otjänst?

Vanmakt

Min vän är rasande. Och maktlös. Han blev uppsagd lagom till sommaren -- för att sedan återanställas i mitten av augusti, lagom till höstterminens början. Då behövs han igen, som lärare.
De är i sin fulla rätt att göra så. Facket? Nej, de har inget att invända.
Visst kommer min vän att överleva sommaren. Han har väl rätt till sin a-kassa antar jag. Såvida inte arbetsförmedlingen hittar något lämpligt feriejobb för en medelålders gymnasielärare. Plocka jordgubbar kanske.
Jag har också haft min tid som inhoppande lärare of sorts, som högskolehora (så kallas det, ordat "hora" används ju nästan alltid för att beteckna en förnedrande arbetssituation). Vi vill använda dig på två kurser under våren, kan det heta. Visst, man ställer ju upp. Någon gång kanske man blir lite hemmastadd med en kurs och börjar utveckla planer för den -- varpå man sedan upptäcker att man plötsligen och oförklarligen blivit utbytt mot någon annan nästa gång den beger sig.
Herr Reinfeldt talar om flexibilitet på arbetsmarknaden. Jag tror aldrig han har behövt uppleva flexibiliteten inpå sitt eget skinn.

Kvinnor som förtrycker kvinnor

Jag gillar Carina Rydberg. Minns hur hon satt och försvarade Per Gunnar Evanders dotter i Fredrik Virtanens pratshov, dottern som angripit faderns sätt att litterärt utnyttja sin familj och Carina Rydberg som själv till synes hämningslöst hänger ut sin omgivning i sina real life-romaner. Mot de andra gästernas hipsteruppfattning att Evanders dotters invändningar mot fadern var värdelösa på grund av hennes anklagelsers bristande litterära kvaliteter hävdade Rydberg allas rätt att "få säga sitt" -- och hade dessutom mage att förklara sig främst vara intresserad av vad som är sant.
Nu har Carina Rydberg sagt ett sanningens ord igen. Hon har lyssnat på diskussionen om Frida Muranius låt Dunka mig gul och blå i P1:s Studio Ett och konstaterar att kvinnors rena, ohämmade sexualitet fortfarande förnekas utrymme -- av andra kvinnor i det här fallet.
Lite mer systerskap och lite mindre förmynderi vore fint.

Ett bisarrt ps: det verkar, apropå detta med förmynderi mot vissa kvinnor, som att DN censurerar bort Isabellas blogg från twinglytjänsten. Det här inlägget var först länkat, sedan efter några timmar mystiskt försvunnet. Hallå...demokrati...yttrandefrihet...?

Allt kött är hö

Nina Björk ägnar sina söndagskolumner i DN på att utforska relationen mellan det olönsamma immateriella i den mänskliga existensen och det säljbara i ett kapitalistiskt konsumtionssamhälle. Idag (tydligen har texten inte än lagts ut på nätet) har hon nått fram till pudelns kärna: det senare har för länge sedan rullat över det tidigare och krossat allt effektivt motstånd. Men frågan är om inte det hela till och med har gått längre än vad Björk tycks tro. Hon skriver bland annat: "Det enda syftet med Åhléns kaffeservis är att vara säljbar; endast när den köps har den nått syftet med sin existens. Och riktigt så är det ju inte med människan. Vi gör barn utan att tänka på en marknad. Vi försöker inte designa eller uppfostra barn enbart för att de i framtiden ska bli möjliga att köpa." Men, fortsätter hon sedan, det lyckliga barnatillståndet ersätts så småningom av tvånget att bli anställningsbar, det vill säga säljbar. Och ju tidigare i livet du lär dig gilla läget, desto bättre ser dina överlevnadschanser ut. "Med andra ord: ju fortare en människa inser likheten mellan sig själv och en kaffeservis desto troligare att hon i framtiden ska lyckas sälja sig själv på en marknad. Vad vill arbetsköparna köpa nu och i morgon? /.../ Där har du svaren inte på vem du är eller vad du vill göra i ditt liv, men vem du ska bli för att ha en rimlig chans att bli köpt."
Det är fascinerande att ställa Nina Björks text mot s-politikerna Luciano Astudillos och Thomas Östros debattartikel i samma tidning. Den ska förstås som en offentlig delrapport i den socialdemokratiska själv- och omprövningen efter valförlusten, och fokuserar på jobbpolitiken -- det som sägs ha varit partiets svaga punkt under valrörelsen. Centralt är något som kallas "den nya arbetslinjen". Bland annat såhär:

En god arbetslinje måste se till att ungdomarnas väg till arbete blir så snabb och effektiv som möjligt.
Trygghet i förändringen blir en nyckelfaktor. Vår ekonomi befinner sig i ständig omvandling. Det gör att också de som har ett tryggt och utvecklande arbete i dag riskerar perioder av arbetslöshet i framtiden. En ny arbetslinje måste också rikta in sig mot dem som i dag har ett arbete men oroar sig för att kompetensen inte kommer att räcka till när strukturomvandlingen slår till.
/---/
Konkurrensen på de globala marknaderna kommer att fortsätta att hårdna. /.../ Frågan om kompetensutveckling i arbetslivet kommer att växa de kommande åren.

Idag handlar det inte så mycket om att bli något som att ständigt hålla sig formbar och föränderlig i säljbarhetens tjänt. Det livslånga lärandet handlar om att kunskap är färskvara, underställd kvartalsrapporterna. Sådan kunskap som kan omsättas i reda pengar, alltså (tillfälliga vinster). Annan kunskap är inte säljbar. Den är ingen färskvara men inte heller någon annan typ av vara, och som sådan onödig.
Allt biologiskt nedbrytbart material är, vidare, färskvaror -- som vi och våra inneboende skiftande drömmar. Kaffeservisen som mer beständig vara har idag god möjlighet att överleva oss alla och överglänsa oss vad gäller värde och säljbarhet. Den kan ju komma att bli en klassiker -- och betinga ett högt värde på framtida auktioner. Socialdemokraterna har inte precis något att sätta emot.

Komplettering: aha, nu har Björks kolumn lagts ut på nätet.

Bilder, ord

"Filmåskådaren talar inom sig själv, och den som läser en bok ser en film för sitt inre öga."
Så säger den tyske regissören Edgar Reitz i boken Drehort Heimat (1993). Okej, han säger det på tyska -- det är jag som översätter.
Yttrandet ställer den vanliga föreställningen att film är passiviserande, medan bokläsande är aktivt, stimulerande, fullständigt på ända. Ligger det något i Reitz ord? Ja, gör det inte det?

En helt annan grej: ett roligt länktips för cineastnördar: Wikipediasatiren Uncyclopedias definition på film noir.
Yeah.

Appendix

Till föregående postning: Idag presenterar Isabella via sin blogg den nya hemsidan till det relativt nystartade nätverket SANS -- Sexsäljares och allierades nätverk i Sverige.
Ur målsättningen:

Vi vill ha en mer sansad politik och lagstiftning kring försäljning och köp av sexuella tjänster, en avkriminalisering som innebär att strafflagstiftningen kring sexuella tjänster mot betalning mellan samtyckande vuxna individer avskaffas. Sexsäljare skulle då verkligen kunna skyddas av de lagar som redan finns, ex. lagar mot våldtäkt, sexuellt utnyttjande, människohandel.
/.../
Nätverket består av en blandad grupp av människor och man behöver inte vara sexsäljare eller kund, eller för prostitution som ett fenomen för vara medlem. Det viktiga är att man vill att alla människor ska ha mänskliga rättigheter och att en mer human och pragmatisk politik förs kring försäljning av sexuella tjänster.

Det är välgörande att läsa de lugna, nyanserade och faktainriktade texterna hos SANS. Namnet är väl och förstås medvetet valt för att visa på att man vill utgöra en motvikt till de mer sanslösa bland de debattörer som i stort sett lyckats kapa hela sexköpsdebatten. Japp, känslor spelar verkligen roll för hur politiska frågeställningar formas och betraktas. Och just den här frågan är sällsynt känsloladdad, innehåller så många explosiva kopplingar till de individuella erfarenheter i synnerhet kvinnor gör, att förnuftet ibland närmast blockeras. En ofta förekommande föreställning är att de som ifrågasätter sexköpslagen är hjärtlösa. Från min ståndpunkt sett handlar det snarare dels om att försöka låta sitt hjärta samverka med sin hjärna (en oslagbar kombination), dels om att söka vidga hjärtat så att det förmår omsluta även sådana erfarenheter som inte sammanfaller med de egna.
De som står bakom sexköpsförbudet motverkar egentligen inte "horstigmat". Jag citerar från hemsidan igen:

Petra Östergren skriver i sin bok "Porr, horor och feminister" att fd sexsäljare som gör en syndabekännelse ofta får stöd från andra kvinnor om de förmedlar en bild av att sälja sex som stämmer överens med offerbilden. Om de inte gör detta så kan de istället i princip omyndigförklaras genom att man påstår att de har utsatts för så starka trauman så att de måste ha förträngt den hemska upplevelsen de varit med om. Och vem vill bli idiotförklarad?
Det finns även ett maktperspektiv i detta där exempelvis viss forskning och vissa fd sexsäljare som gjort avbön godkänns medan annan forskning och andra sexsäljares röster inte accepteras.
Dvs förmedlar man den bild andra vill höra så godkänns man och om man inte gör det så ifrågasätts man hårt. Lyckas en sexsäljare övertyga om att han/hon inte tillhör den stereotypa fördomsfulla bilden så förvandlas han/hon direkt till ett undantag.

Bilden av "horan" är i den genusmedvetna jämställdhetens tid den av ett subjektslöst offer. En som antingen saknar egen sexualitet eller har en förkastligt omedveten och antifeministisk sådan; den "horaktiga" sexualiteten är helt präglad av vår patriarkala könsmaktsordning. Den behagar och underkastar sig. Horstigmat har idag, skulle jag vilja säga, kompletterats med förkastelsen av den heterostereotypa föreställningsvärlden. Ett exempel på detta är en kulturkrönika av Rasmus Malm i Göteborgsposten, "Dags att ta tillbaka sexliberalismen". Malm beskriver hur feminismen idag alltmer präglas av en bejakande och aktiv hållning gentemot sexuella uttryck såsom pornografi, en hållning som inbegriper egen porrproduktion med queera, subversiva drag. "Mycket av den sexradikala rörelsens energi kommer från queer-scenen. Som produktionsbolaget Sexy films skriver i sitt manifest: 'Vi tror inte på kampen mellan könen, vi tror på kampen mot könen'", citerar Malm med gillande. Avslutningen på krönikan lyder som följer:

En modern feministisk tidning som Bust fyller idag sitt länkbibliotek med alternativporr, som får Andra Långgatan att likna en kd-konferens i jämförelse.
I det moralkonservativa USA är kampen en annan. Där är porrmotståndet kidnappat av den kristna högern. Här i Sverige är sexradikalismen, istället kidnappad av nyliberalerna. De som helt saknar maktperspektiv och istället upprepar mantrat om "formellt samtycke mellan vuxna". De som ogillar sexköpslagen och talar om någon lycklig eskorttjej med egen blogg. Där går gränsen. Det är dags att ta tillbaka sexradikalismen från nyliberalerna, och feminismen från de sexfientliga.

Citatet tyder på en närmast total okunnighet om hur debatten faktiskt förs. Jag för min del betackar mig å det kraftigaste för att bli kallad "nyliberal" (och skulle vilja tipsa Malm om bloggen Röd Libertarian för ytterligare perspektiv). "Någon lycklig eskorttjej med egen blogg" hänsyftar högst sannolikt till Isabella, eftersom hennes blogg är något av ett centrum för diskussionen om sexköpslagstiftningen -- men hon är långt ifrån den enda sexarbetande kvinna som har en egen blogg, och ordet "lycklig" används i debatten långt oftare av förbudsförespråkarsidan. Frågan om samtycke är bara en av flera viktiga infallsvinklar på problematiken, och maktperspektiv saknas inte; det ser helt enkelt annorlunda ut på den sida som ifrågasätter sexköpslagstiftningen, den fokuserar där på den enskilda sexsäljaren snarare än att utgå från en schematisk och bristfällig samhällsbild. Hur sympatisk Malms bild än är av en levande och kreativ feminism som bejakar kvinnans sexuella njutning och uttrycksmöjlighter så förblir denna feminism bristfällig om den inte förmår visa tolerans och solidaritet även mot kvinnor vars sexuella beteende på ett annat sätt än det "standardqueera" står i motsättning till majoritetssamhällets normer och lagar.

Ps. Bilden är inte min den här gången, utan SANS logotyp.

Kvinnor som gått över gränsen

1. En kvinna som jobbar som strippa blir, enligt Expressen, underkänd på sin undersköterskeutbildning -- på grund av strippjobbet. Sådana som hon, säger hennes handledare, har inte inom vården att göra.
2. En kvinna som studerar till psykolog viker ut sig i en herrtidning -- och blir, på grund av detta, förvägrad praktikplats under utbildningen, dessutom uppmanad gå i terapeutisk behandling samt göra avbön och "förklara sig" inför sina klasskamrater (detta enligt Expressen/GT).
3. Hitlåten Dunka mig gul och blå av & med Frida Muranius bannlyses både av SR Kronoberg och SR Blekinge. Den skulle, menar man, kunna tolkas som en sexistisk uppmaning till kvinnomisshandel. På Feminetik diskuteras huruvida låten kan sägas utmana könsstereotypier på ett korrekt sätt eller inte.
Vore det inte läge i det här läget att i stället diskutera mänskliga fri- och rättigheter och vem de ska gälla för? Uppenbarligen utsätts kvinnor som på ett oacceptabelt sätt "upprätthåller könsstereotypierna" genom sitt sexuella beteende för en systematisk diskriminering (för deras eget bästas skull förstås, i god social ingenjörskonstsanda). Så tillåts ju inte heller sexarbetande kvinnor i Sverige att organisera sig fackligt. Hellre vill man väl att de ska gå i terapi och komma till insikt om sitt människovärde. Typ.


Ps. Tack till duktiga och intelligenta Tanja Suhinina för info om de båda första fallen.

Politik & feelings

If coldness were not a fundamental trait of anthropology, that is, the constitution of people as they in fact exist in our society, if people were not profoundly indifferent toward whatever happens to everyone else except for a few to whom they are closely and, possibly, by tangible interests bound, then Auschwitz would not have been possible, people would not have accepted it. /---/ The coldness of the societal monad, the isolated competitor, was the precondition, as indifference to the fate of others, for the fact that only very few people reacted. The torturers know this, and they put it to the test ever anew.
Understand me correctly. I do not want to preach love. I consider it futile to preach it; no one has the right to preach it since the lack of love, as I have already said, is a lack belonging to all people without exception as they exist today. To preach love already presupposes in those to whom one appeals a character structure different from the one that needs to be changed. For the people whom one should love are themselves such that they cannot love, and therefore in turn are not all that lovable. One of the great impulses of Christianity, not immediately identical with its dogma, was to eradicate the coldness that permeates everything. But this attempt failed, surely because it did not reach into the societal order that produces and reproduces that coldness. Probably the warmth among people that everyone longs for has never been present at all except during short periods and in very small groups, perhaps even among peaceful savages.

Det är Theodor Adorno som talar. Fast han sade det nog på tyska. Föredraget i vilket han sade det hölls 1968 och finns återgivet under titeln "Education after Auschwitz" i textsamlingen CAN ONE LIVE AFTER AUSCHWITZ? A PHILOSOPHICAL READER (2003). Orden klingar märkligt naiva, lite rörande och melodramatiska men också cyniskt uppgivna, desillusionerade, på en och samma gång. "Peaceful savages"? Kylan som genomtränger allt och värmen alla längtar efter?
När jag läser gårdagens understreckare i Svd kommer jag att tänka på Adorno och hans försök att identifiera den auktoritära personligheten för att med hjälp av socialpsykologi kunna bekämpa fascistiska och rasistiska samhällstendenser. Understreckaren är författad av historikern Kim Salomon och den handlar om en bok om de mänskliga rättigheternas framväxt, Lynn Hunts Human Rights: A History. Hunt, skriver Salomon, spårar ursprunget till 1948 års FN-deklaration tillbaka till sjuttonhundratalet och de erfarenheter som då lade den känslomässiga grunden för föreställningen om mänskliga fri- och rättigheter. Även om han som historiker är skeptisk till de paralleller författarinnan drar mellan sjutton- och nittonhundratal fastnar Salomon för den koppling mellan känsloliv och politiska värdesystem hon gör: "Hunt visar /.../ på känslornas politiska betydelse. Embryot till företeelser som den amerikanska och franska deklarationen finns i den emotionella sfären. Boken fungerar därmed som ett belysande exempel på att det oberäkneliga och ologiska måste tillmätas betydelse för att skapa historiska sammanhang. Politiska och ideologiska tankefigurer kan inte frikopplas från känslor."
Ett negativt och givet exempel på känslornas och det irrationellas makt är förstås just Auschwitz. Alla försök att förstå förintelsen utifrån rationella förklaringsmodeller -- som den traditionella marxistiska tesen om antisemitismen som ett kalkylerat sätt att tämja folkets antikapitalistiska intressen -- blir skeva, falska, stympade. Och varför skulle inte andra känslor än hat och rädsla, empati t ex, också kunna spela en roll i mänsklighetens politiska liv -- varför skulle inte känslor också kunna spela en positiv politisk roll?
Frågan som inställer sig blir om det är möjligt, eller önskvärt, att försöka forma det samhälleliga känslolivet med hjälp av socialpsykologisk kunskap. Vem skulle kunna ta sig an uppgiften? Och mot vem ska den i första hand riktas: skolbarnen (i vanlig ordning), den föreställda "massan" såsom den i Landskrona, eller kanske snarare styrelse- och chefsrummen -- och Lidingö, Östermalm, Limhamn?

Om behovet av förnyelse och den vanliga människans klagan

Mona Sahlins artikel på DN-debatt idag gör mig riktigt, riktigt besviken. Kanske övertolkar jag, kanske är det DN som satt rubrik och ingress på sådant sätt att socialdemokratisk självkritik och förnyelse helt enkelt verkar innebära mera av sameold-sameold mittenpolitik: det ska ställas krav på folk, det ska talas om skyldigheter minsann, inte bara rättigheter. Faktum är att större delen av artikeln inte helt oväntat består av kritik mot alliansen. Men även bloggaren och den s-politiska sekreteraren Claes Nordmark tolkar Sahlin i de här termerna -- fast ser inget problematiskt med dem, tvärtom. "Vi socialdemokrater går nu förhoppningsvis från att i valet mest ha pratat om rättigheter för den enskilde till att även prata om plikter för den enskilde", skriver han. Earth to Sahlin & Nordmark: hallå, vad tror ni det är som gjorde det möjligt för "det nya arbetarpartiet" att vinna valet med hjälp av gamla bilder och symboler från arbetarrörelsens ungdom? Ni verkar inte ha begripit att den förnyelse som behövs inte stavas högeranpassning utan en förnyelse inom ramarna för de bästa av vänsterrörelsens grundvärderingar. De som handlar om rättvisa, trygghet, allas lika värde -- inte om balansen mellan morot och piska. Vi är individer, inte dragdjur spända framför vagnen Sverige.

......och nu över till nånting helt annat. Eller kanske ändå inte, eftersom detta också handlar om människors lika värde och försök till förnyelse: årets sommarvärdar. Jag tillhör de många som älskar att lyssna på sommarpratarna. I år kommer jag som vanligt försöka lyssna på allihop, eller i alla fall ge dem alla en chans. Särskilt ser jag fram emot Susanna Alakoski, hon gör så jäkla bra radiokrönikor i P1-programmet Godmorgon världen!. Och Mona Sahlin ska jag förstås också lyssna på. Och Peter Martinsson, den där killen som blev lyssnarnas val.
I år försökte man sig nämligen på något nytt: att låta helt vanliga människor få en chans att bli sommarpratare. De har fått skicka in ljudinspelningar och sedan har en grupp på tio legat ute på SR:s hemsida som kandidater vi vanliga lyssnare kunnat rösta på. Som en vanlig och hörsam lyssnare klickade jag fram kandidaterna och lyssnade på dem, allihop. Alla hade de någon slags lidande, någon avvikelse, någon anpassningssvårighet eller så kallat funktionshinder att berätta om. Ärligt talat, det var ganska motbjudande tyckte jag. Att försöka välja mellan kvinnan som berättar om sitt cancerbesked, mannen som berättar om hur det är att vara kortvuxen i en jättevärld och den unga grabben som berättar om sina problem att finna sig tillrätta i i-världen-varon. Vems lidande vägde tyngst? Det verkade vara vad som stod på spel. När vi vanliga människor ställs inför utsikten att få nittio minuters talartid i riksradio, ja då blir det liksom som en slags möjlighet till kompensation för allt lidande man har gått igenom. Och som ett fall eller en diagnos vars intresse för omvärlden ligger i just detta, att vara ett fall eller en diagnos.
Men nej, jag missunnar inte Peter Martinsson hans Sommarprogram. Det är tydligen något han alltid drömt om. Och jo, det är intressant att få höra om livet som kortvuxen.

Ps. Nej, jag röstade till slut alltså inte på någon av kandidaterna till lyssnarnas val.

Alla är tjejer

...tycker jag det känns som just nu.
Överallt ser jag tjejiga flickor och pojkar, män och kvinnor, med tjejigt beteende och tjejiga drömmar. Och det är ganska trefligt.
Förra veckan till exempel. Från deckarserien Murder in Suburbia där två unga kvinnliga snutar rekonstruerar ett händelseförlopp med hjälp av Barbie och Ken via Zoolander, som jag äntligen fick sett i halvpackat tillstånd med kompisar i fredags, till Sorority Boys som jag ramlade in i när jag senare satt och slözappade under natten, en rätt kass men lite sympatisk historia där killar klär ut sig till tjejer och på det sättet vinner tjejernas hjärtan och förtroende samtidigt som de själva blir lite tjejigare. Den ena snuten i Murder in Suburbia har en tillfällig pojkvän som hon kan gråta tillsammans med framför TV:n, men förhållandet tar slut eftersom killen inte står ut med att ständigt höra om de hemskheter hans flickvän jobbar med. Derek Zoolander i Zoolander är en manlig fotomodell som agerar sjöjungfru i TV-reklamen och har ett andlöst sätt att tala misstänkt likt Marilyn Monroe. Det handlar inte om att han är bög. Det handlar om att han är tjejig. Visst är det tråkigt att filmer som denna eller Blades of Glory fortfarande kräver heterosexuella romanser som alibi men samtidigt är de, precis som berättelser av Sorority Boys-typen, sköna motvikter mot bilden av kvinnor som faller för machismo. Här har vi tjejer som gillar killar som är tjejer.
Själv har jag aldrig varit någon tjejig tjej. Men det är svårt att inte falla för det tjejiga tjejideal som representeras av Elle Woods, huvudpersonen i Legally Blonde-filmerna. Hon är visserligen stilfixerad och bär märkeskläder men det är kärlek, hygglighet, systerlig lojalitet, målinriktad gullighet som driver henne, inte den sjukligt narcissistiska, kallt kalkylerande och prestigeinriktat hjärtlösa tjejiga tjejighet Sisela Lindblom beskriver i De skamlösa. En värld med fler Elle Woods-aktigt tjejigt tjejiga män och kvinnor, killar och tjejer, det skulle kunna vara en lite bättre värld. En gulligare värld.

Medborgaransvar utan övre åldersgräns

Bilderna från Rostock gjorde mig glad. Nej, inte de som visade de vanliga alfahannarna gå i strid mot polisen, utan de som visade gråsprängda damer och herrar värdigt och fredligt bärande plakat med budskap till den lilla krets som kallas "världens ledare". Kanske var en del av demonstranterna människor som inte alltid varit så värdiga. Kanske har några av dem ett mindre hedervärt förflutet. Det förändrar i så fall inte det faktum att de just denna dag tog sitt medmänskliga ansvar på ett exemplariskt sätt och visade sin omsorg om världen.
Jag har vänner, medsextiotalister, som tycker att det där med att demonstrera och protestera helt självklart är en grej för unga. Det är, hur förståeligt man än må tycka det är att inte vilja råka hamna i ett hav av skrikande svartklädda machotyper med gatstenar i nävarna, en lätt bisarr inställning. Som om vårt engagemang om yttervärlden skulle "mogna bort" med åren, eller som om detta med medborgarprotester inte skulle vara ett ibland nödvändigt inslag i vårt samhälles politiska liv utan mest ett av många sätt som varje ny generation visar sin tillfälliga vrede mot vuxensamhället på. Det är också en attityd som förstås bidrar till att förstärka övervikten av ungdomar och risken för aggressivt beteende i demonstrationstågen. En generationsmässigt mer blandad protestkultur kanske skulle kunna bli en lugnare och mer fruktbar sådan?
Det vore förstås också roligt om det funnes en mindre förutsägbar protestkultur inom "vänstern" i vid mening. När Kinas president kom till Göteborg igår fanns lite Amnesty, lite liberal ungdom och några Falun Gong-utövare på plats, står det i DN. Ändå handlar det om företrädaren för ett klassiskt imperialistiskt land -- liksom USA en ockupationsmakt (Tibet) -- med ett extremt kapitalistiskt rovsystem där gruvarbetare dör som flugor. En diktatur och ett land som tillämpar dödsstraff i långt högre utsträckning än amerikat. Kinas miljöpolitik påverkar dessutom hela världen, vilket vore ytterligare en anledning att ställa sig med plakaten. Men kanske är det så att G8-mötet tog för mycket på krafterna hos den ganska lilla grupp människor i Sverige som lyfter röven från soffan för att gå ut och säga sin mening. Jag själv har skam till sägandes inte deltagit i någon demonstration eller protestaktion på två år -- och detta var förstås något bilderna från Rostock också påminde mig om. Att jag själv har blivit en alltför passiv person. Att jag inte riktigt tar mitt ansvar. Det ska bli ändring på den saken.

Familjen Fisher, normaliteten och "De skamlösa"

Jag måste fortsätta älta Six Feet Under ett litet slag.
En sak har alltid retat mig, och det är att ordet dysfunktionell ständigt dyker upp i beskrivningar av serien. Familjen Fisher, meddelar Wikipedia och förklarade SVT:s påannonsör beskäftigt, har problem och är dysfunktionell. Jaha. Motsatsen till dysfunktionell torde väl vara funktionell. En familj som fungerar väl. En välintegrerad social enhet som spottar ut ekonomiskt lönsamma, välanpassade individer. De tyska familjerna i toalettrengöringsreklamen med andra ord; de som ser ut som om Hitler vunnit kriget. Ja, i relation till dem ter sig familjen Fisher verkligen missanpassad. Men i relation till våra egna liv, om vi tittar efter ordentligt? Jag menar, med hänsyn tagen till att Six Feet Under är psykodramatisk fiktion, där saker & ting dras längre mot spetsen, verkligheten och dess vardagsproblem framstår i något förhöjd dager?
Det är ju möjligt att detta med dysfunktionalitetsföreställningen härstammar från seriens främste kreatör Alan Ball, jag vet inte (men tror det inte), jag har inte forskat i saken. Men det förändrar i så fall ändå inte saken för mig: familjen Fisher framstår som så oerhört mycket mer mänskliga och hyggliga mot varandra än såväl många andra TV-kreationer, såsom den giriga familjen Ewing eller galningarna i Falcon Crest, som en hel del par och familjer jag både läst om i tidningen och upplevt IRL. Ska man använda ett begrepp som dysfunktionella familjer borde det kanske reserveras för sådana familjeenheter där man ägnar sig åt att systematiskt kränka och göra varandra illa. Där man stöter ut, stöter bort, eller tvärtom håller fången. Där det förekommer misshandel eller sexuella övergrepp eller där familjemedlemmar ständigt spelas ut mot varandra, biter huvudet av varandra, deltar i en ständig och meningslös maktkamp. Sådana som herr Norén skriver om.
Som alla förstår handlar inte detta om att jag vill göra familjen Fisher till en mönsterfamilj, utan om att jag tycker beskrivningen av den som dysfunktionell tyder på ett väldigt snålt tilltaget normalitetsmått. De har förstås inte alltid betett sig exemplariskt utifrån en moralisk synvinkel. Mest frånstötande har de varit de gånger de i sin tur stött ut det abnorma ur familjens famn. När modern Ruth i ett slag vänder sig bort från sin nye man George eftersom han, stackars stackars George med sin hemska barndomsupplevelse, blivit galen. När dottern Claire gör likadant mot sin sambo Billy då dennes gamla psykos bryter ut på nytt. De sjuka beter sig då som om de inte har rätt att förvänta sig något annat. Att bli galen är att göra sig omöjlig och förverka sin rätt att bli älskad. Fisherfamiljen har dock inte stött bort sina egna utan sådana som utifrån försökt komma in i familjen. De är liksom normalt osympatiska i vissa situationer. Och det är illa -- men som sagt normalt, om "normalt" ska stå för något i stil med "allmänt förekommande".
Lever vi i en ovanligt normopatisk tid just nu? Jag får ofta den känslan. Avvikelser accepteras om det finns en särskild plats, diagnos och behandlingsplan för dem. Hela den stil- och modebesatthetsvåg vi upplever handlar förstås också om inre och yttre konformitet, om att hänga samman och vara "rätt" i ett eller annat hänseende. Så är det formidabla karriäristmonstret Tito i Sisela Lindbloms väskdebattsframkallande roman De skamlösa inte bara en aggressiv narcissist utan också en extrem normopat som lägger stor vikt på enighet mellan inre och yttre stil -- i ett roligt avsnitt blir hon till exempel skrämd av att den pojkvän hon just förlovat sig med har varit ute och joggat i fel klädsel, i vardagskläder, och inte planerat sin eftermiddag ordentligt.
Men... vi alla avskyr ju Tito. Så låter henne också Lindblom (vilken för säkerhets skull har skrivit in sig själv, författaren/berättaren, i boken) till slut tappa ansiktet och stilen i ett porrigt slutcrescendo där mallgrodan avslöjas som den slampa hon är. Eller...så handlar detta snarare om att en form av normopati ställs mot en annan.

Serien är slut, familjen lever vidare

Så tog då Six Feet Under slut. Jag var svårflörtad till att börja med, jag är ju sådan, jag tyckte hela begravningsentreprenörsgrejen verkade misstänkt crazy chic, som Sopranos med dess mysromantiska mafioso light-stämning. Men jag började älska serien under den andra säsongen och jag har fortsatt älska den sedan dess, även när söndagskvällarna började bli direkt smärtsamma på grund av den övermåtta ångest och sorg som drabbade familjerna Fisher & Diaz med kundkrets.
Det allra sista avsnittet, som ju sändes i söndags ifall någon missat detta, var sorgligt men satte stopp för det ständigt pågående sammanbrottet genom att trots allt bjuda på hoppfullhet, tillförsikt, konsolidering. Fadersarvet förslösades icke utan förvaltas vidare av en ny kärnfamilj, modifierad och representerande ett mer tolerant och öppet USA: det homosexuella interetniska paret med deras två svarta pojkar som adopterats från slummen. Fortfarande är det förvisso patriarkalt så det förslår -- vi får i drömlika, möjligen av Claire fantiserade flashforwards se hur den äldre pojken intresserat följer Davids arbete nere i likkällaren, en fortsättning av familjetraditionen antyds alltså. Claire själv, som sagt möjligen upphovet till de framtidssyner publiken får ta del av, befinner sig däremot ensam i en bil ute i öknen, på väg mot okända mål. Men hon har träffat en man, en traditionell republikan med tryggt jobb och utan psykos, och han figurerar i bilderna av hennes egen framtid. Det är en tydlig symbolik: ett kommande äktenskap mellan de två halvor som nu delar landet i två klyftor, separerade av en avgrund (Claire är ju en flummig, antirepublikansk krigsmotståndare till konstnär).
Det sista avsnittet bryter litegrann, på ett negativt sätt, av mot de övriga rent konstnärligt, genom dess så tydligt tillkämpade tillrättalägganden, tvånget att slutligen skapa någon slags harmoni. Men samtidigt måste jag erkänna att jag är lättad. Den nya babyn fick överleva, oskadd. Modern Ruth, vars depression varit något av själva hjärtat i serien, tycktes förlösas litegrann med hjälp av en kort och intensiv sorgeperiod. De båda adoptivpojkarna fick ett tryggt hem. Något annat hade kanske vi i publiken helt enkelt inte riktigt orkat med.

the neverending schlagerdiskussion

Den diskussion som envist fortsätts föras om Eurovisionsschlagerfestivalen är, särskilt i sin metaversion, totally fucking fascinerande. Och ibland nog mer avslöjande än vad de som för diskussionen själva inser. För mig som gillar ESC är det hur kul som helst att tävlingen fortsätts att ältas, även om anledningen är de etnocentriska och chauvinistiska reaktionerna härifrån förlorarhållet. Vissa gör något konstruktivt av situationen. En som tagit besvikelsen över det snöpliga slut vår stolta Ark gick till mötes i öster som utgångspunkt för att reflektera om demokratins natur och begränsningar, om relationen mellan majoriteter och minoriteter, är statsvetare Peter Esaiasson i en spännande debattartikel i Göteborgsposten. Från andra, däremot, kommer det oundvikliga smakdömandet som hänger samman med ett tvångsmässigt demonstrerande av det egna (verkliga eller inbillade) kulturella kapitalet. Sydsvenskans Daniel Sandström inleder en skarp text om den svenska nedvärderande synen på österopeer med att peka på kulturskribenters förutsägbara melodifestivalbashing varvid han sedan, liksom för säkerhets skull, flikar in att kritiken mot "jippot" (ordet man tar till för att uttrycka sin avsmak) naturligtvis är befogad. "Musikaliskt är den (festivalen, alltså) svår att härda ut och efter en halvtimme med semifinalen var mitt mått rågat för i år." Mest pinsam är emellertid Marcus Birro (är han inte det rätt ofta?), som med vad han förmodligen tror är strindbergskt förakt vräker ur sig att ESC är "vulgär revy" och "underhållning för den medelfulle medelsvensson en medel-lördag mitt på året".
Well, jag ska inte säga var jag tycker att Marcus Birro hör hemma på en litterär rangskala (och där fick jag det sagt lik förbannat). Men låt mig som så många andra argumentera genom att upphöja det egna jaget, mig själv till en eftersträvansvärd norm: påpeka att förmågan att uppskatta schlager, liksom då det gäller andra musikformer, är en fråga om tillvänjning och öronträning. Från min sida sett är det en klar brist att inte kunna se, och höra, storheten i exempelvis årets albanska bidrag (vilket skamligt nog inte gick vidare från semifinalen) -- framfört med ett uppträdande som hade kunnat äga rum på Club Silenzio i Mulholland Drive. Melodi, text, sång, scenkostym (komplett med guldtrådar hängande från armarna och ett klänningssvep som täckte halva scengolvet); allt sammantaget ett bidrag som var värt att älska inte bara för dess campestetiska kvaliteter utan också helt i sin egen rätt och utan distanserande ironi. Det finns känslomässiga och estetiska kvaliteter i god schlager som det borde ingå i vår allmänkulturella fostran att träna upp mottagligheten för.
Och för att vi sedan ska kunna vara säkra på att rätt låt verkligen vinner, att det blir folkets val, borde vi naturligtvis införa röstplikt i hela Europa. Alla som uppnått en ålder över fyra år kan och bör avge sin röst i Eurovision Song Contest. Hur ska vi annars komma åt de där messnobbarna som smygtittar men inte deltar i röstningen (för det vore att ta evenemanget på allvar och behöva stå för sitt intresse)?
Menar jag allvar med det här då? Nej, såklart inte. Jo förresten. Nej. Jo. Nej, jag förstår ju att det där med röstplikt är en ouppnåelig utopi.
By the way, var på bio idag & såg den underbara konståkningskomedin Blades of Glory. Den reaktion konståkningsvärlden visade fram i filmen på det faktum att två män skulle delta som par i paråkningsgrenen påminde inte så lite om vissa svenska reaktioner på vissa ESC-bidrag: "They've turned the whole thing into a freak show!" (Hoppas det nån gång blir verklighet med samkönade konståkningspar förresten.)
Många inom bloggosfären har skrivit bra om schlagertjosan, t ex Anna-Lena Lodenius och Per Wirtén.