Är Vänsterpartiet på väg att förlora sitt existensberättigande?

Jonas Olofsson hävdar i Göteborgsposten att så är fallet. Han lämnar partiet, och jag, som gjorde detsamma för 4-5 år sedan (jag minns inte vilket år det var), känner mig djupt kluven inför hans artikel.
Huvudproblemet för Olofsson är skolpolitiken. Han har tidigare debatterat denna i Flamman (svar från Dinnamarca och Ohly här). Helt klart har han en poäng i sitt försvar av yrkesinriktade gymnasieutbildningar, som inte nödvändigtvis är utformade efter att möta inträdeskraven på högskolor och universitet -- samtidigt finns en risk att Olofssons modell leder till en än starkare determinism i de olika samhällsklassernas liv. Det är en hård nöt att knäcka, hur man lyckas uppvärdera "handens arbetare" utan att göra avkall på kravet att skolan bör underlätta för individens möjlighet att styra sitt eget liv och kunna fortsätta att utvecklas, träffa nya val, under livets gång. Dock är det väl att märka att när Ohly och Dinnamarca talar om att "kunskap är makt" så undlåter de såväl att ta in den praktiska kunskapens värde och nödvändighet som det faktum att den typ av teoretisk kunskap som förmedlas i skolor och på universitet inte alltid är ägnad att stärka individens egenmakt (den universitetsutbildade medelklassen tenderar att i första hand dela de värderingar och föreställningar som makten i samhället vilar på).
"Men viktigast av allt: politik kan inte utvecklas utan en vilja att förstå samtiden. Ett parti - speciellt ett vänsterparti - har förlorat sitt existensberättigande när ledarskapets interna positioner tycks viktigare än försvaret av de sociala intressen man förväntas företräda", skriver Olofsson i GP. Ja, jag känner igen det skitnödiga bevakandet av positioner från de olika falangerna i partiet (så tillhörde jag i och för sig också en ovanlig jävlig lokalorganisation). Frågan om förståendet av samtiden, beredskapen till omprövande som Olofsson håller högt, är jag inte rakt av beredd att se med de glasögon debattartikeln tillhandahåller. Häromdagen träffade jag på det vänsterpartistiska kommunalrådet här i stan, hon berättade att man lyckats få med sig sossarna i att till sommaren återinrätta den kommunala bostadskön. Ibland finns det anledning att vara tacksam för att det finns någon som försvarar de landvinningar vilka en gång gjorts, men sedan övergivits.