FLM, SKMA och årets böcker

– Ett nytt nummer av FLM har kommit ut, med tillhörande exklusiv DVD innehållande kortdokumentärer. Jag bidrar med tre korta texter: en om självmord som tema i skräckfilm, en annan om actionfilmen Killing them softly och en tredje om skräckisen V/H/S.
Temat för årets julkalender på FLM:s hemsida är dans, och jag bidrog häromdan med en lucka innehållande Satantango.

– Ett nytt nyhetsbrev har kommit från SKMA med bland annat en viktig text av Mathan Ravid. Och på bloggen skriver jag om några av Åsa Linderborgs lögnaktigheter.

– Jag och ett gäng andra kritiker på Kristianstadsbladet listade i veckan årets bästa böcker.

Uppdatering: I dag publicerades min recension av Asli Erdogans Stenbyggnaden. Också det en bra bok.

Mansbefrielse spetsad med kvinnohat

Följande text var publicerad i Kvällsposten 5/12, men finns inte på nätet varför jag återger den här. Redaktörn på Kvp Kultur har stramat och snyggat upp en och annan mening, men innehållet är oförändrat i den här originalversionen.

"Det vanärade könet – ett nödvändigt manifest för mannen." Så kan titeln på Ralf Bönts Das entehrte Geschlecht – ein notwendiges Manifest für den Mann översättas. Ja, vi har alltså att göra med en slags tysk motsvarighet till Pär Ström. Bönt är dock till skillnad från Ström en etablerad och respekterad författare i sitt hemland. Så har hans bok också recenserats vördnadsfullt i intellektuella flaggskeppet Die Zeit, där författaren även publicerat en lång anslutande opinionsartikel om män och faderskap.

Manifestet förespråkar punkter som är både rimliga och lätta att sympatisera med. Män ska inte behöva vara fångade i ett karriärstvång, utan tillåtas vara något och respekteras utanför arbetslivet. De ska tillåtas ta sin hälsa på allvar (i Tyskland är mäns genomsnittliga livslängd sex år kortare än kvinnors). De ska respekteras även för sin sexualitet. Tyvärr resonerar dock Bönt styckevis som om vi kvinnor inte bara vore friare från begränsande sociala tvång, utan också mer eller mindre bar skuld till männens.

Jag skulle önska att Bönt skrivit den bok som Jonathan Widder beskriver i sin recension i DieZeit. En bok som beskriver båda kön som förtryckta, som håller en sansad ton och inte är generellt fientlig mot feminismen. Men det är som om Widder och jag läst två olika böcker. När jag tittar på det tyska mottagandet av boken tycks det också gå en tydlig skiljelinje mellan uppskattande män och kritiska kvinnor. Mixen mellan kloka påpekanden om mannens situation och hätska anklagelser mot kvinnor gör boken oerhört frustrerande för en kvinnlig läsare. Nog är Bönt öppet kritisk mot feminismen alltid, en rörelse som han menar i allt väsentligt har segrat och kommit att vändas mot mannen. Men kritiken glider regelbundet över till att gälla kvinnor generellt – utom då vissa kvinnor kan ställas mot andra ("unga kvinnor är trötta på feminism").

Kvinnor, påstår Bönt, hånar sjuka män och kallar dessa för hypokondriker. De skvallrar med varandra om intima ting vilket gör män utsatta. De intresserar sig inte för mäns kroppar och sexualitet. Alltså nog för att Tyskland är ett mer polariserat land vad gäller könsroller men Bönts beskrivningar påminner mer om huskorsen i gamla serier som Lilla Fridolf än om levande människor.

Precis som hos Pär Ström saknas empati med och försök till att se saker ur det andra könets perspektiv. Men här finns också patriarkala anspråk på att veta vad som är bäst inte bara för män utan också för kvinnor. Beskrivningen av hur båda kön uppnår störst sexuell njutning, exempelvis, är både förmäten och löjeväckande. Men visst vill jag sympatisera med Bönts paroll att "penisen är inget vapen". Det är bara det att han i sin iver att anklaga kvinnor glömmer bort att det faktiskt händer alltför ofta att den används så. Han kanske i stället borde rikta orden till, säg, krigsherrarna i Kongo-Kinshasa.

Jag hoppas att fenomen som Ralf Bönt och Pär Ström är tecken på en stapplande manlig frigörelse som bara befinner sig i sin första fas. Och att den framöver lyckas skaka av sig kvinnohatet och det irrationella skuldbeläggandet av feminismen.

Läst, skrivet, sett och sagt

Lite grejor jag gjort sen sista självreklamen:

– Skrivit i SKMA:s senaste nyhetsblad. Alla artiklar i bladet bör läsas som vanligt.

– Recenserat en bok om synth (och var inte så negativ som en skulle kunna tro av rubriken att döma). Här hade jag velat skälla lite på Martin Aagårds dryga och nonchalanta recension av samma bok, men det får bli till en annan gång. Nöjer mig med att önska en annan nivå, ton och attityd på Aftonbladet kultur (även om det naturligtvis finns enstaka fina skribenter där också).

– Pratat i radioprogrammet Kino om Michael Hanekes o-hanekeskt varma film Amour, tillsammans med Göran Sommardal och Roger Wilson.

– Recenserat Louise Boije af Gennäs roman Blå koral.

"Äreräddningen"

Karin Olsson i Expressen och Henrik Bachner i Dagens Nyheter har tröskat igenom de väsentligaste skälen till att tidskriften Filters och Aftonbladets försök till äreräddning av Donald Boströms famösa "organstöldsartikel" i Aftonbladet inte ska godtas. Men det finns hur mycket som helst att säga om saken.

Filters reportage gör gällande att "Israelvänner" – vad nu detta egentligen är – läst in saker i artikeln som egentligen inte står där. Anklagelser om systematiskt dödande, med militärens medverkan, i syfte att skörda organ. En kollektiv skuldbeläggning av judar. Och nu påstås (de sedan länge kända) missförhållandena på rättsmedicinska institutet Abu Kabir ge Boström rätt i hans oskyldiga "frågeställande".

Där agerade chefsobducenten Yehuda Hiss och kollegor till honom på ett kriminellt sätt. Hiss fick till slut sparken från sin tjänst – knappast, vilket Filters läsare förleds att tro, till följd av Donald Boström och hans artikel utan efter åratal av upprepade skandaler. Men i ingressen till Åsa Linderborgs triumfskri på Aftonbladets kultursida är det "Israel", alltså själva landet, som ägnat sig åt organstölder ("Svensk press vägrade rapportera att Aftonbladet hade rätt om Israels organskördar från mördade palestinier"). Likadant med OiśinCantwells artikel. "Aftonbladet hade rätt – Israel stal de dödas organ" trumpetar rubriken. Ingressen spär på med "Stjäl Israel organ av palestinier som armén dödat?" och i artikeln får vi veta att "Israel tagit organ från döda kroppar i en utsträckning som vare sig Donald Boström eller någon annan kunnat föreställa sig".
 Nu precis som då, 2009 då artikeln publicerades, placerar Aftonbladet artikelinnehållet i kontexten av den israelisk-palestinska konflikten och gör det till anti-israeliskt bränsle. Det är således inte (bara) artikelns kritiker som läser in det de vill se, i artikeln liksom i det stoff artikeln skildrar.

Boström talar i Filter om en värld utanför Sverige där hans artikel tagits på allvar. Al-Jazeera är en kanal som nämns. Och förvisso – Boström intervjuades iAl-Jazeera i ett balanserat inslag. Om man bortser från de textskyltar som rullade på skärmen. På dem sägs a) att den israeliska armén anklagas för att stjäla organ ("Israeli troops killed Palestinians then took out body parts"), och b) att detta är länkat till organskandalen i USA (New Jersey-historien som åtminstone en rabbin ska ha varit involverad i och som enligt Boström och Linderborg absolut inte ska kopplas samman med de döda palestinierna).

En annan omvärldsreaktion var ju den iranska. Efter Boströmhistorien hävdade regimens röst utåt, Press TV, till exempel att Israel fört bort 25 000 ukrainska barn och bestulit dem på deras organ. Visst är det sant, som Filters Madelen Engstrand Andersson skriver, att det förekom övertoner i det massiva svenska fördömandet av Boströms organartikel. Men det ska ställas mot den här typen av officiellt sanktionerade extrema antisemitism – en antisemitism som inte kommer från någon enstaka individ utan från en nationell men internationellt omspännande kanal. Vilket för övrigt ju även Al-Jazeera, med sin "feltolkning" av artikeln, är.

Men även på närmare håll och i dag förekommer det felläsare. Pinsamt nog för Filter rentav i en påannonsering för deras eget arrangemang med bland annat diskussion om Boströmreportaget. "Först på plats är författaren och journalisten Donald Boström som 2009 skrev artikeln i Aftonbladet om organstölder från obduktionsavdelningen på sjukhuset Abu Kabir i Israel och en handel uppmärksammades som ledde hela vägen till rika judar i New York" står det där. Bara en mycket naiv människa kan bli förvånad över att det är den här typen av tankekedjor som artikeln/artiklarna ger upphov till.

...och Aron Flams sketch på temat blir faktiskt bara roligare och roligare. 

Riksteatern sprider rasistisk lögn

Made in India – Notes From A Baby Farm är på intet sätt bra teater. Humorn är krystad. Spelet stolpigt. Avsaknaden av en fungerande dramaturgi smärtsamt påtaglig. Men framför allt är det Amrita Pandes närvaro och sätt att agera som stör. Pande är sociolog och har doktorerat på surrogatmödraskap i Indien. Pjäsen bygger på hennes arbete och hon ingår alltså själv som en del av pjäsen. Genomgående figurerar hon som experten, som guidar oss genom problematiken och de människor som är involverade. Vi får höra delar av intervjuer som hon genomfört där blivande föräldrar likväl som surrogatmödrar kommer till tals, men allt ackompanjeras naturligtvis av Pandes kommentarer. Mest störande är dock hur hon tar på sig andras roller och spelar dels den doktor som leder verksamheten på den undersökta kliniken, dels en av surrogatmödrarna. Som doktorn är Pande arrogant, auktoritär och påfallande egenkär; som surrogatmoder barnslig, lite komisk och med starkare indisk brytning. Som sig själv ger hon, i kontrast, ett balanserat, eftertänksamt, intellektuellt och sympatiskt intryck. På så sätt placerar Pande sig själv på ett tydligt överordnat plan i förhållande till de figurer som är hennes ämne. Delvis ligger förstås detta i sakens natur; det är i alla fall väldigt svårt att undvika. Men här görs det så påfallande klumpigt och stötande.
Visst är ämnet annars behjärtansvärt. Eller rättare sagt viktigt. Pande har kloka synpunkter. Ett starkt inslag är de broderier som surrogatmödrarna bidragit med och som hängs upp längs väggarna i lokalen under pausen. Vackra, skickliga broderier med motiv som injektioner i livmodern, ägg, mobiltelefoner...
Sedan kommer det mot slutet. Pande håller ett litet föredrag om sin forskning, med en internationell överblick över hur surrogatmödraskap hanteras i olika länder. "Israel uppmuntrar surrogatmödraskap. Det är ett led i kampen att stärka den judiska befolkningens andel. Endast judar får lov att använda sig av tekniken."
Tja, det är samma typ av tongångar som i Judith Butlers föreläsning på Nobelmuseet förra året ("lesbiska kvinnor i Israel får hjälp att bli gravida eftersom detta ingår i en rasistisk strategi att stärka den judiska rasen"). Och lika lite som på Nobelmuseet var det här någon som ifrågasatte påståendet, i stället hörs indignerade suckar som talar om att detta bara var vad stora delar av publiken förväntade sig av förbrytarstaten Israel. Själv ville jag ha ordentligt på fötterna och föredrog att gå hem och kolla upp saken i stället för att konfrontera Pande under den avslutande frågestunden. Och, naturligtvis, källorna jag hittat är samstämmiga. Lagstiftningen i Israel angående surrogatmödraskap är inte så himla liberal, men nu öppnas det upp för möjligheter att även homosexuella ska kunna ta del av tekniken. Och vad gäller religiös/etnisk tillhörighet – naturligtvis finns ingen sådan begränsing. Det hade verkligen förvånat mig om så vore fallet. En sådan begränsning hade knappast kunnat vara laglig i Israel. Men eftersom religionen har en framträdande roll i landet är det så att

Since the Israeli population consists of multi-ethnic and multi-religious groups, including Jews, Moslems, Christians and others, the attitude of the various religions was considered. According to Judaism, the religion of the child is determined by the religion of the mother. Therefore, the surrogate mother should be of the same religion of the CC, although if all the parties are not Jewish, the Committee may allow an interreligious agreement following consultion with the clergyman from the Committee.

Den typ av påstående som Pande sprider passar in i en rasistisk, demoniserande syn på Israel där den judiska befolkningen ser sig som övermänniskor, undertrycker andra och för en raspolitik som för tankarna till Tredje riket. Det är modern antisemitism i dess prydno. Och att den sprids från teaterscener runt om i landet, med föregivet vetenskapligt stöd och Riksteatern i ryggen, är allvarligt.

(Föreställning: Made in India – Notes From A Baby Farm på Moriska Paviljongen i Malmö 19/10 2012)

Litterär saloon

Recenserar i dag danska författarinnan Helle Helles senaste fina roman, Detta borde skrivas i presens.

Om årets nobelpristagare i litteratur tycker jag intet, eftersom jag inte läst honom. Men jag är å ena sidan väldigt glad att detta innebär ett uppsving för bokförlaget Tranan, ett av de viktigaste vi har, som specialiserar sig på icke-västerländsk litteratur. Och jag är å andra sidan väldigt irriterad på att människor som inte läst Mo Yan har synpynkter på valet av honom. Per Svensson är en sådan människa. Jag trodde inte att han skulle ta sig för något så ointellektuellt som att diskutera valet av en författare han inte läst. Man ska över huvud taget aldrig diskutera författare man inte läst, filmer man inte sett osv. Jag vet att det är svårt att avhålla sig från att tycka till ändå, när något verkar trycka på en nerv. Men då får en åtminstone se till att nöja sig med att lufta sina förutfattade meningar i slutna sällskap. Inte låta dem tryckas i riksmedia.
Svensson tycks också ha en ytlig syn på vad det innebär att vara författare i en diktatur. Det är inte så enkelt att alla låter sig inmutas i inhägnaderna "oppositionella" respektive "regimens megafoner". Exemplet DDR, och allt vad som fortfarande framkommer om hur svårt det var även för starkt regimkritiska att hålla den moraliska flaggan fläckfri, borde ha varit ett lärostycke. Just det där uttalandet av Mo Yan som Svensson hånar, att censuren "stimulerar den litterära kreativiteten", är för övrigt ett som känns igen från östtyska författare och filmare. De har då menat att censuren tvingade fram en uppfinningsrikedom när det gällde att beröra tabubelagda områden utan att göra sig till föremål för censursaxen. Deras uttalanden har alltså visat på en kritisk hållning och ett försök att hävda sin subjektivitet i en snäv miljö, inte på ett simpelt medlöpande. Kanske är det samma sak med Mo Yan.

Helt orelaterat: intressant läsning om ett råsexistiskt "skämt" som obegripligt nog blivit populärt. Vad är det egentligen som har gått snett? Vi har årtionde efter årtionde av feminism och sexualupplysning bakom oss. Ändå blir det såhär. Å andra sidan uppmärksammas det ju och kommenteras helt okej på hipstersajten möllan.nu. Inte visste jag, förresten, att Möllan var så hippt. Ändå.

Malmö och våld

Det brukar inte vara någon bra kombination. Man tänker på Sevedsplan, hatbrott, Mangs, kvinnomisshandel med dödlig utgång, brinnande bilar, polisiära övergrepp, mc-gäng, krogmaffiosos och sånt. Men det finns ett positivt undantag – wrestling. Jag skrev om det i gårdagens Kvällsposten.

Hatbrott däremot, som sagt, ingår i den stora negativa geggan. Ett av de senaste exemplen är sprängladdningen vid judiska församlingen. Som bekant har vi en kommunledning som inte precis lyckas motarbeta antisemitism utan snarare förvärrar den. Återigen ser vi ett exempel på detta i den kyla och nonchalans och det konspiratoriska tänkande som uttrycks då vår politiska ledning ställs inför oro och frågor från judiskt håll.
Det konspiratoriska tänkandet kommer från folkpartisten Björn Lagerbäck, som är uppenbart olämplig för sitt uppdrag att vara samordnare för det Dialogforum som ska arbeta för större tolerans i staden. "Det kan finnas en dold agenda som gör att man aldrig kommer att erkänna att Malmö stad gör positiva saker", säger han. Vad skulle det vara för dold agenda? Från vilket håll, och varför? Är Lagerbäck så okunnig om antisemitism att han är omedveten om att föreställningar om "dolda agendor" och makt utanför offentlighetens ljus ingår i den antisemitiska tanketraditionen? Vad är han för person att leda en verksamhet som kommit till just på grund av en ökning av attacker mot judar? Det hela är fullständigt grönköpingskt, men med sorgkant.
I rättvisans namn ska dock sägas att vänsterns kommunalråd Hanna Thomé ändå visar en beredskap att vilja ta tag i frågan. Skam vore det annars, eftersom hon har ansvar för diskrimineringsfrågor.
Vi vanliga malmöbor kan också göra vårt, till exempel genom att gå med i den kippavandring som anordnas den 20:e oktober. Samling utanför synagogan klockan 11.45. Arrangör Sofia Nerbrand har på arrangemangets facebooksida gjort klart att de som försöker använda sig av den här frågan för att slå ner på någon annan minoritet – tyvärr finns ju de som använder sig av den ökande antisemitismen för att i sin tur spä på hatet mot muslimer, som om det funnes något antirasistiskt i detta – inte är välkomna.