Om behovet av förnyelse och den vanliga människans klagan

Mona Sahlins artikel på DN-debatt idag gör mig riktigt, riktigt besviken. Kanske övertolkar jag, kanske är det DN som satt rubrik och ingress på sådant sätt att socialdemokratisk självkritik och förnyelse helt enkelt verkar innebära mera av sameold-sameold mittenpolitik: det ska ställas krav på folk, det ska talas om skyldigheter minsann, inte bara rättigheter. Faktum är att större delen av artikeln inte helt oväntat består av kritik mot alliansen. Men även bloggaren och den s-politiska sekreteraren Claes Nordmark tolkar Sahlin i de här termerna -- fast ser inget problematiskt med dem, tvärtom. "Vi socialdemokrater går nu förhoppningsvis från att i valet mest ha pratat om rättigheter för den enskilde till att även prata om plikter för den enskilde", skriver han. Earth to Sahlin & Nordmark: hallå, vad tror ni det är som gjorde det möjligt för "det nya arbetarpartiet" att vinna valet med hjälp av gamla bilder och symboler från arbetarrörelsens ungdom? Ni verkar inte ha begripit att den förnyelse som behövs inte stavas högeranpassning utan en förnyelse inom ramarna för de bästa av vänsterrörelsens grundvärderingar. De som handlar om rättvisa, trygghet, allas lika värde -- inte om balansen mellan morot och piska. Vi är individer, inte dragdjur spända framför vagnen Sverige.

......och nu över till nånting helt annat. Eller kanske ändå inte, eftersom detta också handlar om människors lika värde och försök till förnyelse: årets sommarvärdar. Jag tillhör de många som älskar att lyssna på sommarpratarna. I år kommer jag som vanligt försöka lyssna på allihop, eller i alla fall ge dem alla en chans. Särskilt ser jag fram emot Susanna Alakoski, hon gör så jäkla bra radiokrönikor i P1-programmet Godmorgon världen!. Och Mona Sahlin ska jag förstås också lyssna på. Och Peter Martinsson, den där killen som blev lyssnarnas val.
I år försökte man sig nämligen på något nytt: att låta helt vanliga människor få en chans att bli sommarpratare. De har fått skicka in ljudinspelningar och sedan har en grupp på tio legat ute på SR:s hemsida som kandidater vi vanliga lyssnare kunnat rösta på. Som en vanlig och hörsam lyssnare klickade jag fram kandidaterna och lyssnade på dem, allihop. Alla hade de någon slags lidande, någon avvikelse, någon anpassningssvårighet eller så kallat funktionshinder att berätta om. Ärligt talat, det var ganska motbjudande tyckte jag. Att försöka välja mellan kvinnan som berättar om sitt cancerbesked, mannen som berättar om hur det är att vara kortvuxen i en jättevärld och den unga grabben som berättar om sina problem att finna sig tillrätta i i-världen-varon. Vems lidande vägde tyngst? Det verkade vara vad som stod på spel. När vi vanliga människor ställs inför utsikten att få nittio minuters talartid i riksradio, ja då blir det liksom som en slags möjlighet till kompensation för allt lidande man har gått igenom. Och som ett fall eller en diagnos vars intresse för omvärlden ligger i just detta, att vara ett fall eller en diagnos.
Men nej, jag missunnar inte Peter Martinsson hans Sommarprogram. Det är tydligen något han alltid drömt om. Och jo, det är intressant att få höra om livet som kortvuxen.

Ps. Nej, jag röstade till slut alltså inte på någon av kandidaterna till lyssnarnas val.

Alla är tjejer

...tycker jag det känns som just nu.
Överallt ser jag tjejiga flickor och pojkar, män och kvinnor, med tjejigt beteende och tjejiga drömmar. Och det är ganska trefligt.
Förra veckan till exempel. Från deckarserien Murder in Suburbia där två unga kvinnliga snutar rekonstruerar ett händelseförlopp med hjälp av Barbie och Ken via Zoolander, som jag äntligen fick sett i halvpackat tillstånd med kompisar i fredags, till Sorority Boys som jag ramlade in i när jag senare satt och slözappade under natten, en rätt kass men lite sympatisk historia där killar klär ut sig till tjejer och på det sättet vinner tjejernas hjärtan och förtroende samtidigt som de själva blir lite tjejigare. Den ena snuten i Murder in Suburbia har en tillfällig pojkvän som hon kan gråta tillsammans med framför TV:n, men förhållandet tar slut eftersom killen inte står ut med att ständigt höra om de hemskheter hans flickvän jobbar med. Derek Zoolander i Zoolander är en manlig fotomodell som agerar sjöjungfru i TV-reklamen och har ett andlöst sätt att tala misstänkt likt Marilyn Monroe. Det handlar inte om att han är bög. Det handlar om att han är tjejig. Visst är det tråkigt att filmer som denna eller Blades of Glory fortfarande kräver heterosexuella romanser som alibi men samtidigt är de, precis som berättelser av Sorority Boys-typen, sköna motvikter mot bilden av kvinnor som faller för machismo. Här har vi tjejer som gillar killar som är tjejer.
Själv har jag aldrig varit någon tjejig tjej. Men det är svårt att inte falla för det tjejiga tjejideal som representeras av Elle Woods, huvudpersonen i Legally Blonde-filmerna. Hon är visserligen stilfixerad och bär märkeskläder men det är kärlek, hygglighet, systerlig lojalitet, målinriktad gullighet som driver henne, inte den sjukligt narcissistiska, kallt kalkylerande och prestigeinriktat hjärtlösa tjejiga tjejighet Sisela Lindblom beskriver i De skamlösa. En värld med fler Elle Woods-aktigt tjejigt tjejiga män och kvinnor, killar och tjejer, det skulle kunna vara en lite bättre värld. En gulligare värld.

Medborgaransvar utan övre åldersgräns

Bilderna från Rostock gjorde mig glad. Nej, inte de som visade de vanliga alfahannarna gå i strid mot polisen, utan de som visade gråsprängda damer och herrar värdigt och fredligt bärande plakat med budskap till den lilla krets som kallas "världens ledare". Kanske var en del av demonstranterna människor som inte alltid varit så värdiga. Kanske har några av dem ett mindre hedervärt förflutet. Det förändrar i så fall inte det faktum att de just denna dag tog sitt medmänskliga ansvar på ett exemplariskt sätt och visade sin omsorg om världen.
Jag har vänner, medsextiotalister, som tycker att det där med att demonstrera och protestera helt självklart är en grej för unga. Det är, hur förståeligt man än må tycka det är att inte vilja råka hamna i ett hav av skrikande svartklädda machotyper med gatstenar i nävarna, en lätt bisarr inställning. Som om vårt engagemang om yttervärlden skulle "mogna bort" med åren, eller som om detta med medborgarprotester inte skulle vara ett ibland nödvändigt inslag i vårt samhälles politiska liv utan mest ett av många sätt som varje ny generation visar sin tillfälliga vrede mot vuxensamhället på. Det är också en attityd som förstås bidrar till att förstärka övervikten av ungdomar och risken för aggressivt beteende i demonstrationstågen. En generationsmässigt mer blandad protestkultur kanske skulle kunna bli en lugnare och mer fruktbar sådan?
Det vore förstås också roligt om det funnes en mindre förutsägbar protestkultur inom "vänstern" i vid mening. När Kinas president kom till Göteborg igår fanns lite Amnesty, lite liberal ungdom och några Falun Gong-utövare på plats, står det i DN. Ändå handlar det om företrädaren för ett klassiskt imperialistiskt land -- liksom USA en ockupationsmakt (Tibet) -- med ett extremt kapitalistiskt rovsystem där gruvarbetare dör som flugor. En diktatur och ett land som tillämpar dödsstraff i långt högre utsträckning än amerikat. Kinas miljöpolitik påverkar dessutom hela världen, vilket vore ytterligare en anledning att ställa sig med plakaten. Men kanske är det så att G8-mötet tog för mycket på krafterna hos den ganska lilla grupp människor i Sverige som lyfter röven från soffan för att gå ut och säga sin mening. Jag själv har skam till sägandes inte deltagit i någon demonstration eller protestaktion på två år -- och detta var förstås något bilderna från Rostock också påminde mig om. Att jag själv har blivit en alltför passiv person. Att jag inte riktigt tar mitt ansvar. Det ska bli ändring på den saken.

Familjen Fisher, normaliteten och "De skamlösa"

Jag måste fortsätta älta Six Feet Under ett litet slag.
En sak har alltid retat mig, och det är att ordet dysfunktionell ständigt dyker upp i beskrivningar av serien. Familjen Fisher, meddelar Wikipedia och förklarade SVT:s påannonsör beskäftigt, har problem och är dysfunktionell. Jaha. Motsatsen till dysfunktionell torde väl vara funktionell. En familj som fungerar väl. En välintegrerad social enhet som spottar ut ekonomiskt lönsamma, välanpassade individer. De tyska familjerna i toalettrengöringsreklamen med andra ord; de som ser ut som om Hitler vunnit kriget. Ja, i relation till dem ter sig familjen Fisher verkligen missanpassad. Men i relation till våra egna liv, om vi tittar efter ordentligt? Jag menar, med hänsyn tagen till att Six Feet Under är psykodramatisk fiktion, där saker & ting dras längre mot spetsen, verkligheten och dess vardagsproblem framstår i något förhöjd dager?
Det är ju möjligt att detta med dysfunktionalitetsföreställningen härstammar från seriens främste kreatör Alan Ball, jag vet inte (men tror det inte), jag har inte forskat i saken. Men det förändrar i så fall ändå inte saken för mig: familjen Fisher framstår som så oerhört mycket mer mänskliga och hyggliga mot varandra än såväl många andra TV-kreationer, såsom den giriga familjen Ewing eller galningarna i Falcon Crest, som en hel del par och familjer jag både läst om i tidningen och upplevt IRL. Ska man använda ett begrepp som dysfunktionella familjer borde det kanske reserveras för sådana familjeenheter där man ägnar sig åt att systematiskt kränka och göra varandra illa. Där man stöter ut, stöter bort, eller tvärtom håller fången. Där det förekommer misshandel eller sexuella övergrepp eller där familjemedlemmar ständigt spelas ut mot varandra, biter huvudet av varandra, deltar i en ständig och meningslös maktkamp. Sådana som herr Norén skriver om.
Som alla förstår handlar inte detta om att jag vill göra familjen Fisher till en mönsterfamilj, utan om att jag tycker beskrivningen av den som dysfunktionell tyder på ett väldigt snålt tilltaget normalitetsmått. De har förstås inte alltid betett sig exemplariskt utifrån en moralisk synvinkel. Mest frånstötande har de varit de gånger de i sin tur stött ut det abnorma ur familjens famn. När modern Ruth i ett slag vänder sig bort från sin nye man George eftersom han, stackars stackars George med sin hemska barndomsupplevelse, blivit galen. När dottern Claire gör likadant mot sin sambo Billy då dennes gamla psykos bryter ut på nytt. De sjuka beter sig då som om de inte har rätt att förvänta sig något annat. Att bli galen är att göra sig omöjlig och förverka sin rätt att bli älskad. Fisherfamiljen har dock inte stött bort sina egna utan sådana som utifrån försökt komma in i familjen. De är liksom normalt osympatiska i vissa situationer. Och det är illa -- men som sagt normalt, om "normalt" ska stå för något i stil med "allmänt förekommande".
Lever vi i en ovanligt normopatisk tid just nu? Jag får ofta den känslan. Avvikelser accepteras om det finns en särskild plats, diagnos och behandlingsplan för dem. Hela den stil- och modebesatthetsvåg vi upplever handlar förstås också om inre och yttre konformitet, om att hänga samman och vara "rätt" i ett eller annat hänseende. Så är det formidabla karriäristmonstret Tito i Sisela Lindbloms väskdebattsframkallande roman De skamlösa inte bara en aggressiv narcissist utan också en extrem normopat som lägger stor vikt på enighet mellan inre och yttre stil -- i ett roligt avsnitt blir hon till exempel skrämd av att den pojkvän hon just förlovat sig med har varit ute och joggat i fel klädsel, i vardagskläder, och inte planerat sin eftermiddag ordentligt.
Men... vi alla avskyr ju Tito. Så låter henne också Lindblom (vilken för säkerhets skull har skrivit in sig själv, författaren/berättaren, i boken) till slut tappa ansiktet och stilen i ett porrigt slutcrescendo där mallgrodan avslöjas som den slampa hon är. Eller...så handlar detta snarare om att en form av normopati ställs mot en annan.

Serien är slut, familjen lever vidare

Så tog då Six Feet Under slut. Jag var svårflörtad till att börja med, jag är ju sådan, jag tyckte hela begravningsentreprenörsgrejen verkade misstänkt crazy chic, som Sopranos med dess mysromantiska mafioso light-stämning. Men jag började älska serien under den andra säsongen och jag har fortsatt älska den sedan dess, även när söndagskvällarna började bli direkt smärtsamma på grund av den övermåtta ångest och sorg som drabbade familjerna Fisher & Diaz med kundkrets.
Det allra sista avsnittet, som ju sändes i söndags ifall någon missat detta, var sorgligt men satte stopp för det ständigt pågående sammanbrottet genom att trots allt bjuda på hoppfullhet, tillförsikt, konsolidering. Fadersarvet förslösades icke utan förvaltas vidare av en ny kärnfamilj, modifierad och representerande ett mer tolerant och öppet USA: det homosexuella interetniska paret med deras två svarta pojkar som adopterats från slummen. Fortfarande är det förvisso patriarkalt så det förslår -- vi får i drömlika, möjligen av Claire fantiserade flashforwards se hur den äldre pojken intresserat följer Davids arbete nere i likkällaren, en fortsättning av familjetraditionen antyds alltså. Claire själv, som sagt möjligen upphovet till de framtidssyner publiken får ta del av, befinner sig däremot ensam i en bil ute i öknen, på väg mot okända mål. Men hon har träffat en man, en traditionell republikan med tryggt jobb och utan psykos, och han figurerar i bilderna av hennes egen framtid. Det är en tydlig symbolik: ett kommande äktenskap mellan de två halvor som nu delar landet i två klyftor, separerade av en avgrund (Claire är ju en flummig, antirepublikansk krigsmotståndare till konstnär).
Det sista avsnittet bryter litegrann, på ett negativt sätt, av mot de övriga rent konstnärligt, genom dess så tydligt tillkämpade tillrättalägganden, tvånget att slutligen skapa någon slags harmoni. Men samtidigt måste jag erkänna att jag är lättad. Den nya babyn fick överleva, oskadd. Modern Ruth, vars depression varit något av själva hjärtat i serien, tycktes förlösas litegrann med hjälp av en kort och intensiv sorgeperiod. De båda adoptivpojkarna fick ett tryggt hem. Något annat hade kanske vi i publiken helt enkelt inte riktigt orkat med.

the neverending schlagerdiskussion

Den diskussion som envist fortsätts föras om Eurovisionsschlagerfestivalen är, särskilt i sin metaversion, totally fucking fascinerande. Och ibland nog mer avslöjande än vad de som för diskussionen själva inser. För mig som gillar ESC är det hur kul som helst att tävlingen fortsätts att ältas, även om anledningen är de etnocentriska och chauvinistiska reaktionerna härifrån förlorarhållet. Vissa gör något konstruktivt av situationen. En som tagit besvikelsen över det snöpliga slut vår stolta Ark gick till mötes i öster som utgångspunkt för att reflektera om demokratins natur och begränsningar, om relationen mellan majoriteter och minoriteter, är statsvetare Peter Esaiasson i en spännande debattartikel i Göteborgsposten. Från andra, däremot, kommer det oundvikliga smakdömandet som hänger samman med ett tvångsmässigt demonstrerande av det egna (verkliga eller inbillade) kulturella kapitalet. Sydsvenskans Daniel Sandström inleder en skarp text om den svenska nedvärderande synen på österopeer med att peka på kulturskribenters förutsägbara melodifestivalbashing varvid han sedan, liksom för säkerhets skull, flikar in att kritiken mot "jippot" (ordet man tar till för att uttrycka sin avsmak) naturligtvis är befogad. "Musikaliskt är den (festivalen, alltså) svår att härda ut och efter en halvtimme med semifinalen var mitt mått rågat för i år." Mest pinsam är emellertid Marcus Birro (är han inte det rätt ofta?), som med vad han förmodligen tror är strindbergskt förakt vräker ur sig att ESC är "vulgär revy" och "underhållning för den medelfulle medelsvensson en medel-lördag mitt på året".
Well, jag ska inte säga var jag tycker att Marcus Birro hör hemma på en litterär rangskala (och där fick jag det sagt lik förbannat). Men låt mig som så många andra argumentera genom att upphöja det egna jaget, mig själv till en eftersträvansvärd norm: påpeka att förmågan att uppskatta schlager, liksom då det gäller andra musikformer, är en fråga om tillvänjning och öronträning. Från min sida sett är det en klar brist att inte kunna se, och höra, storheten i exempelvis årets albanska bidrag (vilket skamligt nog inte gick vidare från semifinalen) -- framfört med ett uppträdande som hade kunnat äga rum på Club Silenzio i Mulholland Drive. Melodi, text, sång, scenkostym (komplett med guldtrådar hängande från armarna och ett klänningssvep som täckte halva scengolvet); allt sammantaget ett bidrag som var värt att älska inte bara för dess campestetiska kvaliteter utan också helt i sin egen rätt och utan distanserande ironi. Det finns känslomässiga och estetiska kvaliteter i god schlager som det borde ingå i vår allmänkulturella fostran att träna upp mottagligheten för.
Och för att vi sedan ska kunna vara säkra på att rätt låt verkligen vinner, att det blir folkets val, borde vi naturligtvis införa röstplikt i hela Europa. Alla som uppnått en ålder över fyra år kan och bör avge sin röst i Eurovision Song Contest. Hur ska vi annars komma åt de där messnobbarna som smygtittar men inte deltar i röstningen (för det vore att ta evenemanget på allvar och behöva stå för sitt intresse)?
Menar jag allvar med det här då? Nej, såklart inte. Jo förresten. Nej. Jo. Nej, jag förstår ju att det där med röstplikt är en ouppnåelig utopi.
By the way, var på bio idag & såg den underbara konståkningskomedin Blades of Glory. Den reaktion konståkningsvärlden visade fram i filmen på det faktum att två män skulle delta som par i paråkningsgrenen påminde inte så lite om vissa svenska reaktioner på vissa ESC-bidrag: "They've turned the whole thing into a freak show!" (Hoppas det nån gång blir verklighet med samkönade konståkningspar förresten.)
Många inom bloggosfären har skrivit bra om schlagertjosan, t ex Anna-Lena Lodenius och Per Wirtén.

ebbe och jag

Allt är oerhört vackert. Som Schubert och Caspar David Friedrich med en liten touch av Tati faktiskt. Det är vad man i brist på bättre brukar kalla poetiskt eftersom det framkallar känslor och förnimmelser som man inte känner igen.
Så skriver Leif Furhammar om Ebbe Gilbes film Drömmen om det goda livet, en resedagbok från Rügen som sändes på SVT i fredags kväll (och repriserades idag, sänds en gång till på torsdag). Furhammar har nästan rätt -- fotografen Thomas Frantzén har verkligen åstadkommit något anmärkningsvärt med den här solindränkta filmen, bilderna ser stundvis ut att vara målade direkt i ljus och den ackompanjerande musiken av Schubert är väldigt väl vald. Men regissörens högtravande reseanteckningar, inlästa på ett poserande eftertänksamt vis som söker ge intryck av spontanitet och intimitet, hade jag gärna sluppit. Filmen hade varit bättre med bara bild, musik, den kvinnliga informativa speakerrösten, textskyltar och de tyska röster som sparsmakat, men med desto större tyngd, får komma till tals.
Jag för min del kastades när jag såg filmen sex år bakåt i tiden, tillbaka till min semester på Hiddensee, en liten bilfri ö med karaktär av tillflyktsort undan den stora världen snarare än, som intilliggande Rügen, hemvist för storslagna utopier -- eller kanske snarare dystopier. Hiddensee ligger som ett litet fristående bihang till vänster om sin större systerö och är än mer solig och ljusindränkt, vilket gjort den till en slags Skagenmotsvarighet. Men den Stora Konstnärspersonlighet som främst associeras med ön är en författare, Gerhart Hauptmann, nobelpristagaren som på sin ålders höst köpte ett hus där. Somrarna från 1929 fram till och med och 1943 tillbringades mestadels där, huset är idag ett museum med sin autentiska inredning. Dess borgerligt ombonade vardagsrum utgör en klar kontrast mot fascistparadiset Proras cementboxar, men är egentligen inte mindre kväljande. Hauptmann genomlevde Tredje riket i en högst halvhjärtad inre exil, han lät sig firas av nazipampar och riktade anklagelser mot de författarkollegor som, likt familjen Mann, lämnade hemlandet. Den sista strofen i dikten Die Insel (Ön) från år 1945 lyder: In meines Hauses stillen Raum / herrscht der Traum (ung. I rummen i mitt tysta hus / härskar drömmens rus eller I det tysta husets rum / härskar drömmen stum eller nåt annat som rimmar). Ett decennium tidigare, 1934, skrev han i en anteckning: Den största konsten är att tiga (Schweigen ist die grösste Kunst).
Jag blev osams med mitt resesällskap under vistelsen (blir man inte alltid det?). Upprinnelsen till grälet låg egentligen några veckor tillbaka, då vi hade sett Catherine Breillats film Romance tillsammans i Berlin och tolkat den på helt olika sätt (jag ansåg att huvudpersonen Marie blev våldtagen i trappscenen, Gabi ansåg inte det och tyckte för övrigt att Marie var en riktigt fjantig typ; jag tyckte till slut att Gabi var dumdrygheten personifierad, hon tyckte att jag var en sinnessjuk manshatare). När konflikten blossat upp började vi göra våra ö-utflykter på varsitt håll. Jag hamnade bl a på en liten gård där man (barn och jag) kunde köpa godsaker att ge till två små getter, en svart och en vit, som delade inhägnad tillsammans. Den vite djävulen snodde åt sig allting, blockerade effektivt vägen för sitt syskon och genomskådade alla mina försök att lura iväg den till en avlägsen hörna medan jag försökte utfodra den desperate svarte. Till slut gav den upp, den svarte geten, stod bara och stirrade på mig med stumt anklagande blick medan den vite triumferade. Jävla förtryckarget. Du lyckades göra mig till medförtryckare. Jag försökte förklara det hopplösa i att låta de båda vistas i samma inhägnad för bonden när han strosade förbi, han skrattade lite. "Ja, den är svår, den vite."

Ps. RÄTT LÅT VANN IGÅR! Stop it with the västchauvinism already ni som klagar på östdominansen, ni fattar ingenting -- ESC blir bättre & bättre för varje år. Fast det var synd att inte Georgien, Finland och Frankrike fanns med bland de tio bästa.

lernfelt slår till igen

Göteborgspostens ledarskribenter är en konstant källa till förvåning och förtvivlan. Ibland kommer Gert Gelotte eller Susanna Popova med något tänkvärt, men detta uppvägs tyvärr av de, för att låna ett ord min bloggkollega Louise P brukar använda, kaskadspyor eller tanklösa dumheter GP-läsaren ibland kan råka ut för. Malin Lernfelt är en av de som står för de grövsta dumheterna. Ingen människa behöver vara fattig i Sverige så länge reglerna följs! trumpetade hon till exempel tanklöst ut i december, i en ledarkrönika (med den talande rubriken "Fattigdom eller 'fattigdom'?") där man också kan läsa följande klokskap: "Barn är gratis att tillverka. Men de kostar pengar. Så egentligen borde fler människor kanske tänka efter lite innan de satte barn till världen. Vad är det till exempel för fel att skaffa sig en buffert innan man skaffar barn? Med lite framförhållning kan man ibland komma långt..." Jadu Malin, jag tycker du ska ta en tripp ut till Rosengård och kolla in trångboddheten där. Tala om för familjerna att de gott kunde ha tänkt efter lite innan de skaffade så många barn, och att det absolut inte är fel att skaffa sig en buffert inför varje barnafödsel. I februari gick Lernfelt in i en debatt på Isabellas blogg där hon försvarade sin kollega Emma Wanges ledarkrönika "Inte ett yrke som alla andra" i vilken Isabellas val att uppträda under ett alias ifrågasattes samtidigt som sexsäljande kvinnors behov av anonymitet mystifierande nog lyftes fram. Lernfelt skriver i en kommentar till Isabella, som försökt förklara de risker som följer av att bli "upptäckt" som prostituerad: "Du menar alltså i så fall på allvar att ditt jobb som prostituerad är så viktigt för dig att du är beredd att riskera dina barn, ditt hem, din ekonomi osv för att få fortsätta? Personligen hade jag aldrig utsatt mig själv eller mitt barn för såna risker…men vi är ju alla olika."
I april skriver Malin med patos om att alla människor måste få synas och att vi måste motverka alla former av mobbing och kränkningar, mot barn såväl som mot vuxna. Så idag slår hon till med en härlig rallarsving under rubriken "Bort med henna och gamla koftor". Där står det bland annat såhär: "Alla människor skall ha tillgång till kultur i form av böcker, teater och muséer, det är grundläggande i vårt demokratiska samhälle. Däremot är det inte en självklarhet att bidragssystemen skall se ut som nu. Och det är inte av Gud givet att det är samma gamla vänstervridna koftbärare med henna i håret alternativt grått okammat rufs, som för evigt skall ha rätten att definiera vad som är kultur och inte. Det är dags att röra om i kulturgrytan ordentligt. Vik hädan alla bittra kulturelitister!" Tjena Malin. Det var ju oerhört respektfullt skrivet. Och (som vanligt) utan nån skarpare logik. För det är ju just tillgången många av dessa fula och dumma kulturmänniskor värnar om i sin kritik mot att regeringen avskaffat det fria inträdet på ett antal museer, liksom mot att man öppnat för möjligheten till avgiftsbelagda boklån. Ska du inte dra den om den bittra bibliotekarienuckan med hårdkammad knut också? Om du har en mer nyanserad mäniskosyn än så måste jag nog tala om för dig att tja, tyvärr, det kommer inte fram i det du skriver.
Vad är det egentligen som krävs för att kunna jobba som ledarskribent på GP? En närmast total oförmåga till mer djuplodande reflektion parad med en grundläggande brist på respekt för lågstatusmänniskogrupper såsom horor, trångbodda invandrarflerbarnsfamiljer och oestetiska kulturproggare? Jag bara undrar.

vissa blir ju liksom inte tillfrågade

Jag vill återknyta till min förrförra post som handlade om Rachel Wottons anförande vid en internationell konferens för sexarbetare i Hongkong 2006. Avslutningen på anförandet är nämligen tillämpbart på det som nu händer i Norge, där den socialdemokratiska majoriteten vill införa en likadan sexköpslag som den vi har i Sverige.
Det är betecknande att de i den norska regeringen som sökte förhindra kriminaliseringen är sådana som lyssnat på sexsäljares röster och organisationer, medan svenska "experters" röster verkar ha varit viktigare för den majoritet som ställer sig bakom den (för en blick på norska mediers bild av hur lagen tillkommit, se Isabellas listning av senaste månadens artiklar angånde sexköp, många av dem är norska och speglar den norska debatten). Wottons slutkläm:

En hållning som bygger på kunskap – till skillnad från en reflexmässig tillflykt till myter och ett moralisk utdömande av sexbranschen – är vad som krävs för att de behov av mänskliga rättigheter, hälsa och säkerhet som finns hos sexarbetare över hela världen fullt ut ska kunna erkännas.
/.../
Jag brukar säga att jag aldrig skulle få för mig att utarbeta regler för tandläkare som de ska åtfölja eftersom jag själv inte är någon tandläkare. Jag ber att sexarbetare ska visas samma respekt. Inom branschen finns en uppsjö av praktiskt förvärvad kunskap om de behov som finns och om den problematik branschen har att tampas med; denna kunskap bör respekteras och konsulteras. Sexarbetare är de som frågor angående tillhandahållandet av sexuella tjänster först och främst angår. Kom ihåg: tala inte om oss utan med oss. (Remember: nothing about us, without us.)

Det borde ju vara självklart. Varför är det inte det? Därför att sexarbetares röster, tycks det mig, ständigt dränks ut av andra människors tal om vad som är bäst för "samhället" och för "alla kvinnor". Kan man inte någon gång vända på perspektivet? Alla människors rätt att bli hörda kanske också är vad som är bäst för "samhället", till och med för "alla kvinnor"?

avkriminalisering vs legalisering

Har ägnat lite tid på sistone åt att efter bästa förmåga översätta ett anförande som en talesperson för Scarlet Alliance, sammanslutning för australiensiska sexarbetare, höll vid en konferens i Hong Kong häromåret (tidigare har det tagits upp på Isabellas alltid viktiga blogg). Det var inte så lätt eftersom dokumentet innehåller en del juridisk lingo och eftersom det australisensiska politiska systemet inte är så där direkt översättbart till det svenska. Anyhow, tänkte saxa lite ur texten även om den möjligen är full av misstag från min sida. Det kan tyckas att diskussionen om avkriminalisering eller legalisering av sexbranschen inte är helt relevant här i Sverige där man bestämt sig för försäljning av sexuella tjänster per definition är förtryck och inte får förekomma -- men jag tycker det praktiskt inriktade, närmast kommunalgrått pragmatiska tonfall som Rachel Wotton, talespersonen ifråga, har är föredömligt och hoppas att det alltid kan göra intryck på nån. Målsättningen för praktiskt politiskt arbete på det här området borde, som jag ser det, handla om att göra tillvaron så hanterlig och värdig som möjligt för involverade parter, inte om att ta en grupp utsatta människor som gisslan i en ideologisk strid om hur verkligheten borde se ut. Det finns, tvärtemot vad en hel del debattörer vill göra gällande, inget som förhindrar att en sådan pragmatisk attityd skulle kunna gå hand i hand med en ständigt pågående strävan efter sann ekonomisk och könsmässig jämlikhet, även grundläggande samhällelig förändring.
Utgångspunkten för Wotton är den avkriminalisering av sexarbete (d v s försäljning av sexuella tjänster) som skett i delstaten New South Wales.
Här kommer vi in mitt i anförandet:

Så vad är skillnaden mellan att vara "legaliserad" och att vara "avkriminaliserad"?
Innan jag fortsätter skulle jag vilja klargöra skillnaden mellan legalisering och avkriminalisering, eftersom dessa båda begrepp ofta används utan åtskillnad men i samband med sexbranschen måste sättas in i sina respektive sammanhang. Då sexbranschen är ILLEGAL innebär detta att det finns specifika lagar som beskriver de aktiviteter vilka är att betrakta som kriminella och berättigar till polisingripande. Då den är LEGALISERAD innebär detta att tidigare lagar avskaffats och ersatts med en ny lagstiftning där de aktiviteter som nu är tillåtna, LEGALISERADE således, beskrivs. /.../ Trots att det finns en utbredd föreställning om att det är en legalisering av branschen vi företrädare för sexarbetare först och främst eftersträvar är så inte fallet. Detta för att legalisering innebär en situation omgärdad av föreskrifter, en situation där särvillkor råder för de delar av branschen som inkluderats i lagstiftningen. I de flesta fall har legaliseringen inneburit en licensmodell. I Australien har detta rest hinder som gjort det omöjligt för en stor del av branschen att kunna ta sig in i den legala sektorn. Till exempel så tillåter Queensland bara ”bordeller” med upp till fem (5) rum, och dessa får inte tillhandahålla eskortservice. Den potentiella bordellägaren måste skaffa tillgång till en lokal, och sedan ansöka om tillstånd. I allmänhet tar ansökningsprocessen två år, och under den tiden kan alltså inte verksamheten vara igång vilket innebär att den inte kan generera några inkomster. Oberoende sexsäljare, vidare, tillåts ENBART arbeta ensamma och kan inte dela sin arbetsplats eller ens sin mobiltelefon med en kollega utan att riskera åtal. /.../ Ovanpå detta är det dessutom så att legalisering tenderar gå hand i hand med en registrering av sexarbetare som är överflödig och diskriminerande. I praktiken innebär dylik registrering att poliskåren behåller makten över sexarbetares verksamhet. Det sker att legalisering äger rum utan att den faktiska sexbransch vars verksamhet det gäller konsulterats i tillräcklig utsträckning, vilket leder till att de personer förändringarna i lagstiftningen borde avse skydda istället ytterligare marginaliseras och kriminaliseras då större delen av branschen fortsatt befinner sig utanför laglighetens ramar.

AVKRIMINALISERING innebär att strafflagstiftningen gällande sexarbete som utförs av vuxna människor avskaffas och att sexbranschen betraktas som vilken annan affärsverksamhet som helst. Det behövs inga ”nya” eller ”specifika” lagar för att reglera branschen, istället gäller den uppsjö av lagar som redan finns på plats – lagar gällande exempelvis beskattning, stadsbyggnadsplanering och bygglagar, anställningsskydd och handelsvillkor. Avkriminaliseringstanken bygger på ett jämlikhetsideal. Undantag från gällande regler övervägs enbart om den juridiska jämställdheten på grund av den höga grad av diskriminering sexarbetare fortfarande utsätts för i samhället skulle äventyra dessas rätt till privatliv eller hälsa och säkerhet.

POSITIVA RESULTAT AV AVKRIMINALISERING

/.../ Först nu upplever sexarbetare att de kan söka hjälp hos polisen uan att riskera förföljelse eller att arresteras. De kan nu träda fram och, precis som alla andra, göra anmälningar om de blivit bestulna, utsatts för våldtäkt, misshandel eller annat brott.

/.../ Samma spelregler gäller nu för sexarbetare som för alla andra i den meningen att deras sysselsättning nu inte längre är utsatt för förbud utan ses som ett val av försörjningskälla bland andra. Att ha ett brottsregister som "prostituerad" är något som kan ha negativa återverkningar under en hel livstid: det kan göra att man förvägras inresa i andra länder, det kan inverka menligt på ens möjligheter att träffa andra yrkesval framöver, det kan göra att man anses "olämplig som förälder", att man nekas ta lån, hyra eller köpa bostad /.../. Jämställdheten innebär också att sexarbetare och deras kunder innehar samma rättsliga status.

/.../ Många inom sexbranschen har alltid betalat skatt utifrån den inkomst de tjänat som sexarbetare. Avkriminaliseringen medför emellertid möjligheten att öppet redogöra för sitt arbete och att på jämlik fot med sysselsatta inom andra områden begära avdrag för utgifter som uppträder i samband med utövandet av arbetet.

/---/

Anförandet hållet vid den internationella konferensen The Ins and Outs of Sex Work and the Law Conference, arrangerad av Zi Teng, Hong Kong, 20-22/10 2006.

föraktet är konstant

Igår 24/4 kunde man läsa en konstig liten kortartikel i DN med titeln "Även Jimmie Åkesson läser skönlitteratur" (jag tror inte den finns utlagd på nätet, har i alla fall inte hittat den). Det är Jonas Thente som reflekterar lite omkring förlaget Modernistas senaste nyhetsbrev, där SD-ordförandens läsvanor redovisas. Thente avslutar: "En förtjänst är väl i alla fall det faktum att Åkesson alls läser skönlitteratur. Jag tvivlar på att någon av de demokratiska partiernas ledare gör det." Que?
Vad menar karlen? Är han ironisk? Hur är det möjligt att efter nittonhundratalet fortfarande hålla fast vid en föreställning om den skönlitteraturläsande människans allmänna överlägsenhet? För jag anar att det är nånslags bakhuvudets "de är ju så korkade, obildade och värdelösa, våra politiker, tänk om de läst skönlitteratur då hade de blivit förfinade som Horace Engdahl och Stefan Jonsson och då hade vi fått elitpolitik här i landet!" det är frågan om. (Att det är något konstigt med själva föreställningen att övriga partiledare och språkrör inte skulle kunna ha någon roman liggande på nattduksbordet kan vi lämna därhän f t.) Samtidigt upplöser föreställningen sig självt genom hänvisningen till att även (en best som) Jimmie Å läser -- eftersom detta enligt den här tankebanans logik borde göra honom till den bäste, mest humanistiske och djupsinnige politikern, medan det ju samtidigt beskrivs som anmärkningsvärt att just han är en konsument av les belles lettres.
Men egentligen borde man förstås inte vara förvånad. Det är allas förakt mot alla som gäller. Den liberale debattörens förakt mot kulturkoftorna. Kulturkoftans förakt mot märkesväskköparen (och där går inte jag fri). Märkesväskköparens förakt mot den fattiga grå kyrkråttan. Gråsossens mot den lattedrickande, dansande pomovänstern. Den akademiskt skolade pomovänsterkillens mot den korkat låga damtidningsnivån på svensk kulturdebatt. Den svenska kulturdebattens mot bloggosfären. Bloggosfärens mot självgod gammalmedia (återigen, jag går inte fri). Rundgång rundgång i all evighet amen.
Inget är så pinsamt som föraktet. Inget så korkat. Så avslöjande för den som bär det. Min särskilda akilleshäl är de jag uppfattar som arroganta och uppblåsta klättrande intellektuella unga män. Sådana som exempelvis just Jonas Thente varit eller är. Ingen går fri, också damen med de påklistrade vingarna bär ett sarkastiskt grin på sina läppar. Och gör det lätt för alla att räcka tunga åt henne.

svampmoln i horisonten

Det begränsade kärnvapenkriget utspelar sig nu i våra TV-apparater. Både i 24 och i Jericho detonerar bomberna. Vad som chockerar mig är den nästan idylliserade bilden av amerikansk tillvaro i krigstid, av de i jämförelse med de dokumentära bilderna från Hiroshima till synes högst hanterliga konsekvenserna av attackerna. Inga deformerade kroppar, inget avfallande skinn, på sin höjd lite rinnande blod. När kommer infernot? Kommer det? Eller är det bortretuscherat som de båda tvillingtornen från pre-septemberlandskapet. Berätta för mig om jag har fel. Jag glider in i och ut ur serierna med fjärrkontrollen i handen, stannar sällan kvar särskilt länge då jag blir så illa berörd. Det är de där svartvita bilderna från 1945 som förföljer mig.
Jag vet att populärkulturella uttryck sällan eller aldrig är entydiga, att man inte ska dra förhastade slutsatser av vare sig deras eventuella budskap eller publikens sätt att hantera dem. Man ska inte drabbas av panik. Femtiotalets kärnvapenattacker mot utomjordingar och naiva föreställningar om hur man kunde skydda sig mot radioaktivt nedfall åtföljdes inte av någon urladdning mellan supermakterna. I efterhand har kalla krigets science fictionberättelser kunnat tolkas som flerbottnade och kretsande kring vantrivsel i det moderna konsumtionssamhället lika mycket som rysskräck. Låt oss hoppas att samma sak gäller här -- att de återkommande bilderna av ett USA i krig mot "ondskan" har fler dimensioner än vad som tycks omedelbart tydligt. Men den möjligheten ska inte avhålla oss från att titta kritiskt.

harhjärtan

Ni kanske hörde talas om den där revisorn som låste in sig på arbetsrummet för att skydda sig och sin rapport från ledningen för länsstyrelsen i Skåne? Klicka annars HÄR för att komma till Sydsvenskans artikelsamling i frågan. I bakgrunden till den anmärkningsvärda händelsen synes det finnas en tilltrasslad situation med missnöjda anställda, möjlig vänskapskorruption och mobbing. Revisor Sjölin granskade personalchefen med avseende både på hennes ekonomiska förehavande och hennes beteende mot medarbetare. Personalchefen ansåg sig trakasserad och beordrade granskningens omedelbara slut. Övrig ledning och själve landshövdingen kopplas in. Efter att ha avtvingat Sjölin rapporten stänger man av honom från arbetet, kort tid därpå är han uppsagd. Men Sydsvenskan hittar hela tiden anonyma vittnesmål som säger att personalchef och övrig ledning är förövare, inte offer. Jag har ingen annan kännedom om fallet än det som kommit fram i media, men eftersom detta påminner mig så starkt om situationen på en av min mans tidigare arbetsplatser -- ett ställe som var som ett svart hål dit personal och andra berörda sögs in för att landa i en karusellkross av maktmissbruk, utmattningsdepressioner och inne- respektive utegäng -- kan jag inte annat än intuitivt ta ställning för den anonyma klagokören och dess sparkade hjälte.
Så hör jag att "anställda på länsstyrelsen i Skåne klagar i ett anonymt brev till regeringen på arbetsklimatet på länsstyrelsen". Och då börjar jag faktiskt undra. Vad är det som gör att de här människorna fortsätter uppträda anonymt egentligen? Vore det inte mer respektingivande att lätta lite på förlåten nu när en person har fått sätta sitt arbete till och verkar ha utsatts för rena förföljelsen inför öppen ridå?

Sydsvenskan har de senaste veckorna kartlagt arbetsklimatet genom kontakter med både nuvarande och före detta anställda. Bilden är tydlig: anställda vågar inte gå emot ledningen på grund av risken för bestraffning.
/---/
– Det som händer när man har avvikande uppfattning är till exempel lägre lönehöjning än övriga, omplacering eller att man tvingas sluta /.../
/---/
De flesta vill vara anonyma av rädsla för reaktioner. Flera av de tidigare anställda har i sina nuvarande arbeten antingen kontakt med länsstyrelsen på olika sätt eller är rädda att det inte ser bra ut att kritisera tidigare arbetsgivare.

Så, bland annat, står det i en av Sydsvenskans artiklar.
Men. Hallå. Liksom. Någon gång måste man visa lite civilkurage. "....rädda att det inte ser bra ut att kritisera tidigare arbetsgivare...." Vad är det för slags anpasslighet?
Den enda kategori arbetare som har verklig anledning att dölja sina identiteter är sexarbetare. Där kan vi börja tala om risk för repression: skönstaxering, möjligt omhändertagande av eventuella barn, social utfrysning med mera. Men att riskera få lite mindre pengar, omplaceras, i värsta fall bli uppsagd men då ändock ha ett fack bakom sig som har till uppgift att stå en bi -- naturligtvis innebär detta olika grader av lidande, men är det värt att utsätta sig för den självförnedring tigandet och och papperspåsen över huvudet innebär i syfte att undkomma, att kunna fortsätta ett liv i mittfåran?
Vi pratar mycket om tystnaden som brett ut sig på landets arbetsplatser. Om lojalitetskrav med absurda konsekvenser. Och det ska vi naturligtvis prata om -- tystnadens kultur är ett hot mot demokratin. Men vi måste också tala om de krav demokratin ställer på oss för att den verkligen ska fungera. Att demonstrera med papperspåsar över huvudet -- är inte det att redan ha gett upp inför överheten? Är inte det att redan ha gett upp föreställningen om ett samhälle där yttrandefrihet råder?
De flesta av oss är lite fega och patetiska människor. Och det borde vi ha rätt till att vara -- det är väl inget fel på att helt "småborgerligt" vilja kura ihop sig i sin håla egentligen. Men hur kan man ha mage att kräva att andra ska kämpa för en, vädja om omgivningens hjälp utan att själv vara beredd till risktagande?
Ja, jag vet -- detta är ett fall jag inte har någon insiderkännedom om alls, på sätt och vis borde jag kanske inte uttala mig om det. Men rent principiellt sett, är det inte dags att börja stå upp för sina åsikter och sina värderingar lite oftare, och detta även ute på arbetsplatserna?

herr roslund försämrar livskvaliteten

Här i Malmö har vi mer än vår beskärda del av knäppskallar i politiken. En av de obehagligare är moderaten Carl-Axel Roslund -- en person som gjort sig bemärkt för sexism, homofobi, klasspolitik a la artonhundratal och nu också ren, oförblommerad främlingsfientlighet. Det var i dagens P1-morgon som Roslund gjorde det makalösa uttalandet att det är "osvenskt att tigga". Han, och otroligt nog också hans partikollegor här i Malmö, vill förbjuda tiggeri på stadens gator. Enligt honom finns det inga svenska hemlösa bland dem som tigger, och det vet alla i Malmö. Istället handlar det om människor som ser östeuropeiska ut och som kommer hit i ligor. Ett helt otroligt uttalande -- här har jag, malmöbo sedan mer än tjugo år, regelbundet gått & gett pengar till missbrukande menlösa malmöiter. Man lär sig känna igen dem. En del har börjat sälja Aluma (de hemlösas tidning), några av dessa faller ifrån den verksamheten eftersom de inte klarar av de krav som är förknippat med detta. Herr Roslund har aldrig brytt sig om att tala med någon av de tiggare han vill förbjuda. Han anser sig veta hur det ligger till med allt ändå. Han anser sig ha rätt att dehumanisera de östeuropeer som kommer hit och vars liv han inte vet något om. Han har hållit på med socialpolitik i flera decennier, säger han, och därför anser han sig veta att "ingen behöver lida nöd i Sverige" -- att socialen ställer krav på nödställda människor för att de ska få hjälp, krav på drogfrihet och "skötsamhet" som inte alla kan leva upp till, det är inget han har klarat av att begripa under hela den långa tiden och han tycker inte att han behöver lyssna på de som efter att ha gjort förstahandserfarenheter kan berätta för honom hur saker och ting fungerar.
Det är kanske på sätt och vis logiskt att Roslund inte begriper hur det kan funka, det där med att vara blottställd och lida nöd i Sverige. För moderaterna har ofta en syn på socialpolitik som går ut på att de mindre bemedlade eller mindre välanpassade (ungefär samma sak) ska uppfostras. En syn som i stort sett överensstämmer med mycket av det som händer på socialkontoren, och därför en syn som inte upptäcker missförhållanden. Om någon asocial jävel står och tigger är detta för Roslund bara en anledning att med högröd nuna undra vafan människan inte bara precis tar och skärper sig för istället för att fula ner stadsbilden. Tja, varför inte löpa linan ut Carl-Axel, man skulle kanske kunna inoperera ett litet datachips i ärmen på alla malmöbor, ett chips som talar om hurdana ekonomiska tillgångar man har och kan skilja ut dem som har fast bostad från dem som för en suspekt omkringflackande tillvaro. Socialen kan tillgodose sina klienter med särskilda "socialchips", där belöningspoäng för skötsamhet ger vissa tillgodohavande i stadens matvaruaffärer medan överträdelser såsom att inte aktivt ha sökt tillräckligt många arbeten eller ha vägrat lämna urinprov för drogtest ger minus i tillgångar. Poliser, och varför inte särskilda tjänstepersoner vid stadens infartsleder, kan utrustas med scanners och datautrustning som enkelt kan skilja agnarna från vetet och avgöra vem som har rätt att vistas var. Ägare till finare etablissemang och mer högklassiga köpcentra såsom Hansacompagniet har naturligtvis rätt att förse dörrvakter med samma utrustning. Det är ju viktigt att tänka på vilken status varumärket "Malmö" har sett i ett internationellt perspektiv.
Tråkigt nog måste man ta Roslund på allvar, inte bara för att han har malmömoderaterna med sig utan också för att samma tongångar hörs från moderat håll i Helsingborg (där man för övrigt också vill förbjuda ungdomar att vistas på skolor de inte är elever i). Dessutom finns de allt populärare SD, som tacksamt slickar i sig herr Roslunds oblyga etnocentrism, i flanken. Carl-Axel, jag ser dig och det du står för som ett samhällshot. Du sprider värderingar och åsikter som gör livet svårare och lite mindre värt att leva. Du står för en livs- och människofientlig politik. Du trampar på andra utan att tveka och har inte ens vett att skämmas för det.

liv eller performance

Danska konstnären Simone Aaberg Kaern gjorde häromåret en fin utställning på Malmö konsthall. Temat var kvinnor som flyger, något Aaberg Kaern som själv har flygcertifikat tydligen länge upptagits av. Verket Sisters in the Sky -- en serie porträtt av kvinnliga stridspiloter -- samsades med filmsnuttar, bilder och objekt relaterade till ett projekt konstnären beskrivit med dokumentärfilmen Om konsten att flyga till Kabul. Projektet gick ut på att flyga från Danmark till Kabul för egen maskin, i syfte att träffa en flicka med flygardrömmar och ta med henne upp på en tur. Idén hade Aaberg Kaern fått efter att ha läst en intervju med Fariel, som flickan heter, i en dansk tidning.
Dokumentären visades naturligtvis i samband med utställningen, men jag kom aldrig att se den då varför det var med viss förväntan som jag såg den sändas i SVT igår annandag påsk. Besvikelsen blev desto större. Där utställningen var informativ, reflekterande och poetisk visade filmen fram en bara alltför bekant bild av hur den våghalsiga och naivt egoistiska Konstnären utan vidare eftertanke behandlar omgivningen som konstmaterial, beståndsdelar i en performance. När en man inte kan ge henne tillstånd att flyga in över NATO-kontrollerat luftrum, och svarar hennes uppmaningar att strunta i regelboken med ett lätt vädjande "Jag har fru och barn", reagerar Aaberg Kaern bara med irritation och beslutar flyga ändå utan tillstånd -- som om detta vore en heroisk handling i en reell humanitär insats. Bristen på respekt för det besvärliga sits hennes agerande sätter inte bara henne själv utan också de små människorna på marken därnere i är total.
Upprepade gånger beskriver konstnären sitt projekt i termer av att det är en "gåva" till flickan Fariel, ett frihetsfrö som mottagaren kan välja att vårda, ett litet utsnitt av kaos avsett att bryta mot de strukturer hon och andra afghanska flickor befinner sig i. Själv får hon, säger hon, ingenting för detta, det är något hon gör av besatthet och hon måste till och med lägga ner pengar hon inte ens har i realiserandet av sina planer. Samtidigt beskrivs den flygtur hon vill ge flickan som en performance. När Fariel till slut inte spelar den roll som utsetts åt henne, och anger sin morbrors motstånd som skäl, kallar konstnären detta för att flickan "inte ville ta emot gåvan". Att hela handlingen utgör ett konstverk som bär Aaberg Kaerns namn, som kan spridas, skrivas upp i dess skapares CV och bidra till uppbyggandet av en karriär, och att "gåvan", om det överhuvudtaget är någon, därför måste betraktas som en del av ett ömsesidigt utbyte reflekteras det inte över. Snarare än att ge flickan ett ögonblicks frigörande kaos sätter konstnären in henne i en uttänkt struktur. Och vad denna struktur egentligen står i för relation till Fariels liv vet inte konstnären särskilt mycket om fast hon har en del förutfattade uppfattningar om det; detta liv var tänkt att utgöra en del av Aaberg Kaerns performance.

ingen lammstek för min del, tack

Men hur sjukt är inte det där med påskalammet på middagsbordet egentligen? O guds lamm som borttager världens synder.
Att lamm inom den kristna världen kan vara en påskmåltid är, med tanke på hela offerlammsmystiken, djupt bisarrt. Men så ser jag också överhuvudtaget något djupt oanständigt i förhärligandet av offret, syndabocken som kristenheten knäböjer inför. Är det inte dags att ta ner killen från korset nu? Det finns en underbar scen i Marianne Rosenbaums självbiografiska film Pepparmintfreden där den lilla flicka som är Marianne leker med en liten jesusfigur och försöker lösgöra den från korset för att vårda den. Prästen och tillika skolläraren i den lilla bayerska by filmen utspelar sig tittar på med viss oro. Hur ska han egentligen ställa sig till detta?
Men ja, påsken ska förstås egentligen vara en glädjens högtid. Så mycket har jag förstått, särskilt efter samtal med min amerikanska väninna som vuxit upp i en mormonfamilj. Jag, som hade en slags barnatro men sedan lämnade kyrkan och trots återkommande grubblerier under en depressiv period aldrig lyckats uppbringa någon verklig tro i mitt hjärta, tänkte länge på långfredagen och därmed korsfästelsen som hela grejen med påsken liksom. Det där med återuppståndelsen, det är ju bara ett litet bihang, något man klistrat in efter den långa passionsberättelsen för att göra det hela aptitligt, så har jag betraktat det hela. Man må ursäkta denna tolkning -- trots allt är det ju korset som är själva symbolen för kristendomen och den uppspikade Jesus som utgör blickfånget i de allra flesta kyrkor, inte den glatt omkringspankulerande, till livet återuppväckte Jesus.
Och let's face it, det är helt enkelt mycket lättare att tro på korsfästelsen än på återuppståndelsen. Att en mobb med glädje utsätter en medmänniska för det martyrium det innebär att uppspikas på ett kors för att lämnas åt döden, och detta efter att ha blivit hånad och torterad, javisst, sånt har hänt, det vet vi ju (vad händer förresten på Guantanamobasen idag)? Men att återkomma från döden på det där sättet, nej, ursäkta mig men det kräver en alldeles särskild övertygelse för att tro på det. I believe in the crucifixion but not in the resurrection. Det är bara det att för mig är "offret" meningslöst och borde inte ha skett.
Är jag taskig mot kristna nu, mobbar jag de troende på det sätt som Bitte Assarmo beklagade sig över i en debattartikel i SvD nyligen? Deltar jag i en "hatkampanj mot kristna högtider" (ja, hon menar på fullt allvar att det bedrivs sådana kampanjer här i landet, med media och opportunistiska politiker i främsta ledet)? Nej naturligtvis inte. Jag yttrar bara en åsikt, eller rättare sagt inte en ens en åsikt utan en viss vag obehagskänsla. Inför ett fenomen jag konfronterats med gång på gång såsom uppvuxen i ett till största delen sekulariserat men ändock kristet dominerat Sverige. Jag är döpt och konfirmerad. Mina föräldrar är dock inte troende och jag har aldrig tvingats in i någon kyrklighet av något slag whatsoever. Men det fanns under mina första skolår ett ämne som hette "kristendom". Kyrkan är för mig som för så många andra svenskar den plats där jag flera gånger tagit förväl av döda, där släktingar döpt sina barn. De helgdagar vi har följer i stort sett kristna traditioner. Kort sagt: vi lever i ett samhälle där kristendomen är den dominerande religionen och ett på flera sätt tydligt inslag i samhället. Ända tills helt nyligen hade vi en statskyrka. I det perspektivet kan det inte gärna sägas vara annat än fånigt att framställa sig som förföljd i egenskap av att vara kristen. Jag undrar om inte Assarmos reaktion, liksom det faktum att hon otroligt nog fått en del gensvar inom bloggosfären, har att göra med en maktlöshetskänsla inför att den kristendomens särställning och kulturella överhöghet många kommit att ta för given nu inte längre är lika självklar?
Nej, jag ogillar inte kristna människor, undantaget en och annan fundamentalist. Ibland kan jag känna en viss avundsjuka på den där förmågan att tro. Det finns åtminstone ett samfund som fascinerar och lockar mig, trots att det förblir utom räckhåll, och det är kväkarna -- de tycks vara så odogmatiska och människovänliga ett samfund överhuvudtaget kan bli. Under de senaste tio-femton åren har det hänt att jag saknat gamla tiders långfredagars allvar och tristess. Att alla dagar är ungefär likadana numera, och att det alltid går att konsumera, är inte precis något som skänker tillvaron någon djupare mening. Men vilken typ av mening hade jag egentligen velat ha? Kristi blod för mig utgjutet vill jag helst slippa. Jag deltar inte i en kannibalistisk rit där intagandet av en marterad kropp ska skänka salighet.

nio bandnamn och en filmfestival

Jag tror det var min gode vän Jonas som en gång tyckte detta skulle vara ett bra bandnamn (för er med begränsade datorer finns det alltså en bild härovanför på en kvinna som utbrister "Jag tyar inte längre Karl-Oskar!"). Det är bara att instämma. Annars finns det ju också väldigt många bra namn på existerande band: The Kristet Utseende, Fint tillsammans, Judas Priest och Iron Butterfly är några av mina favoriter (jag vet, de har helt olika karaktär). Faktum är att det finns så många bra bandnamn att de snart kommer att ta slut! Så, kära ungdomar, jag erbjuder några av mina egenhändigt påkomna till er där ute som har en namnlös musikorkester. Mitt enda krav på motprestation är att ni riktar ett tack till mig på den första cd-skivan, eller vad det nu blir för format på musikutgivningen i framtiden. Here goes, med förslag på lämplig genre inom parentes för varje namn:
Young Doctors in Love (synthpop)
Flores para los Muertos (industri, satansmusik)
Melodrama Queen (artyfartypop)
The Candy-Coloured Clowns (doo-wop)
Liten vacker slav till salu (feministisk punk)
Johnny Stravinsky & his Psychosexual Liberation Front (country & western)
It's All Bossanova to Me! (electro)
Dead Cthulu Awaits Dreaming (world music)
The Carmilla Love Bites (disco)
Håll tillgodo!

Ett annat ljust budskap är att det anordnas en festival med film av kvinnliga regissörer i Malmö nu under april (18-20/4). Programmet finns som pdf-fil här. Visst är det på sätt och vis bisarrt att klumpa ihop filmer av kvinnor på det här sättet, men så länge fruntimmers utstickande hakor ständigt drunknar i ett hav av män är det ändå påkallat.

kollektivsnyftare

Filmen Magnolia visas på lördag kväll i SVT. Det går kanske inte att hitta något bättre exempel på vad jag högst personligen kallar kollektivsnyftartrenden inom senaste decenniets spelfilm. Ändå finns det så många: Om jag vänder mig om, Crash, Små danska olyckor, The Safety of Objects, Wonderland, Sånger från andra våningen, Happiness, Kod okänd, Hundstage, Fyra nyanser av brunt (eller Fyra nyanser av klassförakt, som jag fanimej tycker att den borde hetat) m fl m fl. Och i bakgrunden Short Cuts. Alla är freskliknande episodfilmer eller mer eller mindre sammanbundna kollektivskildringar där rollfigurerna alltid är små på jorden och dessutom kommer till korta. Kontaktlöshet, maktlöshet, kärlekslöshet, medellöshet, emotionell och intellektuell oförmåga att orientera sig i en stor och kall värld eller komma loss ur sin dumma lilla hörna är vad som porträtteras. Ofta finns det ett eller annat "förlösande ögonblick" av närhet eller försoning som blir till strimmor av ljus i ett gråtmilt mörker.
Nu är jag väl elak och orättvis va? Jag kan höra medcineaster häftigt dra efter andan när de ser verk av Seidl, Solondz, Andersson och, inte minst, Haneke förekomma i en text om snyftare. Och ja, i alla fall då det gäller de icke-svenska namnen här får jag erkänna att jag är ute på djupt vatten. Men då återstår ju bara att fortsätta simma, eller hur? Seidls Hundstage tillsammans med Runges Om jag vänder mig om är för mig för övrigt exempel på hur kollektivsnyftare också kan vara mycket bra film: båda de här filmerna placerar åskådaren i en frontal position gentemot rollfigurerna istället för att sätta sig över båda parter; båda förmår nå fram till deras och våra smärtpunkter. Att hitta smärtpunkterna är något jag hört Ingmar Bergman tala om som en god regissörs uppgift, och jag tvekar inte att överta det där omdömet trots prettovarningen. Bergman själv har varit en mästare på att hitta de bultande såren och peta runt i dem utan att sätta sig över de människor han porträtterat. Han må ha varit en auktoritär skitstövel att jobba med (det har både en och annan skådespelerska sagt honom vara) men gentemot sina rollfigurer är/var Bergman en sann demokrat. Därför förblir också filmer som Persona, Tystnaden eller Skammen, trots den beskäftiga 68-generationens anklagelser om "borgerlighet", starkare gestaltningar av maktrelationer (då det gäller Persona även mer specifikt klassrelationer) mellan människor än de flesta öppet politiska filmer. Men Bergmans sextiotalsproduktion (hans bästa tid som filmregissör) handlar om kammarspelsdramer, intima gestaltningar av små grupper människor. Det går knappast att borra så djupt inom ramarna för en kollektivskildring -- formen gör det i alla fall mycket svårare att nå smärtpunkterna annat än på ett gottköpt sätt, som i Magnolia med hjälp av ymniga tårflöden, genom att låta rollfigurerna sjunga med till en melankolisk mjuk Aimee Mann-låt (jfr scenen i Sånger från andra våningen där alla personer i en tunnelbanevagn, eller om det är en spårvagn, börjar sjunga Fångarnas kör) och genom att låta det helt bibliskt regna ner grodor från himlen. Björn Runge och Ulrich Seidl klarar saken bättre. Hundstage kräver dessutom något av åskådaren -- kräver att vi ska orka med att se de jobbiga människor han visar fram i jobbiga situationer utan att lätta på trycket genom en trygg gemenskapsupplevelse. Och kan man inte tycka om hans ostylade figurer kanske man egentligen inte förmår tycka om människor punkt slut?
Nu är förstås tonläget i de här filmerna ett annat än i den klassiska hollywoodmelodramen. Det finns gott om effekter man kan kalla distanserande, ironiska. Solondz Happiness driver med sina rollfigurer rakt av och Fyra nyanser av brunt vet inte riktigt vilket ben den ska stå på. Haneke söker omgärda sina karaktärer med ett lager av språklös iskyla. Men i grunden är historierna så lika och den sorg som finns i dem densamma, oavsett om tårarna rent faktiskt tränger ut eller inte.
Jag är sannerligen inte den som brukar ropa efter politrukerna när jag ser en film man kan anklaga för att kolportera falskt medvetande. När det gäller vissa av de här uppräknade kollektivsnyftarna måste jag dock medge att jag känner en viss frustration, rentav irritation över det sätt som reella, sociala, ekonomiska problem döljs eller fås att försvinna bakom en dimma av gråtmildhet. Och ja, det är framför allt de båda oscarsbelönade hollywoodprodukterna Crash och Magnolia detta gäller. Jag avskyr det slentrianmässiga avfärdande av Hollywood man ser och hör så ofta, men måste erkänna att det finns fall där även den mest klichéartade kritiken är befogad.
Samtidigt som det också finns exempel på starka emotionella, smärtpunktstryckande filmer från samma landskap. Det är ju inte tårarna som sådana jag vänder mig emot; när jag tänker på hur jag i tjugoårsåldern en gång satt och på fullt allvar diskuterade med en väninna om huruvida det kunde betraktas som "rätt" eller "fel" att gråta på bio känner jag hur skammens rodnad täcker osv...Nej, jag är inte den som vill frånta någon det rent terapeutiska värdet av att älska Lassie. Men jag föredrar det rena melodramat, filmen som inte utger sig för att vara något annat än vad den är och som har den raka, respektfulla attityd till sina rollfigurer man också kan hitta hos flera av de bästa art cinema- eller "independent"-filmarna (som också kan vara Hollywood, tänk på David Lynch t ex). Ett underbart exempel på en hollywoodmelodram som har den "frontala" attityd till sina rollfigurer jag efterfrågar, och som förutom att vara emotionellt rik också är ganska rik ur ett klass- och genusperspektiv, är Brokeback Mountain. Medan Monster's Ball kan användas som exempel på en melodram där rollfigurerna mer än vara tillräckliga i sig eller ens särskilt trovärdiga mest används i tårryckningssyfte. Det är ingen tillfällighet att den filmen slutar med en kvasireligiös bild på de båda små huvudpersonerna sittande under den stora stjärnavalvet, hjälplöst blickande uppåt. Det är synd om människorna. Och det är bekvämast att betrakta dem med en sentimental distans. Monster's Ball påminner faktiskt inte så lite om en typisk kollektivsnyftare, med sina typifierade rollfigurer och osannolika, försonande möten över de sociala skrankorna.
Gnäll! Stön! Yl! Nu räcker det kanske med sådant för ett tag framöver. Jag lovar att min nästa bloggtext kommer att bära på ett ljust budskap. Risken är att det dröjer tills dess...

biblioteken förnyar sig

Det kan väl aldrig vara helt fel att det snackas bibliotek som det görs nu. Bakgrunden är förstås moderaternas öppning mot en avgiftsbeläggning av boklån för vuxna. I DN har det lilla stycke som handlar om bibliotek i det moderata kulturprogrammet Kulturen 2.0 (obs! det är en pdf-fil som kommer upp om du klickar fram det) bl a bemötts genom två ganska förutsägbara texter: dels författaren och bibliotekarien Christer Hermanssons kulturartikel "Bibliotek är en god sak" från 19/3, dels dagens ledare "Förnya biblioteken".
Hermansson vill, sympatiskt och riktigt, påminna om hur uppskattade och nödvändiga våra folkbibliotek är. Han är orolig för vart den nya regeringens marknadstänkande kan leda. I sin iver att bevara, eller kanske rättare sagt bygga ut i enlighet med traditionella riktlinjer, visar han dock upp ett rätt osympatiskt förakt för andra medier än Boken. Det är "boken, läsfrämjandet och författarna som är basen och det väsentligaste i biblioteken", slår han fast, "skräpkultur" som dataspel göre sig inte besvär. Därmed undviker han att ta upp bibliotekens betydelse när det gäller att tillhandahålla film och musik samtidigt som han hånar de insatser nytänkande bibliotek, såsom vårt stadsbibliotek här i Malmö, gör när det gäller att såväl rikta sig till nya besökargrupper som göra tillgången till dataspel (något många uppskattar och anser sig få något ut av) mera jämlik (alla kanske inte har råd att köpa spelen Christer Hermansson?).
Faktum är att biblioteksverksamheten förnyar sig för fullt, kanske inte överallt men i alla fall här och var. När Dagens Nyheters ledarskribent idag uppmanar till förnyelse gör hen det med hänvisning till den s. k. Dieselverkstaden i Nacka, ett biblio/mediatek som drivs i form av ett personalkooperativ -- och samma ställe används som avskräckande exempel i Hermanssons artikel. Förnyelsen, den hotande eller begärliga, kopplas till en förnyad driftsform; något moderutterna också säger sig vilja öppna upp för. Just personalkooperativ, ska jag säga, är en driftsform jag personligen inte kan se något att invända emot sålänge biblioteksverksamheten som sådan i grunden är ordentligt reglerad och finansierad via det allmänna. Vad jag vill peka på är att det redan finns en förnyelse inom den traditionella folkbiblioteksverksamheten, och dessutom att denna förnyelse till en del gör det vanskligt att använda sådana traditionella mått som utlånings- och besöksfrekvens för att mäta bibliotekens värde och framgång (om man nu tvunget måste mäta, något i sig tvivelaktigt skulle jag vilja säga). Både skriften Kulturen 2.0 (åh, allt måste vara 2.0 nuförtiden...) och DN-ledaren pekar på framför allt sjunkande utlåningssiffror som ett problem för biblioteken (i det förstnämnda fallet lite motsägelsefullt eftersom det i inledningen till det kulturpolitiska programmet tvärtom påstås att bokutlåningen inte minskar). Men en del av det som det moderna biblioteket kan stå till tjänst med är ju sådant som sker online. Jag behöver inte besöka biblioteket, inte ens låna hem digital information till min dator, för att läsa engelska e-böcker eller lyssna på musik via mitt biblioteks hemsida på nätet.
Sådant måste tänkas in i biblioteksverksamheten nu. Och de olika traditionella, socialt värdefulla typer av uppsökande verksamheter ett välfungerande folkbibliotek också sysslar med får förstås inte heller glömmas bort. DN:s ledare pekar, slutligen, helt riktigt på generösa öppettider som en nödvändighet för att vi fullt ut ska ha glädje av våra bibliotek. Men jag är övertygad om att den allra mest traditionsenliga, gammeldagsa kommunalt drivna folkbiblioteksfilial med glädje skulle utöka sina öppettider om den ges ekonomiska möjligheter. Det politiska, ekonomiska och moraliska stödet är till syvende och sist det som är avgör vilken kvalitativ nivå folkbiblioteksverksamheten allmänt befinner sig på.

PS: Kolla gärna in det imaginära Slussenbiblioteket och deras utlåtande om Kulturen 2.0.

omtanke parad med självbelåtenhet

Två debattartiklar på SvD:s Brännpunkt sysselsätter sig med det hedersrelaterade våldet. Den ena är författad av det moderata socialborgarrådet Ulf Kristensson och handlar om behovet och Stockholms stads lednings uttalade målsättning att kartlägga samt motverka hedersproblematik -- den andra, som är undertecknad av två centerpartister, ifrågasätter nödvändigheten av att de som fått skyddad identitet till följs av dylik problematik ska behöva få sina fall omprövade varje år (det är en livslång problematik).
Jag tycker det är bra att man talar om hederskulturer och att politiker som Ulf Kristensson visar en vilja att kartlägga, förstå och motverka fenomenet. Ingen kan väl vara förtjänt av förtigande och passivitet. Vad jag vänder mig emot är den lätt svenskchauvinistiska ton som -- oavsiktligt, förutsätter jag -- genomsyrar båda artiklar. Jag undrar också lite över adressen när jag läser dessa meningar i de båda centerpartisternas text: "Det finns tiotusentals som ­lever under hedersförtryck i Sverige. Alla är inte hotade till livet, men många skulle bli det om de gjorde saker som vi etniska svenskar ser som självklarheter." Vilka "vi etniska svenskar" är det som avses -- de själva eller (de förmenta) läsarna? Och har de inkluderat Knutbysektens sexualmoral i sin föreställning om vad som är självklart och naturligt för "oss etniska svenskar"?
Kristensson skriver att "misshandel av egna familjemedlemmar är inget som ens i det fördolda accepteras eller uppmuntras i traditionell svensk kultur." Men är det för att implementera "svensk kultur" (om den nu är så fin) vi ska motarbeta hedervåld eller är det för att skydda människor och stärka kvinnors rättigheter?

Uppdatering: Så har också Kristensson, ser jag nu, föga förvånande fått kritik bl a från Kurdiska riksförbundet.

27/3: Idag svarar Kristensson på kritiken (som kommit från olika håll och som han kallar för "påståenden om rasism") med katastrofala meningar som de här:
"Rättigheter handlar om individuell frihet och att göra det bästa av sitt liv, inte om socialbidrag.
Skyldigheter handlar om att göra rätt för sig och försörja sig själv, inte om att följa påbud från släkt och tradition. Bakom detta ligger varken misstänksamhet eller oartighet."
Nä visst Kristensson. Inte vilar det något ogint, misstänksamt eller ohövligt över detta inte. Det är ett otroligt varmt och välkomnande tonfall du har. NOT.

the great man's secret

Det har varit förvånande, beklämmande, men också lite fascinerande att bli varse den enormt höga toleransnivå som gäller för Carl Bildts handlande och agerande i förhållande till andra högt uppsatta politiker. Killen framstår som en mobbare och en lögnare. Han ledde en helt katastrofal regering under nittiotalet. Den man han angett som sin politiska förbild är en misstänkt krigsförbrytare och konspiratör som bland annat aktivt stödde militärkuppen i Chile då den brutale, fascistiske diktatorn Pinochet tog makten. Vid sidan av sina fredsmäklaruppdrag har Bildt sedan sin statsministertid varit styrelseproffs i olika företag, bland annat ett oljebolag vars agerande förorsakat stora lidanden för Sudans befolkning. Men allt det där är likgiltigt, för honom själv och för de hundratals entusiastiska fans som skriver i karlens blogg. Han sitter säkert i flygplanet. Det hjälper inte ens att drevinstinkten väcks till liv hos horder av journalister, att kvällspressvärta backas upp av intellektuella. Här förloras inga fattningar, och när man avbryter den journalist som intervjuar redan i första meningen så anses inte detta handla om oacceptabel ohövlighet utan om journalistisk inkompetens. Bildt ter sig som ett intelligenstest, som en naturkraft man måste visa sig vuxen att hantera för att få respekt.
Ja så är det men ändå inte. Är det inte en lite annan ton som råder bland kommentatorerna på bildtbloggen dessa dagar? Man har insett att det inte går att föra någon dialog med Calle på bloggen -- han svarar inte. Man käbblar inbördes medan guden onåbar svävar uppe bland flosklerna. En del reagerar med missklädsam underdånighet på detta ("Det är nog bäst för oss alla att han sparar sin energi till debatter på 'högre nivå'. Det är tillräckligt intressant med alla andras åsikter här på bloggen.") medan andra är arga eller frustrerade ("Carl svarar ju aldrig, så varför begär ni att han skall svara när ni vet att han inte gör det. Jag har sett att han bloggat att han KANSKE lägger sig i debatten. Alltså bara KANSKE. Ingen vet ens om läser vad som skrivs, visserligen har han sagt att han läser allt som kommenteras. Ni skriver till Carl Bildt som om han vore en gud."). Det finns också de som driver öppet med gudomen. Inom bloggosfären finns inte bara skarpt satiriska inlägg om fenomenet Bildt, a man with an M -- det finns dessutom en hel blogg till Bildts vanära ("Carl Bildt som klippan i okunskapens malström" heter den). Den Store Mannens hemlighet är att han bara är en Stor Man om han betraktas som genom ett förstoringsglas.

fullständigt meningslöst

Den enda någotsånär hållbara åsikten jag hört om vad som egentligen är meningen med konstnärlig eller "kulturell" verksamhet yttrades av Polly, uppasserskan i Basil Fawltys hotell Fawlty Towers. Drabbad av plötslig inspiration tar hon fram block och penna och börjar teckna under arbetstid. "Vad ska det vara bra för?" undrar hennes arbetsgivare som inte ser poängen med skissandet. Tja, vad är överhuvudtaget någonting bra för undrar Polly då -- "What's the point of being alive?"
Den depressive Basil Fawlty, som tar djupt intryck av Pollys svar, tolkar hela incidenten till livets nackdel. Så kan man ju också göra. Ett annat sätt att reagera är att inse det futila i att alltid söka efter motiv och nyttoaspekter. Att istället fråga sig vad det ständiga ifrågasättandet kommer sig av (ett ifrågasättande som blivit till ett hävdvunnet motiv inom konsten på samma sätt som ifrågasättandet av livets mening är en del av livet -- och konsten).
Nu är det ju så att även en människa kan känna sin rätt att existera ifrågasatt, inte minst sådana människor som i likhet med konsten kostar pengar. De kanske söker efter vägar att ändå göra gott, kanske genom något slags ideellt engagemang eller dylikt. På motsvarande sätt söker man rättfärdiga konstens/kulturens existens genom att peka på hur mycket gott den kan göra. Hur den kan få människor att förstå varandra och sig själva bättre. Hur den kan läka såriga själar. Och visst kan den göra det. Den kan till och med bidra till att skapa ekonomisk tillväxt. Allt det där vet vi ju. Men att ständigt spänna fast konsten/kulturen framför en eller annan behjärtansvärd kärra måste i längden vara att göra den en otjänst. Kan den inte nån gång få lov att bara vara sig själv? Det vill säga skiftande, mångfacetterad, enkel, än njutbar än plågsam, än ond än god, än storartad än bagatellartad och ibland kanske till och med fullständigt meningslös. Kan den inte få finnas även då, när den är meningslös -- eftersom den nu helt enkelt är en del av den mänskliga existensen?
En skugga av omoral vidlåder den konstnärliga och kulturella historien vid sidan av allt det fina. Den utgår såväl från skaparnas som själva artefakternas och mottagarnas sida. Konstnären som utnyttjar sin omgivning i sitt skapande -- de geniala pjästexterna som, hur många vittvättar man än kör dem genom, också innehåller element av antijudaism och misogyni -- finsmakarna vars goda smak används som ett instrument att förtrycka de med sämre tillgång till kulturellt kapital. Allt det där vet vi väl också? Och det gör förstås lika lite konsten/kulturen till något nödvändigt ont-i-sig som att allt det där fina gör att vi kan tala om något nödvändigtvis gott-i-sig. Jag vill inte upphöja omoralen till att vara något acceptabelt. Ibland, tror jag, kommer sig omoralen inom konsten just av att den blåses upp till att vara något den inte är (en del talar t ex öppet om konst som ett acceptabelt religionssubstitut i dagens avkristnade västvärld). Vad jag vill säga med allt det här högtravandet är helt enkelt att de som vill motivera samhällets ekonomiska stöd till konst och kulturella uttryck genom att hänvisa till alla dess positiva återverkningar instrumentaliserar konsten på ett sätt som faktiskt också, i likhet med en del politrukiska strävanden genom tiderna, domesticerar den till att agera knähund eller dragåsna. Medan de som, å andra sidan, tycker att konsten borde klara sig utan allmänt stöd nog borde fundera över vad detta kan tyckas säga om deras syn på livet och människovärdet i stort.

synden att kosta pengar

"Var familj borde vara som ett litet självgående, vinstdrivande företag", sade en högervriden vän i ett försök att provocera mig. Han var lite full liksom jag och det lyckades inte -- jag lät ingenting rubba mitt goda humör. Men det han sade fastnade ändå, på något sätt. Jag vet inte om han uttryckte en faktisk åsikt han hade som han ville ventilera på ett lite aggressivt sätt eller om det var spriten som talade (spriten säger så mycket konstigt). Jag vet inte om nyliberala, klassiskt liberala, libertarianer eller vad de olika moderna högersinnade än väljer att kalla sig verkligen tänker i dylika banor eller inte. Men den ekonomistiska logiken bakom idén ter sig bekant. Allting måste "bära sig". Bidrag och förlitande på det allmänna är ohälsosamt. Envar sin egen lyckodräng och den vars lycka inte vill växa ska inte räkna med positiva rättigheter utan glädja sig åt den värme som ligger i omgivningens frivilliga stöd -- där den finns.
Jag är så glad att jag inte lever på bidrag idag. Det kan tyckas att en av de största synder man kan göra sig skyldig till är den att kosta pengar. "Det blir dyrare för samhället att hålla en människa inlåst i ett helt liv" menade en dödsstraffsförespråkande tonåring på TV en gång. Och häromdagen såg jag ett nyhetsinslag om hur älgstammen i Sverige minskar eftersom skogsbolagens intresse av skadefri, lönsam skog väger tyngre än älgliv. Nej, livet i sig kan om vi ser på realiteterna faktiskt inte påstås ha något större värde -- är det konstigt att folk blir deprimerade, ångestladdade, utbrända och kanske intresserade av Stora Trygga Män, mystiska lugnande läror eller hatfyllda ångestavledande sådana som säger sig kunna tala om hur mycket pengar andra kostar, sådana som kommer hit från andra länder? Eller också stirrar man sig kanske blind på det ofödda livet, som om kvinnans rätt att kontrollera sin egen fertilitet bar skulden till upplevelsen av tomhet.
Att känna skepsis mot ett potentiellt likriktande samhälle och en stat som kan tvinga in en i sammanhang man inte bett om att vara i, det ser jag som högst förståeligt, till och med sunt. Men när denna skepsis tar sig uttryck i en slags oginhetens ideologi, som främst handlar om att hålla hårt i de egna pengarna så att de inte via det allmänna skulle kunna hamna i händerna på någon, enligt det egna förmenandet, oförtjänt -- det är då jag inte hänger med längre. Den som inte vill leva i slaveri måste inse att kravet på lönsamhet och applicerandet av marknadsekonomiska principer på livets alla områden bara är en annorlunda form av ofrihet och förföljelse av dem som inte passar in.

manshjärnan och kvinnohjärnan

Vi tycks ha fått hjärnfeber.
Innan har vi haft sånt som blod- och jordförgiftning, livmodershysteri, eugenetisk röta och skallfrenesi.
Nu är det till kartläggningen av hjärnan vi sätter vår lit för att få lite vägledning om vilka vi är och hur vi bör leva.
Det vill säga: för många har allt stått klart redan tidigare och den nya fokuseringen på "kvinnlig hjärna" vs "manlig hjärna" (egentligen borde vi tala om två olika typer av hjärnor menades det i något program i Kunskapskanalen) är bara en ytterligare fixering av tingens ordning. De borde dock fundera ett varv till. För som Susanna Hakelius Popova så elegant påpekar i sin senaste gästkrönika på Göteborgspostens ledarsida innebär faktiskt det här nya bekönandet av hjärnvindlingarna en viss frikoppling av det cerebrala könet från den övriga kroppens. "Vi kan aldrig vara säkra på att en manlig kropp också bär omkring på en manlig hjärna, vilket troligen bäraren av hjärnan inte heller kan vara."
"Vi gör oss olyckliga!" brukar en manlig vän till mig säga om vad jag antar att han uppfattar som det genusmedvetna samhällets försök att slå sönder det där magiska som innebär att män är män och kvinnor underlägsna. Ja, jag raljerar nu men kan inte låta bli när jag tänker på hur den här rolige och trevlige mannen plötsligt kan vara oerhört förolämpande när han på ett nedsättande vis talar om kvinnor inom film eller inom idrott samtidigt som han alltid intygar att detta med könens primat inte är någon värdering -- "vi är olika men lika mycket värda", visst, det är ju vad som gäller. Jag kan föreställa mig min väns ansiktsuttryck om det med hjälp av en mirakelscanning skulle visa sig att hans egen hjärna efter biologistiska linjer egentligen bäst skulle matcha en kropp som Britney Spears.

noterat

I DN förtäljer Clas Barkman under vinjetten "Sverige från utsidan" om bilder av Sverige i utländsk press. Idag bland annat om brittiska Morning Star, som i Ispwich-mordens efterspel skriver om prostitutionspolitik. Barkman sammanfattar: "I en enkät som det brittiska inrikesministeriet skickat ut till 850 olika myndigheter och organisationer i Storbritannien förordar många den svenska modellen. De 80 000 prostituerade som finns på de brittiska öarna vill dock inte höra talas om något sådant. Deras sammanslutning English collective of prostitutes anser att deras yrke borde vara lika lagligt som alla andra yrken."
Där har vi det igen alltså. Hur länge ska man fortsätta ignorera vad sexsäljare själva säger om sin situation? Nej visst, vi vet naturligtvis inte om English collective... kan tala för alla dessa 80 000 (och hur vet vi att de är 80 000?). Men att det här finns ytterligare en sammanslutning av sexarbetare som alltså är beredda att kämpa för sin sak, det borde åtminstone vara en tankeställare för dem som så trosvisst anser sig tala för en förkrossande majoritet prostituerade när de förespråkar sexköpsförbud.