torsdag, juni 07, 2007

Familjen Fisher, normaliteten och "De skamlösa"

Jag måste fortsätta älta Six Feet Under ett litet slag.
En sak har alltid retat mig, och det är att ordet dysfunktionell ständigt dyker upp i beskrivningar av serien. Familjen Fisher, meddelar Wikipedia och förklarade SVT:s påannonsör beskäftigt, har problem och är dysfunktionell. Jaha. Motsatsen till dysfunktionell torde väl vara funktionell. En familj som fungerar väl. En välintegrerad social enhet som spottar ut ekonomiskt lönsamma, välanpassade individer. De tyska familjerna i toalettrengöringsreklamen med andra ord; de som ser ut som om Hitler vunnit kriget. Ja, i relation till dem ter sig familjen Fisher verkligen missanpassad. Men i relation till våra egna liv, om vi tittar efter ordentligt? Jag menar, med hänsyn tagen till att Six Feet Under är psykodramatisk fiktion, där saker & ting dras längre mot spetsen, verkligheten och dess vardagsproblem framstår i något förhöjd dager?
Det är ju möjligt att detta med dysfunktionalitetsföreställningen härstammar från seriens främste kreatör Alan Ball, jag vet inte (men tror det inte), jag har inte forskat i saken. Men det förändrar i så fall ändå inte saken för mig: familjen Fisher framstår som så oerhört mycket mer mänskliga och hyggliga mot varandra än såväl många andra TV-kreationer, såsom den giriga familjen Ewing eller galningarna i Falcon Crest, som en hel del par och familjer jag både läst om i tidningen och upplevt IRL. Ska man använda ett begrepp som dysfunktionella familjer borde det kanske reserveras för sådana familjeenheter där man ägnar sig åt att systematiskt kränka och göra varandra illa. Där man stöter ut, stöter bort, eller tvärtom håller fången. Där det förekommer misshandel eller sexuella övergrepp eller där familjemedlemmar ständigt spelas ut mot varandra, biter huvudet av varandra, deltar i en ständig och meningslös maktkamp. Sådana som herr Norén skriver om.
Som alla förstår handlar inte detta om att jag vill göra familjen Fisher till en mönsterfamilj, utan om att jag tycker beskrivningen av den som dysfunktionell tyder på ett väldigt snålt tilltaget normalitetsmått. De har förstås inte alltid betett sig exemplariskt utifrån en moralisk synvinkel. Mest frånstötande har de varit de gånger de i sin tur stött ut det abnorma ur familjens famn. När modern Ruth i ett slag vänder sig bort från sin nye man George eftersom han, stackars stackars George med sin hemska barndomsupplevelse, blivit galen. När dottern Claire gör likadant mot sin sambo Billy då dennes gamla psykos bryter ut på nytt. De sjuka beter sig då som om de inte har rätt att förvänta sig något annat. Att bli galen är att göra sig omöjlig och förverka sin rätt att bli älskad. Fisherfamiljen har dock inte stött bort sina egna utan sådana som utifrån försökt komma in i familjen. De är liksom normalt osympatiska i vissa situationer. Och det är illa -- men som sagt normalt, om "normalt" ska stå för något i stil med "allmänt förekommande".
Lever vi i en ovanligt normopatisk tid just nu? Jag får ofta den känslan. Avvikelser accepteras om det finns en särskild plats, diagnos och behandlingsplan för dem. Hela den stil- och modebesatthetsvåg vi upplever handlar förstås också om inre och yttre konformitet, om att hänga samman och vara "rätt" i ett eller annat hänseende. Så är det formidabla karriäristmonstret Tito i Sisela Lindbloms väskdebattsframkallande roman De skamlösa inte bara en aggressiv narcissist utan också en extrem normopat som lägger stor vikt på enighet mellan inre och yttre stil -- i ett roligt avsnitt blir hon till exempel skrämd av att den pojkvän hon just förlovat sig med har varit ute och joggat i fel klädsel, i vardagskläder, och inte planerat sin eftermiddag ordentligt.
Men... vi alla avskyr ju Tito. Så låter henne också Lindblom (vilken för säkerhets skull har skrivit in sig själv, författaren/berättaren, i boken) till slut tappa ansiktet och stilen i ett porrigt slutcrescendo där mallgrodan avslöjas som den slampa hon är. Eller...så handlar detta snarare om att en form av normopati ställs mot en annan.

3 kommentarer:

Mr Brown sa...

Här fick du mig att tänka till lite. Jag har alltid uppskattat SFU för att familjen är så jäkla vanlig, att medlemmarna bara i korta stunder kan nå fram till varandra trots att de uppenbarligen älskar varandra. Det knäppa med den dysfunktionalitet som vi pratar om är att den är så förbaskat normal (som du också är inne på). Jag tror inte jag känner någon som inte har problem att nå fram till åtmnstone någon av sina föräldrar eller syskon. Så frågan är: ställer vi mycket högre krav på våra famljerelationer i dag än tidigare?

Charlotte sa...

Precis. Och hur mycket når vi egentligen fram till varandra överhuvudtaget, jag menar vänner, arbetskamrater etc? Familjen Fisher ställer i alla fall nästan alltid upp på varandra när det verkligen gäller, och de plågar inte varandra särskilt mycket (inte medvetet i alla fall :)).
Säkert är det så att vi ställer större krav på våra familjerelationer idag precis som vi ställer större krav på våra egna liv & tillvaron istort i takt med att vi fått allt fler individuella rättigheter. Eller är det bara så att vi ställer andra krav? Och hur ska vi skilja mellan mellan "egna" krav och de som mer direkt trycks på utifrån?
Såg förresten att SVT drar igång en serie som heter "Expedition: familjeliv" imorgon & som tydligen ungefär handlar om hur man ska få ihop tillvaron & vara en god familj i dagens stressfyllda tid... Kan de inte helt enkelt dra igång en "Expedition: livet" också?

Mr Brown sa...

"Kan de inte helt enkelt dra igång en "Expedition: livet" också?"

Toppenidé! Varför skall frågor som rör "livet" vara begränsade till "existens" och andra mörka, dammiga hörn av tv-tablån.
Släpp in folk att prata om livet (för all del med en box bra rödvin på bordet) i tv-soffan. Låt folk fläka ut sig utan att det blir varken förnedrings-tv eller röda rummet av det.

SVT hänger inte med, HBO och SFU leder vägen.