lördag, juni 16, 2007

Politik & feelings


If coldness were not a fundamental trait of anthropology, that is, the constitution of people as they in fact exist in our society, if people were not profoundly indifferent toward whatever happens to everyone else except for a few to whom they are closely and, possibly, by tangible interests bound, then Auschwitz would not have been possible, people would not have accepted it. /---/ The coldness of the societal monad, the isolated competitor, was the precondition, as indifference to the fate of others, for the fact that only very few people reacted. The torturers know this, and they put it to the test ever anew.
Understand me correctly. I do not want to preach love. I consider it futile to preach it; no one has the right to preach it since the lack of love, as I have already said, is a lack belonging to all people without exception as they exist today. To preach love already presupposes in those to whom one appeals a character structure different from the one that needs to be changed. For the people whom one should love are themselves such that they cannot love, and therefore in turn are not all that lovable. One of the great impulses of Christianity, not immediately identical with its dogma, was to eradicate the coldness that permeates everything. But this attempt failed, surely because it did not reach into the societal order that produces and reproduces that coldness. Probably the warmth among people that everyone longs for has never been present at all except during short periods and in very small groups, perhaps even among peaceful savages.

Det är Theodor Adorno som talar. Fast han sade det nog på tyska. Föredraget i vilket han sade det hölls 1968 och finns återgivet under titeln "Education after Auschwitz" i textsamlingen CAN ONE LIVE AFTER AUSCHWITZ? A PHILOSOPHICAL READER (2003). Orden klingar märkligt naiva, lite rörande och melodramatiska men också cyniskt uppgivna, desillusionerade, på en och samma gång. "Peaceful savages"? Kylan som genomtränger allt och värmen alla längtar efter?
När jag läser gårdagens understreckare i Svd kommer jag att tänka på Adorno och hans försök att identifiera den auktoritära personligheten för att med hjälp av socialpsykologi kunna bekämpa fascistiska och rasistiska samhällstendenser. Understreckaren är författad av historikern Kim Salomon och den handlar om en bok om de mänskliga rättigheternas framväxt, Lynn Hunts Human Rights: A History. Hunt, skriver Salomon, spårar ursprunget till 1948 års FN-deklaration tillbaka till sjuttonhundratalet och de erfarenheter som då lade den känslomässiga grunden för föreställningen om mänskliga fri- och rättigheter. Även om han som historiker är skeptisk till de paralleller författarinnan drar mellan sjutton- och nittonhundratal fastnar Salomon för den koppling mellan känsloliv och politiska värdesystem hon gör:
"Hunt visar /.../ på känslornas politiska betydelse. Embryot till företeelser som den amerikanska och franska deklarationen finns i den emotionella sfären. Boken fungerar därmed som ett belysande exempel på att det oberäkneliga och ologiska måste tillmätas betydelse för att skapa historiska sammanhang. Politiska och ideologiska tankefigurer kan inte frikopplas från känslor."
Ett negativt och givet exempel på känslornas och det irrationellas makt är förstås just Auschwitz. Alla försök att förstå förintelsen utifrån rationella förklaringsmodeller -- som den traditionella marxistiska tesen om antisemitismen som ett kalkylerat sätt att tämja folkets antikapitalistiska intressen -- blir skeva, falska, stympade. Och varför skulle inte andra känslor än hat och rädsla, empati t ex, också kunna spela en roll i mänsklighetens politiska liv -- varför skulle inte känslor också kunna spela en positiv politisk roll?
Frågan som inställer sig blir om det är möjligt, eller önskvärt, att försöka forma det samhälleliga känslolivet med hjälp av socialpsykologisk kunskap. Vem skulle kunna ta sig an uppgiften? Och mot vem ska den i första hand riktas: skolbarnen (i vanlig ordning), den föreställda "massan" såsom den i Landskrona, eller kanske snarare styrelse- och chefsrummen -- och Lidingö, Östermalm, Limhamn?

15 kommentarer:

Andreas M sa...

Men är det jämställer traditionella marxistiska resonemang om "tämjning av folkets anti-kapitalistiska intressen" och Adornos resonemang som du gör?

Charlotte sa...

Nej, inte alls. Hur tänker du?

Andreas M sa...

Ok. Tycker det låter som ett vettigt resonemang, detta att involvera mer känslor i politiken. Kanske var det just "peacefulheten" som gjorde nazityskarna till "barbarer". Man brukar ju ofta hävda att det var dyrkan av det irrationella, återgången till myten, som känntecknar nazismen. Men frågan är om det inte snarare var detta fredsamma barbari, byråkratin, avståndet - frånvaron av känslor - dyrkan av en föreställning om en absolut rationell ordningsamhet (den etniska ordningen) som utgjorde kärnan i den nazistiska ideologin. Jag tror därmed att du i själva verket är närmare lösningen på problemet än du tror, när du säger att vi behöver en ny positiv känslopolitik.

Men varför en enbart positiv känslopolitik? Garanterar positiviteten att inga brott mot mänskligheten begås i dess namn?

Charlotte sa...

Nej, det är ju just det som är problemet. Och därför förespråkar jag inte egentligen en positiv känslopolitik utan ställer snarare frågan (vilken klyscha, va?) om en sådan vore möjlig -- utan att urarta till någon slags perverterad social ingenjörskonst.
Men jag tycker det är viktigt att ha med känsloaspekten när vi försöker förstå människors värderingar och agerande. Och där tycker jag Adornocitatet är så bra, därför att det visar på att kyla, detta att inte bry sig utan att vara en monad i en ständig konkurrens, också är ett känslotillstånd, inte frånvaron av ett sådant.
Vad gäller nazismens innersta kärna (om det finns någon sådan), ja det finns väl gott om tolkningar i din riktning. Själv tror jag båda aspekterna måste finnas med -- den kyliga, "rationella" (eller kanske snarare rationalistiska) och den "dionysiska", den barbariskt grymma & masshysteriska.

stefan hallgren sa...

Känslor hit och dit...

Det är bara den politiska liberalismen som är realistisk nog att inse att människan är
maktgalen by default, och därför måste man ha ett system som balanserar makt för att det inte ska gå åt helvete, vilket det ALLTID gör när EN elit eller person (oavsett vilken) ska ha all makt.

Charlotte sa...

"Människan är maktgalen by default". Är alla människor likadana? Och det alltid?
Den typen av föreställningar om "hurdan människan ÄR" är väl snarast normerande, skulle jag vilja säga.

stefan hallgren sa...

Ja, Charlotte, enligt DNA-vetenskapen är alla människor på jorden mer lika varandra på DNA-nivån än två olika chimpansflockar på olika sidor om ett berg i Afrika. Detta för att människan är en väldigt ung art, som helt nyligen expanderade ut ur Afrika. Inte så konstigt då, om alla människor är väldigt lika i beteende, och ett av dessa beteenden (som hon delar med andra apor, fast dessa är mer uppenbart "primitiva") är att hon ständigt söker mer makt över andra i flocken. Vilket är vad ett frihetligt politiskt system måste
balansera på ett rationellt sätt.

Charlotte sa...

Jag håller självklart med dig om maktdelningsprincipen. Jag gillar bara inte totaliserande generaliseringar om "människans" begär och känsloliv, särskilt inte utifrån vår DNA-profil.

stefan hallgren sa...

Jag förstår uppriktigt sagt inte den fasa du har eller låtsas ha inför vetenskapliga fakta. Du kunde lika gärna uttrycka ogillande för idén att människor är ryggradsdjur.

Charlotte sa...

"Vetenskapliga fakta"? Jag tycker det är helt ovetenskapligt att utifrån det lilla vi vet om människans DNA sluta sig till vissa oföränderliga och grundläggande, överallt förekommande psykologiska egenskaper hos människor.
Hon söker alltid få makt över andra, skriver du. Jaha. Du kunde lika gärna skriva att människan i allmänhet gillar att domineras och ge makt åt enskilda. Det vore precis lika sant och du skulle kunna ge det lika grundläggande tyngd. Det hela är en fråga om perspektiv. Bland annat.

stefan hallgren sa...

Jag talar om samhället, inte om personliga relationer. Jag bryr mig inte om om du i dina personliga relationer vill ge upp all din personliga frihet och viga ditt liv åt att jobba ihjäl dig för någon annan, för att det står så i bibeln. JAG vill inte tvingas på sådana värderingar von oben, vare sig av dem som kallar sig socialister eller konservativa. Jag vill ha min rätt till liv, frihet och sökande efter lycka som jag ser det. Och det är vad jag kallar LIBERALISM.

Charlotte sa...

Jag talar också om samhället. Ändå verkar det som att vi talar om helt olika saker. Om du tror att jag förespråkar att andra ska ge upp sin personliga frihet (hur kom detta att bli en fråga här överhuvudtaget?) så har du helt enkelt inte fattat nånting.
Är det någon som försöker tvinga på någon annan sina åsikter här så är det du. Du försöker tvinga på mig (och alla andra) dina åsikter om hurdan människan minsann ÄR. Och du försöker ge dina politiska åsikter en "vetenskaplig" grund, vilket är oerhört auktoritärt. Dessutom korkat.
Du dyrkar LIBERALISMEN (en oerhört vag term idag, vem är inte liberal numer -- själv ser jag mig som vänsterliberal). Okej, gör det. Men försök inte använd varenda fråga som andra människor diskuterar för nån slags för mig obegriplig liberalistisk vendettas skull.

stefan hallgren sa...

Ja, jag har en vendetta med diktaturvänstern i säng med nån slags
konservativhöger, som förbjöd mig allt från mellanöl till sexköp, ja det har jag faktiskt. Men det är inget personligt, Charlotte.

Anonym sa...

läs lasse hallbergs "gryning över kalahari" så flaller stefan hallgrens resonemang om apor som söker makt över andra. Bonoboerna, dvärgchimpanserna, har ett helt annat socialt beteende och de är kanske vår närmaste släkting, tillsammans med chimpanserna. bara för att vissa dominanta (defekta?) personer söker makt, betyder det ju intet att alla är sådana.

/Nils

Charlotte sa...

Det låter som ett befriande perspektiv.