måndag, juni 04, 2007

Serien är slut, familjen lever vidare


Så tog då Six Feet Under slut. Jag var svårflörtad till att börja med, jag är ju sådan, jag tyckte hela begravningsentreprenörsgrejen verkade misstänkt crazy chic, som Sopranos med dess mysromantiska mafioso light-stämning. Men jag började älska serien under den andra säsongen och jag har fortsatt älska den sedan dess, även när söndagskvällarna började bli direkt smärtsamma på grund av den övermåtta ångest och sorg som drabbade familjerna Fisher & Diaz med kundkrets.
Det allra sista avsnittet, som ju sändes i söndags ifall någon missat detta, var sorgligt men satte stopp för det ständigt pågående sammanbrottet genom att trots allt bjuda på hoppfullhet, tillförsikt, konsolidering. Fadersarvet förslösades icke utan förvaltas vidare av en ny kärnfamilj, modifierad och representerande ett mer tolerant och öppet USA: det homosexuella interetniska paret med deras två svarta pojkar som adopterats från slummen. Fortfarande är det förvisso patriarkalt så det förslår -- vi får i drömlika, möjligen av Claire fantiserade flashforwards se hur den äldre pojken intresserat följer Davids arbete nere i likkällaren, en fortsättning av familjetraditionen antyds alltså. Claire själv, som sagt möjligen upphovet till de framtidssyner publiken får ta del av, befinner sig däremot ensam i en bil ute i öknen, på väg mot okända mål. Men hon har träffat en man, en traditionell republikan med tryggt jobb och utan psykos, och han figurerar i bilderna av hennes egen framtid. Det är en tydlig symbolik: ett kommande äktenskap mellan de två halvor som nu delar landet i två klyftor, separerade av en avgrund (Claire är ju en flummig, antirepublikansk krigsmotståndare till konstnär).
Det sista avsnittet bryter litegrann, på ett negativt sätt, av mot de övriga rent konstnärligt, genom dess så tydligt tillkämpade tillrättalägganden, tvånget att slutligen skapa någon slags harmoni. Men samtidigt måste jag erkänna att jag är lättad. Den nya babyn fick överleva, oskadd. Modern Ruth, vars depression varit något av själva hjärtat i serien, tycktes förlösas litegrann med hjälp av en kort och intensiv sorgeperiod. De båda adoptivpojkarna fick ett tryggt hem. Något annat hade kanske vi i publiken helt enkelt inte riktigt orkat med.

1 kommentar:

jimpan sa...

Jag får helt klart se till att låna serien på dvd av vänner (känner nåra som har åtminstone ett par säsonger). Har bara hoppat in på ett par avsnitt härochdär. Verkar najs.