Medborgaransvar utan övre åldersgräns

Bilderna från Rostock gjorde mig glad. Nej, inte de som visade de vanliga alfahannarna gå i strid mot polisen, utan de som visade gråsprängda damer och herrar värdigt och fredligt bärande plakat med budskap till den lilla krets som kallas "världens ledare". Kanske var en del av demonstranterna människor som inte alltid varit så värdiga. Kanske har några av dem ett mindre hedervärt förflutet. Det förändrar i så fall inte det faktum att de just denna dag tog sitt medmänskliga ansvar på ett exemplariskt sätt och visade sin omsorg om världen.
Jag har vänner, medsextiotalister, som tycker att det där med att demonstrera och protestera helt självklart är en grej för unga. Det är, hur förståeligt man än må tycka det är att inte vilja råka hamna i ett hav av skrikande svartklädda machotyper med gatstenar i nävarna, en lätt bisarr inställning. Som om vårt engagemang om yttervärlden skulle "mogna bort" med åren, eller som om detta med medborgarprotester inte skulle vara ett ibland nödvändigt inslag i vårt samhälles politiska liv utan mest ett av många sätt som varje ny generation visar sin tillfälliga vrede mot vuxensamhället på. Det är också en attityd som förstås bidrar till att förstärka övervikten av ungdomar och risken för aggressivt beteende i demonstrationstågen. En generationsmässigt mer blandad protestkultur kanske skulle kunna bli en lugnare och mer fruktbar sådan?
Det vore förstås också roligt om det funnes en mindre förutsägbar protestkultur inom "vänstern" i vid mening. När Kinas president kom till Göteborg igår fanns lite Amnesty, lite liberal ungdom och några Falun Gong-utövare på plats, står det i DN. Ändå handlar det om företrädaren för ett klassiskt imperialistiskt land -- liksom USA en ockupationsmakt (Tibet) -- med ett extremt kapitalistiskt rovsystem där gruvarbetare dör som flugor. En diktatur och ett land som tillämpar dödsstraff i långt högre utsträckning än amerikat. Kinas miljöpolitik påverkar dessutom hela världen, vilket vore ytterligare en anledning att ställa sig med plakaten. Men kanske är det så att G8-mötet tog för mycket på krafterna hos den ganska lilla grupp människor i Sverige som lyfter röven från soffan för att gå ut och säga sin mening. Jag själv har skam till sägandes inte deltagit i någon demonstration eller protestaktion på två år -- och detta var förstås något bilderna från Rostock också påminde mig om. Att jag själv har blivit en alltför passiv person. Att jag inte riktigt tar mitt ansvar. Det ska bli ändring på den saken.