onsdag, juni 13, 2007

Om behovet av förnyelse och den vanliga människans klagan

Mona Sahlins artikel på DN-debatt idag gör mig riktigt, riktigt besviken. Kanske övertolkar jag, kanske är det DN som satt rubrik och ingress på sådant sätt att socialdemokratisk självkritik och förnyelse helt enkelt verkar innebära mera av sameold-sameold mittenpolitik: det ska ställas krav på folk, det ska talas om skyldigheter minsann, inte bara rättigheter. Faktum är att större delen av artikeln inte helt oväntat består av kritik mot alliansen. Men även bloggaren och den s-politiska sekreteraren Claes Nordmark tolkar Sahlin i de här termerna -- fast ser inget problematiskt med dem, tvärtom. "Vi socialdemokrater går nu förhoppningsvis från att i valet mest ha pratat om rättigheter för den enskilde till att även prata om plikter för den enskilde", skriver han. Earth to Sahlin & Nordmark: hallå, vad tror ni det är som gjorde det möjligt för "det nya arbetarpartiet" att vinna valet med hjälp av gamla bilder och symboler från arbetarrörelsens ungdom? Ni verkar inte ha begripit att den förnyelse som behövs inte stavas högeranpassning utan en förnyelse inom ramarna för de bästa av vänsterrörelsens grundvärderingar. De som handlar om rättvisa, trygghet, allas lika värde -- inte om balansen mellan morot och piska. Vi är individer, inte dragdjur spända framför vagnen Sverige.

......och nu över till nånting helt annat. Eller kanske ändå inte, eftersom detta också handlar om människors lika värde och försök till förnyelse: årets sommarvärdar. Jag tillhör de många som älskar att lyssna på sommarpratarna. I år kommer jag som vanligt försöka lyssna på allihop, eller i alla fall ge dem alla en chans. Särskilt ser jag fram emot Susanna Alakoski, hon gör så jäkla bra radiokrönikor i P1-programmet Godmorgon världen!. Och Mona Sahlin ska jag förstås också lyssna på. Och Peter Martinsson, den där killen som blev lyssnarnas val.
I år försökte man sig nämligen på något nytt: att låta helt vanliga människor få en chans att bli sommarpratare. De har fått skicka in ljudinspelningar och sedan har en grupp på tio legat ute på SR:s hemsida som kandidater vi vanliga lyssnare kunnat rösta på. Som en vanlig och hörsam lyssnare klickade jag fram kandidaterna och lyssnade på dem, allihop. Alla hade de någon slags lidande, någon avvikelse, någon anpassningssvårighet eller så kallat funktionshinder att berätta om. Ärligt talat, det var ganska motbjudande tyckte jag. Att försöka välja mellan kvinnan som berättar om sitt cancerbesked, mannen som berättar om hur det är att vara kortvuxen i en jättevärld och den unga grabben som berättar om sina problem att finna sig tillrätta i i-världen-varon. Vems lidande vägde tyngst? Det verkade vara vad som stod på spel. När vi vanliga människor ställs inför utsikten att få nittio minuters talartid i riksradio, ja då blir det liksom som en slags möjlighet till kompensation för allt lidande man har gått igenom. Och som ett fall eller en diagnos vars intresse för omvärlden ligger i just detta, att vara ett fall eller en diagnos.
Men nej, jag missunnar inte Peter Martinsson hans Sommarprogram. Det är tydligen något han alltid drömt om. Och jo, det är intressant att få höra om livet som kortvuxen.

Ps. Nej, jag röstade till slut alltså inte på någon av kandidaterna till lyssnarnas val.

17 kommentarer:

jimpan sa...

Jag känner mig som en v-traditionalist, men det verkar som om förnyelse är att gå åt höger (och då syftar jag mer på batongpolitik än ekonomisk politik). Fp flydde "snällfällan" för en ställa-krav-politik, och nu tycks S göra något liknande. "Identitetspolitik" verkar inte vara det man ska frukta av Sahlin. Men jag borde läsa debattartikeln noggrannare innan jag kommenterar.

Charlotte sa...

Jag också! Känner mig som en v-traditionalist just nu alltså.
Men det går nog över snart, det brukar det göra...:-)
Ett tredje alternativ hade varit välkommet hursomhelst.

Thomas Svensson sa...

Jag finner Monas artikel vara ganska innehållslös, den är väl egentligen bara retorik. Därmed är det ytterst svårt att bedöma vad hon egentligen menar eller vill. Och som du antyder, Charlotte, förstör DNs redaktör balansen i retoriken genom en tendentiös ingress. Men oavsett nyanserna, när politiken bara är retorik tycks kampen om plats i regeringen vara viktigare än förslag på en alternativ samhällsutvecking.

Förtjänar Mona att tas på allvar?

Din andra reflektion är intressant och lite beklämmande, men vad vet vi om hur urvalet av kandidaterna gått till?

Charlotte sa...

Mona måste förstås tas på allvar eftersom hon är ledare för det opinionsmässigt största partiet. Men ja, det politiska utrymmet verkar så himla snävt just nu -- ingen inom s vågar kliva ut ur mittfåran tycks det, och det är förstås oerhört beklämmande. Det är ju de som har störst möjlighet att kunna komma in och leda en alternativ samhällsutveckling tillsammans med v & mp om några år.
Frågan är om det är viljan eller vad man uppfattar som möjligheterna att agera som saknas.

Vad gäller sommarpratarna, nej visst det är ju möjligt att rentav alla som skickade in bidrag berättade en lidandeshistoria av något slag. Frågan är om det helt förändrar bilden? Man känner bara att man har något att komma med om man kan visa upp ett sår av något slag liksom... eller hur ska det tolkas? Att vi alla har behov av att få utlopp för vår kränkthet, få berätta om våra problem, vi behöver alla någon som lyssnar? Nån slags nationell gruppterapi kanske är av nöden? :-)

Kalle P sa...

Ånej, det verkar som Sahlin drar (s) åt helt fel håll. Åt mitten är en sak, inget nytt under solen, men att hon drar åt auktoritär istället för liberal är mer problematiskt. Som jag ser det är alltså auktoritär-liberal-skalan mer intressant än höger-vänster-skalan.

Nu verkar det som att vi får just den där onda koncentrationen av partier på mitten som tävlar om att vara populister kring lag och ordning etc. En konservativ - eller än värre, reaktionär - mitt. Samtidigt får man förstå att sossarna skall vara ett parti för massorna, och det är svårt att vara riktigt frihetlig då.

Återigen känns det som att vi saknar ett Radikale Venstre, D66 eller liknande som kan vara en mer liberal motvikt mot sossarnas auktoritära/centralstyrande tendenser.

Charlotte sa...

Ja, verkligen. Men jag personligen ser gärna att ett sådant alternativ också på ett tydligt sätt lägger sig till vänster om mitten, har med en starkt trygghetssyftande ekonomisk politik utan att bli auktoritärt.
Hur ser du f ö på Miljöpartiet? Ibland tycker jag de visar tendenser till att kunna vara ett sådant vänsterliberalt alternativ. Även om de förstås aldrig skulle använda den beteckningen själva.

stefan hallgren sa...

Dagisplikt, skolplikt, värnplikt, arbetsplikt, samt bidragsdjungel med mer byråkrati och kontroll. Först blev moderaterna de nygamla sossarna, och nu ska sossarna bli de ännu mer nygamla sossarna. Det är "följa John"
som gäller, och ingen som tror på frihet och verklighetsanpassning, som vanligt.

stefan hallgren sa...

Men rimligen borde det gynna miljöpartiet att den system-konservativa kartellen
(borgarna + s) inte ger väljarna något alternativ (utom några procentsatser fram och tillbaka), samtidigt som växthuseffekten börjar bli för påtaglig för att bara förnekas bort. Biltullarna i Stockholm utföll visst lyckat också. Jag tippar således att mp kan komma upp i tvåsiffrigt nästa val, och därmed hoppas jag givetvis att grundtrygghetsfrågan kan börja tas på allvar också, så att man åtminstone kan få någon mer flexicurity-liknande modell i Sverige, och inte detta elände med ungdomar som inte släpps in på arbetsmarknaden, samtidigt som slutkörda, halvgamla och sjuka
ska hållas kvar/drivas ut i den till varje pris.

Charlotte sa...

Jag hoppas du har rätt om mp Stefan, det vore kul.
Ett trist problem med dem är dock som jag ser det (men som jag ofta lyckas förtränga) deras rätt förstockade EU-motstånd. De borde vakna upp och känna doften av kaffe nån gång där tycker jag.
Vad gäller flexicurity är jag nog mindre entusiastisk, även om jag kan se fördelarna. Knäckfrågan är kanske hur långt flexibiliteten får sträcka sig -- hur stor frihet arbetsgivaren ges. Risken är nämligen att flexicurityn blir till en slags tillåtelse att slita ut folk på löpande band (de har ju ändå en grundtrygghet att falla tillbaka på om de inte fixar eller vill ställa upp på kraven). Den får inte bli en förevändning att ge upp föreställningen att arbetet så långt möjligt också ska kunna vara utformat till fördel för den som utför det, menar jag.

stefan hallgren sa...

Som jag ser det är det bra att arbetsgivarna får konkurrera om arbetskraften. Det tvingar dem att öka löner och förbättra arbetsvillkoren helt av sig själva. Med en grundtrygghet i botten skulle nämligen ingen ta ett lågbetalt skitjobb, och därför blir det meningslöst att erbjuda sådana på marknaden.

Charlotte sa...

Men vad jag har sett (på TV) om dansk arbetsmarknad -- där ju flexicurity tillämpas -- så finns det en hel del skitjobb, kanske med hyfsad lön men med usla villkor (vad gäller arbetstider, raster etc). Jag har inte riktigt den tilltron till konkurrensens positiva verkningar.

stefan hallgren sa...

Nä, men den danska modellen är ju en hybrid. Den har arbetsplikt, såvitt jag vet, och har därför inte riktigt fri konkurrens om arbetskraften, som man skulle ha vid en medborgarlönsmodell (på grundtrygghetsnivå). Dock tycks den danska ha lyckats bättre än den svenska (ännu mer stelbenta) modellen med att öppna upp arbetsmarknaden för ungdom iaf. Fri konkurrens är något väldigt dynamiskt, som man bör ta till vara på, men helst utan de värsta negativa bi-effekterna, förstås.

Charlotte sa...

Nej, det är klart -- helt utan arbetsplikt har väl systemet inte prövats?

stefan hallgren sa...

Nä, flexicurity har väl bara prövats i Danmark, såvitt jag vet, men den var ju iaf influerad av borgerlöns-diskussionen, som har varit mer öppen och tillåten i Danmark. Flexicurity har vissa drag av borgerlöns-idén, men är en kompromiss. En bra sak med den var iaf att man släppte en del äldre från arbetsplikten och samtidigt öppnade upp de mer riktiga jobben för yngre
(inte bara åtgärder alltså).

Kalle P sa...

C,
håller med dig. MP är nog det enda parti som kan fylla nämnda funktion.

Karin sa...

Jag tycker att Mona ger upp och ger Janne rätt, trots att han har fel.

Har skrivit lite om det på bloggen.

Charlotte sa...

Ja, det är verkligen märkligt att S inte lyckas hålla fast vid en egen verklighetsbeskrivning, utan ger Alliansen (visst låter det otäckt?) problemformuleringsprivilegiet.