söndag, maj 20, 2007

the neverending schlagerdiskussion


Den diskussion som envist fortsätts föras om Eurovisionsschlagerfestivalen är, särskilt i sin metaversion, totally fucking fascinerande. Och ibland nog mer avslöjande än vad de som för diskussionen själva inser. För mig som gillar ESC är det hur kul som helst att tävlingen fortsätts att ältas, även om anledningen är de etnocentriska och chauvinistiska reaktionerna härifrån förlorarhållet. Vissa gör något konstruktivt av situationen. En som tagit besvikelsen över det snöpliga slut vår stolta Ark gick till mötes i öster som utgångspunkt för att reflektera om demokratins natur och begränsningar, om relationen mellan majoriteter och minoriteter, är statsvetare Peter Esaiasson i en spännande debattartikel i Göteborgsposten. Från andra, däremot, kommer det oundvikliga smakdömandet som hänger samman med ett tvångsmässigt demonstrerande av det egna (verkliga eller inbillade) kulturella kapitalet. Sydsvenskans Daniel Sandström inleder en skarp text om den svenska nedvärderande synen på österopeer med att peka på kulturskribenters förutsägbara melodifestivalbashing varvid han sedan, liksom för säkerhets skull, flikar in att kritiken mot "jippot" (ordet man tar till för att uttrycka sin avsmak) naturligtvis är befogad. "Musikaliskt är den (festivalen, alltså) svår att härda ut och efter en halvtimme med semifinalen var mitt mått rågat för i år." Mest pinsam är emellertid Marcus Birro (är han inte det rätt ofta?), som med vad han förmodligen tror är strindbergskt förakt vräker ur sig att ESC är "vulgär revy" och "underhållning för den medelfulle medelsvensson en medel-lördag mitt på året".
Well, jag ska inte säga var jag tycker att Marcus Birro hör hemma på en litterär rangskala (och där fick jag det sagt lik förbannat). Men låt mig som så många andra argumentera genom att upphöja det egna jaget, mig själv till en eftersträvansvärd norm: påpeka att förmågan att uppskatta schlager, liksom då det gäller andra musikformer, är en fråga om tillvänjning och öronträning. Från min sida sett är det en klar brist att inte kunna se, och höra, storheten i exempelvis årets albanska bidrag (vilket skamligt nog inte gick vidare från semifinalen) -- framfört med ett uppträdande som hade kunnat äga rum på Club Silenzio i Mulholland Drive. Melodi, text, sång, scenkostym (komplett med guldtrådar hängande från armarna och ett klänningssvep som täckte halva scengolvet); allt sammantaget ett bidrag som var värt att älska inte bara för dess campestetiska kvaliteter utan också helt i sin egen rätt och utan distanserande ironi. Det finns känslomässiga och estetiska kvaliteter i god schlager som det borde ingå i vår allmänkulturella fostran att träna upp mottagligheten för.
Och för att vi sedan ska kunna vara säkra på att rätt låt verkligen vinner, att det blir folkets val, borde vi naturligtvis införa röstplikt i hela Europa. Alla som uppnått en ålder över fyra år kan och bör avge sin röst i Eurovision Song Contest. Hur ska vi annars komma åt de där messnobbarna som smygtittar men inte deltar i röstningen (för det vore att ta evenemanget på allvar och behöva stå för sitt intresse)?
Menar jag allvar med det här då? Nej, såklart inte. Jo förresten. Nej. Jo. Nej, jag förstår ju att det där med röstplikt är en ouppnåelig utopi.
By the way, var på bio idag & såg den underbara konståkningskomedin Blades of Glory. Den reaktion konståkningsvärlden visade fram i filmen på det faktum att två män skulle delta som par i paråkningsgrenen påminde inte så lite om vissa svenska reaktioner på vissa ESC-bidrag: "They've turned the whole thing into a freak show!" (Hoppas det nån gång blir verklighet med samkönade konståkningspar förresten.)
Många inom bloggosfären har skrivit bra om schlagertjosan, t ex Anna-Lena Lodenius och Per Wirtén.

3 kommentarer:

Alexander sa...

Älskar Blades of Glory!

Konstapan sa...

Ja, hela schlagerdiskussionen börjar onekligen att kännas som en väldigt lång såpopera. Tycker många av reaktionerna visar på ett högmod av oanade proportioner hos både svenskar och andra förlorare i västeuropa. Det är väl kul att någon kommer in och rör om lite i grytan, att rösta på sina grannar har de nordiska länderna gjort sedan urminnes tider, att börja klaga över det fenomenet sedan när någon annan gör det ger en skarp bismak av dubbelmoralism.

Charlotte W sa...

Precis.
Tack för din kommentar Konstapa, den fick mig upptäcka din utmärkta blogg.