Vart tog allt som ligger mellan svart och vitt vägen?

undrar jag när jag läser Maria Hagbergs debattartikel i Expressen idag.
Maria anklagar diskrimineringsombudsmannen Katri Linna för att förtrycka kvinnor:

"Nyligen stämde Linna Arbetsförmedlingen. Eftersom en muslimsk man på en arbetsintervju på ett företag vägrade ta en kvinna i handen uteblev hans ersättning - därför påstås Arbetsförmedlingen ha handlat på 'ett diskriminerande sätt'. Arbetsförmedlingen sägs alltså enligt DO ha kränkt mannen. Huruvida kvinnan på företaget kände sig kränkt verkar DO däremot inte bry sig om."

Tja, kvinnan blev ju inte av med sin inkomst i alla fall, kan man påpeka.
Fall som de här är viktiga att diskutera. Både män och kvinnor som vuxit upp med att man tar i hand som en artighetsbetygelse upplever det som kränkande när någon inte vill ta i hand. Men ska en sådan vägran bestraffas med ekonomiskt vite? Ska hela arbetsmarknaden vara stängd för den vuxna person som nu lever efter andra regler för hur man hälsar eller hur tänks det? Vad jag vet händer det dessutom även män att kvinnor av samma skäl inte vill ta dem i handen - varför hela Hagbergs utbrott om kvinnodiskriminering tycks mig lite malplacerat (jag fick en gång den kommentaren av en manlig lärare i alla fall - att han tyckte det var tråkigt med kvinnliga kollegor som inte ville ta honom i hand). Men framför allt rör sig Maria Hagberg långt bort från varje ansats till en förnuftig diskussion som försöker visa respekt för båda sidor. Vad som visar sig i hennes artikel är inte "respekt för kvinnor" utan "hat mot religion". Hon går så långt som till att fråga "om DO Katri Linna är religiös eller vad som gör att hon upprepade gånger ifrågasätter den sekulära staten och ger religionsfriheten företräde framför lagstiftning och kvinnors rättigheter". Det enda andra exemplet är då Göteborgs Stad stämdes på skadestånd efter att några slöjprydda kvinnor nekats inträde på en badanstalt. Dessa båda exempel får Maria att fråga

Vilka kränkningar ska nästa gång leda till stämning? Ska en del sharialagar får tillämpas i Sverige, ska religiös övertygelse vägas in i fall av kvinnomisshandel? Det kan låta dramatiskt, men ger man efter för religiösa krav kommer det snart nya krav.
I Iran sker åsiktsregistrering om vilken religion man erkänner sig till, utan att uppge detta vid studier och anställning får du inte tillträde till någotdera.
I Irak har nyligen införts samma passregler som Iran som omyndigförklarar kvinnan, hon får inte ansöka om pass utan mannens tillstånd. Det finns sedlighetspolis som arresterar, åsiktsregistrerar och misshandlar. Kvinnor fängslas för att de inte följer regelsystem om klädsel.
I Iran utövas en öppen könsapartheid där kvinnor får gå på bak i bussen och har särskild ingång på universitetet. Vi lider av en oerhörd naivitet i det svenska samhället, när vi inte ser farorna med den religiösa fundamentalismen.

Tonläget är detsamma som i en debattartikel i Stockholms Fria Tidning om slöjförbud för flickor under arton. Maria stod ursprungligen med bland de som undertecknat artikeln, nu står av någon anledning bara namnet Soleyman Ghasemiani kvar på nätsidan. Själva idén med slöjförbud för barn tycker jag gott man borde kunna ha en seriös diskussion om, även om jag tycker gränsen om en sådan ska införas kunde sättas vid femton istället. Men själva retoriken i artikeln får mig att studsa högt. En artikel om slöjdebatten i Frankrike hånas starkt och frågan ställs varför skribenten, som menar att slöjan oftast bärs frivilligt i Frankrike, inte tar upp sedlighetspolisen i Iran. Som om den opererade även i Frankrike - och Sverige.
Samma bisarra sceneri framsuggereras i Expressen. Som om vi förde en kamp mot mullorna här i Sverige, och varje eftergift åt "muslimerna" vore en seger för den iranska regimen. Nej, islamismen lurar inte runt hörnet här idag. Däremot gör Pia Kjaersgaard det.
Jag tycker det är tråkigt att Hagberg valt den här oförsonliga och onyanserade vägen. För "hennes" nätverk, Nätverket mot hedersrelaterat våld (som Maria är ordförande för, och som jag förresten stödjer), är viktigt. Och den kritik hon riktat mot Sveriges feministiska etablissemang för att detta blundar för hedersproblematiken tycker jag hon haft en poäng i (även om jag misstänker att kritiken delvis handlar om hennes personliga besvikelse över att inte ha valts som Fi:s språkrör (vilket hon varit nominerad till)). Jag hoppas att det finns mer moderata krafter bakom henne i Nätverket.... För jag tror inte det kan åstadkomma så mycket genom att, för att tala med Rabiatfeministen, föra ett antireligiöst korståg snarare än en kamp för rättvisa och frihet.