lördag, april 05, 2008

Fler röster i debatten om Forum för levande historia

Den stora sten i form av 253 akademikers missnöje mot Forum för levande historia som kastades på DN Debatt skapar förstås ringar på vattnet. Både inom bloggosfären och i gammelmedia. Idag yttrar sig Bo Rothstein om saken på Brännpunkt. "I mer än tio års tid har jag i den ­offentliga debatten varnat för en utveckling där av regeringen tillskapade myndigheter alltmer fått inflytande över kunskapsproduktionen och kunskapsförmedling i samhället. Det har gällt myndigheter som Institutet för framtidsstudier (där Carl Tham var ordförande och som forskningschef tillsatt sina politiska gunstlingar), Nationella sekretariatet för genusforskning, som haft i uppdrag att till forskarsamhället propagera för regeringens särskilda ideologi på detta område och Svenska institutet för europapolitiska studier med återigen ett före detta socialdemokratiskt statsråd i ledningen." Men ingen har lyssnat, klagar Rothstein bittert. Istället har man inom forskningssamfundet villigt låtit sig tas i bruk i den socialdemokratiska ideologiproduktionens tjänst. Men nu, nu klagar man. Nu när det finns en borgerlig regering att opponera sig mot. "Ett forskarsamhälle som är tyst när socialdemokratin stoppar fingrarna i sanningens syltburk, men protesterar när borgerliga rege­ringar gör samma sak, skadar ­genom sin principlöshet försvaret för en fri forskning."
Man kan som Blogge peka på det uppenbara: att Rothstein i konsekvensens namn istället borde ställa sig bakom uppropet om han nu menar allvar när han skriver att "i ett demokratiskt samhälle gör man bäst i att skilja mellan den politiska maktutövningen och forskningens strävanden efter sanning. Forskning bör helt enkelt stå fri från direkt ­politisk detaljstyrning eftersom den annars saknar trovärdighet." Men man får ge Rothstein cred för att han pekar på hur hög grad av sammanflätning mellan kunskapsproduktion och politisk maktutövning som redan finns. Den går, som jag tidigare varit inne på, inte heller helt att komma ifrån. Vad gäller detta med myndigheter som bedriver forskning ska det, som Per Westberg noterar på sin blogg Kyrkoordnaren, "för helhetens skull noteras att det finns många statliga myndigheter som har forskning som ett av uppdragen i sina respektive instruktioner. Ett exempel på en sådan myndighet är Socialstyrelsen." Ett annat var Arbetslivsinstitutet, vars nedläggning i lika hög grad var en ideologisk markering som en gång inrättandet av det.
Men historien då, inte ska väl historien göras till ett ideologiskt slagfält? Tja, som de protesterande forskarna säkert alla är väl medvetna om (och det är säkert inte de som gjort sig skyldiga till DN:s lite missvisande rubriksättning): det är den redan. Ett enkelt men illustrativt exempel på svårigheten att hålla isär historien, den bild vi har av den och det politiska landskapet kan den plågsamt utdragna process som ledde fram till byggandet av ett stort Holocaustmonument i centrala Berlin utgöra.
Även i ett demokratiskt samhälle är det omöjligt att upprätthålla någon absolut rågång mellan historiebild och politisk makt. Men man kan ju ge forskningen större eller mindre grad av frihet. Och jag tror de allra flesta av oss röstar på det förstnämnda alternativet. Så varför inte följa Ola Larsmos förslag på DN Kultur. Han skriver:

Kärnan i historien är att demokratiska stater inte kan vara neutrala i värdefrågor. Demokratin innebär i sig ett ställningstagande för alla människors lika värde. Man gör helt enkelt inte vissa saker mot sina medmänniskor, punkt. Ingen vill i fullt dagsljus argumentera mot den ståndpunkten. Men har man en gång accepterat den börjar ett skred som aldrig slutar, rakt genom alla ideologier, inklusive din egen.
Det är därför jag finner skallet mot Levande historia obehagligt. Jag har skrivit saker åt Levande historia och följt verksamheten på nära håll - och något Statens propagandamyndighet, som Ulf Bjerreld kallar det i Expressen i går, är det knappast. Vad som gör verksamheten tveksam är att LH är just en myndighet. Röster inom bland annat folkpartiet har föreslagit att forumet skulle ombildas till en oberoende stiftelse med statligt uppdrag, vilket skulle lösa en del av integritetsproblemen.


Ja, det var väl en stiftelse från början? Så varför inte förvandla FFLH till en stiftelse igen, en oberoende sådan. Jag tycker också att talet om "propagandamyndighet" är obehagligt och respektlöst mot det goda som Levande historia faktiskt gjort. Som t ex arbetet med att få upp en utställning om romernas förintelse på Etnografiska i Stockholm - ett viktigt och inte tillnärmelsevis tillräckligt upplyst område.
Men det finns förstås en annan fara med det hela, en som bloggaren Edris pekar på: "en viktig brist hos den verksamhet som Forum för levande historia bedriver är (...) att den bidrar till att invagga oss i en falsk känsla av att allt är mycket bättre nu. Att vi verkligen har lärt oss ett och annat och att det bara behövs lite vaccineringsverksamhet så att Hitlers, Stalins, Maos och Pol Pots andar inte väcks till liv igen. Att vi i grunden har ett bra system och att vi är på rätt väg.Men den fråga jag ställer mig är: hur ser den ansvarslösa grymhetens ansikte ut just nu. Känner vi verkligen igen detta ansikte, eller vet vi bara hur det såg ut då?"
Detta är viktigt att fundera över. Det demokratiska samhället är ett ständigt pågående work in progress, och nästa gång vi ser en filmatisering av Anne Franks dagbok på matinétid på tv är det värt att vi frågar oss om det kanske sitter en gömd flykting någonstans i kvarteret och trycker, på samma sätt som en gång Anne Frank och hennes familj.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, Tidningen Arena var ju av en annan åsikt än de 235 historikerna. Men visst är det så att man äventyrar demokratin med sådan ideologiproduktion i statens tjänst. Där håller jag faktiskt med personligheter som Jan Myrdal. Personligen kan jag ju säga att vad det gäller de bästa lärdomarna man fått från förintelsen så har det inte vart "Om detta må ni berätta", utan det ideella arbete som en lärare till mig på högstadiet bedrev för att vi skulle få träffa en Auschwitz-överlevande och få åka och titta på lägret. Det är sådan verkligt levande historia som folket behöver, men sådan levande historia är emellertid bara möjlig utifrån ett ideellt engagemang och vanliga människors civilkurage. Man kan undra vilken skillnad det gör när staten pläderar mot "diktatorideologier" å ena sidan men talar sig varm för övervakningssamhället å den andra.

Charlotte W sa...

Men tycker du då också att Socialstyrelsen, Nationella sekretariatet för genusforskning och Arbetslivsinstitutet hotar/hotade demokratin?
Vad jag också undrar över är på vad sätt det är bättre att höra en överlevande med hjälp av en ideellt (? gjorde han detta utanför arbetstid menar du alltså?) arbetande människas försorg än att höra en överlevande inom ramarna för ett projekt arrangerat av Forum för levande historia. Jag förstår inte heller varför bara de som råkar ha särskilt engagerade lärare ska få fördjupad kunskap. Och framför allt förstår jag inte på vilket sätt "Om detta må ni berätta" skulle stå i motsatsställning till ditt/ert besök i Auschwitz. Jag har också varit där, jag har också läst en hel del, jag har också hört en överlevande (det blir allt färre av dem), och jag har läst "Om detta..." Det är olika delar som bildar min kunskapshorisont ifråga om detta, och jag ser dem alla som viktiga.

Anonym sa...

Med de argumenten gör du mig lite mer osäker på vad jag tycker. Men det enda motargumentet jag kan komma på just nu är att i det ena fallet handlar det om samordning av forskning och i de andra handlar det om politisk propaganda. Det är själva formen där staten blir åsiktspolis som jag tycker är fel. I längden blir det inte trovärdigt.

Charlotte W sa...

Fast Forum... sysslar ju framförallt just med samordning/sammanställning av forskning. Medan Socialstyrelsen bedriver och tidigare Arbetslivsinstitutet bedrev egen forskning.
Sen tycker jag det är att urvattna ordet propaganda om man använder det för att täcka information om de fruktansvärda brott mot mänskligheten som skett under nittonhundratalet. Propaganda blir det först om det sker en anknytning till dagspolitik och en "känslobetingning" till en viss ideologisk ståndpunkt (med en klar fiendebild som motpart, oftast). Så grovt funkar inte Forum... Möjligen kan man säga att det sker en betingning "mot kommunism". Men materialet är inte så entydigt. Och man kan också argumentera för att det på samma sätt sker en betingning "mot nazism" då skolelever åker till Auschwitz, och att detta också blir en slags propaganda i så fall....

Anonym sa...

Ja, det tål att tänka på. Men jag kan tycka att det hela tiden handlar om "nazismen" eller "kommunismen". Man tar det inte för vad det är. En slags idealistisk betoning till skillnad från genusforskningen t.ex. Jag tycker att den bild som förmedlas om nazityskland är ganska schablonartad. Vi vet färgen på Hitlers tandborste, men vi kan inte sätta oss in i hur det var att leva i Tyskland på den tiden. Det är bara en massa bilder som slår emot skoleleven, ingen verklig historia.

Charlotte W sa...

Det kanske är ett dilemma vad gäller historieundervisning överhuvudtaget?

Anonym sa...

Ja, det har du förståss rätt i. Å andra sidan är det väl inbyggt i hela vår tid - att det är svårt att ge lukt och smak åt de minnen som mina far- och morföräldrars generation bär upp. Vi kan inte föreställa oss livet bortom den svenska välfärdsstaten.

Charlotte W sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

Grymheten finns överallt. Jag tror att vi ofta inte förstår den, varken som individer eller samhälle, förrän det är för sent.