Det är inte bara kvällspressen. Vad tänkte du? frågade programledaren i P1-morgon den lärare som bevittnat Jokelamassakern. Vad tänkte du när du såg att rektorn låg död i korridoren? Jag fattar inte varför man ställer en sådan fråga till en människa som fortfarande befinner sig i chock. Vad tillför det?
torsdag, november 08, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Jag håller med. Det känns verkligen som något påträngande pornografiskt över denna fråga i detta sammanhang. En form av socialpornografi. Kom igen nu - gråt för helvete!
Hoppsan. Jag såg att frågan var "vad tänkte du?". När jag först läste det utgick min hjärna automatiskt från att frågan var "vad kände du?" för jag hörde faktiskt en radio-intervjuv med någon av eleverna
där denna idiotiska fråga ställdes, och på pinsam engelska dessutom. Men det är ju inte så stor skillnad, det ena är socialpornografi, det andra är detaljpornografi.
"Vad kände du", ja det är väl den vanligaste frågan egentligen.
Eller standardscenariet: "Hur känns det?" frågar man den flåsande idrottskvinnan som just satt rekord och vunnit guld, alternativt just missat bronset med en hundradels sekund...
Jag förstår varför programledare frågar, av samma skäl som alla andra som jobbar med att fråga, nyhetsvärdet.
De frågar inte för sin egen skull, de frågar för att det ingår i jobbet. Skulle de inte fråga och tränga sig på så är de inte så länge kvar på det jobbet.
I det läget försvinner empati och ödmjukhet för vad de drabbade kan ha varit med om.
Ja, jag vet att det är det skäl som anges. Men har det något nyhetsvärde vad en enskild människa tänker eller känner inför t ex en massaker egentligen? Det hela är så förljuget eftersom det dessutom inte riktigt går att svara på den typen av frågor helt öppet. Människor som blir chockade reagerar irrationellt och kan känna & tänka de konstigaste, mest opassande saker. Men det går inte att svara "jag kände inget" tex.
Redaktion tror och anser att det har ett nyhetsvärde och att det ger tittare och läsare. Alltså intäckter.
Likväl, om vi tar våra två största kvällstidningar, om den ena har med allt och den andra ingenting så kan vi vara övertygad om att den som har med allt är den som säljer.
Det säger ju en hel del om oss som medborgare och betraktare. Och frågan är, hur mycket har du Charlotte undvikit att ta del av det som har hänt. För det mest avgörande egentligen hur vi själva agerar, för det är vårt agerande som håller i gång apparaten
Visst är det så. Jag själv kan i alla fall berömma mig av att aldrig köpa kvällstidningar. Men visst har jag en sensationalistisk ådra, i alla fall. När jag hör de där "Vad tänkte du" och "Vad kände du"-frågorna reagerar jag dock mer med att bli irriterad på den som intervjuar än att bli nyfiken på svaren.
Precis som Charlotte känner jag också mest irritation över de där frågorna,
så då är vi två som inte efterfrågar dem. Visst finns den snaskiga nyfikenheten i mig också, men jag skulle föredra att man bara låter människor berätta vad de har att berätta. Det är alltid irriterande när reportrar avbryter för mycket också, och lägger ord i munnen på folk de intervjuvar. Det är inte vad jag vill ha som lyssnare.
Instämmer. Jag har också väldigt svårt för det där att reportrar ofta avbryter.
Skicka en kommentar