Det är sedan länge känt att det andra världskriget haft en dubbelbottnad inverkan på kvinnors liv. Den fasansfulla, å ena sidan, den som handlar om att förlora make eller son eller far eller bror -- eller om att bli våldtagen av invaderande styrkor. Men å andra sidan den som handlar om att kvinnor fått en annan funktion i samhällslivet, att de i större utsträckning kommit ut ur hemmen, tagit över manligt kodade arbetsuppgifter och blivit till familjeöverhuvuden eller självsörjare. Till och med i det extremchauvinistiska Tyskland kom kvinnor i vissa fall att paradoxalt leva upp mitt i det sena kriget och under efterkrigsåren. Vi ser det skildrat i spelfilmer, vilka i sin tur spelats in under den (väst)tyska kvinnorörelsens kraftdagar: Tyskland, bleka moder av Helma Sanders-Brahms (1980), Maria Brauns äktenskap av Rainer Werner Fassbinder (1979), eller det avsnitt av Edgar Reitz Heimat (1984) som utspelar sig under krigsåren kan vara exempel. I den engelskspråkiga världen har vi symbolfiguren Rosie the Riveter som minner om frigjord kvinnlig kraft, och även här finns ett antal filmiska spår av tillfälliga utbrytningar ur hemfållan. De är inte alltid positivt färgade. "I loved every minute of it!" säger Mai Zetterling till Peter Sellers i komedin Bara två kan leka så från 1961, och det är krigsåren hon syftar på. Men hon är en depraverad överklassdam och inte något uppbyggeligt exempel för unga kvinnor. En viss tillåtelse att nostalgiskt blicka tillbaka ges istället med Tjejligan (Penny Marshall, 1992), filmen om hur Amerikas kvinnor tog sig in i baseball-bastionen medan the boys var borta och krigade.
Mindre uppmärksammade har första världskrigets konsekvenser för kvinnor varit. Därför är det spännande att ta del av gårdagens understreckare i SvD om en ny bok som handlar om konsekvenserna av att över en miljon brittiska kvinnor efter masslakten i Europa dömdes till att leva sina liv utan manlig partner (Virginia Nicholson, Singled Out: How Two Million Women Survived Without Men after the First World War (Penguin/ Viking)). Det var hårda liv många av dem gick till mötes, fattiga liv fyllda av hårt arbete som inte tillräckligt belönades eller erkändes av omgivningen. Men för vissa innebar "ungkarlsståndet" att en dörr, som annars förmodligen förblivit stängd, öppnades för äventyrligheter och uppseendeväckande karriärer. Vi har fortfarande en massa föreställningar omkring ordet nucka som är präglade av kvinnoförakt och gammal freudianism. Men nuckan är i många fall en kvinna med rikt inre och yttre liv, en äventyrerska rentav. (Till och med den gamla svenska folkollärarinnan, kommer jag att tänka på, så bespottad och förlöjligad, levde under förra seklets början ett farligt och utsatt liv där hon bodde i enslighet i sin skolbyggnad och ofta utsattes för överfall -- hon försågs rentav med en pistol i vissa fall, så att hon skulle kunna försvara sig.)
En annan form av nucka är den gamla slumsystern, och hennes föregångerskor. Om sådana, och om de fallna kvinnor de försökte rädda, handlar det i dagens understreckare. En avhandling med titeln Ansikte mot ansikte. Räddningsarbete bland prostituerade kvinnor i Sverige 1850–1920 av Anna Jansdotter berörs av etnolog Rebecka Lennartsson, och det verkar onekligen vara ett spännande verk, inte minst som en lång brevväxling mellan en frälserska och en fallen kvinna ingår i det material Jansdotter behandlar. Lennartsson skriver: "Man kan känna både främlingskap, förståelse och sympati för bägge kvinnorna, som framstår som sammansatta individer med vitt skilda ideal och erfarenheter. Lovisas (den prostituerade kvinnans, min anm.) kamp för värdighet och för att bemötas med respekt är både rörande och upprörande – liksom hennes manipulationer med sin välgörarinna. Detta unika brevmaterial för tankarna till dagens debatt om prostitutionens inneboende fördärv eller tillskrivna stigma, och om maktförhållanden mellan kvinnor." Jag gissar att Lennartssons sympatier främst ligger hos frälserskan, den som söker rädda kvinnor undan gatuprostitution -- eller, översatt till dagens förhållanden, hos "avantgardet", med andra ord de s. k. radikalfeminister som vill behandla och lagstifta bort de sjuk- och offerförklarade kvinnor som idag säljer sex.
Båda dessa understreckare är författade av kvinnor och handlar om kvinnor. Betyder då det att Svenska Dagbladets kulturredaktion har skärpt sig då det gäller kvinnorepresentationen på understrecksavdelningen? Äsch, fet chans. Sex av de tjugoåtta understreckare som ligger direktlänkade på nätet just nu är författade av kvinnor.
fredag, november 16, 2007
Bland nuckor och frälserskor i Svenska Dagbladet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Intressant text.
Tvåsamhetsnormen är ju sjukt stark än i dag, även om formella hinder för singelskap blivit bortröjda.
Tack. Och ja, du har förstås helt rätt. Samtidigt som de flesta kvinnor har helt andra möjligheter till att leva ett självständigt liv också inom ramarna för tvåsamheten.
Skicka en kommentar